9789178850464

Katarina O’Nils Franke Ett annorlunda avtal

ETT ANNORLUNDA AVTAL

ETT ANNORLUNDA AVTAL Katarina O’Nils Franke

Av Katarina O'Nils Franke: Kollisionen (2015)

Citatet av Rainer Maria Rilke är hämtat ur hans brev till Franz Xaver Kappus (12/8 1904) och översatt av Katarina O’Nils Franke i april 2019.

Ett annorlunda avtal Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Katarina O'Nils Franke © Omslagsbild: istockphoto Grafisk design och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7885-046-4

För om vi föreställer oss den enskilda individens existens som ett större eller mindre rum, så visar det sig, att de flesta bara lär känna ett litet hörn av det där rummet, en liten plats vid fönstret, där de går fram och tillbaka.

– Rainer Maria Rilke (1904)

1.

Jag börjar tröttna på att ligga med latmasken. Att vänta på utdelning, ständigt orolig ända in i magsåret. Katarr. Hur kan ett så frätande ord bildats från grekiskans vackra katarsis?

Latmasken är min hyresvärd. En avdankad Don Juan i snickarbyxor som just nu kanat ned och blottar de bara benen. Svart, krulligt hår och smutsiga tår. Jag skulle egentligen inte kunna beskriva hans ansikte om jag blev tvungen i ett vittnesmål. Däremot benen, fötterna och tårna kan jag beskriva in i minsta detalj …

Det är nämligen bilden jag ser där jag befinner mig; med falnande värdighet inklämd mot väggen vårt samlag betalar för. Men det här laget är egentligen allt annat än samspelt.

Väggen känns hård och kall mot mitt ryggslut. Jag kan känna hur huden knottrar sig. ”Vi har ett … samförstånd”, frustar han. Söker han förståelse? Jag kan knappt vänta på utdelning, så att han kan dra upp byxorna och försvinna ned till sitt hem under jord.

Hyresvärden bor stort, men fönsterlöst. Som en mullvad eller Prins Hatt under jorden. Snart blir han väl upplöst av källarens radon eller asbest. Bortfrätt. Återigen, tanken på katarr.

När jag först kom till Stockholm hade jag mål och drömmar. De finns kvar, men har halkat ned några platser från ”att

7

göra”-listan. Pojkvän – om man får säga så i vuxen ålder när det helst borde vara man eller sambo – har jag också. Patrik.

Lång, mellanblond och framgångsrik – ur Stureplansmått mätt. Han jobbar på klubben jag som tonåring alltid drömde om att komma in på. När jag upptäckte hur lätt det faktiskt var försvann mycket av magin från både utelivet och Patrik.

Han har en del fina egenskaper. Det kan man ändå ge honom, men hans liv pågår nattetid och mitt dagtid. Han reser, men har sällan tagit mig med. ”Babe, nästa gång, jag lo-var! Alltså, jag kommer ändå bara jobba.”

Och så ler han sådär charmigt som jag vet att alla discodonnor smälter av. Jag också. Så var det i alla fall i början.

Egentligen ville jag att han skulle ha kommit på mig med mitt smutsiga hyresavtal så att jag hade sluppit ta tag i att dumpa honom. Kanske kunde han ha slutat tidigt? Han hade i så fall tagit sin tighta gymrumpa och en flarra Dom Pérignon (som om han hade haft råd!), kommit hit och ryckt upp dörren för att just få se Don Juan komma mot en av sina uthyrda väggar. Självklart med mina solariebruna ben omslingrade runt höfterna. Vilken bild!

Eller nej, stryk de solariebruna benen … eftersom jag är smårädd för biverkningar som osmickrande orange och cancer solar jag inte solarium. Patrik tar ju heller aldrig med mig på sina äventyr så därför är jag blek som ett lakan.

Ute har sommaren börjat sköljas bort. Regnet kom för en evighet sedan och tycks aldrig vilja sluta. Tankarna på friheten utanför får mig att längta efter utrymme. Det är något jag alltid velat ha. Kanske är det därför jag snabbt skaffade en trevlig etta, dock med en mindre trevlig detalj bestående av en fet hyresvärd på fyrtiosex sorgliga vårar.

8

Men det visade sig svårare än jag trott att få tag i lägenhet i innerstan och lösningen gav mig tak över huvudet.

Lägenheten är liten och nätt. Trettio kvadratmeters etta med pentry i metalldetaljer. Kök och badrum renoverades innan jag flyttade in. Det var tydligen vad som till slut delade paret som delat på utrymmet före mig. Tragiskt. Men jag är glad att det är nytt och fräscht för byggnaden har i övrigt några år på nacken. I taket tronar stuckaturerna. Mina väggar är vita förutom en blommig fondvägg som jag funderar på att ta bort. Vi får se hur det blir med det. Kanske hinner jag flytta.

Sängen står i en vinkel som passar utmärkt som sovalkov och de mörkgröna sammetsgardinerna kan skapa mörker omkring mig även när det är dag ute. Eftersom lägenheten ligger högst upp i huset blir det ofta väldigt ljust. ”Den är underbar, Petra!” konstaterade mamma när hon besökte mig några veckor efter flytten. ”Synd att pappa missar det här …”, hade hon pliktskyldigt lagt till.

Det kvittar för mig. Pappa vet att stället ligger centralt, så han kan lika gärna få inbilla sig att det är större och bättre.

Mamma hade nog både en och två gånger berömt lägenheten inför honom när hon kommit hem.

Jag vet att jag inte är någon stjärna direkt, men precis som Victoria Silvstedt, Peter Stormare och Snoddas är jag från Bollnästrakten – Bollnäs, den lilla staden med den stora charmen. Eller inte, om man får tro Jan Guillou som ska ha utnämnt staden till Sveriges fulaste. Men det är nog att ta i.

I det grå kommunhuset i närheten av den lilla sjön Vågen jobbar pappa. Bilvägarna löper som ett blodomlopp omkring Bollnäs centrum och pappa brukar kalla kommunhuset för ”stadens hjärta”. Han är stolt. Det är viktigt att ha något att visa upp, säger han. Kanske är det därför han är så

9

missnöjd med att jag inte började plugga direkt efter gymnasiet, utan tog mig runt i Europa istället?

Pappa har jag inte träffat på ett bra tag nu. Han var inte alltid hemma tidigare heller. Hur många ställen kan man egentligen gömma sig på i en så liten stad? Stackars mamma. Alltid så glad och samtidigt så ensam.

Hon sitter i det lilla tegelhuset jag växte upp i på Gärdet i Bollnäs och röker i köket trots att det irriterar pappa. Hennes hår är långt och grått. Pappa föredrar det kort. Åtminstone om man går efter Mona. Hans kollega.

En korthårig kulturtant i rödfärgad page. Ett riktigt kap?

Jag vet ju egentligen inte om de verkligen har gjort något. Men mamma tycks tro det. Ändå stannar hon. Hela tiden med ett leende på läpparna håller hon skenet uppe.

För grannarna. För sin egen mamma, gissar jag också, även om hon inte längre är med oss.

Sedan jag flyttade till Stockholm har inte mycket upphetsande hänt. Staden är förvisso mer spännande än Bollnäs. Men jag blev snabbt medveten om att i en större stad är det svårt att vara någon särskild, medan man i en mindre har vännerna och de bekanta i en hanterbar krets.

28 år. Lite för gammal för att inte ha nått längre och samtidigt för ung för att riktigt tas på allvar utan ett ordentligt jobb. En ålder mittemellan allt och ingenting.

Inga syskon. Ensam är stark … Det brukar alltid mamma säga.

Jag har tagit en kandidat i teatervetenskap och pedagogik för att jag gillade drama på gymnasiet. Det var nog med en tanke om att det kanske kunde bli lärare av mig, men det ville sig inte och sedan dess har det kittlande dramat inte riktigt letat sig in i mitt liv. Det jag verkligen

10

skulle vilja bli är fotograf och jag fotar på fritiden. När jag hinner. Jag försöker i alla fall att få till tid.

Boyan är min bögisbästis (hans eget ord) och därutöver har jag en trio av tjejkompisar från studentlivet som jag fortfarande festar med en del helger. Och just ja, pojkvännen, Patrik.

Boyan träffade jag första gången under en av mina resor.

Han jobbar med webb på en reklambyrå i stan. 30 going on 31, säger Boyan om sin ålder. Patrik är av samma årgång men enligt honom själv är han snarare 30 going on 29 – ”ung och sexig DJ” som inte riktigt vill bli vuxen. Lite som Peter Pan … vilket han själv gärna påtalar. En högst osexig beskrivning av sig själv, anser jag.

Hanna, Anna och Lisen är det så kallade tjejgänget. Inte så spännande, men ändå vänskapliga. Vi träffades under en A-kurs på SU. Inte mycket mer än studierna gemensamt, men några att forma festminnen ihop med för att skvallra om över en kaffe dagen därpå.

Tidigt under min Stockholmsvistelse blev jag varse stadens problematiska bostadsmarknad. På många sätt här i livet gäller det att äga. I Stockholm går tankarna nästan uteslutande till bostäder. Hyresregleringen har fått staden att stångas med mördande tråkiga, livslånga kösystem och skumma andrahandskontrakt. Kommer man utifrån eller från en mindre stad blir det svårt att ta sig in. Men jag hittade en egen version av ett hyreskontrakt, mitt i innerstadens puls.

Med en blick på hyresvärden måttar jag honom. Han är stor. Buskiga ögonbryn och en yvig frisyr som förmodligen inte någon gång salongsklippts. Ändå är han rätt omhändertagande och snäll. Men just nu känner jag att jag mår lite illa … riktigt illa.

11

Jag gör mig fri och rusar till toan. På kanten av papperskorgen hänger en vissen kondom. Skrynklig. Inte riktigt slängd, men inte heller i brukligt skick. Jag ler åt synen.

Sedan kräks jag.

12

2. ”GRAVID? Men gumman, det är ju så 1987!” ”Var inte 1990 det stora babyboom-året?”

Boyan kikar på mig under lugg. Hans mörka ögon, ljusa hy och markerade läppar står i kontrast till det svarta håret.

Jag vet inte om han har färgat det, förmodligen bättrat på ett redan mörkt hår för att få fram den där blåsvarta tonen.

Hans fingrar är långa och smala och plockar med cigarettpaketet på bordet mellan oss. Han ser väldigt bra ut. Det tycker nog de flesta.

Han får mig att tänka på en hundvalp med Boy Georgekomplex. Nu plutar han med munnen också. Om han inte vore bög, och något av en hipster, hade jag förmodligen kastat mig över honom för länge sedan. Jag är svag för puppy eyes.

Vi sitter på ett café nära Hötorget. Det är relativt mycket folk, vilket hörs på sorlet av blandade samtalsämnen.

Väggarna är gula och lamporna i röd sammet. Det hade kunnat anses smaklöst, men nu är det sjuttiotalssnyggt. De lägger ett mysigt ljus över lokalen. Eftersom det är höst börjar det redan bli ganska mörkt ute, men här inne finns en skön värme som blandas med doften av kaffe och kanelbullar. ”Sure thing, du har så rätt!” säger Boyan storsint åt min rättelse. ”Men gravid? Hur kommer det sig?”

13

Frågan blir hängande. Två stora latte kommer in och ställs ned på bordet mellan oss. Servitrisen fladdrar med ögonfransarna åt Boyan innan hon försvinner med en lycklig suck efter att han plutat lite kyssäkta åt hennes håll. ”Suck, din teaser! Vet hon inte att du gillar killar?” ”Jodå”, Boyan ger mig ett pillemariskt leende. ”Men jag tror ändå hon gillar det hon ser. Säg män förresten, Petra.” ”Män?” ekar jag. ”Inte killar, utan män! Karlakarlar.” Han skrattar och dricker törstigt av kaffet.

Jag kan inte riktigt koncentrera mig. Mina tankar återvänder till Don Juans håriga ben och dallriga bakdel. Jag förbannar den dag han kom på idén att förse sina lägenheters sängkammare med spegelgarderober. Minnesbilden får mig att rysa. ”Vad nu? Du behöver väl inte kasta upp?”

Boyan lutar sig demonstrativt bakåt i den röda sammetsfåtöljen. Hans ansikte lyses upp av den överdimensionerade kristallkronan i taket och ljusbrytningen hoppar lekfullt över honom och väggen bakom. ”Nej nej, jag tänkte bara på …”

Jag överväger en kort stund att berätta mer för Boyan om min affärsöverenskommelse med hyresvärden, men skakar av mig tankarna och sippar på latten. ”Patrik!” utbrister Boyan.

Jag vänder mig förskräckt om. Är han här?

Men i dörren syns bara en smutsblond tjej i Canada Goose-jacka. Den ser ut att vara alldeles för varm för årstiden. ”Vad är det med honom?” frågar jag, återigen vänd till mitt fikasällskap.

14

”Du tänker väl på mannen i dina drömmar, din night fever night DJ, din lover och pappan till barnet?” ”Fan.” Den heta koppen åker raskt ned på bordet igen. Jag har bränt både läpp och tunga.

Det är flera veckor sedan Patrik och jag hade umgänge som kunde kallas det minsta intressant i sängkammarväg.

Naturligtvis skulle barnet komma ut med håriga ben och dallrande, gropiga skinkor.

Varför har tanken inte slagit mig tidigare? Och varför har jag inte skyddat mig bättre? Kondomer kan man tydligen inte lita på. Precis som den så kallade hyresmarknaden … hal och opålitlig. Fast det kanske är mitt eget fel ändå? Mitt eget slarv?

Den vita stickan. Så smal och tunn. Nästan omöjlig att träffa. Bäst i test får morgonkisset som tydligen ska vara den största sanningssägaren. Jag kunde knappt tro resultatet när jag fick det. ”Positivt”. Skulle det vara något positivt att bli oönskat gravid? Jag tog nya test igen och igen – samma svar.

Jag börjar först nu inse vad det handlar om, även om jag inte vill förstå.

Plötsligt känner jag vätan i ögonen; kan inte styra tårarna och känner mig dum. Jag kan ju inte sitta och lipa inför Boyan, på ett trendigt café, mitt i livet. Mitt liv … som nu ska delas och behövas av ett annat. Nej, jag ska ju såklart ta bort det. Det är säkert enkelt fixat när man väl tar tag i det. ”Brände du dig?”

Boyans ansiktsuttryck skiftar snabbt från glatt till oroligt sympatiserande, till glatt igen. Han verkar tro att det är det heta kaffet som gett mig överflödig tårvätska. Han kan få tro det. Jag vill inte berätta mer om det här för honom än.

15

Hur långt skulle du gå för en lägenhet i Stockholms innerstad?

Petras liv är osäkert. Hon trivs varken med sina vänner, sin pojkvän eller sitt arbete. För att åtminstone trivas med hur hon bor vill hon ha en lägenhet i Stockholms innerstad.

Men avtalet innebär att hon måste ligga med sin hyresvärd.

När hon upptäcker att hon är gravid vänds allt upp och ned. Hennes liv fylls samtidigt av en mängd problem och frågor: Varför försvinner hennes bästa vän just när hon berättat om sin graviditet? Vem är pappan? Ska hon bo kvar eller måste hon flytta hem till Bollnäs igen? Kan hon uppfostra ett barn? ett annorlunda avtal är en svart komedi om att blunda för livets verkliga problem, och om det som så många brottas med idag: att komma in på Stockholms bostadsmarknad. ”Mörkt, välskrivet drama med oväntade vändningar.

En bok som inte släpper taget om läsaren.” johanne hildebrandt, författare www.vistoforlag.se

201