HÄLSNINGAR FRÅN
Översättning: Mary Stanley
Prolog
Det hela började dagen då julpyntsfabriken brann ner.
”Jäklar, det är som nyårsafton i Vinterparadiset”, säger Angelica. Hennes röda och gröna partyörhängen med glitterfransar gnistrar i junisolens strålar där vi står hopkurade utomhus och ser orangea och gula flammor slicka fabrikstaket.
Bang! Fräs! Bang, bang! Knaster … bang!
Vi ryggar tillbaka när fabrikens elcentral exploderar och branden tar fart. Det hörs ett vansinnigt brak när delar av taket störtar in. Vi flämtar till med en mun och ställer oss ännu närmare varandra samtidigt som vi backar undan.
”Herregud!” Angelica, en av mina närmaste vänner trots åldersskillnaden på tio år, är den första som säger något. ”Det där var precis ovanför din plats, Nell!”
Jag stirrar på hålet där taket suttit, där nu eldgnistor och rök sprutar upp som ur en ilsken vulkan. Jag får inte fram ett ord. Blodet isar sig i ådrorna och händerna börjar skaka. Hon har rätt. Jag satt precis under det där taket för bara en fikarast sedan.
Gracie hostar som om hon satt ett ben i halsen … ett helt lårben låter det som.
”Mår du bra, Gracie?” Jag lägger en hand på hennes rygg. Gracie är min andra nära vän på fabriken. Hon bodde granne med mormor så långt tillbaka jag kan minnas och nu är hon min närmsta granne, sedan mormor gick bort och jag tog över huset. Gracie är bara en och femtiotvå centimeter lång, och nästan lika bred, klädd i en av sina typiska formlösa nylonklänningar. Hon börjar dra mot sextio men ser mycket äldre ut. Hon nickar, och kan inte sluta hosta.
Ännu en brandbil anländer, med blinkande blåljus och tjutande sirener. Tjejerna från paketeringen ger ifrån sig ett vrål av förtjusning när brandmännen hoppar ur fordonet, och det gör Rhys från avdelningen för julgranskulor också, iförd två som örhängen. Många av tjejerna bär glittergirlanger runt halsen och viftar med dem som en hejarklacks pompoms medan brandmännen skyndar sig att dra ut vattenslangen.
”Om en stund”, säger Gracie med sin raspiga röst och rätar långsamt på sig. Hon tar fram ett cigarettpaket ur bröstfickan på overallen, sedan en tändare, tänder en cigg, blåser ut rök som stiger upp och blandas med den tjocka svarta röken som puffar upp från fabrikstaket. Hon tar djupa bloss på ciggen mellan sina långa, böjda målade naglar, blåser ut och mumlar, ”Nu känns det bättre.”
Spridda smällar, gnistor och flammor överraskar oss och får mig att rycka till, men tjejerna på paketeringen
hurrar igen. ”Det här slår ju majbrasan”, säger en, klädd i självlysande linne och blinkande tomteluva i guld.
Jag kör händerna i bakfickorna på mina slitna och bekväma vadlånga jeans. Jag bor i jeans – jag har dem på jobbet, på puben, på helgerna. Angelica påstår att det är vintage-stil men egentligen handlar det bara om att återanvända saker. Som de rutiga skjortorna och bomberjackan från femtiotalet jag hittade på mormors vind, och sjaletter jag gjort av stuvbitar för att hålla mitt ostyriga röda hår på plats. Jag gör cirklar med tån på mina snörade sneakers i den vita askan på marken och kör händerna djupare i fickorna och alla mina armband i tyg och metall trycks ihop.
”Som värsta julafton”, säger Rhys från avdelningen för julgranskulor och fläktar bort hettan och röken med en skylt där det står, ”Jultomten hitåt”. Gena, från teamet som gör lyxiga smällkarameller, ger ifrån sig ett kulspruteskratt och vi hoppar till och stoppar fingrarna i öronen. Det skär i mina redan trasiga nerver som naglar mot svarta tavlan. Gena brukar få den reaktionen när hon skrattar. Det är anledningen till att hon flyttades från avdelningen med jul-boppers – sådana där antenndiadem med kulor på fjädrar som smätter en i ögat om man nickar för kraftigt –i fabrikens främre del. Istället sattes hon på smällkarameller längst bak i ett försök att hindra det gälla skrattet från att eka i hela fabriken.
”Backa, var vänliga backa.” En brandman i kraftig svart dräkt och stor vit hjälm viftar med armarna åt oss och vi hasar oss återigen bakåt under enstaka välvil -
liga busvisslingar, de flesta från avdelningarna för glitter, dekor och ljusslingor. Medan vi flyttar på oss hörs ännu ett enormt brak och resten av fabrikstaket runt hålet ovanför min arbetsstation blåser av och det regnar takbitar över hela parkeringen.
”Jag förmodar att vi inte ska tillbaka in dit idag?” säger Angelica. Hon knappar på mobilen, fotar explosionen och lägger ut på Instagram. Ena handen tar en selfie, den andra gör tummen upp.
Jag tittar bort mot vår chef, korte, tjocke Alwyn Evans, som nervöst står och slätar ut håret som kammats över flinten medan han pratar med brandledaren.
”Kan lika gärna dra till puben.” Angelica stoppar ner telefonen i sin stora handväska i vitt och guld och hänger den över axeln.
Jag hostar till när jag får rök i halsen. Det trycker över bröstet och jag känner mig lite yr. Jag önskar inget hellre än att få sätta mig och ta något lugnande för nerverna. Jag tittar på hålet i taket igen. Det skakar i hela kroppen. Det hade varit slut med mig om jag inte tagit mig ut. Jag ruskar misstroget på huvudet och trevar efter min egen telefon och tummar på tangentbordet. Jag vill bara höra min dotters röst och säga att jag saknar henne. Jag saknar henne verkligen, väldigt mycket.
”Kommer du, Nell?” frågar Angelica.
Jag skakar på huvudet. ”Nej. Jag gav min sista tvåhundring till Demi igår kväll på busshållplatsen.” Jag kollar på skärmen om det finns några meddelanden. Det finns inga. Jag undrar om det passar att ringa just nu eller om hon är
upptagen. Vem skulle trott det, min dotter, nästan arton, har flyttat till London. Jag tittar upp på taket.
”Så hon åkte i alla fall, din Demi?” frågar Angelica. ”Kände inte för att börja jobba på paketeringen? Valde det fina jobbet i London?”
Jag nickar och känner tårarna rinna till i ögonen men är fast besluten att inte låta dem trilla.
”Vilken lyckost. Önskar att jag var någonstans spännande i stället för att sitta fast här.” Hon lägger armarna i kors och väskan gungar till ordentligt.
”Jag körde henne till Cardiff igår kväll för att ta bussen. Hon lovade messa när hon kommit fram ordentligt.”
”Det var som sjutton, jag är impad att din bil höll ända dit. Och ska hon verkligen strunta i att gå klart gymnasiet för att jobba som barnflicka i London?”
Jag nickar en gång till eftersom jag inte riktigt kan prata som det stramar i halsen.
”Enveten, den där”, hörs det från Gracie. ”Precis som en annan jag känner …” Hon ler åt mig och hostar. Jag försöker le tillbaka och önskar att jag kunde det se det roliga i det hela. Sanningen är den att jag är livrädd för Demis skull. Knappt arton och bor i London hos en familj jag aldrig träffat där hon jobbar som au pair. Hon tycker att jag oroar mig för mycket, att jag måste inse att hon har vuxit upp nu. Men hon är så ung. Jag bad henne vänta, och gå klart skolan; hon har gott om tid i livet. Men hon envisades med att studier inte var hennes grej och att hon var mogen att flytta. Man jag är inte så säker på att jag är mogen att släppa taget.
”För eller senare måste de lämna boet. Som du själv gjorde. Din mormor var i upplösningstillstånd när du skulle ut och resa. Men du kom tillbaka hel och hållen, lite kantstött kanske och med överraskande nyheter. Men du fixade det. Jorden slutade inte snurra.”
Jag blir lite tagen på sängen. Jag skulle inte byta bort Demi för allt i världen men jag önskar att jag fått se lite mer av livet först. Jag vill att hon ska få uppleva något annat. Det blir kanske bäst så här. Jag lyckas pressa fram ett leende.
”Nu får du åtminstone ha fjärrkontrollen för dig själv.”
Gracie fimpar cigaretten mot den låga röda tegelmuren och hostar lite till.
Angelicas mungipor åker ner. ”Det är ändå ett skrämmande ställe, London. Vem vet vilka galningar som lurar i gränderna?”
Under ett ögonblick står vi helt tysta och det känns som hålet mitt i hjärtat, som nätt och jämnt hållits förslutet, brutalt slits upp. Jag blir alldeles vit i ansiktet, ännu vitare än efter brandchocken. Jag skulle kunna strypa Angelica … och vill bara få hem Demi.
”Åh Gud, förlåt, Nell! Vad korkat av mig! Självklart
kommer hon klara sig bra!” Angelica tar mig i handleden och ser ursäktande ut. Tårarna jag hållit tillbaka börjar forsa nerför kinderna. Varken Angelica eller Gracie har egna barn men de har varit som underbara mostrar till Demi under årens lopp. Angelica köper fina kläder till henne på födelsedagar och lämnar vidare modetidningarna med det
senaste, när hon är klar med dem, som hon kan bläddra i. Och Gracie har alltid funnits där, bakom dörren bredvid, med påfylld kakburk, ett lyssnande öra och ett par extra slantar om Demi kilade till affären och köpte mjölk och cigg åt henne.
Längre bort på gatan far en ambulans förbi med tjutande sirener och jag undrar än en gång om Demi är trygg. Det är bara hon och jag; hon är allt jag har.
”Häng på, jag bjuder på en drink. Du kan bjuda igen en annan gång.” Angelica krokar arm med mig och tänker inte acceptera ett nej. Vi sällar oss till de andra klungorna med arbetskamrater på väg mot puben, vinglandes på höga klackar och snögubbediadem med antenner som vippar hit och dit.
Just då plingar det i mobilen. Jag får ett meddelande från Demi. Det första sedan jag lämnade henne på busstationen igår kväll.
Kom fram ok. Huset är fantastiskt. Kommer stortrivas här. Kram
Det är allt som står men jag trycker mobilen mot bröstet och andas lättat ut.
”Hallå där, Nell-gumman.” Jag vänder mig om och får syn på Gena som håller sig krampaktigt om en kollega och flinar som en smilfink. Jag har ingen aning om vad hon är så glad för. Tack vare eldsvådan blir vi arbetslösa hela bunten, och panka. Jag nickar.
”Gena.”
”Vad tråkigt att höra att din Demi hoppade av skolan.
Du måste vara helt knäckt. Hade visst inte läshuvudet du trodde.” Hon ler sitt smilfink-leende och hennes kamrater fnissar.
Jag reser ragg och klämmer åt om telefonen som om det vore hennes strupe. Jag tar djupast möjliga andetag, vilket går sådär med trycket över bröstet, håller huvudet högt och ser henne rakt i ögonen. ”Det går faktiskt riktigt bra för henne, Gena. Fick ett kanonjobb i London. Hon kom precis dit och trivs bra.” Jag viftar med mobilen och biter ihop.
”Jaså minsann, för fin för oss!” Genas fnittrande kompis drar i henne. Hennes skratt skär i mig en gång till.
”Ska ni till puben?” frågar hon.
Angelica nickar avmätt. ”Kan lika gärna sitta där som någon annanstans i eftermiddag”, säger hon och håller hårt i min arm som om jag tänker lägga benen på ryggen.
”Kommer du Gena?” frågar hennes vän, i orange tajt linne och blinkande tomteörhängen.
”Nej, jag har lite annat för mig.” Hon vinkar åt oss och vacklar ut från parkeringen till vägen och ger sig av åt motsatt håll.
Mina händer skakar ännu mer och jag vet inte om det är chocken efter eldsvådan eller Genas elaka kommentarer.
Det kommer inte gå någon nöd på Demi. Hon är en smart tjej, intalar jag mig själv och försöker lossa tvivlens grepp, tvivlen som lindat sig kring hjärtat.
”Det verkar som det kommer dröja länge innan fabriken öppnar igen. Rhys hörde brandmännen snacka … det kan ta ett par månader.” Angelica ställer ner en flaska vitt vin och tre glas på det ringfläckiga runda bordet; olika sorters chips, nötter och fläsksvålar tumlar ner från under armen.
”Och vi som är timanställda. Jag antar att det betyder att de inte tänker ge oss någon lön”, muttrar Gracie och river upp en påse fläsksvålar.
Insikten slår plötsligt till som om jag fått en säck potatis i skallen. Jag har inte en spänn! Jag har ingen aning om hur jag ska överleva om fabriken stänger. Inget jobb, inga pengar. Jag gav Demi mina sista besparingar ur burken på byrån, de som jag lagt undan till en helg i Tenby. Det enda av värde jag äger är min bil och den är bara värd några tusenlappar.
”Vi kommer aldrig hitta någon som kan anställa oss med så kort varsel.” Gracie bekräftar exakt det jag tänker.
”Vi borde åka på semester”, strålar Angelica, skruvar upp flaskan och fyller glasen.
”Eller hur. Jag har inte ens råd att dela på en flaska vin!” Jag tackar och tar emot glaset och tar en klunk av det beska, varma vinet.
Angelica sätter sig och lutar sig uppspelt fram. ”Vi kan ju alltid wwoofa!”
”Ursäkta!” Gracie sätter en fläsksvål i halsen och drabbas av en ny hostattack.
”Wwoofa!” upprepar Angelica med ett illmarigt leende.
”Jag har hört talas om det där. Det görs offentligt …