9789177951124

Falken från Sparta Conn Iggulden Översättning: Leif Jacobsen

Citatet av Xenofon på sidan 241 är hämtat från en ­översättning av Ingemar Lagerström.

Originalets titel Falcon of Sparta Copyright © Conn Iggulden, 2018 Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-112-4

Utgiven av Bokförlaget Polaris, Stockholm 2019 www.bokforlagetpolaris.se

Till min son Cameron, som fรถljde med mig till Sparta

År 401 f.Kr. regerade den persiske storkonungen över ett rike som sträckte sig från Egeiska havet till norra Indien. Så många som femtio miljoner människor var hans undersåtar – och hans arméer var ofantliga.

Genom sitt samarbete på land såväl som till havs var Sparta och Aten de enda staterna som lyckades stå emot perserna.

Svarta havet

De tiotusens återtåg

Byzantion Trapezos H a ly

Sardes Kolossai

s

Taurus u Tyriaeion Mountains Mo M ount oou un u ntta n

Tig

Thapsakos

ri s

Kelainai

E ufrat

RHODOS KRETA

Medelhavet

0

EGYPTEN

Kunaxa

N

100

200

Kilometer

300

Prolog

I Babylons stad flämtade stararna i hettan med sina mörka tungor.

På åkrarna utanför de väldiga murarna lade sig solen över människorna som ännu ett ok.

Storkonungen gick mitt på gatan med glänsande hud, men om den var blank av olja eller svett kunde hans son inte avgöra. De strama svarta lockarna i faderns skägg skimrade och var lika mycket en del av honom som rosendoften eller den långa bepansrade rocken.

Lukten av het sten och cypress låg i luften och trädtopparna stod mot himlen likt spjutspetsar. Överallt omkring dem låg gatorna öde. Inga barn, inga gamla kvinnor, inga höns fanns där att röra upp dammet på marken då de kungliga soldaterna röjt vägen för kungen. Tystnaden var så kompakt att pojken mycket tydligt hörde fåglarnas sång.

Ningals gata var täckt av ett tjockt lager av mjuka, nyplockade palmblad. Inga odörer fick störa deras samtal eller distrahera den äldre mannen under denna stund av instruktioner. Det gällde inget mindre än ättens överlevnad, och därför fick inte vare sig kurtisaner eller spioner befinna sig inom hörhåll. Hans kaptener hade varit övertygade om att det bara rörde sig om ännu ett kungligt infall, när de långt innan solen gick upp denna morgon skickades ut för att tömma stadsdelarna på ömse sidor av gatan på folk. Men sanningen var den att vissa ord helt enkelt inte fick uppfattas av andra. Kungen visste hur många öron hans palatsväggar hade. Det fanns helt enkelt alldeles för många satraper, alldeles för många småkungar vars kronor han krossat under sina sandaler. ­Nittio vasaller som betalade spioner för att hålla öron och ögon öppna, alltmedan ett tusental kurtisaner armbågade sig fram till bättre positioner. Det enkla nöjet av en promenad i ensamhet med sin son, som vilken fåraherde som helst, hade blivit en lyx lika eftertraktad som rubiner, lika 11

dyrbar som de tunga guldmynt som i folkmun kallades ”skyttar”, som var präglade med kung Dareios anlete och som användes i hela riket.

Pojken beundrade fadern och litade på honom i allt, och när han nu gick där gatan fram kastade han förstulna sidoblickar på honom. Unge Artaxerxes försökte hålla jämna steg med kungen, vilket innebar att han med jämna mellanrum fick ta hoppsasteg för att hinna med. Dareios verkade inte lägga märke till detta, trots att få saker undgick Artaxerxes far.

Hemligheten bakom kungens långa styre låg i hans visdom. Om pojkens åsikt efterfrågats skulle han ha svarat att fadern aldrig hade fel.

Under speciella tvistedagar avkunnade kungen domar åt sina mäktigaste undersåtar, över män vars arméer kunde räknas i tiotusental och som styrde länder av jade och elfenben lika avlägsna som månen.

Dareios lyssnade noga medan han drog handen genom skägget och gav fingrarna en glans av olja. Han brukade gnida tumme och pekfinger mot varandra, eller så skalade han en grapefrukt från en guldskål som en knäböjande slav höll vid hans fötter. Det gjorde det lättare för Dareios att se problemets kärna, alltmedan hans rådgivare fortsatte grunna och diskutera. Artaxerxes önskade också få detta anmärkningsvärda skarpsinne, så därför lyssnade han noga och lärde sig väl.

Staden var så tyst som bara tusentals soldater med knivar mot folks strupar kunde göra den. Kungens generaler visste alltför väl att hans vrede skulle drabba dem om han blev störd – sålunda gick far och son som om de vore de enda människorna i världen, i damm och ljum värme i den nedgående solens behagliga ljus efter en lång het dag. ”En gång var Babylon hjärtat i ett stort rike, ett mäktigt sådant”, sa kung Dareios. Hans röst var blid och påminde mer om en lärares stämma än en krigares.

Hans son tittade upp med skinande ögon. ”Men Persien är mäktigare”, sa Artaxerxes.

Fadern log åt sonens stolthet. ”Naturligtvis! På alla sätt och vis. Persien är minst ett dussin gånger större än något det gamla Babylonien lyckades åstadkomma. Man skulle inte klara att följa mitt rikes gränser under en livstid – eller ens två eller tre. Men jag fick det inte gratis, pojk. När min far dödades hamnade 12

kronan hos min bror. Han satte den på sitt huvud innan tårarna på hans kinder torkat – och han hade endast regerat i en månads tid när han blev mördad.” ”Och du utkrävde hämnd på mannen som dödade honom”, sa Arta­ xerxes angelägen om att vara fadern till lags.

Kungen stannade upp och vände upp ansiktet mot solen. Han blundade för att bättre kunna minnas. ”Det gjorde jag. När solen gick upp den dagen var vi tre; tre bröder. Samma kväll var jag ensam. Jag var nedsölad av blod – men jag var kung.”

Dareios fyllde lungorna med luft så att plattorna på den bepansrade rockens utsökta sidentyg knarrade. Sonen härmade honom genom att sträcka på sig. Artaxerxes visste inte varför fadern bett honom göra honom sällskap denna dag, inte heller varför de beryktade odödliga livvakterna inte stod att se någonstans. Hans far litade inte på en levande själ, så löd ryktet. Detta till trots gick han här, ensam med sin äldste son och arvtagare. Vid fjorton års ålder gjorde detta faktum Artaxerxes själaglad av stolthet och lycka. ”En kung behöver mer än en son”, fortfor hans far. ”Döden kan inträffa mycket oväntat, precis som en ökenvind uppstår ur intet. Den sträcker sig efter dig när en häst snavar eller när en kniv blänker till. Den kommer av gift eller av svek, av skämt kött, av febersjukdomar eller av luftens djinner. I en sådan värld utgör en kung med endast en son en utmaning för gudarna och en möjlighet för sina fiender.”

Dareios grep sina händer bakom ryggen och fortsatte gå, vilket tvingade pojken att på nytt springa ikapp honom. När Artaxerxes åter gick vid hans sida fortsatte fadern. ”Men om denna ende son, om denna mycket högt älskade pojke, överlever till vuxen ålder inleds ett nytt spel. Och har han dessutom begåvats med bröder, som är så viktiga i en pojkes uppväxt, är de nu de enda i världen som kan beröva honom allt.” ”Kyros?” sa Artaxerxes plötsligt. Trots sin ängslan, trots sin djupa vördnad för fadern, fick pojken något roat i blicken vid tanken på att hans lillebror kunde bli hans fiende.

13

”Inte skulle Kyros någonsin försöka skada mig, far.”

Fadern snodde runt mot honom så att plattorna på rocken lyftes likt ryggskölden på en skalbagge i begrepp att lyfta. ”Du är min son och arvtagare. Om du försvinner blir Kyros kung. Det är hans … mål.” Kungen föll ner på ett knä och tog pojkens händer i sina. ”Du är den som ska bära min krona, det lovar jag dig. Men Kyros … är född krigare. Han är visserligen bara tretton år, men lika duktig på att rida som männen i min egen livvakt. Ser du inte hur de betraktar honom?

Så sent som förra månaden bar de honom på sina axlar runt hela palatsets borggård för att han skjutit en fågel i flykten med sin pilbåge.” Kungen tog ett nytt djupt andetag i hopp om att Artaxerxes skulle förstå. ”Min son, jag älskar er båda, men när jag ligger på min dödsbädd, när tystnaden och sorgen sänker sig över riket, kommer jag att denna slutgiltiga dag kalla honom till mig – så att du kan döda honom. Något du måste göra, för om du låter honom leva kommer han helt visst att döda dig.”

Artaxerxes såg blänket av tårar i faderns ögon. Det var första gången han bevittnat en sådan djup känsloyttring från honom, och det skakade om honom. ”Jag tror du misstar dig, far, men jag ska minnas dina ord.” Rocken knarrade på nytt när kungen ställde sig upp. Han var blossande röd i ansiktet, men om det var av ilska eller någon annan sinnesrörelse gick inte att avgöra. ”Minns då också följande”, väste han. ”Om du nämner ett ord av detta till Kyros, något som helst av allt det som jag vidtagit så stora försiktighetsåtgärder för att hålla hemligt, är det bara till skada för dig själv.

Kanske inte idag eller i år, eftersom ni skrattar och leker tillsammans.

Han kommer att svära dig sin huldhet och jag hyser inga som helst tvivel om att det kommer direkt från hjärtat. Men dagen kommer då ni blir oense eller när han inser att han som en vanlig prins aldrig ska få den makt han åstundar. Den dagen kommer han att söka upp dig i ett försök att ta tronen för egen räkning. Om jag fortfarande är i livet och han söker upp mig efteråt, rentav med ditt blod på sina händer … kommer jag inte att ha någon annan son än han, och därmed kommer jag också att omfamna honom. Förstår du, Artaxerxes?”

14

”Ja”, svarade sonen med stigande ilska. ”Men om du nu beundrar honom så mycket, far, varför dödar du inte bara mig här och nu på gatan och låter Kyros få tronen?” Artaxerxes fortsatte innan fadern hann svara: ”Du har ju inga andra söner och du vill undvika att försätta tronföljden i fara. Är du verkligen så känslokall? Är det verkligen betydelselöst vem av oss som blir kung?” ”Om det vore betydelselöst skulle jag inte ha tömt halva staden på folk för detta samtal med dig. Ser du Kyros här? Du var barnet vi längtade efter, min djärve son. Jag tvivlar inte på ditt intellekt eller din v­ isdom, Artaxerxes. Mitt blod rinner i dig och du kommer att bli en stor kung.”

Dareios sträckte ut handen och rörde vid sonens kind. ”Det var en bruten man jag mötte när min far återvände från Grekland. Kung Xerxes hade betvingat spartanerna vid Thermopyle, men likafullt besegrades hans arméer vid Plataiai. På samma sätt som hans fars arméer slaktats vid Marathon tio år tidigare. Men det får vara nog med detta! Det svor jag när jag blev kung. Så mycket av vårt blod har spillts i Grekland, att det räcker i tusen år. Istället för krig har jag valt att upprätthålla freden under mitt styre – och förse oss med trädgårdar, vin, guld och fantastiska kunskaper. Saker som tillhör vardagen idag, men som betraktats som trolldom då. Med dig ska vi gå ännu längre – mot det största riket som världen skådat. Men bara om det är du. Om gudarna placerar Kyros på tronen kommer krig åter att rasa, det hyser jag inga som helst tvivel om. Han har alldeles för mycket av min far i sig, alldeles för mycket av min fars far i sig.” ”Jag kan visst slåss”, sa Artaxerxes sårat. ”Jag vet att du inte tänker på mig som en krigare, men jag kan slåss.”

Kungen dunkade skrattande sonen i ryggen. Han älskade honom för mycket för att såra honom med invändningar. ”Naturligtvis. Men den simplaste penningutlånares livvakt kan slåss.

Du är en prins, Artaxerxes! En dag blir du kung. Så för dig krävs mer än ett snabbt leende och ett ännu snabbare svärd. För dig krävs en styrka av ett helt annat slag. Och din exercis börjar idag. Du är inte för ung för detta.”

Kungen såg sig omkring på den öde gatan. Inte ett enda ansikte i ett fönster.

15

”Glöm inte, den dagen du blir kung måste du dra ett streck över allt det gamla. Till dess, lyssna på dina lärare, fortsätt rida och njuta av kvinnors, pojkars och vinets förnöjelser. Nämn inte något för någon av det vi har talat om idag. Förstår du?” ”Ja, far”, sa Artaxerxes.

Hans allvarliga ansikte fick kungen att le och hela hans kroppshållning förändrades. Han rufsade om pojkens hår. ”Jag är tusenfalt välsignad.”

DEL ETT

1

Berget omfamnade staden likt en moder med ett barn i sitt knä.

Innan Kyros tog sig uppför den stora trappan till den väldiga platån beslöt han sig för att ta med sig sin livvakt ner till floden. Spartanerna lade ifrån sig rustningar och vapen på stranden och rusade förtjusta ut i vattnet för att tvätta av sig sextiofem mil av damm och svett.

Prinsen log från sin stridshäst när han såg dem doppa sig och dra fingrarna genom hår och skägg. Marschen österut hade gjort hans män smärta som jakthundar, med solbrända kroppar och väldefinierade muskler. De hade inte gjort honom besviken, även om vissa på vägen tvingats lämna kvar spår av sitt blod. ”Min herre, jag vill ännu en gång be dig tänka om”, sa Tissafernes i vänlig ton.

Kyros tittade kort på sin gamle vän och lärare. Tissafernes satt på en kastanjebrun valack som frustade och kastade med huvudet och som var av en persisk stam så fin som någon. Med blicken på spartanerna antog ädlingen ett vresigt ansiktsuttryck. ”Vill du att jag tar mig uppför trappan ensam?” replikerade Kyros. ”Vill du att jag återvänder hem som en tiggare? Vem är jag, om inte min fars son och en prins? De här männen är mina soldater. De bästa.”

Tissafernes mun arbetade som om en tand besvärade honom. Prins Kyros var i tjugoårsåldern och inte längre ung och dåraktig. Läraren hade uttalat sina förbehåll, detta till trots befann de sig på floden P ­ ulvars strand med Spartas män plaskande i vattnet som hästar. Prinsen hade fört en gammal fiende till själva hjärtat av perserriket. Tissafernes panna rynka­des vid tanken. Han hade sett grekiska världskartor med mycket små kunskaper om det väldiga riket i öst. Han önskade inte hjälpa ­spartanerna märka ut Persepolis läge, än mindre kungagravarna utmed floden bara en halv dagsmarsch därifrån.

21

”Somliga ser det som en förolämpning, ers höghet, att komma hit med männen som bestred dina förfäder, som slog tillbaka dem på land såväl som till havs. Spartanerna! Vid alla devas! Här, i världens mitt! Om din far vore yngre och frisk …” ”… skulle han gratulera mig, Tissafernes”, fräste Kyros när han tröttnade på den gamles röst. ”Dessa män har tågat jämte mig. Inte en gång vacklade de eller bad om vila. De är mig trofasta.” ”De är guld och silver trofasta”, muttrade Tissafernes knappt hörbart.

Kyros bet ihop käkarna så att musklerna spelade. ”De äger intet. Till och med vapnen de bär kommer ur händerna på deras fäder eller farbröder, på sin höjd har de förärats dem för sitt hjältemods skull. Nog med detta. Inte mer nu, ditt gamla lejon.”

Tissafernes accepterade reprimanden med böjt huvud.

Efter sin uppspelta tvagning hade grekerna sprungit upp på stranden för att torka i kvällssolen.

Lokala tvätterskor tjöt och visslade vid åsynen av så många nakna män. En eller två krigare log tillbaka, men de övriga började hänge sig åt värmande kroppsövningar. De var inte skapta för skratt eller småprat.

Irriterad på sin följeslagare satt Kyros plötsligt av sin häst, slet av sig hjälm, rock, tunika, hosor och mantel, och sist av allt sina sandaler, med mycket vana och snabba rörelser. Prinsen berördes inte av denna nakenhet utan gick med enbart en nickning mot den spartanske officeren Anaxis på stranden rakt ut i vattnet.

Tvätterskorna upphörde med sina visslingar vid åsynen av den unge mannen med lockigt skägg på persiskt vis, som helt sonika lade ifrån sig hjälmen med den gyllene fjäderbusken på sin mantel. Det må vara att de inte kände till hans namn, men de vågade inte anropa honom. Kyros tvättade noggrant av sig i vattnet, närmast ritualmässigt med en tvagning som handlade om mer än att bara göra sig av med svett och hästlukt. Spartanerna på stranden visade sin respekt med sin tystnad. Prinsen hade trots allt kommit hem för att sörja sin far.

Budet hade nått Kyros fjorton dagar tidigare och han hade pressat spartanernas uthållighet, nästan mer än som var uthärdligt, för att nå fram i tid. Prinsen hade bytt hästar vid kronans tavernor längs den stora 22