9789177950684

PAPA J ESPE R STE IN Översättning: Jessica Hallén

Papa © JP/Politikens Hus A/S, København 2017 Bokförlaget Polaris, Stockholm Översatt av Jessica Hallén Omslag av Miroslav Sokcic Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-068-4 www.bokforlagetpolaris.se

Till Jan Andersen

FÖRSTA DELEN

1

Svanen satt mitt på vägbanan. Axel gick mot den stora fågeln. Den rörde sig inte. Försökte varken använda benen eller vingarna.

Virvlande pudersnö. Eftermiddag. Gult ljus från glaskuporna på Dronning Louises Bro. ”Vad är det med den, pappa?” frågade Emma.

Det var mycket folk på bron. En man hade placerat sig på körbanan framför svanen och försökte vinka fram bilarna vid sidan om den.

Axel betraktade dess mörka ögon. Oroliga och flackande. De fick honom att tänka på ett öppet sår. ”Jag vet inte”, ljög han. ”Den måste ha skadat sig.”

Han hade inte sett den falla, men han hade hört de stora vingarnas slag i luften, avbrutna av ett snärtande, spänt metalliskt ljud. Där­efter registrerade han svanen som majestätiskt satt på vägbanan medan snön piskade kring den, skapade mönster som vinden suddade ut lika hastigt som de uppstod.

Axel såg sig omkring på alla ansikten. ”Var det någon som såg hur den hamnade här?” frågade han högt. ”Den bara kom. Plötsligt satt den där”, sa en ung man med ljus röst. Han kramade ett cykelstyre. Blicken for runt till de andra, sökte bekräftelse, som om svanen var ett mysterium som knöt dem samman.

En kvinna, som hade gått runt i cirklar ett stycke därifrån med en telefon mot örat, banade sig nu väg bland alla människor. ”Jag såg hur den flög in i ledningarna. Den flaxade och föll ned på vägen och låg och slog med ena vingen som om den inte kunde lyfta.

Vad ska vi göra?” frågade hon.

9

”Jag tar hand om det”, sa Axel. Han tog fram sin telefon och skrev ”djurambulans” i sökfältet, hittade ett nummer och ringde. ”Det här är Axel Steen. Jag står på Dronning Louises Bro. Det sitter en skadad svan på vägen. Den har träffat en ledning och skadat sig.”

Han avslutade samtalet och vände sig mot folkskaran. ”Djurambulansen kommer om en kvart.”

Flera av dem såg ut som om det inte alls räckte som förklaring, men han hade inte lust att prata med dem. Han gick bort till svanen.

Skulle den snappa efter honom? Bitas? Utan att tänka efter mer grep han tag om dess hals uppe under huvudet med vänsterhanden och böjde sig sedan ned och greppade kroppen med höger arm. Den slog med vingarna, vred lite på huvudet. Han lyfte försiktigt upp den. Den vägde knappast mer än en tio, tolv kilo, men kändes ändå enorm i hans famn, enorm och bräcklig. Det mörkbruna ögat stirrade på honom med något han tolkade som en blandning av blind tillit och avgrundsdjup skräck. Han bar bort fågeln från vägbanan och satte ned den på ­trottoaren alldeles intill granitmuren mot sjön. Vinden piskade honom i ansiktet och fick honom att knipa ihop ögonen.

När han klev undan från svanen såg han att dess ena vinge hängde lite. ”Vad tror du att det är för fel på den?” frågade Emma. ”Den kanske bröt vingen när den föll”, svarade Axel. ”Kan den bli frisk igen?” ”Det kan den säkert”, ljög han.

Han föreslog att de skulle gå hem, men Emma vek inte från svanens sida. Det hade snöat hela dagen. Nu hade snöfallet avtagit och mörkret sänkt sig på mindre än en kvart. Axel tittade upp på himlen, som var djup och blå. Svanen satt fortfarande orörlig på trottoaren.

Mannen från djurambulansen visade sig vara av en sort som inte tog hänsyn till ömtåliga själar. ”Om vingen är bruten blir den avlivad. Den kan ju inte flyga om­­ kring med vingen i förband, eller hur?” sa han till Emma. ”Hur då, avlivad?” frågade hon.

10

”Fåglar ska ju få halsarna avskurna, men jag ger dem för det mesta en smäll i skallen först. Det räcker med baksidan av en yxa. Den märker ingenting, det går fort.”

Men håll käften, sa Axels inre stämma, hon är bara elva.

Emma sa ingenting. Hon stod bara och tittade på svanen. Mannen pratade på medan han undersökte den. ”Det stryker med fyrtio stycken om året bara här vid Søerne. De ­flyger in i ledningarna. De behöver hundra meter för att ta sig upp i luften ordentligt och om de lyfter för nära broarna gå det åt skogen. Problemet med svanar är att de inte kan se vad som finns framför dem. De ser bara åt sidan”, sa han. Han grep tag i vingen. Skakade på huvudet. ”Den är bruten, det är jag säker på.”

Han öppnade ambulansens baklucka och tog fram en stor flyttlåda av papp, satte den bredvid svanen och lyfte försiktigt ned fågeln i den.

Han förslöt papplådan och placerade den omsorgsfullt i bagageutrymmet på ambulansen. Så ställde han sig framför Axel och Emma. ”Förstår du?” sa mannen till Emma. ”Den kommer inte att flyga mer.”

Axel ville sätta stopp för det nu, men hans dotter frågade: ”Men finns det ingen möjlighet att den överlever?”

Mannen orkade inte svara. Han ryckte på axlarna. ”Men kan vi ringa och få reda på det? På vad som händer med den?” frågade hon mannen. Hon vände sig mot Axel och sa: ”Pappa?”

Innan han hann säga ja, svarade mannen: ”Vi sysslar inte med sådant. Då skulle vi få fullt upp.”

Axel tog ett steg mot honom och sa: ”Ge mig ditt nummer.” Han höll fast mannens blick. ”Nu.” Mannen stelnade till.

Han gav Axel sitt nummer. ”När vet ni något?” ”När jag kommer tillbaka”, sa han. ”Vi ringer.”

De gick hem utmed sjön i vintermörkret. Deras andedräkt var som ett flyktigt, grått dis. Axel kunde inte glömma svanens öga. Han ­visste att det var dumheter, men han var säker på att den visste att den skulle dö.

11

”Vad gjorde du, pappa? Du fick honom att ge dig sitt nummer. Hur gjorde du det?” ”Jag såg på honom och bad om det, så att han förstod att det var viktigt för dig. Jag gillade inte att han inte verkade bry sig.”

Han försökte låta neutral, hålla rösten fri från den vrede han kände gentemot mannen.

Emma var tyst hela vägen hem till lägenheten på Sankt Hans Gade.

När de kommit in sa hon: ”Ska jag hem till mamma i morgon?” ”Ja, det ska du. Jag ska till Tyskland på konferens.” ”Okej.”

Hon tittade på honom. Hon hade slutat fråga om det han skulle göra var farligt, men han visste inte om hon fortfarande hade frågan på tungan eller om sårbarheten i hennes blick berodde på svanen.

Hon kastade jackan på golvet i hallen och gick in på sitt rum. Han ställde sig i dörren. ”Är något på tok, Emma?”

Hon tittade ned i golvet. Han väntade. Hon gick bort till fönstret och såg på snön som dalade ned på innergården, plockade med de färgglada glasdjuren på fönsterbrädet. ”Det är bara det att … lovar du att inte säga det till mamma? Jag blir galen på dig om du säger det till mamma.” ”Det kan jag inte lova. Jag skulle gärna vilja, men om det är något allvarligt så är det inte säkert att jag kan lova det.”

Hon bet på en nagel. ”Det är mamma och Jens. De bråkar som galningar. Om Anton.

Mamma vill inte att Jens ska träffa honom. Han har anställt en tant som ska passa Anton när han är hos honom. Så att han kan jobba.

Och det har fått mamma att bli helt tokig.” Hon pratade snabbare för varje mening och rösten blev högre och högre. ”Sist började de bråka.

Mamma sa något om att då fick han låta bli att träffa Anton. Och Jens skrek att det aldrig skulle hända. Sedan smällde han igen dörren och gick. Mitt fönster stod öppet.” Nu grät hon. ”Och så hörde jag att han 12

sa: ’Jag slår ihjäl dig, kärring, jag slår fan ta mig ihjäl dig.’” Emmas kropp skakade i takt med hulkningarna.

Axel gick fram och tog tag i henne. Han ville hålla om henne och trösta henne, men hon var alldeles för uppjagad. ”Hur kan man säga något sådant?” frågade hon. ”Hurdan är han mot dig?”

Hon såg förvirrad ut, som om Axel hade sagt något irrelevant. Vilket han också hade, med flit. Hulkningarna avtog medan hon funderade. ”Han är ganska snäll … eller, han beter sig som om han inte ser mig.” ”Är du rädd för honom?”

Hon tvekade. Och han såg skilsmässobarnets lojalitet skymta i hennes undvikande blick. ”Nej … eller …” Hon bröt ihop igen. ”Tror du att han skulle kunna göra det, pappa?” ”Nej”, svarade Axel.

Han tänkte på den där gången för fem eller sex år sedan, när han och Cecilie hade bråkat om Emma. Och på vad han hade sagt eller kallat Cecilie när hon lade sig i dotterns tillvaro hos honom och klagade på hans beteende gentemot Emma och på hans livsstil. Han hade aldrig hotat att döda henne, men han hade önskat henne all världens väg. Många gånger. ”Du ska inte vara rädd, Emma, men om det händer något liknande igen, ska du tala om det för mamma. Och för mig. Det Jens sa är sådant man kan säga ibland, när man är väldigt arg.” ”Men tror du att han menade det?” ”Nej”, sa han.

13

2

De hade pinkat i en blomkruka. Det var så Vicky Thomsen upptäckte det. Det mest briljanta bankfacksjobb någon på stöldroteln kunde erinra sig.

Det började med överlämning när hon kom in till Huset, som polishuset kallades, klockan åtta på morgonen. Vicevärden i en byggnad vid Nørreport där Danske Bank var inhyst hade sett tre män med misstänkt utseende lämna källaren genom en dörr som ledde till bankens personalutrymme. ”De flydde när de fick syn på mig, och då sprang jag efter dem, men de försvann vid Nørreport”, hade han berättat.

Hon fick tag på chefen för bankfilialen. ”Ska vi stänga banken?” frågade han. ”Ja.” ”Men inget har blivit stulet, det har inte varit inbrott.” ”Det är bäst att ni stänger tills vi har tittat på det. Det är standardförfarande. Har ni hört något från vaktbolaget?” ”Jag har inte hört något, men jag ska se till att kontakta dem.”

Hon gick in till morgonmötet för att säga att hon skulle åka ut och undersöka det hela. Mørk var inbegripen i en lång utläggning om en fest där ”värden hade blivit så i gasen att jag var tvungen att ta hand om hans unga fru resten av kvällen”. Alla låtsades som ingenting när hon kom in. ”Så jag hjälpte henne, man är väl en gentleman, eller hur?” viskade han dämpat, men inte så dämpat att hon inte hörde det.

Han tittade på henne. En kylig blå blick mildrad av falsk munterhet.

Han var stöldrotelns informelle ledare, slug och behärskad på ett nästan charmerande sätt, men också skrävlande stolt över sitt förakt 14

gentemot allt och alla som inte var som han. Lång och muskulös med rakad skalle och ljusa ögonbryn och fransar. Vid flera tillfällen hade han smugit sig på henne utan att hon lagt märke till honom förrän hon hörde hans röst alldeles vid örat.

Till höger om honom strålade Klargaard i kapp med mässingslamporna eftersom hans kompis hade rummets fulla uppmärksamhet.

Klargaard var kraftigt lagd, hade oregerligt, mörkt hår och fuktade ständigt läpparna. Han var en utstuderad smilfink som åkte snålskjuts med gruppens alfahanne. ”Jaha, Vicki. Vad kan vi hjälpa dig med?”

Klargaard fnissade, medan hennes partner, Wagner, tittade ned i golvet.

Hon berättade om samtalet, men innan hon hann säga något mer sa Mørk: ”Det tar vi.”

Hon kastade en blick på Wagner. Inte minsta reaktion i det breda, köttiga ansiktet med de sorgsna ögonen.

Berodde det bara på att hon var kvinna? Skulle det ha varit lika illa om hon hade varit man, ung, ny och därtill kriminalinspektör? Säkerligen inte. Hon hade blivit förflyttad till avdelningen efter sex bra år på mordroteln. Från elitstyrkan till elefantkyrkogården. Hennes gamle partner, Axel Steen, hade fått jobb på Särskilda operationer vid polisens underrättelsetjänst. Deras förre chef på mordroteln, Josephsen, hade blivit förödmjukad under deras sista gemensamma utredning, och eftersom han inte kunnat hämnas på Axel hade det gått ut över henne, trots att hon bidragit till att klara upp ett av de värsta mord­ fallen i modern tid. På grund av det hade hon fått tre stjärnor på axeln och helt utan hans förtjänst blivit den yngsta kriminalkommissarien på många år – och han hade vid första bästa tillfälle stjälpt av henne i det här mausoleet.

Två timmar senare kom Mørk och Klargaard tillbaka. Mørk kom in till henne, Klargaard ställde sig i dörröppningen. ”Vad är det här?” sa Mørk och slog ut med händerna mot rummet. ”Det är mitt arbetsrum.”

15

”Nej, du missförstår mig. Var är du anställd?” ”Vad är det, Mørk?” ”Du är anställd på stöldroteln. Det här är en arbetsplats där vi prioriterar uppgifterna efter tyngd och vikt, så nästa gång du ber någon stänga igen en bank en hel förmiddag kanske du borde försäkra dig om att det verkligen har skett ett inbrott.”

Hon mötte Klargaards kalla blick över Mørks axel. ”Det var ju ni som ville åka dit. Ni insisterade.” ”Vi stänger inte banker för att det springer omkring ett par fyllon på en innergård.” ”Lägg av. Jag hade gärna tagit det tillsammans med Wagner, men ni snodde åt er uppgiften. Så kom inte hit och klaga. Jag ser gärna att ni lämnar mitt arbetsrum nu.” ”Jag ser gärna …”, härmade Mørk medan han släntrade ut med en fnissande Klargaard efter sig.

Klockan fjorton ringde hennes telefon. Det var chefen från banken på Nørreport. Hon hann inte säga att hennes kollegor hade tagit över ärendet innan han fångade hennes intresse. ”Jag har kollat med vaktbolaget. De kallades ut fem gånger under helgen för att larmet hade gått. De gick in på banken varje gång, men såg ingenting. Sista gången kontaktade de min avdelningschef för att få tillåtelse att stänga av larmet.” ”Varför inte dig?” ”De försökte. Jag svarade inte i telefon. Jag var på bröllop.” ”Och han gav dem tillstånd att stänga av larmet?” ”Ja, de var överens om att det måste vara något fel på det. Sådant händer ju.” ”Och har de i så fall varit ute och undersökt larmet igen? Har de hittat felet?” ”Ja, de har varit här, men de hittade inget fel.” ”Okej, jag kommer ned och tittar. Pratade mina kollegor med vaktbolaget?”

16

”Nej.” ”Men de hörde vicevärden?” ”Ja, som hastigast, de gick en sväng i banken och sedan åkte de igen.”

Wagner var i matsalen, hon lät honom sitta kvar och åkte själv. Han var hennes enda stöd. Avdelningens nestor med trettio års erfarenhet från både grova brott och danska säkerhetspolisen, PET, skärpt men slö. Han hyste en faderlig omsorg om henne som hon gissade handlade mer om att skydda henne från allt han själv var livrädd för, än om hennes väl och ve. Hon var inte van vid den sortens uppmärksamhet och den gjorde henne rörd. Hon behövde en allierad och Wagner fann sig inte i de andras dumheter. Innan hon klev ur bilen på Nørreport skickade hon ett sms till honom, berättade var hon var och bad honom komma dit.

Hon såg granskande på banken, lokaliserade porten till bakgården och gick in. Utmed banken löpte en gång, två meter under marknivå, den ledde till en matt dörr som tycktes gå till bankens källare. Hon drog på en plasthandske och kände på den. Den var låst. Hon gick upp igen, ställde sig mitt på gården, betraktade den spruckna asfalten, sprickorna i betongen, murarna. Hon noterade allt och ritade en karta över området i huvudet. Sedan lämnade hon gården och gick in genom bankens huvudingång, fram till den första luckan där hon visade sin bricka och bad att få tala med bankkontorets föreståndare. ”Var gick larmet?” frågade hon. ”I källaren. Vid valvet.” ”Och de kollade valvet varje gång?” ”Ja.” ”Visa mig det.”

Han visade henne till en bred, ostadig spiraltrappa som ledde ned till källaren. Den stora valvdörren stod helt öppen, men ett galler hind­­rade folk från att gå in. ”Vad är det som luktar?”

Han drog in luft i näsborrarna. ”Vi har haft en del problem med avloppet här nere”, gissade han.

17

”Vi får gå in. Kan du låsa upp?”

Han tog fram ett kort och drog det genom en kortläsare på väggen.

Så blev han stående vid valvdörren medan hon gick en runda inne i själva valvet.

Det luktade inte avlopp, även om stanken påminde om det, tänkte hon, medan hon lät blicken fara runt i lokalen med bankfack. På väggarna satt gulbruna träpaneler och rummet dominerades av hundratals röda luckor i olika storlekar, långsmala i de övre raderna och med större, kvadratiska fack undertill. Mitt i rummet fanns en en och en halv meter bred och två meter hög hylla vars fack hade gröna luckor. Bakom hyllan stod två soffbord omgivna av brandgula fåtöljer.

Pappers­korgar i järn med runda hål och plastpåsar. En konstgjord växt i ena hörnet. Det var något med den som fångade hennes uppmärksamhet utan att hon kunde säga varför. ”Har du tittat på övervakningsfilmen?” ”Nej, jag visste inte vad jag skulle titta efter.”

Hon tittade upp i taket. ”Har ni ingen övervakning i valvet?” ”Nej, det skulle vara ett brott mot kundsekretessen. Man måste få besöka sitt bankfack i fred.”

Hon nickade. Föreställde sig hur många hemligheter som måste finnas bakom luckorna. Gamla kärleksbrev från älskare och älskarinnor, avslöjande foton, testamenten som kunde få släktingar att slå ihjäl varandra, svarta pengar, stulna smycken, diamanter, dokument som avslöjade lurendrejerier, livsfarliga misstag, ungdomligt flirtande med nazism och terrorism, ett förflutet som lyxhora eller ung manlig prostituerad. Hon hade gått två varv runt hyllan, medan hon fantiserade.

Hon hejdade sig vid den konstgjorda hibiskusen, rörde vid dess evighetsgröna plastblad. ”Här luktar piss”, sa hon. ”Det är inget fel på avloppet.”

Bankföreståndaren såg bekymrat på henne. Hon granskade den ljusbruna lerkrukan som växten stod i, den var fylld med något som såg ut som konstgjord sten. Hon tog ett steg tillbaka. Krukan var miss18

färgad längst ned på utsidan. Hon böjde sig ned och luktade. Det fanns inga tvivel. ”Det är någon som har pinkat i din krukväxt”, sa hon.

Han gick fram mot henne. ”Vad menar du?” ”Antingen är det en lustigkurre. Eller så har någon uppehållit sig så länge inne i valvet att de varit tvungna att kissa. Personligen tror jag på det sista. Det förklarar dessutom varför larmet gick under helgen.

Han stod och stirrade på lerkrukan som om han inte begrep vad hon menade. Hon lät honom stå. Hittills hade hon inte tittat på bankfacken, men nu gick hon fram till närmaste hylla. Det var inget som såg konstigt ut. Hon tittade på golvet. De hade städat, men de hade inte varit tillräckligt noggranna. Hon såg en halvmåneformad fläck med glittrande metallspån på skifferplattorna och redan innan hon hade lyft blicken mot bankfackens luckor visste hon vad som hade hänt. Och att hon nog skulle kunna tampas med Mørk.

19

3

Filterlöst frostblått djup så långt ögat kunde nå. Han visste inte om det var åsynen av himlen över Søerne som fick honom att rysa. Eller om det var temperaturen. Han sänkte blicken, öppnade bildörren med ett klick. Han hade ett jobbigt telefonsamtal framför sig, men om man bortsåg från det var han glad eftersom de kommande dagarna skulle bjuda på den sortens arbete han hade blivit beroende av.

Han klev in i bilen, satte telefonen i hållaren, letade fram Cecilies nummer, startade bilen och ringde upp. Han körde uppför Sankt Hans Gade medan han väntade på att hans exfru skulle svara. Hon bodde i kvarteret Kartoffelrækkerne med sina två barn. Axel och hon hade haft en svår tid när hon lämnade honom och flyttade ihop med Jens Jessen, men på senare år hade deras relation blivit bättre, känslorna hade lagt sig till ro och de var numera – om inte vänner, så åtminstone överens om det viktigaste i sina liv. ”Det är Axel.” ”Hej, Axel. Jag trodde att du var utomlands. Har det hänt något? Är det Emma?” ”Emma är i skolan. Jag flyger om en timme. Allt är okej. Tror jag.” ”Vad är det, då?”

Han kunde höra Antons röst i bakgrunden. Det bankade och skrapade. Leksaksbilar på golvet. ”Jag har lovat henne att inte säga något till dig, så du måste komma in på det på något annat sätt.” Emma skulle aldrig berätta något för Axel som ställde hennes mamma i dålig dager. Men det här var något annat – och därför hade hon berättat i förtroende, men hon var till20

räckligt stor för att förstå att om det hände något hemma hos mamma som Axel inte kunde acceptera, skulle han ta tag i det. Och mordhot var definitivt ”något”. ”Är det dåligt mellan dig och Jens?” ”Vad har hon sagt?”

Han kunde höra den lätt skärpta tonen i hennes röst. Rädslan för att bli förrådd av sitt eget barn fanns där under oron. ”Hon hörde ett gräl mellan er två, där du sa att Jens inte skulle få träffa Anton mer.”

Cecilie försökte säga något. ”Nej, vänta lite. Emma hörde honom säga att det aldrig skulle ske.” ”Ja, det där var inte så bra, jag vet vad det är hon tänker på. Det är skit.”

Axel såg för sig hur hon bet sig i knogen under tystnaden som uppstod. Han kunde också se hennes bruna ögon med de vackra gula dropparna, se nervositeten och irritationen i dem. ”Men så är det, dessvärre. För tillfället har jag fullt upp med att fundera ut vad jag ska göra. Han är helt tokig. Och Anton har blivit … ja, han har i stort sett blivit Jens slagfält. Det spelar ingen roll vad jag gör.” ”Vet han att du har skaffat pojkvän?” ”Ja, det har han räknat ut. Då blev han fullständigt galen. Gastade om att ifall Anton träffade honom skulle han gå till familjerätten och att han har så många vänner där som nog skulle se till att det hela utföll till hans fördel.” Ny tystnad.

Hon är pressad, tänkte han. Det här är inte bra. ”Han skrämmer mig banne mig lite, Axel.”

Det var inte den Jens Jessen Axel hade lärt känna för sju år sedan.

En tillförlitlig toppjurist vars främsta prioritet var att se till att systemet inte fick några repor i lacken, men också att rättvisan segrade så länge det inte skedde på bekostnad av det förstnämnda. På den tiden fanns det dock en sak som var viktigare än allt annat. Kvinnan Axel nu talade med. Jens Jessen var besatt av henne, han gjorde allt för Cecilie.

Det var svårt att komma till saken.

21

”Kan ni inte lösa det?” försökte han. Och sedan: ”Det är ju inte så bra för Anton, heller.” Kom igen nu, för helvete, sa han till sig själv. ”För Anton heller? Varför säger du så? Anton hörde ingenting.” Återigen den där defensiva, vassa kanten och den avgjorde det hela. ”Men det gjorde Emma. Hon hörde något som gjorde henne rädd.

Hennes fönster stod öppet. När Jens stormade ut genom dörren stod han utanför och sa ’jag slår ihjäl dig, kärring, jag slår fan ta mig ihjäl dig’.” ”Nej …”

Det blev tyst i andra änden av tråden. Axel kände hur ursinnet mot Jens Jessen vaknade inom honom när han äntligen berättat för Cecilie vad Emma hade hört. Ordens innebörd gav upphov till en mörk lavin av vrede och fick honom att vilja släppa allt han hade för händer, leta upp Jens och hota honom och ge honom på käften. Han skakade av sig det. Han hatade sin maktlöshet, lusten att ta till våld. ”Vad är det, Cecilie?”

En röst i bakgrunden sa: ”Gråter du, mamma?” ”Nej, mamma fick bara något i ögat. Jag ska bara prata färdigt i telefon.” Han hörde ljudet av stilettklackar och gissade att Anton nu satt ensam kvar i vardagsrummet med sina bilar och inte kunde se Cecilies ansikte. ”Jamen … det är bara … det är bara för mycket. Fan också.” ”Ja, men vad är det som händer?”

Det tog lite för lång tid innan hon svarade. Berodde det på att hon var rädd, eller på att hon inte förstod vad Axel sa? ”Det är ju bara ett talesätt, men det är ju för jävla dumt. Inte för att bagatellisera det, Axel, men skulle inte du ha kunnat säga något liknande för sju eller åtta år sedan?” ”Jo, kanske, men det gjorde jag inte.” ”Du har nog glömt vad du kallade mig. Men skit i det, det är väl många som säger så i affekt. Det är ju desto färre som faktiskt slår ihjäl någon.”

22