9789177853169 by Smakprov Media AB

Besk Medecin

Westrรถm/Eriksson

Våren 1986 I rabatterna framför seniorboendet lyste klungor av påskliljor likt små solar och vid parkeringen intill jobbade två män med att sopa ihop sand och grus, som bildade stora dammoln. På dagiset Kabyssen höll barnen på att samlas till lunch utomhus och den varma dagen till ära, skulle det bjudas på korv med bröd. Människor promenerade längs med de oändliga stigarna runt området och allt likande en härlig idyll. Dörren till port nummer ett stod uppställd och utanför stod en bil med släpvagn parkerad. Två män, omkring fyrtiofem år kämpade med släpets lås, medan en något yngre kvinna stod och suckade av frustration intill. ”Vad är det som är så svårt?” frågade Marie ”Vad du har bråttom. Är du kissnödig nu igen?” frågade brodern Rolf retfullt. ”Ja tänk för att hon är det. Hur pinsamt skulle det inte vara om det skedde en olycka här ute?” ”Nu fungerade det”, sa Göran lättad. ”Se till att få fram nyckeln till lägenheten. Helt idiotiskt att låsa in den bland de andra sakerna på släpet”, sa Marie och gick före in i entrén. ”Varför är hon alltid så arg?” viskade Göran till Rolf. ”Äsch! Bry dig inte om det älskling”, sa Rolf och lade sin hand på Görans axel.

Rolf kastade nyckeln till Marie som lyckades fånga den. ”Vi kommer efter. Det är lika bra att ta med sig lite saker på en gång.” L ”Känns det bättre nu?” frågade Rolf och log. ”Ja det gör det. Jag ber om ursäkt för mitt humör. Fick reda på i morse att jag är gravid och nu vet jag inte hur det skall bli med allt.” ”Blir med allt?” ”Du känner väl till olyckan i Tjernobyl? Jag tror inte att jag vågar föda något barn, man kan ju inte äta av maten här i Sverige.” ”Men snälla du.” ”Hur kan du vara så likgiltig?” ”Nu får ni sluta. Nu bär vi upp hennes saker istället för att stå här och diskutera.” Marie såg förnärmat på Göran. Vad kunde han veta? Han skulle förmodligen aldrig få några barn att ta hand om. L Strax efter att Göran hade backat ut med släpet och ställt bilen på parkeringen kom en taxi och ställde sig på samma plats. ”Tack så jättemycket. Det är jämt”, sa Ester och räckte chauffören en sedel. ”Tackar tackar!” svarade chauffören och tog emot pengarna. ”Det här är mitt nya hem!” sa hon och pekade på huset. ”Ursäkta, men inte skulle man väl kunna tro att du är gammal nog för att bo där.” 6

”Säger du det? Det var snällt sagt.” Chauffören hoppade in i bilen och efter en snabb hälsning for han iväg med en rivstart. Ja den ungdomen, tänkte Ester. L Ester såg sig omkring i lägenheten och ruskade på huvudet. ”Den där fåtöljen får vi flytta på. Jag vill att den skall hörnet istället”, sa Ester. ”Men du kan inte ha den framför elementet. Värmen kan inte komma ut som den ska då”, sa Marie. ”Jag sa ju att mamma ville ha den där!” sa Rolf och lade armen om Esters axlar. ”Den skall stå där. Jag bryr mig inte om vilka vägar värmen tar, det skall se snyggt ut.” ”Då får ni flytta på den”, suckade Marie. ”Hur är det med dig älskling?” frågade Ester och såg bekymrat på Marie. ”Hon är gravid!” svarade Rolf och knuffade fåtöljen på plats. ”Att du aldrig kan hålla tyst!” skrek Marie förtvivlat. ”Men kära nån!” utbrast Ester och satte sig ned. ”Nu har du förstört allt”, snyftade hon och rusade in på toaletten och låste. ”Men vad är det som händer!? Varför blir du så upprörd och vad är det som har blivit förstört?” ropade Rolf utanför dörren. ”Låt henne vara. Ni kan väl gå ner till affären och köpa lite kaffebröd så vi får inviga den nya kaffebryggaren”, sa Ester och tog fram sin börs. Rolf såg på Göran, som nickade lättad. 7

”Köp några wienerbröd.” De två gick sin väg och Ester blev ensam kvar med Marie. ”Skall du komma ut eller skall jag komma in?”, undrade Ester bestämt. Dörren öppnades och en rödgråten Marie kom ut. Hon satte sig i soffan utan att möta Esters blick. ”Vad är det som har blivit förstört?” Marie plockade nervöst med fransarna på en filt och suckade djupt. ”Jag måste göra en abort...” ”Abort?” ”Jag visste att du skulle reagera så. Hade du inte fått vetat något hade jag haft en valmöjlighet.” ”Men varför?” ”Därför att jag har så mycket på gång. Keith och jag har planerat att delta i ett tillslag med Green Peace.” ”Usch! Jag vill verkligen inte höra talas om det där. Det är ju förenat med livsfara”. sa Ester och blev röd om kinderna. ”Det blir alltid så när vi pratar om det som handlar om mig”, suckade Marie. ”Varför kan du inte vara som andra ungdomar?” ”Jag är ingen tonåring längre. Jag är faktiskt över trettio år.” ”Är det då inte dags att slå sig till ro?” ”Nu vill jag inte prata om det mer. Kan vi lägga ner samtalet för den här gången? Jag skall överväga saken noggrant.” ”Jag antar att jag får nöja mig med det”, sa Ester och fyllde på vatten i kaffebryggaren, när Göran och Rolf kom tillbaka. ”Det fanns inga wienerbröd. Det fick bli vaniljbullar istället”, sa Göran och lade påsen på köksbordet.

Nere i matsalen satt Betty vid ett bord med sina manliga vänner Oskar och Ville och drack kaffe när Ester kom ner. ”Nej men är du här nu?” utbrast Betty glatt och omfamnade väninnan. ”Jag flyttar in idag”, sa Ester och log. ”Är dina saker på plats?” ”Mina barn är och ordnar med det sista.” ”Är de här nu? Jag skulle så gärna vilja träffa dem.” ”De skulle komma här förbi innan de åker.” ”Så roligt! sa Betty och slog ihop händerna. Ester såg på herrarna vid bordet som nyfiket studerade den vackra kvinnan med det långa ljusa håret som var uppsatt i en ungdomlig svans. ”Jag ber om ursäkt! Det här är min bästa vän Ester Dahlström och de här ungdomliga grabbarna heter Oskar Olsson och Ville Lindahl.” ”Har du tid att slå dig ner?” frågade Betty och drog ut en stol. ”Visst har jag det.” Runt omkring dem rörde sig personal och andra boende och det gick inte att komma ifrån att de väckte en viss uppmärksamhet. Vid bordet intill satt en ensam liten kvinna med bister min och bläddrade i något som såg ut att vara en bibel. Ester kände mycket tydligt att kvinnan såg på henne, men för varje gång Ester vände blicken åt hennes håll, muttrade hon något och stirrade med bestämd min ner i boken. En ung flickade kom körande med en vagn som var full av vaser med blommor i. Hon stannade till vid dem och satte en vas mitt på bordet. I samma stund vändes allas blickar mot sällskapet som kom gående i korridoren. ”Där är du ju”, sa Rolf och gick fram till Ester och pussade henne på kinden. 9

”Nu är vi färdiga och då tänkte vi faktiskt åka”, sa Marie och gav sin mor en kram. ”Så jättesnällt av er och ett stort tack till dig Göran som har ställt upp med att köra.” ”Jag gör allt för dig det vet du väl!” sa Göran och tog Rolf i handen. ”Ja du är så go så”, sa Rolf och lade armen om Göran. Allt blev tyst. Man skulle mycket väl kunnat höra en knappnål falla till golvet. Så tyst blev det när folket runt omkring dem bevittnade det de precis hade gjort. ”Käraste Betty. Bor du också här?” frågade Rolf och kramade Betty. ”Så härligt att få se er, mina favoritpojkar. Ni har sannerligen växt till er”, sa Betty och pekade lite diskret på Rolfs mage. ”Ja det är ju det jag säger. Du får faktiskt sluta upp med dina ostbågsfasoner”, sa Göran och fnissade. ”Jag äter faktiskt inte så mycket ostbågar längre, så det så.” ”Kan vi åka nu? Jag orkar inte stå här längre”, sa Marie trött. ”Ja, vi skall åka nu. Hej då käre mor. Vi kommer förbi dig någon dag”, sa Rolf och kastade en slängkyss till Ester. Sällskapet försvann och allt blev åter tyst. Den lilla damen vid bordet intill reste sig och slog ihop sin bibel med en smäll. ”Usch! Skall man verkligen behöva bevittna sådant? Skandal, så fruktansvärt!” ”Vad menar du?” frågade den unga flickan med blommorna. ”Två män stå och bete sig så där. Hur skall jag kunna sova ikväll? Vart är vår värld på väg någonstans?” Ester kände sig besvärad och vände sig mot Betty som lugnande lade sin hand över hennes. 10

”Bry dig inte om henne. Hon är alltid så där. Hon klagar på allt som inte behagar henne. Hon heter Ruth och bor på ettan”, viskade Betty. Ville såg på Betty och tänkte säga något men tystnade efter en blick från Betty. ”Naturligtvis har alla rätt att få vara som de vill”, sa Oskar och såg på Ville. ”Men vi har ju glömt att hälsa dig välkommen hit!” sa Ville och sträckte fram handen till Ester. ”Så dumt av oss. Välkommen hit!” sa Oskar. ”Tack! Det skall bli jätteroligt att lära känna er, men nu tror jag att jag drar mig tillbaka för att se hur det har blivit i mitt nya hem”, sa Ester och reste sig från bordet. ”Kan jag gå med?” frågade Betty. ”Gärna det.”

Regnet stod som spön i backen och studsade mot fönsterblecken. På Gråbo seniorboende hade nattpersonalen bytt av kvällspersonalen. Helene gick mot ytterdörren och kände på den som hon alltid hade för vana att göra. Man kunde inte vara nog försiktig, för i det här området fanns många underliga typer. Ja, dörren var låst, men ändå kunde hon inte låta bli att rycka i den en extra gång för att vara säker. Hon kastade en blick ut genom fönstret och såg sin egen spegelbild mot bakgrunden av huset mitt emot. Där rådde det full aktivitet på dagarna med både frisering och pizzeria, men nu var det öde och nästan spöklikt. Var befann sig den övriga personalen, borde de inte vara här nu? Hon såg på klockan och förstod att det ännu kunde ta en stund, de skulle ju hjälpa gubben Persson i säng först.

Ett ljud inifrån korridoren fick henne att vakna upp ur sina funderingar. Vad kunde ha orsakat denna duns? Hon tände belysning inne i gången och synade den i all hast. Nej, inte kunde hon se något. Visserligen kunde hon inte se in i alla vrår, borde hon gå dit och titta? Nej, nu blev det ju tyst, hon hade förmodligen bara inbillat sig, hennes mörkrädsla ställde alltid till en massa problem. Hon tittade återigen på klockan, nu borde de verkligen vara här. Pang! En dörr slog igen i andra änden av huset. Helen pustade lättad ut, förmodligen hade det varit en sen besökare till någon av de boende som hade lämnat huset. Helt plötsligt lyste en rund ring på väggen strax intill henne. ”Men vad i hela friden?” Hon gick fram till fönstret intill, för att inte röja sig själv och såg ut. ”Men vad gör nu han här då?” sa hon tyst för sig själv. Hon visste mycket väl vem han var, den där Leif, det visste alla. Hon själv hade aldrig pratat med honom, för ärligt talat tyckte hon att han var lite otäck. Vid bara anblicken av honom, så verkade han vara en supertönt, men han hade visst för längesedan gjort en massa skumma grejer, bland annat hade han kidnappat ett barn och då kan man inte vara riktigt normal. Men vad i hela friden höll han på med? Hade han varit ute och motionerat så här dags? Han stod och stretchade mot ett järnräcke i en ljusblå overall med vita revärer och med en pannlampa på huvudet, medan han höll på med något som såg ut som en bärbar kassettspelare. Nu såg hon, kassettbandet hade tydligen trasslat till sig. ”Hej, nu är vi här”, ropade Anette. 12

”Vad ser du på?” undrade Marie. ”Vilken tokstolle”, sa Helen och pekade. ”Usch! Vilken tur att det är låst, jag skulle inte vilja att han kom in”, sa Marie nervöst. ”Man skall inte tro på allt som sägs”, sa Anette och satte sig på en stol. ”Jag vet, men nog finns det en hel del konstiga människor.

Fy så nära upptäckt han hade varit. Det var så typiskt honom att sätta foten i något som han inte skulle. Han hade precis hunnit trycka sig in i den lilla nischen längs med väggen, när lampan hade tänts. Vilken otrolig tur han hade haft, för tydligen hade hon ångrat sig, av hennes andhämtning att döma, förstod han att hon var rädd. Men något annat hade fångat hennes intresse och han kunde smita iväg. Han hade hört röster inifrån en lägenhet, så han hade inte vågat ta hissen, det var bättre att ta trapporna upp. Han satte nyckeln i låset och vred om. Klick! Förmodligen skulle hon ligga i sin säng och sova, eller åtminstone vara på väg att somna och han bedömde det hela som riskfritt, för vad han hade förstått, var hon nästintill döv. Han tog ett steg in på dörrmattan, inte ett ljud hördes. En unken doft av ett instängt rum slog emot honom och han kände en kväljning skölja genom magen. Från gatlyktans sken kunde han se fullt av ovala svarta fotoramar, med dess urgamla porträtt av gamla människor på väggen. Han undvek att se på korten och öppnade istället dörren in till toaletten. Åter igen kände han en våg av illamående, varför kunde de inte spola efter sig? Han öppnade badrumsskåpet och det gav ifrån sig ett kort gnissel. Var fanns de någonstans, tabletterna som 13

han hade sett henne hämta ut på apoteket? Han trevade med handen inne i mörkret, för han vågade inte tända lampan. Varför i hela friden hade han inte tagit en ficklampa med sig? Helt plötsligt badade hela badrummet i ljus. ”Vad är det här? Hjälp!” Han såg på henne där hon stod i dörren och handlade instinktivt med att slita tag i hennes arm och knuffade henne mot badkarskanten. ”Men varför...?” Mer hann hon inte säga förrän hon tippade över kanten och for ner i det kalla badvattnet hon tidigare hade legat i. Hjärtat bultade vilt. Han kunde inte backa här och nu. Hon skulle skvallra. Han såg på kvinnan som låg halvt om halvt nere i vattnet med huvudet under ytan. Hade han slagit ihjäl henne? Han ryckte åt sig toaborsten och tryckte den mot hennes huvud men inget hände. Hon måste vara död. Inte hade hon kunnat klara sig så länge under vattnet? Han stannade ytterligare någon minut för att sedan släppa taget. Hennes ena toffel föll av med en duns till golvet och fick honom nästan att kissa på sig. Vart fan är tabletterna? tänkte han irriterat. Men vart han än letade hittade han dem inte. Jag måste gå nu, tänkte han och gick mot dörren. Han lyssnade spänt efter ljud utanför men allt var tyst. Allt hade tagit längre tid än han hade räknat med och han förstod att personalen skulle kunna komma när som helst. Men han hade noga planerat vilken utgång han skulle ta och det skulle förhoppningsvis gå bra. L

Försiktigt vred han om vredet på ytterdörren och drog en lättnande suck när han kände den sköna kvällsluften slå emot hans ansikte. Det hade börjat regna. ”Jäklar!” Han kände hur han tappade fotfästet och höll på att ramla när han råkade trampa på skosnöret. Han försökte fånga upp dörren men försent. Dörren for igen med en smäll. Med ett skutt hoppade han över räcket och landade bland buskarna som så vänligt gömde honom. Men allt förblev tyst. Han satte på sig hörlurarna och satte igång kassettspelaren för att sedan springa hem.

Klockan närmade sig halv fem på morgonen och det hade börjat ljusna. Nattens oro över banditer och spöken var som bortblåst och det var dags att göra morgonens översyn. De delade upp sig på de olika avdelningarna och Helen hade blivit tilldelad femman. Allt var ungefär som väntat och nu hade hon endast översta våningen kvar. Hon såg förvånat på dörrmattan som låg slarvigt slängd intill blomkrukorna i korridoren och hämtade den. Det var vanligt med dörrmattor utanför i korridoren, men på femmans övre våning var det endast Elsa Larsson som hade det. Helen lade den på sin plats och satte nyckeln i låset. Hon öppnade försiktigt eftersom Elsa allt som oftast blev rädd, eftersom hon hörde så dåligt. Men hon visste att de skulle komma och titta till henne vid den tiden, så tog man det bara varligt så skulle man väl inte behöva skrämma halvt ihjäl henne. Konstigt, dörren in till badrummet stod öppen och ljuset var påslaget? ”Elsa! Är du redan uppe?” sa hon med högt. ”Hur går det, behöver du hjälp?”

Men allt förblev tyst. Med obehaglig känsla i magen tog hon de få stegen fram till toalettdörren och tittade in. ”Nej!” Helen tryckte på larmet för att kalla på hjälp. Hon sträckte sig fram för att kolla efter kvinnans puls på handleden som hängde slappt över badkarskanten. ”Vad har hänt?” ”Nämen gud!” ”Vem skall vi ringa efter?” ”Vi ringer till sjuksköterskan. Hon måste komma hit”, sa Anette och sträckte sig efter telefonluren. ”Tänk om någon har slagit ner henne?” sa Marie och ruskade på huvudet. ”Ja men vi vet ju inget vi heller. Jag hittade henne så här. Inte kan väl någon ha varit här, eller?” sa Helen förskräckt och tänkte på kvällen innan. Anette ringde efter sjuksköterskan och en kvart senare var hon på plats. ”Vad kan ha hänt tror du?” sa Helen och såg sig omkring. ”Läkare är tillkallad och även så polis för det här ser inte riktigt normalt ut.” Helen kände en kall kår krypa längs ryggraden. Hade det verkligen hänt något kriminellt här på våning fem?

Polismännen tog vid efter läkarens konstaterade dödsfall av kvinnan men kunde inte säga något mer. Det fanns inget som tydde på något bråk eller inbrott, än så länge. ”Mycket svårt att säga vad som har hänt här, men obduktionen får väl visa på om och hur hon hade bragts om livet eller om det nu bara hade varit en olyckshändelse?”