9789177018193

A dr ia n McK in t y Jag hรถr sirenerna pรฅ gatan

Adrian McKinty

Jag hör sirenerna på gatan Översättning av Nils Larsson

M arty McFly: Vänta lite nu, Doc! Menar du att du har gjort en tidsmaskin… av en DeLorean?

Doktor Emmett Brow n: Ja, om man ändå ska göra en bil till en tidsmaskin, varför inte göra det med lite stil?

Robert Zem eck is & Bob Ga l e: Tillbaka till framtiden [1985]

Now I lay me down to sleep I hear the sirens in the street All my dreams are made of chrome I have no way to get back home Tom Wa its: »A Sweet Little Bullet from a Blue Gun« [ 1978 ]

5

6

1. »A Town Called Malice« D e n övergivna fabriken var en filmtrailer från en kaotisk framtid när hela världen skulle se ut på det här viset. Från en tid när man inte kunde laga bucklor och inte hade förbränningsmotorer eller elektronrör. Från en planet av rost och flämtande stearinljus. Väggarna var täckta av fågelspillning. Mögligt avfall låg i högar. Konstiga maskiner stod och skräpade på ett golv, som med sitt lager av löv, olja och glasskärvor påminde om ett mörkt surrogat för en regnskogs undervegetation. Melodin inuti mitt huvud var ett fallande tiotonsostinato, en pastisch på Chopins andra etyd; jag kunde inte placera det, men jag visste att det var berömt och att jag skulle komma på vad det var så fort skjutandet upphörde.

Gevärsskotten hade fått fåglarna att fly i panik, och medan vi tog betäckning bakom en halvt nedmonterad ångturbin, såg vi hur klippduvorna krängde ner från taket och skickade en liten skur av vit asbest ner mot oss likt snö under en atomvinter.

Skotten hördes igen och ett fönster krossades fem meter till vänster om oss. Säkerhetsvakten var inte bara knäpp, utan dålig på att sikta också.

Vi satte oss i säkerhet bakom turbinens tjocka fläktar av rostfritt stål och såg hur duvorna flög i allt mindre cirklar ovanför våra huvuden. En vidskeplig människa skulle ha tolkat deras melankoliska flygning som ett dåligt omen, men lyckligtvis var min kollega, kriminalassistent McCrabban, gjord av hårdare virke. »Sluta skjuta, din jävla idiot! Vi är poliser!« gastade han innan jag hunnit hämta andan.

Det uppstod en effektfull dissonans, då ekot av det sista skottet dog bort och därpå en ännu mer effektfull tystnad.

7

Min skinnjacka var täckt av asbest och jag drog upp den svarta polotröjans krage över munnen.

Duvorna började lugna sig.

Blåsten fick det att gnissla i balkarna.

En klocka ringde någonstans i fjärran.

Det var som att befinna sig i en symfoni av Arvo Pärt. Men han hade inte komponerat melodin som jag fortfarande hörde i huvudet. Vem var det egentligen som skrivit den? Någon fransman.

En ny gevärsknall.

Säkerhetsvakten hade tagit tid på sig att ladda om och tänkte ha lite mer roligt. »Sluta skjuta!« skrek McCrabban igen. »Stick härifrån!« svarade en röst. »Jag har fått nog av er, era ligister!« Det var en vördnadsvärd röst, från ett annat Irland, från trettiotalet eller ännu tidigare, men åldern gav den ingen tyngd eller tillförsikt – bara ett bräckligt, otåligt, farligt tvivel.

Alla snutar visste att det var så här det skulle sluta, inte efter att man kämpat tappert, utan i en slumpmässig bombräd eller i en polisjakt som gått snett, eller att man blev skjuten av en halvt senil säkerhetsvakt i en förfallen fabrik i norra Belfast.

Det var första april. Ingen bra dag att dö på. »Vi är poliser!« vidhöll McCrabban. »Va?« »Poliser!« »Jag ska ringa polisen!« »Vi är polisen!« »Är ni?« Jag tände en cigarett, satte mig ner och lutade mig mot den stora turbinens ytterhölje.

Det här rummet var en enorm turbinhall. En väldig lokal byggd för framställning av elektricitet, eftersom ingenjörerna som byggt textilfabriken hade bestämt att självförsörjning var bästa sättet att handskas med Nordirlands otillräckliga och 8

opålitliga krafttillgångar. Jag skulle ha velat se det här stället under dess glansdagar, när ljuset sken in genom fönstren och turbinkatedralen gick på högvarv. Hela den här fabriken måste ha varit något alldeles extra med sina kyltorn, kemikaliepressar och anställda alkemister i vita rockar som kände till hemligheten om hur man förvandlade petroleum till kläder.

Men inte nu längre. Inga textilier, inga arbetare, ingen produkt. Och det skulle aldrig komma tillbaka. Tung tillverkningsindustri på Irland hade alltid i bästa fall varit lite trevande och hade övergivit ön lika snabbt som den kommit dit. »Hur kommer det sig att ni inte bär uniform, om ni nu är poliser?« frågade säkerhetsvakten. »Vi är kriminalare! Civilklädda kriminalare. Och hör på här, kompis, du är verkligt illa ute. Det är säkrast för dig att du lägger ner det där satans geväret«, skrek jag. »Vem ska tvinga mig?« frågade säkerhetsvakten. »Vi!« skrek McCrabban. »Jaså?« ropade han tillbaka. »Ni och vilken armé?« »Den satans brittiska armén!« vrålade McCrabban och jag samtidigt.

En minuts förhandling och sedan höll säkerhetsvakten med om att han kanske hade förhastat sig lite. Crabbie, som nyligen blivit far till ett par tvillinggrabbar, sjöd av ilska och jag förstod att han skulle velat plocka in honom och lista så många punkter som möjligt, men säkerhetsvakten var en gammal gubbe med vattniga ögon i blå polyesteruniform – kanske ett förebud om våra egna karriärer efter att vi lämnat poliskåren. »Låt honom vara«, sa jag. »Det kommer bara att bli en massa byråkratiskt tjafs.« »Du kanske har rätt«, instämde Crabbie motvilligt.

Säkerhetsvakten presenterade sig som Martin Barry och vi talade om för honom att vi hade kommit hit för att undersöka ett blodspår som nattvakten hade upptäckt. »Jaså, det? Det såg jag under min runda. Jag tänkte inte närmare på det«, sa mr Barry. Han såg ut som om han inte 9

tänkt närmare på någonting de senaste trettio åren. »Var är det någonstans?« frågade McCrabban honom. »Ute vid containrarna, konstigt att Malcolm inte lämnade en liten lapp till mig om att han redan hade rapporterat det«, sa mr Barry. »Varför rapporterade du inte det själv, om det var blod?« frågade Crabbie. »Ska jag ringa snuten, så fort någon ungjävel bryter sig in här och skär sig på något? Jag trodde att herrarna hade viktigare saker för sig.« Detta bådade inte gott för att det skulle vara något som var värt besväret att undersöka grundligt. »Kan du visa oss vad det är du pratar om?« sa jag. »Det är utanför«, sa mr Barry motvilligt.

Han viftade fortfarande med sin antika hagelbössa och Crabbie tog ifrån honom den, bröt upp den, tog ur patronerna och gav honom den igen. »Hur kom ni in hit, förresten?« frågade mr Barry. »Grinden stod öppen«, sa Crabbie. »Ja, ligisterna har brutit upp låset, de kommer alltid in här och knycker grejer.« »Vad då för grejer?« frågade McCrabban och såg på röran överallt i lokalen. »Man ska skicka resten av den där turbinen till Korea någon dag. Den är mycket värdefull«, förklarade mr Barry.

Jag rökte färdigt min cigarett och slängde fimpen i en pöl. »Ska vi gå och titta på det här påstådda blodspåret?« frågade jag. »Okej då.« Vi gick ut.

Det snöade nu.

Riktig snö, ingen asbestimitation.

Det låg en halv centimeter på marken, vilket betydde att tågen skulle sluta gå, motorvägen stängas och för alla pendlare vid rusningstid skulle det bli kaos. Crabbie tittade upp mot 10

himlen och luktade. »Änglarna har kuddkrig i dag«, sa han med stentorsröst. »Du borde samla allt sådant där i en bok«, sa jag och flinade mot honom. »Jag behöver bara en bok«, svarade Crabbie buttert och klappade bibeln som han hade i bröstfickan. »Ja, samma här«, instämde mr Barry och de två, som tydligen båda var presbyterianer, såg menande på varandra.

Den här sortens prat gjorde mig galen. »Telefonkatalogen då? Tänk om man behöver ta reda på någons telefonnummer.

Det hittar man inte i någon bibel«, muttrade jag. »Ni skulle bli förvånad«, sa mr Barry, men innan han hann förklara närmare hur han bar sig åt för att ta reda på okända telefonnummer med kabbalans hjälp, höll jag upp ett finger och gick fram till ett dussin stora, rostiga containrar fulla med sopor. »Är det här stället du pratade om?« »Ja, det är där borta som ungjävlarna brukar klättra över«, sa han och pekade på ett ställe, där stängslet dragits ner, så att det bara var ungefär en halv meter högt. »Inte särskilt säkert, va?« sa McCrabban och fällde upp regnrockskragen. »Det är därför som jag har den här!« utropade mr Barry och klappade geväret som om det varit hans älsklingsreptil. »Var snäll och visa oss blodet nu«, sa jag. »Här borta, om det nu är blod. Om det nu är människoblod«, sa mr Barry, med så hotfull röst att jag nästan brast i skratt.

Han visade oss ett torrt, smalt, rödbrunt spår som sträckte sig från stängslet fram till containrarna. »Vad tror du om det?« frågade jag Crabbie. »Jag ska tala om vad jag tror! Jag tror att ungarna rotade inuti containern och att en av dem skar sig på något, och sedan sprang de bort till stängslet, hem till sina morsor och grät«, sa mr Barry.

11

Crabbie och jag skakade på huvudet. Ingen av oss kunde hålla med om den tolkningen. »Jag ska förklara för mr Barry vad som hände, medan du börjar titta i containern«, sa jag. »Jag ska förklara det, medan du börjar titta i containern«, kontrade Crabbie. »Förklara vad då?« frågade mr Barry. »Blodspåret blir glesare och smalare ju längre bort från stängslet man kommer.« »Vad betyder det?« frågade mr Barry. »Det betyder, att om vi inte har någon Jackson Pollock-­ beundrare bland våra lokala vandaler, så har något eller någon släpats bort till en av de där containrarna och slängts ner i den.« Jag såg på McCrabban. »Seså, klättra ner dit då«, sa jag.

Han skakade på huvudet.

Jag pekade på de tänkta stjärnorna på min axel som skulle ha visat att jag var kommissarie, om jag inte hade varit civilklädd.

Det imponerade inte på honom. »Jag tänker inte klättra ner dit. Aldrig i livet. De här byxorna är nästan nya. Frugan skulle flå mig levande.« »Vi singlar slant om det. Krona eller klave?« »Du väljer. Det är lite för mycket hasard över det för min smak.« »Krona då.« Jag singlade.

Vi visste förstås allesammans vad resultatet skulle bli.

Jag klättrade ner i containern som stod närmast platsen där blodspåret verkade ta slut, men det skulle förstås ha varit för lätt för våra smarta brottslingar, så jag hittade ingenting.

Jag vadade igenom diverse fabriksbråte: våt papp, våt kork, skiffer, glasskärvor och blyrör, medan mr Barry och Crabbie blev lite filosofiska: »Mycket att göra för era grabbar, va? Det finns nästan bara tjuvar och snutar här nu för tiden, va?« »Någon måste betala ut arbetslöshetsunderstödet också«, svarade Crabbie, och det var alldeles sant. Det fanns bara 12

tjuvar, snutar, fångvaktare och kontorister som hade hand om arbetslöshetsunderstödet, det var de enda jobb som gick att få på Nordirland – Europas värsta kakistokrati.

Jag klättrade tillbaka upp ur containern. »Nå?« frågade Crabbie. »Inget organiskt, bortsett från några nya livsformer som är okända för vetenskapen och förmodligen kommer att mutera till ett artförstörande virus«, sa jag. »Jag tror jag har sett den filmen«, svarade Crabbie.

Jag tog fram femtiopenceslanten. »Okej, vi har ett par containrar kvar, vill du singla slant igen?« frågade jag. »Det behövs inte, Sean, den där första gällde för alla contain­ rarna«, svarade Crabbie. »Menar du att jag måste rota igenom allihop?« sa jag. »Det är därför du har så bra betalt, chefen«, sa han och gjorde sina små uttryckslösa ögon ännu mindre och uttryckslösare. »Jag förlorade väl då, men jag ska komma ihåg det här när du vill ha hjälp med din satans inspektörsexamen«, sa jag.

Detta fick önskad effekt. Han skakade på huvudet och fnös. »Okej, vi delar på dem. Jag tar de här båda. Och du de båda andra. Och nu är det bäst att vi sätter i gång innan vi fryser ihjäl allihop«, muttrade han.

McCrabban hittade resväskan i den tredje containern från stängslet.

Det sipprade blod genom den röda plasten. »Härborta!« ropade han.

Vi tog på oss latexhandskar och jag hjälpte honom att bära ut den.

Den var tung. »Bäst att du håller dig undan«, sa jag till mr Barry.

Den hade en enkel mässingsdragkedja. Vi drog upp den och öppnade väskan.

Inuti låg en naken mansbål utan huvud, som var avsågad vid knäna och axlarna. Crabbie och jag gjorde några första observationer, medan mr Barry började få kväljningar.

13

»Könsorganen sitter kvar«, sa Crabbie. »Och det syns inga blåmärken«, tillade jag. »Vilket antagligen utesluter att det är de paramilitära som ligger bakom.« Om han var tjallare eller dubbelagent eller en kidnappad medlem av den andra sidan, skulle de säkert ha torterat honom först. »Inga synliga tatueringar.« »Så han har inte suttit i fängelse.« Jag nöp i huden. Den var iskall. Och stel. Han hade varit död i minst en dag.

Han var solbränd och han hade hållit sig i form. Det var svårt att avgöra hur gammal han var, men han såg ut att vara femtio eller kanske till och med sextio. Han hade grått och vitt hår på bröstet och kanske, kanske några blonda strån också som hade blekts vita av solen. »Hans naturliga hudfärg är ganska blek, eller hur?« sa Crabbie och såg på området där han haft sina kalsonger. »Ja«, instämde jag. »Han är faktiskt rätt solbränd. Var kan man bli det här i trakten, tror du?« »Jag vet inte.« »Jag slår vad om att han gillade att simma, och det där är solbrännelinjen efter ett par badbyxor. Det är antagligen så han har hållit sig i form också. Genom att simma i en utomhusbassäng.« Det fanns förstås få simhallar och inga utomhusbassänger alls på Nordirland och det var inte mycket solsken, vilket natur­ ligtvis fick Crabbie att ställa nästa fråga: »Du tror inte att han är härifrån, va?« sa Crabbie. »Nej«, svarade jag. »Det är inte så bra, va?« muttrade Crabbie. »Nej, min vän, det är det inte.« Jag stampade med fötterna och gned händerna mot varandra.

Det snöade värre nu och de dystra förstäderna i norra Belfast var på väg att få samma färg som gammal spets. En kall vind blåste upp från viken och den där musiken i mitt huvud spelade 14

fortfarande sin oändliga slinga. Jag slöt ögonen och försökte följa den ett par takter: en fiol, en viola, en cello, två pianon, en flöjt och en glasharmonika. Flöjten spelade melodin ovanpå glissandoliknande avsnitt från pianona – det första pianot spelade det där fallande tiotonsostinatot som lät så Chopinlikt, medan det andra spelade ett mer stillsamt sextonsostinato. »Vi kanske har tur. Få se om vi hittar några papper i väskan«, avbröt Crabbie mina dagdrömmar.

Vi letade men hittade inget och så återvände vi till Land Rovern och anropade stationen. Vår kriminaltekniker Matty och ett par reservpoliser dök upp i overaller och började fotografera brottsplatsen och ta fingeravtryck och blodprover.

Arméhelikoptrar flög lågt över viken, sirener tjöt i County Down, ett avlägset dunk-dunk var ljudet av granatkastare eller explosioner. Staden var täckt av en slöja av skorstensrök och filmfotografen filmade den som alltid med 8-millimeters svartvit film. Detta var Belfast i det fjortonde året som det lågintensiva inbördeskriget som så förskönande kallades Nordirlandkonflikten pågick.

Dagen släpade sig fram. De grå snömolnen blev gråblå och svarta. Det gula lerliknande havet väntade lojt, drömde om ödeläggelse och blodbad. »Kan jag sticka nu?« frågade Crabbie. »Om jag missar början på Dallas, kommer jag aldrig ikapp.

Frugan blandar ihop familjerna Ewing och Barnes.« »Stick då.« Jag såg på när brottsplatsundersökarna arbetade och stod och rökte tills ambulansen kom för att föra den okände mannen till Carrickfergus-sjukhusets bårhus.

Jag körde tillbaka till Carricks polisstation och rapporterade vad jag hittat för min chef, överkommissarie Brennan: en storväxt, virrig karl som oftast skrek åt en. »Vad var det första du tänkte, Duffy?« frågade han. »Det var iskallt där ute, sir. Som under Napoleons reträtt från Moskva blev vi tvungna att äta upp hästarna, det är ett under att vi lever.« 15

»Vad tänker du om offret?« »Jag har en känsla av att han måste vara utlänning. Antagligen en turist.« »Det var tråkigt att höra.« »Ja, jag tror inte han kommer att ge stan högsta betyg i den där enkäten ute vid flygplatsen, där kunderna får svara på om de är nöjda med besöket.« »Dödsorsak?« »Vi kan antagligen utesluta att det rör sig om självmord«, sa jag. »Hur dog han då?« »Det vet jag inte än – att han fått huvudet avhugget underlättar ju inte precis, eller hur? Men ni kan vara säker på att vi sätter våra bästa mannar på det, sir.« »Var är kriminalassistent McCrabban?« frågade Brennan. »Dallas, sir.« »Och han som sa att han var flygrädd, den lögnhalsen.« Överkommissarie Brennan suckade och trummade med pekfingret mot skrivbordet och bokstaverade omedvetet (eller kanske medvetet) »arsel« på morse. »Om han är utlänning, kommer väl utredningen att bli rätt komplicerad, eller hur?« »Ja.« »Så jag förväntar mig en massa skrivbordsarbete och rådslag med höjdarna och du kommer antagligen att bli ersatt av någon idiot från Belfast.« »Inte för någon död turists skull, väl, sir?« »Vi får se. Du kommer väl inte att bli rosenrasande, om du ställs åt sidan? Vid det här laget har du blivit vuxen, eller hur, Sean?« Ingen av oss kunde utan vidare glömma hur jag hade gjort bort mig senaste gången som man hade tagit ifrån mig en mordutredning… »Jag har förändrats, sir. Jag är lagspelare nu. Jag är en Kenny Dalglish, inte en Kevin Keegan. Om några andra får hand om 16

fallet, kommer jag att hålla mig på avstånd och lyda alla order jag får. Jag är med er till det bittra slutet, sir.« »Så långt hoppas jag det inte ska gå.« »Amen, sir.« Han lutade sig tillbaka i stolen och tog upp sin tidning. »Okej, kommissarien, du kan gå.« »Ja, sir.« »Och kom ihåg att Carol fyller år på fredag och att det är din tur att stå för firandet. Tårta, hattar, hela köret. Du vet att jag gillar smörkrämsglasyr.« »Jag beställde alltihop på McCaffreys i går. Jag ska kolla med Henrietta på hemvägen.« »Bra. I väg till bageriet med dig nu.« »Det där har ni visst väntat på att få säga, sir?« »Ja«, sa han leende.

Jag vände på klacken. »Vänta!« sa Brennan. »Sir?« »Neapel i Neapel, tre lodrätt, sex bokstäver.« »Napoli, sir.« »Va?« »I Neapel heter Neapel Napoli.« »Jag fattar, okej, i väg med dig nu.« På tillbakavägen till Coronation Road tittade jag in på McCaffreys och kollade upp tårtan, som var en typisk irländsk födelsedagstårta med lager av sockerkaka, grädde, rom, sylt och socker. Jag förklarade vad överkommissarien tyckte om och Annie sa att det inte skulle bli något problem: hon skulle göra glasyren en hel centimeter tjock, om vi så ville. Jag sa att det skulle vara toppen och lade på minnet att jag skulle se till att ha en hjärtstartare tillgänglig.

Jag körde vidare genom Carrickfergus fördärvade affärsgator, förbi igenbommade butiker och kaféer, vandaliserade parker och lekplatser. Uttråkade rännstensungar som liknade sådana man ofta såg i Pulitzerprisvinnande fotoböcker satt dystra på 17

bron över järnvägsspåren och väntade på att få kasta ner saker på Belfasttåget.

Jag stannade vid det rejält förstärkta Mace-snabbköpet, som var täckt av sekteristisk och paramilitär graffiti och ett urblekt och osannolikt påstående om att »Jesus älskar Bay City Rollers!« Jag vadade genom parkeringsplatsens vanliga moras av fishand-chips-papper, plastpåsar och chipsförpackningar. Halvvägs genom butiken började musiken som jag hört inuti huvudet att höras i högtalarna. Jag måste ha hört den i förra veckan när jag var här. Jag tog cornflakes, en flaska tequila och en burk Heinz tomatsoppa och gick till kassan. »Vad är det för musik? Jag har haft den i huvudet hela dagen«, frågade jag den femtonåriga flickan som stod bakom kassaapparaten. »Ingen aning. Det låter förskräckligt, eller hur?« Jag betalade och gick bort och skrämde upp Trevor, butikens andreman, som satt i sitt bås och läste Outlaw of Gor med tankfull min i sitt bassetliknande ansikte. Han visste inte heller vad det var för musik. »Det är inte jag som väljer banden, jag gör bara som jag blir tillsagd«, försvarade han sig.

Jag frågade honom om jag fick kolla vad han hade för band.

Det hade han inget emot. Jag rotade runt bland banden och hittade kassetten som spelades just då. Light Classical Hits I V. Jag tittade igenom verkförteckningen och hittade den som det måste vara: »The Aquarium« från Carnival of the Animals av Saint Saëns.

Det var ett lite udda verk, populärt bland lyssnarna, men inte bland musiker. Melodin spelades på en glasharmonika, ett verkligt konstigt instrument som påstods göra dem som spelade det galna. Jag nickade och lade tillbaka kassettboxen. »Jag ska inte spela det igen, om ni inte tycker om det. Kommissarien är inte den ende som klagar«, sa Trevor. »Nej, jag gillar faktiskt Saint Saëns«, tänkte jag säga, men Trevor hade redan bytt ut bandet mot Contemporary Hits Now! 18

När jag kom ut från Mace kom rök från en brandbomb drivande över viken från Bangor och man kunde höra brandbilar och ambulanser i den grå, förvånansvärt höga, klara luften.

Från snabbköpets utomhushögtalare började Paul Wellers gälla barytonröst sjunga de första takterna av »A Town Called Malice« och jag måste erkänna att låtvalet var deprimerande välfunnet.

19

2. Den döende jorden Vi stod där och såg på norra Belfast en halvmil bort på andra sidan vattnet. Himlen var liksom förruttnelsebrun, byggnaderna regnfläckiga rektanglar på den ogästvänliga horisonten.

Belfast var inte vackert. Det var byggt på gyttjiga landremsor och utan berggrund fanns det inget som sköt i höjden. Dess arki­tektur hade varit i viktorianskt ändamålsenligt rött tegel och sextiotalets brutalism, innan båda dessa uttryck hade kraschat huvudstupa under Nordirlandskonflikten. Tusen bilbomber senare var det som återstod omgivet av betongväggar, taggtråd och ett säkerhetsstängsel av stål för att hålla bombmännen borta.

Här i norra Belfasts förstäder utsattes vi bara för sporadiska terroristattacker, men det ekonomiska förfallet och kriget hade fryst arkitekturen i omoderna, praktiska skolor, vars huvudsyfte verkade vara att göra människorna modlösa. Optimistiska kolonial­tjänstemän planterade alltid träd och sponsrade projekt­planer som syftade till att tvätta bort all graffiti, men träden fick aldrig stå kvar särskilt länge och det var bara de som var mycket modiga som vågade tvätta bort paramilitär graffiti från sina egna hus och kommunalägda områden i staden ska vi inte tala om.

Jag tände en andra cigarett. Jag tänkte på arkitektur, eftersom jag försökte låta bli att tänka på Laura.

Jag hade inte träffat henne på nästan en vecka. »Ska vi gå in?« frågade Crabbie. »Lugna dig. Jag tände precis ciggen. Låt mig få röka färdigt först.« »Skyll dig själv. Hon blir säkert inte glad om hon får vänta«, spådde Crabbie.

20

Duggregn.

En strykarhund.

En man som hette McCawley som var klädd i sin döda frus kläder sköt hennes tomma rullstol framför sig på trottoaren.

Han såg att vi stod och väntade intill Land Rovern. »Snutjävlar, de borde korsfästa er hela högen«, sa han och plockade upp fimparna som vi slängt. »Seså, Sean, det är allvar. Du ska ju träffa doktorn«, tjatade Crabbie.

Han visste inte om att Laura och jag hade undvikit varandra.

Jag visste inte om att vi hade undvikit varandra.

För två veckor sedan hade hon åkt till Edinburgh i ett par dagar för att hålla ett föredrag, och efter att hon kommit tillbaka sa hon att hon var överhopad av jobb som hon var tvungen att ta igen.

Det var den officiella partilinjen. I själva verket visste jag att det hade hänt något. Något som hade varit på gång i månader.

Kanske något som varit på gång sedan vi först träffats.

Det här var hennes tredje tripp till Edinburgh det här året.

Hade hon träffat någon annan? Mina instinkter sa nej, men till och med en kriminalare kunde bli tagen på sängen. Just kriminalare kanske oftare än andra blev tagna på sängen.

Jag hade en tid haft en känsla av att jag liksom fångat henne i en fälla. Vi hade råkat hamna i en situation som gällde livet, genom att jag blev skjuten. Hur skulle hon ha kunnat göra annat än att stanna hos mig medan jag tillfrisknade. Hon kunde ju omöjligt lämna en man som hamnat i koma och som när han vaknat upptäckt att han fått drottningens polismedalj.

Hon hade i viss mån skyddat sig själv. Hon hade vägrat att flytta in hos mig på Coronation Road, eftersom de protestantiska kvinnorna tittade snett på henne sa hon.

Hon hade köpt ett hus åt sig själv i Straid. Det hade aldrig varit tal om att vi skulle gifta oss. Ingen av oss hade sagt »Jag älskar dig«.

21

Innan hennes senaste frånvaro, hade vi träffats två, tre gånger i veckan.

Vad var vi för något? Pojkvän och flickvän? Det verkade inte riktigt så.

Vad var vi då?

Jag hade ingen aning.

Crabbie såg på mig med sina halvslutna, irriterade bruna ögon och knackade till sitt armbandsur. »Hon är kvart över nio«, sa han med den där rösten som hade en moralisk pondus, som inte hade så mycket att göra med att han var polis, utan snarare för att han tillhörde sjätte generationen av äldste i Irlands presbyterianska kyrka. »Det var sagt att vi skulle komma klockan nio. Vi är sena.« »Okej, okej, lugn i stormen. Kom så går vi in då«, sa jag.

Klipp till sjukhuset: renskrubbade ytor. Sänkta röster. En kemisk doft av blekmedel och mattrengöringsmedel. Django Reinhardts »Tears« hördes i den gamla högtalaranläggningen.

Den nya sköterskan i receptionen såg skeptiskt på oss. Hon var en klassisk representant för den hurtiga, snygga och samtidigt rättframma sortens irländska sköterskor. »Det är förbjudet att röka här, mina herrar«, sa hon.

Jag fimpade ciggen i askkoppen. »Vi ska träffa doktor Cath­ cart«, sa jag. »Och vilka är ni?« »Kriminalkommissarie Duffy, Carrick Royal Ulster Constabulary, och det här är min andlige rådgivare kriminalassistent McCrabban.« »Ni kan gå in.« Vi stannade utanför obduktionsrummets svängdörrar och knackade på dörren. »Vem är det?« frågade hon. »Kommissarie Duffy och assistent McCrabban«, sa jag. »Kom in.« Välbekanta lukter. Starka lysrör. Bäcken av rostfritt stål fyllda av tarmar och inälvor. Glänsande precisionsinstrument 22

i prydliga rader. Och föreställningens stjärna: vår gamla vän från i går som låg på en rullbår.

Lauras ansikte dolde sig bakom en mask, vilket jag inte kunde låta bli att tycka var underbart metaforiskt. »God morgon, mina herrar«, sa hon. »God morgon, doktor Cathcart«, sa Crabbie automatiskt. »Hej«, svarade jag glatt.

Våra blickar möttes.

Hon såg mig i ögonen ett par sekunder och sedan log hon bakom masken.

Det var svårt att avgöra, men blicken verkade inte tillhöra en kvinna som var på väg att lämna en för en annan man. »Nå, vad kan ni berätta om vårt offer, doktor Cathcart?« frågade jag.

Hon tog upp sin skrivplatta. »Han var en vit man, ungefär sextio år gammal, med gråaktigt hår. Han var lång, en och nittio, kanske en och nittiofem. Han hade ett läkt ärr på vänstra skinkan som tyder på en svår skada, möjligen uppkommen vid en bilolycka eller också kan det, med tanke på hans ålder, röra sig om granatsplitter. Han har en tatuering på ryggen – ›Inget offer är för stor‹ – vilket jag antar är något motto eller hämtat från Bibeln. T:et saknades från ›stort‹, där huden har fastnat i frysutrymmet.« »Frysutrymmet?« »Kroppen har legat nedfryst under en inte närmare bestämd tidsperiod. När kroppen flyttades och placerades i resväskan fastnade en del av huden i frysen, så det är därför som T:et i stort saknas. Jag har tagit foton, och de bör vara framkallade senare i dag.« »Vad stod det i tatueringen, sa ni?« frågade Crabbie och slog upp sin anteckningsbok.

Hon ryckte på axlarna. »Kanske en bibelvers? ›Inget offer är för stort.‹« Jag såg på Crabbie. Han skakade på huvudet. Han hade inte heller någon aning.

23

»Fortsätt, doktorn«, sa jag. »Offrets huvud, armar och ben har avlägsnats efter dödens inträffande. Han har även blivit omskuren, men det har gjorts när han föddes.« »Dödsorsak?« frågade jag. »Här börjar det bli verkligt intressant, kommissarien.« »Det har varit intressant redan«, sa Crabbie. »Fortsätt, är ni snäll, doktor Cathcart.« »Det var ett mord eller kanske ett självmord, men i vilket fall som helst rör det sig om avsiktlig död. Offret blev förgiftat.« »Förgiftat?« sa Crabbie och jag samtidigt. »Ja.« »Är ni säker?« sa Crabbie. »Helt säker. Det var ett extremt sällsynt och dödligt gift som heter abrin.« »Det har jag aldrig hört talas om«, sa jag. »Hur som helst var det det. Jag hittade partiklar av abrin i hans struphuvud och matstrupe, och blödningarna i lungorna gör att det inte råder något tvivel om saken«, fortsatte Laura. »Är det något slags råttgift eller liknande?« frågade jag. »Nej, mycket sällsyntare än så. Abrin är ett naturligt toxin, som finns i paternosterbönor. De måste förstås förädlas och malas. Fördelen framför råttgift skulle vara att det är helt smaklöst. Som jag sa är det mycket ovanligt, men jag är helt säker på mina resultat… jag har gjort toxikologitestet själv.« »Förlåt att jag är lite dum, men vad är en paternosterböna för något?« frågade jag. »De kallas även jequiritybönor och är inhemska i Trinidad och Tobago, men jag tror att de ursprungligen kommer från Sydostasien. Extremt sällsynta här i trakten. Jag var tvungen att slå upp det.« »Förgiftad… Herregud«, sa jag. »Ska jag fortsätta?« frågade hon. »Ja tack.« »Abrinet intogs oralt. Möjligen med vatten. Möjligen blandat 24

med mat. Det kan inte ha smakat något. På några minuter löstes det upp i offrets mage och passerade ut i blodet. Sedan har det trängt in i hans celler och mycket snabbt hämmat protein­ syntesen. Utan dessa proteiner kan cellerna inte överleva.« »Vad hände sedan då?« »Blödningar i lungorna, njursvikt, hjärtsvikt, döden.« »Gräsligt.« »Ja, men det går åtminstone ganska snabbt.« »Hur snabbt då? Sekunder, minuter?« »Minuter. Just den här sortens abrin var hemmagjort. Det var oförädlat. Hade inte framställts av ett regeringslabb som sysslar med biologisk krigföring.« »Oförädlat men effektivt.« »Just det.« Jag nickade. »När hände allt det här?« »Det är en annan del av pusslet.« »Jaså.« »Det är omöjligt att säga hur länge kroppen varit nedfryst.« Jag nickade. »Är ni säker på det där med nedfrysningen? En bit hud kan lossna från någons rygg på många sätt«, sa McCrabban. »Det är jag säker på. Cellskador som orsakas av nedfrysning syns överallt på det som finns kvar av hans kropp.« »Så ni har ingen aning om när allt det här har hänt?« frågade jag.

Hon skakade på huvudet. »Det övergår min förmåga att uttala mig om hur länge han varit nedfryst.« »Så ni kan inte avgöra när han dött?« »Tyvärr kan jag inte avgöra när han dött. Men jag ska fortsätta att försöka lösa det problemet.« »Förgiftad, nedfyst, styckad och dumpad«, sa McCrabban sorgset och skrev ner det i sin anteckningsbok. »Ja«, sa Laura och gäspade. Jag log mot henne. Var hon redan uttråkad av döden? Är detta vad som händer med allt medlidande till slut? Eller var hon uttråkad av oss? Av mig?

25