9789176971949

Av Henrik Fock har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Gulaschbaronen (2019) Pocketutgåvor (2019): Ty riket är mitt Makten och härligheten I evighet, amen – Operation Snövit

Copyright © Henrik Fock 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cornelia Runehammar Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-194-9 Tryckt hos ScandBook, Falun 2020

Resumé Gulaschbaronen Misstaget i Petrograd är fortsättningen på romanen Gulasch­baro­nen som skildrar ett antal människoöden under 1910-talet.

När Adolf Truls försvinner i skogen kastar änkan ut bröderna Gustaf och Arvid Cronhielm från herrgården Trulsborg. Bröderna är söner till suputen Malcolm, förvaltare på gården och husan Ebba.

Gustaf söker revansch och rikedom. Han är en skicklig risktagare på Stockholmsbörsen, får arbete hos Otto Cramling som han hjälper samtidigt som han stjäl från honom.

Gustaf betraktar Arvid som en belastning och ger honom pengar för att emigrera till Amerika. Arvid super bort sina pengar och hamnar i armod i Göteborg där frälsningssoldaten Greta räddar honom. Han lär socialism av Gretas far och engagerar sig i klasskampen.

Agnes Almfors, en rik pappas dotter, lever i Visby, djupt förälskad i David Rehn som dock drar sig undan. Han är homosexuell, vilket Agnes förstår först långt senare. Löjtnanten Karl Skogh kommer i hennes väg och de gifter sig snabbt. Första världskriget bryter ut och Karl blir militärattaché i Petrograd. Agnes gör entré i Stockholms salonger som frispråkig kvinna.

Under Gustafs militärtjänst plågar löjtnanten Sten Seger rekryten Olof Lundström. Gustaf som hatar översittare gillrar en fälla som innebär att Seger förnedras i arbetet.

Karriäristen Georg Runeman, förlovad med den tjugo år yngre Emma Barkman, blir statssekreterare, men siktar mycket högre. Han får inte gehör för sina förslag att hantera Sveriges livsmedelskris. Han ansvarar för en förordning om exportförbud av kött. Gustaf hittar en lucka i förordningen och exporterar kött till Tyskland under falskt 5

namn och blir Gulaschbaronen. Oscar von Kast hotar att avslöja honom som hämnd för en gammal oförrätt. Gustaf hotar röja att von Kast förskingrar. Kampen slutar oavgjort.

Runeman är kränkt av Gulaschbaronens aktiviteter. Han hyr in den korrupte polisen Stig Lund för att ta reda på Gulaschbaronens identitet. När Lund avslöjar att det är Gustaf, och att han har mer kriminellt på sitt samvete, har Gustaf inlett en relation med Emma.

Sveriges livsmedelsbrist blir akut och Hungerupproret startar i Västervik där Arvid arbetar och bor med Greta och tre barn. En svensk revolt är nära i Stockholm. När den misslyckas vill Arvid emigrera till Ryssland där kommunisterna tagit makten. Hustrun Greta spjärnar emot.

Agnes och Karl vill skiljas, men avvaktar då Agnes fruktar att skandalen kan ta livet av hennes mor. Agnes gör framgångsrika utlandsreportage och känner att hon är på väg att bli berömd och förverkligas. Vid ett besök i Petrograd hamnar hon av misstag i säng med Karl och blir med barn. Karriären stoppas. Hon får en dotter, Kristina.

Gustaf och Emma får en son, Erik. Erik får senare en bror när en gammal försyndelse från Gustafs sida, Rickard, adopteras.

Regeringen faller och Runeman får sparken, blir deprimerad och är dubbelt kränkt av Gustaf. Runeman förföljer Emma och hotar att förstöra hennes och Gustafs liv genom att anmäla Gustaf för polisen. Emma får först nu reda på Gustafs affärer. Runeman kräver att de ska återförenas. Emma ser till att Runeman försvinner för gott för att rädda sin familj. Gustaf får inget veta, inte heller att hon nu känner till hans kriminella verksamheter. Polisen Stig Lund ska utreda Runemans försvinnande. Då han inte vill riskera att hans egna olagliga verksamheter upptäcks, ser han till att ärendet läggs ned.

Agnes reser till Paris och skriver en framgångsrik roman. Väl hem­ma har hon svårt att skriva en till. Frustrerad är hon fast i sitt äk­ten­skap.

Gustaf börjar grubbla över sin bakgrund. Han anar att Adolf Truls, som finansierat hans studier, är hans far, men finner en annan 6

sanning. Hans mor har fört ett vidlyftigt liv, hans far är en okänd landstrykare och han själv resultatet av en misslyckad abort.

7

Berlin och Stockholm, augusti 1923 Nattens mörker föder en man. Han har svart hår och kantigt ansikte och bär en säck över ryggen. Häxan under trädet svänger sitt långa, blonda hår och hennes klarblå ögon skjuter blixtar. Vad har du i säcken? undrar hennes ögon. Vad har du stulit i natt? Mannen går fram till henne, drar ner byxorna och lägger sig på henne. Strax reser han sig, slänger säcken över axeln och går. Hon skrattar jublande där hon ligger med uppdragna knän och kjolen över magen. Skrattet lockar fram gestalter ur mörkret, en flock män med kantiga ansikten och mörka kalufser.

Uppe i trädet sitter en liten pojke och håller sig krampaktigt fast i en gren. Svart i håret och med kantigt ansikte vet han inte vem han är. Han är rädd för att ramla ned.

Gustaf Cronhielm vaknade svettig, satte sig på sängkanten och lät ljuset som smet in under rullgardinen ta honom tillbaka till verkligheten. Han befann sig på Hotel Baltic, inte långt från Berlins cent­ rum och klockan var strax före sex.

Förbannade dröm, den förföljde honom.

Han hällde upp vatten från kannan i kommoden, torkade bort svetten från kroppen med en våt tvättlapp och försökte skaka av sig obehaget medan hans kantiga ansikte och mörka hår mötte honom i spegeln.

Gustaf hade betalt räkningen som uppgick till ett tusen mil­ jarder mark redan kvällen innan för att undvika en diskussion på morgonen om ett annat och högre pris. Han lämnade hotellet och gick med raska steg. Staden Berlin såg ut som före kriget, då dess förstörelsemaskin aldrig nått dit. Ändå var den inte densamma.

9

Häst­kärror trängdes med bilar och på gatorna var det fullt med folk som var på väg någonstans, men många utan arbete stod och hängde i gathörnen eller köade för ett utannonserat påhugg. Här och var på trottoarerna satt krigsinvalider utan ett ben eller en arm och tiggde. Naket tegel som blottlagts under vittrade fasader vittnade om ekonomins pågående förfall.

Tyskland var ett märkligt land som under hyperinflation, ekono­ misk depression, strejker och revolutionsungar antagit världens mest demokratiska statsskick. Nu skulle tyskarna lära sig att demokrati i stället för kejsarmakt skulle skapa välstånd och trygghet.

Själv bar Gustaf på en annan övertygelse, hans välstånd skapades inte av någon kejsarmakt och inte av någon demokrati heller. Det gjorde han själv. Dessutom, trygghet var en farlig parfym, vars doft dolde verklighetens unkna lukt och riskerade att beröva människan hennes främsta drivkrafter, nämligen oron och ångesten.

Han steg på en spårvagn som tog honom ned till paradgatan Unter den Linden. Han gick över gatan och fortsatte några hundra meter på Friedrichstrasse. Här låg bankkontoret där mötet skulle ske.

Efter att ha lämnat gatuvimlet satt Gustaf i ett rum bakom bank­ salen. Rummet var dunkelt med ett litet fönster mot gatan. En enslig taklampa spred ett snålt ljus som gav matta reflexer på väggarnas träpaneler.

Det hade gått en kvart över utsatt tid. En banktjänsteman tittade in med urskuldande min. Kanske skulle mötet inte bli av? Men Gustaf trodde sig veta. Hans erbjudande gick inte att säga nej till.

Efter ytterligare en halvtimme kom ett medelålders par in i rum­met åtföljt av banktjänstemannen. Paret såg på varandra med svår­t ydda miner, som en röra av sorg, ilska och uppgivenhet. Det fanns inget namn för den minen, men Gustaf visste vad det var, han behövde ingen förklaring.

Kvinnan var klädd i en grå, enkel kappa och mannen i en något luggsliten kostym, som säkert en gång hade varit av bästa kvalitet.

De gav inte Gustaf en blick, de såg bara på varandra, pratade snabbt i viskande ton som om de höll på att avsluta en diskussion som strax innan varit mer högljudd.

10

Banktjänstemannen pekade på två stolar mitt emot Gustaf, slog sig själv ned vid bordets kortända och försökte fånga parets uppmärksamhet med en harkling. Därefter sa han i formell ton: ”Mina herrar, handlingarna ligger på bordet. Nu behöver ni bara skriva på och få det överstökat.”

Mannen mitt emot Gustaf verkade inte uppfatta vad bank­ tjänstemannen sa. Eller ville han inte? Kvinnan vid hans sida puttade honom lätt på armen och viskade: ”En limpa kostade i morse hundra miljarder mark och i morgon kommer den att kosta väsentligt mer.”

Det kontrakt som skulle skrivas på handlade inte explicit om limpor, fast det i djupare mening nog ändå gjorde det.

Nu såg mannen för första gången på Gustaf. Det var förakt i hans blick. ”Våra fastigheter är i hyggligt skick. Visserligen bor där folk som har svårt att betala, och om de kunde hade deras pengar inget värde. Men den dag krisen är över kommer allt att vara annorlunda.”

Parets motvilja kröp mot honom över bordet och fick honom att göra ett avsteg från den professionella kyla han egentligen ville visa. Hans tyska flöt väloljad när han sa: ”Under kriget hjälpte jag Tyskland genom att exportera fläsk trots att det var ont om mat, även i Sverige. Sådant var inte populärt där hemma.”

Uttalandet fick mannen att för första gången mer ingående betrakta Gustaf Cronhielm, denna främmande varelse som tvingats på honom. ”Jaså minsann. Min herre hjälpte Tyskland, då är ni väl inte svensk som det sagts? I alla fall inte mycket till patriot.” ”Nog är jag svensk”, bröt Gustaf av.

Mannen släppte inte Gustafs ansikte med blicken. ”Då är ni väl en satans jude?”

Gustaf hajade till, förvånad. Men återgick snabbt till det affärsmässiga. ”Och valutan är vi överens om?” ”Brittiska pund”, mumlade mannen. ”Pund då som sagt”, sa Gustaf.

Han doppade pennstiftet i bläckhornet. Det raspade stilla när han långsamt skrev sitt namn på köpeavtalets två exemplar varefter han sköt över dem till andra sidan bordet. Mannen tvekade ännu, satt 11

med pennan i hand och ville inte komma sig för. Kvinnan puttade försiktigt på honom igen. Han gav henne en svårtydd blick, bet ihop och satte sin signatur på papperen. Banktjänstemannen vidimerade och ordnade med nödvändiga överföringar av pengar. Så till sist skrevs kvittot på.

De reste sig från bordet och Gustaf sträckte fram handen, men man­nen tog den inte. ”Ni betalar en struntsumma för våra fastigheter. Ni utnyttjar situationen. Det är inget annat än stöld.”

Gustaf sa som han tyckte det var: ”Sanningen är att en fastighet bara är värd vad någon vill betala för den. Marknaden vinner alltid.”

Fanns det inte ett ordstäv som sa att sanningen skulle göra en människa stark? Det verkade inte stämma. Sanningen gjorde man­ nen arg och fick honom att ge svar på tal: ”Apropå era leveranser av fläsk, det finns valutasvin också. Fast de kommer tyvärr ostyckade.”

En stund senare stod Gustaf på trottoaren utanför banken. Det obehagliga mötet hade stört honom och han försökte låta stadens brus skölja tankarna. Det var en timme tills tåget till Köpenhamn skulle gå. Han gissade att det skulle ta tjugo minuter att promenera till Stettiner Bahnhof om han fortsatte längs Friedrichstrasse.

Han tog sig samman och gav sig av, men redan när han passerade Stadsbiblioteket fick han bråttom. Han skyndade bort från de där människornas ögon.

Det är inte mitt fel, tänkte han, eländet berodde på fransmännen.

De hade ockuperat Ruhrområdet för att ta ut krigsskadestånd i na­ tura när Tyskland inte ville betala. Då hade de tyska arbetarna gått i strejk för att sätta stopp för det och den tyska staten betalade lön till de strejkande. Inflationen hade varit förfärlig redan innan, men detta hade fått den att explodera.

Visst tjänade han pengar på människors utsatthet. Men om det här paret inte fick sälja skulle de få det ännu värre. Nu fick de i alla fall pengar i hårdvaluta. Och skulle han inte ha köpt fastigheterna, skulle någon annan gjort det.

Tåget till Köpenhamn avgick punktligt från Stettiner Bahnhof.

12

När Gustaf kom hem från Tysklandsresan och steg in i våningen på Hantverkargatan möttes han av Alma, familjens jungfru. ”Välkommen hem, herr Cronhielm”, sa hon.

Gustaf nickade vänligt till svar, gick genom en tom salong och en öde matsal till sitt arbetsrum där han summerade de affärer han gjort. Fastigheter var köpta i både München, Hamburg och Berlin.

Till vrakpriser. De skulle nog kunna säljas redan om ett par år, kanske tidigare. Bara tyskarna fick ordning på ekonomin. Och det skulle de säkert. Tyskar fick alltid ordning på allting.

Han var en mycket rik man och skulle bli ännu rikare. Det slog honom att han alltid haft bråttom, inte velat vänta. Tålamod var inget för honom, en man som hade som mål att äga framtiden. Jag är trettiotre år nu, tänkte han. Hur gammal är man när man lever i framtiden? Är det så att gamla människor lever i framtiden och unga i nuet?

Han slog det ifrån sig, reste sig och gick samma runda som förut, matsalen, salongen och så ut i köket.

Gustaf sneglade i en gryta. Det luktade härligt. ”Vad är hemligheten, Alma? Alltid så gott.” ”Det är inga hemligheter … lite grädde, lök och vin … och att slaktaren eller fiskhandlaren ger mig bra bitar förstås.”

Gustaf nickade vänligt. ”Vet Alma när friherrinnan kommer hem?” ”Till middagen.” ”Pojkarna?” ”De är hos kamraterna på Kungsholmstorg.” ”Jaha? Kamraterna? Vad är de för några?” ”Familjen Svedins pojkar. De är ju nästan alltid hos dem, när inte Svedins är här.” ”Svedins?” ”Ja, just det. De har så roligt tillsammans. Det är nästan så att det är svårt att få hem dem. Det vet väl herr Cronhielm?”

Han tänkte på vad Emma brukade säga till honom: ”Du borde vara mer med barnen.” Det var väl sant, men tiden var knapp och de skulle säkert få större utbyte av varandra när pojkarna var äldre.

13

Han gick in i Eriks rum. En bokhylla med böcker i prydliga rader mötte honom. Populärvetenskap och berättelser. Han verkade läsa allt. På hyllan stod också några leksaker, alla i exemplarisk ordning som om någon med linjal mätt ut vars och ens exakta plats. Där stod leksakståget. Det som hade köpts på NK en gång. Det var något speciellt med det minnet. Gustaf kunde fortfarande känna Eriks lilla varma hand i sin när de lämnade affären, förenade i innerlig gemenskap på väg hem för att leka med tåget.

På skrivbordet låg Eriks skolböcker och skrivhäften i perfekt ord­ ning. En rad väl vässade blyertspennor låg på rad, som soldater vid morgonuppställningen.

Gustaf gick vidare till Rickards rum och visste att en annan bild skulle möta honom. Utan Alma som alltid plockade upp skulle det vara värre. Läxböckerna, samma som Eriks, låg uppslagna på skrivbordet. Gustaf bläddrade i Rickards skrivhäfte, pojken skrev bra för att gå i andra klass, fast han skulle säkert få klander för att han då och då avbröt sin skrivning med diverse krumelurer, teckningar av små ansikten, träd, en sorgsen måne, eller vad det nu var. Kan en måne vara sorgsen? undrade Gustaf för sig själv. Hur kan man hitta på något sådant?

Erik var bäst av dem i skolan, ivrig, men missnöjd med att utmaningarna inte var större än vad de var. Det var annorlunda med Rickard. Han hade också lätt för sig, men låga utmaningar var inget problem, de var en möjlighet att göra något annat, det var som en gåva av tid.

Gustaf lade tillbaka Rickards skrivhäfte på bordet och såg sig omkring. Nu kände han bara tystnaden. För en gångs skull var han hemma, men ingen annan i familjen var det. Han var lika ensam som när han var ute och reste. Han tänkte på resans affärsmässiga framgångar, men de bet inte riktigt på känslan av tomhet.

14

Visby, augusti 1923 På en sl änt med gulnat augustigräs satt en liten flicka och funderade på om hon fanns till. Solen kisade genom tätnande slöjmoln, den brände inte längre, men luften var kvalmig och tjock. Nedanför henne låg den stora trädgården i vila, den som mormor sa hette Botaniska, och längre bort sträckte havet ut sig, blågrått och blankt liksom stelnat i sensommarens stillhet.

Allt hon såg talade för att hon fanns till. Hur skulle hon annars kunna se allt? Men sådan logik var främmande för en flicka på fem år, och hon tänkte inte heller på det sättet, hon funderade på vad det betydde att finnas till. Hon anade att det borde innebära något mer än att kunna se havet, känna solens strålar och höra vindens brus.

Det torra gräset stack henne på vaderna och hon reste sig från sluttningen bakom huset, det som kallades Villa Skogsbo sedan familjen Skogh fl ttat in där för tio år sedan, och gick runt byggnaden till gatan på framsidan. Hennes blick sökte efter Anders, pojken i grannhuset som hon lekte med ibland, men gatan låg tom så långt hon kunde se. Hon stod stilla en stund och tvekade, sedan smet hon in i huset, ljudlöst som en katt.

Från köket hördes slammer blandat med ljudet av någon som gno­ lade på en melodi och sjöng några rader om någon som skulle följa med in i en gul paviljong. Kristina visste förstås att det var Sofia som trallade. Hon visste också att det var något med sången som inte var riktigt passande fast alla gnolade på den. Vad det var och varför kände hon inte till. Men det var så i huset att stämningar fick avläsas försiktigt vartefter de kom och gick, medan klara besked var ovanligare. I alla fall till smått folk som inte behövde veta mer än nödvändigt.

15

Kristina ställde sig vid dörren till biblioteket. Därinne satt mamma i skrivbordsstolen framför skrivmaskinen och pratade i telefon, in­ ten­sivt som hon brukade, medan hon viftade med sin lediga hand. ”Jag tyckte nog att det var bra som det var”, sa Agnes Skogh och lyssnade, men bara för ett ögonblick innan hon avbröt. ”Det håller jag verkligen inte med om!” Några djupa andetag, hon himlade med ögonen. ”Ja, ja för all del, men det är ju inte alls klart, och att kalla det osammanhängande, jag menar hur osammanhängande är inte allt idag, inte minst litteraturen, har herr bokförläggaren inte märkt det … och söker man bara sammanhang och enkel begriplighet kan man väl lika gärna läsa telefonkatalogen …” Tystnad och en grimas. ”Annan sorts litteratur? Jaha …” Hennes fingrar lade spetsduken tillrätta under ett till synes motvilligt lyssnande. ”Då får det väl bli på det sättet”, avslutade hon samtalet, hängde upp luren och sammanfattade vad hon kände med ett bestämt: ”Idiot!”

Sa mamma att någon var en idiot var det säkert så, för mamma visste hur det var. Kristina stod på tröskeln och hennes lilla hand trevade på dörrkarmen. Framför henne växte bokhyllorna branta och mäktiga mot taket, fyllda med böcker såg de ned på henne. I mitten av rummet stod mammas skrivbord, det med skrivmaskinen på.

Där stod också silverramen med fotot av morfar Ruben och mormor Sigrid.

Agnes Skoghs dåliga humör berodde på bokförläggare Johan Barkmans brist på idéer och skarpsinne. Hur hade han mage att sitta på sin löjliga piedestal och veta vad som var god litteratur och inte? Möjligen hade han känsla för vad som låg i tiden och gick att sälja, det var väl bara pengarna det gällde. För Agnes var pengar inte så viktigt för hon hade så det räckte och blev över, det var något annat hon var ute efter. Något som inte ville komma på plats. Det var inte bara bokförläggaren och hans dumheter som störde sinnet, kanske hade han bara satt eld på en stubin som ledde till annat lättantändligt.

Trettioårsstrecket hade inte passerats utan vånda. Och ytterligare ett par år hade förflutit sedan dess. Nu på morgonen hade hon under en stund, alltför länge, betraktat fotografiet av sig själv i studentmössa. Hon såg en ung, vacker kvinna med ögon som strålade 16

av självsäkerhet. Nog var det en kvinna som visste vad hon ville och höll framtiden i sin egen hand. Med nu var det visst över, nu hade hon tappat bort den tid då allt varit möjligt. Det gjorde ont.

Känslorna bubblade. Hon brukade inte vilja få fatt på dem, de var många och tilltrasslade och då ett rotande i härvorna brukade göra henne ledsen, nöjde hon sig vanligen med att bli irriterad.

Det brukade duga som dörr och lås mot allt det andra. Men nu sipprade det igenom och mycket riktigt blev hon ledsen. Hennes make Karl brukade beskylla henne för högfärd, att vilja vara fin och förnäm. Det var så fånigt. Fin och förnäm, det var hon ju redan.

Och hade alltid varit. Denne träbock till man, denne duglige major, denne förträfflige tennsoldat … fast egentligen var inget hans fel.

Att skilsmässan ännu inte blivit av, det var inte heller hans fel. Han hade aldrig hindrat henne. Det berodde på mamma, denna sköra, gudfruktiga kvinna skulle nog inte överleva en sådan skandal.

Egentligen är allt mitt eget fel, tänkte hon och övermannades av den kärlek hon en gång känt för David Rehn, en man som omöjligt kunnat bli hennes. Hur tokig kan man vara, bli så förtvivlad över att bli övergiven av en homofil att man hoppar i säng och gifter sig med en träbock? Jag har det väl beställt, jag bor i ett stort hus, en lysningsgåva från mamma och salig pappa, familjen lever på stor fot av arvet efter honom. Sofia sköter hushållet, som hon gjorde redan i mitt barndomshem, min make Karl håller sig undan på regementet när det går, mamma bor här och är olja mellan oss när vi båda är hemma och ett annat smörjmedel är stadens sällskapsliv. Vi roar oss, men jag är ensam trots alla vänner, eller rättare sagt bekanta, och har ingen nära. Kanske Karl tar för sig någonstans bland kvinnorna, jag vet det inte, tror det faktiskt inte. Själv gör jag inte sådant, det finns inte någon som speglar det konstiga i mig, det som drar. Det som sliter allt värre.

Så försökte hon slå tankarna ifrån sig, de var ju löjliga. Sådant trams som bokförläggare Barkman säkert skulle vilja att hon skrev om, kärlekshistorier, hjärta och smärta.

Agnes såg upp och hennes bistra ansikte mötte Kristinas osäkra blick, där flickan stod på tröskeln med sin lilla hand på dörrkarmen.

17

Agnes tittade bort. Hur länge hade hon stått där? Så lät hon blicken vandra tillbaka till dörren, men då gapade dörrhålet tomt. Hon har väl kilat iväg till Sofia, tänkte Agnes, eller kanske till mormor om hon var hemma. Det är lika bra, flickan trivs bättre med dem. Och sanningen kan ju trots allt inte förnekas, barn är för det mesta bara i vägen.

Agnes reste sig och gick in i salongen till brickan med sherrykaraffen och några glas. Klockan var inte mer än tidig eftermiddag och hon var måttlig med att dricka, och aldrig vid denna tidpunkt, men nu hade något i fördämningen brustit.

Förr hade det varit brådskan, viljan att göra något, bli något på egen hand som hade drivit henne. Och visst hade hon väl varit på väg att lyckas? Hon hade trots allt rest under kriget, både till Petrograd, det som nu döpts om till Leningrad, och till Berlin och blivit uppskattad för sina artiklar om händelserna där. Dessutom var hennes roman om livet i Paris en framgång, den som handlade om henne och Alain, även om de båda i boken förstås hette något helt annat.

Men händelsen i Petrograd, att i berusningen hamna i säng med Karl hade lett till ett barn som tvingat henne nödlanda just som hon börjat fl ga. Och en framgångsrik roman födde inte en ny av sig själv. I alla fall inte om man umgicks med en förläggare som Johan Barkman.

Och här sitter jag nu fastlåst i samma gamla hus, i samma gamla meningslösa liv. Jag har gjort en resa från ingenstans till ingenstans och däremellan känt en doft av livet.

Slå dig loss då! utmanade något inom henne. Hon sökte efter den kraft och vilja hon känt förr och visste att hon hade, men istället sjönk hon ned i en fåtölj och smuttade på sherryn hon hällt upp.

Smut­tandet övergick snabbt till drickande och hon hällde upp fler glas. Fast det var inget sätt att slå sig loss, det var tvärtom ett sätt att snärja sig mer. Fram stormade känslorna, okontrollerade och obegripliga förutom att de trumpetade att allt var fel. Irritationen övergick till ilska, känslorna bubblade och blev patetiska. Hon rev sig i håret och hårsvallet rann ut ur från den förut så väl uppsatta 18

frisyren. Hon såg sig i spegeln ovanför den öppna spisen, skrämdes av bilden, samtidigt som åskan small strax utanför knuten. Efter att skrämt ha hoppat till av smällen började hon skratta, jag, en berusad kvinna, har i alla fall styrkan att framkalla blixt och dunder! Så kom skyfallet, det piskade mot rutorna medan nya åskknallar dundrade på nära håll och mullrade långt borta.

Oväsendet fick Sofia att störta ut från köket. Hon stannade tvärt när hon såg sin husmor. ”Skål!” sluddrade husmor och tömde ett glas.

Sofia tvekade, verkade inte tro sina ögon, men så undrade hon oroligt: ”Var är Kristina?”

Agnes ryckte på axlarna. ”Vad vet jag … trodde nog Sofia höll reda på henne. Kanske leker hon i klosterruinen som hon brukar.

Med den där Anders kanske.”

Det lugnade inte Sofia. ”Men det regnar ju alldeles förfärligt!”

Men Agnes brydde sig inte om regnet. ”Kommer Sofia ihåg när jag var liten?” ”Det är klart …”, mumlade Sofia. ”Klosterruinen, jag lekte också där och Sofia följde med mig dit.” ”Nog minns jag det, men ska inte fru Skogh …” ”Det slår mig plötsligt”, avbröt Agnes men tystnade som för att fånga en tanke, men av hennes blick att döma verkade tankarna varken veta var de var eller vart de skulle ta vägen. ”Ska inte frun …”, framhärdade Sofia, nu något mer bestämt, men Agnes avbröt, hade till sist hittat en tråd hon ville följa. ”Hur är det egentligen med Sofia? Hon har ju varit här i familjen i alla år.

Hur länge kan det vara …” ”Trettiofyra år om vi ska var noga.” ”Trettiofyra år … Herre min Gud, varför då? ” Agnes snörpte på munnen, verkade leta efter förklaringar utan att hitta några och när Sofia inte hjälpte till frågade hon igen: ”Varför har Sofia stannat här? För att vi i familjen är så underbara att arbeta åt? Eller var det för något annat? Inte minns jag att hon gick ut på dans någon gång eller var ute med någon karl för den delen. Har Sofia inte längtat?” ”Nog har jag dansat”, mumlade Sofia.

19

”Dansat … men det blev visst inget mer? Inget följe efter sista dansen? I alla år gick väl Sofia här och längtade. Längtade efter kärleken, efter en karl, kände hur kroppen skrek, men fick istället niga och servera soppa i matsalen. Men vad gjorde Sofia åt saken?

Jag skulle gärna vilja veta vad man gör, vad som händer, när inget händer. Dör man av längtan, eller pillar man på sig själv medan man hoppas på en morgondag man är rädd ska bli precis som alla andra dagar?”

Det där ville Sofia inte svara på, i alla fall var hon tyst. Agnes tog några steg mot henne. ”Men morgondagarna sinar, blir allt färre. Jag tror jag vet hur gammal Sofia är. Sextiotvå? Är det så?” ”Ganska nära. Men fru Skogh är bara hälften så gammal och ska nog sätta sig ned.” ”Fru Skogh”, kved Agnes som åt ett fult ord. ”Sa Sofia inte alltid Agnes till mig när jag växte upp? Sa Sofia inte Mitt Hjärta när jag var riktigt liten? Jag vill inte vara fru Skogh.” ”Det är sant att jag inte fick någon karl. Kanske fanns det ingen jag ville ha, men nu är det så att det fanns en som frun ville ha. Och nu är frun fru Skogh”, bet Sofia ifrån. ”Säg Agnes som förr.” ”Det passar sig inte.”

Agnes tog några vacklande steg emot Sofia, lade huvudet mot hen­nes axel och föll i gråt. Så satte de sig till sist i soffan, där det inte heller passade sig att sitta på det viset. Agnes hulkade en stund, försökte förgäves få håret på plats och blev till sist stilla. ”Jag går och lägger mig och vilar”, sa Agnes. ”Och det här har aldrig hänt.” ”Jag ska leta efter Kristina”, sa Sofia och skyndade mot ytterdörren där hon grep ett paraply ur stället.

Regnet hade lättat, luften var frisk och sval och en blek kvällshimmel speglade sig i vattenpölarna när major Karl Skogh skrittade hem från regementet. Hästen skulle hämtas av hans kalfaktor som vanligt när han kommit fram.

Tidigare på dagen hade han haft ett samtal med regementschefen 20

överstelöjtnant Bertil Lilliehöök. De två kände varandra och var du och bror så länge inte manskap eller lägre befäl fanns i närheten. Ändå hade chefen idag varit en aning formell och hållit en distans som han inte brukade. ”Du föreslog en gång för länge sedan att löjtnant Sten Seger skulle förfl ttas hit om det uppstod en vakans”, inledde överstelöjtnanten. ”Ja, han är en skicklig artillerist. En bra matematiker faktiskt. Vi skulle ha god användning av honom.” ”Jo, men det är en sak. Sten Seger är löjtnant och fyrtiotre år gammal …” Överstelöjtnanten gav Karl en frågande blick. ”Men kommer han hit till A7 blir han väl ändå kapten?” sa Karl. ”Det där var inte likt bror. Du slinker undan frågan, du som brukar hantera problem utan krusiduller.”

Karl log ertappat. ”Det är sant, kanske är jag personligt engagerad.

Jag känner ju honom som du vet.” ”Hur har du lärt känna honom då?”

Karl Skogh tänkte efter. Han betraktade Sten Seger som sin bäste vän. Och vid närmare eftertanke, kanske ende vän. De hade gått i gymnasiet i Lidköping tillsammans, liksom rekryten och den första tiden i befälsutbildningen. Fast det var länge sedan. Under åren som gått hade de brevväxlat och bara träffats någon gång då och då.

Vad innebär det att man känner någon? Men det som varit solitt i ungdomen brukar väl bestå? ”Det är en bra karl”, summerade Karl. ”Seger var mycket omtyckt, inte minst av flickorna, vad det nu har med saken att göra. Men han har sagt till mig att han blev motarbetad.” ”Det hände visst något på Karlsborg, du kanske vet vad det var?” frågade Lilliehöök. ”Nej, han har aldrig sagt något om det.” ”Konstigt, om det var något särskilt borde han väl berättat det för en vän som du?”

Att ett dokument i personakten avrundats med orden ”väl nitisk, inte lämplig för högre befäl” nämnde inte Lilliehöök, personliga omdömen i akten var inte för allas öron. Och det var svårt att veta vad det stod för.

21

”Han sa att han hade fiender”, sa Karl. ”Man får väl inte fiender utan anledning?”

Karl tänkte efter: ”Nej, men det finns ju olika sorters anledningar.

Man kan ha gjort något dumt, kränkt någon eller så. Men värre fien­ der får den som står för något som inte är opportunt.” ”Eller möjligen för att man inte gjort något alls”, lade överste­ löjtnanten till med en grimas. ”Men vänta nu, han stred faktiskt med Svenska brigaden i finska kriget och han var en hjälte i slaget om Tammerfors. Då slogs han mot fiender som försökte döda honom, inte mot någon byråkrat som skvätte skit på honom i en personalakt.” Överstelöjtnanten nickade. ”Jag förstår att du går i god för ho­ nom.”

Karl invände inte och överstelöjtnanten fortsatte: ”Då så, på Karl Skogh brukar man kunna lita.”

Karl struntade i kommentaren om sig själv. Han var mer intresserad av Sten Seger. ”Men det finns väl ingen vakans just nu?” ”Nej, det dröjer. Kanske länge. Vi får se.”

Hästen skrittade sakta längs Tranhusgatan innan de skulle ta ned på S:t Nikolaigränd till Villa Skogsbo. Karl hade erbjudit Sten Seger att få bo i Villa Skogsbo om en kommendering blev av. Det kändes trevligt med en vän och Segers närvaro skulle kanske förenkla livet där hemma. Inte för att de skulle träffas dagligen, han skulle ha sitt krypin i rummen på vindsvåningen, men då och då, helt säkert på söndagsmiddagarna, skulle han vara välkommen till bordet.

Villans fasad dök upp bakom kröken och Karl steg strax därefter av hästen. Kristina stod vid en stor vattenpöl och tittade på honom och på hästen. Han visste att hon tyckte om hästar, hon hade redan tagit sina första ridlektioner och skulle säkert bli en god ryttare. Flickan hade händerna bakom ryggen, hakan framskjuten och huvudet lite på sned.

Håret hängde vått mot ansiktet och kläderna klibbade mot kroppen. ”Så där kan du inte stå. Du är ju genomsur. Gå in med dig och byt om.” ”Ja, pappa.”

22

När hon gick förbi honom sträckte han ut en hand, tänkte ge henne en liten klapp på huvudet, men hon verkade inte märka det då hon plötsligt fått bråttom in i huset.

Middagen serverades i matsalen. Mormor Sigrid var inte hemma, Kristina hade som vanligt redan ätit i köket och tystnaden låg tung över bordet. Karl ägnade sig mest åt maten, men kunde inte undgå att se att det var något särskilt med Agnes och han gav henne en undrande blick. ”Ja, jag har haft en förfärlig dag”, sa hon som ett svar på blicken. ”Barkman vill att jag ska omarbeta en hel massa. Han vill visst be­ stämma allt om romanen. Jag sa det inte till honom, men ska det vara precis som han vill vore det väl bättre att han skrev själv.” ”Du kan väl gå till ett annat förlag”, förenklade Karl saken. ”Jag vet inte om jag orkar.” ”Ja, du ser faktiskt ovanligt trött ut. Är det något särskilt? Mer än allt det vanliga som plågar stackars, stackars dig?”

Agnes lade ifrån sig besticken, bestämde sig för att inte ha hört det där stackars, stackars. ”Nej, det är inget särskilt. Det är det som är problemet. Jag önskar att det vore något särskilt. Hur kan man leva om det inte är något särskilt?”

De blev tysta en stund, lät det sjunka undan. Till sist hade Karl ändå något att berätta. ”Sten Seger kanske kommer att få en ny kommendering och bli kapten här på A7.” ”Visst, kapten Seger är välkommen och får gärna bo på vinden”, viftade hon undan frågan, tuggade och svalde. ”Jag har mått dåligt hela eftermiddagen och haft hemska tankar.”

Karl undvek hennes blick, såg ned på tallriken och skar en bit av potatisen. Han tänkte på hur perfekt kokt den var, tänkte på hur perfekt allt blev som Sofia gjorde. ”Vill du inte höra på?” Agnes höjde rösten, men bara en aning.

Nu såg han på henne igen. ”Jag hör utmärkt.” ”Jag har haft de mest vansinniga tankar. Jag undrade för mig själv om du någonsin tänker på kärlek. Om du längtar? Om du kanske rentav har någon vän i viken?”

23

Karl blev stel, ryggraden liksom rakare. ”Jag är en gift man. Det borde väl du veta.” ”Verkligen inte …” Agnes tillät sig dra på munnen. ”Vi har kanske olika uppfattningar om vad gift är. För mig är det ett löfte om kärlek och trohet, för dig är det visst något annat. Eller kanske ingenting alls.”

Agnes skakade på huvudet som åt en dumhet. ”Vad du tar i.

Ibland är du lite löjlig med dina principer. Vi har ju redan bestämt oss för att skiljas, eller hur? Den dag det blir möjligt.”

Han sa ingenting. För det var inget nytt hon kom med, det var något redan färdigpratat. Bestämt och klart sedan länge. Varför ödsla tid på repriser? ”Apropå gift på olika sätt”, fortsatte Agnes. ”Jag tycker ändå vi ska vara ärliga mot varandra. Det var därför jag frågade.” ”Ja, ja”, sa Karl. ”Är vi inte det då?” ”Jag har väl inte alltid varit helt ärlig mot dig”, sa hon och av­ vaktade hans reaktion. Det kom ingen. Han var fullständigt likgiltig, verkade mer intresserad av att lägga en bit hårt bröd på smörgåsassietten. Det irriterade henne och plötsligt kastade hon ur sig något hon inte tänkt säga. ”För några år sedan, under den tid jag bodde i Paris och skrev min roman, levde jag ihop med en man. Alain hette han.”

Karl tittade äntligen upp, men rörde inte en min. Det fick hennes irritation att explodera, hon stirrade honom i ögonen och sa: ”Han var faktiskt mycket yngre än jag. Mer som en förvuxen pojke. Väldigt söt faktiskt.”

Nu vände Karl det hårda brödet på smörgåsassietten för att bre på den sida där hålen var grundare, som han alltid gjort, som han lärt sig som liten för att spara på smöret. Det tog en stund att bre färdigt för han gjorde det noggrant. När han till sist var klar, sa han: ”Jag vet redan att du inte älskar mig.”

Agnes hade en spydighet på tungan, men hejdade sig och valde tystnaden. När de senare petade i efterrätten, sa hon: ”Jag åker till Stockholm. Jag ska träffa gamla vänner. Du vet ju vem Emma 24

Cronhielm är, bokförläggare Barkmans dotter och hennes make Gustaf. Och David och Olof. Alla känner varandra.”

Karl såg misstänksamt på henne, han visste att det skulle komma mer. Och det gjorde det: ”Jag reser redan i morgon. Får väl bo hos min syster Gertrud. Några veckor blir det väl. Kanske längre. Jag får se.” ”Du har en dotter.” ”Så jag har en dotter? Är det något annat du vill upplysa mig om?” ”Jag tror du begriper vad jag vill säga.” ”Kanske att min dotter också har en pappa, en mormor, Sofia och allt hon behöver. Att hon helt enkelt är mycket lyckligt lottad i den värld vi lever i.”

Karl gick inte i svaromål. Ju mindre de gnagde mot varandra, desto mindre gnisslade det. Och gnisslet gjorde ont i hans öron.

Major Karl Skogh for också till Stockholm av en särskild anledning, och hade så gjort under flera år. Han var inkallad som expert i försvarsutredningens arbete som pågått sedan strax efter krigsslutet.

Som välrenommerad officer inom artilleriet och med särskild kännedom om Gotland var han värdefull i analysen av det svenska försvaret. Därtill hade han erfarenhet som biträdande militärattaché i Petrograd och hade dessutom rykte om sig att vara klok. Själv tyckte han att politikerna inte var riktigt kloka. I arbetet hade han lärt sig att en människas vilja ofta är starkare än hennes förnuft.

Ju mer du vill, tänkte han, desto lättare väger de fakta som talar emot det du vill. Passionerad vilja får blytunga invändningar att fl ga iväg som en flock uppskrämda fåglar.

Sovjetunionen hade bildats 1922 och var enligt Skogh ett tecken på att det gamla väldet i öster hade börjat resa sig efter första världs­ krigets katastrof. Dessutom var landet farligare än förr, det var kommunistiskt, det bekände sig till en ideologi som ville kullkasta allt det goda borgerliga samhället hade uppnått.

Högern hade i utredningen gjort en kompromiss med liberalernas förslag och därmed bantat sitt eget. Anledningen var att hindra 25

att socialdemokraternas miniminivå skulle gå igenom. Nu skulle förslaget lotsas fram till beslut i riksdagen. I officerskåren rådde upprörda känslor. Vad är en stat utan ett försvar? Så tänkte Karl också, han var en av dem. Är inte en stats första skyldighet att skydda sina medborgare? Dessutom, vad skulle en stor neddragning betyda för officerarna? Skulle de, som ansåg sig vara nationens fanbärare, kastas på sophögen?

Fast Karl visste att alla inte tyckte som han. Bland nedrust­ ningsivrarna fanns de som ansåg att officerskåren mer var ett värn för de besuttna mot de egendomslösa än ett skydd för nationen.

Något fanns ändå att glädjas åt, både infanteriet och artilleriet skulle bli kvar på Gotland. Så tokig som att lämna ön utan försvar var rikets ledning ändå inte.

26