9789176971918

Kapitel 1 Maj 1878 Posttur Vid St abäc kast enen st annade Mandus till och tog upp buteljen ur postväskan. Han drack några klunkar av det ljumma vattnet medan han gned med handen ovanför knäet, mer av gammal vana än för att där faktiskt fanns någon värk att lindra. Under den råkalla vintern som varit hade benet trilskats med honom mest varje dag, men nu hade värmen gjort sitt och benet besvärade honom inte längre.

Våren var allt den skönaste tiden på året för en enkel lantbrevbärare, tänkte han, och la tillbaka buteljen i väskan.

Det var behagligt varmt, man varken frös eller svettades och vägarna var torra utan att damma. Insekterna var få och de som ändå vaknat till liv hade fullt upp vid de tidiga vårblommorna och besvärade varken folk eller fä.

Han fortsatte vägen fram gnolande på en melodi som dykt upp i huvudet på honom redan om morgonen och sedan följt honom under dagen. Det var en enkel vals, aningen melankolisk och så välbekant att den var som en del av honom själv. Ändå kunde han inte påminna sig om var han fått den ifrån. Kanske hade han hört den vid en dans borta i backarna på Trossne någon gång i sin ungdom.

Kanske var det en av mor Sofias melodier, en av dem hon brukat nynna på medan hon satt i värmen från gruvan och lappade något från den aldrig sinande högen av paltor.

7

Sofia hade dött i vintras, hastigt och utan åthävor, bara legat kall i sängen en morgon. Hon skulle ha fyllt sjuttiofyra år till sommaren, om hon fått leva. En aktningsvärd ålder.

Jo, det var nog en av mor Sofias melodier han gick där och gnolade på. Hon hade haft en förkärlek för det vemodiga och bitterljuva. Inte för att det egentligen spelade någon roll var melodin kom ifrån, ett trevligt sällskap längs vägen var den hur som helst.

Mandus hade haft hand om postturen mellan Broshall och Revholmen i fyra år nu. Ända sedan den nya postorganisationen i socknen trätt i kraft. Varje onsdag och lördag tog han ekan, rodde över det smala sundet in till Näsudden och promenerade den knappa milen till poststationen i Broshall.

Postmästaren hade till en början varit tveksam när Mandus sökt tjänsten som brevbärare. Var han inte lite väl gammal? Och så var det ju det där med benet. Men hur det än kom sig hade Mandus fått tjänsten och ingen kunde säga annat än att han skötte den väl.

Inte en tur hade han missat under dessa fyra år. Visst pinade benet honom ibland och det hade funnits dagar då det varit som att dra en stock med sig längs vägen. För det mesta var benet ändå med honom, värkte kanske lite om kvällen i protest mot dagens slit, men inte värre än att det gick att bota med en kaffehalva eller två. Lönen var klen, men säker och en stadig inkomst var man inte bortskämd med ute i fiskelägena där levnadsvillkoren var nyckfullt beroende av havets ojämna håvor.

Hönorna på Moränga mellangård sprang kacklande åt sidan när Mandus kom in på gårdsplanen. Han tog fram ett brev ur väskan medan han gick upp mot huset. Juelsson själv hade han skymtat i bortre änden av ängen i färd med att reparera en gärdsgård, men det var inte till Juelsson det var post. Brevet var till hustrun Olivia från systern i Småland och säkert som amen i kyrkan skulle minsta tösen Juelsson stå ute vid vägen och passa på Mandus med ett brev till svar när han gick nästa tur inåt Broshall på lördag.

Den grönrandiga bomullsgardinen i köksfönstret fladdrade till och innan Mandus hann fram till farstubron öppnades ytterdörren och Olivia kom ut.

8

”Har Mandus något till mig i dag?” ”Jodå.”

Han sträckte fram det tunna blåaktiga kuvertet och Olivia snappade det ögonblickligen åt sig. Hon kastade en snabb blick på avsändaren för att försäkra sig om att brevet var från systern och lät det sedan försvinna ned i kjortelfickan.

Mandus sa några ord om det vackra vårvädret och Olivia nickade otåligt. Jo, visst var det skönt med värmen. Det tyckte väl alla. ”God middag.”

Mandus tog åt hatten med handen och steg ned från farstubron.

Olivia sa adjö och stängde dörren om sig, lättad över att brevbäraren inte framhärdat i sitt väderprat. Hon torkade noga av händerna på förklädet och tog fram brevet ur fickan. Hon hade varit på väg ut till brunnen för att hämta vatten till middagsdisken, men den fick vänta. Först måste hon få veta hur det gått för lillflickan och hennes vattkoppor.

På Lia fann Mandus Sören vid huggkubben. De kluvna vedträna låg utspridda på marken och luktade friskt av färskt trä och kåda.

Sören satte yxan i kubben och tog emot sin avis. Han kisade mot notiserna på framsidan, men kunde inte uttyda mer än rubrikerna utan sitt förstoringsglas.

Mandus lyssnade en stund medan Sören redogjorde för några av nyheterna ur förra veckans tidning innan han fl ttade över postväskan till andra axeln och fortsatte längs vägen.

Han var snart framme i Huseröd och till Otto Valdemarsson på Huseröd var det nästan alltid post. Otto var engagerad i det kommunala, ordförande i socknens sundhetsnämnd och allmänt betrodd.

Det var till Otto folket i bygden vände sig för att få ordning på skrivelser, bouppteckningar och inlagor till tinget. Allmänt betrodd som sagt och det gjorde avtryck på postmängden.

Gärdsgården längs vägen var nyligen påbyggd med ännu ett lager sten och gräset i hagarna som sträckte sig nedåt hamnerna hade börjat skifta i grönt. Huseröds kor skulle kunna släppas ut vilken dag som helst nu. Fåren gick redan ute i de låga bergen ovanför gården, ivrigt betande av det lilla men mjälla gräs som fanns att få.

9

Mandus rundade vagnslidret och kom in på gårdsplanen. Utanför stallet stod gårdsfolket samlat kring en mager och oroligt trampande häst. Drängen Jon stod vid hästens huvud och försökte hålla den lugn medan Otto undersökte den. Ottos fru Gerda, deras son Jacob och Ottos syster Kornelia stod en bit ifrån och tittade på. ”Här skall Mandus få se på elände”, sa Otto och kliade hästen försiktigt på manken.

Mandus stannade på behörigt avstånd ifrån den oroliga hästen och det var sannerligen en eländig krake att skåda. Mager och tovig, med hängande huvud och oroliga ögon stod märren och vägde från sida till sida, som om det gjorde skriande ont vilken hov den än la tyngden på. ”Känner Mandus igen Hermina? Nej, jag kunde väl tro det, och det är inte att undra på. När jag sålde märren till Gunnarsson i Röstavik i höstas var hon välnärd och grann. Hårremmen glänste som på en nyputsad kopparbytta. Nyfiken och samarbetsvillig var hon, inte rädd för någonting. Och nu är hon mager så det skriker om det.

Tovig, lerig och ärrad. Ja, inte bara ärrad.”

Otto pekade på ett uppfläkt sår på bogen. Levrat blod blandat med gulaktigt sekret låg som en sträng längs märrens högra framben och drog flugorna till sig. ”Jag hade hört att Gunnarsson inte var bra med henne, så när Jacob och jag ändå hade vägarna åt Röstavik till for vi förbi för att se efter. Men detta var värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Den djävulen Gunnarsson stod där med piskan höjd när vi kom.

Skrek och gormade och slog. Hermina drog grimskaftet ur handen på honom och det var riktigt synd att hon inte fick ut en hov på köpet.

Hade det inte varit för att Jacob höll mig tillbaka hade jag låtit den saten själv få känna hur det är att smaka piskan.”

Otto skakade missmodigt på huvudet och strök lugnande med handen längs märrens hals. Hermina hängde med huvudet och såg nu mer håglös än rädd ut. ”Hon har en liten glimt kvar i ögonen ännu, om man tittar noga efter, men annars är det så eländigt att man skulle kunna ta till lipen.

Jag borde dra den satans Gunnarsson inför tinget.”

10

”Hon kommer sig nog”, sa Kornelia. ”När du och Jon fått skött om henne några veckor skall du se att Hermina både lagt på hullet och glänser igen.” ”Vi får hoppas du har rätt. Men det här är ändå bland det värsta jag har sett.” ”Är det någon post till oss i dag?” sa Kornelia och vände sig mot Mandus. ”Vi är så uppslukade av Herminas olycka att vi alldeles glömmer allting annat. Men det är väl för tidigt att hoppas att det kommit någonting från sonen min?” ”Ingenting från Edvin är jag rädd, men till Otto har jag ju alltid något.”

Mandus öppnade postväskan och räckte över ett tjockt paket och två brev till Gerda. ”Kanske är det min tur på lördag”, sa Kornelia. ”Det får vi väl tro”, sa Mandus.

Han hade gärna stannat och språkat ännu en stund, men fann inte någon anledning. Nå ja, snart kom det nog ett brev från sonen till Kornelia och då blev det säkert en kopp kaffe och lite samspråk uppe i Backetorpet. ”Hoppas märren repar sig.”

Han rätade till den nu lättare postväskan över axeln och lämnade folket på Huseröd med sin hästkrake och fortsatte sin tur via Skäggevåla och Sörbo ned till Näsudden.

Träbryggan vid Näsudden var gisten och skev efter vintern och knakade betänkligt när han steg ut på den. Han klev ned i ekan och la postväskan under främre toften. Sundet låg stilla och blankt och det gick behändigt att ro. När han rundade udden vid Roskär såg han två taniga ungar kila in mellan husen på Revholmen. Nu skulle ordet sprida sig att posten var på väg och rörelsen i samhället vända sig mot Hellbergs handelsbod nere vid hamnen. Posten var ett tillfälle att lämna dagens slit för en stund, att samlas och talas vid, se vem som fick brev och kanske få något uppläst ur tidningen.

När Mandus la till vid Revholmen hade mycket riktigt en förväntansfull skara samlats på den lilla planen utanför handelsboden. Han var noga med att inte låta det märkas, men visst roade det honom 11

att vara upphov till all denna uppståndelse. Omsorgsfullt la han fast ekan och steg upp på bryggan. ”Se, här har vi ju Karlsson”, sa Hellberg som kommit ut och ställt sig i dörren till boden. ”Med hälsningar och nyheter från stora världen.”

Allas blickar vilade på Mandus medan han öppnade väskan och tog upp bunten med brev. Med stadig röst ropade han upp namn och adress. Det där med adressen var egentligen onödigt, men det blev liksom mer av det hela på det viset. Snart nog var posten ändå fördelad bland de församlade och de två försändelserna som blivit över lämnade han till Hellberg att hämtas i handelsboden av dem som inte varit på plats. Skaran som samlats för postutropet skingrades så sakteliga och Mandus klev åter ned i ekan för att ro den sista biten hem till Koljön.

Koljön låg strax söder om Revholmen och var en långsträckt ö med ett mindre fiskeläge på den östra stranden. Husen låg hopträngda till skydd för den bistra västanvinden och grå, timrade sjöbodar kantade strandremsan. Vid bryggorna låg några mindre båtar förtöjda och på redden utanför låg ett par större sjöbåtar redo för säsongens storfiske ute vid bankarna på Nordsjön. Den skarpa lukten från den spjälkade fisken som hängde på tork i stänger längs bryggorna, blandades med lukten av tjära och levertran som strukits på dörrar och fönsterkarmar.

Den lilla post som var med ända till Koljön var det ingen idé att göra något väsen av. Ibland kom det någon och mötte honom, mest halvstora pojkar och flickor, men annars gick han runt till husen med de få försändelser som var kvar.

Väl hemma hos sig hängde Mandus den tomma postväskan på en krok innanför dörren. Elden i gruvan hade slocknat och det var kallt i köket. Han gjorde snart upp en ny eld ur glödbitarna som pyrde under askan och hängde kitteln med gårdagskvällens soppa över. Det fick duga till middag. Segelduken som låg på bordet sköt han åt sidan för att göra plats för skålen. Seglet hade fått några små revor under vintern, det var inte så farligt ännu, men behövde ändock ses över.

12

När segelduken väl börjat spricka behövdes det inte mycket innan ett par drag av vinden gjorde trasor av den. I morgon skulle han och Ola Lauritzson på Båa ut och sätta garn efter torsk och kolja borta vid Håledjupet och det vore bra om seglet var i ordning till dess.

Soppan kokade upp och Mandus slog det som fanns i skålen och tog en brödbit till. Efter maten drog han av sig stövlarna och la sig på kökssoffan för att vila en stund innan han tog sig an det trasiga seglet. En skön vårdag som denna var postturen ett behagligt värv, men det skadade ändå inte att ta igen sig.

Det var allt en eländig stackare till häst han fått se på Huseröd i dag. Visst hade han hört pratas om både sprit och slagsmål borta i Röstavik, men detta hade han ändå inte trott om Gunnarsson.

Mandus knäppte händerna på magen och slöt ögonen. Lite ledsamt att det inte varit brev till Kornelia i dag. Nåja, kanske fanns det ett till turen på lördag.

Det hade gått snart ett år sedan Kornelia oväntat kommit tillbaka till socknen. Mandus hade blivit mäkta förvånad när det en dag legat ett brev på poststationen adresserat till en Kornelia Valdemarsdotter på Huseröd. Han hade tänkt att det måste blivit något fel, ett märkligt missförstånd, men han hade givetvis tagit med brevet för att tala med Otto om vad de skulle göra med det.

Jo, men visst var Kornelia tillbaka på Huseröd, hade Otto försäkrat. Backetorpet stod tomt sedan en tid och nu hade Kornelia kommit med sin katta och några hönor och fl ttat dit. För gott vad det verkade.

Brevet hade varit från sonen på Marstrand och när Mandus kom för att lämna det hade han och Kornelia blivit stående och talats vid en lång stund. Det var så länge sedan de setts, ett drygt kvartssekel kom de fram till, och det hade slutat med att Kornelia bjöd in honom på en kopp kaffe. Det var ju så roligt att träffa en gammal bekant.

Hon hade läst brevet medan Mandus var kvar. Hon hade inte kunnat hålla sig, utan berättat om sonens goda tur på Marstrand där han bodde med sin familj och drev en handelsbod tillsammans med sin svärfar. Mandus hade blivit kvar en lång stund och nästa gång han kom med brev från Edvin hade det liksom varit självklart att 13

han skulle komma in på en kopp kaffe, om inte annat måste han ju få höra hur det hade gått med utbyggnaden av handelsboden som Edvin skrivit om i förra brevet.

Mandus gäspade ljudligt. Han kunde gott ta sig en lur nu när han ändå lagt sig på soffan. Breven kom när de kom och det var inte mer med det, men visst vore det trevligt om de fanns något till Kornelia nästa gång det var dags att gå med posten.

14

Kapitel 2 Brev från Edvin

På l ör dagen h ade tunga mörka moln dragit in över kusten och när Mandus lämnade poststationen i Broshall vräkte regnet ned. Folk höll sig inne i den mån de kunde och det var först i höjd med Stabäcka han mötte någon på vägen. Det var Oscarsson på Skäggevåla som kom körande med sin gamla Svanten. Att det öket hänger med ännu, tänkte Mandus, och steg åt sidan för att släppa fram ekipaget.

En försändelse till Johansson på Moränga norra, ännu en avis till Sören på Lia och sedan var nästa anhalt Backetorpet. För mycket riktigt hade han i dag ett brev till Kornelia från sonen.

Kornelia skulle säkert bjuda på en kopp kaffe och det tackade Mandus inte nej till, särskilt inte en dag som denna då vätan gick illa åt benet. Stigen upp längs backen var slipprig och det var så när att han halkade omkull halvvägs. Han knackade på dörren och noterade att den blivit upprätad sedan han var där senast. Ett stycke av karmen och båda gångjärnen var utbytta.

Kornelia öppnade dörren och sken upp när hon såg vem det var som kom. Hon hade suttit vid vävstolen och otåligt väntat på posten hela förmiddagen. När hon såg sitt namn skrivet med sonens kraftfulla handstil på kuvertet släppte lite av den oro hon jagat upp inom sig medan hon väntat. Nog för att hon alltid såg fram emot breven från Edvin, men i dessa dagar hade väntan varit näst intill olidlig.

Nu måste väl ändå barnet vara fött?

15

Mandus strök den värsta vätan av rocken och steg på. Det var inte tal om annat än att han skulle komma in och få brevet uppläst för sig.

Backetorpet hade två rum: köket med sin stora murade gruva och nyinsatta gjutjärnsspis, och en kammare innanför där sängen och vävstolen samsades om utrymmet. På golvet i köket låg en trasmatta med blå, röda och vita ränder och gav den lilla stugan ett drag av värdighet. Mandus var noga med att inte kliva på mattan när han gick in och satte sig på en stol borta vid fönstret. På bordet lyste några vitsippor i en bleckmugg och från karet i hörnet doftade det av bark och fuktiga löv. Garnet som låg på färgning skulle bli kjoltyg åt Gerda.

Kornelia la brevet på duken bredvid blommorna, stoppade in ett par vedpinnar i den svärtade spisen och satte kaffekitteln ovanpå.

När bordet var dukat med koppar och ett fat småbröd att doppa med, satte sig Kornelia mitt emot Mandus och sprättade upp kuvertet med en kniv. Snabbt ögnade hon igenom brevet och gav till ett litet utrop av förtjusning. Så harklade hon sig lätt och började läsa högt.

Käraste mamma!

I förrgår nedkom Mary med en flicka. Både mor och barn mår bra. Ella skall den lilla heta, efter sin mormor. Får vi en flicka till någon dag så vet mamma säkert vad hon kommer att döpas till.

Bernhard är ömsom mäkta stolt, ömsom rasande svartsjuk. Att inte vara ensam om allas gunst är honom helt främmande. Tack för det fina täcket mamma skickade. Det kom fram alldeles i tid och är en prydnad i vaggan. Mary kan inte nog berömma mammas skicklighet vid vävstolen. Hoppas nu att mamma verkligen kommer och hälsar på oss under sommaren. Med de nya ångbåtsförbindelserna är det en enkel resa och biljetten ordnar vi med, det skall mamma inte alls tänka på. Mamma får ursäkta det korta brevet, men här är ett sådant virrvarr och med svärfar på inköpsresa har jag allt ansvar för boden själv. Jag lovar att skriva längre nästa gång. Hoppas mamma har hälsan och att dörren är lagad.

Med varmaste hälsningar från din son Edvin.

16

Kornelia stoppade tillbaka brevet i kuvertet. Det skulle bli läst många gånger till innan hon la det tillsammans med de andra breven i träasken hon hade gömd under sängen.

Kaffet kokade upp och Kornelia slog i kopparna medan hon berättade för Mandus att hon var lika lättad som glad nu när barnet var fött. ”Det finns alltid en oro med, även om man inte vill låtsas om det. Mary är frisk och stark, och det gick ju bra med Bernhard. Men man vet ju aldrig ändå och det hör väl till de gamles lott att oroa sig.”

Hon sköt fram brödfatet mot Mandus. ”Ta för dig nu. Vi bakade på Huseröd i går så det är alldeles färskt.”

Kattan kom och strök omkring dem. Hoppade upp i Kornelias knä och trampade med tassarna en stund under högljutt spinnande.

Så hoppade den ned igen och ställde sig att jama vid dörren. Kornelia reste sig och släppte ut den. ”Hur är det med märren?” frågade Mandus. ”Den såg inte grann ut i onsdags.” ”Nej, det var då för eländigt. Tänk att det går att bryta ned en präktig häst till en krake på så kort tid. Otto var verkligen förtvivlad när han kom med henne. Men det skall nog ta sig. Skorna satt illa och när de fick av dem gick hon genast bättre. Otto har haft hit doktor Kihl att titta på såret på bogen. Nog för att vi alla tycker synd om Hermina, men att ta hit doktorn för en häst ...” Kornelia log och skakade på huvudet. ”Men Mandus vet ju hur Otto är med sina hästar.”

De hade kommit in i den förtroliga samtalstonen Mandus gärna ville minnas att de alltid haft emellan sig, också förr om åren, även om detta förr inte var någonting de brukade tala om. Det fanns heller ingen anledning, de hade så mycket att tala om ändå.

Bouppteckningen efter mor Sofia var färdig, berättade Mandus.

Brodern Frans hade fl ttat in i föräldrahemmet med sin familj. De hade bott borta på Bokenäs i många år, men nu var de alltså tillbaka på Koljön. Den yngre brodern, Arvid? Ja, han var fortfarande på sjön.

Han hade seglat med kapten R:son på en skuta från Strana i många år nu. De hade givit sig ut på långtur förra våren och väntades inte 17

hem förrän till hösten. Arvids tillhörigheter låg samlade i en kista på loftet hos Frans och Karin och de fick väl se var han skulle bo den dag han väl dök upp.

Kaffet var urdrucket och det var hög tid för Mandus att ge sig ut på vägen igen. Edvin var flitig i att skriva till sin mor, det kunde man inte säga annat, men det skulle ändå säkert dröja ett par tre veckor innan det kom brev från Marstrand igen och de åter skulle sitta här i godan ro och småprata över en kopp kaffe. ”Sillen var riklig i vintras och nu talas det om en ny sillperiod”, sa Mandus för att dra ut på tiden. ”Det är redan ett spekulerande utan dess like inför nästa säsong. Men om det kan bli som förra gången, under den stora sillperioden, det vet ju ingen.”

Han tog på sig rocken, som var tung av väta, och hängde postväskan över axeln. ”Ja, tack för kaffet då. Det var roligt med tösen.”

Ute fortsatte regnet att strila och redan när han var på väg nedför backen letade sig några droppar in vid nacken. Han drog kragen närmare om halsen och la armen över postväskan. Han hoppades att väskan skulle hålla tätt, det vore illa om posten blev fuktskadad.

Mandus var alltid noga med att lägga breven i god ordning i väskan så att de inte blev vikta eller knöliga. Alla inom postverket var inte lika noggranna, det hade han tyvärr kunnat konstatera många gånger. Titt som tätt dök det upp brev som var ordentligt tilltufsade: fläckiga, vikta och naggade i kanten. Nåväl, han gjorde i alla fall vad han kunde för att folk skulle få sina brev både i gott skick och i god tid, och nu fick han ta och rappa på. Ute på Revholmen undrade de säkert redan var han höll hus.

Han gick nedåt Näsudden med en spänst i stegen han inte kunnat uppbåda på länge. Värken i benet var nu inte så farlig, trots vätan, och nog var det ljusare på himlen där ute i väster. Om han inte misstog sig alldeles skulle regnet ha upphört innan kvällningen.

18

Kapitel 3 Mars 1842 Jumpa på isflak Vint er n va r kal l och isen låg tjock och obeveklig över havet. De var framme i mars och det var illa med maten. Varje dag gick Karl upp till Rössa och spanade ut mot isranden som skymtade långt bortom de yttersta skären. Han smakade på vinden, följde fåglarnas fl kt och försökte finna tecken som tydde på att våren skulle komma och isen brytas upp.

Isen hade lagt sig redan till jul och de hade inte kunnat fiska ordentligt på tre månader. De hade borrat hål i isen och pilkat och något hade det givit, men inte var det mycket, inte mer än till någon enstaka måltid. Men de senaste dagarna hade solen legat på och de ljumma vindarna som drog in från sydväst bar med sig en föraning om mildare väder och jagade undan det råa och bitande i luften.

På nätterna kunde de höra hur isen vred sig i våndor, suckade och knakade och bröts upp under dova knallar, tills den en morgon hade spruckit upp så pass att det bildats en öppen ränna i sundet.

Kågen hade legat uppdragen på berget under vintern och Karl och Efraim fick hacka den ren från snö och is innan de kunde dra ut den till det öppna vattnet och få den i sjön. Det var farbart bort till Håledjupet och där satte de sina garn. Det var inget grant läge och risken var överhängande att strömmen eller drivisen skulle ta de dyrbara garnen med sig. Men de satte ändå, i trots mot vinterns köld och umbäranden, drivna av tomma magar och hålögda ungar. Det 19

var inte mycket att välja på om det skulle bli något att dryga ut det lilla som ännu fanns kvar av förråden.

Tillbaka vid Koljön hackade de upp isen in till Efraims brygga och lät kågen ligga i. Sedan var det bara att vänta och hoppas på försynen.

Så snart det ljusnat morgonen därpå gav sig Karl och Efraim av för att dra garnen. Det hade varit fortsatt milt under natten och än mer is hade brutits upp. Om det var bra eller dåligt för de garn de kanske lite övermodigt satt dagen före var inte gott att säga.

Karls Mandus och Efraims Östen följde med ned till bryggan och såg på när fäderna lastade fångstbackarna i kågen. Pojkarna hade bra gärna velat följa med ut och dra garnen, men vårvinterfiske var ingenting för barnungar, hade Karl bestämt sagt ifrån. De dröjde sig ändå kvar nere vid stranden och följde båten med längtansfulla blickar tills den försvunnit bakom udden.

Mandus och Östen var jämngamla och hade hållit ihop så länge de kunde minnas. De var en del av fiskelägets barnaskara som på taniga ben sprang över klipporna, snodde runt bodarna och vrakade i vikarna. Det hände alltid någonting spännande när Östen var med. Östen som drog allting lite längre än alla andra, som klättrade på de brantaste bergväggarna och gick längst ut på de hala klipporna. Östen som kunde locka nissarna till otyg och hade klappat den blå hästen som drog över havet när de andra vände ryggen till. Östen som samlade flest måsägg om vårarna och snarade sin första egna sjöfågel när han var åtta år. Östen som ständigt hittade på nya lekar och gjorde varje dag till ett äventyr. Mandus följde gärna med på alla Östens upptåg och infall, även om det inte sällan gick över styr.

De fick sällskap nere vid bodarna av Gustav, Martin och Petter och roade sig med att kasta snöbollar ut i rännan och se på medan bollarna förlorade sin vita färg och löstes upp i vattnet. Isen var på sina ställen väl uppbruten och guppade i stora flak mellan holmarna.

Stora, fina, blanka flak att gå på och hoppa mellan.

Det hade de inte lov till förstås. Att jumpa på isflak var strängeligen förbjudet. Hur många gånger hade de inte fått höra om Efraims bror som halkat i och drunknat? Det förtvivlade sökandet med båts20

hakarna efter den lilla pojkkroppen som bara gled allt längre in under isen. En suddig, mörk fläck under den hårda skorpan, en mörk fläck som snart försvann ned i det större mörkret där under.

Men en ljus och mild vårvinterdag som denna var det ingen av barnen som tänkte på den där gamla historien. Solen sken och isflaken blänkte och lockade. Höll de sig bara i Sörviken där det var lä och grunt kunde ingenting hända. Pojkarna sprang några varv längs med stranden och mätte flaken med blicken. Stora rejäla isstycken som stadiga och inbjudande flöt omkring på vattnet i viken. Östen var först ut och snart hade de andra vågat sig efter. Försiktigt klev de från flak till flak och det gällde att hamna mitt på för att inte kantra.

De balanserade med darriga ben och kände vattnets mjuka rörelser under fötterna. Snart nog blev de djärvare: hoppade och sprang och tjoade och jagade varandra medan flaken vippade och gled omkring.

Mandus for runt med de andra, röd om kinderna. Jumpade från flak till flak i ett allt högre tempo, njöt av säkerheten i fötterna och ilningarna i magen. Östen var efter honom och Mandus ökade farten. Riktigt flög fram över isstyckena. Han var nära att krocka med Petter, men hann kasta sig åt sidan i sista stund, tog ytterligare tre flak av bara farten innan han råkade komma lite väl långt ut åt kanten på ett annat isflak.

I nästa stund låg han i vattnet. Kylan fick honom att hissna och kippa efter andan. Han kom snabbt på fötter och vattnet gick honom bara till midjan, men det var minst tio meter in till land.

Leken stannade tvärt av när Mandus plurrade. Isflaken som nyss burit pojkarna så säkert var med ens rangliga och lömska. På ostadiga ben stod de och balanserade på isen, medan de spänt följde Mandus som febrilt kämpade för att ta sig in till stranden. Bottnen var hal och slipprig och fötterna ville hela tiden glida undan. Kölden slöt sig kring honom och lemmarna stelnade snabbt. När han bara hade någon meter kvar till land halkade han på en sten och fick huvudet under vattnet. Han sprattlade vilt med både armar och ben och kände paniken gripa tag med sina vassa klor. På något sätt kom han ändå på fötter igen och kastade sig fram mot stranden där han fick fatt i Östens utsträckta hand.

21

De andra pojkarna tog sig försiktigt iland och ställde sig i en ring kring honom. Tysta och osäkra betraktade de Mandus som stod och skakade i sina drypande våta kläder. Läpparna var blålila av kölden och tänderna skallrade i munnen på honom.

Det var Östen som bröt tystnaden: ”Om du inte hade kastat dig i hade jag fått fatt i dig, din usling”, sa han med ett flin.

Flinet spred sig bland pojkarna i ringen och någon började fnittra. ”Du ser ut som en dränkt katt”, sa Petter morskt. ”En dränkt katt med blå mun”, fyllde Martin i.

Martin, som var yngst och glad att han fick vara med de större pojkarna, hoppades att ingen skulle märka att han kissat i byxorna av förskräckelse.

Mandus försökte flina tillbaka, men det blev mest en grimas. ”Står du kvar här länge till fryser du till en isstod”, slog Östen fast.

Mandus nickade och började gå bort mot husen med släpande steg. Det klafsade i kängorna och kläderna var blytunga av vätan.

De andra pojkarna följde efter, det fick vara nog med jumpande för i dag, historien om Efraims bror som försvunnit under isen hade med ens kommit för dem. Säkrast att hitta på något annat att roa sig med.

Mandus drog på stegen och slog en extra lov runt utkanten av husen, medan han försökte komma på vad han skulle säga till mor. Något fyndigt som fick henne att le och ruska på huvudet och glömma de våta kläderna. Men tankarna arbetade trögt och ovilligt i kylan och snart tvingade kölden honom hem.

Fingrarna var stela och fumliga och det var knappt han fick grepp om handtaget på dörren. Han stängde snabbt efter sig för att inte släppa ut den lilla värmen i huset. Det var tyst i stugan och han blev stående innanför dörren. Sofia stod vänd mot gruvan och rörde i glöden, Frans satt under bordet och plockade med några snäckor i olika storlekar och Märta satt på kökssoffan vid fönstret och stoppade en strumpa. Det var hon som först fick syn på honom. ”Mamma titta, Mandus har plurrat!”

Sofia vände sig om och såg på honom med trötta ögon.

22