och Sörgårdsmysteriet
Gun-britt Bergström Lindell
Russintårtan och Sörgårdsmysteriet
Fler titlar av Gun-Britt Bergström Lindell utgivna av Idus förlag: Russintårtan på tjuvjakt (2017) Mysteriet med den gamla kartongfabriken (2018) Lillsvart och den magiska pärlan (2019)
Russintårtan och Sörgårdsmysteriet Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Gun-Britt Bergström Lindell Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-389-0
och Sörgårdsmysteriet
Gun-Britt Bergström Lindell
1. Tjuvar?
Redan när vi kliver in i affären borde vi förstå att det inte kommer att bli något vanligt teaterläger för oss, men det gör varken jag eller Moa. Inte just då. Trots att det pratas om både tjuvar och att kursgården är tillbommad. Jag och min bästa kompis Moa har längtat till teater lägret på Sörgården varenda dag sedan vi anmälde oss i våras. Det är till lägret vi är på väg nu, men vi kommer aldrig att hinna fram i tid till samlingen. Pappa har kört vilse. – Dennis, nu har vi åkt förbi Ica-affären och Bröderna Nilssons plantskola tre gånger, säger mamma. Jag föreslår att du stannar och frågar någon om vägen. – Okej, okej, säger pappa och svänger in vid kyrkan och kör tillbaka. Han stannar utanför affären. – Jag går väl in här och hör mig för. – Skynda dig på, säger jag. 7
– Regina, följ med vet jag, säger pappa. Jag bjuder på glass. Erbjudandet gäller även bästisar och kusiner. – Mums, säger Moa och kliver ur. Jag tänker fråga Simon om han också vill ha glass, men han har somnat med sin fågelbok i knät. Min kusin somnar alltid när vi åker bil eller tåg. – Köp något att dricka till mig, säger mamma. Det plingar i en klocka när vi öppnar dörren och går in. Moa och jag fortsätter mot frysdisken, medan pappa hämtar en flaska mineralvatten. En farbror med keps och en tant med rödmålade läppar står i vägen för oss när vi ska välja glass. De pratar upprört med varandra, som om det de säger är jätteviktigt. Tanten skakar på huvudet flera gånger så att hennes långa papegojörhängen flaxar runt öronen. – Det är för hemskt hur samhället har blivit, säger hon. Man läser dagligen om inbrott och stölder. Ingen går säker längre. – Måtte de få fatt på busarna, säger farbrorn. Oj, ska ni fram här töser? Han lyfter på kepsen och går åt sidan, så att jag och Moa når fram. Vi väljer var sin strut med jordgubbssmak. 8
– Våldet bara kommer närmare och närmare, fortsätter kepsfarbrorn. Vem kunde ana att vår lilla by skulle drabbas? – Bor det tjuvar här? frågar Moa nyfiket. – Hu, det hoppas jag verkligen inte, svarar tanten. Däremot har vi haft flera inbrott. Senast i förra veckan, mitt på dagen. Man kan inte … Hon tystnar. Pappa är på väg mot oss. – Förlåt en fråga, säger han. Sörgården … låter det bekant? – Sörgården känner alla till som bor här, säger kepsfarbrorn. Ska du möjligen dit? – Ja, jag ska lämna dessa unga damer där, på ett teaterläger. Tyvärr har jag tappat orienteringen, så vi har irrat omkring i krokarna ett tag. Kepsfarbrorn sträcker ut armen och pekar med handen mot en hylla med krossade tomater, vita bönor, majskorn och andra konservburkar. – Du kör bara ditåt, upp för backen, tar till höger vid korsningen och fortsätter rakt fram. Efter ungefär femhundra meter svänger du vänster, in på en grusväg. – Det är skyltat, säger tanten. Men ska det vara teaterläger där? Tanten får ett bekymrat uttryck i ansiktet. 9
Papegojorna hänger livlösa längs hennes smala hals. Hon vänder sig mot kepsfarbrorn. – Visst är gården tillbommad numera? Mannen rycker på axlarna. – Jag har faktiskt ingen aning. Men förresten, det borde väl Robban känna till. Tidigare skötte han ju gräsmattorna där borta. Mannen vänder sig om. – Jag såg Robban alldeles nyss … vid grönsaksdisken, tror jag. Ja, där är han. Robban, kom hit ett tag är du snäll. En lång kille i svarta arbetarbyxor och grön tröja håller på att fylla en påse med potatis. Håret är uppsatt som en boll på huvudet. Är det han som är Robban? Det verkar så, för han kommer emot oss med potatispåsen. – Tjenare, säger Robban och nickar mot pappa. – Du som vet det mesta, är det någon verksamhet på Sörgården nu för tiden? frågar kepsmannen. Robban skakar på huvudet. – Nej, nej, absolut inte. – Jag tänkte väl det, säger kepsfarbrorn. Fast det här sällskapet säger att de är på väg dit, till något teaterläger. – Det måste vara en missuppfattning, säger 10
Robban. Där händer absolut ingenting. Ägaren har flyttat och stället är stängt. Pappa river sig i skäggstubben. – Hm. Vi får undersöka saken, säger han. Tack i alla fall för vägbeskrivningen. Vi går bort till kassan där det sitter en ung kille som ser ut att somna vilken minut som helst. – Hur är det att bo i den här lilla byn? frågar pappa. – Uhm – det är väl skapligt. – Vi kommer från Uppsala och är … – Pappa, skynda dig, säger jag och rycker i hans skjorta. Pappa vänder sig om. – Varför sådan brådska? Vi har gott om tid på oss. – Det har vi inte alls. Samlingen är klockan ett. Nu är hon fem i. – Ta det lugnt, Regina. Man hinner långt på fem minuter. Medan pappa betalar pratar tanten och kepsfarbrorn vidare borta vid glassdisken. Robban har gått tillbaka till potatisarna. Han står med ryggen mot oss och pratar med någon i sin mobil. – Jag undrar vad det är för tjuvar, viskar Moa till mig. 11
Jag nickar. – Tur att vi inte bor här, viskar jag tillbaka. Vi går ut i förväg och väntar på pappa. – Tänk om Robban har rätt, säger jag. Tänk om det inte är något teaterläger på Sörgården. – Då får vi jaga tjuvar i stället, svarar Moa. Det är vi bra på. Dörren öppnas och pappa kommer äntligen med våra glassar. – Vi måste kvicka oss, säger jag. – Ja, in i bilen med er flickor. Nu blir det åka av. Pappa följer kepsfarbrorns vägbeskrivning och redan efter några minuter dyker det upp en gul skylt som det står Sörgården på. Mamma säger att han ska svänga in där och pappa lyder. Grusvägen är ganska bred från början men blir smalare och smalare. Det är skog på båda sidor. Inte ett enda hus. Simon har vaknat. – Vi är snart framme, säger jag. Simon, du hänger väl med på lägret? – Kanske, svarar han. Jag känner efter när vi är på plats. – Jag vill att du stannar, säger jag. Det är mycket … Jag hinner inte prata färdigt, för mamma avbryter mig. 12
– Där är det, säger hon och pekar mot en brun, handmålad skylt som nästan är helt dold bakom höga buskar. Någon har kluddat VÄLKOMMEN TILL SÖRGÅRDEN ganska slarvigt med vit färg. Pappa hinner bromsa i tid och kör åt höger, eftersom pilen pekar ditåt. Vi kommer fram till en stor grusplan där det står några bilar. Jag öppnar bildörren innan pappa stängt av motorn. Det hörs röster ända ner till parkeringen. Moa och jag skyndar upp för slänten och jag är lite andfådd när vi kommer fram till huset. Det är stort och rött med många fönster. Några vuxna står vid ett bord och på gräsmattan framför dem sitter en massa barn, mest tjejer. – Å, nu tror jag att det kommer ett par deltagare till, säger en av de vuxna som har håret uppsatt i en hästsvans. Hon ler och vinkar med pappersbunten som hon har i handen. Alla vänder sig om och tittar på oss. – Välkomna, säger killen i glasögon som står bredvid henne. Slå er ner. Vi håller precis på att fördela rummen. Moa och jag går och sätter oss bland de andra. – Vi kan väl börja med att pricka av er, säger kvinnan med hästsvans. Vad heter ni? 13
– Moa, säger Moa. – Regina, säger jag. Hästsvanstjejen bläddrar i pappersbunten. – Då ska vi se. Moa … Moa Andersson. Ja, där har vi dig. Hon gör en bock med pennan på papperet. – Då fortsätter vi med dig, Regina. Hm, Regina … Regina … Hon fuktar pekfingret mot tungan och bläddrar igenom bunten igen. Jag känner de andras blickar på mig. Vad tror de? Att jag är en dumbom som glömt att anmäla mig? – Vad heter du i efternamn? frågar killen. Det sitter en klump i halsen. Jag får inte fram ett ljud. – Hon heter Lindström, svarar Moa. Killen bläddrar och bläddrar. Sedan tittar han på mig och skrattar. – Jamen, då måste det vara du som är Russintårtan. Försöker du skoja med oss? Jag förstår att jag rodnar, för mina kinder är brännheta. – Reginas pappa brukar kalla henne för Russintårtan, säger Moa. – Det gör han inte alls! fräser jag. 14
– Men han har ju skrivit … Jag nyper Moa i armen. Hon tystnar direkt. Två tjejer som sitter framför oss vänder sig om och fnissar. Jag önskar att jag vore en mullvad, så att jag kunde gräva mig ner i gräsmattan och försvinna. – Utmärkt, då har i stort sett alla kommit, säger hästsvanstjejen. Vi saknar fortfarande några. Medan vi väntar på dem fortsätter vi att fördela rummen mellan er. Nu blir det liv på gräsmattan. En av fnisstjejerna framför mig räcker upp handen. Hon vill bo med sin fnisskompis och två andra tjejer. Sedan börjar alla ropa i munnen på varandra tills hästsvanstjejen säger att bara en i taget får prata. Just då kommer mamma, pappa och Simon upp för backen. Jag ställer mig upp. – Tjenixen Russintårtan! ropar pappa. Vi hann i alla fall nästan fram i tid.
15
2. Mörkt och läskigt
Simon vill inte vara kvar på Sörgården. Han kan inte tänka sig att dela rum med någon, inte ens med mig och Moa. – Jag vill åka tillbaka till Uppsala, säger han. – Har du glömt att du fått en kikare som du ska titta på fåglar med? säger jag. Jag ångrar mig så fort jag sagt det, för jag förstår ju varför Simon vill åka hem. Han tycker inte om att ha för många okända människor omkring sig på en gång. Men jag känner mig ändå besviken och ledsen. Eftersom Simon bor hos oss rätt ofta, ungefär varannan helg och alltid när hans föräldrar reser bort, är han nästan som en storebror. Det är mysigt och tryggt att ha honom omkring sig. Just nu är hans mamma och pappa i Frankrike. – Snälla Simon, säger jag. Han skakar på huvudet. Hästsvanstjejen, som heter Emma, kommer fram till oss. När hon får höra att Simon tycker om att bo 16
för sig själv, säger hon att han kan få hennes lägerledarrum. Hon kan dela med en av de andra kursledarna. – Okej, säger Simon. Tack så mycket. Simon tänker stanna! Det är nära att jag kastar mig om halsen på honom. Medan mamma och pappa går till bilen för att hämta vår packning kommer de sista deltagarna. Det är ett par tvillingtjejer som heter Olga och Olivia, men de är inte ett dugg lika. De vill bo med två skolkompisar. Moa och jag får ett eget rum. Emma visar på en skiss att det ligger precis bredvid Simons. – Då föreslår jag att vi tar oss upp till övervåningen och kikar, säger killen med glasögon som heter Anton. Det är där ni ska bo. De föräldrar som är kvar säger hej till sina barn och går mot parkeringen, men mamma och pappa står kvar. Jag har lust att sparka pappa på benet för det där med Russintårtan, men det kan jag inte göra när de andra ser på. – Då går vi in, säger Anton. Häng med. Alla lyder och vi följer efter honom genom en bred hall och bort till trappan. Vi är säkert tjugo personer, så det blir ganska trångt med väskor och ryggsäckar. 17
– Vilket charmigt hus, säger mamma. Så trevligt här ser ut. Äntligen är det dags för teaterlägret på Sörgården! – Ja, med gamla detaljer från Äventyret fornstora En hel veckas många spännande äventyr väntar. dar, sig säger ochmer pekar på ett dammigt spindelvisar blipappa betydligt dramatiskt än kompisarna nät somsom rör kallas sig i luftdraget när vi gårMoa förbi. Regina, för Russintårtan, och Simon Mamma ger stöldliga honom en ilsken blick. Vi kommer räknat med. En härjar i trakten och de tre upp till en lång ikorridor medsigdörrar på båda sidor. vännerna börjar smyg ägna åt detektivarbete. – Ni kan ställa ifrån er packningen här, så går vi Via hemliga dörrar mörka tar de sig husesyn först, sägeroch Anton när skrymslen alla är uppe. ner Han till kursgårdens källare. Det i de visar oss rummen som deär upptäcker stora sovsalar kusliga utrymmena förstärker deras om med våningssängar för två eller fyramisstankar personer. Men att något mycket skumtdär är på gång.ska sova, finns det i lägerledarrummet, Simon bara en enda säng. Trots att det rummet är mycket mindre än de andra är det möblerat med bord, stol, bokhylla och ett litet sängbord där man kan ställa in grejer. Det finns till och med ett handfat. Vi andra får nöja oss med våningssäng och en garderob. Det finns fyra toaletter i korridoren och två separata duschrum, ett för tjejer och ett för killar, med tre duschar i varje. När rundvandringen är klar delar Anton och Emma ut lakan och handdukar till oss. – Då kan ni börja med att bädda era sängar, säger Anton. Säg till om det är något ni saknar. Annars ses vi nere i matsalen om en halvtimme för en gemen-