UPPDRAG DJURRÄDDNING
LÄMNADE
Mari Bister
Lämnade
Fler böcker av Mari Bister utgivna på Idus förlag: Djurdeckarna – Katthemsäventyret, 2017
Djurdeckarna – Gräsandsäventyret, 2018 Djurdeckarna – Hundäventyret, 2020
Uppdrag djurräddning – Förgiftningen, 2020 Uppdrag djurräddning – Hoten, 2020
Lämnade Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Mari Bister Grafisk form och sättning: Mattias Norén & Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-096-7
UPPDRAG DJURRÄDDNING
LÄMNADE Mari Bister
KAPITEL 1
LÄMNADE – Sist i är en fegis! ropar Lisa och rusar ut i sjön. Några fåglar flyger förskräckt iväg. – Du tjuvstartade! ropar Axel och skyndar sig efter Lisa. Skrattande stänker han vatten på sin syster när han kommer i kapp. – Gjorde jag inte alls. Du är för långsam, säger Lisa och dyker ner under vattenytan. Axel flyter omkring på rygg medan Lisa tränar på att stå på händer i vattnet. När de har varit i vattnet så länge att de börjar bli skrynkliga om fingrarna går de tillbaka upp på stranden. De sätter sig i sanden och sveper varsin tjock handduk om axlarna. Axel sträcker ut sig i sanden och blundar. Lisa lägger sig på sidan bredvid honom. – Trött? frågar hon. – Lite, mumlar Axel och fortsätter att blunda. 7
Lisa rullar över på rygg, blundar en liten stund men sätter sig sedan upp igen. – Inte jag, säger hon. Jag testar kameran i stället. Ligg du här och var en trött tråkmåns. Lisa plockar upp kameran hon fick i födelsedagspresent och börjar fotografera. Hon tar massor av foton på sjön och sedan några på husen vid andra sidan sjön: det stora vita med altan som är så fint, den lilla gula stugan och det slitna bruna huset med stökig trädgård. Det som hon och Axel knappt vågade cykla förbi när de var små för att det såg så mörkt och läskigt ut. Hon zoomar in Axels tår och testar sedan att filma när några svanar simmar förbi. Sedan skakar hon Axel försiktigt: – Sover du? – Ja, mumlar Axel. – Gör du ju inte! Kom! Vi går lite längs sjön. Axel suckar och följer efter Lisa längs stranden. Lisa plockar upp en läskburk som någon har kastat i sanden och tar med den för att panta i affären senare. Plötsligt stannar Axel och spanar. Längre fram ser han något vitt precis vid vattenkanten. – Mer skräp, suckar han. – Där också, säger Lisa och pekar på en sönderriven badboll som har fastnat i en buske intill stranden. 8
– Om du tar loss bollen så hämtar jag det andra, säger Axel. Han springer iväg och närmar sig det vita i sanden. När han är nästan framme ser Lisa hur han tvärstannar. Sedan tar han ett försiktigt steg närmare, och så ett till. Han böjer sig fram. Sedan skriker han: – Lisa! Kom hit! Fort! Lisa rusar dit, med blicken på honom. – Vad är det? Skar du dig på något? – Det är inte jag, säger Axel. Det är något där. Något som rör sig i påsen. – I påsen? frågar Lisa förvånat. Vad tror du att det är? – Ingen aning, säger Axel. – Folk slänger så mycket plast i naturen, säger Lisa. Kanske har påsen hamnat i sjön och ett djur har simmat in i den. – Påsen är knuten, säger Axel. Så det är inget djur som bara har råkat hamna i påsen. Lisa böjer sig också nyfiket över påsen. – Var försiktig, viskar Axel. Vi vet inte vad det är. – Vad tror du att det är då? En giftorm som hoppar upp ur påsen och biter dig i näsan? Kom igen nu! Axel rycker på axlarna och sätter sig på knä i sanden bredvid Lisa. Påsen är hårt knuten med flera knutar. Lisa och Axel kämpar för att knyta upp dem. Så får de 9
upp den sista knuten. Lisa öppnar försiktigt påsen och kikar ner. – Det är kattungar, flämtar hon. Men så söta! Och så små! I botten på påsen ligger två små kattungar tätt ihop. Det är en svart och en grårandig. Den lilla svarta piper och lyfter huvudet. Den grårandiga ligger alldeles stilla. – Men vad gör de i påsen? säger Axel. – Det är väl någon som har fått kattungar men inte vill ha dem. Som bara har slängt ut dem i en påse och hoppats att de ska … att de ska dö, säger Lisa. – Tror du? flämtar Axel. – Varför skulle de annars ha hamnat här? frågar Lisa. Och det hade de nog snart gjort också. Dött alltså. De hade inte klarat sig så länge i påsen. Vad gör vi med dem? – Vi får ta med dem till katthemmet. Jessika vet säkert vad vi ska göra med dem, säger Axel. – Så små kattungar ska inte vara utan sin mamma heller, säger Lisa. – Nej, precis. Vi får skynda oss. Vi bär varsin. Den lilla svarta fortsätter att jama när Lisa lyfter upp den. Axel tar upp den grårandiga. Den är fortfarande alldeles stilla. Den säger inget alls. – Lever den? viskar Lisa oroligt. 10
– Jag vet inte, säger Axel. Vi måste skynda oss innan det är för sent. – Om det inte redan är det, säger Lisa. De skyndar sig tillbaka längs stranden, plockar med sig sina saker och lämnar sjön.
11
KAPITEL 2 RÄDDADE
Jessika släpper in Axel och Lisa på katthemmet. Medan de berättar vad som har hänt lyfter Jessika upp kattungarna och tittar på dem. – Det här är inte bra. Det är så klart inte alls okej att slänga ut katter i en påse, säger hon bekymrat. – Nej, det är det inte, muttrar Lisa. Det är så dumt så det finns nästan inte. – Jag håller med, säger Jessika. Men det är inte bara det. De här också alldeles för små för att klara sig själv. Kattungar behöver sin mamma tills de är 12 veckor. Då hinner de lära sig allt de behöver kunna och bli trygga katter. De här är inte mer än ungefär 10 dagar, tror jag. – 10 dagar? Men stackars dem! flämtar Lisa. – Ja, det kan man säga, säger Jessika och drar irriterat handen genom håret. – Klarar de sig? frågar Axel oroligt. Den grårandiga ser inte så bra ut. Den … den dör väl inte? – Jag vet inte än, säger Jessika. Det är för tidigt att 12
säga. De behöver mat och veterinären får undersöka dem. Vi kan bara hoppas att det går bra. Att ni hittade dem i tid. Lisa och Axel tittar bekymrat på kattungarna. Axel stryker dem försiktigt över ryggen. – Hur vet man förresten hur gamla de är? frågar Axel. – För att de börjar öppna ögonen när de är ungefär en vecka och när de är omkring två veckor bör ögonen vara öppna helt. De här är ungefär mitt emellan, säger Jessika. – Kan man hitta mamman? frågar Axel. – Det kan bli svårt men vi får försöka, säger Jessika. När man hittar en katt kan man se om den har en familj genom att kolla om den har chip eller ett tatuerat nummer i örat. Chipet sitter i så fall under huden på kattens rygg. Och chipet har ett nummer som ska registreras på internet ihop med ägarens namn och adress. Men det vet ni, eller hur? Axel nickar. – Så att man kan hitta sin katt om den har kommit bort, säger han. – Precis, säger Jessika. Tyvärr är de här för små för att ha fått chip. – Men vad gör vi då? frågar Axel. 13
– Vi kan sätta upp lappar i byn om att vi har hittat kattungar och fråga personer i området där de hittades. Men jag tror inte att det är lönt att hoppas på att ägaren hör av sig, om personen ens ser att vi letar. Det verkar vara någon som absolut inte vill ha sina katter. Som inte vill bli hittad. Och har man slängt ut sina kattungar så här så tycker jag inte att man ska få dem tillbaka heller. Det är inget tryggt och bra hem för katter. Men kattungarna behöver antingen hitta sin mamma eller åtminstone en person som är van vid så små kattungar. Och så fort som möjligt! – Vad händer annars? frågar Lisa. – De klarar sig inte själva, säger Jessika. Jag kommer att ge dem mat och se till att de håller sig varma och torra. De är för små för vanlig kattmat, så de behöver matas med nappflaska och mjölk. – Vanlig mjölk? frågar Lisa. – Nej, många katter tål inte vanlig mjölk. Så här små får modersmjölksersättning. – Modersmjölks-vadå? säger Lisa. – Ersättning, säger Jessika och ler. Den mjölken är mer lik deras mammas mjölk. Hur som helst, om vi inte hittar mamman behöver vi hitta ett annat hem och helst en annan kattmamma som kan ta hand om dem. Tills dess får det bli jag som gör det. Men det 14
finns så många katter utan hem och de kan inte stanna här för alltid. – Tror du att vi kan hitta ett nytt hem till dem? frågar Axel. – Vi måste i alla fall försöka, säger Jessika. Lisa och Axel lämnar kattungarna hos Jessika och går iväg. – Jag kan inte sluta tänka på dem, säger Lisa och sparkar till en sten. Det är inte okej någonstans. Jag vill hitta den skyldige. Är du med? – Så klart! säger Axel. Fast helst vill jag hitta både kattmamman och den skyldige. Så vad börjar vi med? – Men om vi hittar den skyldige så kanske vi hittar kattmamman också. Hon borde ju vara i närheten, säger Lisa. – Bra tänkt! säger Axel. Ska vi kolla husen som ligger närmast där vi hittade påsen? De kanske har sett något misstänkt? – Mmm, så gör vi, säger Lisa. Kom! I det stora vita huset med altan, närmast där katterna hittades, bor Tim. Han håller på att packa bilen när Lisa och Axel kommer. Han rullar fram med sin rullstol för att möta dem. – Tjena! säger han. 15
– Hej! säger Lisa. Har du djur? – Djur? Nej, det går inte. Jag är iväg så mycket på träning och tävling. – Men gillar du djur då? fortsätter Lisa. Tim skjuter upp solglasögonen i pannan och tittar på Lisa. – Jo, men det gör jag. Absolut. Lisa funderar lite och tittar på hans rullstol. – Du använder alltid rullstol, eller hur? – Ja. Varför undrar du? Hade du tänkt låna en? säger Tim med ett leende. – Nej, jag bara undrade. Vet du om det är någon här omkring som har katter, och som har en katt som har fått ungar? – Nej, säger Tim tveksamt och kliar sig på hakan. Ingen jag vet. Greta som bor här bredvid i den gula stugan har katt, men inga kattungar. Den enda jag vet som har kattungar är Johannas familj, men de bor inte just här. De bor i den vita gården på väg mot Almbacka. – Den gården med hästar i hagen vid vägen? frågar Axel. – Precis, säger Tim. – Det är ganska långt bort, säger Lisa. Vet du hur gamla kattungarna är? – Ingen aning, säger Tim. Någon vecka, kanske. Men 16
nu måste jag faktiskt åka. Klubben arrangerar turnering i kälkhockey. Håll tummarna! – Okej, säger Axel. Tim sätter sig i bilen, lägger in reserullstolen bredvid sig och startar bilen. Med ett stort leende far han iväg längs vägen. – En oskyldig i alla fall, säger Lisa. – Och tusen kvar, suckar Axel. Minst. Men varför är du säker på att han är oskyldig? – Han använder alltid sin rullstol. Det sa han. Det fanns inga märken i sanden efter några rullstolshjul, så han kan inte ha varit där.
17
Syskonen Lisa och Axel hittar övergivna kattungar som har lämnats på olika platser i Ekeby. Medan de försöker rädda kattungarna ger de sig ut på jakt efter den skyldige. När flera skadade och sjuka katter hittas hamnar syskonen i en farlig situation. Lyckas Lisa och Axel rädda katterna? Kan de lösa mysteriet innan fler katter råkar illa ut? Och vem är det egentligen som har lämnat kattungarna?
www.idusforlag.se