4
5
Fler sagor utan slut Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jan-Erik Ullström © Omslag: Josefine Åhrman ISBN: 978-91-7634-027-1 Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020
6
”Du träder nu in i fantasins gränslösa rike. Det spelar ingen roll vem andra säger att du är. Med fantasins fantastiska kraft kan du vara precis vem du vill.” Jan-Erik Ullström
7
D
Sagan om den lilla landjungfrun
et var en gång en flicka som hette Mylla. Hon älskade att simma i havet. Där lekte hon ofta med fiskar, sjöstjärnor, maneter och andra vattendjur. Hennes största dröm var att få utforska alla stora hav. Leta vrak. Upptäcka fiskar ingen sett förut. Simma djupare än någon annan. Se jättebläckfiskar, blåvalar och kanske till och med hitta nya världar. Men de andra i staden tyckte Mylla var lite tokig. Utforska haven? Varför då? Där finns ju bara fisk och vatten. De flesta tyckte att människan borde stanna på land, där de hörde hemma. En dag fick Mylla nog. Hon ville verkligen förverkliga sin dröm. ”Mamma och pappa”, sa hon bestämt. ”Jag vill bli en sjöjungfru. Då kan jag för alltid simma i havet och där mår jag allra bäst.” ”Men Mylla”, suckade mamman. ”Sjöjungfrur finns inte. Och om de fanns så är ju du ändå en vanlig människa.” ”Men jag mår så bra i vattnet”, sa Mylla med tårar i ögonen. Hon stormade ut. Föräldrarna såg hur deras dotter gråtande sprang ned mot havet. ”Kanske kan gamle Nodiesop hjälpa oss”, sa pappan. ”Han är lite galen, men han är ändå en skicklig uppfinnare.” ”Det är ingen dum idé”, svarade mamman. ”Jag pratar med honom i morgon.” Tre veckor senare var det dags för Myllas födelsedag. Men hon var inte glad även om hon fyllde år. Ingen skulle kunna förverkliga hennes dröm. ”Kom nu din lilla surkart”, sa mamman och log. ”Pappa väntar med din present nere vid hamnen. Kom nu!” Mylla följde efter sin mamma ner till hamnen. Hon trodde att de kanske hade köpt en liten modellbåt eller något till henne. Men bredvid pappan stod gamle uppfinnaren Nodiesop. Bakom dem stod något stort med ett skynke över sig. Pappan drog bort skynket och då fick Mylla se sin present. En riktig undervattensfarkost. ”Wow”, skrek Mylla rakt ut. ”Men hurra! Ni är bäst. Den är så fin. Det finaste jag sett. Det finaste jag kunde fått. Jag vet precis vad den ska heta. Den ska heta … ”
9
D
Sagan om den korte jätten
et var en gång en jätte. Han hette Dwamar och bodde på en ö i Överhavet. Där hade jättarna bott ända sedan kriget med dvärgarna och bläckfiskfolket. I över 900 år hade de bott där i fred och välmående. Men Dwamar mådde inte bra. De andra skrattade åt honom. Ingen ville bli hans vän. Det var så att de flesta jättar var över tre meter långa. Men Dwamar var bara en och en halv meter kort. Den kortaste jätten i jätteminne. Han nådde bara upp till midjan på de andra jättarna. Till och med bebisjättarna skrattade åt honom, för de visste att de själva skulle bli så mycket längre. Han hade fått bygga sitt eget hus, eftersom det inte fanns så små jättehus. Han sov i en jättebarnsäng och möblerna hade han hittat på en soptipp för jättedockmöbler. Livet var inte så roligt för Dwamar. Han gick mest för sig själv och funderade. En stormig kväll var han ute och gick på stranden. Han tyckte om när det blåste, för då fick han vara ifred. Då höll sig nämligen de andra jättarna inomhus för att inte blåsa omkull. Men just den här kvällen var det ingen vanlig storm som rasade. Palmerna svajade och slets loss från marken med rötter och allt. Vågorna slog upp mot stranden med enorm kraft. Plötsligt kände Dwamar hur en lång tentakel slingrade sig runt ena benet. Han föll till marken och fick hela munnen full av sand. Himlen klövs itu av åska och han kunde se en enorm siluett torna upp sig över honom. Allt blev svart. När Dwamar vaknade sken solen rakt i ansiktet. Han satte armbågarna mot strandens sand och hävde sig upp. Han kände inte igen landskapet. I fjärran reste sig höga berg. Skogen som mötte stranden hade inga palmer. Han kände hur det brände till i benet. Där fanns märken av sugkoppar. Han småsprang upp mot skogskanten. Då hörde han ett skumt ljud. Det lät som ett svagt muller. Han smög fram till platsen där ljudet kom ifrån. Där låg en lång dvärg och sov. Lika lång som han var kort. Hon såg inte alls farlig ut. Han lutade sig över henne och harklade till. ”Hrm hrm!” Dvärgen öppnade ögonen och skulle precis säga något, när ett vrål hördes nere från vattnet. Båda vände blicken ned mot sandstranden. Där såg de … 10
11
12
Sagan om tomtenissen som inte kunde sluta rimma
D
et var en gång en tomtenisse. Han bodde med alla andra nissar på Nordpolen. Tomtefar och tomtemor bodde i snöslottet. Nissarna bodde i ett stall byggt av is. Där bodde även renarna. Det fanns många olika nissar. Några skötte renarna. Andra skottade snö, eller slog in paket. Tre nissar lagade tomtegröt och ett helt gäng arbetade med att bygga leksaker. Alla nissar jobbade väldigt mycket. De var lite avundsjuka på tomtefar, eftersom han bara jobbade en dag per år. Men de fick i alla fall gratis gröt och fick sova i varmt hö. Sagans nisse hette Tim och han var den som arbetade allra hårdast. Han skrev nämligen alla julrimmen, som skulle sitta på paketen. Tim hade slitit hela året och nu var det mer än någonsin att göra. Det gjorde att Tim började bli väldigt trött. Även om de var omgivna av snö och is, höll han på att bli utbränd. Det hade gått så långt att när han vaknade på annandagen, hade rimmandet satt sig på hjärnan. Han kom in i köket och hälsade på de tre nissarna där. ”Hej på er här uti köket, hur går det i julestöket? Skönt ska det bli med frukostgröt, kanel på topp och mandel söt.” De tre nissarna tittade på honom med stora ögon. ”Vad du pratar konstigt Tim”, sa alla tre i mun på varandra. ”Jag pratar väl som jag alltid gör? Ni är udda, talar i kör.” Nu hörde Tim själv hur han lät. Han pratade i rim och kunde inte låta bli. ”Men hjälp … allt jag säger är i rim, så sant som namnet mitt är Tim. Det måste var arbetsskada, då ord i rim jag ur mig rada. Kanske tomten mig kan bota. Lika ord ur munnen mota. Jag får gå till dörren knacka. Hoppas han med mig vill snacka.” Tim gick bort till snöslottet och knackade på dörren. Det var tomtemor som öppnade. ”Men se är det Tim som kommer på besök? Vad vill han tro?” Tim tittade upp på henne med vädjande blick. ”Det är så ser tomtemor, att arbetslusten ur mig for. Jag har jobbat årets varje timma och kan nu inte sluta rimma. Snälla vad finns det att göra? Jag orkar inte mig själv höra.” Tomtemor log mot Tim och gav honom en lång kram. Sen viskade hon i hans öra. ”När nissarna på rimmen tröttnar, krävs helt enkelt … ” 13
D
Sagan om Huda och Bullen
et var en gång en kvinna som hette Huda. Hon bodde i Sverige, men var född i Irak. Hennes familj hade flytt från kriget när hon var tonåring. Innan de hann lämna landet hade Huda träffats av en gevärskula i ryggen. Den gjorde att hon hamnade i koma. Hon vaknade ur koman först när familjen kommit till Sverige. Det var på sjukhuset hon fick veta att hon aldrig skulle kunna gå igen. Huda hade förlorat en förmåga, men vunnit en annan. För när är hon vaknade kunde hon förstå vad fåglarna utanför fönstret kvittrade om. Hon kände alltid vad djuren ville. Hon visste själv inte hur det gick till. Hon var bara glad över att ha fått denna gåva. En dag många år senare satt hon och drack kaffe i trädgården. Då hörde hon någon gny i buskarna en bit bort. ”Vilse, vilse, vilse. Känner inte igen mig. Luktar inte rätt här. Vilse, vilse, vilse.” Huda vände sig om och såg en liten ljusgul hund sniffa runt vid ett träd. Hon drack sakta sitt kaffe och lyssnade lite till. ”Bara kattkiss överallt här. Och råtta. Katt och råtta. Var är jag? Var är … ” Hunden fick syn på Huda som satt i sin rullstol med en kaffekopp i handen. Den lade huvudet på sned och skällde till. ”Hej!” Huda log och ställde kaffekoppen åt sidan. Hon satte ned handen och visade hunden att det var okej att komma fram. ”En snäll människa. Hon luktar snäll i alla fall. Hon ser inte vilsen ut.” Hunden gick fram och sniffade på Hudas hand. Hon såg att den bar ett blått halsband. På en liten metallbricka stod ett namn. ”Bullen”, sa hon med mjuk röst. ”Du är ju så söt att jag skulle kunna äta upp dig, så Bullen är ett passande namn. Är du vilse? Behöver du hjälp att hitta hem?” ”Oj, en magisk människa”, skällde Bullen. ”Snälla djurviskare. Jag är vilse. Hittar inte hem. Bor vid stor bro. Granne med ful katt som bara slickar sig i rumpan. Vatten. Finns vatten där. Stor båt också. Hjälp.” ”Jag kan hjälpa dig”, sa Huda. ”Jag vet nog var du bor. Du bor på … ”
14
15
SNIPP SNAPP SNUT, SÅ VAR SAGAN INTE SLUT! Detta är en helt unik sagobok. Den innehåller lite mer än 50 sagor utan slut. Berättelserna avbryts när det är som allra mest spännande. Mitt i en mening. Det betyder att du kan komma på ditt eget slut. Låt fantasin leka fritt i en ovanlig och häftig läsresa. Vilken saga blir din favorit? Varje saga har en egen illustratör, så det blir många olika världar att kliva in i. De som tecknat sagorna är både unga och gamla. Några arbetar med att illustrera, medan andra är ovana vid både pensel och penna. Men alla kan skapa och det har de gjort med bravur. Det finns inget bra eller dåligt. Inget fint eller fult. Alla är unika. Boken består av olika världar skapade av lika olika människor. Människor som alla har fantasins superkraft. När du läser boken blir du kanske sugen på att skriva eller teckna en egen saga. Jag hoppas det! Det finns många sätt att skapa ditt eget slut på också. Måla, skriv, skulptera, bygg eller något annat roligt. Allt du behöver är fantasi och fantasi är något alla har. Möt utomjordingar, jättar, tomtenissar, eldhästar, nättroll, ABCbanditer, en väldigt klumpig trillkarl och många fler. Tänk dig en klåda i en låda. Eller ett berg med en hemlighet. För att inte tala om de bortglömdas ö! Och vet du vad det häftigaste av allt är? Det som ändå är det viktigaste. Det fantasin är till för. Det som finns i både dig och mig. Håll i dig nu. När du läser den här boken, kanske du känner …
Författaren skänker 5O% av sin vinst till välgörenhet för barn www.idusforlag.se
ISBN 978-91-7634-027-1
9 789176 340271