9789173878173

»Hans arbete är ett lysande exempel på vad mod, ihärdighet och bä­

BIRGER THURESON

De glömda kvinnornas röst

rande hopp kan uträtta för mänskliga rättigheter och värdighet, i en tid då dessa värden tycks som mest avlägsna.« nobelkommittén

DOKTOR DENIS MUKWEGE

och kampen för människovärde i krigets Kongo »Dr Denis Mukwege har genom sitt mod förändrat världen. Har har, med risk för sitt eget liv, undsatt och hjälpt kvinnor som utsatts för våldtäkter och sexuellt våld i drk.

Han har gett en röst åt de allra mest utsatta och sett till att världen

inte kunnat blunda för dessa grymheter och brott.

Hans arbete har varit en viktig del i fn:s säkerhetsråds beslut att syste­

matiska våldtäkter utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.

Tack vare honom är världen lite bättre idag.«

ambassadör jan eliasson styrelseordförande i stockholm international peace research institute (sipri) samt fd vice generalsekreterare för fn och fd utrikesminister.

N O B E LS FR E D SP R IS 2 0 1 8

7

Förord

så fick han det till sist, Alfred Nobels fredspris. Så välförtjänt.

Så efterlängtat – åtminstone av hans vänner i Demokratiska republi­ ken Kongo, i Sverige, runt om i världen. Jag är inte lika säker på att Denis Mukwege, läkaren som dag efter dag räddar liv på kvinnor och barn utsatta för sexuell terror – för att inte säga tortyr – är lika glad som vi andra.

Jo, han är förstås glad. För kvinnornas och barnens skull. För den

uppmärksamhet priset riktar mot det som pågår i DR Kongo, där sexuellt våld används som ett av vapnen i pågående konflikter – bland annat om de enorma naturrikedomar, som vanliga fattiga kongoleser aldrig ser röken av, eftersom de hamnar i fickorna hos dem som går längst i girig grymhet. Kongoleser och utlänningar. Företag och stater.

När Denis Mukwege tidigare fått rader av internationella utmärkelser

9

för sin hjältemodiga gärning har han brukat säga: Det är inte priser jag vill ha, det är förändring. Också nu när han fått det finaste av alla fina priser, Nobels fredspris, så låter han äran tillfalla Kongos kvinnor som i generationer hackat åkrarna, fött och fostrat barn och sett till att hemmet och lokalsamhället fungerat.

Dessa kvinnor förtjänar att få vara i fred. Deras barn förtjänar en

framtid. Deras land behöver frid och ro, så att invånarna kan leva ett normalt liv. Det är vad doktor Denis Mukwege önskar mest av allt.

Han lappar ihop söndertrasade underliv – inte för att han vill det, utan för att han måste. Det han vill är att se ett slut på skändningarna, på förnedringen, på våldet.

Därför har han blivit de glömda kvinnornas röst som hela världen

lyssnar till. Han har blivit en människorättskämpe med ett civilku­ rage som är enastående. Han sätter sitt liv på spel, för att andras liv ska normaliseras.

Så låt oss hoppas att Nobels fredspris 2018 blir ett redskap som

hjälper till att skapa den förändring Denis Mukwege efterlyser. Om det ska bli möjligt ligger inte bara i hans händer, utan också i våra. Vi kan sprida kunskap om det som sker i DR Kongo och kräva ett tyd­ ligt engagemang från våra länders politiska ledare. Och vi kan kräva att delarna i våra mobiltelefoner och datorer inte ska betalas med det kongolesiska folkets lidande.

Sollentuna 2018-10-25 Birger Thureson

10

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

ps. De glömda kvinnornas röst kom ut första gången 2009. I boken be­ skrivs den humanitära och politiska situation som rådde då. Sedan dess har mycket förändrats, men generellt sett är den brutala verklig­ heten densamma. Med anledning av att doktor Denis Mukwege fick dela Nobels fredspris 2018 med Nadia Murad ges boken ut på nytt med några smärre revideringar. (Kapitlet Sexuellt våld i DR Kongo samt appendixtexterna om ssv och pmu har dock helt omarbetats).

11

Hoppet lever – trots allt

det kunde vara hopplöshetens högkvarter. Hit till Panzisjukhu­ set i Bukavu kommer nämligen våldtagna och traumatiserade kvin­ nor, främst från Sydkivu, men också från närliggande regioner. Några är från Burundi och Rwanda.

Civila organisationer hittar offren för det sexuella våld som är en

del av den blodiga konflikten i området, och skickar dem till Panzi­­ sjukhuset. Drabbade kvinnor hör sjukhusets radioprogram där man informerar om möjligheten att få vård och söker sig hit. Någon olyckssyster har berättat att det finns ett sjukhus i Bukavu där man tar hand om våldtagna kvinnor i alla åldrar.

Männens slagfält. Krigets offer. Sönderfallets skörd.

En tidig förmiddag när solen långsamt men omsorgsfullt torkar nat­ tens regn ur glittrande gräs vandrar jag genom sjukhusområdet ner mot den plats där kvinnorna bor och arbetar – just det, arbetar – i vän­

13

tan på att bli färdigbehandlade. Där kan man se att offerbilden inte är hela bilden. Att svärtan inte är total.

Jag möts av leenden. Jag hör skratt så uppriktiga och hjärtliga, att

de inte kan vara spelade. Det är skratt födda i glädjen över att solen går upp efter en mörk natt och att livet går vidare trots allt. Och att livet rent av kan vara värt att leva.

Nej, alla ler inte. Alla skrattar inte. Där finns äldre kvinnor med

tunga ansikten och inåtvänd blick som sitter alldeles orörliga på sina träbänkar eller på en utbredd matta i gräset. Många av dem har förlo­ rat allt i kriget. Man. Barn. Hus. Getter. Livsgnista. En del av dem har nästan förlorat förståndet.

Där finns unga flickor, späda människoplantor som har något skört

och skyggt över sina ansikten. De viker bort blicken när jag möter dem.

En del bär ett barn på sin rygg. Kanske frukten av månader som sexslav åt en milisgrupp, en tid som för alltid har märkt deras liv. De ler inte.

De skrattar inte. I varje fall inte än. Kanske kommer de att göra det en dag, det vet jag inte. Men det är förmodligen en lång väg dit.

Men andra tycks ha hämtat kraft ur en osynlig källa. De är systrar i

bedrövelsen som bestämt sig för att detta inte är slutet. Som aktivt och medvetet och med stöd av en professionell omgivning i form av läkare, sjuksköterskor, psykologer och socialassistenter söker en väg vidare.

En del av dem är fullt upptagna med att tillverka korgar och mattor

eller något annat hantverk. Det är en sysselsättning som fyller en tera­ peutisk funktion. Men som också är ett ekonomiskt stöd. Här får de allt material gratis. De får ta med sig sin färdiga produktion och sälja när de återvänder hem eller börjar sitt nya liv på en ny plats.

De sitter i grupper och arbetar. Pratar. Delar varandras såriga

14

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

minnen. Och finner att det är en läkedom inte bara att berätta, utan att också lyssna på andras fruktansvärda erfarenheter. Man är inte en­ sam i sin olycka, och i den upptäckten ligger en styrka. Det är som om smärtan lindras när den delas.

Panzisjukhusets psykolog Cecile Kamwanya berättar hur viktigt det är att drabbade kvinnor som anländer till sjukhuset inlemmas i en grupp och får lyssna till andra utsatta kvinnors historia.

»Offren för det sexuella våldet kommer inte bara hit med fysis­ka skador, de har också svåra emotionella problem. Många av dem har stötts ut av familjen och lokalsamhället. De är utpekade och utfrysta.

De saknar självförtroende. En del isolerar sig, drar sig undan. Det är inte ovanligt att våra patienter allvarligt funderar på självmord.

En del kvinnor som utsatts för en brutal våldtäkt tror att deras

erfarenhet är unik, att de är ensamma om sin fruktansvärda upp­ levelse. Därför låter vi nya patienter ingå i en grupp där del­tagarna hunnit längre i behandlingen och öppet vågar beskriva det som skett. Det hjälper den som är ny att öppna sig och berätta. Den som just kommit hit och har det väldigt svårt på många sätt, får lära sig att det finns kvinnor som har det ännu värre. Det är en nyttig insikt.«

Cecile Kamwanya betonar betydelsen av att sjukhuset är en välkom­ nande miljö. Här ska kvinnor med inre och yttre sår helas, och då är det viktigt att de känner sig hemma, känner sig trygga. Och delaktiga.

Därför gör man mycket tillsammans. Inte bara i de grupper som äg­

15

nar sig åt hantverk av olika slag. Man sjunger och dansar i speciella sam­ lingar. Sjukhuset organiserar utflykter till olika platser i Bukavu med omnejd. Ibland går man bara ut och äter tillsammans på en restaurang.

Men det gäller att gå varsamt fram och att se varje individs behov.

Inte heller drabbade kvinnor är en homogen grupp. Därför kartläggs den kulturella bakgrunden som kan förklara individens beteende.

Och behandlingen bygger på ytterst individuella bedömningar.

I dalgången bakom de ursprungliga sjukhusbyggnaderna finns en stor, öppen hall där kvinnorna gärna samlas. Där hålls också semi­ narier och kurser. Men den här dagen hör jag pärlande skratt från ett hörn längs inne i hallen.

Där sitter Esther Munyerenka, en av projektets åtta social­assis­ten­­-

ter. Hon och en annan kvinna, en av patienterna, håller varandras händer och skrattar så att tänderna lyser i skumrasket. Jag förstår inte vad de säger men går ändå närmare. Jag känner Esther sedan tidigare – denna urbild av moderlighet och värme och omsorg. När de skrattat färdigt ber jag socialassistenten berätta om sitt arbete.

Jag får veta att socialassistenterna är sjuksköterskor, som tränas

i traumabearbetning av psykologer och andra experter. De fungerar som ett socialt kitt i de våldtagnas vardagsliv på sjukhuset. De är gui­ der i en tillvaro fylld av förvirring och förtvivlan och frågetecken inför framtiden. Esther säger:

»Jag är här för att hjälpa till att hela de här kvinnornas inre sår.

Många har blivit våldtagna inför sin egen familj, i vissa fall har milismännen tvingat nära släktingar att utföra våldtäkten. Allt för

16

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

att förnedra kvinnan och hennes närmaste. Så när de kommer hit är deras inre trasigt. De måste helas.

På morgonen går jag hit ned och hälsar på bland kvinnorna.

Vi sjunger tillsammans en stund, och jag talar med så många som möjligt. Ganska snabbt märker jag och andra social­assistenter vil­ ka som är öppna och vid gott humör och hoppfulla, och vilka som är inåtvända och helt fyllda av bekymmer och inte mår bra. Vi för privata samtal med dem som har det svårast. Vi tar upp deras individuella problem, vi lyssnar och låter dem prata, vi försöker skingra oron. En del lyser upp, blir glada och tackar för hjälpen, andra behöver kanske kontakt med psykologen för mer avancerad behandling. Och ibland ser jag hur de som lyst upp under ett sam­ tal några timmar senare sjunker in i sin sorg och ensamhet igen.

Då får man ta en ny kontakt och prata vidare om det som är svårt och gör ont. Det gäller att hitta något positivt, att ge dem livslusten tillbaka. Som socialassistent ger jag också kvinnorna praktiskt trä­ ning, jag lär dem till exempel hur man sköter sin hygien, vad som är nyttigt att äta, hur man bäst tar hand om sina barn.«

De utsatta kvinnorna behöver stöd och hjälp när det gäller en mängd praktiska problem. De står inför svåra beslut inför framtiden. När de kommer hit är de vilsna, förvirrade, såriga till kropp och själ, livet har tagit en vändning som är oerhört dramatisk och tragisk. Framtiden är en dimbank, som tycks ogenomtränglig.

Sjukhuset är i sig en ny och främmande miljö. Men där möts de

av vänlighet och värme. För en del ger den medicinska och psykolo­ giska behandlingen hopp – för andra ser det mörkare ut. Men för alla är

17

ändå sjukhuset en oas av trygghet. Oron gäller framtiden och riskerar att kantra över i ångest och förtvivlan. Då är det lätt att paniken tar över rodret och styr livet.

Inom ramen för projektet på Panzisjukhuset, som administre­ras

av pmu InterLife och finansieras av eu:s biståndsavdelning echo och Sida, görs ett förebyggande, rådgivande arbete. Det finns till exempel risk att en våldtagen kvinna som övergivits av sin man och sin släkt och stötts ut av lokalsamhället, inte ser någon annan möjlighet att försörja sig än att bli prostituerad, att sälja den kropp som redan blivit skändad och förnedrad. Den risken kan inte mötas med moraliska fördömanden, det krävs praktiska råd som hindrar att kvinnan ham­ nar i prostitutionen. Man måste hjälpa henne att finna andra vägar till försörjning, vägar till en människo­värdig framtid.

Där finns då psykologer med sitt professionella stöd, och där finns

Esther och hennes kolleger med sina kunskaper, sina livserfarenheter och inkännande värme. Och där finns kvinnocentret Dorkas och and­ ra sidoprojekt, där de som behandlats på Panzisjukhuset får utbild­ ning och mikrokrediter och kan hitta en väg framåt för sig själva och sina barn.

De dagar som jag vistas på sjukhuset i Bukavu för att göra intervjuer tar jag så ofta som möjligt chansen att bara gå omkring på området.

Det är en brokig värld, full av aktiviteter, full av liv. Och död.

Där finns ju inte bara de kvinnor som blivit våldtagna och som på

annat sätt drabbats av krigets förbannelse, där finns patienter av alla slag. Små barn tultar omkring, med eller utan mödrar. En del med uppsvällda hungermagar. Gamla människor rör sig långsamt och för­

18

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

siktigt över stenlagda gångar. Unga pojkar hoppar omkring med hjälp av kryckor. Vita rockar fladdrar förbi i alla riktningar eller klungar ihop sig i en kort minikonferens på väg mellan operationssalar och sjuksängar. Sjuktransporter anländer, andra bilar samlar grupper av kvinnor som ska åka hem till byn efter avslutad behandling.

Ibland skär ett rop genom luften; högljudd gråt sprider sig från

individen till gruppen, ropet växer i omfång och styrka. Någon är död.

Sjukdomen kunde inte botas. Livet är slut. Anhöriga öppnar smärtans slussar och låter sorgens flod välla fram. Ropen och gråten berättar att även den bästa sjukvård har sin begränsning, att den inte kan förändra livets grundvillkor, nämligen att det är ändligt, att döden till sist drabbar oss alla. Och jag påminns om att detta är Afrika, inte Sverige där döden och sorgen diskret stuvas undan så att omgivningen inte ska bli störd.

Smärtans rop skär djupast när ett litet barn har dött, när moderns

förtvivlan tycks gränslös och omgivningens tröst utan verkan. Jag hör det en dag när en procession går förbi med en liten vit kista.

Då tänker jag igen på dessa kvinnor som kommit hit med alla sina

mörka minnen av familjemedlemmars död. Makar, söner, döttrar, bröder och systrar som brutalt och meningslöst plågats till döds av rebeller, milisgrupper och soldater utan nåd och barmhärtighet. Nu sörjer de med andra, deltar i deras gråt, och för en stund kan jag tycka att det är Kongos historia som blottas likt ett öppet sår. När ska plå­ gan ta slut för detta folk?

Och så den andra sidan – hoppets ton som jag också hör bland sjuk­ husets byggnader. Kanske klarast och tydligast i de morgonsamlingar

19

som hålls på den rektangulära gården med grovt, nyklippt gräs och välskötta blommor under den öppna himlen och med sittplatser under tak. På kortsidan står en talarstol med mikrofon, och alldeles intill, på ena långsidan, agerar vissa morgnar en kör uppbackad av trummor. Kvinnan som spelar på trummorna med stor energi ser ut som om hela hon är fylld av lycka.

Kvart över sju samlas de här, patienter som inte är bundna vid

sängen och personal som har tid. Man sjunger tillsammans, kraftfullt och rytmiskt. Tillfälliga gäster på sjukhuset presenteras. Någon läser tröstande bibelord och talar, uppmuntrande och upplyftande, för att ingjuta hopp och förtröstan i nedstämda sinnen. Man sjunger igen, klappar takten när rytmen lockar till det, och morgonsolen får fukten i gräset att glittra.

En morgon är Lauri J Romanzi med i morgonsamlingen. Hon är en

läkare från New York city, som inom ramen för Panzisjukhusets sam­ arbete med Harvard University är på tillfälligt besök i Bukavu.

Efteråt säger hon till mig: »Jag är inte särskilt religiös, men det

här, det är bra terapi. Det är nyttigt för kvinnorna«.

Jag begriper vad hon menar. Den dagliga morgonbönen är ett av

de tillfällen på Panzisjukhuset då hopp förmedlas till de hopplösa, då glädjen bryter igenom sorgens tunga svarta slöja på samma sätt som de första solstrålarna jagar nattens kompakta mörker på flykten. Det är en del av rehabiliteringen, av vägen tillbaka till livet.

När jag går från den rektangulära gården hör jag fortfarande sång­

en, den gungande rytmiska melodin, orden som jag inte förstår och ändå förstår.

20

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

VĂĽldtagna och utstĂśtta

Joanna, 32 år »Han sköt med gevär rätt in i mitt underliv«

jag ber henne berätta sin historia. Hon tvekar.

»Så många journalister har kommit och intervjuat de våldtagna kvinnor som får vård på Panzisjukhuset. Journalisterna har lovat att deras berättelser ska stoppa kriget. Men ju mer vi berättat desto värre har situationen blivit här i östra Kongo.«

32-åriga Joanna är besviken.

Vi möts just i början av regntiden i oktober 2008. Vägarna är leri­ga

och hala. Genom Bukavu, som en gång var östra Kongos glänsande pärla vid stranden av Kivusjön men nu är söndertrasat av krig och jord­ bävningar, ringlar ändlösa köer av fotvandrare längs vägarna. Männi­ skorna halkar omkring i lervällingen, bilarna maler långsamt fram där luckor i detta lämmeltåg öppnar sig, motorcyklarna tar fräcka och far­ liga gen­vägar i trafiken och stänker ner fotgängarna.

Hit till Bukavu kommer flyktingar från de vidsträckta regioner där

beväpnade milisgrupper och arméer terroriserar byarnas invånare, skrämmer dem till underkastelse, kräver dem på skatter, våldtar kvin­

Våldtagna och utstötta

23

norna, slår ihjäl de motspänstiga. Eller bara slår ihjäl när andan faller på – män, kvinnor och barn.

I Bukavu kan de leva någorlunda trygga under ett paraply av fn-

soldater. Men den dagliga jakten på något att äta är tröttsam, och hopplösheten kommer lätt smygande över den som flytt ett uselt liv i tro att det finns ett bättre.

Jag sitter i Panzisjukhusets gästhus med Joanna och tolken MärthaGreta Halldorf, som levt här i många år och inte bara kan språket utan också kulturen och människorna. Hon ser också Joannas tveksamhet och resonerar med henne om nyttan av att berätta. Jag lovar inte att intervjun med henne ska stoppa några krig, men kanske att den kan väcka en och annan i den andra världen, den som ligger ljusår från Joannas värld, så att de förstår vad som pågår. Och åtminstone försö­ ker göra något åt eländet.

Så hon börjar berätta om uppväxten i byn Mboko i territoriet Fizi.

En uppväxt med 23 syskon – hennes pappa hade fyra fruar. Familjen levde på jordbruk och fiske. Och om det som hände när Joanna var 25 år, hade gift sig och flyttat till Uvira. »En av mina svägerskor hade dött. Jag reste genast till mina för­ äldrar för att vara med på begravningen. Vi var några som skulle gå och hämta den avlidnas kropp och flytta den till platsen för be­ gravningen. Vi gick genom skogen. Jag och en äldre kvinna kom ifrån den övriga gruppen, vi gick ett stycke efter de andra. Plöts­ ligt dök en rwandisk soldat upp på vägen. Han var beväpnad och krävde att vi skulle vända. Vi fick inte gå längre, sa han. Vi tänker

24

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

inte vända, sa vi. För vi ska hämta en död släkting som ska be­ gravas. Då sa soldaten att min kamrat kunde få fortsätta, men jag skulle stanna och hjälpa honom med en sak.

Det rann en flod en bit från vägen. Han krävde att jag skulle

bära honom över floden. Det var ju omöjligt, så jag sa att det kan jag inte. Då tvingade han mig av vägen och in på en liten skogsstig och sa att han skulle döda mig eftersom jag trotsade honom. Så vräkte han ned mig på stigen och började slita kläderna av mig. Då hörde jag någon komma. Jag skrek på hjälp så mycket jag orkade och för­ sökte samtidigt slå mig fri. Det dök upp en man på stigen, men han vågade inte ingripa utan försvann från platsen så fort han kunde.

Jag försökte värja mig mot soldaten och fortsatte att slåss med

honom så gott jag kunde. Då hörde jag gevärseld tätt inpå mig.

Det var flera skott. Soldaten sköt mot min vagina, men jag fattade inte vad som hände, kände bara att det gjorde fruktansvärt ont.

Och jag slogs för mitt liv. Soldaten kastade geväret och drog sin kniv och hotade att skära halsen av mig. Men på något märkligt sätt fick jag kraft att slå undan kniven. Han tappade den. Soldaten trodde väl att jag var döende och blev överraskad.

Jag lyckades släpa mig undan från mannen, som tog på sig de

kläder han tagit av sig för att ligga med mig. Sedan stack han bara iväg.

Då hade jag fallit ihop bland träden och orkade ingenting. Jag kände hur kläderna från midjan och nedåt blev alldeles kladdiga av blod.

Den äldre kvinna som jag haft sällskap med hörde skottloss­

ning­en och misstänkte att jag blivit dödad. Hon återvände för att se vad som hänt. Hon letade efter mig och ropade mitt namn.

Först kände jag inte igen rösten utan fick för mig att det var sol­

Våldtagna och utstötta

25

daten som kom tillbaka. Men sedan hörde jag vem det var och gav mig tillkänna.

Min kamrat reste mig upp och stödde mig, så att vi skulle kun­

na gå till våra vänner som väntade på oss. Ibland fick hon bära mig, jag var helt tömd på kraft. Det var en fruktansvärt smärtsam vand­ ring på två-tre kilometer innan vi äntligen kom fram till de andra.

Alla var väldigt rädda. De hade hört skotten och förstod att det fanns främmande soldater i området och att vad som helst kunde hända.

Mina vänner tog mig till ett sjukhus i närheten, där man räd­

dade mitt liv genom att ge mig nytt blod. Men så mycket mer kun­ de man inte göra. Jag fördes snabbt till ett större sjukhus i Uvira, där man kunde behandla mig, ge mig medicin och så vidare.

När man såg hur söndertrasat mitt underliv var så bar det

snabbt av till Panzisjukhuset i Bukavu. Det var Röda korsets per­ sonal i Uvira som kände till det nya sjukhuset och såg till att jag transporterades dit.«

På Panzisjukhuset opererades Joanna fyra gånger. Sedan skickades hon till specialistvård i Addis Abeba i Etiopien. Efter ytterligare ope­ rationer och en lång konvalescens var kroppen ganska återställd. »Jag har ont i huvudet ibland, det är allt.«

Fast ändå inte riktigt allt. Det hon genomgått spökar inte för hen­

ne, men efter det som skett övergavs hon av sin man. Nu utbildas hon till sjuksköterska på Panzisjukhuset. Efter tre års studier har hon ett år kvar. Sedan hoppas hon kunna läsa vidare på universitetsnivå. »Det svåraste just nu är nog de sociala problemen. Jag är ensam, har ingen man och det är knappast aktuellt med omgifte. Mina be­

26

de glömd a k v i n n o r nas r ö st

kymmer handlar väldigt mycket om vad jag ska leva på från dag till dag. Jag bor här i Bukavu, men har ganska lång väg till sjuksköterske­ skolan. Det är jobbigt att gå och det kostar att resa.«

Nuet och framtiden är ett större problem än det förflutna. Men

Joanna är en kvinna med beslutsamma anletsdrag och en blick som inte viker undan. Hon tog fajten med soldaten som försökte döda henne. Hon är beredd att kämpa vidare.

Jag kan inte låta bli att uttrycka min beundran för hennes viljestyrka;

det kan inte vara lätt att komma igen efter det hon varit med om, och att börja om från början och studera med en tydlig mål­sättning.

Själv tycker hon inte att det är så konstigt.

»Jag har alltid velat studera, och när jag var väldigt ung drömde jag om att arbeta med sjukvård. Så nu gör jag det – studerar för att bli sjuksköterska och kunna göra det jag alltid velat göra.«

Jag tackar för att hon trots sin tveksamhet ställde upp och berättade

sin historia. Hon går ut genom dörren med rak rygg och högburet hu­ vud. Kroppsspråket signalerar att hon inte väntar sig några underverk som resultat av den här intervjun heller. Den är en i raden. Liksom hen­ nes öde är ett i raden av dessa tragiska berättel­ser som aldrig tycks ta slut.

Jag önskar förstås att hon har fel, att det ska komma en vändpunkt

där kriget stoppas och människorna i östra Kongo på nytt ska kun­ na leva i fred och frid. Och jag hoppas förstås att medierna ska bidra till detta.

Men hur skulle jag kunna säga emot en människa som bär san­

ningens skrift på sin egen kropp, dessa ärr som vittnar om en ofattbar ondska, och om omvärldens märkliga glömska.

Kvinnorna i Kongo överges inte enbart av sina män.

Våldtagna och utstötta

27

Tusentals kvinnor utsätts varje år för brutala våldtäkter i Demokratiska republiken Kongo. För många av dem blir straffet dubbelt när de efter våldtäkten blir Maria,utfrysta 37 år av sin släkt och betraktade som förorenade »Bybornaavkallade mig för fiendens hustru« fienden.

Läkaren Denis Mukwege, grundare och chef för Panzisjukhuset i Bukavu, har blivit de våldtagna kvinnornas röst i världen. Han har vigt sitt liv åt att upprätta dessa kvinnors värdighet, fysiskt och psykiskt.

För sitt outtröttliga arbete har han nu tilldelats »DetNobels hände den 5 januari det var fredspris 2018.1998.

HanJag harminns ocksåatt sedan tidi-en fredag.

Två soldater bröt sig in fn:s i huset på natten när jag sov.

Jag vaknade gare belönats med människorättspris och Olof av attPalmepriset. de slog in dörren och bara klev in. Min man var borta för

att arbeta på en plats, som låg mycket långt hemifrån. Han skulle Denisi flera Mukwege har genom sitt mod förändrat värlvara »Dr bortrest veckor. den. Han har gett en röst åt de allra mest utsatta och sett Soldaterna frågade efter min man. Jag sa som det var, att han till att världen inte kunnat blunda för dessa grymheter inte fanns hemma. Du ska ge oss alla pengar du har i huset, sa och brott. Tack vare honom är världen lite bättre idag.« de, och hotade mig med sina vapen.

Det finns inga pengar här, ambassadör jan eliasson styrelseordförande svarade jag. Då visade en av soldaternapeac sitt gevär och sin i stockholm international e researc h kniv och frågade mig, vad(sipri) jag föredrog. menade att jag skulle välja det institute samt Han fd vice generalsekre­ terare för fn och fd utrikesminister vapen med vilket han skulle döda mig. Inget av dem, jag avskyr båda, svarade jag.

Då kom jag ihåg att det fanns 400 kongolesiska franc på ett

ställe i huset, det var pengar min man lämnat till barnens skol­ gång. Jag tog fram de skrynkliga sedlarna och gav till soldaterna.

Men de var inte nöjda. De gick igenom hela huset och stal allt.

Till och med mina kläder tog de. Sedan tvingade de ned mig på www.pmu.se