9789155258986 by Smakprov Media AB

En förbannelse, ett val,två öden … När sextonårige Ethan möter den nya tjejen Lena, inflyttad till lilla sydstatssamhället Gatlin, slår det gnistor. De dras obevekligt till varandra, men deras kärlek är farlig och hotar att avslöja mörka hemligheter ur det förflutna. En okänd värld av magi väntar på att slå klorna i Lena. Hennes kärlek till Ethan kan inte få fortsätta … Men Ethan är beredd att göra vad som helst för att inte förlora Lena. Han tänker inte ge upp kampen mot de onda krafterna.

En mörk och romantisk kärlekssaga! Magi, förbannelser och skrämmande hemligheter – och två huvudpersoner som gör allt för varandra. Beautiful Creatures är första delen i en serie. Boken är en internationell succé som även blivit storfilm.

ISBN 978-91-552-5898-6

INNAN

Mitt ute i ingenstans Det fanns bara två sorters människor i vår stad. ”De som är fårskallar och de som är fast”, som min far tillgivet beskrivit våra grannar. ”De som måste stanna eller är för dumma för att dra. Alla andra tar sig härifrån.” Det rådde inga tvivel om vilken kategori han tillhörde, men jag hade aldrig vågat fråga varför. Min far var författare och vi bodde i Gatlin, South Carolina, för att familjen Wate alltid hade gjort det, ända sedan min gammel-gammel-gammel-gammelgammelfarfar Ellis Wate kämpade och dog på andra sidan Santee River under inbördeskriget. Fast folk här kallade det inte inbördeskriget. Alla under sextio års ålder kallade det kriget mellan staterna, medan alla över sextio kallade det nordstaternas anfallskrig, som om nordstatsborna tappat humöret och gett sig på sydstaterna utan anledning. Alla utom min familj, alltså. Vi kallade det inbördeskriget. Bara en av många anledningar till att jag längtade härifrån.

Gatlin var inte som småstäder i filmer, om det inte var ungefär femtio år gamla filmer. Vi låg för långt från Charleston för att ha Starbucks eller McDonald’s. Allt vi hade var en Dar-ee Keen, eftersom familjen Gentry var för snåla för att köpa helt nya bokstäver när de tog över Dairy King. Biblioteket hade fortfarande ett kartotek, skolan hade fortfarande svarta tavlor och vår kommunala simbassäng var Lake Moultry med sitt varma bruna vatten. Filmer gick upp på biografen ungefär samtidigt som de kom ut på DVD, men för att se dem måste man ta sig till Summerville. Alla butiker låg på Main, alla fina hus på River, och alla andra bodde söder om Route 9, där vägbeläggningen vittrat sönder till skrovliga asfaltsknölar – hemska att gå på, men perfekta att kasta på ilskna pungråttor, världens elakaste djur. Sådant såg man aldrig på film. Gatlin var inget komplicerat ställe; Gatlin var Gatlin. Grannarna höll vakt från sina verandor i den outhärdliga värmen, försmäktade i varandras åsyn. Men till ingen nytta. Ingenting förändrades någonsin. I morgon började skolan igen, mitt andra år på Stonewall Jackson High, och jag visste redan precis vad som skulle hända – var jag skulle sitta, vem jag skulle prata med, skämten, tjejerna, vem som skulle parkera var. Gatlin County bjöd inte på några överraskningar. Vi var i princip epicentrum för mitt ute i ingenstans. Det var åtminstone vad jag trodde när jag slog ihop mitt tummade exemplar av Slakthus 5, stängde av min iPod och släckte lampan sommarens sista kväll. Det visade sig att jag inte kunde ha haft mer fel. Det fanns en förbannelse. Det fanns en flicka. Och mot slutet fanns det en grav. Jag anade ingenting.

2/9

Som en dröm Jag föll. Jag föll fritt, störtade genom luften. ”Ethan!” Hon ropade på mig och blotta ljudet av hennes röst fick mitt hjärta att skena. ”Hjälp mig!” Hon föll också. Jag sträckte ut armen, försökte fånga henne. Jag trevade, men fångade bara luft. Det fanns ingen mark under mina fötter och jag klöste i lera. Våra fingertoppar snuddade vid varandra och jag såg gröna gnistor i mörkret. Sedan tappade mina fingrar greppet om hennes, och allt jag kände var förlusten. Citroner och rosmarin. Till och med då kände jag hennes doft. Men jag kunde inte fånga henne. Och jag kunde inte leva utan henne.

Jag satte mig upp med ett ryck, försökte hämta andan. ”Ethan Wate! Vakna! Du ska inte komma för sent första skoldagen!” Jag hörde Ammas röst ropa från bottenvåningen. Min blick fokuserade på en fläck svagt ljus i mörkret. Jag hörde den avlägsna rytmen av regn som föll mot våra gamla fönsterluckor. Det måste regna. Det måste vara morgon. Jag måste vara i mitt rum. Rummet var fuktigt och varmt av regnet. Varför var fönstret öppet? Det bultade i huvudet. Jag föll ner på rygg igen, och drömmen bleknade bort som drömmar alltid gör. Jag var trygg i mitt rum, i vårt uråldriga hus, i den knarrande mahognysäng där sex generationer Wate förmodligen hade sovit före mig, där folk inte föll genom svarta hål av lera och där ingenting någonsin hände. Jag stirrade upp på det putsade taket, målat i samma färg som himlen för att hindra timmermansbina från att bygga bo. Vad var det för fel på mig? Jag hade drömt samma dröm i flera månader nu. Även om jag inte kunde komma ihåg hela, mindes jag alltid samma sak. Flickan föll. Jag föll. Jag måste hålla fast men kunde inte. Om jag släppte skulle någonting fruktansvärt hända med henne. Men det var just det – jag kunde inte släppa. Jag kunde inte förlora henne. Det var som om jag var kär i henne, trots att jag inte kände henne. Som kärlek före första ögonkastet. Vilket lät vansinnigt, för hon var bara en flicka i en dröm. Jag visste inte ens hur hon såg ut. Jag hade drömt samma dröm i flera månader, men på hela den tiden hade jag aldrig sett hennes ansikte, i alla fall inte som jag kunde minnas. Allt jag visste var att jag blev lika sjuk inombords varje gång jag förlorade henne. Jag kunde inte hålla kvar henne och det vände sig i magen, som när man åker bergochdalbana och vagnen gör en störtdykning.

Fjärilar i magen. Vilken värdelös metafor. Snarare mördarbin. Kanske höll jag på att tappa greppet, kanske behövde jag bara en dusch. Hörlurarna hängde fortfarande runt halsen, och när jag tittade ner på min iPod såg jag en låt jag inte kände igen. Sixteen moons. Jag kunde inte placera rösten, men det kändes som om jag hade hört den förut.

Sixteen moons, sixteen years Sixteen of your deepest fears Sixteen times you dreamed my tears Falling, falling through the years … Den var missmodig, otäck – nästan hypnotisk. ”Ethan Lawson Wate!” hörde jag Amma ropa över musiken. Jag stängde av, satte mig upp och drog undan täcket. Det kändes som om lakanen var sandiga, men jag visste bättre. Det var jord. Och mina naglar var svarta av intorkad lera, precis som förra gången jag drömt den här drömmen. Jag skrynklade ihop underlakanet och tryckte ner det i tvättkorgen under gårdagens svettiga träningströja. Jag ställde mig i duschen och försökte glömma alltihop medan jag skrubbade händerna och de sista svarta fragmenten av drömmen försvann ner i avloppet. Om jag inte tänkte på det, hände det inte. Så hade jag resonerat kring det mesta de senaste månaderna. Men inte när det gällde henne. Jag kunde inte låta bli. Jag tänkte på henne hela tiden. Jag återvände ständigt till samma dröm, trots att jag inte kunde förklara den. Och det var min hemlighet, i sin helhet. Jag var sexton år gammal, jag höll på att förälska mig i en flicka som inte ens fanns på riktigt och jag var långsamt på väg att förlora förståndet.

Hur hårt jag än skrubbade kunde jag inte få hjärtat att sluta bulta. Och genom tvålen och schampots parfymlukt kände jag fortfarande doften. Nätt och jämnt, men den fanns där. Citroner och rosmarin. Jag kom ner till samma betryggande och allomfattande likhet. Vid frukostbordet ställde Amma samma gamla blåvita porslinstallrik – drakgods, brukade mamma kalla det – med stekt ägg, bacon, rostbröd och majsgryn framför mig. Amma var vår hushållerska och min extrafarmor, fast hon var både smartare och surare än min riktiga farmor. Amma hade praktiskt taget uppfostrat mig, och hon såg det som sin livsuppgift att få mig att växa några decimeter till trots att jag redan var en och åttioåtta. Den här morgonen var jag ovanligt utsvulten, som om jag inte hade ätit på en vecka. Jag skyfflade i mig ett ägg och två bitar bacon och kände mig genast bättre till mods. Jag flinade mot henne med munnen full. ”Snåla inte, Amma. Det är första dagen i skolan.” Hon ställde ett stort glas med apelsinjuice och ett ännu större med mjölk – standardmjölk, det enda vi någonsin drack – framför mig. ”Har vi ingen chokladmjölk?” Jag drack chokladmjölk på samma sätt som vissa drack cola eller kaffe. Redan på morgonen längtade jag efter nästa sockerkick. ”A. C. K. L. I. M. A. T. I. S. E. R. I. N. G.” Amma hade alltid ett korsord till hands, ju större, desto bättre, och hon tyckte om att använda dem. När hon bokstaverade ordet kändes det som om man fick ett slag i huvudet för varje bokstav. ”Som i bäst att du vänjer dig. Och fundera inte ens på att sätta en fot utanför ytterdörren förrän du har druckit upp din mjölk.” ”Uppfattat.” ”Jag ser att du har klätt upp dig.”

Det hade jag inte. Jag hade på mig jeans och en urtvättad t-shirt, som vanligt. Tröjorna hade olika tryck – i dag var det Harley-Davidson. Och samma svarta Converse som jag haft i tre år nu. ”Jag trodde du skulle klippa det där håret.” Hon sa det som en förebråelse, men jag hörde vad det egentligen var – gammal hederlig tillgivenhet. ”När sa jag det?” ”Vet du inte att ögonen är själens fönster?” ”Jag kanske inte vill att någon ska titta in i min.” Amma straffade mig med ännu en tallrik bacon. Hon var knappt en och en halv meter lång och antagligen äldre än drakgodset, fast varje födelsedag hävdade hon att hon fyllde femtiotre. Men Amma var allt annat än en mild gammal dam. Hon var envåldshärskare i mitt hem. ”Inbilla dig inte att du ska gå ut i det här vädret med blött hår, förresten. Jag gillar inte hur den här stormen känns. Som om vinden har sparkat upp något otäckt, och sådana dagar kan man inte stoppa. De har en egen vilja.” Jag himlade med ögonen. Amma såg saker och ting på sitt eget sätt. När hon var på det här humöret brukade mamma kalla det att mörkna – religion och vidskepelse i en enda blandning som bara existerar i södern. När Amma mörknade var det helt enkelt bäst att hålla sig undan. Precis som det var bäst att låta hennes berlocker ligga kvar på fönsterblecken och hennes handgjorda dockor i lådorna. Jag slevade upp lite mer ägg och avslutade min mästarfrukost med att lägga sylt, ägg och bacon mellan två rostade brödskivor. När jag stoppade mackan i munnen sneglade jag mot hallen av gammal vana. Dörren till pappas arbetsrum var redan stängd. Pappa skrev på nätterna och sov i den gamla soffan i sitt arbetsrum hela dagarna. Så hade det varit sedan mamma dog i april förra året. Han kunde lika gärna vara vampyr, som min moster Caroline hade sagt när hon bott hos oss den våren. Jag hade antagligen missat min chans att träffa

honom i dag. Man öppnade inte den dörren när den väl var stängd. Någon tutade ute på gatan. Link. Jag tog upp min slitna svarta ryggsäck och sprang ut i regnet. Klockan kunde lika gärna ha varit sju på kvällen som på morgonen, så mörkt var det. Vädret hade varit konstigt de senaste dagarna. Links bil, Skrället, stod ute på gatan med hostande motor och dånande musik. Jag hade åkt till skolan med Link varenda dag sedan förskolan, när vi blev bästa vänner för att han gav mig halva sin Twinkie-kaka på bussen. Först långt senare fick jag veta att han hade tappat den på golvet. Trots att vi båda hade tagit körkort under sommaren var det bara Link som hade en bil, om man nu kunde kalla den det. Skrällets motor överröstade i alla fall ovädret. Amma stod på verandan med bister min och korslagda armar. ”Den där bullriga musiken spelar vi inte här, Wesley Jefferson Lincoln. Tro inte att jag drar mig för att ringa din mamma och berätta vad du gjorde nere i källaren hela sommaren när du var nio år gammal.” Link gjorde en grimas. Det var inte många som använde hans dopnamn, förutom hans mor och Amma. ”Förlåt mig”, sa han. Nätdörren slog igen. Han skrattade och lät hjulen spinna på asfalten när vi svängde ut från trottoarkanten. Han körde alltid som om vi var på flykt efter ett bankrån. Fast vi kom aldrig undan. ”Vad gjorde du i min källare när du var nio år gammal?” ”Vad gjorde jag inte i din källare när jag var nio år gammal?” Link sänkte volymen, vilket var tur eftersom musiken var förfärlig och han var på väg att fråga vad jag tyckte om den, som han gjorde varje dag. Det tragiska med hans band, Who Shot Lincoln, var att ingen av medlemmarna kunde spela något instrument eller sjunga. Ändå kunde han inte prata om annat än att spela trummor och flytta till New York efter skolan och skivkontrakt som det antagligen aldrig skulle bli någonting av. Och med antagligen menar jag att det var mer

troligt att han skulle sätta en straff, aspackad och med förbundna ögon, från parkeringsplatsen bredvid basketplanen. Link tänkte inte gå på college, men han låg ändå före mig. Han visste vad han ville göra, även om chansen att han skulle lyckas var mikroskopisk. Allt jag hade var en skokartong full med collegekataloger jag inte kunde visa för min pappa. Jag struntade i vilket college jag hamnade på, bara det låg minst hundra mil från Gatlin. Jag ville inte sluta som min pappa, bo kvar i samma hus, i samma stad som jag växt upp i, med samma människor som aldrig hade drömt sig härifrån.

De drypande våta gamla viktorianska husen som kantade gatan såg nästan precis likadana ut som när de byggdes för över hundra år sedan. Min gata kallades Cotton Bend eftersom de här gamla husen brukade ligga intill hektar efter hektar av bomullsodlingar. Nu låg de bara intill Route 9, och det var i princip det enda som hade förändrats här. Jag tog en sockermunk ur lådan på golvet framför sätet. Den var inte precis färsk. ”Laddade du upp en konstig låt till min iPod i går kväll?” ”Vilken låt? Vad tycker du om den här?” Link skruvade upp volymen på sitt senaste demospår. ”Jag tycker att den behöver finputsas. Som alla dina låtar.” Jag sa samma sak varje dag, mer eller mindre. ”Och ditt ansikte kommer att behöva finputsas när jag har gett dig en omgång.” Han sa också samma sak varje dag, mer eller mindre. Jag tittade igenom min spellista. ”Låten hette Sixteen Moons eller något åt det hållet.” ”Vet inte vad du pratar om.” Låten var inte där. Den var borta, men jag hade ju lyssnat på den

i morse. Och jag visste att jag inte hade inbillat mig, för den hade fastnat i huvudet. ”Om du vill höra en låt kan jag spela en ny.” Link sänkte blicken för att byta spår. ”Hallå, håll ögonen på vägen.” Men han tittade inte upp, och ur ögonvrån såg jag en okänd bil komma mot oss i motsatta körfältet … En kort sekund tystnade ljuden från vägen och regnet och Link, och det var som om allting rörde sig i slow motion. Jag kunde inte slita blicken från bilen. Det var bara en känsla, ingenting jag kunde beskriva. Sedan passerade den och försvann bakom oss. Jag kände inte igen bilen. Jag hade aldrig sett den förut. Det var närmast omöjligt, för jag kände till varenda bil i hela stan. Det fanns inga turister vid den här tiden på året. De skulle aldrig ta den risken under orkansäsongen. Bilen var lång och svart, som en likbil. Jag var faktiskt ganska säker på att det var en likbil. Kanske var det ett omen. Kanske skulle det här året bli värre än jag hade trott. ”Här är den. Black Bandana. Den här sången kommer att göra mig till en stjärna.” När Link väl tittade upp var bilen borta.

ISBN 978-91-552-5898-6