9789151102948

Skolans arbete mot kränkningar

Joakim Lindgren, Sara Carlbaum, Agneta Hult & Christina Segerholm

JURIDIFIERINGENS KONSEKVENSER

Förord Vi skriver förordet till denna bok om nya former av arbete mot kränkning­ ar i skolan mitt under pågående pandemi under våren 2020. I skrivande stund har över 160 000 människor i världen förlorat sina liv och försatt hela sam­ hällen i kris. Samtidigt är de mer bestående effekterna av covid-19 fortfarande omöjliga att överblicka.

Vi tvingas konstatera att flera viktiga lärdomar från de senaste månadernas utveckling också ekar i vår bok, om än i andra former och i en annan skala. Att motverka kränkningar i skolan, att skapa trygghet – och en känsla av trygghet – är en mycket svår och komplex utmaning. Att helt få stopp på kränkningar är antagligen omöjligt.

Pandemin påminner oss (igen) om att världen är osäker. Vi kan aldrig helt förutse och förhindra problem, risker och faror. Som Johan Frostegård, profes­ sor i medicin, uttrycker det på Dagens Nyheters debattsida kan inte ”kriget” mot covid-19 vinnas: ”viruset går inte att utrota. Vi måste leva med det” (Froste­ gård 2020). Om det skulle lyckas finns alltid risken att nya virus eller andra faror dyker upp. En generell slutsats är att vi därför måste förbereda samhällen och människor för denna osäkerhet – vi måste bygga system och i vidaste me­ ning utbilda människor som kan hantera osäkerhet. Vetenskaplig kunskap och expertis är i detta sammanhang ovärderlig, men den förmår inte alltid att ge oss tydliga svar. Pandemin har visat (igen) att vår kunskap har gränser. Fakta saknas och statistik är otillförlitlig och medger inte adekvata jämförelser eller hållbara framtidsprognoser. Där fakta slutar tar omdöme och diskussion vid – även experter med djupast möjliga kunskap drar olika slutsatser om vad som behöver göras.

På pandemins golv tar vårdens professionella betydande personliga risker och löser svåra problem. De prioriterar, de lägger sin tid och sina resurser på de svårt sjuka och behövande (andra patienter får stå tillbaka). De genomför enorma arbetsinsatser och visar hjältemod tyngda av ansvar och stora påfrestningar.

Men stressen tycks vara av ett annat slag än den som under de senaste årtion­ dena slitit ut hela yrkesgrupper. Att pressa sig maximalt i arbetet med att bota, lindra och trösta i en situation präglad av osäkerhet verkar helt enkelt belasta vårdpersonal på andra sätt än tvånget att utföra innehållslös dokumentation och mekaniskt följa manualer. Johan von Schreeb, professor i global katastrof­

medicin, beskriver i en intervju vårdens sätt att ta sig an pandemin i termer av en ”nybyggaranda” som ”kommer att forma en hel läkargeneration”: Jag tror att många upplever en känsla av att få jobba på riktigt! Vården har lidit av en bisarr dokumentationshysteri som nu rensas bort per automatik, och för­ hoppningsvis inte kommer tillbaka. Jag hoppas att svenska läkare kommer att visa ett större kliniskt självförtroende i coronans spår. (Hedberg 2020)

Denna centrala konflikt mellan kärnuppdrag och arbetsuppgifter som inte handlar om att lösa verkliga problem präglar också skolans arbete mot kränk­ ningar. Vår förhoppning är att denna bok bidrar till att belysa denna konflikt och att den också bidrar till diskussionen om hur skolan kan arbeta mot kränk­ ningar. Som vi kommer att visa är det ett arbete som – precis som kampen mot coronaviruset – präglas av ovisshet och svårgripbara effekter med långa tidshorisonter.

Vi vill rikta ett stort tack till Forskningsrådet för hälsa, välfärd och arbetsliv och lärarutbildningen vid Umeå universitet som finansierat den forskning som ligger till grund för denna bok. Vi riktar ett särskilt varmt tack till de chefer, tjänstemän, rektorer, skolpersonal, föräldrar och elever som tog sig tid att prata med oss och dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter.

Umeå den 20 april 2020 Joakim Lindgren, Sara Carlbaum, Agneta Hult och Christina Segerholm

Innehåll 1. Inledning. Skolans juridifierade arbete mot kränkningar – ett fruktlöst krig?

Joakim Lindgren Juridifieringens dilemma Bokens läsare och kunskapsbidrag

2. Förändrade villkor och praktiker för lärare och skolpersonal i spåren av juridifieringen Agneta Hult, Sara Carlbaum & Joakim Lindgren Utmaningar och risker i arbetet mot kränkande behandling Hur hanterar skolpersonalen de motstridiga logikerna?

Att balansera rapporteringen – ledningens ansvar Diskussion – Juridifieringens avtryck

3. Från mobbning till kränkning: förändringar i skolans styrning Sara Carlbaum Begreppet mobbning – en historisk tillbakablick Tidigare bestämmelser om skolans styrning och ansvar att motverka mobbning Införandet av barn- och elevskyddslagen och BEO Dagens lagstiftning – huvudmannens och skolans ansvar Förekomst av mobbning och kränkningar Förekomst av anmälningar, skadestånd och praxis hos Skolinspektionen och BEO Diskussion – juridifiering för individens rätt till upprättelse eller kollektivets fostran och miljö?

11 13 18

23 26 30 35 36

39 40 42 44 52 57 60 68

4. Skolors arbete mot kränkande behandling i två kommuner: När skollagen filtreras på huvudmannanivå

73

Joakim Lindgren Huvudmannens ansvar och funktion – en bakgrund 74 Huvudmannen som organisatoriskt filter och som individer med egna övertygelser 76 Arbete mot kränkningar i Mars och Maj kommun – en jämförelse 76 Huvudmannen – individer med egna drivkrafter och övertygelser 94 Diskussion 102

5. Skolpersonal och elever om arbetet mot kränkningar – två skolor som exempel

107

Christina Segerholm & Agneta Hult Blåbärsskolan 108 Slånbärsskolan 115 Diskussion – två juridifierade skolor?

122

6. De nya föräldrarna? Skolan, kränkningar och vårdnadshavarna Sara Carlbaum & Joakim Lindgren Samhällsdebatten – anmälningskulturen och skolmyndigheterna Demokratisering, föräldrainflytande och marknad Röster om föräldrar från skolpersonal och huvudmän Föräldrars röster om skolan och kränkningar Diskussion – en förändrad relation mellan hem och skola?

7. Juridifieringens socialisationseffekter – om lättkränkthet och elevers identitet

125 126 131 133 143 158

163

Joakim Lindgren Juridifiering och socialisation 165 Elever och anmälningskulturen 166 Skola utan kränkningar – rättighet eller utopi?

167 Lättkränkthet 173 Inlärd hjälplöshet och andra socialisationseffekter 178

Elevernas perspektiv på kränkningar – vad gör de och vad vill de att vuxna ska göra? ”Nu blev jag kränkt!” – humor och skämtande i och om den juridifierade skolan Avslutande reflektioner: juridifieringen och eleverna

8. Avslutande diskussion. Kriget mot kränkningar Joakim Lindgren Bokens huvudresultat – en sammanfattning Kulturell normförskjutning – narcissism och lättkränkthet Några frågor inför avslutningen Resiliens – alternativ till lättkränkthet och juridifiering Kriget mot kränkningar

Referenser

179 184 187 193 196 203 207 208 212 215

1 Inledning. Skolans juridifierade arbete mot kränkningar – ett fruktlöst krig?

Joakim Lindgren När den kände radiodoktorn Peter-Paul Heinemann myntar begreppet ”mobb­ ning” för omkring 50 år sedan innebär det starten på en lång kamp mot kränkningar i skolan. Pionjären Heinemann förklarar att situationens allvar kräver ett nytt ord: ”Upptäcker man en fiende eller en fara måste man ge den ett namn” (Heinemann 1972, s. 10). Ordet mobbning kom att bidra till ett nytt perspektiv på barns situation i skolmiljön. Med dessa nya glasögon kunde skolans vuxna tydligare se beteenden och handlingar som tidigare ignorerats – sådant som Heinemann kallade ”barns oreflekterade, halvt omedvetna och kyliga grymhetslekar” (Heinemann 1972, s. 8). Ambitioner om att alla barn ska ha ett tryggt och gott liv i skolan började långsamt omsättas i konkret arbete under 1970-talet. I ett historiskt perspektiv är denna övergripande utveckling ett stort och viktigt framsteg för barn i den svenska skolan.

Sedan dess har arbetet för att sätta stopp för situationer där en eller flera elever (eller skolpersonal) utför negativa handlingar mot en utsatt elev trap­ pats upp avsevärt. Det involverar idag forskning, konsulter, program, metoder, organisationer, stiftelser och ett allt intensivare arbete i skolhuvudmännens organisationer och i skolorna. Stödet är unisont. Ingen tycker att barn ska behöva utsättas för fysiska och psykiska övergrepp i en verksamhet som kräver deras deltagande. Vittnesmålen från dem som drabbas av sina skolkamraters grymheter lämnar ingen oberörd och vi vet att effekterna på utsatta elevers psykiska hälsa kan innebära livslångt lidande (Fridh 2018; Lereya m.fl. 2015).

På engelska finns till och med ett begrepp för självmord där mobbning och kränkningar är orsaken: ”bullycide” (Marr & Field 2001).

Barns rättigheter och integritet har också debatterats flitigt på den poli­ tiska nivån. Flera initiativ har tagits i syfte att stärka och skydda dessa rättig­ heter i skolan. Nolltolerans mot kränkningar i skolan (Barn- och elevombudet 2019) har införts och den rättsliga styrningen och regleringen har ökat över tid för att uppnå detta (Ryffé 2019). Barn- och elevskyddslagen (SFS 2006:67) som inne­ fattade en skadeståndsskyldighet innebar ett viktigt steg. Nya myndigheter som 11

Joakim Lindgren Skolinspektionen och Barn- och elevombudet (BEO) har också sett dagens ljus.

Med senaste skollagen (SFS 2010:800) infördes betydligt striktare regleringar av huvudmäns klagomålshantering och rutiner samt en rapporteringsskyldig­ het för personal vid fall av kränkande behandling. I skollagen (SFS 2010:800, 6 kap. 10 §) fastställs att en lärare, förskollärare eller annan personal som ”får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till rek­ torn”. Rektor är i sin tur skyldig att anmäla detta vidare till huvudmannen, som i sin tur skyndsamt är skyldig att ”utreda omständigheterna kring de upp­ givna kränkningarna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden”.

Det har alltså skett betydande förändringar över tid. Skulle man idag ställa en familj med tre generationer bredvid varandra skulle de gamla far- och mor­ föräldrarna, födda kring andra världskrigets utbrott, kunna vittna om en skoltid där auktoritära lärare fortfarande kunde slå elever och där våldsam ”kamrat­ uppfostran” sågs som något naturligt. Föräldrarna, födda ungefär samtidigt som mobbningsbegreppet myntades, började i skolan på 1970-talet och då var skolaga förbjuden i lag sedan ungefär 20 år. De skulle kanske kunna berätta om diskussioner om mobbning och demokrati, om samarbetsövningar och om gemensamma ordningsregler – men också om kamrater som under hela sin skoltid blev slagna, fick sina saker förstörda och fick höra nedsättande ord utan att skolans vuxna egentligen tycktes se eller förmådde ingripa på allvar.

För barnen som går i skolan idag skulle bilden återigen vara annorlunda. An­ tagligen skulle föräldrarnas berättelser om enskilda barns utsatthet vara dem främmande och så även beskrivningar av de vuxnas oförmåga att ingripa. De skulle kanske i stället kunna berätta om vad som händer om någon utsätter en annan elev för en kränkning i deras skola; om möten med elevhälsoteam, samtal med föräldrar och om lärare som skriver incidentrapporter. De skulle kunna berätta om förbud mot skojbråk, möjligen också att man kan anmäla lärare. Kanske känner de till och med till sina egna rättigheter och skollagens skrivningar eftersom de pratat om dessa i skolan.

Som vi antydde inledningsvis är detta i grunden en positiv utveckling där barns villkor i skolan tas på allvar. Men myntet har som bekant alltid två sidor.

Skolans arbete mot kränkningar har inte bara intensifierats, det har också juridifierats, vilket innebär att det i ökande utsträckning styrs av skollagens paragrafer och av juridisk logik och expertis. Ytterst vägleds detta arbete av en föreställning om så kallad ”nolltolerans”, vilket är ett sätt att angripa sam­ hällsproblem som i grunden bygger på social kontroll och har sina rötter i en uppstramning av den amerikanska polisens arbete mot droger under 1980-talet där alla förseelser – stora som små – började straffas hårt (Skiba & Peterson 1999). Kränkningar betraktas utifrån detta kriminalpolitiska perspektiv som 12

1. Inledning. Skolans juridifierade arbete … ett brott som barn ska skyddas ifrån och som ska uppmärksammas, rapporteras och utredas i syfte att klarlägga ansvarsförhållanden.

Samhället gör alltså mer och mer för att öka medvetenheten om kränkningar och för att stoppa dem. Den uttalade förhoppningen är att de slutligen ska utrotas helt. Den amerikanske skolpsykologen Israel Kalman kallar denna sam­ hälleliga mobilisering för kriget mot kränkningar – eller mer exakt: det fruktlösa kriget mot kränkningar (Kalman 2019). Det tycks nämligen vara ett krig som helt enkelt inte låter sig vinnas. Det dominerande juridifierade sättet att angripa problemen, liksom de olika modeller och program som används i västvärldens skolor, uppvisar helt enkelt mycket svaga resultat (Kalman 2013). I Sverige ökar antalet kränkningar och mobbning stadigt och i synnerhet under senare år (Folkhälsomyndigheten 2018). Bland elever i åldrarna 11, 13 och 15 år som upplevt mobbning ökar andelen bland både pojkar och flickor. Från läsåret 2013/2014, då 12,6 procent angav att de blivit mobbade någon gång eller oftare de senaste månaderna, steg andelen till 19,4 procent 2017/2018 (Folkhälsomyn­ digheten 2018). Även Bris ser en markant ökning när det gäller kontakterna om mobbning – hela 48 procent under åren 2016–2018 (Bris 2019).

Skolinspektionens vision om ”en skola fri från mobbning och kränkningar” blir ur detta perspektiv ett allt avlägsnare mål och arbetet mot kränkande behandling i skolan framstår alltmer som ett misslyckande. Denna bok är ett försök att förstå hur det kommer sig att skolan gör mer och mer för att motverka kränkningar samtidigt som elever upplever sig alltmer kränkta. Det är en bok som undersöker juridifieringen av skolans arbete mot kränkande behandling via en kritisk granskning av de regelverk, institutioner, praktiker och handlingar som syftar till att förhindra att barn far illa och osynliggörs i skolan.

Juridifieringens dilemma På en grundläggande nivå handlar juridifiering om förändring – att något som tidigare inte varit reglerat i lag eller betraktat som en rättslig fråga blir det ­(Tavolari 2018). Enligt Lars C. Blichner och Anders Molander (2008) kan be­ greppet sägas beskriva en utveckling där lagstiftning, rättsligt språk och rättslig logik griper in i sammanhang som tidigare inte varit rättsligt reglerade. När de får en juridisk inramning innebär det att individer börjar betrakta sig själva och andra som just juridiska subjekt. Konflikter börjar i växande utsträck­ ning hanteras utifrån eller med referens till lagstiftning, och jurister får mer makt i samhället och i relation till andra professioner (Andenæs & Møller 2016; Blichner & Molander 2008).

Skolans juridifiering har uppmärksammats tidigare av svenska forskare (se t.ex. Arneback & Bergh 2016; Colnerud 2014; Lindgren m.fl. 2012; Lunneblad 2019; Novak 2018; Runesdotter 2019). Juridifieringen kan sägas vara ett di­ 13

Joakim Lindgren lemma med både en positiv och en negativ sida (Habermas 1987). Från en positiv sida ses formell och objektiv byråkrati allmänt som demokratins grundpelare och att föredra framför godtycklig despotism (Blichner & Molander 2005).

Lagstiftning har varit ett viktigt medel i den historiska utvecklingen av välfärds­ staten när det gäller förverkligande av grundläggande rättigheter för svaga och utsatta grupper (Habermas 1987). Många människor har upplevt en väsentlig förbättring av livsvillkor via rättslig reglering: i Sverige blev det förbjudet för mannen att misshandla sin fru 1864, i början av 1900-talet förbjöds husbonden att slå sina anställda och 1958 blev aga förbjudet i skolan (Modig 2009). Den ökade rättsliga regleringen av skolans arbete mot kränkningar kan ur detta perspektiv ses som en signal om att detta är problem som samhället ser allvarligt på. Ur detta perspektiv är juridifieringen ett verktyg för att ge välfärdsstatens ambitioner konkret effekt (Partington 2012).

Samtidigt antas juridifieringen medföra en rad negativa konsekvenser. Makt och inflytande riskerar att flyttas till extern juridisk expertis, det vill säga från människor på den lokala nivån som har kontextuell kunskap om problem till myndigheter och tjänstemän som inte har det. Juridifieringen innebär också att det uppstår nya beroendeförhållanden mellan skolans professionella och experter utanför skolan. Juridifieringen anses förändra och skada sociala relationer mel­ lan skolans aktörer, elever och vårdnadshavare, den anses utmana och förändra tyst kunskap som hjälper skolans professionella att bedöma vilka handlingar och beteenden som är farliga och skadliga och vilka som inte är det (Guldberg 2009; Hult & Lindgren 2016; Lindgren m.fl. 2018).

Juridifieringen av skolans arbete mot kränkningar – konsekvenser Det faktum att problemen med upplevda kränkningar ökar kan ha en mängd olika orsaker. En möjlig förklaring är att själva definitionen av vad som är en kränkning har blivit mer generös. Detta är något som avspeglar sig i hur ordet används i vardagsspråket. Som juristen Mårten Schultz påpekar krävs det ”mind­ re för att bli kränkt idag än igår” (Schultz 2008, s. 17). Detta gäller antagligen också skolan. För inte så länge sedan ansågs knuffar, bråk och tillmälen vara – om än negativa – så närmast ofrånkomliga aspekter av det sociala livet i skolan. Idag är det annorlunda. Kränkande behandling avser enligt skollagen ett uppträdande som ”kränker ett barns eller en elevs värdighet”. Enligt Skolinspektionen kan det handla om en bred uppsättning handlingar och beteenden som nedsättande ord, ryktesspridning, förlöjliganden eller slag och sparkar. Kränk­ ningarna kan även bestå av utfrysning eller hot. Det kan också vara kränkande behandling om någon skickar elaka mejl eller kommentarer på internet eller via sms. (Skolinspektionen 2019a)

14

1. Inledning. Skolans juridifierade arbete …

Enligt BEO har skolan ansvar för att hantera kränkningar som sker utanför skolan om de har koppling till skolans verksamhet. Lagen gör till exempel ”inte skillnad på om kränkningarna sker på skolgården eller på nätet” (Barn- och elevombudet 2019). Myndigheternas ambitioner skapar givetvis förväntningar hos elever, vårdnadshavare och samhället i övrigt.

Samtidigt vet vi från evolutionspsykologisk forskning att mobbning och kränkningar är universella företeelser som förekommer i alla former av mänsk­ liga sammanhang (Moore & Woodcock 2017; Volk m.fl. 2012). Uppskattnings­ vis 100 till 600 miljoner ungdomar är inblandade i mobbning varje år i världen och det har förekommit i såväl jägar- och samlarsamhällen som historiska civi­ lisationer genom årtusenden (Volk m.fl. 2006; Volk m.fl. 2012). Utifrån detta kunskapsläge förefaller det utsiktslöst att stifta lagar och etablera myndighets­ praxis utifrån idéer om nolltolerans och ”elevers rätt” att slippa ovanstående breda uppsättning handlingar och beteenden.

Det faktum att upplevda kränkningar ökar betyder emellertid inte att de utsatta eleverna nödvändigtvis överdriver (eller ljuger). Som David Eberhard ut­ trycker det: ”en av de viktigaste orsakerna till att folk beskriver sig som kränkta är att de faktiskt känner sig kränkta” (Eberhard 2009, s. 25). Eller som Claire Fox, författare till boken I Find That Offensive! sammanfattar saken: [Y]oung people who cry offence are not feigning hurt – generational fragility is a real phenomenon (…) But why do they take everything so personally? The short answer is: because we socialised them that way. (Fox 2016)

Denna observation leder oss in på en annan typ av problem som nya former av arbete mot kränkningar eventuellt skapar. Förutom att vara ett misslyck­ ande i absoluta tal finns det nämligen en del tecken på att de nya formerna av arbete mot kränkande behandling, och de juridiska anmälnings- och utred­ ningsprocesser som blir resultatet av dessa, har oväntade och problematiska konsekvenser för skolans sociala relationer och för rektorers och lärares arbete som i förlängningen också påverkar ungas socialisation och identitetsutveckling.

Eftersom skollagens formulering om skolans anmälningsplikt signalerar att den kränkta elevens upplevelse – om eleven ”anser sig ha blivit utsatt” – utgör utgångspunkten för skolans insatser kan det handla om ett avsevärt antal kränkningar under enbart en dag i en genomsnittlig förskola eller skola. Två förskolerektorer som vi intervjuade blev uppmanade av huvudmannen att rap­ portera ”allt”. För dem skapade denna uppmaning visst huvudbry även om de såg sig tvungna att bortse från instruktionen: Ska jag då rapportera att en ettåring tar en kloss från en annan ettåring som blir ledsen?

REKTOR 1:

15

Joakim Lindgren Nej, för egentligen är det din känsla som vuxen att det är en kränkning, det är ingenting som barnet uttrycker. Barnet blir ledsen, men inte nödvändigtvis kränkt. På förskolan uppstår dessa konflikter hela tiden, det är en del av socialisationen, det är så de lär sig.

REKTOR 1: Skulle vi rapportera allt enligt huvudmannens uppmaning skulle tiden för dokumentation motsvara en heltidsanställning [skratt].

REKTOR 2:

Förskolerektorerna indikerar hur lagstiftningen och rapporteringsskyldigheten implicerar problem som berör såväl rektorers som lärares professionsutövning; frågor om tid och resurser samt frågor om styrning och implementering på huvudmannanivå. Det handlar om en rad utmaningar som denna bok kommer att kretsa kring. Frågor om hur lärare ska avgöra vilka av alla incidenter som ska rapporteras och hur de ska rapporteras, det handlar om frågor relaterade till formella krav på utredningar av incidenter och om ökade och komplicerade kontakter med vårdnadshavare och det handlar också om styrning – till exempel om hur detta ska organiseras och kommuniceras på huvudmanna- och skolnivå.

Det handlar till sist också om rädsla för att bli anmäld för att ha gjort för lite eller för att ha gjort fel. Och det handlar om rädsla för att bli anmäld trots att man tycker sig gjort mycket och rätt.

Anmälningskulturen Just anmälningar är en medialt uppmärksammad konsekvens av juridifieringen.

Under perioden 2014 till 2019 ökade anmälningar om hot i skolan med 35 pro­ cent och anmälningar om våld med hela 89 procent, enligt Arbetsmiljöverkets siffror (Letmark 2019). Var tredje svensk lärare känner oro för att bli anmäld av en elev eller en förälder och ännu fler har blivit hotade med anmälan enligt en enkät av Lärarnas Riksförbund (Stridsman 2015). Antalet inkomna anmäl­ ningar till Skolverket och senare Skolinspektionen femdubblades mellan 2006 och 2017 (Skolinspektionen 2020b).

Den ansvarsutkrävande skolmyndigheten Skolinspektionen och Barn- och elevombudet, som arbetar med att tillvarata elevers rättigheter gentemot huvudmän och skolor, antas av kritiker underblåsa en anmälningskultur.

Skoldebattörer menar att denna anmälningskultur underminerar skolledares och lärares auktoritet och skapar rädsla för att bli anmäld vid ingripande i kon­ flikter. När så ändå sker blir ”skolans bråkstakar” kränkta och får skadestånd, vilket så att säga vänder frågan om ansvar och skuld upp och ner (Skogstad & Zafar 2019). Dagens Nyheter rapporterar om 16 skoljurister som skrivit ett internt brev till Skolinspektionens ledning där de uttrycker en oro över en utveckling där myndigheten, och särskilt Barn- och elevombudet, driver skadeståndsärenden för långt (Letmark 2019). Luca Nesi, skoljurist och en av 16

1. Inledning. Skolans juridifierade arbete … undertecknarna till brevet, lyfter frågan om vad denna kultur gör med elev­ erna. Det enkla svaret på den frågan är att vi inte vet. Vad vi vet är att en del utsatta elever – långt ifrån alla – får viss upprättelse och skadestånd, men det är osäkert om den juridiska processen löser de egentliga problemen eller om den snarare lämnar den utsatta eleven med den kränkta identiteten bekräftad och permanent dokumenterad.

Kränkthetskulturen Aspekter av denna utveckling har då och då problematiserats i den offentliga debatten som en framväxt av en kränkthetskultur bland unga människor (Eber­ hard 2009; Heberlein 2010). En grundläggande slutsats hos den provokative och hårt kritiserade David Eberhard, som skriver utifrån sina erfarenheter från den kliniska psykiatrin, är att kränkthetskulturen innebär att de som verkligen lider (och sällan klagar) inte får den hjälp de behöver. Detta medan andra, som skriker högst, och vars lidande är mindre allvarligt, får hjälp i stället. Vi vet emellertid fortfarande inte mycket om hur detta ser ut i skolan och om, och i så fall hur, skolans intensifierade och juridifierade arbete mot kränkningar påverkar barn och unga.

Lär sig till exempel barn att de har rätt till ett liv utan kränkningar och att de bör underrätta Skolinspektionen om de blir utsatta (eller ser andra bli utsatta)?

Lär de sig att endast denna myndighet kan få kränkningarna att sluta? Ökar i så fall oron hos elever då varken denna myndighet eller skolan verkar kunna in­ fria sitt löfte att stoppa kränkningarna? Innebär försöken att skydda barn från kränkningar via exempelvis hög vuxennärvaro och snabba ingripanden att barn blir lättkränkta, känslomässigt sårbara och oförmögna att själva lösa konflikter?

Skapar de en offermentalitet och stämplar utsatta som kränkta? Innebär den för­ ändring som gjort skolan juridiskt ansvarig för elevernas kränkningar att skolor försöker reglera eller till och med förbjuda elever att säga något som kan uppröra?

Skapar rapporteringsskyldigheten och de omfattande utrednings­processerna para­ doxalt nog en situation där barn inte vågar berätta för vuxna om problem i skolan?

Det korta svaret på dessa frågor är ja. Och nej. Det finns onekligen resultat som tyder på att den juridifierade skolan bidrar till en socialisationsförändring.

Eleverna framstår som medvetna, men också som ömtåliga och till viss del lättkränkta. Vi kommer att ägna diskussionen om elevernas socialisation stort utrymme i boken och vi kommer också att rikta uppmärksamheten mot deras föräldrar. Precis som eleverna är denna grupp inte homogen, men den gene­ rella bilden är att de blivit mer krävande, vilket å ena sidan hjälper skolan att uppmärksamma och åtgärda brister – men kombinationen av marknadisering och juridifiering riskerar också att resultera i en explosiv blandning där föräld­ rar i egenskap av kunder skjuter över ansvar till skolan och använder juridikens 17

Joakim Lindgren redskap för att hävda rättigheter på sätt som av skolpersonalen uppfattas som orimliga. Vi kommer i boken också att visa på det omfattande arbete som sker på huvudmannanivå och på enskilda skolor för att säkerställa att lagstiftarens intentioner efterlevs. Boken kommer att illustrera att detta till stor del ramas in som en defensiv strategi för att undvika kritik från Skolinspektionen eller som skydd mot eventuella anmälningar från vårdnadshavare. Den bild som framträder är dock långt ifrån entydig – det tycks samtidigt också finnas en relativt utbredd tilltro till den ökade systematiken när det gäller att identi­ fiera och åtgärda kränkningar. Som vi kommer att visa i boken sker också ett betydande förebyggande arbete vid sidan om det mer formaliserade arbetet med dokumentation, rapportering och utredning – men det förstnämnda mer vardagliga arbetet tycks alltmer fått stå tillbaka.

Bokens läsare och kunskapsbidrag Den här boken är ett försök att fördjupa kunskapen om skolans arbete mot kränk­ ningar och den hämtar inspiration från en vetenskaplig strategi som kallas im­ manent kritik. Detta innebär att vi, vilket framgick ovan, ser den ökande medve­ tenheten om barns utsatthet och ambitionerna att förbättra deras liv i skolan som ett historiskt framsteg. Kritiken riktas i stället mot de praktiker och handlingar som så att säga inte infriar sina löften om att skapa trygghet och minska problem med kränkningar i skolan. Med andra ord: ett arbete mot kränkningar som inte lever upp till sina egna ideal förtjänar att bli föremål för kritik. Detta innebär att boken är tänkt att fungera som underlag för kritisk reflektion och diskussion.

Boken riktar sig till olika grupper av läsare. Den riktar sig till läsare som är allmänt intresserade av ämnet, men kanske framför allt till dem som är ­eller i framtiden kommer att vara verksamma inom skolans område i rollen som till exempel kommunal tjänsteman, rektor eller lärare. Dessa läsare har eller kommer att ha som uppdrag att följa styrdokument, lagar och regler när det gäller arbetet mot kränkande behandling. I boken kommer läsaren att få möta professionella som arbetar med detta uppdrag. Läsaren kommer att få in­ blick i hur dessa professionella tänker, tycker och agerar. De kommer också att få ta del av exempel på hur dessa aktörer tolkar och omtolkar styrdokument i kon­ kreta situationer. Det finns till och med (känsliga läsare varnas) skildringar av hur skolans professionella väljer att inte följa styrdokumenten bokstavligt just för att verksamheter ska fungera. Boken innehåller därmed beskrivningar av skolans aktörer som ”gräsrotsbyråkrater” som använder sitt friutrymme och sina kunskaper och erfarenheter i konkreta vardagliga situationer för att lösa komplexa problem (Lipsky 1980).

Boken bygger på ett forskningsprojekt finansierat av Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte): ”Nu blev jag kränkt! Socialisationseffekter 18

1. Inledning. Skolans juridifierade arbete …

MARS KOMMUN

MAJ KOMMUN

Huvudman: Tjänstemän (utvecklare) och ­skolområdeschefer

Huvudman: Grundskolechef och tjänstemän (skoljurist och utvecklare)

Skolor: Gojibärskolan (7–9) Hjortronskolan (F–9) Oxbärsskolan (F–9) Slånbärsskolan (F–9)

Skolor: Blåbärsskolan (F–9) Nektarinskolan (F–6) Smultronskolan (F–9)

Totalt i Mars kommun har vi intervjuat: Huvudman: 7 Rektorer: 6 Lärare åk 5: 9 Lärare åk 8: 6 EHT/likabehandling: 15 Elever åk 5: 6 flickor, 3 pojkar Elever åk 8: 11 flickor, 11 pojkar Föräldrar: 9

Totalt i Maj kommun har vi intervjuat: Huvudman: 3 Rektorer: 3 Lärare åk 5: 5 Lärare åk 8: 8 EHT/likabehandling: 12 Elever åk 5: 11 flickor, 8 pojkar Elever åk 8: 15 flickor, 7 pojkar Föräldrar: 8

Figur 1.1 Översikt av kommuner, skolor och intervjuer i projektet ”Nu blev jag kränkt! Socialisationseffekter av skolans arbete mot kränkande behandling”.

av skolans arbete mot kränkande behandling” (STYA-2015/0003). Ambitio­ nen med projektet har varit att mot bakgrund av det intensifierade arbetet mot kränkande behandling i skolan, belysa konsekvenser på huvudmanna-, skol- och elev-/föräldranivå. Syftet med projektet har också varit att studera socialisationseffekter av dessa förändringar genom att beakta juridifiering och andra samhällsförändringar. I projektet genomfördes intervjuer med nyckelper­ soner i huvudmannaorganisationer i två kommuner samt med rektorer, lärare, skolpersonal, elever och föräldrar i sju skolor (se figur 1.1). Dessa intervjuer har kompletterats med analyser av lokala dokument och statistik som berör kränkningar i skolan.

Bokens kapitel Kapitlen i boken avhandlar olika nivåer och perspektiv från statens styrning via lagstiftning och skolmyndigheter via huvudmannanivå till skolans ledar­ skap och professioner samt föräldrar och elever. I kapitel 2 möter läsaren en skola i förändring där skolpersonalens arbete präglas av nya former av ansvars­ utkrävande. Här analyseras hur juridifieringen påverkar skolpersonalens villkor och praktiker när det gäller arbetet mot kränkande behandling samt vilka 19

Joakim Lindgren utmaningar det ställer dem inför. I kapitlet fokuserar vi på frågor om det pro­ fessionella ansvaret och de sociala relationerna i skolan med utgångspunkt i ett professionsteoretiskt perspektiv på detta arbete (Englund & Solbrekke 2015; Molander 2016). Särskild uppmärksamhet ägnas åt den tidigare nämnda para­ grafen i skollagen (SFS 2010:800, 6 kap. 10 §) som fastställer att förskolans och skolans personal har skyldighet att anmäla till huvudman om de får kännedom om att ett barn eller elev anser sig utsatt för kränkande behandling.

I kapitel 3 tar vi ett steg tillbaka och beskriver hur den rättsliga styrningen av skolans arbete mot kränkande behandling har utvecklats över tid och fram till dagens lagstiftning och praxis. Vi fokuserar på motiven och argumenten bakom den ökade statliga regleringen och de uttryckta behoven av till exem­ pel inrättandet av Barn- och elevombudet, skadeståndsrätt och anmälnings­ skyldigheten. I denna beskrivning redogörs också för hur skiftet från det social­ psykologiska begreppet mobbning till det juridiska begreppet kränkningar tog form. Vi riktar också uppmärksamhet mot förekomsten av mobbning och kränkningar i skolan, antal anmälningar om detsamma, utbetalda skadestånd och BEO:s bedömningar.

Kapitel 4 ägnas åt huvudmannanivån och beskriver hur två kommuner arbe­ tar mot kränkande behandling i skolan och särskilt hur de hanterat skollagens bestämmelser när det gäller skyldigheter att anmäla, utreda och vidta åtgärder mot sådan behandling genom att utveckla rapporteringssystem, producera stödmaterial, instruktioner och mallar och genom att informera och utbilda.

Vi får möta tre tjänstemän som har nyckelfunktioner i de två huvudmanna­ organisationerna och som utifrån sina specifika erfarenheter, drivkrafter och övertygelser påverkar sina organisationers sätt att fungera i olika avseenden: en skoljurist och två tjänstemän med ansvar för utbildnings- och strategifrågor.

I kapitel 5 får lärare, rektorer och övrig skolpersonal i två skolor i två olika kommuner komma till tals och beskriva hur de arbetar mot kränkande behand­ ling. Avsikten är att ge en detaljerad beskrivning av de många olika sorters aktiviteter som numera är relaterade till skollagens krav när det gäller krän­ kande behandling. Lagkraven kan framstå som entydiga, men när olika skolors personal berättar så framträder olika tolkningar av lagens paragrafer. I kapitlet får även eleverna ge sin syn på hur de uppfattar detta arbete. Avslutningsvis analyseras hur de olika formerna av juridifiering (Blichner & Molander 2008) visar sig i de två skolexemplens arbete mot kränkande behandling.

Kapitel 6 handlar om föräldrarna. Här beskriver vi hur den svenska skolans historiska strävanden i termer av demokratisering och föräldrainflytande under de senaste årtiondena länkar samman med nya former av ansvarsutkrävande och kundbeteenden i den marknadiserade skolan. I detta sammanhang tillhanda­ håller de skolrättsliga förändringarna, som anmälningar och skadestånd, nya verktyg och bidrar till att skapa nya sociala relationer mellan vårdnadshavare 20

1. Inledning. Skolans juridifierade arbete … och skolans aktörer. Vi analyserar samhälls- och mediedebatten med särskilt fokus på skolmyndigheternas argumentation och på enskilda tongivande debat­ törer för att sedan ge en bild av hur de skolverksamma vi intervjuat ser på sin relation med föräldrar och vårdnadshavare, förändringar i reaktioner, beteenden och ansvar. Vi kontrasterar sedan detta med hur de föräldrar vi intervjuat ser på hanteringen av kränkande behandling vid de studerade skolorna, vilken kontakt de har med skolan, vad de efterfrågar och hur föräldrarna ser på ansvaret för barnens socialisation.

I kapitel 7 intresserar vi oss för eleverna. Här analyseras och problematiseras möjliga konsekvenser av de förändringar som skett på alla nivåer för elevernas socialisation och identitetsutveckling. I detta kapitel lyssnar vi till när eleverna berättar om hur de tänker och agerar i relation till kränkningar. Elevernas utsagor kompletteras med perspektiv från skolans vuxna som utifrån sin kun­ skap och erfarenhet kan värdera elevernas beteenden och handlingar och även beskriva hur detta förändrats över tid. Viktiga teman här är anmälnings- och kränkthetskultur, elevernas syn på möjligheterna att nå en skola utan kränk­ ningar samt frågor om gränser och förbud när det gäller humor och skämtande.

Av särskilt intresse är också elevers beskrivningar av brister i förtroende och kommunikation mellan elever och vuxna som kan kopplas till de skyldigheter att utreda som ålagts skolans vuxna och som kan påverka arbetet mot kränk­ ningar negativt.

I det avslutande kapitlet sammanfattar och diskuterar vi bokens iakttagelser och slutsatser. Där fördjupas också diskussionen om relationer mellan markna­ disering och juridifiering. Vi återvänder även till frågan om varför upplevda kränkningar ökar och diskuterar den utifrån forskning om historisk norm­ förskjutning som visar att västvärldens unga – liksom deras föräldrar – idag graviterar mot vad som beskrivs som narcissism och som kan visa sig i ökad lättkränkthet i skolan. I avslutningskapitlet introducerar vi till sist begreppet resiliens, som handlar om förmågan att hantera förändring, motstånd eller svå­ righeter hos individer och system. Utifrån resultaten som presenteras i boken framstår resiliens som ett möjligt alternativ till det juridifierade arbetet mot kränkningar i skolan. Resiliensperspektivet skulle bygga vidare på skolperso­ nalens idéer om hur man kan stötta elever och hjälpa dem att själva lösa och hantera utmaningar i skolan och i framtiden. På en mer övergripande nivå skulle resiliens som styrning kunna innebära ett flexiblare system som fokuserar mer på utveckling än på kontroll.

21

Skolans arbete mot kränkningar Juridifieringens konsekvenser Joakim Lindgren, Sara Carlbaum, Agneta Hult & Christina Segerholm

Det har gått drygt 50 år sedan mobbning började uppmärksammas som problem i skolan. I dag har vi skarpare lagstiftning än någonsin tidigare med skyldigheter för all personal att rapportera och utreda alla kränkningar. Samtidigt visar nationella undersökningar att elever upplever sig vara mer kränkta nu än för bara några år sedan. Den anmälningskultur som har växt fram kan både skapa en rädsla hos skolpersonalen för att ingripa, och öka dokumentationsbördan.

Håller skolan på att förlora kriget mot kränkningar? Det enkla svaret är kanske att det är ett krig som inte låter sig vinnas. Att barns och ungas utsatthet i skolan uppmärksammas och tas på allvar är av godo – men mycket tyder på att den samtida kampen mot kränkningar också får betydande negativa konsekvenser. I denna bok undersöks juridifieringen av skolans arbete mot kränkande behandling genom en kritisk granskning av de regelverk, institutioner, praktiker och handlingar som syftar till att förhindra att barn far illa och osynliggörs i skolan. Boken dokumenterar och belyser konsekvenser av nya former av arbete mot kränkningar i skolan för huvudmän, skolpersonal, elever och föräldrar och den uppmärksammar särskilt socialisationseffekter av denna förändring.

SKOLANS ARBETE MOT KRÄNKNINGAR bygger på resultat från ett forskningsprojekt och omfattande empiriska studier i två kommuner.

Författarna är verksamma vid Umeå universitet. Joakim Lindgren och Agneta Hult är docenter i pedagogik, Christina Segerholm är professor i pedagogik och Sara Carlbaum är docent i statsvetenskap.

ISBN 9789151102948

9 789151 102948