9789151101941

Elisabeth Arvidsson

Socialförsäkringsrätt VID FUNKTIONSNEDSÄTTNING OCH SJUKDOM

3 UPPL.

Innehåll Förkortningar

13

1. Historik

15 15 17 19 20 21

1.1 Socialförsäkringens bakgrund 1.2 Tillkomsten av lagen om allmän försäkring 1.3 Rehabilitering 1.4 AFL:s utveckling fram till en socialförsäkringsbalk 1.5 Andra lagar av betydelse för socialförsäkringssystemet

2. Socialförsäkringsbalken (2010:110) 2.1 Socialförsäkringens administration 2.2 Socialförsäkringsbalkens uppbyggnad 2.3 Begreppen socialförsäkring, basbelopp och prisbasbelopp

3. Villkor för socialförsäkringsskydd 3.1 Socialförsäkringens försäkringsgrenar 3.2 Bosättningsbaserade förmåner – 5 kap. SFB 3.3 Arbetsbaserade förmåner – 6 kap. SFB 3.4 Övriga förmåner

4. Regler för länder inom och utom EU och EES

23 23 23 24 27 27 27 30 34

39 4.1 Lissabonfördraget 39 4.2 EU-förordningar 39 4.3 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser 41 4.4 Samordningsprinciper 42 4.5 Lagvalsregler 43 4.6 Grundläggande begrepp – personkrets 44 4.7 Återgång till bosättningslandets lagstiftning 46

5. Sjuklön 5.1 Lag om sjuklön 5.2 Sjukperiod 5.3 Sjukanmälan till arbetsgivaren 5.4 Högriskskydd och särskilt högriskskydd 5.5 Sjuklönegaranti

6. Sjukpenning 6.1 Sjukdomsbegreppet 6.2 Sjukfrånvarons utveckling 6.3 Införandet av rehabiliteringskedjan 6.4 Beräkning av sjukpenninggrundande inkomst 6.5 Rätten till sjukpenning 6.6 Sjukanmälan 6.7 Sjukperiod 6.8 Försäkringskassans utredning

7. Rehabilitering 7.1 Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar 7.2 Försäkringskassans rehabiliteringsansvar 7.3 Rehabiliteringsersättning – rehabiliteringspenning 7.4 Anställningsskyddet vid sjukdom

8. Kartläggning av behov vid sjukfall 8.1 Vad kan den försäkrade göra på sin fritid?

9. Sjukersättning och aktivitetsersättning 9.1 Garantiersättning 9.2 Ansökan eller beslut ex officio 9.3 Underlag vid bedömning 9.4 Speciellt arbete 9.5 Förlängd skolgång 9.6 Arbeta med sjuk- eller aktivitetsersättning

47 47 50 51 52 53 55 56 57 60 64 68 72 72 78 85 87 87 88 89 91 92 95 95 98 100 101 101 104

10. Arbetsskadeförsäkring och livränta 10.1 Arbetsskada enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) 10.2 Visandedag 10.3 Arbetsskada enligt socialförsäkringsbalken

11. Bidrag till sjuka, funktionsnedsatta och deras anhöriga 11.1 Nationella politiska initiativ 11.2 WHO:s definition av funktionshinder 11.3 Diskriminering

12. Handikappersättning/vårdbidrag, merkostnadsersättning 12.1 Bakgrund 12.2 Regeringens skäl för lagändring 12.3 Merkostnadsersättning 12.4 Definitioner av lagens begrepp 12.5 Ersättningsnivåer 12.6 Ansökan 12.7 Bedömning av rätten till merkostnadsersättning 12.8 Omprövning av merkostnadsersättning 12.9 Utbetalning av merkostnadsersättning

13. Omvårdnadsbidrag 13.1 Syftet med omvårdnadsbidrag 13.2 Vem kan få omvårdnadsbidrag?

13.3 Förutsättningar för rätt till omvårdnadsbidrag 13.4 Fyra förmånsnivåer 13.5 Bedömning av de olika nivåerna 13.6. Ferieomvårdnadsbidrag 13.7 Omvårdnadsbidrag och tillfällig föräldrapenning

14. Assistansersättning 14.1 Rätten till assistansersättning 14.2 Bedömning av rätten till assistansersättning 14.3 Kommunens finansiella ansvar 14.4 Ansökan

107 107 110 111 119 123 125 127 129 129 133 136 142 143 144 144 155 156 157 158 158 162 166 167 175 176 179 181 190 204 205

14.5 Omprövning av beslutet 14.6 Anmälan vid misstanke om att ett barn far illa 14.7 Rapporteringsskyldigheten om missförhållanden eller påtagliga missförhållanden 14.8 Återbetalning 14.9 LSS-utredningen SoU 2018:88 Översyn av insatser enligt LSS

15. Bilstöd 15.1 Bilstöd ur ett samhällsperspektiv 15.2 Förutsättningar för rätten till bilstöd

16. Utredningen enligt 110 kap. SFB 16.1 Beslut 16.2 Försäkringskassans utredningsansvar 16.3 Nedsättning eller förlust av ersättning 16.4 Föreskrifter, allmänna råd, vägledningar och rättsliga ställningstaganden 16.5 Omprövning samt överklagande av beslut och överklagandehänvisning

205 206 206 207 207 209 210 211 221 221 222 224 225 225

Källförteckning

229 Offentligt tryck 229 Litteratur 234 Internet 235

Sakregister

237

1 Historik 1.1 Socialförsäkringens bakgrund Samhället har sedan århundraden tillbaka haft ett ansvar för sina medborgare när dessa i olika skeden i livet har fått problem. Stödet har sett ut på olika sätt genom tiderna och anpassats allteftersom samhället har förändrats. Kunskapen om sjukdomar och funktionsnedsättningar har förbättrats och medfört att insikten har ökat om vilket stöd och vilken hjälp människor behöver för att kunna återgå i arbete, sysselsättning eller helt enkelt kunna leva ett så bra liv som möjligt.

I och med industrisamhällets framväxt under 1800-talet och en växande otrygghet bland dem som arbetade, startade en socialpolitisk debatt som resulterade i de första socialpolitiska reformerna under 1800-talets senare del.

Grunden till de tidiga socialförsäkringarna kan hittas hos städernas skrån och gillen, en miljö som var lämpad för självhjälpsverksamhet. Gesällorganisationernas främsta uppgift var kanske just att sörja för gesällernas ”nödtorftiga uppehälle och skötsel” vid sjukdom.

I och med att människor flyttade till städerna aktualiserades bildandet av hjälpkassor, ur vilka medlemmar som hade det ekonomiskt svårt kunde få ersättning. Denna ersättning var dock inte inkomstrelaterad utan var en liten summa pengar som gjorde att den behövande kunde köpa mat och betala sin hyra. Mer renodlade sjukkassor med bestämda avgifter och prestationer bildades av hantverksgesäller på 1700-talet. Den första rikssjukkassan tillkom 1754 och skapades av ”konstförvanterna” (typografer). Andra yrkesgrupper som tidigt startade sjuk- och begravningskassor var exempelvis bokbindarna och bagarna.

Inom bergshanteringen och manufakturerna organiserades sjuk­kassor med stöd av arbetsgivarna. De första sjukkassorna var slutna på så sätt att det endast var de som arbetade inom ett visst yrke eller på en viss arbetsplats som kunde bli medlemmar. Den första mer öppna sjukkassan bildades 1761 i Göte­borg (Edebalk 1996 s. 17–18).

Genombrottet för sjukkasserörelsen dröjde dock till senare hälften av 1800-talet. Arbetarförsäkringskommittén, som tillsatts efter en motion av S.A. Hedin 1884, gjorde en inventering av sjukkasserörelsens omfattning. Den visade 15

socialförsäkringsrätt att det i mitten av 1880-talet fanns 956 sjukkassor med 120 936 medlemmar.

Sjukkassorna organiserades i det skedet av såväl den framväxande fackförenings­ rörelsen som nykterhetsrörelsen och delar av frikyrkorörelsen (Edebalk 1996 s. 18). Arbetarförsäkringskommittén hade till uppgift att utreda frågan om olycksfallsförsäkring för arbetare och ålderdomsförsäkring, men tog även upp frågan om sjukförsäkring, vilket resulterade i ett förslag som lämnades 1889 och infördes i 1891 års sjukkasselag. Sjukkasselagen hade till syfte att stimulera sjukkasserörelsens tillväxt. Ett statligt förvaltningsbidrag utgick till sjukkassor som frivilligt lät registrera sig. För att få del av bidraget måste kassan kunna uppvisa ett visst antal medlemmar, stadgar, styrelse och revision med mera (Edebalk 1996 s. 19). Fortfarande var dock självhjälpstanken dominerande och något statligt ansvar för medborgarnas eller arbetstagarnas ekonomiska trygghet fanns inte, utan statens ansvar utgjordes av de nämnda förvaltningsbidragen. Rätten till ersättning styrdes av respektive kassas stadgar. Många av sjukkassorna hade en maximiålder för inträde i syfte att minska problemen med ett ekonomiskt ofördelaktigt urval av medlemmar.

Utvecklingen av de olika sjukkassorna ledde till olika samverkansformer, där det mest framträdande exemplet är bildandet av Sveriges allmänna sjukkasseförbund 1907. Förbundet skulle svara för samverkan mellan sjukkassorna och även för bevakningen av sjukkassornas intressen gentemot statsmakten. Ett av kraven som ställdes var höjda statsbidrag. Förbundets arbete ledde till att en utredning tillsattes som resulterade i 1910 års sjukkasselag. Enligt denna lag skulle bildandet av sjukkassor vara fritt och anslutningen till dem vara frivillig.

Statsbidragen skulle höjas och verksamheten skulle grundas på fasta medlemsavgifter och vissa minimikrav på prestationer. Sjukkassan skulle ha minst 100 medlemmar för att kunna registreras, och den skulle omfatta minst antingen sjukhusvård eller läkarvård samt läkemedel eller kontant sjukhjälp. En för hela riket gemensam tillsynsmyndighet skulle finnas. Denna myndighet var från början Kommerskollegium och från 1913 den nyinrättade myndigheten Socialstyrelsen (Edebalk 1996 s. 48–49). Under 1910-talet var idén om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring starkt politiskt förankrad, vilket framgår av bland annat uttalanden i samband med behandlingen av pensions- och olycksfallsförsäkringarna (prop. 1913:126 s. 31; prop. 1916:111 s. 66). Genom införandet av olycksfallsförsäkringen 1916 infördes inkomstbortfallsprincipen. Ersättningen för skada skulle vid full skada vara två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Det rådde stor politisk enighet om att inkomstbortfallsprincipen skulle gälla. Förslag om allmän sjukförsäkring lades fram 1919, men det genomfördes inte på grund av att någon proposition aldrig lades. Orsaken till detta var att deflationskrisen kom och omöjliggjorde de tänkta förslagen. Men idéerna från denna tid låg till grund för den reform som genomfördes 1955. Förslagen i reformen var dock mer utvecklade. Bakgrunden till reformen var ett betänkande från socialvårdskom16

1. Historik mittén 1944 med förslag om obligatorisk sjukförsäkring samt en ersättning som skulle vara två tredjedelar av arbetsförtjänsten. Den skulle därmed utgå från inkomstbortfallsprincipen. Ytterligare en utredning gjordes och efter denna fattade riksdagen beslut 1953 om en allmän och obligatorisk sjukförsäkring.

Sjukförsäkringen innehöll en samordning med yrkesskadeförsäkringen och byggde på inkomstbortfallsprincipen (Edebalk 1996 s. 104–106).

1.2 Tillkomsten av lagen om allmän försäkring Fram till 1962 fanns en rad olika lagar för att ge personer hjälp i olika situationer vid inkomstförluster. Genom lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL), som gällde fram till den 1 januari 2011, sammanfördes sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i en lag. Systemet blev på så sätt enhetligt och gav den enskilde skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom, förlossning, ålderdom, invaliditet och försörjarens frånfälle. AFL trädde i kraft den 1 januari 1963. Olika förbättringar infördes, exempelvis höjning av grundsjukpenningen från 3 kronor till 5 kronor om dagen samt ersättning även till hemmafruar. Följande är hämtat från propositionen till denna lagändring: ”I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid ska få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt uppgår till minst 7 kronor om dagen. Hon ska därutöver om hon så önskar genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som uppgår till lika stort belopp” (prop. 1962:90 s. 2–3). Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen fördelades mellan medlemmarna, staten och arbetsgivarna.

1.2.1 Den allmänna pensionen – ålderspension Med införandet av AFL sammanfördes folkpensionen och tilläggspensionen till samma pensionssystem – den allmänna pensioneringen.

I propositionen till AFL diskuterades behovet av en sänkning av åldern för rätten till allmän folkpension som då var 67 år. En individuellt rörlig pensionsålder fanns i den frivilliga tilläggspensionen, och Socialförsäkringskommittén framförde att detta även borde kunna vara fallet vid folkpension då man borde räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande också i framtiden måste lämna sina anställningar eller upphöra med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga hade blivit så nedsatt som förutsattes för rätt till förtidspension (prop. 1962:90 s. 163). Gränsen för rätt till förtidspension var efter införandet av AFL att arbetsförmågan skulle vara nedsatt till minst hälften. Detta ledde till att en rörlig folkpension från 63 års ålder infördes i AFL. Alltjämt var 67 års ålder den bortre gränsen för folkpension.

17

5 Sjuklön För rätt till ersättning vid sjukdom skiljer sig det initiala tillvägagångssättet åt beroende på om den sjuke är arbetstagare respektive uppdragstagare, egenföretagare eller arbetslös. För den som har en anställning ansvarar arbetsgivaren för ersättning för förlorad arbetsinkomst under de första 14 dagarna i sjukperioden (sjuklön). Detta regleras i lagen (1991:1047) om sjuklön (SjLL). Är den anställda alltjämt sjuk efter de första 14 dagarna är Försäkringskassan ansvarig för eventuell fortsatt ersättning (sjukpenning) från och med dag 15 i sjukperioden. För den som är uppdragstagare, egenföretagare eller arbetslös blir Försäkringskassan ansvarig direkt vid första sjukdagen för såväl utredning om den sjukes arbetsförmåga som en eventuell utbetalning av sjukpenning (prop.

1990/91:181 s. 39). För den som både har en anställning och är uppdragstagare eller egenföretagare och blir sjuk med nedsatt arbetsförmåga innebär detta att den sjuke kan få sjuklön och sjukpenning för samma period.

Den fortsatta framställningen i detta kapitel kommer att redogöra för regelverket för den som har en anställning och arbetsgivarens ansvar enligt SjLL. Därefter behandlas i kapitel 6 reglerna i SFB om sjukpenning, såväl för den som är anställd som för den som är uppdragstagare, egenföretagare eller arbetslös.

5.1 Lag om sjuklön Tanken bakom lagen om sjuklön var att arbetsgivarnas ansvar för de anställdas arbetsmiljö och hälsa skulle bli tydligare (prop. 1990/91:181 s. 1 och 36–37).

Sjuklönen är den grundläggande ekonomiska trygghet som arbetstagaren har under de första 14 dagarnas sjukdom vid varje sjukperiod (sjuklöneperiod).

Sjuklönen innebär att den anställda får behålla 80 procent av den del av sin lön och andra anställningsförmåner som den anställda skulle ha haft om han eller hon hade kunnat arbeta (6 § SJLL). Från den 1 januari 2019 ersätts den tidigare karensdagen med karensavdrag som utgör 20 procent av den genomsnittliga sjuklönen som arbetstagaren beräknas få under en vecka.

Om den anställda under de senaste tolv månaderna har haft karensavdrag vid tio tillfällen hos arbetsgivaren ska sjuklön utgå utan ytterligare karensavdrag 47

socialförsäkringsrätt under denna tolvmånadersperiod. Detta kallas för ”högriskskydd”. Ytterligare begränsning av det så kallade karensavdraget finns i bestämmelsen om särskilt högriskskydd som behandlas nedan (13–15 §§ SjLL).

Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt lag om sjuklön inskränks eller upphävs är ogiltigt. SjLL utgör inget hinder för arbetstagarens eventuella rätt till sjuklön enligt annan lag (1 och 2 §§ SjLL).

Begreppet ”sjukdom” är inte definierat i SjLL och inte heller i dess förarbeten. Den definition som ska användas är densamma som används för sjukdom i SFB. Detta framgår av 4 § SjLL. Men inte heller i SFB är definitionen av begreppet sjukdom klarlagd utan kan vålla många problem (se avsnitt 6.1 nedan).

Begreppet arbetstagare och arbetsgivare är inte definierat, varken i SjLL e­ ller i SFB. Det brukar dock vara tämligen klart i de flesta fall om det föreligger ett anställningsförhållande. Skulle det uppstå problem får saken avgöras enligt arbetsrättsliga principer. Även en företagsledare som arbetar som verkställande direktör och uppbär lön från ett aktiebolag ska enligt praxis ses som arbetstagare i förhållande till bolaget. Detta gäller även om företagsledaren innehar samtliga aktier i bolaget (RÅ 1997 not 221).

5.1.1 Rätten till sjuklön För att ha rätt till sjuklön krävs att personen: 1. har en anställning och 2. har en sjukdom som gör att han eller hon inte kan utföra sitt arbete, eller lider av ett kvarvarande tillstånd som nedsätter arbetsförmågan efter en sjukdom som arbetstagaren har fått sjuklön eller sjukpenning för enligt socialförsäkringsbalken eller motsvarande äldre lagstiftning (1 och 4 §§ SjLL).

Den anställda har rätt till sjuklön från sin första anställningsdag. När en anställning är tidsbegränsad till 30 dagar så inträder rätten till sjuklön först efter 14 kalenderdagars anställning i följd. Om den anställda varit anställd i olika perioder hos samma arbetsgivare och det inte har gått mer än 14 dagar mellan dessa anställningsperioder, räknas perioderna ihop för att se om kravet på 14 dagar är uppfyllt. Om en anställd har varit frånvarande utan giltigt skäl räknas denna dag inte med vid sammanräkningen (3 § SjLL).

En arbetsgivare är inte skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren fått sjukdomen när arbetstagaren har begått uppsåtligt brott som han eller hon har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft eller om arbetstagaren medvetet eller av vårdslöshet har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift angående något förhållande som är av betydelse för rätten att få sjuklön (5 § SjLL). Begreppet laga kraft innebär att en dom inte kan överklagas utan är orubblig. Den överklagningstid (besvärstid) som gäller för domen ska ha löpt ut för att laga kraft 48

5. Sjuklön ska gälla. Den dömda och övriga ska kunna lita på att det som är dömt gäller och kommer att fortsätta gälla.

5.1.2 Återinsjuknanderegel För den arbetstagare som efter att ha återgått till arbetet efter sjukdom med sjuklön åter blir sjuk inom fem dagar, anses den nya sjukperioden vara en fortsättning på den föregående. Detta gäller arbete hos samma arbetsgivare. På detta sätt undviks ytterligare karensavdrag för arbetstagaren (7 § tredje stycket SjLL).

Enligt 4 a § SjLL blir arbetsgivaren inte skyldig att betala ut sjuklön till en arbetstagare som inte helt har återgått och utfört arbete under minst en dag hos arbetsgivaren efter det att arbetsgivaren har betalat ut sjuklön för en hel sjukperiod. Detsamma gäller för den som under samma tid omfattas av 37 kap.

3 § SFB (sjukersättning, se kap. 9 nedan). Bakgrunden till detta är att Svenskt Näringsliv inkom med två skrivelser till Socialdepartementet (S2010/3649/SF) där de ansåg att Försäkringskassans bedömning av när en sjukperiod upphörde var felaktig, vilket drabbade arbetsgivarna på ett oskäligt sätt.

Regeringen anger följande skäl för sitt förslag: Sjukpenning kan i normalfallet lämnas för högst 914 dagar. En försäkrad, som inte längre kan få sjukpenning på grund av denna begränsning, erbjuds att via Arbetsförmedlingen delta i en arbetslivsintroduktion. Detta erbjudande gäller även försäkrade som är anställda hos en arbetsgivare. Försäkrade som bedöms kunna tillgodogöra sig en arbetslivsinriktad rehabilitering kan efter arbetslivsintroduktionen fortsätta i andra arbetsmarknadspolitiska program. Under tiden i arbetslivsintroduktionen och andra arbetsmarknadspolitiska program får de flesta aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen.

För dem som inte bedöms kunna fortsätta i andra arbetsmarknadspolitiska program efter arbetslivsintroduktionen, eller som efter en tid i ett sådant program måste sluta på grund av sjukdom, kan det bli aktuellt att återvända till sjukförsäkringen. Försäkringskassan har i många sådana fall ansett att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön och att den försäkrade kan få sjukpenning först från och med dag 15 i sjukfallet. Detta beror på att Försäkringskassan anser att sjukperioden har brutits då den försäkrade deltagit i ett arbetsmarknadspolitiskt program.

Regeringen delar remissinstansernas uppfattning och föreslår att arbetsgivaren inte ska vara skyldig att lämna sjuklön om arbetstagaren inte har återgått helt i arbete och utfört arbete hos arbetsgivaren under minst en dag sedan arbetsgivaren senast betalat sjuklön för en hel sjuklöneperiod. Den anställde ska således ha återfått arbetsförmågan helt. Om den anställde beviljats ledighet av annan anledning än sjukdom för del av dag t.ex. föräldraledighet, ledighet för tandläkarbesök etc. ska den anställde anses ”helt ha återgått i arbete” om han eller hon har utfört arbete den resterande tiden. När det bedöms i vilken utsträckning arbetsförmågan är nedsatt bortses, enligt gällande praxis, från sådan nedsättning som arbetstagaren

49

socialförsäkringsrätt får ersättning för i form av aktivitetsersättning, sjukersättning eller livränta enligt bestämmelser i SFB. Detta bör även gälla när det bedöms om en arbetstagare har återgått helt i arbete hos arbetsgivaren. För att detta ska bli tydligt föreslås att det anges i 4 § i SjLL. Förslaget i denna proposition får även betydelse i andra situationer som t.ex. om en anställd varit sjukskriven under graviditet och på nytt är sjukskriven i anslutning till att föräldraledigheten upphör.

En försäkrad som inte har rätt till sjuklön från sin arbetsgivare har möjlighet att i stället få sjukpenning. (Prop. 2011/12:81 s. 8)

En annan situation där denna regel kan användas är om en anställd har semester mellan två sjukperioder. Den anställda har bedömts som helt arbetsför och återgår efter sin semester till arbetet men blir sjuk under första arbetsdagen och kan inte avsluta denna.

5.2 Sjukperiod Som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom och på grund av sjukdomen har en nedsatt arbetsförmåga och därför inte kan utföra sitt arbete, oavsett om det gäller en hel dag eller en del av en dag (4 § SjLL). En sjukperiod bryts när arbetstagaren åter är i arbete en dag fullt ut i den omfattning som är arbetstagarens normala arbetstid.

Som nämnts ovan gäller att om den anställda åter blir sjuk inom fem dagar räknat från det att en tidigare sjukperiod avslutats ska en ny sjukperiod rent tekniskt inte anses påbörjad, den så kallade återinsjuknanderegeln (7 § SjLL).

När sjukdagarna sedan uppgår till 14 dagar är arbetsgivarens betalningsansvar för sjuklön över.

Sjuklöneperioden omfattar alltså den första dagen som arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande 13 kalenderdagarna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar först då arbetstagaren avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren.

Till sjukperiod räknas också den tid då en arbetstagare kan utföra sitt arbete och erhåller reseersättning för att underlätta resor till och från arbetet i stället för sjuklön. Arbetstagaren kan exempelvis behöva åka taxi till arbetet i stället för att ta sig dit på det sätt som arbetstagaren normalt gör (7 § andra stycket SjLL). Det har blivit allt vanligare att arbetstagare kan arbeta hemifrån med arbetsgivarens tillstånd. För den arbetstid som faktiskt utförs i hemmet finns inte någon förutsättning för att utbetala sjuklön utan vanlig lön ska utgå.

En pågående sjuklöneperiod avbryts om den sjukes anställning upphör (7 § första stycket SjLL). I de fall då den sjuke börjar en ny anställning direkt under sjukfallet påbörjas en ny sjukperiod och ansvaret att ge ut sjuklön går över på den nya arbetsgivaren.

50

10 Arbetsskadeförsäkring och livränta Sveriges första socialförsäkring avsåg ersättning för arbetsskador. Den första lagen kom 1901 och gällde olyckor som inträffat i industrin. Den avlöstes 1916 av lag om försäkring för olycksfall i arbete (OL). OL kompletterades 1929 med lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar (YL), vilken avsåg sjukdomar som inte var orsakade av olyckor men som ändå berodde på arbetet. Därefter följde lag om yrkesskadeförsäkring (YFL), som trädde i kraft 1955. Lag om arbetsskadeförsäkring (LAF) ersatte YFL den 1 juli 1977 och gällde fram till dess att socialförsäkringsbalken infördes den 1 januari 2011. Vid införandet av LAF fick försäkringen ett generellt skadebegrepp där alla olycksfall eller annan skadlig inverkan kunde ge rätt till ersättning. Vissa undantag fanns dock avseende exempelvis sjukdomar av psykosomatisk natur. Se mer om detta nedan. Arbetsskadeförsäkringen hade även en förebyggande effekt då alla arbetsskador skulle anmälas till Arbetsmiljöinspektionen för att ingå i Informationssystemet om arbetsskador (ISA). Det är Arbetsmiljöverket som ansvarar för ISA. I SFB finns reglerna om arbetsskada i 38–44 kap., vilket motsvarar den tidigare LAF. Då utgångspunkten för rätten till ersättning för arbetsskada är visandedagen för en skada eller olycka, är bestämmelserna i LAF fortfarande aktuella om kausalitet föreligger bakåt i tiden och de bestämmelser som då var gällande. Därför redogörs nedan först kort för LAF följt av de regler som nu gäller.

10.1 Arbetsskada enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) 10.1.1 Reviderade bevisregler LAF genomgick två stora förändringar efter ikraftträdandet 1977 avseende bevisreglernas tillämpning.

Den ursprungliga lydelsen för bevisregeln i LAF 1977 var följande: ”en skada ska anses orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl finns som talar emot det” (2 kap. 2 § LAF i dess lydelse före den 1 januari 1993).

Denna bevisregel medförde att många arbetsskador godkändes.

107

socialförsäkringsrätt

1993 Den första förändringen kom den 1 januari 1993 och ledde till att betydligt strängare bevisregler för arbetsskadans godkännande infördes. Enligt övergångsbestämmelserna gäller de äldre bestämmelserna avseende arbetsskador som inträffat före den 1 januari 1993 och som har anmälts till Försäkringskassan senast den 30 juni 1993 fortsättningsvis.

Från den 1 januari 1993 ska prövningen av skadan (bevisreglerna) göras i två steg: • Följande bedömning görs i steg 1: Med arbetsskada menas skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan menas inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har.

Har den försäkrade inte varit utsatt för ett olycksfall eller annan skadlig inverkan som med en hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har så föreligger inte en arbetsskada.

• Följande bedömning görs i steg 2: Om det får anses att den försäkrade har varit utsatt för ett olycksfall eller med hög grad av sannolikhet har varit utsatt för annan skadlig inverkan i arbetet, ska en sambandsbedömning göras. Vid denna prövning ska skadan som den försäkrade ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägande skäl talar för det. (2 kap. 2 § LAF) Lydelsen ”hög grad av sannolikhet” avser enligt förarbetena att en exponering för en skadlig faktor i arbetet ska ha varit av en sådan omfattning, intensitet och varaktighet att man av detta kan sluta sig till att det föreligger hög grad av sannolikhet. Det ska dessutom finnas väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap att en viss faktor har en sådan skadebringande egenskap, och den ska rent allmänt vara accepterad. En enskild forskares eller läkares uppfattning bör därför inte kunna utgöra tillräckligt underlag för att skadlig inverkan ska anses föreligga. Det skärpta kravet på visad skadlighet kommer i många fall också att förutsätta noggrannare utredningar på arbetsplatserna beträffande åberopade skadliga faktorer. Frågan om en sjukdoms uppkomstsätt måste diskuteras mer ingående. Detta kommer att leda till att besluten i högre grad än tidigare bör ta sin utgångspunkt i de mer allmänt vedertagna bedömningar som görs inom den medicinska vetenskapen (prop. 1992/93:30 s. 20, 21 och 36).

Om det kan anses klarlagt att den försäkrade har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan, ska sambandsbedömning göras. Här sänks beviskraven till ”övervägande skäl”. Bedömningen görs utifrån den försäkrades arbetssituation. Det krävs en positiv bevisning för att en arbetsskada ska anses vara för handen.

Förhållanden utanför arbetet som kan påverka den försäkrade tas med vid 108

10. Arbetsskadeförsäkring och livränta bedömningen. Vad den försäkrade gör på sin fritid kan ha stor betydelse för olika sjukdomar. Ryggbesvär av olika slag kan uppstå om den försäkrade på sin fritid sysselsätter sig med olika ting som i sig kan ge den typ av ryggbesvär som den försäkrade har. Detta kan innebära att skadan inte till övervägande skäl kan anses ha uppstått i arbetet. Fritidssysselsättning och arbetsuppgifter konkurrerar om den skadliga inverkan. Detta kallas konkurrerande orsaker. Det är av stor vikt att Försäkringskassan utreder konkurrerande orsaker för att bedömningen ska bli så rättvisande som möjligt.

Avseende både steg 1 och 2 är den skadade försäkrad i befintligt skick. Dock ska det finnas vetenskapligt stöd för det ställningstagande som görs. Enligt steg 2 utreds den enskildes egna förutsättningar rent medicinskt.

Generellt har undantag från skadebegreppet gjorts för skador av psykisk eller psykosomatisk natur som har uppkommit till följd av en företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

Detta är inte en arbetsskada (2 kap. 1 § LAF).

2002 Den 1 juli 2002 ändrades åter bevisregeln för rätt till ersättning för arbetsskada.

Bedömningen i två led togs bort och ersattes av en helhetsbedömning med ett enhetligt beviskrav som benämndes ”övervägande skäl”. Det skulle vara sannolikt att skadorna kunde komma från arbetet.

Skälen för ändringen motiverades med att tillämpningen hade upplevts som alltför restriktiv och att alltför höga krav hade ställts för att en arbetsskada skulle godkännas. Vidare ändrades undantaget från arbetsskadebegreppet som gäller psykiska eller psykosomatiska sjukdomar på så sätt att undantaget inte skulle avse dessa sjukdomar om de orsakades av rättsliga arbetstvister. Enligt övergångsbestämmelserna ska äldre lagstiftning fortsätta att gälla för arbetsskador som har inträffat före den 1 juli 2002.

Från och med den 1 juli 2002 infördes också bestämmelser om att Försäkringskassan i samband med beslut om livränta ska bedöma om förnyad utredning av förmågan att skaffa inkomst genom arbete ska göras efter viss tid.

10.1.2 Andra ändringar i lagen 2003 Den 1 januari 2003 infördes den särskilda arbetsskadeersättningen som betalas till den som beviljas ersättning för inkomstförlust till följd av arbetsskada.

Den särskilda arbetsskadeersättningen betalas ut som en kompensation för det inkomstbortfall som systemet med karensdag medför. Övriga ändringar som infördes från denna tidpunkt är 109

socialförsäkringsrätt • att skriftlig ansökan ska göras av den som vill få sin rätt till ersättning från försäkringen prövad • att livränta ska beviljas när förmågan att skaffa inkomst genom arbete är varaktigt nedsatt eller kan antas bestå under minst ett år • indexering av livräntan • samordning mellan livränta och sjuk- och aktivitetsersättning • samordning mellan livränta och sjukpenning • omprövning av livränta när inkomsten som skadad har ökat väsentligt • att den som har livränta är skyldig att anmäla ändrade förhållanden.

2006 Den 1 januari 2006 infördes bestämmelser om att livränteunderlaget ska fastställas vid den tidpunkt från vilken livränta utges första gången. Bestämmelserna tillämpas på beslut om nya livräntor som fattas från och med den 1 januari 2006 även om en ansökan om livränta kommit in till Försäkringskassan före den tidpunkten.

För livräntor som har beslutats före år 2006 ska äldre bestämmelser fortfarande gälla. Det gäller även vid omprövning av livräntan och vid prövning av rätt till fortsatt livränta efter en period med tidsbegränsad livränta.

Alltjämt används därför de tidigare reglerna beroende på visandedag och orsakssamband.

10.2 Visandedag Som utgångspunkt för när en skada kan anses ha inträffat används begreppet visandedag. För olycksfall är det när själva olyckshändelsen inträffade. För annan skadlig inverkan kan det vara svårt att exakt veta när denna inträffade. Det som kan ligga till grund för visandedag i ett sådant fall är bland annat anmälan till arbetsgivaren att den försäkrade har fått ont eller andra besvär och när första journalanteckningen finns hos läkare.

Med anledning av ändringarna i lagen finns tre olika sätt att bedöma arbetsskador enligt lag om arbetsskadeförsäkring. Hur vi ska bedöma dem beror på tidpunkten för visandedagen och om de har anmälts i rätt tid enligt de olika övergångsbestämmelserna. Har exempelvis en försäkrad en skada som visat sig före den 1 juli 2002 men som inte har anmälts förrän 2008, används ändå lagstiftningen från tiden mellan 1993 och 2002 vid bedömningen av om det föreligger en arbetsskada. Har en skada inträffat före den 1 januari 1993 och anmälts till Försäkringskassan senast den 30 juni 1993, är det LAF i dess lydelse före 1993 som ska ligga till grund för bedömningen. Oavsett vilken lydelse som ska användas ska orsakssamband mellan skada, arbete och nedsatt arbetsförmåga föreligga. En bedömning som kan vara svår att göra är återfall i sjukdom 110

Socialförsäkringsrätt

TREDJE UPPLAGAN

Vid funktionsnedsättning och sjukdom Elisabeth Arvidsson

En viktig del av vårt välfärdssystem är möjlighet till ekonomisk trygghet samt stöd och hjälp vid sjukdom, skador och funktionsnedsättning. Socialförsäk­ ringen, som regleras i socialförsäkringsbalken, omfattar en mängd olika bidrag och förmåner till stöd och hjälp i livets olika skeden. Syftet med denna bok är att belysa reglerna för dessa förmåner och bidrag. Boken inleds med en historik kring socialförsäkringen. Därefter behandlas villkoren för att omfat­ tas av socialförsäkringen samt regler för länder inom och utom EU och EES. Författaren behandlar också rätten till ekonomisk ersättning, rehabilitering och sjukersättning/aktivitetsersättning samt arbetsskadeförsäkring och liv­ ränta vid sjukdom och skada. Dessutom redogörs för möjlighet till omvård­ nadsbidrag, merkostnadsersättning, assistansersättning samt bilstöd. Avslut­ ningsvis behandlas regler kring handläggning av socialförsäkringsärenden.

FOTO: MIKAEL MATTESON

Den nya upplagan har genomgått en omfattande revidering, framför allt vad gäller bokens del om bidrag till personer med funktionsnedsättning. Den innehåller viktiga författningsändringar som gjorts i socialförsäkringsbalken.

Bland annat har vårdbidrag och handikappersättning upphört att gälla, och ersatts med omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning, som trädde i kraft 1 januari 2019. Karensdagen har tagits bort från sjukpenningen och er­ satts med karensavdrag. Nya rättsfall som bland annat påverkar bedömning­ en av assistansersättning och bedömningen av sjukperiod i sjukförsäkringen har också tillkommit.

Elisabeth Arvidsson är jur.kand., LLM och senior universitetsadjunkt vid fakulteten Hälsa och samhälle, Malmö universitet, där hon undervisar i bland annat LSS socialförsäkringsrätt.

Finnur Magnússon är docent och lektor i social omsorg med inriktning äldreområdet vid enheten för socialt arbete vid Malmö högskola.

ISBN 9789151101941

9 789151 101941