Karin Fossum
Förmörkelsen Översättning Margareta Järnebrand
Tidigare utgivning Evas öga 1998 Se dig inte om! 1998 Den som fruktar vargen 1999 När djävulen håller ljuset 2000 De galnas hus 2001 Älskade Poona 2001 Svarta sekunder 2002 Jonas Eckel 2003 Natt till den fjärde november 2004 Mordet på Harriet Krohn 2005 Brott 2007 Den som älskar något annat 2008 Den onda viljan 2009 Döden skall du tåla 2010 Jag kan se i mörkret 2012 Carmen och döden 2013 Helveteselden 2014 Viskaren 2017
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel : FormØrkelsen Copyright © Cappelen Damm AS 2018 Omslag: Anders Timrén Omslagsfoto: Arcangel Images, Shutterstock Tryckt hos ScandBook, EU 2020 isbn 978-91-37-15458-9
O hastighet, O vrede. Du grymma fiende. Som du kan förleda folk med din förtrollning. torgrim sørnes Mørkets gjerninger
Brottet
Jag vaknade väldigt tvärt och kippade efter andan. Har du upplevt den känslan? Hela natten befinner du dig på havets botten, och sedan kastas du upp på land av en stor våg. Jag hörde trafiken på gatan nedanför, staden var vaken den också, och människorna var vakna, och många på hotellet var i gång med den nya dagen. I taket ovanför sängen såg jag ljuskronan med glittrande kristaller. Dörren ut till balkongen stod öppen, för det hade varit så varmt i natt, och fönstren på sjunde våningen gick inte att öppna. Vi hade glömt att dra för gardinerna, det var bländande ljust. Jag blundade och lade allt i mörker. Trevade med handen över lakanet. Hittade något varmt och mjukt. En naken fot. Elias sov djupt men rörde sig när jag tog i den lilla foten. Jag höll försiktigt i den, kände de små tårna. Elias var min förtöjning till marken, han höll mig fast, krävde och begärde, tvingade mig upp och drev mig framåt. Han fanns i mitt hjärta, och han rann i ådrorna. Min man sov också djupt, jag hörde hans andhämtning, och Elias låg mellan oss i den stora hotellsängen. Han hade bara en blöja på sig, i övrigt var han naken. Jag hoppades att han skulle sova länge, för jag kände mig inte pigg, jag behövde vatten, men då måste jag ut i badrummet, och om jag steg upp skulle han vakna. Jag vände mig över på sidan utan att släppa hans fot, kände värmen från solen som steg mellan hustaken. Jag ville inte ha sol. Jag önskade mig tunga moln, dimma och regn och blåst. Det yttre måste stämma överens 9
med det inre, storm i världen, storm i mitt eget huvud. I dag stämde det inte. Nu sover vi i samma säng för sista gången, tänkte jag, för vi är ingen familj längre. Då vaknade Elias i alla fall, jag hörde hans jollrande. Han kravlade omkring i sängen med samma fart och energi som en batteridriven leksak. Jag låtsades sova, men han lät sig inte luras, han behandlade mig som sin egendom, slet och drog i mig på småbarns vis, klöste och nöp, daskade och slog. När han inte fick någon reaktion började han ropa. Han kastade sig över sin pappa i stället, ryckte och slet i honom på samma sätt. Ville upp, ville utforska rummet, där det fanns många spännande saker. Byxpress, paraplyställ, minibar med godis och läsk, tjocka gardiner med fransar och tofsar och fina möbler med svängda ben som han kunde klättra i. Jag hörde ljuden från hotellet. Hissen som surrade och gick, röster i korridoren utanför, från städerskorna. En telefon ringde långt borta, och glad musik hördes från rummet intill. Men mitt huvud var tungt, och hjärtat var tungt, så jag gömde mig under täcket och ville bara sova vidare. Min man hade vaknat. Jag kan ta Elias, sa han, sov du. Jag vände ryggen åt dem och kände mig så lättad. Vila nu, sa jag till mig själv, i den här sköna sängen. Vi hittar säkert en lösning. Madrassen vickade till när han satte ner fötterna på golvet, Elias pladdrade lyckligt vidare. Jag försökte minnas tiden innan jag fick honom, vad för slags liv kunde det ha varit när något så allomfattande saknades? Livet utan den förlängning som Elias utgjorde, min förankring, mitt kött och blod. Han hade vuxit i mig och livnärt sig på mig under lång tid, och hans hjärta hade slagit tillsammans med mitt eget. Om jag förlorade honom skulle det vara en amputation. Då måste jag leva resten av livet med smärtor som aldrig kunde lindras, med händer som famlade i tomma luften efter det som saknades. Hasa mig fram på stumparna. Medan hans pappa, tänkte jag, bara hade bidragit 10
med en enda cell. En mikroskopisk liten simmare, så liten att den inte kan ses med blotta ögat. Män talar ofta om simmarna, kallar dem ”sina pojkar”, detta uttalat med stolthet, som om det handlade om en armé av elitsoldater i stånd att erövra världen. När förlossningen är över och han får klippa av navelsträngen tror han att förbindelsen mellan mor och barn är bruten. Att han äger barnet på samma sätt som kvinnan. Att kvinnan åter är tillgänglig för honom som förut. Så tänkte jag där jag låg i sängen. Medan han pratade lågt och lugnt med Elias. Eftersom jag var så tung i huvudet kunde jag inte urskilja orden, men det behövde jag inte göra heller. Jag var nöjd med att han steg upp och tog sitt ansvar. Deras röster blev avlägsna, och jag förstod att de var i badrummet. Jag hörde att det spolade i toaletten. Elias skrattade kort och pärlande ett par gånger. Sedan slumrade jag till igen, men inte särskilt länge, rösterna hade kommit närmare, sedan blev det tyst igen. Det slog mig att de inte hade sagt något på en stund. Elias var ett barn som pladdrade oupphörligt, och om han inte pladdrade utstötte han andra ljud, som skratt eller höga rop eller missnöjesyttringar. Jag slog upp ögonen och stirrade upp i ljuskronan, på de glittrande kristallerna. De hade börjat dallra, såg jag, de klirrade sprött uppe under taket, som om något svepte hastigt genom rummet, ett förebud eller ett vinddrag som kom från den öppna balkongdörren. Annars var det bara tystnaden och bruset från trafiken nere på gatan. En bil som tutade och något större som brummade, kanske en buss. Så småningom fick jag för mig att de säkert hade gått ut i korridoren. Kanske hade tagit hissen de sju våningarna ner för att äta frukost. Alltså skulle de bli borta en bra stund, och jag kunde sova länge i de vita sängkläderna. Jag lyfte huvudet från kudden för att få mina antaganden bekräftade. Då såg jag dem bägge två, de stod ute på balkongen. Var så tydliga i solskenet. Min man, stor och stark, med breda axlar, Elias liten och knubbig i sin vita blöja. Han hade lyft upp Elias och satt honom på 11
räcket. Därifrån hade de utsikt över hela staden. Hustaken och fjorden nere till vänster, med containerfartygen och kranarna och spannmålssilon. Han hade ett stadigt tag runt midjan på Elias. Hans händer är ofattbart stora, och trots att de befann sig några meter bort såg jag tydligt att Elias var entusiastisk. Han pekade och viftade med de små händerna och gav ifrån sig ivriga rop. Långt där nere under honom låg staden. Det var djärvt att sätta ett litet barn på balkongräcket, med de bara fötterna som jag nyss hade hållit i dinglande på utsidan, därför ropade jag varnande till min man att han måste se upp. Ta det försiktigt, ropade jag, han är så vild! Han hörde förmaningen och vände sig åt mitt håll. Långsamt och mekaniskt, som om någonting utom hans kontroll styrde hans rörelser. Hela tiden höll han det fasta greppet runt Elias, händerna var som en bygel av stål, låsta i ett säkert grepp. Men någonting med honom var fel, såg jag. Hans ögon, de klargröna, de hade en särskild glans. Han stirrade på mig som genom en portal från en värld till en annan, och jag hade blivit en främling som inte angick honom. Han vände sig bort igen på samma mekaniska sätt. Sedan knuffade han ut Elias från kanten. Utdrag ur moderns redogörelse, den 4 augusti, det första förhöret. * Kroppen sprack när den landade på asfalten. De som befann sig närmast skulle senare beskriva ljudet som ”när någon släpper en melon från hög höjd”. Andra trodde först att det som föll från balkongen var en påse med skräp som kanske innehöll frukt och matrester och som nu spreds över trottoaren. Några hade kommit gående från stationen några minuter därifrån. De hade gått tvärs över Jernbanetorget med fontänen, där vattnet sipprade kallt nedför en vägg av svart sten. Sedan tog de till 12
höger och in på Grev Adlers gate, där de passerade Hotell Annabelle med dess blå baldakin. Åter andra kom från Union, gående, cyklande eller med bil, i alla händelser i låg fart, för gatan var smal och starkt trafikerad. Mitt emot hotellet låg ett gammalt hyreshus som kallades Grevens Gård. Snart kunde man se vita ansikten innanför rutorna. De försökte tolka situationen utanför hotellet, människorna som flockades, utryckningsfordon från flera olika myndigheter, surrande som ilskna getingar. Hotellpersonal i mörka uniformer och skräckslagna åskådare. Som snabbt jagades därifrån men som ändå bara drog sig över till den motsatta trottoaren. Gatan spärrades sedan av åt båda håll. Ryktena bland dem som befann sig i utkanten handlade om att någon hade blivit påkörd, att en bil hade mejat ner en människa. Andra trodde att det var ett självmord, att en människa hade hoppat från en av balkongerna, de påstod sig ha sett en man som lutade sig ut över kanten. Baldakinen lade entrén i skugga. Det hördes rop och befallningar. Efter en lång stund var arbetet slutfört. Fordonen rullade sakta därifrån. Den förolyckade hade inte gått att rädda, kunde knappt lyftas upp från asfalten i ett stycke. De nyfikna skingrades sakta. Traskade motvilligt i väg från Grev Adlers gate, såg sig om över axeln. Detta var ofattbart. I den här lilla staden, i det vackra vädret. Några få blev dock stående ända till slutet, tryckta mot fasaden till Grevens Gård. Tysta, bleka och skakade in i själen förde de dämpade samtal med varandra. En man i gul väst spolade gatan ren med en vattenslang. Föräldrarna hittades i dåligt skick på sjunde våningen. De hade gått lös på varandra med våld, och påklädda var de inte heller. En av hotellets anställda hade kommit gående i korridoren och sett dem på nära håll. Kvinnan var hysterisk, sa hon, skriken hördes över hela våningsplanet, striden pågick i korridoren utanför hissen. Mannen försökte värja sig genom att hålla upp händerna framför ansiktet och sparka efter henne. Kvinnan 13
fäktade och klöste där hon kom åt, och eftersom han inte hade några kläder på sig kom hon åt överallt. Till sist insåg han att han var starkare. Han exploderade i ett våldsamt ursinne, tog tag i kvinnans långa hår och ryckte hårt. Då ramlade hon omkull. Han blev stående med en hårtuss i handen. I hennes hårfäste uppstod snabbt ett sår varifrån blodet rann ner i pannan. Utmattningen tog till slut ut sin rätt, efter en lång och ursinnig kamp, och när sjukvårdspersonal kom skyndande fick båda två hjälp in i hissen och ner till receptionen. Där fick de var sin pläd över axlarna, och sedan leddes de in på kontoret innanför disken. Några uppskrämda gäster hade hört kalabaliken. De smög sig genom receptionen och samlades i baren. Serveringen var inte öppen, men från fönstren hade de utsikt över gatan. En av gästerna hade tydligen ramlat från balkongen, han var antagligen berusad, eller också hade han hoppat. En grand danois låg vid sin husses fötter, och en bostonterrier hade fattat posto intill dörren, där den höll uppsikt över allt som försiggick i receptionen. Bakom disken stod två unga kvinnor i marinblå uniformer – korta, figursydda jackor och snäva kjolar. Telefonerna ringde oupphörligt, ingen svarade. Entrén med dubbeldörren av glas stod öppen. Föräldrarna leddes bort. Vandrade som gråklädda spöken över den tjocka mattan. Modern blödde från ett sår i pannan, hon slog ilsket efter alla som ville hjälpa till. Hotellgästerna sträckte på halsarna och såg dem genom fönstren. De noterade att mannen och kvinnan kördes därifrån i var sin bil. Det fanns mycket att undra över och mycket att prata om denna den fjärde dagen i augusti. Och snart skulle Tender Bar öppna för servering. Hotell Annabelle var privatägt och hade så varit i tre generationer. Ett hotell där allt var tillåtet, det var i alla fall vad folk sa, väl att märka de som aldrig hade bott där. Folk talade om tunga draperier, plysch och röd sammet, somliga hade hört rykten 14
om pornografiska bilder på väggarna. Det påstods att förmöget affärsfolk frekventerade hotellet med sina dambekanta och att de anställda höll strikt på tystnadsplikten. Jo, det var mycket syndigt rött. Tjocka mattor och tunga gardiner, fransar och plysch och sammet, kristallkronor och brokad. Textilierna dämpade alla ljud och gav hotellet en dunkel stillhet, många sänkte rösten när de steg in. Tavlorna visade sig vara förstoringar av gamla franska vykort, erotiska motiv förvisso, med nakna kvinnor som utmärktes av sina koketta leenden, sina fylliga bakdelar och tjocka lår, men likväl ack så behagfulla. Dämpad musik hördes ur dolda högtalare. Två män kom gående in genom dörren av glas. Sejer stannade innan han var framme vid disken, blev stående på den tjocka mattan och lyssnade. Var det inte Charles Trenet som sjöng så vackert om havet? När hade han hört den låten senast? Det måste ha varit i en svunnen tid. Överallt stod vackra konstföremål, vaser, urnor och kandelabrar med levande ljus, som trots solskenet utanför denna den fjärde dagen i augusti kom till sin rätt. Uttrycket ”vill du så får du” var hotellets motto och gav en vink om ställets tradition att ta emot sällskapsdjur. Gästerna checkade in med både hundar och katter och fåglar i bur, och hotellpersonalen passade djuren medan gästerna ägnade sig åt sina förehavanden ute på stan. Dessutom tycktes det finnas ett rum innanför baren där det i all hemlighet var tillåtet att röka. Särskilt mycket mer galenskap än så förekom inte på Hotell Annabelle. Det skedde i så fall inne på rummen. Nu hade det skett. Några kriminaltekniker hade redan varit där och förseglat rum nummer sju noll sex. Receptionisterna bar ovala brickor med namnen Gossen och Tupi ingraverade i metallen. Gossen var rund och rödkindad, Tupi var mörk och spenslig med asiatiska ögon. Dörren är olåst, men den är förseglad, förklarade Tupi. Har ni övervakning här? frågade Sejer. 15
Hon pekade på kamerorna. Den ena täcker disken och den andra entrén. Och i hissen? Ingenting i hissen. På de övre våningsplanen? Ingenting på de övre våningsplanen. Såg ni något? Tupi nickade. Förskräckelsen lyste ur de mörka ögonen, och hon talade snabbt och nervöst. Just när det hände tittade jag mot fönstret. Jag såg bara en skugga som föll väldigt fort. Klockan var 7.48. Hon pekade på en klocka på väggen med lysande, röda siffror. Männens skor sjönk ner i den tjocka mattan när de gick tvärs över golvet. Hissdörren gled upp, och de blev stående mitt emot varandra under allvarlig tystnad. Sejer lång och grå och till åren kommen, Skarre ljus och lockig och tjugo år yngre. Så snart hissen inlett sin färd uppåt överraskades de av en beslöjad kvinnoröst som talade klart och tydligt till dem från ingenstans. I FEEL VERY ATTRACTED TO YOU. Männen tittade förvirrat upp i hisstaket. Det där var inte du, Jacob? frågade Sejer. Nej chefen, svarade Skarre. De undersökte den lilla hisskorgen för att hitta källan till den beslöjade rösten. Vad de kunde se fanns ingen högtalare i taket, bara ett galler som ett dämpat ljus silade ner igenom. Skarre studerade panelen med strömbrytare. Högtalaren var inte större än en tändsticksask och placerad under displayen där han just hade tryckt på siffran sju. Lustig liten grej, sa Skarre. Hissen stannade med ett ryck. Dörren gled långsamt upp, och de hörde rösten igen. ARE YOU LEAVING ALREADY? Hon ser oss, kommenterade Skarre. Övervakning i hissen. De hittade rummet på vänster hand ett stycke bort i korri16
doren. Teknikerna hade spänt upp röd avspärrningstejp över dörren. De lossade den försiktigt och öppnade, tog två steg in på mattan och stannade. Exakt vad har teknikerna gjort? frågade Skarre. De var här med en kamera. Jag bad dem dokumetera hela rummet. Badrummet och balkongen och inventarierna centimeter för centimeter. Har de tagit med sig något? Det hoppas jag verkligen inte. Med skorna som limmade vid den tjocka mattan besiktigade de rummet. Familjen på tre hade valt ett de luxe-rum med king size-säng i mahogny, en överdådig möbel med höga gavlar, sniderier och profiler. Sängen stod till höger i rummet och bar spår av att tre personer hade sovit där. Lakanen var tillstökade och samlade i mitten av sängen som ett stort rede. Rummet hade två höga fönster ut mot gatan. Under det ena stod en grön soffgrupp med brokadklädsel och svängda ben, en tvåsitssoffa, två fåtöljer och ett bord med en skiva av glas. Under glaset låg gamla fotografier i svartvitt. På den motsatta väggen fanns ett skrivbord med lampa och ett grönt skrivunderlägg, och under skrivbordet stod en flätad papperskorg. Badrummet låg till vänster. De röda gardinerna var inte fördragna, solen sken in i rummet genom båda fönstren. Dörren ut till balkongen stod öppen. Trafiken på gatan nedanför hördes som ett jämnt brus. Den hade kommit i gång igen efter händelsen. Några klädesplagg såg de också här och var, på golvet och över stolsryggar. Några färgglada leksaker i ett hörn, ett blöjpaket och flera par skor som de tycktes ha sparkat av sig i all hast. Röda sandaletter med smala remmar, svarta herrmockasiner och ett par vita joggingskor som var så små att de kunde passa till en docka. Barnskorna berörde dem djupt. Intill väggen stod två bagar, en stor och en liten. En damväska hängde på en stol. Rummet bar spår av strid. En lampa med en stor skärm försedd med fransar hade farit i golvet, en telefon var nedriven från det 17
ena sängbordet. Även här inne fanns bilder av lättklädda damer i förgyllda ramar, men Sejer lade också märke till något annat. Det grep honom på ett oförklarligt sätt, sjönk långsamt in och fick en mening långt utöver det triviala. Han gjorde Skarre uppmärksam på tavlan ovanför sängen. Motivet, och andra liknande motiv, kände han igen från sin egen barndom på femtiotalet i Roskilde, en tavla som många barn hade ovanför sängen. Sådana förekom i flera olika versioner. Det kunde vara en liten flicka på en hängbro, över ett fasansfullt stup med skummande vattenmassor. Bakom barnet gick en skyddande ängel med vita vingar. Eller, som på den här tavlan, en liten pojke i kortbyxor. Pojken stod längst ut på en klippa och blickade ut över ett svindlande landskap, det var som om han såg hela världen och allt som fanns i den. Bakom honom stod en rosaklädd ängel i fladdrande klädedräkt. Vingarna med sina vita fjädrar omvärvde pojken, och för betraktaren var det en omöjlig tanke att något ont skulle kunna drabba honom. Precis som pojken på klippan hade Elias suttit på balkongräcket och tittat ut över staden. Den där ängeln hittade bestämt aldrig ut på balkongen, påpekade Skarre. Inte förrän nu tog de några försiktiga steg över mattan. De lyfte inte upp någonting, rörde inte vid någonting med händerna, men ingenting undgick dem. Skarre kikade ner i korgen under skrivbordet och noterade innehållet. Två tomma miniatyrflaskor med starksprit, två tomma Heineken och en kvartsbutelj rödvin. Ett chokladpapper. En påse som det hade varit salta kringlor i, en bit hopknölat papper som kunde vara en pappersnäsduk. I den gröna tvåsitssoffan låg en leksakssäl med ögon av glas och en stickad kofta med röda bårder. På bordet fanns gårdagens tidning, en mobiltelefon och ett fat med frukt som inte längre var färsk. I fönstret låg ett paket Camel och en tändare. De fortsatte in i badrummet. Sejer tittade in i duschkabinen. En flaska flytande tvål av märket Vanilla 18
Harmony stod på tvålhyllan. På golvet utanför kabinen låg en fuktig handduk. På tvättstället under spegeln stod toalettsaker för honom och henne. En duschtvål här också, från Axe. Don’t use it if you don’t mean it, mumlade Skarre. De hittade engångshyvlar, deodoranter och parfym. En plastask med våtservetter för spädbarn. En hårborste och en burk med tabletter utskrivna till Miele Madani, Sarotex Retard 25 mg, ”dosering enligt läkares ordination”. På badrumsgolvet låg också några klädesplagg. En vit klänning med små gula blommor och ett par svarta trosor, en kakifärgad skjorta med några påsydda, falska hederstecken. På tvättställskanten låg en kedja med glaspärlor och några smala armringar. Sejer undersökte sophinken under tvättstället. Den innehöll flera blöjor. Både locket och ringen till toaletten var uppfällda. Därefter gick de ut på balkongen. Den var inte stor men hade plats för en enkel sittgrupp i plast, ett bord och två stolar av den stapelbara sorten. Det anspråkslösa möblemanget var placerat in mot väggen. Sejer lutade sig ut över räcket och tittade ner på gatan. Det gick en rysning genom honom vid tanken på barnet som hade fallit. Trafiken där nere flöt normalt igen, men många som passerade hotellet till fots kastade snabba blickar upp mot balkongen där männen stod. Solen hade nått högt upp på himlen. Männen stod skuldra vid skuldra med händerna på räcket. Sejer betraktade stadens silhuett, byggnader och spiror, master och torn, kranarna nere i hamnen. Spannmålssilon, älven och alla broarna. Han spanade bort mot Grevens Gård mitt emot. Byggnaden var åtta våningar hög. Det fanns en möjlighet, om än försvinnande liten, att någon hade sett katastrofen från ett fönster. Gatan var smal, det var inte många meter mellan fasaderna. Han gick in igen och bort till sängen, som han studerade noga. Han räknade med att mamman hade sovit på den vänstra sidan. På hennes sängbord fanns, utöver lampan och en 19
väckarklocka från Braun, tre ringar av silver och ett stort hår spänne. Han satte sig på sängkanten. Därifrån kunde han se ut på balkongen. Han såg tydligt kollegan Skarre, knivskarp i det starka solskenet. Han gick runt till den högra sidan av sängen. Där hade telefonen ramlat i golvet, och på sängbordet låg en herrklocka av märket Certina med metallarmband. Från den här sidan kunde han se balkongmöblerna inne vid väggen. Men han kunde inte se Skarre ute vid räcket. En gång var de lyckliga, sa Skarre när han kom in igen. Kanske det, svarade Sejer, och kanske inte. Människor har så många motiv för att ingå allianser. Inte alla har med kärlek att göra. Han satte sig i den gröna tvåsitssoffan. Tog upp den vita sälen och såg den i ögonen. Tre människor hade sovit i det här rummet. De hade andats, och hjärtana hade slagit. Solen som steg utanför hade värmt kropparna. De hade sovit och kanske drömt, med skälvande ögonlock, men senare hade de gapat och skrikit. All den energin, tänkte han, den finns säkert någonstans, i väggarna och i möblerna. Men de franska damerna var oberörda, de frestade honom med vita bakdelar och gav honom sina förföriska leenden. Var blir människans jämmer av, tänkte Sejer, vart tar skriken vägen när lungorna är tömda på luft? Hänger de kvar i rummet som tunna trådar från taket, kan en hyperkänslig själ uppfatta dem när rummet är tomt och städat och iordningställt till nästa gäst? Höra dem i mörkret om natten, förnimma dem som en skälvning? Vakna och känna en oförklarlig rädsla? På nytt fångades han av änglatavlan på väggen. Ironin, det märkliga sammanträffandet i att tavlan hängde just här, ovanför den breda säng där den lille pojken på femton månader hade sovit. Som om någon, en högre makt, hade vetat om vad som skulle hända och på något oförklarligt sätt försökt gripa in. De vuxna hade klivit in på mattan med barnet mellan sig. 20
Även de hade sett tavlan på väggen och gjort sig en del tankar. Eller också hade de varit likgiltiga, haft tankarna på andra, svåra saker. Men det var det här hotellet de hade valt. Annabelle med dess frestelser och vackra kvinnor. Skarre såg på kommissarien. Den långe, grå mannen var änkling, och han hade både barn och barnbarn, själv var Skarre singel. Båda hade sett den illa tilltygade kroppen. De hade omedelbart tänkt att barnet såg ut som ett offer från en krigszon. Pappan vill inte yttra sig just nu, sa Skarre, men du är ju bra på kroppsspråk. Har du lagt märke till något? Inte lätt att tyda kroppsspråket hos en man som har tagit på sig en rustning, svarade Sejer. Men ansiktet? Visiret är nere. Han tog upp mobiltelefonen från bordet, en Samsung Galaxy, och lade ner den i innerfickan. Titta i den röda handväskan om du hittar den andra, sa han, de har ju var sin. Hennes var mindre och av roséguld. På displayen framträdde en bild av henne själv och barnet, kind mot kind. Sejer tänkte igenom förhöret med mamman och vad hon hittills hade sagt. Hon hade gråtit och torkat tårar, hade hackat och stammat sig igenom händelseförloppet så detaljrikt som det var möjligt för henne. Vad hon hade tänkt och känt, och vad hon hade sett. Mannen hade inte sagt ett ord. Skarre, som var djupt skakad av brottet, ville på sitt tafatta vis hitta något positivt i alltsammans. Jaja, sa han och suckade. Ett särskilt resurskrävande fall är det här i varje fall inte. Snart har vi gjort vårt. Vi får väl se, svarade Sejer. Varför säger du så? Den äldre mannen var på väg att säga ”jag talar av lång erfarenhet”, men han ville inte hålla det emot den yngre att han var yngre. 21
Mannen i rustning har inte gett oss sin version, sa han. I sista stund kom han ihåg cigarretterna i fönstret. Tänkte för sig själv att pappan säkert skulle fråga efter dem och stoppade ner paketet i innerfickan. Tittade sig omkring i rummet för sista gången. Vi får gå igenom övervakningsbilderna, sa han. Familjen har stått vid disken. De har checkat in, och de har passerat genom receptionen, kanske flera gånger. Jag vill se hur de tar sig ut. De gick ut till hissen igen, stod tysta och väntade på nedfärden. När de klev ut på entréplanet hörde de rösten igen. UNTIL DEATH DO US PART. Ditt namn? frågade Sejer. Tupi Sun-Lee, svarade hon. Och du? Gro Sessvold, svarade den andra. Han dikterade och Tupi skrev, en uppmaning till gäster och anställda att anmäla sig hos polisen om de hade gjort iakttagelser. Eller kanske hade råkat höra samtal mellan paret i nummer 706. Eller om någon hade hört ljud under natten, eller lagt märke till något som de trodde kunde ha betydelse. Uppmaningen printades ut i två exemplar. Ett sattes upp vid hissen och ett på anslagstavlan i receptionen. Han ville veta vilka som hade varit i tjänst dagen innan, när familjen checkade in. Vilka som jobbade eftermiddag, kväll och natt och vilka som stod i baren, där han visste att paret hade uppehållit sig hela kvällen. Det var inte vi som tog emot dem, sa Gossen. Tupi och jag började klockan två. När checkade familjen in? Tupi gick in i datorn. I går klockan tio. De tog ett bord i baren, och vi såg till att de fick kaffe. Rummet var inte färdigt förrän klockan elva. Hur länge skulle de stanna? 22
Till i morgon. Hon såg på honom med smala ögon. Den lille pojken satt på mattan här och lekte, sa hon, jag tog en bild av honom. Han fick låna den här ringklockan. Han tyckte om ljudet. Hon slog lätt på mässingsklockan på disken, den gav ifrån sig ett muntert litet pling. Får jag titta på bilden? frågade Sejer. Hon blev villrådig men räckte honom sin mobil efter att ha letat fram bilden. Sejer tittade länge på Elias. Kanske den allra sista bilden. Pojken var klädd i joggingbyxor och T-tröja med tryckt text på. ”Limited edition”. Den där kvinnan i hissen, frågade Skarre, vem är hon? Å, sa Gossen och rodnade. Vi kallar henne bara för Greta. För alla säger att hon är så lik Greta Garbo. På rösten alltså. Vi vill att gästerna ska känna sig välkomna, tillade hon, så det där bandet rullar vidare tills någon klagar. Tänker ni klaga? Absolut inte, svarade männen i korus. De fick övervakningsfilmerna från receptionen och entrén, var som hastigast inne i baren. Kastade en blick på interiören, som gick i grönt och mahogny, med runda bord och djupa fåtöljer, och lampor som gav ifrån sig ett sparsamt, varmt sken. Därefter gick de ut, stod ett ögonblick under baldakinen och tittade tvärs över gatan mot Grevens Gård. Byggnaden från 1911 var ursprungligen starkt rosafärgad men hade med tiden fått samma kulör som överkokt lax. Fönstren var relativt små, och det fanns inga balkonger. Varje fönster är ett öga, sa Sejer. Två bleka ansikten blev synliga innanför rutorna. Skarre lyfte handen och vinkade. Vad sysslar du med? frågade Sejer. Förvarnar om att vi tänker titta in, sa Skarre, det är ju det de hoppas på. 23
Gör dem inte så märkvärdiga, förmanade Sejer. Då börjar de fabulera. Varför tog hon den där bilden, tror du? frågade Skarre. Den där bilden av Elias. Säg det, svarade Sejer. För att skapa kontakt med föräldrarna kanske. Blidka dem. Vägen till en mors hjärta går via barnet. Det är väl ett sådant hotell. Hans blick sökte sig nedåt till vänster. Han fokuserade på exakt den punkt där den elva kilo tunga kroppen hade landat. Med ansiktet och bröstkorgen nedåt, och armarna sträckta ut åt sidorna som en flygande ekorre, hade barnet störtat från balkongen i hög fart och träffat asfalten. Gatan var renspolad. Solen stod högt på himlen, och vattnet hade för länge sedan förångats. Ändå såg han en mörk, utfluten fläck som påminde om utspilld olja. * Hon sov inte, men hon var inte vaken heller. Ögonen stirrade förbi honom på något bortanför, kinderna var bleka. Håret var långt och tjockt, med en bena i mitten. Lila, rosa och gult hår på den vänstra sidan, kastanjebrunt på den högra. Hon var utbildad frisör och tyckte antagligen om att leka med färger. I pannan, uppe vid hårfästet, hade hon en blodutgjutning. Sejer var inte säker på i vilken mån hon var på plats i hans verklighet, tjänsterummet med vita väggar och stora fönster. Hyllor och skåp, högar med pärmar och papper. Skrivunderlägget framför honom på bordet var en världskarta i gyllene färger där den stad de befann sig i var för obetydlig för att vara utsatt. Han antog att hon var ”vid sidan av sig själv”. Det var så folk kände det när katastrofen hade drabbat dem. Det här händer inte på riktigt förrän jag ser det utifrån, som åskådare. Hon befann sig vid sidan av sig själv, och hon ville inte tillbaka på plats, ville inte använda sina sinnen. Det bästa var att dröja sig kvar vid allt som hade 24