9789137144627

De öde fälten

Elly griffiths

De öde fälten Översättning Gunilla Roos

Tidigare utgivning

Flickan under jorden 2009 Janusstenen 2010 Huset vid havets slut 2011 Känslan av död 2012 En orolig grav 2013 De utstötta 2014

Citat i svensk översättning: s. 135: Coleridge, Samuel. Sången om den gamle sjömannen: The rime of the ancient mariner. Översättning Ragnar Eklund. Stockholm: S ­ ällskapet bokvännerna, 1960. s. 220: Thoreau, Henry David. Walden. Översättning Peter Handberg.

Stockholm: Natur & Kultur, 2006.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel: The Ghost Fields Copyright © 2015 by Elly Griffiths Omslag: Helena Hammarström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-37-14462-7

Till Sheila och Ian Lewington

Alfred Blackstock g.m.

Leonie Miller

Lewis (f. 1915) Saknad Fรถrmodad dรถd 1950

Fred (f. 1917, d. 1944) g.m.

Bella Haywood

Nell (f. 1941) g.m.

Blake Goodheart

Dexter och Amy

George (f. 1926) g.m.

Lucy Carr (avliden)

George (f. 1955) g.m.

Sally Thomson

Cassandra (f. 1983)

Chaz (f. 1985)

I hate the dreadful hollow behind the little wood, It’s lips in the field above are dabbled with blood-red heath, The red-ribb’d ledges drip with a silent horror of blood, And Echo there, whatever is ask’d her, answers ”Death”.

Ur ”Maud” av Alfred Tennyson

Prolog Juli 2013

Det är den varmaste sommaren på åratal. En riktig värmebölja, skriver tidningarna. Men Barry West bryr sig inte särskilt mycket om väderprognoser. Han har samma kläder på sig vinter som sommar: jeans och en engelsk landslagströja. Det är svettigt i grävmaskinshytten, men det stör honom inte direkt.

Det är manligt att vara svettig; den som tvättar sig för ofta är antingen utlänning eller något ännu värre. Han har aldrig tänkt på att kvinnor inte direkt lockas av svettlukt. Barry är fyrtio och har inte haft en flickvän på evigheter.

Men han är tillfreds denna julidag. Himlen över Norfolk är blå, en het, hård blå färg, och jorden som friläggs av gräv­ maskinens käftar är ljus, nästan vit. Det gula fordonet rör sig av och an i jämn takt och sliter upp stenar och grovt gräs. Barry käner inte till, och han bryr sig definitivt inte, att folk har stridit om denna bit mark, som nu ska bebyggas av Edward Spens & Co. Romarna slogs mot icenerna på just dessa fält, och nästan tvåtusen år senare utkämpades en bitter strid man mot man mellan de kungatrogna styrkorna och Cromwells armé.

Men i dag är Barry och hans grävmaskin ensamma under den brännande solen, deras enda följeslagare är måsarna som följer arbetet och dyker ner mot den vända jorden.

Det är ett tufft arbete. Marken är ojämn – det är därför den har legat obrukad så länge – och full av kratrar och fåror. På vintern fylls dessa hålrum med vatten och fältet blir nästan som 11

en sjö med små öar av gräs. Men nu, efter en månad av vackert väder, är det ett månlandskap, torrt och kalt. Barry styr grävskopan fram och tillbaka medan han gnolar lågt för sig själv.

Det är på botten av en av dessa kratrar som grävskopan skrapar emot metall. Barry svär och lägger i backen. Måsarna kretsar ovanför honom. Deras skrin låter sarkastiska, som om de skrattade. Barry kliver ur hytten.

Solen är hetare än någonsin. Den bränner på basebollkepsen och han torkar svetten ur ögonen. Ett grått föremål sticker upp ur jorden. Det känns på något sätt hotfullt, som en hajfena.

Barry stirrar på hindret. Det ser nästan ut som om det alltid har legat där, eller i alla fall mycket länge. Han böjer sig ner och skrapar bort lite jord med händerna. Han ser att fenan är en del av ett större föremål, mycket större än han först trodde.

Ju mer jord han gräver undan, desto mer metall friläggs. Den blänker matt i solen.

Barry tar ett steg tillbaka. Edward Spens vill ha det här fältet röjt. Barrys förman underströk att jobbet behövde göras så fort som möjligt, ”innan knäppgökarna får nys om det”.

Om han fortsätter kommer grävskopan att slita sönder och krossa metallföremålet. Eller så kommer den dolda fienden att ­besegra honom, och grävskopan (som tillhör Edward Spens & Co) kommer att bli skadad. Plötsligt, alldeles oväntat, minns Barry en bok som läraren läste för dem i skolan. Den handlade om en jättelik man av metall som hittades på skroten.

För en kort sekund föreställer han sig att det ligger en sovande metalljätte under jorden som kommer att resa sig och krossa honom med sin grävmaskinslika käft. Men var inte järnmannen i boken snäll? Han minns inte. Barry klättrar upp i hytten och hämtar en spade. Marken är hård, men jorden ganska lätt att flytta på. Barry jobbar på med T-shirten klistrad mot ryggen tills han kommer ner till något annat, något ännu större.

Andfådd lägger han ner spaden och föser undan jorden med händerna. Då stöter han på något som inte är av metall. Det är 12

glas, täckt av smuts och nästan ogenomskinligt. Men driven av något han inte riktigt begriper, gnider Barry rent en fläck så att han kika in genom glaset.

Ett skrik får måsarna att flyga upp. Det tar några sekunder innan Barry inser att det var han som skrek. Och han gör det nästan igen när han vacklar bort från den begravda jätten.

För när han tittade in genom fönstret var det någon som tittade tillbaka på honom.

Inte långt därifrån, på andra sidan fälten där romarna marscherade i ordnade led och rojalisterna flydde huller om buller, håller Ruth Galloway också på att gräva. Men det här är en mycket mer välorganiserad process. Grupper av studenter arbetar i prydligt grävda schakt, uppmätta med måttband och markerade med snören. Ruth går från schakt till schakt, kommer med råd och borstar bort jord från ett föremål som skulle kunna vara en krukskärva eller till och med en benbit. Hon är lycklig. När hon påbörjade den här sommarutgrävningen för arkeologistudenter var hon givetvis medveten om platsens historia. Hon förväntade sig att hitta något – lite romersk keramik eller kanske till och med ett mynt eller två. Men efter bara två dagar gjorde de ett verkligt betydelsefullt fynd. En kropp som Ruth tror kan härröra från bronsåldern, så där en tvåtusen år före romarna.

Skelettet, som låg begravt i den kalkrika jorden, var inte bevarat på det sätt som kroppar som hittas i torvmossar är.

För fem år sedan hittade Ruth kvarlevorna av en järnåldersflicka i våtmarkerna nära hennes hus. Den kroppen hade varit nästan perfekt bevarad, som om tiden hade stått stilla. Flickans händer var bundna med rep av flätad mistel och huvudet var delvis rakat. Ruth kunde titta på flickan och direkt förstå vad som hade hänt henne. Den här kroppen är annorlunda och Ruth kan inte vara säker på dess ålder (hon har skickat i väg prover för kol-fjorton-datering, fast den kan slå fel med så mycket som hundra år), men den hopkrupna ställningen är 13

typisk för gravar från bronsåldern och det finns keramikskärvor i när­heten som ser ut att komma från så kallade klockbägare.

Gravar från klockbägartiden, för omkring fyratusen år sedan, känne­tecknas ofta av rundade gravhögar, men det finns också exempel på plana gravplatser. Gravkullen kunde dessutom mycket väl ha blivit förstörd av plöjning.

Hon tog upp benen i går efter att ha fotograferat skelettet, ritat av det på plats och fyllt i en fyndblankett för varje ben.

Utifrån höftbenet bedömer hon att det är ett kvinnoskelett, men hon hoppas kunna utvinna tillräckligt mycket DNA för att kunna säkerställa det. En isotopanalys kommer att visa vilken föda kvinnan åt, hennes tänder kommer att berätta om hon led av några sjukdomar eller hade varit undernärd under någon del av sitt liv. Snart kommer Ruth att få några av svaren, men det känns redan nu som om det finns ett band mellan henne och kvinnan som dog för så länge sedan. När hon står på fältet där luften dallrar av hetta tillåter hon sig att känna ett ögonblicks tillfredsställelse. Det är ett bra jobb det här, det är inte dumt alls att få gräva upp det förflutna under den här höga, klara himlen. Det kunde ha varit mycket värre. Hennes föräldrar ville att hon skulle bli revisor. ”Ruth!”

Ruth känner igen rösten, men hon är på så gott humör att det inte förtas av att hennes chef Phil Trent dyker upp. Fast han har safarishorts på sig. ”Hej, Phil.” ”Har du hittat något mer?”

Herregud, räcker det inte med ett bronsåldersskelett? Det är mer än han någonsin har hittat. Men trots att hon blir irriterad delar Ruth i hemlighet hans hopp om att det kanske kan finnas fler kroppar begravda här. Skelettets placering och skärvorna av klockbägarkeramik tyder på att det här var fråga om en formell, ritualiserad begravning. Skulle detta kunna vara ett gravfält? I så fall kommer de att hitta fler kroppar.

14

”Inte än”, säger Ruth. Hon tar en klunk ur vattenflaskan.

Det här är den varmaste dagen i Norfolk som hon kan minnas.

Bomullsbyxorna klibbar mot benen och hon är övertygad om att hon är knallröd i ansiktet. ”Jag har i alla fall fått en idé”, säger Phil. ”Okej?” Ruth försöker att inte se alltför intresserad ut. ”Du känner till English Heritages DNA-projekt, va?” ”Ja.” ”Varför inte se om vi kan få dem att ta med kroppen vi har hittat? Vi skulle kunna ta prover på alla som bor här i närheten för att se om de är släkt med honom.” ”Henne.” ”Va?” ”Minns du inte att jag sa att det var skelettet av en kvinna?” ”Jo, just det. Men vad säger du? Det skulle verkligen kunna sätta UNN på kartan.”

Phil är besatt av att sätta UNN, University of North Norfolk, på kartan. Personligen tror Ruth att det skulle krävas mer än lite bronsålders-DNA för att göra det. Men det är ingen dum idé. DNA-projektet har startats för att man ska kunna se om det finns några kopplingar mellan förhistoriska kroppar och lokalbefolkningen på platserna där kropparna hittats. Norfolk, där landsbygdsbefolkningen har varit märkvärdigt konstant, skulle vara en perfekt plats för den sortens undersökning. ”Det är en tanke”, säger Ruth. ”Tror du att de skulle vara intresserade?” ”Jag pratade med en person från English Heritage nu på eftermiddagen och det lät som om de var intresserade.”

Det är typiskt Phil att han får det att låta som om han frågar Ruth till råds när han i själva verket redan har satt planerna i verket. Men publicitetshunger är väl egentligen en ganska god egenskap hos en prefekt. ”Vill du kika på dagens fynd?” frågar Ruth. Det dyker fortfarande upp en del intressanta objekt i utgrävningsschaktet.

15

Phil gör en grimas. ”Det är hemskt varmt”, säger han som om det vore Ruths fel. ”Är det?” säger Ruth och stryker tillbaka sitt fuktiga hår. ”Det har jag inte märkt.”

Phil tittar frågande på henne. Han förstår inte alltid ironi, om han inte koncentrerar sig. Ruth slipper tack och lov förklara för just då ringer hennes mobil. ”Ursäkta.”

När hon får se att det står ”Nelson” på skärmen börjar hennes hjärta slå en aning fortare. Det är för att jag är rädd för att det ska vara något om Kate, intalar hon sig själv. Man kan tro på vad som helst om man anstränger sig tillräckligt mycket. Men det är förstås ett polisärende. Ruth bistår King’s Lynn-polisen som rättsarkeolog. Phil är väldigt avundsjuk på henne för det. ”Ruth.” Typiskt Nelson att inte slösa tid på några artighetsfraser. ”Var är du någonstans?” ”I närheten av Hunstanton.” ”Bra, då är du i området. Så smidigt.”

Smidigt för vem? tänker Ruth, men Nelson pratar fortfarande. ”En byggjobbare har hittat ett flygplan begravt på ett fält där i närheten.” ”Ett flygplan?” ”Ja. Troligen från andra världskriget. Det finns en del gamla flygbaser häromkring.” ”Fast ni behöver väl inte mig för att gräva upp ett plan?” ”Saken är den att piloten fortfarande är kvar i planet.”

Några minuter senare kör Ruth på Hunstantonvägen med Phil vid sin sida. Hon kan inte minnas att hon bad prefekten att följa med, men här sitter han av någon anledning ändå.

Han gör en grimas när Radio 4 dånar ur högtalarna och frågar henne hur det kommer sig att hon inte har råd att skaffa en ny bil. ”Din bok blev ju faktiskt något av en succé. Har du inte fått k ­ ontrakt på en till bok?” Ruths bok om en utgräv16

ning i Lancashire kom ut förra året och har fått en hel del lovord i vetenskapliga tidskrifter. Men den är långt ifrån någon bästsäljare och när förskottet väl är intjänat kommer hennes ­royalty knappt att bidra med någonting till hennes inkomst.

Fast boken har gjort hennes mor stolt, vilket i sig är ett mirakel. ”Jag gillar den här bilen”, säger hon. ”Det är en skrothög”, säger Phil. ”Varför köper du inte en sådan där cool Fiat 500? Shona har en isblå.”

Ruth skär tänder. Fiat 500 är helt klart en cool bil och ­Shona har säkert flera stycken i olika färger som matchar hennes trendiga retroklänningar. Shona, Phils sambo, som också är universitets­lärare, är förmodligen den bästa vän Ruth har här i Norfolk, men det innebär inte att hon vill höra hur cool och chic hon är. Ruth är fullständigt nöjd med sin gamla Renault, så det så. Och ingen har väl bett Phil åka i den.

Hon kan se fältet på långt håll. Grävmaskinen står och lutar i en sluttning och bredvid den står tre män. Nelson är en av dem, det går inte att ta miste ens på långt håll. Ruth parkerar skrothögen bredvid grinden och går över den torra, heta jorden fram till den lilla gruppen. Phil följer efter och klagar över värmen och folk som är så själviska att de har bilar utan klimatanläggning.

Nelson får syn på henne först. ”Här är hon. Varför har du tagit med dig Phil?”

Ruth älskar hans sätt att uttrycka saken. Phil tror säkert att det är han som har tagit med sig henne. ”Han ville inte gå miste om det roliga. Är det här planet är?”

Frågan är överflödig. Tre fjärdedelar av en vinge och en halv cockpit sticker upp ur jorden på botten av en grund grop. ”Det är amerikanskt”, säger Nelson. ”Det ser jag på märkningen.”

Ruth tittar på honom. Hon tänker att Nelson måste ha varit just den sortens pojke som samlade på modeller av stridsflygplan från andra världskriget.

17

”Det låg en amerikansk flygbas här i närheten”, säger en av de andra männen. ”På Lockwell Heath.” Det är Edward Spens, en byggherre från trakten, som Ruth har stött på i samband med ett tidigare fall. Spens är lång och ser bra ut och hans pondus förtas bara en aning av att han är klädd i tenniskläder.

Den tredje mannen, som har jeans och en smutsig fotbollströja på sig, står lite vid sidan av, som om han vill visa att inget av det här är hans fel. Ruth gissar att det är han som är gräv­ maskinisten.

Hon tittar på den uppgrävda jorden. Den skiftar svagt i blått.

Hon lägger sig på knä och skopar upp lite jord i handen och sniffar diskret på den. ”Vad gör du?” frågar Phil. Han är uppenbarligen jätterädd att hon ska skämma ut honom. ”Bränsle”, säger hon. ”Känner du inte att det luktar? Och titta på de där blå fläckarna i jorden. Det är korroderat aluminium. Hade ni någon aning om att planet låg här?”

Det är Edward Spens som svarar. ”Det var några barn som hittade bitar av en motor på fältet för länge sedan, har jag för mig. Men ingen hade någon aning om att det här låg begravt här, nästan intakt.”

Ruth tittar på cockpiten. Den är bucklig och rostig men ser ändå anmärkningsvärt oskadad ut där den ligger nästan horisontellt i botten av kratern. Hon är ingen geometriexpert, men skulle man inte förvänta sig att ett störtat plan skulle ligga med nosen i en skarpare vinkel? ”Var är kroppen?” frågar hon. ”Sitter i cockpiten”, säger Edward Spens. ”Höll på att skrämma slag på Barry här, kan jag säga.” ”Han har fortfarande mössan på sig och allt”, muttrar Barry.

Ruth böjer sig ner och kikar in genom fönstret på cockpiten.

Hon förstår precis varför Barry fick en sådan chock. I pilotsätet sitter en fasansfull, läderartad figur, som fortfarande är klädd i resterna av en uniform. Det är som ett gräsligt skämt om 18

försenade flyg. Uppe på skallen sitter en mössa; tyget är nästan helt förmultnat, men skärmen är kvar.

Ruth sätter sig på huk. ”Det är märkligt”, säger hon, nästan för sig själv. ”Vad är det som är märkligt?” frågar Nelson. Han är den ende av männen som inte verkar besväras av värmen trots att han är klädd i sina vanliga arbetskläder bestående av en blå skjorta, som är uppknäppt i halsen, och ett par mörka byxor.

Ruth har inte träffat honom på några veckor och tänker att han nästan ser förolämpande fräsch ut, som om att hitta en kropp begravd i ett plan är precis vad man har lust att göra en sommardag. Hon undrar om han ska åka på semester i år. Det tillhör den andra delen av hans liv. Den delen som hon aldrig riktigt kan få ta del av. ”Jorden är lös”, säger Ruth. ”Som om den har rubbats nyligen.” ”Det är klart att den har rubbats”, säger grävmaskinisten. ”Jag körde ju för fan en grävskopa genom den.” Spens flyttar sig lite, som om han vill ta avstånd från svordomen, men det krävs mer än så för att Ruth ska ta anstöt när hon är inne i sin yrkesroll. ”Jordlagren har rubbats längre ner”, säger hon. ”Det är varmt, det har regnat mycket lite. Man skulle förvänta sig att partiklarna var tätt packade. Och en sak till: Matjordsskiktet består av lerjord, men längre ner finns det lager av kalkhaltig jord. Kalk bevarar ben, men på den här kroppen finns det fortfarande en del hud kvar. Titta.”

Nelson böjer sig fram. ”Den ser ut som den där andra kroppen du hittade. Ute på saltängarna.”

Ruth tittar på honom. ”Ja. Den bevarade huden är typisk för kroppar som hittas i torvmossar, inte i kalkrik jord som den här. Och sättet piloten sitter på, med händerna på styrspaken.

Det är nästan som om han har placerats i en pose.”

Ruth böjer sig närmare. Hon vill inte röra något innan de 19

kan göra en riktig utgrävning. Bakom sig hör hon Nelson förklara för Spens att fältet nu är en brottsplats. ”Saken är den att vi sitter lite trångt till”, säger Spens med sin mest förtroliga röst. ”Det här projektet har väckt en del negativa reaktioner och jag skulle gärna vilja få marken röjd så fort som möjligt.” ”Det kan jag inte göra något åt”, säger Nelson. ”Jag måste få hit ett kriminaltekniskt team och doktor Galloway här kommer att behöva minst en dag för att gräva fram kroppen. Inte sant, Ruth?” ”Kriminaltekniker?” säger Spens. ”Är inte det att ta i? Jag menar, den här stackaren störtade ju uppenbarligen med sitt plan under kriget, för sjuttio år sedan. Han måste ha landat i kalkbrottet och sedan blivit begravd i ett jordskred eller något.

Det är ju inte som om det har begåtts ett brott.” ”Jag är rädd att ni har fel”, säger Ruth och reser sig. ”Vad menar ni?” frågar Spens och låter förolämpad. ”Jag tror att det kan ha begåtts ett brott.” ”Vad får dig att tro det, Ruth?” frågar Phil. Av hans ton att döma är det troligare att han skulle ta parti för den lokale byggmagnaten än för sin kollega. ”Han har ett skotthål mitt i pannan”, säger Ruth.

20

1 September 2013

”Bara en bild till.” ”För Guds skull, Nelson, hon kommer att komma för sent första dagen i skolan.”

Men Nelson håller på att ställa in skärpan på kameran. Kate står tålmodigt vid staketet, prydligt klädd i blå skoltröja och grå kjol. Det mörka håret har redan börjat krypa ut ur flätorna (Ruth är inte särskilt bra på det där med hår). Hon håller skolväskan framför sig som ett vapen. ”Första skoldagen”, säger Nelson och tar bild efter bild. ”Det kan inte vara möjligt.” ”Det är möjligt”, säger Ruth, fast hon har legat vaken halva natten och undrat hur i all världen hon kan anförtro sin lilla älskling åt utbildningsväsendets fasor. Och hon har ändå två examina och arbetar på universitet. ”Kom nu, Kate”, säger Ruth och sträcker ut handen. ”Vi får inte komma för sent till mrs Mannion.” ”Är det din fröken?” frågar Nelson.

Nej, hon är traktens yxmördare, tänker Ruth. Men hon överlämnar åt Kate att berätta för Nelson att mrs Mannion är jättesnäll och att hon gav henne ett klistermärke när de var på öppet hus och att hon har en nalle som heter Blå. ”Vi turas om att ta med oss Nalle Blå hem”, upplyser hon Nelson om. ”Men vi måste vara duktiga.” Hon säger det tvivlande, som om det är ett omöjligt krav.

21

”Det är klart att du kommer att vara duktig”, säger Nelson. ”Du kommer att vara bäst.” ”Det är ingen tävling”, muttrar Ruth när hon öppnar bil­ dörren åt Kate. Men hon har redan haft tillräckligt många gräl med Nelson om rankning och privatskolor och om det verkligen är nödvändigt för en fyraåring att lära sig kinesiska. Till sist fick Ruth som hon ville och Kate ska gå i den lokala, kommunala skolan – ett trevligt ställe vars slogan, som står skriven med handavtryck i olika färger ovanför ingången, lyder: ”Vi har roligt.” ”Du är precis den sortens person som är emot tävlingar”, säger Nelson, och stoppar undan kameran. ”Och vilken sorts person är det?” ”Den sortens person som gör bra ifrån sig i tävlingar.”

Ruth måste nog hålla med om att det stämmer. Hon har alltid älskat att lära sig saker och njöt faktiskt av att skriva prov och tentor. Det är därför hon vill att Kate ska ha roligt och göra potatistryck i några år. Det finns gott om tid för formellt lärande längre fram. Nelson, som avskydde skolan och slutade så tidigt han kunde, är angelägen om att hans barn ska börja klättra uppför den akademiska stegen så fort det bara går. Han och Michelle satte sina döttrar i privata skolor och båda har läst på universitetet. Uppdraget är slutfört. Fast Laura jobbar för närvarande som reseledare på Ibiza och Rebecca har ingen aning om vad hon vill göra med sin examen i medievetenskap förutom att hon har någon vag dröm om att ”jobba med teve”. ”Säg hej då till pappa”, säger Ruth. ”Hej då, pappa!” ”Hej då, gumman.” Nelson tar en sista bild av Kate när hon vinkar åt honom genom bilrutan. Sedan stoppar han undan kameran och åker hem igen för att äta frukost med sin fru.

Ruth kör den välbekanta vägen med havet på ena sidan och marsklandet på den andra. Bob Woonunga, hennes granne, kommer ut för att vinka av dem och sedan är det inga fler 22

hus innan de kommer fram till vägskälet. Det är en underbar dag, gyllene och blå. Det långa gräset vajar, sandbankarna är ett mjukt dis i fjärran. Ruth undrar om hon borde säga något betydelse­fullt, berätta för Kate om sin egen skolstart eller något, men Kate verkar alldeles nöjd och sjunger en jingel från en reklam för frukostflingor. Till sist stämmer Ruth in. Russin, russin och knapriga nötter. Mums, mums, mums. Med knapriga nötter.

Det låter fortfarande konstigt att prata om Nelson som ”pappa”. När Kate var tre och började ställa frågor bestämde sig Ruth för att berätta sanningen för henne, eller åtminstone en sanerad version av den. Nelson är hennes pappa, han älskar henne, men han bor med sin andra familj. Älskar han dem också? Det är klart han gör. De älskar varandra allihop på ett snårigt tvåtusentalssätt. Nelson blev upprörd när Ruth berättade för honom vad hon tänkte säga. Men han insåg att Kate, som är ett intelligent och frågvist barn, behövde få veta något, och vad annat kunde de egentligen säga? Nelsons fru Michelle köpte också den överenskomna versionen, vilket Ruth vet är mer än hon förtjänar. Hon är glad att Michelle är en del av Kates liv, för Michelle är en riktigt kvinnlig kvinna som är bra på alla mammagrejer. Hon skulle till exempel ha fått till de där flätorna perfekt, för hon är hårfrisörska.

De kör förbi fältet där de hittade bronsålderskroppen i juli.

English Heritage har gått med på att finansiera ännu en utgrävning och de kommer också att ta med projektet i sin DNA-­ studie. Det finns till och med en chans att utgrävningen kommer att filmas. För två år sedan var Ruth med i ett teveprogram som hette Kvinnor som mördar, och även om det var en på många sätt traumatisk upplevelse tyckte hon inte direkt illa om att vara arkeologisk expert på teve. Hon är ingen naturbegåvning som Frank Barker, den amerikanske historiker som var programledare, men Guardian kallade henne faktiskt ”sympatisk” och det är ju alltid en början.

23

”Mamma kommer kanske att vara med på teve igen”, säger hon till Kate. ”Jag hoppas att Nalle Blå får komma hem till oss”, säger Kate.

Hon har rätt. Nalle Blå är viktigare just nu.

Ruth oroade sig för att Kate skulle gråta, att hon själv skulle gråta, att kritiska hjälplärare skulle få slita isär dem. Men när det slutar med att Kate bara vinkar glatt och försvinner i ett hav av blå skoltröjor känns det på något sätt värre än allt annat.

Ruth vänder sig bort och blinkar bort dumma tårar. ”Mrs Galloway?”

Ruth vänder sig om. Det här är en fullständigt ny roll för henne. På jobbet vill hon bli kallad doktor Galloway och hon har aldrig varit ”mrs” någonting. Mrs Galloway är hennes mor, en skräckinjagande frireligiös kvinna som bor i södra London med det förlovade landet inom synhåll. Borde hon insistera på ”ms” eller skulle det förstöra Kates utsikter på första dagen? ”Mrs Galloway?” Det är en kvinna som talar till henne. Lärare? Förälder? Ruth vet inte. Vem hon nu än är ser hon obehagligt hemtam ut i den färgglada miljön i minstingarnas klassrum. ”Jag är miss Coles, elevassistenten. Jag undrade bara om Kate kommer att äta skollunch eller ha med sig matsäck.” ”Skollunch”, säger Ruth. Hon tror inte att hon kommer att orka göra smörgåsar varje dag. ”Hon är alltså inte kinkig med maten? Det var ju bra.”

Ruth säger ingenting. Sanningen är att Kate är ganska k ­ inkig, men Ruth ger henne alltid den mat hon gillar. Hon vill helst inte tänka på hur Kate kommer att reagera när hon får köttfärspaj eller mannagrynsgröt. Fast nu för tiden är väl ändå skolmaten annorlunda? De har antagligen salladsbar och vinlista.

Miss Coles verkar tolka Ruths tystnad som ett tecken på att hon är överväldigad av känslor (vilket inte ligger så långt från sanningen). Hon klappar på luften ovanför Ruths arm. ”Oroa er inte. Hon kommer att finna sig till rätta hur snabbt som helst. Ta nu och åk hem och drick en kopp te.”

24

Jag måste faktiskt hålla en föreläsning om begravningsseder under äldre stenåldern, tänker Ruth. Men det säger hon inte högt. Hon tackar miss Coles och går snabbt därifrån.

Nelson har också svårt att sluta tänka på Kate. Han önskar att han hade kunnat köra henne till skolan, men det var generöst nog av Michelle att gå med på att han åkte ut och hälsade på tidigt på morgonen. Det var tänkt att deras gemensamma, sena frukost skulle vara Nelsons försök att säga tack, men när han kommer hem är Michelle redan på väg ut genom dörren. Det har uppstått en kris på salongen, säger hon, och hon måste åka till jobbet med en gång. Hon ger Nelson en snabb kyss och hoppar in i sin bil. Nelson tittar på när hon smidigt vänder bilen på gatan och kör i väg – hon ser sammanbiten ut, som om hon i tankarna redan är på jobbet. Nelson suckar och kliver in i sin slitna Mercedes igen.

Men han får en viss kompensation när han kommer till stationen. Ett mejl sticker ut bland allt skräp i inkorgen: ”Tandkort för skalle funnen 130717.” Det är den amerikanske piloten, han som hittades i somras bakom ratten i sitt begravda plan.

Efter att Ruth tagit upp skelettet hade en obduktion visat att dödsorsaken troligen var skottskadan i huvudet. Här hade utredningen förmodligen kört fast om det inte hade varit för att amerikanska flygvapnet var generöst nog att bekosta DNAanalyser och omfattande kriminaltekniska undersökningar.

Labben hade likafullt tagit väldigt god tid på sig. I augusti följde Nelson rätt motvilligt med Michelle på en semesterresa till Spanien (på tok för varmt) och upptäckte när han kom tillbaka att ingenting hade hänt medan han var borta. Men nu ser det ut som om de äntligen har fått ett resultat. Nelson öppnar mejlet innan han ens har satt sig. ”Cloughie!” ropar han ett ögonblick senare.

Kriminalinspektör Clough dyker upp i dörröppningen med en halv­äten bagel i handen.

25

”Kolla på det här. Vår amerikanske pilot har blivit identifierad.”

Clough kikar över axeln på sin chef. ”Frederick J. Blackstock.

Och vem är han, då?” ”Kom igen, Cloughie. Du är ju från Hunstantontrakten.

Känner du inte igen namnet?” ”Blackstock. Jaså, den familjen Blackstock. Tror du att han är släkt med dem?” ”Jag vet inte, men jag tänker ta reda på det.” ”Varför skulle en jänkarpilot vara släkt med en fin familj i Norfolk?” ”Ingen aning, Cloughie.” ”Märkligt sammanträffande”, säger Cloughie och skrollar neråt i mejlet. ”Att en amerikansk pilot hittas död alldeles i närheten av sitt gamla släktgods.” ”Visst är det”, säger Nelson och tar bilnyckeln från skriv­ bordet. ”Och jag tror inte på sammanträffanden.”

Det är omöjligt att undgå namnet Blackstock i Hunstantontrakten. Det finns en pub som heter Blackstock Arms, ett konstgalleri som bär familjens namn, och till och med ett fiske­museum. Namnets självbelåtna sätt att vara allestädes närvarande påminner Nelson om släkten Smith i King’s Lynn, en jämförelse som inte direkt är positivt laddad med tanke på att en tidigare utredning som rörde familjen Smith innehöll ingredienser som tunga droger, en urgammal förbannelse och en giftig orm. Men till skillnad från Smiths bor familjen ­Blackstock fortfarande på sitt släktgods – en dyster herrgård vid randen av saltängarna.

De kör (på Blackstock Way) förbi flacka fält som genom­ korsas av små vattendrag. Sorgsna får står strandsatta på öar av gräs och högt ovanför deras huvuden flyger gäss förbi och trumpetar melankoliskt. Huset syns på flera kilometers håll; det reser sig som ett skepp på ett grågrönt hav.

26

”Här skulle jag inte vilja bo”, säger Clough. ”Det är lika illa som Ruths stuga.” ”Det är lite pampigare än Ruths stuga.”

Blackstock Hall är verkligen pampigt. Det är en sträng tegelbyggnad med ett torn i varje hörn, men det vilar ingen trivsam herrgårdskänsla över det. Ingen National Trust-skylt som visar vägen till kaféet, inga välansade gräsmattor eller italienska trädgårdar. I stället växer gräset ända upp till entrén och fåren kikar in genom fönstren på bottenvåningen. Om det en gång hade funnits en stig fram till entrén måste den ha försvunnit för åratal sedan, kanske hundratals år. Nelson parkerar vid sidan av vägen och han och Clough går över ängen mot huset. ”Fy tusan”, säger Clough, ”det är fullt av fårskit i gräset.” ”Vad hade du väntat dig?” säger Nelson och hoppar över en bäck. Fåren stirrar på honom med sina märkliga, svarta ögon. ”En riktig uppfart, eftersom du nu frågar”, säger Clough. ”Ett gäng zigenare skulle fixa en för tusen pund.”

Nelson ignorerar hans kommentar fast han vet att han borde säga något om Cloughs politiskt inkorrekta sätt att uttrycka sig. ”Det heter romer, inte zigenare, och vi måste försöka re­spektera att vissa människor har en annorlunda livsstil etcetera ­etcetera.”

I stället säger han: ”Hoppas att någon är hemma när vi nu gör oss sådant besvär.” ”Det ryker ur skorstenarna”, säger Clough. ”De bränner antagligen en jungfru för att få god skörd.” ”Jag borde aldrig ha låtit dig se The Wicker Man”, säger ­Nelson.

Trots röken verkar det först som om huset kanske ändå är tomt. Men till sist, efter nästan fem minuter, öppnas den tunga ekdörren långsamt och en kvinna tittar ut. ”Jaså, det är någon här”, säger hon. ”Vi använder i princip bara bakdörren.” ”Det kände jag inte till”, säger Nelson stelt. ”Jag är kriminal­ 27

kommissarie Harry Nelson från King’s Lynn-polisen. Det här är kriminalinspektör Clough. Vi skulle vilja prata med mr eller mrs Blackstock.” ”Då är det väl bäst att ni stiger in”, säger kvinnan. ”Jag heter Sally Blackstock.”

Hon skjuter med visst besvär upp dörren och Nelson ser att hallen är full av flyttlådor. Sally Blackstock talade uppenbarligen sanning när hon sa att den här ingången inte var i bruk.

Hon är en attraktiv kvinna i femtioårsåldern med askblont hår, blå ögon och inget smink. Nelson tycker att hon påminner om en äldre version av Barbara i den gamla teveserien The Good Life. ”Det är ett imponerande hus det här”, säger Nelson.

Sally Blackstock skrattar. ”Det är en salig blandning egentligen. Det byggdes på Tudortiden, brändes ner under inbördeskriget och återuppbyggdes under den georgianska eran. Släkten Blackstock har bott på den här platsen i över femhundra år och det känns som om vi fortfarande har kvar allt deras skräp.” Hon knuffar lite halvhjärtat på en av flyttlådorna. ”Ska ni flytta härifrån?” frågar Clough.

Sally skrattar. ”Om det vore så väl! Nej, vi röjer upp, bara.

Jag fick en tokig idé om att börja driva bed and breakfast här.

Nu undrar jag vad jag har satt i gång. Fullständig galenskap alltsammans.”

När de följer efter mrs Blackstock genom en korridor som aldrig tycks ta slut kan Nelson inte låta bli att hålla med henne.

Alla rummen i huset, låt vara att de onekligen är stora och välproportionerade, är antingen tomma eller fulla av kartonger.

Det är svårt att föreställa sig att det här stället ska förvandlas till en oas av frukostbord och bekväma soffor. Till slut går i alla fall Sally runt ett hörn och släpper in dem i ett stort kök med AGA-spis, fåtöljer och en brasa. ”Vi bor i princip härinne är jag rädd”, säger hon när Nelson kommenterar brasan. ”Det är helt enkelt alldeles för jäkla 28

kallt i resten av huset. Nå, vad gäller saken egentligen?”

Nelson blir överraskad av den plötsliga övergången från Barbara Good till Margaret Thatcher, och av växlingen till en extremt adlig accent. Fullt medveten om att han låter som en polis i en pjäs säger han: ”Vi har nyheter om en man som vi tror kan vara en familjemedlem. Frederick J. Blackstock.”

Sally Blackstocks mun bildar ett litet runt ”o”. ”Fred?” säger hon. ”Freddy? Men han dog i kriget. Hans plan störtade i havet.” ”Mrs Blackstock, minns ni att det skrevs i lokaltidningarna om att ett plan från andra världskriget hade hittats här i närheten? Det var för ett par månader sedan, i juli.” ”Ja, jag har något svagt minne av det.” ”Saken är den att det fanns en kropp i planet. Den döde mannen har just identifierats som Frederick Blackstock, med hjälp av tandkort. Vad jag förstår var han släkt med er man?” ”Ja.” Sally Blackstock drar handen genom håret vilket får det att stå rakt upp. Hon gör en vag gest mot fåtöljerna. ”Slå er ner, kommissarie … öh…” ”Nelson.” ”Just det. Nelson. Som amiralen. Frederick var min mans farbror, men han emigrerade till USA på trettiotalet. Vi kände till att han dog i kriget, men enligt uppgifter störtade hans plan i havet och det fanns inga överlevande. Min man kommer att bli förbluffad.” ”Var är er man i dag?” frågar Nelson och plockar diskret bort ett hundkoppel från fåtöljsitsen. ”Han är hos Chaz. Vår son. Han har en grisfarm här i närheten.” Hon gör en grimas. ”Jag tar och ringer honom. Åh herregud, var är telefonen? Vi har ingen vidare mobiltäckning här”, förklarar hon för poliserna. ”Så jag har en sådan där sladdlös telefon, men jag kan aldrig hitta den.”

Clough hittar den under en trave Horse & Hounds-tidningar och som tack sätter Sally på tevatten. Hon går ut i skafferiet 29

och de hör hur hon lämnar ett meddelande till sin man. ”Älskling, det har hänt något ganska otroligt.” Nelson och Clough utbyter blickar.

Sally kommer tillbaka in i rummet utan telefonen. Nelson undrar var hon har lagt den och om hon någonsin kommer att hitta den igen. Mrs Blackstock är nu hur charmerande som helst. Hon lutar sig mot AGA-spisen och ler mot de två polismännen. ”Saken är den att de var tre bröder”, säger hon gemytligt. ”Vill ni att jag berättar historien för er?” ”Ja, gärna”, säger Nelson och försöker att inte låta som om han var i förskolan. Han undrar vad Kate gör just nu. Kanske lyssnar hon också på en historia. Han ser att Clough försöker låta bli att skratta. ”Lewis var äldst. Han var med i kriget och blev tillfångatagen i Japan. Hade det fruktansvärt svårt efter vad man har hört. Han blev i vart fall aldrig sig själv igen och 1950 eller däromkring försvann han helt enkelt.” ”Försvann?” upprepar Clough. ”Ja. Alla trodde att han hade tagit livet av sig, men ingen sa det någonsin högt. George, min svärfar, sa att det var en fruktansvärd tid. Hans mor kunde aldrig acceptera att Lewis var borta och hon blev själv lite koko. Men till sist blev de tvungna att inse att han inte skulle komma tillbaka och Lewis blev dödförklarad på sextiotalet.” ”Och Frederick hade redan dött i kriget?” ”Ja. Han var den andre brodern. Han avskydde det här stället, det är vad George alltid brukar säga. Han sa att det vilade en förbannelse över Blackstocks ägor. Han hade livlig fantasi, precis som sin mor. Så Frederick emigrerade till Amerika och tjänstgjorde i amerikanska flygvapnet under kriget. Han dog 1944 och då blev George arvtagare.” ”Er svärfar?” ”Ja. Han förväntade sig aldrig att han skulle få ärva godset, eftersom han var yngste sonen, men han försökte få stället att 30

gå runt. Min man är hans enda barn. Han heter också George.

Unge George, fast han närmar sig de sextio.” Hon skrattar och tar av den visslande pannan från AGA-spisen. ”Familjen fick alltså höra att Fredericks plan störtade i havet?” frågar Nelson och försöker att inte titta när Sally skvalpar hett vatten i tekannan. Det var länge sedan han gick polisens första hjälpen-kurs och han kan inte komma ihåg vad man ska göra med brännskador. ”Ja.” Sally häller upp te och ställer efter några minuters letande fram en kakburk på bordet. ”Det är därför jag inte förstår hur han kan ha hittats i det där planet på fältet.” ”Vi förstår det heller inte”, säger Nelson långsamt. Det begravda planet hade varit ganska enkelt att spåra. Det ensitsiga Curtiss P-36 Mohawk-planet med anropskoden ”D for Dog” hade störtat i ett åskväder i september 1944. Piloten hade skjutit ut sig och hittats död på ett närbeläget fält. Planet hade störtat i ett gammalt dagbrott och omedelbart begravts i ett jordskred orsakat av det häftiga regnet. Eftersom piloten hade hittats gjordes inga försök att gräva fram planet. Flygofficer Frederick Blackstock borde däremot inte ha befunnit sig ens i närheten av Mohawkplanet. Han ingick i tiomannabesättningen på det B17-plan som hade blivit nerskjutet över Engelska kanalen en vecka tidigare. ”Det är delvis därför vi är här”, säger Nelson och ser på när Clough väljer två kakor som praktiskt nog har kladdat ihop. ”Om er man skulle gå med på att lämna ett DNA-prov skulle vi kunna fastslå bortom allt tvivel att denne Frederick Blackstock tillhörde familjen.” ”Det är jag säker på att han gör”, säger Sally. Hon höjer blicken mot taket. ”Jag önskar att jag kunde berätta för George.

Gamle George, menar jag.”

Hennes uppträdande börjar nu kännas en aning kusligt. Varför tittar hon uppåt? För att markera att gamle George tittar ner på dem från himlen?

31

”När dog George? Gamle George, menar jag.”

Hon skrattar på nytt. Skrattet börjar också bli enerverande. ”Han är inte död, kommissarie Nelson. Han tar sin förmiddagslur en trappa upp.”

32