9789127171138 by Smakprov Media AB

Print CMYK

Per Jensen

Foto Linda Prieditis

ISBN 978-91-27-17113-8

9 789127 171138

VÄRLDENS VANLIGASTE FÅGEL Per Jensen

Det finns tre gånger fler höns än människor på jorden. De är därmed världens överlägset vanligaste fåglar. Trots det, och trots att nästan alla människor äter deras ägg och deras avkommor, är det få som lärt känna de fantastiska varelserna bakom maten. Deras värld är rikare än vår, med färger, ljud och dofter vi inte kan uppfatta. De har ett av fågelvärldens mest omfattande och nyanserade språk, med mängder av läten för olika situationer. Sprungna ur Sydostasiens djungelhöns är det en av få fåglar som lever i livslånga sociala familjegrupper. Och de är mycket smartare än deras rykte gör gällande. Samtidigt behandlas de som fabriksprodukter i de gigantiska äggoch kycklingfabrikerna runtom i världen. I Världens vanligaste fågel ger Per Jensen en levande och kärleksfull beskrivning av hönsens okända sidor.

Per Jensen är professor i etologi och har haft egna höns i fyrtio år. Under decennier har han utforskat deras beteende tillsammans med sin forskargrupp vid Linköpings universitet. Han anlitas ofta som föreläsare och sprider med stor entusiasm kunskap om de senaste forskningsresultaten. Per har tidigare skrivit en rad böcker på Natur & Kultur.

Fler böcker av Per Jensen: Hundens språk och tankar (2021) ger en unik inblick i vad den moderna vetenskapen har att säga om hundens inre liv. Läs om dagens kunskapsläge när det gäller hundens ursprung, beteende, språk och tankeförmåga.

I Att leva med hund (2020) får vi ta del av vad som händer med hunden genom livet, baserat på den senaste forskningen. Du får insikter som underlättar allt från valet av valp, via uppfostran och träning till att leva med en åldrande hund.

VÄRLDENS VANLIGASTE FÅGEL – en kärleksförklaring till höns

Känner höns empati med varandra? Är grisar medvetna om sin egen existens? Vad känner får och kor egentligen när de umgås med människor? I Djurens känslor (2018) sammanfattar Per Jensen den senaste forskningen om känslorna hos djuren vi äter.

Innehåll 1 Vanligast i världen 7 Höns stora och små 16 2 Hur allt började – och vart det tog vägen 19 Hawaiis vilda höns 27 3 Vad är en höna? 29 Hur hönsen erövrade världen 38 4 Hönsens värld 41 Höns på Mars? 51 5 Hönsens samhälle 53 Tupparnas strider och prydnader 64 6 En dag i hönsens liv 67 Livgivande ljus 75 7 Höns och sex 77 Kuckeliku – eller …? 86 8

Från ägg till kyckling 89 Egyptier, romare och äggindustrin 97 9 Prägling – vem kan man lita på? 99 Hur hönsen fick sina gula ben 109 10 Yra höns eller smarta? 111 Stel av skräck 121 11 Moderskärlek 123 Ägg till allt 132 12 Alla höns är inte som andra höns 135 Generna som bygger höns 144 13 Hönsen i våra hjärtan 147

Efterord 152 Källor och referenser 154

VANLIGAST I VÄRLDE N

1 VANLIGAST I VÄRLDEN

HÖNS

Tre per person Är världens vanligaste fågel osynlig? Hur ska man annars förklara att man nästan aldrig träffar på den? Trots att det finns tre gånger fler av de här stora fåglarna på jorden än det finns människor så ser du dem sällan genom bilfönstret och chansen att du ska möta dem när du är ute och promenerar är minimal. Alla människor vet visserligen från bilder och böcker hur de ser ut och minsta barn får lära sig av sina föräldrar hur de låter, men i verkliga livet syns de inte till. Så välbekanta och samtidigt så hemliga är de. Den vanligaste fågeln är ingen av dem vi ser dagligen inpå knuten. Talgoxar, pilfinkar, skator, kråkor och kajor finns överallt och ingen lyfter på ögonbrynen när de flyger förbi eller sitter och kvittrar i en buske där vi passerar. Men om världens vanligaste fågel skulle komma gående på gräsmattan nedanför balkongen skulle man nog reagera – det är nämligen inget man upplever varje dag direkt. Full av förvåning skulle man hämta sina barn för att peka på den märkliga varelse som alla känner igen men som sällan observeras. Blodnäbbsvävaren, som lever i stora delar av Afrika, sägs ofta vara den mest talrika fågelarten i världen. Flockarna den bildar kan bli kolossala och

man uppskattar världspopulationen till omkring en och en halv miljard individer. I Sverige häckar omkring 13 miljoner lövsångare och drygt 8 miljoner bofinkar, och med det toppar de med råge listan över vanliga vilda arter i vårt eget land under sommaren. De här antalen är imponerande, men står sig slätt mot den fågel som verkligen är världens vanligaste. Ingen art kan nämligen konkurrera i antal med de höns som levererar ägg och kött till människor på alla kontinenter. Man beräknar att omkring 24 miljarder individer lever i hönshus runtomkring i världen vid en given tidpunkt och att vi slaktar över 60 miljarder kycklingar årligen. Bara i Sverige slaktas drygt 100 miljoner kycklingar varje år och åtta miljoner vuxna hönor värper äggen till våra frukostbord.

Hönsen och jag VANLIGAST I VÄRLDE N

Jag har fascinerats av höns så länge jag kan minnas. När jag var fem år gammal var jag under några timmar övertygad om att en höna skulle bli mitt första egna husdjur. Det var ett chockartat missförstånd, den höna min pappa hade lovat att ta hem till vår lilla lägenhet mitt i stan var död och plockad och skulle serveras till middag. Man må förlåta ett femårigt barns fantasier om att ha en höna som kompis i en liten stadslägenhet, men ett antal år senare gjorde jag faktiskt nästan verklighet av tankarna. Som biologistudent höll jag ibland helg- och kvällskurser om djurs beteende för unga, intresserade skolelever. För att kunna visa upp några riktiga djur som inspiration åkte jag till ett stort kläckeri och tiggde till mig några nykläckta tuppkycklingar. De skulle ändå avlivas eftersom äggproduktionen inte har användning för handjuren så jag kunde få några stycken helt gratis. Under tiden kursen pågick fick kycklingarna bo i min studentlya där de sprang omkring och samsades med mina undulater och ökenmöss, innan de så småningom fick ett gott hem på en gård hos en bekant. I tjugoårsåldern fick jag hyra ett hus på landet och till det ingick ett litet hönshus. Det tog inte lång tid innan en flock höns hade fått flytta in. Där började på allvar en livslång kärlek och relation till dessa fjäderfän. När jag och familjen långt senare flyttade till ett eget hus var ett hönshus något av det första jag byggde på tomten. Det placerades nära ingången till bostadshuset och

sedan dess möter jag hönsens blickar genom deras fönster varje gång jag går ut. Ett underbart sätt att börja varje dag. Under flera decennier har jag har jag också haft förmånen att få arbeta med forskning på höns och deras beteende. Varje dag har jag tillgång till hundratals kycklingar, hönor och tuppar i det hönshus där min forskargrupp arbetar så jag får mitt lystmäte både hemma och på jobbet. Det är ett stort privilegium.

Våra följeslagare genom historien

HÖNS

Det är inte många människor som får chansen att lära känna höns på det sättet jag fått göra. De allra flesta höns lever avskilt och inomhus i anonyma byggnader på gårdar långt från storstäderna. Man kan få se enstaka exemplar i inhägnader på en 4H-gård eller hos någon som har ”hobbyhöns” i sin trädgård, men alltför många människor kan gå genom hela livet utan att faktiskt möta särskilt många höns i verkligheten. Men någonstans har vi alla en relation till dem. Det kanske beror på att vårt land var en nation av jordbrukare för inte så länge sedan. Nuförtiden är mindre än en procent av befolkningen sysselsatt med att producera mat till oss andra, men samhällsomvandlingen har gått fort. För bara ett par generationer sedan var flertalet svenskar inblandade i lantbruk. Många av oss har alltså en mor, far eller farmor som levt på en gård. Därför har vi växt upp med levande berättelser om djuren på landet. Hönsen var självklara invånare på stora som små gårdar. Deras förmåga att omvandla nästan allt som vi själva inte äter till ägg och kött gjorde dem till bondens bästa vän. Insekter, mask, ogräs, avfall, ja till och med musungar kan hönsen leva gott på, och som tack levererar varje höna ett proteinrikt ägg nästan varje dag. Efter fullgjord tjänst blev en kokt höna en festmåltid på ett litet småbruk med många munnar att mätta. Kanske är det den här gemensamma historien som gör att vi än idag känner något alldeles särskilt inför höns. Kanske är det orsaken till att de är nästan ikoniska i barnböcker och på barnkamrarnas väggplanscher. Tidigt lär vi våra barn att hönan säger ”ka-ka-ka” och tuppen ”kuckeliku”, men inte många får tillfälle att regelbundet uppleva deras läten på riktigt. Idag är de instängda i tusental i hermetiskt tillslutna byggnader dit allmänheten inte har tillträde.

2 HUR ALLT BÖRJADE – OCH VART DET TOG VÄGEN

Är hönan en dinosaurie? År 2013 arbetade en grupp arkeologer med utgrävningar nära den belgiska staden Maastricht. Man hade tagit sig ner till ett sedimentlager som bildats för mer än 66 miljoner år sedan. Fossilen som hittades katalogiserades noga, men inget av dem fick de rutinerade arkeologerna att höja särskilt mycket på ögonbrynen. Det var de vanliga fragmenten och avtrycken av de sena dinosaurier som bebodde vår planet vid den här tiden, relativt kort innan de alla dog ut – åtminstone trodde man att de gjorde det. Men så dök det plötsligt upp något som fick arbetet att stanna av och alla att förundrade samlas runt ett oväntat fynd. Det man hittat var ett fossil av ett i stort sett komplett kranium som såg ut att vara från en fågel. I och för sig visste man att urtida fåglar var vanliga i denna sena kritaperiod, men just det här fyndet liknade inget man sett tidigare. Det arkiverades noggrant på naturhistoriska museet i Maastricht där det så småningom blev föremål för en forskningsstudie som till sist publicerades i tidskriften Nature i mars 2020. Det välbevarade fossilet stärkte en teori som funnits ett tag, nämligen att dinosaurierna inte alls försvann helt

4 HÖNSENS VÄRLD

Deras värld och vår HÖNS

Hönsen lever i ett annat universum än vårt. Om du eller jag skulle kunna ta oss in i en hönas hjärna för en stund och uppleva världen därifrån skulle vi ha svårt att känna igen oss. Den skulle vara förvrängd till oigenkännlighet. Proportionerna vore helt förvridna och vi skulle förnimma färger och ljud som vi inte trodde existerade. På något mystiskt vis skulle vi uppfatta saker som vi inte ens kan föreställa oss. När jag betraktar hönsen som strosar i min trädgård fantiserar jag ofta på det viset. Jag inbillar mig att världen för mitt oförberedda sinne skulle te sig som i ett LSD-rus. Inte för att jag har någon erfarenhet av det heller, men kanske skulle det vara lite som i Beatlessången ”Lucy in the sky”: mandarinträd och marmeladhimmel, en kvinna med kalejdoskopögon, gula och gröna cellofanblommor och marshmallowpajer. Ohjälpligt fångade som vi är i vår egen sinnevärld tror vi gärna att det vi upplever är det som finns. Inget kunde vara mer fel. Vi översköljs hela tiden av stimuli som berättar viktiga saker om vår omvärld, men som går oss spårlöst förbi, eftersom våra begränsade sinnesorgan inte är utformade för att registrera dem. Men hönsen är kalibrerade på en helt annan nivå och deras värld är på många sätt så mycket rikare än vår.

egna flocken och han är mer försiktig om han inte själv har möjlighet att söka skydd. Det är inga dåliga överväganden som hönsen är kapabla till med tanke på att deras hjärna bara väger några gram.

Kom och ät

HÖNSE NS SAMHÄLLE

När en tupp hittar något särskilt gott lockar han dit hönorna med hjälp av ett särskilt kluckande läte, som på engelska kallas ”tidbitting” – det kan kanske översättas till ”godbitsläte”. En serie upprepade ljusa, korta kluckningar, ki-ki, ki-ki, ki-ki, oftast kombinerade med att han lyfter och släpper godsaken om och om igen, drar genast uppmärksamheten till sig. Ju godare fynd, desto mer intensivt låter tuppen. Hönor kan också göra på samma sätt, och om de har kycklingar använder de lätet hela tiden för att samla dem kring sådant som är gott. Men tuppen har ibland en baktanke. När hönorna kommer springande för att se vad tuppen har hittat passar han ofta på att para sig med någon av dem. Faktum är att många tuppar utnyttjar lätet för att lura till sig hönor. Ibland har de inget godis utan beter sig bara som om de har det. Men hönorna kan genomskåda bluffen och lär sig snabbt vilka tuppar som är mest pålitliga. De andras envisa godislockande ignorerar de efter ett tag. Forskare har spelat upp godbitslätet för hönor utan att det finns en tupp med. De reagerar då vanligen med att spana mot marken och leta efter den mat som de förväntar sig. Det är bara just det här lätet som framkallar det beteendet, det fungerar inte om man spelar upp exempelvis kontaktläten. Man anser att det är ett gott bevis på att godsakslätet är en äkta så kallad referenssignal, en signal som framkallar en inre bild av mat hos den som lyssnar. Genom att lyssna på hur intensivt lätet är får de också veta precis hur god mat tuppen har att erbjuda. Även de varningsläten som vi mötte tidigare kan betraktas som referenssignaler, eftersom de yttras på olika sätt i olika sammanhang. Åhörarna får inte bara veta varifrån faran kommer, utan också hur akut hotet är. Hönsen tillhör alltså en exklusiv liten skara av icke-mänskliga djur som använder sig av referenser. Man har tidigare funnit det hos vissa apor, hos hundar, delfiner och några fler arter, men att hönsen också är med i klubben kanske förvånar några.

KUCKELIKU – ELLER ...?

uppens galande annonsering av

en utdragen sista ton som sakta faller i

dagens ankomst är ikonisk i de

tonhöjd. Lätet är nästan som ett finger-

flesta länder. I Sverige lär vi våra

avtryck, en vuxen tupp framför det på

barn att han säger ”kuckeliku”, men på

exakt samma sätt varje gång och det är

andra platser uppfattar man hans läte

en enkel sak att höra skillnad på olika

på andra sätt. I engelsktalande områ-

individer.

den tolkar man det som ”cock-a-dood-

Det verkar som människor i alla tider

le-doo”, medan tyskarna anser att han

har fascinerats av tuppars galande och

ropar ”ki-ke-ri-ki”. I Italien översätter

aktivt valt ut dem med framträdande

man galandet med ”chic-chiri-chi” och i

läte. På många håll i världen har man

Japan ”ko-ke-kok-koh”. Finnarna menar

ägnat sig åt att avla fram raser där tup-

att han säger ”kukkokiekuu”, medan de

parna gal särskilt intensivt och länge.

turkiska tupparna gal ”kuk-kurri-kuu”.

I Japan finns en ras som kallas nagana-

Alla språk verkar ha en tolkning av just

kidori där en enda galning kan vara i

tuppens läte, något man knappast kan

över 15 sekunder.

säga om andra fågelläten. Det är ett

Naturligtvis finns det också tävlingar

levande bevis på hur viktiga hönsen är

i tupp-galande. De ordnas exempelvis

och har varit i alla kulturer.

på olika lantbruksmässor, både i Sverige

Den naturliga funktionen av galan-

och andra länder. Människor ställer upp

det är att markera revir och attrahera

med sina bästa galare, och vinnaren är

hönor. De ranghögsta tupparna gal först

den vars tupp gal flest gånger under en

och högst. De sätter vanligen igång strax

given tid. Men på många platser är det

innan gryningen och gal sedan mindre

istället lång-galarna man är ute efter.

och mindre ju senare det blir på dagen.

För att vinna en sådan tävling kan en

Men de kan gala dygnet runt, till och

tupp behöva hålla ut en enda galning i

med mitt i natten.

mellan 30 och 60 sekunder.

Galandet är en av de egenska-

De japanska raser som avlats särskilt

per som tydligast skiljer de vilda röda

för sitt utdragna galande toppar normalt

djungelhönsen från tamhöns. Förfaderns

sådana tävlingar och den som vill äga

revirrop är kortare och intensivare än

en framgångsrik tupp kan få betala ett

de tama hönsens, framförallt den sista

pris på tiotusentals kronor. Men då kan

”stavelsen”. Om djungelhönsen ropar ett

man å andra sidan vinna beundran från

intensivt och tvärt avhugget ”kuckeliku”,

alla tuppentusiaster och dessutom kan-

säger tamhönsen ”kuckelikuuuuuu”, med

ske en liten prissumma och en medalj.

FANTASTISKA FAKTA OM HÖNS

10 YRA HÖNS ELLER SMARTA?

Se på hönsen Hönsen har ett efterhängset och orättvist rykte om att vara dumma. Man kallar dem ”yra” eller ”virriga” och när man vill säga något nedlåtande om en människa påstår man att den har en ”hönshjärna”. När folk pratar strunt i munnen på varandra säger man att de uppför sig som i en hönsgård. Vi som lever och umgås med höns dagligdags vet bättre. Mina höns bor i ett hus som ligger bara några meter från min ytterdörr. När de hör mig gå ut på morgonen vet de precis vad som är på gång, jag ser hur de direkt hoppar upp i fönstren och stirrar uppfordrande på mig. De förväntar sig att bli utsläppta i hönsgården och om jag inte genast gör som de vill förföljs jag av deras klagande ”gakel”-läten så länge de ser mig. När de väl är ute i gården håller de koll på allt som händer runtomkring, och om de ser mig komma med en burk eller skål i handen blir det full uppståndelse. Det kan ju vara spagetti eller andra rester från middagen, något de älskar att picka i sig. Jag tvivlar därför inte på att de upplever både glädje och förväntan och inte heller på att de faktiskt kan lära sig väldigt mycket. Deras känslor är nog inte alls så olika våra egna. Dessbättre behöver jag inte lita enbart på mina

111