9789127169050

Göteborgs-Posten

Årets författare 2019 utnämnd av fackförbundet Visions medlemmar

åren 2017 lär Thord Eriksson känna Aria, en sjuttonåring från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan. Två år tidigare hade han i likhet med många andra kommit ensam till Sverige.

När Thord tar del av Arias avslag tror han först att ett misstag har begåtts. Men snart förstår han att Aria är långtifrån den enda tonåringen som inte fått sin sak rättssäkert prövad.

THORD ERIKSSON

En av 2019 års 10 bästa fackböcker

»Årets samhällsreportage …

Engagerande. Upprivande. Sann.« Per Wirtén, Expressen

är en bok om dessa unga människor. Det är också en bok om de vanliga svenskar som tar det ansvar som samhället avbördat och kämpar med att ingjuta hopp i de alltmer desperata ungdomarna.

Pocketupplagan är uppdaterad och kompletterad med ett avslutande avsnitt där bland andra Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare i FN, ger sin syn på de ensamkommande ungdomarnas situation.

O M S O M S T O D K VA R

ISBN 978-91-27-16905-0

9 789127 169050

THORD ERIKSSON

»Det finns en desperation och en sorgsen vrede i den här prosan, sprungen ur ett vittne som fått höra för mycket.« Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

»Efter att ha slukat den skär känslorna i bröstet … Det är en omskakade reportagebok i nuet – och ett stenhårt dokument för framtiden.« Hynek Pallas, Expressen

»Jag satt och grät stora delar av boken.

När jag inte var rasande. Det blir inte mer berörande än så här … Ni hör ju. Köp boken.

Läs den. Bli förbannade. Agera.« Betyg: 10/10.

Thord Eriksson är journalist och författare.

Han har tidigare skrivit reportageboken Folk dör här – en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid. Han nominerades till utmärkelsen Årets journalist av Sveriges Tidskrifter för sin granskning av rapporteringen om Caremaskandalen. För Dom som stod kvar nominerades han 2020 till Wendelapriset för bästa socialreportage.

Författarfoto av Viktor Gårdsäter Omslag av Lotta Kühlhorn

Christine Öberg, Dagensbok.com

»Hans bok blir ett personligt vittnesbörd, men också ett profetiskt skri mot den orätt som pågår runtomkring oss.« Ulf Bjereld, Opulens

»… upprörande skildring.« Merete Mazzarella, Svenska Dagbladet

»Det finns en desperation och en sorgsen vrede i den här prosan, sprungen ur ett vittne som fått höra för mycket.« Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

»Efter att ha slukat den skär känslorna i bröstet … Det är en omskakade reportagebok i nuet – och ett stenhårt dokument för framtiden.« Hynek Pallas, Expressen

»Jag satt och grät stora delar av boken.

När jag inte var rasande. Det blir inte mer berörande än så här … Ni hör ju. Köp boken.

Läs den. Bli förbannade. Agera.« Betyg: 10/10.

Thord Eriksson är journalist och författare.

Han har tidigare skrivit reportageboken Folk dör här – en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid. Han nominerades till utmärkelsen Årets journalist av Sveriges Tidskrifter för sin granskning av rapporteringen om Caremaskandalen. För Dom som stod kvar nominerades han 2020 till Wendelapriset för bästa socialreportage.

Författarfoto av Viktor Gårdsäter Omslag av Lotta Kühlhorn

Christine Öberg, Dagensbok.com

»Hans bok blir ett personligt vittnesbörd, men också ett profetiskt skri mot den orätt som pågår runtomkring oss.« Ulf Bjereld, Opulens

»… upprörande skildring.« Merete Mazzarella, Svenska Dagbladet

Thord Eriksson

DOM SOM STOD K VAR

Natur & Kultur

Av Thord Eriksson har tidigare utgivits: Folk dör här – en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid (2014)

Flera ensamkommande ungdomar i boken framträder under fingerat namn.

www.nok.se info@nok.se

Copyright © Thord Eriksson 2019 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook, Falun 2019 Första utgåvan, första tryckningen ISBN: 978-91-27-1-5934-1 Förlaget Natur & Kultur är en stiftelse som utan ägare kan agera självständigt och långsiktigt. Vårt mål är att genom stöd, inspiration, utbildning och bildning verka för tolerans, humanism och demokrati.

Först när ett psykiskt tunnelseende blivit befäst och den andre inte längre upplevs som en hel människa, blir grymheten möjlig.

ludvig igra

De#a är e# smakprov ur pocketutgüvan av Dom som stod kvar.

innehåll Den stora omställningen Därför ska sjuttonårige Aria tvingas bort från Sverige Hon skrev rapporten ingen ville se Tragedin som hade kunnat undvikas Bibliotekarien som räknar självmord ”Jag kan inte släppa honom, han har bara mig” Tiden står still sedan Qodrat for från Västanede Åsas och Tomas parallella verklighet Ali blev vuxen efter ett ögonkast ”Vi har behandlat dem som boskap i tre år” De kämpar mot makten i skånsk idyll Tyngre än döden på avdelning 53 Hon kommer med nödpaket till de inlåsta Terésie anklagades för tjänstefel Hoppet tänds i Paris Den motvillige ministern De första som inte stod ut Skammen driver henne från landet Hjälpen från frivilliga hotar systemet Ulla tappade tron på Sverige Får Aria stanna?

9 13 33 47 61 71 83 97 109 127 135 145 151 163 179 195 205 219 229 235 249

Kommentarer och källor Ensamkommande i Sverige – detta har hänt 2015–2019

257 275

DEN STOR A OMSTÄLLNINGEN

Mitt Europa, det tar emot människor som flyr från krig. Och vi gör det solidariskt, vi gör det gemensamt, mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.

En regnig och kall söndag i början av september 2015 står statsminister Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm och håller tal inför femtontusen människor som hukar under uppfällda paraplyer.

I likhet med andra politiker använder han sig av ett konkret exempel, en vanlig svensk medborgare, för att personifiera det engagemang han nu efterlyser. Den här gången har valet fallit på elvaåriga Agnes Olsson från Hammarö utanför Karlstad.

Några dagar tidigare har hon skickat ett brev till honom med en fråga om vad han tycker att hon och hennes familj bör göra för att hjälpa flyktingar. Och hon berättade att hon redan bestämt sig för att tillsammans med sin pappa hjälpa ensamkommande barn på ett boende i närheten. ”Vi ska göra i ordning deras cyklar så att dom kan börja cykla”, citerar Löfven ur brevet och fortsätter: ”Agnes, du gör mig så stolt, jag är så stolt över att vara statsminister i ett land där du bor. Ditt brev visar att alla kan göra något, bli kontaktperson för ett ensamkommande flyktingbarn, skänka pengar till kläder och mat.”

9

Till sist ger han både Agnes och publiken på torget ett gott och uppfordrande råd: ”Det kanske viktigast är ändå att vara kompis, en vän som säger välkommen när människor kommer hit.”

Agnes tar honom på orden.

När alla trasiga cyklar är reparerade börjar hon och hennes pappa åka till boendet för att bara umgås med tonårskillarna som är lite äldre än hon själv, sexton–sjutton år.

Men trots kraften och övertygelsen i statsministerns ord dröjer det bara några veckor tills han och övriga regeringen gör en helomvändning och börjar uttala åsikter som rör sig i motsatt riktning. Det talas om att stoppa människor vid gränsen och att möjligheten att få stanna i landet måste begränsas.

Löfvens partikamrater har även funderingar på att stänga av Öresundsbron och att förbjuda småbåtar att angöra skånska hamnar, och på andra sidan blockgränsen spekuleras det i att helt avskaffa möjligheten att söka asyl.

Hur kunde det bli så? Hur kunde statsministern svänga så snabbt? Nästan som om det där talet i början av september aldrig ägt rum.

Sommaren 2016 antar riksdagen den tillfälliga lag som ska göra det svårare att få uppehållstillstånd, men som innehåller ett undantag för ensamkommande barn och ungdomar.

Undantaget blir dock verkningslöst.

Utsikterna att få stanna försämras för dem som hinner fylla arton eller blir åldersuppskrivna under sina utdragna asylprocesser.

De som ändå får beslut medan de är minderåriga märker sällan av lagens undantag för barn. I stället för att beviljas permanent uppehållstillstånd blir beskedet ofta att de tills vidare kan stanna i Sverige – men att de måste lämna landet den dag de blir arton.

All väntan och ovisshet är en förklaring till den utbredda 10

psykiska ohälsan bland ungdomarna. För många blir ångesten och hopplösheten till slut så stark att de tar sina liv – Karolinska Institutet uppskattar självmordsfrekvensen till nio gånger så hög i den här gruppen jämfört med svenskfödda i samma ålder.

2019 är det samma lag som gäller och ingen betraktar den längre som tillfällig.

Det här är en bok om alla dem som gjort samma sak som Agnes.

De som valt att stå kvar, också efter det att samhället svikit.

Gode män, lärare, klasskamrater, socialsekreterare, idrottsledare, lagkompisar, personal på boenden – människor som på olika sätt välkomnat och sedan knutit an till de ensamkommande ungdomarna. De som fick nog av den byråkratiska stelbentheten och den allt råare politiken, människor som fortsatt att ta ansvar och bära även när det känts omöjligt. För om de skulle släppa, vem skulle då ta över?

Majoriteten av dem är kvinnor, liksom det framför allt är kvinnor som på andra håll i världen just nu utmärker sig med sitt rakryggade mod: Sjökaptenerna Carola Rackete och Pia Klemp som trotsat Italiens högernationalistiska politik genom att angöra hamnar i landet med flyktingar ombord. I Ryssland utmanar Nadja Tolokonnikova och de andra från konstnärskollektivet Pussy Riot Putins totalitarism. Fotbollsstjärnan Megan Rapinoe, mittfältare i USA:s VM-segrande landslag, använder sitt kändisskap till att kritisera president Donald Trumps flyktingpolitik. Och överallt syns Greta Thunberg som har skapat en global rörelse för klimatet.

De som engagerar sig för de ensamkommande ungdomarna uppvisar samma civilkurage och humanism som dessa kvinnor.

Människor som av sin samtid inte alltid får det erkännande de förtjänar men som i historiens ljus inte osannolikt kommer att framstå som vår tids hjältar.

11

Agnes Olsson har hunnit bli femton, till hösten börjar hon nian och medger att hon kanske inte har följt allt som hänt sedan 2015 då Stefan Löfven nämnde henne i sitt tal, men anser att det är konstigt att först uttrycka sig på ett sätt och sedan göra något annat.

Det är hon inte ensam om att tycka.

Thord Eriksson Augusti 2019

12

HON SKREV RAPPORTEN INGEN VILLE SE

S

tina Berge kallar sig smygsosse. Hennes morfar Einar Norrman var på femtiotalet LO:s vice ordförande. Från den positionen blev fallet hårt när han hamnade i onåd hos arbetarrörelsen och uppmärksammades av Säkerhetspolisen. Skälet var att han hade undertecknat Wienappellen mot kärnvapen, ett upprop som var initierat av kommunistregimen i Sovjetunionen. Att han var en av många miljoner människor runtom i världen som satt sitt namn under appellen saknade betydelse. Einar Norrman bannlystes, engagerades inte längre som talare och släpptes aldrig in från kylan igen.

Historien har följt Stina Berge och hennes familj genom decennierna. Hennes mamma, Solveig Norrman, har skapat utställningen ”En familjehistoria i 1900-talets svenska arbetarrörelse” med en serie oljemålningar som alla bär antikärnvapensymbolen, konstnärens signum, och föreställer scener och ögonblick ur den traumatiska händelsen. Och Stinas morbror Leif Norrman, tidigare journalist på Dagens Nyheter, nominerades till Stora journalistpriset 2003 för ett personligt reportage om pappans och släktens öde.

Att Stina delar ideologiska rötter med Stefan Löfven får henne att önska att hon kunde känna större sympati för honom när hon hör hans tal på Spånga IP i juni 2017.

33

Hon sitter på första raden framför scenen. I handen håller hon en begravningsbukett med vita liljor som anspelar på det allt svårare säkerhetsläget i Afghanistan. Vid ett attentat i Kabul några veckor tidigare dog ett åttiotal personer när en lastbil fylld med sprängämnen exploderade i närheten av flygplatsen, bara timmar innan ett plan från Sverige landade med tretton tvångsutvisade ungdomar. Efter händelsen har Tyskland stoppat alla utvisningar, men inte Sverige.

Publiken applåderar avmätt när Stefan Löfven kliver in på scen. ”Vänner, tack för möjligheten att vara här”, säger han. ”Det påminner mig lite om lastbilsflaket som Olof Palme en gång ställde sig på i Almedalen ’för att prata politik med vanligt folk på sommaren’.”

Han har tagit av sig kavajen och kavlat upp ärmarna på sin ljusblå skjorta. Efter en stund bär fyra personer in en skylt framför scenen, med hjälp av varsin stötta håller de den högt över publikens huvuden. Skylten är formad som en pratbubbla och bär texten ”Mitt Europa bygger inte murar” – en ironisk påminnelse om hur statsministern uttryckte sig hösten 2015, precis innan Sverige införde id-kontroller och styrde flyktingpolitiken i en avsevärt mer restriktiv riktning.

Skylten hamnar mitt i Stefan Löfvens synfält, men den tycks inte bekomma honom. Han ser åt vänster och åt höger, inte rakt fram.

När talet är över förflyttar sig Stina Berge till ett staket nära scenen tillsammans med skådespelaren Björn Kjellman, som ett par månader tidigare skrivit under en debattartikel mot utvisningar av ensamkommande ungdomar ihop med ytterligare drygt trettio skådespelare och artister samt sex psykiatriker och psykologer. Deras text var specifikt riktad till ombuden på Socialdemokraternas partikongress som skulle inledas dagen efter publiceringen, men budskapet gick säkert 34

de flesta förbi. Samma dag som artikeln lades ut på Aftonbladets hemsida inträffade attentatet då en terrorist körde en tung lastbil nedför Drottninggatan i Stockholm och dödade fem personer.

Efter en kort stund dyker statsministern upp vid staketet på Spånga IP omgärdad av livvakter och pressekreterare. Stina ger honom begravningsbuketten och en tröja med ”amnesti nu”-tryck. ”Jag antar att du inte kan ha den i jobbet, men du kan ju sova i den.”

Björn Kjellman räcker över en rulle som hålls ihop med ett rött sidenband. ”Det här är en budkavle med namnen på alla de organisationer som har skrivit på kravet på amnesti för de ensamkommande flyktingbarnen. Det visar vilken bredd det är och hur många människor som engagerar sig”, säger han.

Stefan Löfven tar emot rullen, nickar och säger att Sverige har tagit emot fler ensamkommande barn än något annat land i Europa, inklusive Tyskland, och att fler nationer måste ta sitt ansvar. ”Ni kommer ihåg hvb-hemmet där den unga kvinnan mördades?” tillägger han.

Händelsen han syftar på inträffade i Mölndal i början av 2016. En tjugotvåårig kvinna som jobbade ensam nattetid på ett hem för ensamkommande blev knivskuren till döds av en boende, en man från Etiopien som uppgett att han var femton men som tingsrätten senare bedömde som över arton. Det stod också klart att han led av en svår psykisk störning och han dömdes till rättspsykiatrisk vård och utvisning. ”Jag är rädd att vi hamnar i en situation där människor säger att vi inte ska ha några som söker asyl. Om människor inte känner trygghet i hur välfärden fungerar, då får vi en reaktion till slut som jag inte vill ha”, säger Stefan Löfven.

35

Varken Stina eller Björn säger något, men hon berättar senare att hon blev häpen över att statsministern stod framför henne och motiverade sin åtstramade flyktingpolitik genom att tala om denna tragedi.

Som om mordet berättade något allmängiltigt om följderna av att ta emot människor på flykt.

Sedan upprepar han ett känt mantra: Sverige ska inte ensamt ta ansvar, fler länder måste förmås ta emot sin andel av världens flyktingar. ”Om tjugosju länder hjälps åt, då kan vi hjälpa fler flyktingar.” ”Det förstår jag”, säger Stina, ”men vi pratar om en ganska liten grupp barn som har varit här i ett år eller mer, och som inte har en rättssäker process.” ”Det ska det vara!” replikerar Stefan Löfven snabbt och med eftertryck. ”Men det är det inte!” utbrister både Stina och Björn.

Stina Berge är konstnär och artist, har gett ut två soloskivor och spelade i skiftet mellan sjuttio- och åttiotalet trummor i bandet Pink Champagne, sprunget ur samma punkvåg som Ebba Grön.

Sedan några år konstruerar hon korsord, liksom maken Hans Christian Nygårdh, eller HC som han kallas. Sommaren 2017 bor Hussein och Fahim hemma hos dem i den sörmländska idyllen Björnlunda. Båda har utvisningsbeslut som vunnit laga kraft och därför har Stina och HC försett sitt hus med ett ”Anne Frankrum” – de kallar det så. Det dolda utrymmet ligger längst in på kattvinden, mellan en innervägg och det sluttande yttertaket, och är möblerat med madrasser, filtar och kuddar. Om gränspolisen kommer och letar ska pojkarna kunna gömma sig där.

Efter terrorattentatet på Drottninggatan har de skjutsat Hussein och Fahim till skolan i Nyköping varje dag, nästan en timmes körning enkel väg. Det har varit en säkerhetsåtgärd, 36

Stina säger att dådet har ökat många människors benägenhet att ringa polisen om de får syn på personer som avviker från mängden, till exempel två skolpojkar från Afghanistan. En poliskontroll vore ödesdiger, sannolikt skulle båda föras direkt till något av Migrationsverkets förvar och sedan riskera tvångsutvisning.

Hos överförmyndarnämnden i hemkommunen Gnesta anmälde Stina hösten 2015 att hon kunde tänka sig att vara god man åt ett ensamkommande flyktingbarn. Uppdraget går ut på att bevaka den minderårigas intressen, inte minst i relation till myndigheter och skola.

Det var så Fahim kom in i hennes och HC:s liv.

Stina var med på hans intervju hos Migrationsverket, det tillfälle då den som ansöker om uppehållstillstånd förmodas lägga fram sina asylskäl. Tonåringar från en kultur där det är ovanligt att tala om sig själv, och i synnerhet om sina känslor och djupare tankar, får några få timmar på sig att formulera upplevelser som ofta innefattar övergrepp och skam. De måste dessutom göra det stringent och detaljerat för att bedömas som trovärdiga.

Intervjun skakade om henne. Fahim och tolken hade svårt att förstå varandra och efteråt kunde hon inte göra sig kvitt intrycket att Fahim inte fått möjlighet att uttrycka det han ville.

Snart flyttade även Fahims skolkamrat Hussein in hos henne och HC. Orsaken till att han behövde ett hem är återkommande för ensamkommande ungdomar: han ansågs vara arton år, hade därför blivit av med sin plats på ett kommunalt hvb-hem och stod inför valet att flytta till något av Migrationsverkets asylboenden ute i landet eller att på något sätt hålla sig kvar på sin skola och i sin umgängeskrets.

I grupper på Facebook började Stina söka sig till sammanhang där det fanns andra människor som delade hennes erfarenheter av att på nära håll följa asylsökande ungdomar som kommit ensamma till Sverige. ”Jag mötte en störtflod av liknande historier!”

37

Ett par veckor före Järvaveckan på Spånga IP tillbringade hon och andra från nätverket Vi står inte ut en helg i Linköping där Miljöpartiet hade kongress. Frågan om de ensamkommande hotade att splittra partiet. Ledningen var bunden av att utgöra dugligt regeringsunderlag tillsammans med Socialdemokraterna och hade lagt fram en kompromiss om att unga som sökt asyl ensamma under 2015 och under den långa processen blivit myndiga och därmed fått sämre utsikter att stanna i Sverige, skulle få en andra chans till uppehållstillstånd. Partiledningen kördes över. Förslaget om en andra chans antogs, men med tillägget att det skulle innebära permanenta uppehållstillstånd i stället för tillfälliga, och framför allt beslutade kongressen att partiet skulle driva frågan om ett generellt stopp för alla utvisningar till Afghanistan.

När Stina och de andra från Vi står inte ut firade med hämtpizza var det någon som frågade vad hon kunde tänka sig att göra framöver. Hon svarade att hon ville samla exempel på rättsosäkerhet, en tanke som grott sedan hon blev vittne till Fahims asylprocess.

När hon överlämnar begravningsblomman på Spånga IP har hon ännu inte kommit igång med arbetet. Men Stefan Löfvens bergsäkra prat om rättssäkerhet och hans märkliga hänvisning till knivdådet i Mölndal sporrar henne. När hon sitter i bilen på väg hem bestämmer hon sig för att göra verklighet av det hon sagt i Linköping.

Hon skapar en mejladress som hon sprider i Vi står inte ut-grupperna på Facebook tillsammans med en uppmaning om att skicka vittnesmål till henne. Mejlen börjar genast komma in.

Något som snart slår henne är att de inte bara rör de ensamkommandes situation, utan också handlar om de vuxna hjälparnas sorg, ilska och känsla av maktlöshet.

Hon döper sin inkorg till Pandoras ask. När hon öppnar den är det olycka i olika former som flyger ut. Men precis som i den grekiska mytologin finns det även något annat: 38

Hopp.

Om bara fler än de som står allra närmast de ensamkommande får veta hur illa systemet fungerar, då måste det uppstå ett opinionstryck som leder till förändring, resonerar hon.

Medan Stina jobbar med att sammanställa rapporten bildas rörelsen Ung i Sverige av människor som med något undantag själva är ensamkommande. När de i början av augusti inleder sin manifestation på Mynttorget i Stockholm är de övertygade om att det inte ska dröja mer än några timmar innan utvisningarna stoppas. Men så blir det inte.

De har en given informell ledare i Fatemeh Khavari. Att det är en vältalig och skarp sjuttonårig flicka i hijab som för de unga och sammanbitna pojkarnas talan (där finns också några ensamkommande flickor, men de är försvinnande få) väcker mediernas intresse. Berättelsen om Fatemehs väg från uppväxten som papperslös flykting i Iran till den svenska offentligheten blir stoff för förstasidor och långa reportage. Politiker som Miljöpartiets Gustav Fridolin, Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och till och med den nytillträdda socialdemokratiska migrationsministern Heléne Fritzon, kommer för att hälsa på henne.

Manifestationen bidrar till att frågan om de ensamkommande hamnar allt högre på agendan. Det många väntar på är ett nytt rättsligt ställningstagande från Migrationsverket om säkerhetsläget i Afghanistan, ett dokument som är avgörande för afghanska medborgares möjlighet att få uppehållstillstånd.

Drygt ett halvår har gått sedan det förra ställningstagandet och under den tiden har mycket hänt.

Om slutsatsen blir att situationen har försämrats, att alla i landet nu löper risk att drabbas av krig och konflikt, då måste utvisningarna stoppas. Det för med sig paradoxen att varje nyhet om våldsamma händelser i Afghanistan tas emot med en blandning av förfäran och stigande hopp. Terrorattentat utförda av Islamiska 39

staten, IS, blir allt vanligare. Samtidigt tvingar strider mellan regeringsstyrkor och talibaner civila på flykt på flera håll i landet. ”Det sägs om och om igen att det finns säkra regioner i Afghanistan och att människor kan leva i dessa regioner. Men ni vet att detta inte längre stämmer”, säger Afghanistans vice flyktingminister Alema Alema till den tyska tv-kanalen Deutsche Welle.

Via nyhetsmedier vädjar flyktingministeriet under sommaren till Sveriges regering och andra EU-länder om att inte tvångsutvisa människor till landet. Trots detta säger Afghanistan inte upp avtalet om återtagande av dem som utvisas, som slöts med Sverige hösten 2016. Spekulationer förekommer om att detta kan vara priset landet betalar för att vara den största mottagaren av svenskt bistånd.

Den afghanska viceministerns beskrivning av det försämrade läget matchas av Migrationsverkets eget center för landinformation och landanalys inom migrationsområdet, Lifos, som i juni 2017 slår fast att situationen har förvärrats under det senaste året: ”Konfliktaktivitet, säkerhetsincidentnivåer och antalet civila offer för konflikten kommer möjligen att nå nya rekordsiffror under 2017 eller i vart fall kvarstanna på samma nivåer som tidigare.”

I en rapport från FN:s Afghanistanmission, Unama, beskrivs en allt svårare situation men att civilbefolkningens lidande inte bara ska mätas i antalet döda och skadade. Den psykiska påfrestning som följer av att familj och vänner förlorar livet bör tas i beaktande, liksom den ständiga vetskapen om risken att själv bli nästa offer.

Migrationsverkets nya rättsliga ställningstagande kommer i slutet av augusti men leder inte till det som många hoppats och trott. Det innehåller inga stora förändringar och utvisningarna stoppas inte.

Men om inte säkerhetsläget är nog för att rucka på Migrationsverkets bedömning, då kanske ett blottläggande av asylprocessens 40

rättsosäkerhet kan skapa ett politiskt tryck som leder till förändring?

Rapporten som Stina Berge har jobbat med under sommaren tillsammans med andra i nätverket Vi står inte ut, döps till ”Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber”.

Titeln är hämtad från ett av de fall som beskrivs: En asylsökande talar betydligt bättre svenska än sin tolk.

Tack vare det lyckas han förhindra att det i intervjun med Migrationsverket står att han sagt just så: ”Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber.”

Av runt tvåhundrafemtio vittnesmål som Stina tar emot under de sju sommarveckor som Pandoras ask står öppen, väljer hon ut hundratjugotvå som hon beskriver kärnfullt och delar in i fyra områden. Det här är ett urval (”A” betyder asylsökande): •

åldersuppskrivningar. ”Migrationsverket begär in underlag avseende asylsökandens identitet och ålder från socialtjänsten. Begäran ställs till fel socialtjänst; den felaktiga socialtjänsten skickar in ett intyg trots att de saknar kännedom om A. Ur domen: ’Socialsekreterare XXX har i en skrivelse uppgett att det inte finns något i socialtjänstens dokumentation som kan vara av betydelse för åldersfrågan i ditt ärende. Migrationsverket bedömer att socialtjänstens utlåtande inte kan ligga till stöd för din uppgivna ålder.’ A skrivs godtyckligt upp i ålder och får avslag.”

•

tolkar. ”Söker asyl med hjälp av tolk som ej talar A:s modersmål. Flera feltolkningar uppstår. Vid asylintervjun vänds detta mot A som anklagas för att ljuga och asylberättelsen ses som inkonsekvent och icke trovärdig.”

41

handläggare, beslutsfattare och domstolar. ”A är inlagd på vuxenpsyk enligt Lagen

•

om psykiatrisk tvångsvård (LPT) sedan A fått veta att familjen dödats och en syster våldtagits av talibaner.

Beviljad muntlig förhandling men offentligt biträde och kontaktperson försöker skjuta upp den då A är i mycket dåligt skick och ej kan anses vara tillräknelig.

Migrationsdomstolen vägrar trots flera läkarintyg att skjuta upp förhandlingen och den hålls på sjukhuset.

Förhandlingen avbryts på grund av A:s hälsotillstånd.”

ombud och gode män. ”A lider av hjärtfel som

•

kan vara dödligt om det inte behandlas i Sverige och får nytt läkarintyg om det. Ombudet väntar inte in intyget utan säger att överklagan är inskickad eftersom A ’kommer att få avslag ändå’. A skickar in intyg och överklagan med annan hjälp och får permanent uppehållstillstånd.”

Inför riksdagens öppnande i mitten av september har rapporten delats ut till alla ledamöter. Dagen därpå hålls en riksdagsdebatt om situationen för de ensamkommande som har begärts av vänsterpartisten Christina Höj Larsen. ”Jag hoppas att vi idag tar de första stegen för att låta de unga stanna, andas ut och börja bygga framtiden tillsammans med oss”, säger hon i inledningen av debatten.

Christina Höj Larsen tackar också Vi står inte ut, som inte bara har spridit sin rapport utan också har överlämnat sextiotusen namnunderskrifter till riksdagen tillsammans med ett krav på amnesti.

Den nyblivna ministern Heléne Fritzon är nästa talare. Hon skjuter bort ansvaret för de ensamkommandes situation från regeringen till Migrationsverket. ”Sverige har ett av världens mest rättssäkra system, genom 42

ALI BLEV VUXEN EFTER ETT ÖGONKAST

D

et finns ungdomar som aldrig lär känna någon i Sverige. Denna frånvaro av svenska kontakter innebär bland annat att det inte finns någon som reagerar när deras juridiska biträde slarvar, när Migrationsverket gör en undermålig utredning eller när nya omständigheter borde ge rätt till en ny asylprövning. I stället är de utelämnade åt ett system där det fattas beslut om att en blind artonåring ska skydda sin yngre bror och där ett imaginärt manligt nätverk ska ta hand om en utvisad sjuttonåring.

Ali är en av dessa helt ensamma ungdomar. Jag möter honom första gången våren 2018. Han är gänglig, svartklädd och har en kungakrona tatuerad vid tummen på ovansidan av vänster hand.

Skälet till att jag vill träffa honom är att han under en period haft huvudrollen i spelet om de afghanska ungdomarnas möjligheter att stanna i Sverige.

På sommaren och hösten 2017 talas det hoppfullt om en våg av domar i några migrationsdomstolar: utvisningar som rivs upp, uppehållstillstånd som beviljas. Ungdomarna det gäller är medborgare i Afghanistan men de har svag eller ingen koppling till landet. Alla har tillbringat större delen av sin uppväxt i Iran eller är till och med födda där. Det är en bakgrund som delas av många som sökt asyl i Sverige, men det saknar betydelse i 109

asylprocessen. Där är det medborgarskap, inte anknytning, som avgör till vilket land en utvisning kan ske.

De som har fått sina beslut hävda har fyllt eller skrivits upp till arton. Detta har gjort dem lätta att utvisa för Migrationsverket, som inte behövt försäkra sig om att det finns ett ordnat mottagande för dem i Afghanistan.

Det några domstolar nu tagit fasta på är det faktum att landet inte är mindre farligt för den som är arton än för den som är sjutton. ”Vuxen men fortfarande väldigt ung”, är en återkommande formulering i domarna.

Stöd för sina ställningstaganden har domstolarna funnit i ett avgörande från mars 2017 där Migrationsöverdomstolen fastställde en dom som innebar att en sextonåring utan anknytning till Afghanistan beviljades flyktingstatus. Viktiga faktorer var hans låga ålder och att han tillhörde den utsatta folkgruppen hazara. ”Detta sammantaget med att han aldrig har varit i Afghanistan försätter honom i en mycket riskabel och svår situation vid ett återvändande. Även om han skulle återvända till en av de provinser där säkerhetsläget är något bättre, t.ex. Kabul, skulle han ändå möta mycket svåra förhållanden. Vid en sammantagen bedömning av riskerna finns det grundad anledning att anta att NN löper risk att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”, hade migrationsdomstolen skrivit i domen som fastställdes av Migrationsöverdomstolen.

Grymheterna som räknas upp hotar i lika hög grad den som i likhet med sextonåringen saknar anknytning till Afghanistan men har hunnit bli myndig, resonerar de domstolar som under 2017 häver Migrationsverkets utvisningar.

Det tidigaste avgörandet jag hittar är från juli och gäller en artonåring som inte har bott i Afghanistan sedan han var två år gammal.

110

Migrationsdomstolen i Göteborg häver utvisningen och beviljar uppehållstillstånd.

En annan dom från juli samma år: artonåring som enligt Migrationsverket kan utvisas utan risk. Men domstolen i Malmö skriver: ”… hans faktiska förutsättningar att etablera sig och klara sig i Kabul kan knappast anses märkbart förändrade eller förbättrade enbart på den grund att han nu formellt sett är att anse som vuxen.”

Utvisningen hävs och uppehållstillstånd beviljas.

Samma dag meddelas en dom som avser pojkens yngre bror.

Båda har afghanska pass som visar att de är födda med ett års mellanrum. Men passen har ratats av Migrationsverket som i stället har gett dem samma födelsedag: datumet för deras utvisningsbeslut och årtalet 1998.

Bröderna har förvandlats till ett artonårigt tvillingpar.

Beslutet rivs upp och även den yngre brodern beviljas uppehållstillstånd.

Göteborg, augusti: pojke som var två år när han lämnade Afghanistan med sin familj och har vuxit upp i Iran.

Hävd utvisning och beviljat uppehållstillstånd.

Malmö, augusti: tonåring som hävdar att han ännu inte fyllt arton och har lämnat registerkort från en skola i Iran, redogörelse från sin familjehemspappa samt en notering från skolan i Sverige om att han fortfarande växer på längden. Migrationsverket har inte fäst vikt vid dessa intyg, men inte heller bevisat att han skulle ha passerat arton, konstaterar migrationsdomstolen. ”NN är således ännu en mycket ung man.”

Utvisningsbeslutet hävs och uppehållstillstånd beviljas.

Göteborg, augusti: pojke som lider av posttraumatiskt stressyndrom, har haft flera depressioner och varit självmordsbenägen. Ett par månader innan utvisningsbeslutet var han intagen på en sluten psykiatrisk klinik och har sedan dess haft regelbunden kontakt med öppenvården. Läkare bedömer att det 111

finns risk att han drabbas av en kronisk depression om han inte får fortsatt tillgång till högspecialiserad psykiatri. ”Även om han numera inte längre är ett barn är han en mycket ung man”, skriver domstolen, häver utvisningen och beviljar uppehållstillstånd.

Göteborg, oktober: pojke som säger att han är sexton och har flera intyg som stärker att han mognadsmässigt är på den nivån. Migrationsverket har slagit fast att han är arton. Inte heller domstolen anser att åldersintygen håller som bevis, men anser däremot att pojken ger intryck av att vara yngre än arton.

Hävd utvisning och beviljat uppehållstillstånd.

Det är normalt en rådman och tre nämndemän som dömer i migrationsdomstolarna. Nämndemännen nomineras av de politiska partierna och utses av kommun- och landstingsfullmäktige medan rådmannen är jurist.

Det händer att rätten inte är enig. I de två senast nämnda domarna från Göteborg är det till exempel en sextiofemårig sverigedemokrat från Härryda som har åsikter som avviker från övriga rätten. ”Jag anser att det finns ett ordnat system för mottagande av unga återvändande afghaner i Kabul och anser därmed att NN bör utvisas dit”, skriver han om pojken som av läkare bedömts löpa risk för kronisk depression om han inte har tillgång till högspecialiserad psykiatri.

Om pojken som inte anses kunna bevisa att han är sexton men som ger intryck av att vara det, skriver nämndemannen: ”NN är en ung, frisk man som utan problem kan fortsätta sitt språkliga och kulturella arv i hemlandet.”

I ett mål i Stockholm i augusti är det nämndemännen som fäller avgörandet medan rådmannen har en annan uppfattning. Domstolsförhandlingen rör en person som lämnat intyg och andra handlingar för att styrka att han fortfarande är 112

minderårig. Trots det har Migrationsverket skrivit upp hans ålder till tjugo och fattat beslut om att han ska utvisas.

Rådmannen har formulerat sin avvikande mening på två A4-sidor. Han framhåller att den asylsökande under ett års tid har varit i kontakt med vuxenpsykiatrin där han fått samtalsterapi och medicin på grund av stark ångest, traumatiska minnen, sömnsvårigheter och självmordstankar. Rådmannen refererar också till läkare som bedömer att det finns risk att han skadar sig själv. Han hänvisar också till Migrationsöverdomstolens vägledande dom om att minderåriga utan anknytning till Afghanistan inte ska utvisas. ”Jag bedömer … att han, även vid en framåtsyftande bedömning, löper en individuell och specifik risk att utsättas för våld och andra övergrepp vid återvändande till Afghanistan.”

Utvisningen ska hävas, anser rådmannen. Men rättens majoritet – två sverigedemokrater och en miljöpartist – fastställer Migrationsverkets beslut och pojken utvisas.

En av ”vuxen men fortfarande väldigt ung”-domarna är meddelad i Göteborg i oktober 2017 och gäller Ali, den gänglige med tatuering på handen ovanför tummen: ”Med hänsyn till bristen på nätverk, hans unga ålder samt den rådande situationen i landet riskerar han att hamna i en liknande situation som ett barn riskerar att göra”, skriver domstolen i sitt avgörande.

Migrationsverkets utvisning hävs, Ali beviljas uppehållstillstånd.

Ali och hans kompis Farhid möter mig vid järnvägsstationen i Halmstad i maj 2018. Vi går genom en park, vidare längs vattnet och sedan över Österbro innan vi hittar en bänk framför S:t Nikolai kyrka på Stora torg. Farhid haltar, han har gjort sig illa dagen innan när han spelat fotboll men har ändå följt med som 113

DE FÖRSTA SOM INTE STOD UT

D

et går inte att överskatta Kinna Skoglunds och Sara Edvardson Ehrnborgs inflytande över debatten om ensamkommande barn och ungdomar. De är talespersoner för nätverket Vi står inte ut och när Göteborgs-Posten på nyårsafton 2017 rankar de hundra mäktigaste göteborgarna är Kinna placerad på tjugoåttonde plats. ”Hon drev fram ett lagförslag”, lyder rubriken.

En månad tidigare har överenskommelsen om gymnasielagen presenterats av regeringen. Tidningen frågar henne hur stor del hon har i förslaget. ”Mycket stor.”

Sedan förklarar hon att hon inte är nöjd på grund av de strikta gränserna för vilka som ska omfattas av lagen. Och på grund av de osäkra rättsprocesserna, de godtyckliga uppskrivningarna av ålder, de osäkra och starkt ifrågasatta medicinska åldersbedömningarna, de hänsynslösa omflyttningarna av dem som blivit arton.

Hennes slutsats är att lagen inte kommer åt problemets kärna: ”Hur vi behandlar de här ungdomarna.”

Kinna är socionom och ägnar sig åt socialt entreprenörskap som handlar om att hitta innovativa lösningar på samhällsproblem, ofta genom affärsmässiga metoder men där allt överskott återinvesteras i verksamheten. Redan som tjugoettåring i slutet av åttiotalet drog hon igång sitt första sociala företag hemma 205

i uppväxtstaden Jönköping, Kinnas café. I samarbete med volleybollklubben KFUM – hon har själv spelat i division ett – hjälpte hon tre långtidsarbetslösa tjejer till arbetsträning och anställning.

På nittiotalet startade hon en verksamhet i Göteborg som växte till en rörelse med som mest ett trettiotal anställda och ytterligare flera hundra sysselsatta. Utifrån samma grundidé som i Jönköping på åttiotalet handlade det om att stärka självkänslan, självförtroendet och delaktigheten hos människor som stod långt från arbetsmarknaden.

Hennes engagemang för just ensamkommande väcks när hon våren 2016 är med och startar ett hvb-hem i de välbärgade villakvarteren i Torslanda på Hisingen, även detta i form av ett socialt företag. Boendet är inrymt i en gammal prästgård och hyser pojkar mellan tretton och sexton. Kinna tar för givet att de ska beviljas permanent uppehållstillstånd, de är ju fortfarande så små, och tanken är att jobba med inkludering: pojkarna ska få fadderfamiljer och slussas ut i det lokala föreningslivet för att känna samhällsförankring och trygghet. ”Sedan kom ju lagen och då vändes allting upp och ned.”

Kinna syftar på begränsningslagen som hade aviserats redan i november 2015 och som antas av riksdagen på försommaren 2016. Beslutet märks direkt i form av en allmän förändring av samhällsklimatet, anser hon. Hennes egna barn är adopterade från Sydafrika och hon känner redan alltför väl till vilka uttryck rasism kan ta. Men med den nya lagen blir det värre, tycker hon. Det är som att den politiska enigheten om att göra det svårare att få asyl i Sverige också ger grönt ljus för beteenden som tidigare inte varit lika synliga.

Hennes skötsamma barn blir nu regelmässigt misstänkliggjorda när de går i affärer. Hon märker hur butikspersonalens blickar dras till dem och vid ett tillfälle beskylls en av döttrarna uttryckligen för att stjäla.

206

Den nya råheten är också synlig kring hvb-hemmet i Torslanda. Någon dag innan starten senvåren 2016 knackar det på dörren. Personen utanför frågar när ”grisarna” ska flytta in och säger att han inte vill ha dem i sitt land. Personalen ringer polisen och följer efter mannen. De ser honom gå in i en intilliggande fastighet och kan därför peka polispatrullen till rätt adress.

En annan gång står någon i närheten och ropar ”Sieg Heil” och kastar sten mot huset. (I polisens händelserapport framgår det att mannen försvinner på en terränggående fyrhjuling, söks med helikopter och att den patrull som hinner ifatt honom slutligen ser sig tvingad att slå honom med batong.)

En tredje gång, strax innan boendet öppnar, är den gamla prästgården draperad med flaggor från den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen.

Den nya lagen gör att det inte går att bedriva arbetet på hvb-hemmet så långsiktigt som det var tänkt, det är inte längre lika självklart att pojkarna ska få stanna. Kinna jobbar natt på boendet och beskriver hur flera av de unga är sömnlösa av oro.

I september 2016 blir ett inlägg på Facebook av Sara Edvardson Ehrnborg den tändande gnistan för Vi står inte ut. Sedan 2012 jobbar hon som samordnare på en mottagningsenhet för nyanlända barn och ungdomar i Härryda kommun öster om Göteborg. Hon har sett strömmen av människor växa, under 2014 kom det allt fler på flykt från kriget i Syrien och på våren 2015 började antalet ensamkommande barn och ungdomar stiga.

I Facebookinlägget skriver hon: ”Varken socialsekreterare, socionomer, psykologer, kuratorer, skolsköterskor, pedagoger, samordnare, gode män, rektorer, rektorernas chefer, personal på boenden och övriga som varje dag tittar in i den panikslagna blicken hos en ensamkommande ungdom som fått avslag, fått sin ålder uppskriven, ska bli satt i förvar och får veta att hans liv är förött kommer att stå ut.”

207

Sara säger att hon kände på sig vartåt det barkade redan när regeringen presenterade överenskommelsen om en åtstramad asyllagstiftning i november 2015. ”Men jag kunde inte drömma om att det skulle bli riktigt som det blev, att det skulle drabba de ensamkommande så djävulskt hårt. Jag trodde inte att elever som var tretton när de kom skulle bli uppskrivna till arton.”

En Facebookgrupp som startas efter hennes inlägg får på kort tid flera tusen följare. Några veckor senare publiceras en debattartikel med rubriken ”Det är nu systemkollapsen sker”, skriven av Sara och undertecknad av ett hundratal personer som i yrket eller som volontärer har kontakt med ensamkommande: ”Vi har varit stolta över vårt arbete. Nu har alla förutsättningar ändrats. Det hopp vi ingöt i ungdomarna är borta. Det vi sa förra veckan gäller inte nästa. Vår heder, självrespekt och professionalitet är i fara. … Vi gråter i bilen på väg hem från jobbet. Visst ska vi egentligen klara smärtan för vi är ju professionella! Men vi står inte ut.”

I november 2016 blir Stefan Löfven uppvaktad av ungdomshandledaren Helena Lindroos på Världskulturmuseet i Göteborg dit lokala socialdemokrater är inbjudna för att möta representanter för partiledningen. Hon har tagit initiativ till Facebookgruppen där nätverket Vi står inte ut börjat ta form och har kommit till museet för att lämna över ett upprop med underskrifter från drygt elvatusen personer som protesterar mot bemötandet av ensamkommande unga. Hon påminner om hur statsministern uttryckte sig hösten 2015. ”Jag lystrade till ditt tal på Medborgarplatsen, om att vi skulle ta vårt ansvar, att vi skulle ta de ensamkommande flyktingbarnen till oss”, hörs hon säga på filmen från deras möte.

Hon fortsätter: ”Jag jobbar på ett hvb-hem med ungdomar som skulle vara en fantastisk tillgång för vårt land. Jag står inte ut 208

ENSAMKOMMANDE I SVERIGE D E T TA H A R H Ä N T        2015 Av de 162 877 människor som söker asyl i Sverige är 35 369 minderåriga utan vårdnadshavare. De ensamkommande afghanska medborgarna (23 480 stycken) är 15 gånger fler än året innan. Ensamkommande barn kommer även från Syrien (3 777), Somalia (2 058), Eritrea (1 939) och Irak (1 097).

Av alla ensamkommande är totalt 2 847 (8 procent) flickor.

De kommer från Afghanistan (677), Syrien (645), Somalia (508), Eritrea (455) och Irak (134).

Oktober. S-MP-regeringen gör upp med de övriga riksdagspartierna utom V (som hoppar av förhandlingarna) och SD (som inte bjuds in) om tillfälliga migrationspolitiska förändringar.

Det innebär bland annat att tillfälliga uppehållstillstånd blir norm. Undantag för ensamkommande barn, kvotflyktingar och barnfamiljer som även i fortsättningen ska beviljas permanenta uppehållstillstånd.

Migrationsverket ska få instruktioner om att korta handläggningstiderna genom att ”ärenden sorteras tidigt i processen så att asylsökande med typiskt sett hög beviljandegrad behandlas särskilt”.

November. Statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson aviserar huvuddragen i förslaget till lag som ska begränsa Sveriges mottagande av asylsökande. Flyktingpolitiken 275

ska anpassas till minimiåtaganden i internationella konventioner och EU-rätt. Planer på att införa medicinska åldersbedömningar skissas upp. Romson i tårar.

2016 Januari. Inrikesminister Anders Ygeman uppger att många som sökt asyl 2015 inte kommer att få stanna i Sverige. Han säger att så många som 80 000 kan komma att utvisas.

Rapporter om självmord och självmordsförsök bland ensamkommande.

September. Civilsamhället börjar organisera sig med sociala medier som sammanhållande plattform. I Göteborg bildas yrkes- och volontärnätverket Vi står inte ut vars Facebookgrupp snabbt får över 5 000 medlemmar. Nätverket kräver bland annat att alla ensamkommande unga, oavsett ursprung, ska få uppehållstillstånd om de väntat längre än ett år i sin asylprocess. Vid samma tid bildas gruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! med ett snävare etniskt fokus.

Oktober. Ett återvändaravtal skrivs under som gör det lättare för Sverige att utvisa till Afghanistan, som tidigare motsatt sig att ta emot sina medborgare om de nekats asyl i andra länder.

December. Den så kallade Luciadeportationen från Arlanda till Kabul är den första kollektiva tvångsutvisningen till Afghanistan. Återvändaravtalet gör det möjligt att vid detta tillfälle tvinga elva personer att lämna Sverige.

2017 Februari. Nätverket Vi står inte ut larmar om självmord och självmordsförsök bland ensamkommande. Socialstyrelsen gör en kartläggning av läget i 51 kommuner: 68 ensamkommande barn har försökt ta sitt liv och 3 har genomfört fullbordat självmord. Enligt många kommuner har situationen koppling till asylprocessen.

276

Mars. Rättsmedicinalverket börjar göra medicinska åldersbedömningar i full skala.

Maj. Miljöpartiets kongress fattar beslut om att driva att ensamkommande som väntat länge på asylbeslut ska få ny möjlighet till uppehållstillstånd genom studier.

Rättsmedicinalverket offentliggör en rapport om de första medicinska åldersbedömningarna.

Juni. Den första gymnasielagen träder i kraft. Lagen har kommit till för att ge minderåriga ensamkommande med avslag en ny chans till uppehållstillstånd medan de går i skolan. I riksdagen får regeringen stöd från V och C medan M, SD och L röstar emot och KD lägger ned sina röster. Lagens betydelse för ensamkommande blir marginell: den leder under 2017 och 2018 till uppehållstillstånd för 141 personer.

Augusti. Unga afghaner inleder en sittstrejk i protest mot utvisningarna till Afghanistan. Protesten avbryts inte förrän i oktober, efter 58 dagar.

September. Rättsläkaren Fredrik Tamsen publicerar en debattartikel i Läkartidningen om ”indikationer på allvarliga brister” i metoden för medicinska åldersbedömningar.

Samtliga riksdagsledamöter får rapporten ”Min mamma är blind på ena örat och min pappa odlar bomber” som tagits fram av nätverket Vi står inte ut. Rapporten innehåller 122 exempel på rättsosäkerhet i asylprocessen.

November. S och MP presenterar regeringens överenskommelse om den nya gymnasielagen som ska ge ensamkommande som väntat länge i sin asylprocess en andra chans till uppehållstillstånd. Förslaget väcker känslor i två läger: från det ena kommer missnöje om att, som det heter, unga män utan asylskäl ska särbehandlas. Från det andra kommer kritik mot begränsningar som innebär att den som ansökte om asyl efter 24 november 2015, har väntat kortare än 15 månader och fick avslag som minderårig, inte omfattas av lagen.

277

Svenska Dagbladet påbörjar sin granskning av medicinska åldersbedömningar.

December. Andreas Schmeling, tysk professor i rättsmedicin och en av världens främsta experter på åldersbedömningar, dömer ut den metod som svenska myndigheter har valt.

2018 Januari. Karolinska Institutet publicerar en rapport om självmord bland ensamkommande. Slutsatsen är att självmord i gruppen är nio gånger vanligare än bland jämnåriga födda i Sverige.

Trots konstaterade brister förklarar justitieminister Morgan Johansson att han har förtroende för Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar.

Ensamkommande ungdomar som fått avslag i Sverige börjar ta sig till andra EU-länder, framför allt Frankrike.

Februari. Professorer i statistik dömer ut Socialstyrelsens beräkning av risken att felbedöma unga som vuxna vid åldersbedömning.

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter kritiserar Sverige för de medicinska åldersbedömningarna.

April. Centerpartiet ger besked om att stödja gymnasielagen. ”Centerpartiets bedömning är att de medmänskliga och humanitära konsekvenserna skulle bli för stora om förslaget stoppades”, säger partiledaren Annie Lööf vid en pressträff i riksdagen.

Juni. Regeringen med stöd av V, C och enstaka ledamöter från L och KD röstar igenom gymnasielagen i riksdagen.

Juli. Gymnasielagen träder i kraft och beräknas omfatta runt 9 000 personer. Några dagar senare kommer migrationsdomstolen i Malmö fram till att lagen inte kan tillämpas på grund av bristfällig beredning. Följande vecka bedömer migrationsdomstolen i Stockholm att lagen strider mot EU-rätten.

278

Migrationsverket beslutar att inte tillämpa lagen förrän Migrationsöverdomstolen har prövat dessa avgöranden.

Socialtjänsten i många kommuner visar sig ha dålig kännedom om att de som söker uppehållstillstånd enligt gymnasielagen har rätt till dagersättning. Kommunerna har däremot ingen skyldighet att ordna boenden och från hela landet kommer rapporter om ensamkommande som blivit hemlösa.

September. Avgörande i Migrationsöverdomstolen om att gymnasielagen kan tillämpas.

December. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, föreslår att regeringen ska ge en oberoende kommission uppdraget att granska de medicinska åldersbedömningarna.

Frivilligorganisationer i Malmö larmar om flera fall av ”survival sex” – ensamkommande ungdomar som prostituerar sig mot att få tak över huvudet.

2019 Mars. Flera frikyrkor har gått samman och granskat asylprocesserna för 619 afghanska medborgare som konverterat. 68 procent av dem har fått avslag genom att deras tro inte bedömts som genuin. Kartläggningen visar stora skillnader i avslagsprocent mellan Migrationsverkets enheter: 44 procent i Jönköping, 80 procent i Göteborg.

Politisk färg på migrationsdomstolarnas nämndemän ser också ut att vara avgörande för bedömningarna: SD-nämndemännen ger avslag i 93 procent av fallen medan siffran för V-nämndemännen är 15 procent. Slutsatsen är att asylprocessen för konvertiter inte är rättssäker.

Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer säger till Sveriges Radio: ”Vi är en sekulär myndighet som måste göra en prövning om det här är en genuin tro, medans kyrkans uppgift, och frikyrkornas här, är om personer ska vara en del av församlingen eller inte. Och där möts vi nog aldrig, för vi är olika entiteter.”

279

April. Regeringen ger besked om en oberoende granskning av åldersbedömningarna. Den kritiserade metoden ska dock fortsätta vara i bruk tills vidare.

Migrationsverket anmäls till Justitieombudsmannen, JO, på grund av beslutet sommaren 2018 att frysa tillämpningen av gymnasielagen.

Maj. Civil Rights Defenders och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar anmäler staten till Justitiekanslern, JK, på grund av rättsosäkerheten kring de medicinska åldersbedömningarna. Enligt anmälan kränker staten – genom Migrationsverket, Rättsmedicinalverket och migrationsdomstolarna – mänskliga rättigheter.

Juni. Den tillfälliga asyllagen förlängs med två år. ”Undertecknade organisationer har på olika sätt erfarit att lagen har bidragit till utbredd psykisk ohälsa, haft negativ inverkan på integrationen och skapat en rättsosäkerhet på grund av dess komplexitet och bristfällighet. Barn har drabbats särskilt hårt”, skriver företrädare för Röda Korset, Rädda Barnen, Unicef och flera andra människorättsorganisationer i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Hösten. De första tillfälliga uppehållstillstånd som beviljats med stöd av gymnasielagen börjar löpa ut.*

Källhänvisningar och en fortsatt uppdaterad tidslinje om de ensamkommande ungdomarna finns på www.thorderiksson.se.

*

TACK

En sådan här bok kan inte bli verklighet utan människor som generöst ägnar tid åt att svara på frågor och berätta sina historier. Några syns på boksidorna, andra syns inte alls – men all erfarenhet och kunskap som jag har tagit del av är oumbärlig.

Kornet Andersson hjälpte till med utskrifter av intervjuer, Natur & Kulturs förläggare Richard Herold sa ja till idén och redaktör Christoffer Nilsson läste med en tonsäker nit som jag aldrig tidigare sett maken till.

Rickard Olseke gav råd och sakkunnig kritik – eventuella fel och missförstånd ska bara lastas mig.

Nästan sexhundra personer stöttade den finansieringskampanj som gjorde att arbetet kunde komma igång.

Mina pojkar Hannes och Olle stod länge ut med en inåtvänd och stressad pappa och påminde mig om hur gränslöst tacksam jag hade varit om jag tvingats släppa iväg dem till andra sidan jorden och vetat att de fått hjälp där.

Slutligen min älskade Gabriella, bäst på alla sätt och den allra strängaste läsaren (en alltigenom otacksam uppgift).

Göteborgs-Posten

Årets författare 2019 utnämnd av fackförbundet Visions medlemmar

åren 2017 lär Thord Eriksson känna Aria, en sjuttonåring från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan. Två år tidigare hade han i likhet med många andra kommit ensam till Sverige.

När Thord tar del av Arias avslag tror han först att ett misstag har begåtts. Men snart förstår han att Aria är långtifrån den enda tonåringen som inte fått sin sak rättssäkert prövad.

THORD ERIKSSON

En av 2019 års 10 bästa fackböcker

»Årets samhällsreportage …

Engagerande. Upprivande. Sann.« Per Wirtén, Expressen

är en bok om dessa unga människor. Det är också en bok om de vanliga svenskar som tar det ansvar som samhället avbördat och kämpar med att ingjuta hopp i de alltmer desperata ungdomarna.

Pocketupplagan är uppdaterad och kompletterad med ett avslutande avsnitt där bland andra Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare i FN, ger sin syn på de ensamkommande ungdomarnas situation.

O M S O M S T O D K VA R

ISBN 978-91-27-16905-0

9 789127 169050

THORD ERIKSSON