GRATISLUNCHEN
I_Gratislunchen_CC.indd 1
2016-03-21 08:19
I_Gratislunchen_CC.indd 2
2016-03-21 08:19
THERESE
Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut ALBERT BONNIERS FÖRL AG
I_Gratislunchen_CC.indd 3
2016-03-21 08:19
www.albertbonniersforlag.se Š Therese Uddenfeldt 2016 Illustrationer Johan Andersson Omslag Sara R. Acedo Tryck Livonia Print, Lettland 2016 isbn 978-91-0-013870-7
I_Gratislunchen_CC.indd 4
2016-03-21 08:19
Till Jan
I_Gratislunchen_CC.indd 5
2016-03-21 08:19
I_Gratislunchen_CC.indd 6
2016-03-21 08:19
InnehĂĽll
Del I. Gummibandet Anden och materien Solen och kolet Oljan Den brittiska bensinkrisen I Lysekil Den brittiska bensinkrisen II Kvarteret Mineraloljan Den brittiska bensinkrisen III Perstorp Del II. Kampen mot entropin Termodynamik Giganterna Fracking I En barnsligt enkel ekvation Fracking II Dilemman
11 15 20 52 65 68 72 77 81 84 95 99 150 168 182 194 200
Del III. Norge 219 Ett brev frün Oklahoma 223 Epilog 283 Noter 301 Litteratur 315 Bildkällor 325
I_Gratislunchen_CC.indd 7
2016-03-21 08:19
I_Gratislunchen_CC.indd 8
2016-03-21 08:19
Vi har alla skrivit under kontraktet: allt har ett slut. Festen, helgen, kanelbullen. Livet. Vi vet alla att det är så. Festens höjdpunkt känner vi också väl till: den friska berusningen, de givande samtalen, frisyren som fortfarande sitter där den ska. Men någon gång när det är som allra roligast, händer något. Ett glas till, blir ett glas för mycket. Konversationen börjar gå i loopar. Ansiktena förlorar sina konturer. Den delen av förloppet tänker vi lite mindre på. Helst inte alls, kanske. Dessvärre gäller den nedåtgående kurvan inte bara festen. Den gäller kroppen, livet och till och med hela civilisationer. Olja, kol och gas är vårt samhälles och vår ekonomis hjärtblod. Det är de fossila bränslena som driver det här överflödande, knaskomplexa bygget. Men av den ena eller den andra anledningen kommer vi att tvingas dra ner på dem. Det kan vara av klimatskäl, för att oljan blir för svåråtkomlig och dyr, eller kanske av en tredje anledning. Den här boken handlar om olja. Den handlar om förberedelserna inför festen, om när höjdpunkten inträffar och om när sminket börjar rinna. Och om varför det är så svårt att gå hem i tid. 9
I_Gratislunchen_CC.indd 9
2016-03-21 08:19
I_Gratislunchen_CC.indd 10
2016-03-21 08:19
Del I. Gummibandet
I_Gratislunchen_CC.indd 11
2016-03-21 08:19
I_Gratislunchen_CC.indd 12
2016-03-21 08:19
I begynnelsen fanns inget att ta på. Inga atomer, inga elektroner eller ens några elementarpartiklar. Det fanns ingen materia överhuvudtaget. Och ändå fanns det något. Energi. Ren, rasande energi, sammanpressad i en ofattbart liten och galet het punkt, så stenhårt packad att pricken räckte för att skapa all materia i hundratals miljarder galaxer. Sedan urexplosionen har inget tillförts. Inte en endaste atom, inte minsta droppe energi. Massa och energi bara byter kostym i en ständigt pågående kosmologisk teater. Det är alltså samma energi som låg i det där mikroskopiska, brännheta, sprickfärdiga fröet, som gör att du, 14 miljarder år senare, nu orkar föra din hand till sidan och vända blad.
13
I_Gratislunchen_CC.indd 13
2016-03-21 08:19
I_Gratislunchen_CC.indd 14
2016-03-21 08:19
Anden och materien
Men hur kunde sidan vändas, egentligen? Varifrån fick handen sin kraft? Det är en av filosofins och naturvetenskapens mest klassiska frågor. Hur man ser på rörelse är en fråga som skär rakt in i alltings innersta väsen. Kan man inte förklara hur något förflyttar sig, kan man inte förklara någonting. Och omvänt: har du ett svar på hur pappret bläddrades, har du antagligen en uppfattning om hur den fysiska världen i stort fungerar. Långt in på medeltiden rådde uppfattningen att varje föremål var levande. Det var bara att ta en sten från vägrenen och kasta upp den i luften. Inte stannade den där! Nej, den hade uppenbarligen en egen vilja, en egen »form«, som såg till att den återvände till sin naturliga plats: på marken.1 Både filosofer och Europas folk tog det för självklart att alla objekt hade en inneboende, egen strävan. Eller annorlunda uttryckt: en egen själ. Stenen, pappret, träden, metallerna och planeterna på himlavalvet – allt var besjälat. Det var pulserande, vibrerande liv. Hela universum var en enda organism, där varje liten del, om så trasig, halt eller lytt, var en oumbärlig del av helheten. Ja, den var på sätt och vis helheten. För delen och helheten gick inte att skilja åt, lika lite som kroppen och själen, eller anden och materien. Allt var ett, och allt var potential. Ordet materia kommer från latinets mater, det vill säga moder. Gud eller den lilla gråstenen utmed vägkanten – allt var, precis 15
I_Gratislunchen_CC.indd 15
2016-03-21 08:19
del i. gummibandet
som en mor, liv. Liv, rörelse och totalt ohämmad fruktbarhet. Eller kanske, med ett modernt ord, energi.
* Men nya tider, och nya idéer, skulle komma. Fransmannen, matematikern och filosofen René Descartes var den som först och tydligast började formulera en annan slags världsbild. Han hade gått på en av de finaste skolorna Europa kunde uppbåda på 1600-talet. Där hade han inte bara läst kurslitteraturen, utan varenda bok han överhuvudtaget hade kunnat komma över. Men han var besviken. Fruktansvärt besviken.2 I ett och ett halvt årtusende hade filosoferna tänkt, läst och skrivit – och ändå hade de inte kommit fram till en enda sak som man säkert kunde säga var sann. Så hur skulle man då kunna tro på något? På någon? Descartes stora bidrag till västerlandets idéhistoria: det sunda förnuftet. Lita inte på någon annan, hur lärd han eller hon än är. Tvivla på allt och tänk efter själv. Det var också vad han började göra. Nu i efterhand kan vi konstatera att när Descartes hade tänkt klart, hade han inte bara fört idéhistorien i en helt ny riktning, utan också sått fröet till den moderna fysiken. Descartes formulerade flera naturlagar om kroppars rörelse, varav den första säger oss att ett föremål inte rör sig för att det har en egen själ. Det rör sig för att något annat puttar till det. Det var en yttre kraft, och inte en inre, som fick en sak att förflytta sig. I tusentals år hade européerna trott på objektens inneboende potential och sett på världen som en gudomlig, organisk, levande helhet. Men nu gjorde upplysningens vetenskapsmän klart att den kastade stenen inte drogs mot jorden på grund av en inneboende, unikt »stenig« kvalitet. Tingen hade ingen 16
I_Gratislunchen_CC.indd 16
2016-03-21 08:19
anden och materien
själ. Och därmed smulades en hel kosmologi sönder. Nu var Descartes kanske inte en briljant fysiker, men det var Isaac Newton. Efter hans upptäckter var det avgjort: ett objekt kan inte ändra sin hastighet eller väg av sig själv.3 Det krävs en annan kraft för att antingen sätta det i rörelse, få det att röra sig snabbare, långsammare eller i en annan riktning. En kraft utifrån. När den moderna fysiken nu växte fram förlorade inte bara de enskilda föremålen sitt liv, utan hela universum. Kosmos sågs inte längre som en pulserande organism, utan som livlös, stum, passiv materia som puttades runt. En organisk världsbild ersattes av en mekanisk: Gud blev en urmakare och universum en klocka, som en gång tillverkad och igångsatt, automatiskt följer de lagar den en gång har blivit programmerad att följa. Universum blev med filosofen och matematikern Alfred North Whiteheads ord »en tråkig historia; ljudlös, luktlös, färglös, endast rastlös materia, oändlig, meningslös«.4 Naturen, där varje enskild del tidigare hade varit ohämmad fruktbarhet och helt avgörande för helheten, blev i stället en maskin sammansatt av små och utbytbara kuggar. Naturen dog.5 Samtidigt som kosmos förlorade sitt liv, föll det sönder i två, skilda delar. Det började med Descartes personliga, välkända tvivel. Vad kunde han egentligen veta? Vad kunde man med säkerhet säga om till exempel en honungskaka? Jo, att den hade utsträckning i rummet. Hur tung den var, hur bred eller hur tjock. Radien, diametern. Sådant som kunde beskrivas i matematiska eller geometriska formler – det var det enda han verkligen kunde säga var sant. Men att den var gudomlig? Eller att den hade liv eller var besjälad av andar? Knappast. Inte ens vad den hade för lukt eller färg gick att säga med säkerhet. Det var bara åsikter. Smaken av honung eller ockulta fenomen, sak samma: de fanns 17
I_Gratislunchen_CC.indd 17
2016-03-21 08:19
del i. gummibandet
bara i sinnet. Det var ande. Men den fysiska honungskakan, med sina tydliga mått, det var materia. Efter Descartes var världen inte längre bara en, utan två. Honungskaka och lukten av honung. Det som var mätbart, och det som inte var det. Allt var enligt Descartes uppbyggt av två substanser: res extensa – ett i tre dimensioner utsträckt ting som inte kan tänka, och res cogitans – ett tänkande ting som saknar utsträckning i rummet. Descartes skilde den fysiska materien från tanken med en sylvass kniv, en uppdelning mellan den fysiska materien och den abstrakta tanken som än idag är lika självklar som att det är jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom. Men hur ande och materia, eller kropp och medvetande, egentligen hänger ihop – om de alls gör det – ja, det tvistar filosoferna fortfarande om.6
* Descartes dikotomi lade grunden för den nya världsbild som tog form under upplysningen och som råder än idag. I den fanns inte bara två skilda substanser, utan två substanser med helt olika egenskaper. Materien var orörlig, statisk och passiv. Den var kausal: ett objekt rör sig bara för att något annat puttar till det. Anden, däremot, var kreativ, aktiv och rationell. Den kan skapa rörelse på egen hand. Descartes dualism gav oss alltså en natur, eller en yttervärld, med mekaniska och förutsägbara processer. Den döda materien var underkastad sedan länge bestämda och blint verkande naturlagar: saker och ting i naturen bara hände.7 Människan, å andra sidan, hade en fri vilja. Hennes handlingar och erfarenheter var resultat av ett rationellt tankearbete. Hon var aktiv, kreativ och produktiv. Kort sagt: Människan skapade sin egen verklighet. 18
I_Gratislunchen_CC.indd 18
2016-03-21 08:19
anden och materien
Man kan se det som en teater, där naturen var tiljorna och kulisserna. Det var den orörliga, statiska, tidlösa scen på vilken människan agerade ut sina påhitt. Långt senare har kvantfysikerna motbevisat idén om att materien skulle vara orörlig, och filosofer har i hyllmeter efter hyllmeter diskuterat felaktigheterna i Descartes uppdelning i ande och materia. Ändå dröjer rester från 1600-talets första, trevande, empiriska vetenskap envist kvar i det allmänna medvetandet. Tre antaganden har bitit sig fast som självklarheter till våra dagar: 1. Människan är skild från naturen. 2. Människan gör: hon är aktiv, hon skapar och producerar. 3. Naturen, däremot, bara är. Den är livlös, stum och passiv. Den här världsbilden kommer kanske till sitt allra tydligaste uttryck i hur vi ser på just rörelse. Vi är tillbaka till boksidan: Hur kunde den vändas, egentligen? Varifrån fick handen sin kraft? Och maskinen som dessa ord knackas in på? Vad driver oss och vår civilisation? Descartes dikotomi skymmer sikten. Bilden blir suddig och grumlig, som i en dröm. Eller så tittar vi åt ett annat håll, upptagna med att skapa.
I_Gratislunchen_CC.indd 19
2016-03-21 08:19