Lekmannen
Kastner_Lekmannen.indd 1
2013-04-02 16:18:45
fabian k astner
En dement komedi
albert bonniers fรถrlag
Kastner_Lekmannen.indd 3
2013-04-02 16:18:45
Av Fabian Kastner har tidigare utgivits: Oneirine 2006
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-013436-5 Typsnitt omslag: Sign Handwriting (http://fontscafe.com) Bildkälla för- och eftersättsblad: UCL Ear Institute, University College London Copyright © Fabian Kastner 2013 CPI - Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2013
Kastner_Lekmannen.indd 4
2013-04-02 17:04
Kastner_Lekmannen.indd 5
Tillägnas Daniel Paul Schreber (1842–1911)
2013-04-02 16:18:45
Vi skapar det vi inte har, det vi längtar efter och behÜver. Ernesto Sabato
Kastner_Lekmannen.indd 7
2013-04-02 16:18:45
Kastner_Lekmannen.indd 9
2013-04-02 16:18:46
Först är det ljuden här De skrämmer mig. Steg i korridoren, rasslande nyckelknippor, dörrar som stängs. Högröstade gräl, rop och hundskall nere från gården. Vattenkranen som står och droppar ovanför det spruckna smutsgula handfatet, oavsett hur hårt man drar åt vredet. Ibland en häftig duns, kanske ljudet av krossat glas, följt av ett gällt fnittrande eller vanmäktigt råmande. Ständigt ett sorl av dova röster, alldeles nära, som höll en domstol viskande förhandlingar utanför min dörr. Varje gång jag smyger fram och lägger örat mot dörren upphör de tvärt, men jag hör hur de andas, vittnena. De väntar, väntar oupphörligt. Men jag har gott om tid, gör inget annat än står och lystrar vid dörren dagarna i ända, och till slut drar de sig alltid tillbaka på tassande fötter. Det är ljuden här. Sedan tystnaden. Den fruktansvärda tystnaden. När ljuset släckts och natten belägrat rummet antar den en fysisk gestalt. Avvaktande. Spänd. Hotfull. Den kryper upp på britsen och sätter sig på bröstkorgen, gör det svårt att andas och omöjligt att sova. På tre månader har jag inte fått en blund i ögonen. Inte en blund. Jag ber er att ta hänsyn till detta om ni emellanåt tycker att jag uttrycker mig oredigt, att jag inte förklarar mig så bra 11
Kastner_Lekmannen.indd 11
2013-04-02 16:18:46
som jag borde göra. Tystnaden här håller mig vaken och det är därför som jag skriver. Jag skriver för att jag vill uttrycka mig, för att jag tror att det som jag har att säga är viktigt. Jag skriver för att jag är övertygad om att mina erfarenheter – när de har vägts och befunnits riktiga – kommer att vara till gagn för vetenskapen och mänskligheten. Ja, för hela mänskligheten. Jag skriver för att jag inte kan sova, för att natten skrämmer mig. Oroliga tankar flockas och löper omkring som utsvultna råttor i mitt huvud, gnager sig in i mitt förstånd med gula ögon och vassa tänder. Mina herrar styrelseledamöter, om ni lade örat mot min panna så svär jag att ni skulle höra hur de gnager.
En försäkran Jag vill inte ge sken av att jag skulle vara den enda Skaparen, alltings början och slut. Strängt taget är jag ju inte Gud, i den mån det nu går att tala om Gud som en singularitet, ett högre väsen med vilja och medvetande, utan mer av ett administrativt utskott, ett slags ofrivillig förvaltare, eller om man så vill, Guds förlängda arm. För bortom den Gud som människorna i sin heliga enfald tillber och tror på som en och odelbar, finns Gud, och bortom Gud finns inte bara tre, tretton eller trettio tusen gudar, utan lika många instanser av Gud som det finns stjärnor och planeter i ett oändligt och ofattbart universum. Tro därför inte att Gud hör er när ni med knäppta händer och lidande ansikten ber er stilla aftonbön i rummets 12
Kastner_Lekmannen.indd 12
2013-04-02 16:18:46
mörker, när ni späker era kroppar blodiga med gissel och törnen eller hänförda och triumferande lyfter era armar mot skyn och ropar: Helig! Helig! Helig är Herren Gud! Jag lovar, inte ens jag hör er. Ni odlar era skägg och tvinnar era lockar i onödan, ni sjunger era klagosånger för döva öron och era tusen små bönekvarnar maler förgäves. Sådan är Tingens Ordning. Det finns ingen bön i världen, ingen magisk rit, inget förlösande ord som kan rubba denna osynliga och mirakulösa struktur som en gång har nedlagts i Skapelsen. Tro mig, jag vet. Mina nerver är Guds nerver, jag är intrasslad i Gud. Jag säger inte det för att göra mig intressant, spela mystisk och oåtkomlig, utan för att ni annars bara skulle tro att jag ljuger och hittar på. Och ändå tror ni mig inte, jag vet det, ni behöver inte säga det till mig. Ni häpnar, skrattar, kiknar, baxnar, tar er för pannan och slår er för knäna. Vilken stolle, ropar ni, han tror att han är Gud! Eller så tror ni mig inte eftersom ni innerst inne inte tror på Gud, eftersom ni står främmande för tanken på den rena Anden, kanske skräms av den. Men ni tror på Själen, den dunkla regionen mellan den dödliga kroppen och Andens evighet. Låt oss då säga att det som jag tänker berätta handlar om Själen, den ensamma och plågade själen. Jag räknar ändå inte med att bli förstådd fullt ut. Språket har sina gränser och många av de händelser jag tänker beskriva för er strider mot alla mänskliga erfarenheter, mot allt vetande och allt förnuft. Jag inbillar mig heller inte att jag skulle ha förstått precis allting. Mycket grundar sig på antaganden och sannolikheter. Jag har rivit upp en reva i ovisshetens slöja, försökt 13
Kastner_Lekmannen.indd 13
2013-04-02 16:18:46
få syn på det som döljer sig där bakom. Ibland tycker jag mig ha kunnat skönja den mirakulösa strukturen, men utan större hopp: min långa erfarenhet har lärt mig att det bakom förhänget finns fler slöjor, som är finmaskigare och mindre genomskinliga. Doktor Rotter… Tyvärr kan jag inte förbigå hans roll i denna historia utan att göra hela skeendet obegripligt. Jag vill understryka att det inte är för att smutskasta doktor Rotter som jag nämner hans namn. Det är många år sedan jag var i doktor Rotters vård och hans fysiska gestalt har sedan länge förbleknat i mitt minne. Jag har alltså ingen anledning att vara bitter eller hysa något agg mot honom. Jag anklagar över huvud taget inte någon människa för det som har hänt. Ändå spelar doktor Rotter en viktig, ja rent av avgörande roll för händelsernas utveckling. Rösterna som talar till mig skriker ut hans namn flera hundra gånger om dagen och pekar samstämmigt ut honom som anstiftaren till det brott som har begåtts mot mig. I åratal har jag grubblat över hur jag ska kunna förklara dessa händelser utan att brista i respekt för doktor Rotter, vars integritet och moral jag inte har några som helst skäl att betvivla. Det var först nyligen som det gick upp för mig att det faktiskt finns en lösning som skulle kunna ge ett tillfredsställande svar på frågan… För många kommer nog det jag berättar att te sig som rena yrselfantasier, produkten av en sjuklig hjärnas inbillningar. Men jag bryr mig inte det minsta om vad folk tycker och tänker. För mig gäller endast Sanningen.
14
Kastner_Lekmannen.indd 14
2013-04-02 16:18:46
Doktor Rotter Första gången jag träffade doktor Rotter var jag ännu lyckligt ovetande om den djupa antagonism som rådde mellan våra familjer sedan århundraden. Tvärtom gjorde han ett gott intryck på mig. Med sitt fasta handslag, sin manliga, lätt skrofulösa röst och sitt allvarliga, lite sorgsna läderansikte vann han genast mitt förtroende. Det fanns ingenting i doktor Rotters uppträdande som skvallrade om det nedärvda ressentiment han hyste mot mig. Hans handlande var korrekt och professionellt, nästan faderligt. Jag lät mig övertygas om att det var för mitt eget bästa som man ville lägga in mig på kliniken. Doktor Rotter sade att det skulle göra underverk för mina överansträngda nerver.
Det är svårt för mig i dag att säga exakt när mina problem började. När gränsen mellan sömn och vaka suddas ut förlorar också datumen sin mening. Allt jag vet är att jag under en längre tid hade varit upptagen av vissa dunkelt oroande tankar. Det var inga nya eller särskilt märkvärdiga tankar. Tagna var och en för sig avslöjade de inga hemligheter. Det var de skamlösa föreningar tankarna ingick som oroade mig. Stötande och bökande ovanpå varandra framfödde de sammanhang som tycktes bekräfta vissa intryck, räta ut vissa frågetecken, erbjuda bevis där det tidigare bara funnits aningar. Min hustrus missfall var ett hårt slag för mig. Jag minns att jag kom hem en dag och fann henne sittande i sängen i sovrummet. Hon grät inte, skrek inte, bara satt 15
Kastner_Lekmannen.indd 15
2013-04-02 16:18:46
där och såg olyckligt på mig, och i handen kramade hon någonting som jag först inte såg vad det var. När jag kom närmare sträckte hon fram det mot mig, som om hon ville överräcka en gåva, och jag såg att det var en handduk, och att handduken var alldeles svart av blod. Det var det fjärde barnet vi förlorade. Det verkade som att ödet ville att vi skulle förbli barnlösa. Om jag måste peka på ett ögonblick i tiden och säga att där, just då, tippade brädet över bordskanten, så skulle det vara i det ögonblicket, då jag såg henne sitta där och krama den där handduken. Men faktum är att brädet hade stått och vägt i flera år. Och det skulle dröja ytterligare ett par månader innan det slutligen slog i golvet. Jag försökte döva smärtan inom mig genom att begrava mig i arbete. Som nytillträdd domare vid Högsta domstolen – den yngste som någonsin utnämnts till detta ämbete – bar jag ett tungt ansvar, och det fanns alltid saker att göra. Jag tillbringade kvällar och helger på kontoret och såg nästan aldrig min hustru. Jag klarade inte av de tysta förebråelserna i hennes ögon. Innerst inne tror jag att också hon tyckte det var skönt att slippa se mig, även om hon ofta bedyrade motsatsen. Vi blev som främlingar för varandra, och som mellan alla främlingar rådde en stelt leende artighet som bara bristfälligt dolde den djupt liggande misstänksamheten mellan oss. Jag sökte inte aktivt efter någon djupare mening med mitt lidande, ändå var det tydligt att olyckan inte hade varit ett verk av Slumpen. Det fanns allt för många varsel. Jag såg tecknen, alla pilar som pekade åt samma håll, och jag hörde ju hur mina kollegor viskade bakom ryggen på mig, hur de fnissade och fällde kommentarer om min 16
Kastner_Lekmannen.indd 16
2013-04-02 16:18:46
bristande manlighet. Jag hade tröttnat på det alltihop. Jag tackade nej till bjudningar och undandrog mig sällskap, eftersom jag visste att alla ändå bara sökte snärja mig och lista ur mig något. Mina nerver var i olag, spända och oroliga, och jag fick allt svårare att sova. Jag minns att jag hölls vaken av ett svagt skrapande ljud i väggarna, som om det kilade omkring möss där inne. Natt efter natt ryckte det mig ur min oroliga slummer just som jag skulle till att somna. Jag kan inte påstå att det skrämde mig, då, men det fick mig att tänka på alla rädslor som plågat mig sedan barnsben. (Rädslan för mörkret, och för att bryta mot Reglerna. Rädslan för att rösten plötsligt skulle spricka och bli gäll som en liten flickas…) Någon gång i början av det nya året drog jag på mig en förkylning som gjorde mig sängliggande i flera veckor. Febern ryckte fram stötvis, erövrade och fördunklade en region i taget. Från djupet av mitt härjade inre hämtade den upp erfarenheter, bilder och företeelser som jag inte hade vetat någonting om och inte önskade lära känna, märkliga fenomen och förhållanden som låg bortom de vanliga sinnenas räckvidd. Intensiteten, men också den djärva uppslagsrikedomen i dessa förryckta drömspel förundrade mig. Jag har aldrig smickrat mig själv med att ha någon särskilt livlig fantasi. Alla som känner mig kan intyga att jag alltid har varit en stillsam natur, utan passioner eller lidelser, en man vars begåvning legat mer åt det analytiska, kritiskt reflekterande hållet än åt det kreativt skapande. Jag har kort sagt aldrig varit vad man kallar för en Poet. Min håg har alltid stått till Vetenskapen och det klara förnuftets 17
Kastner_Lekmannen.indd 17
2013-04-02 16:18:46
domäner. Nu drömde jag om kataklysmiska explosioner på det stjärnbeströdda himlavalvet, och att jag vandrade omkring på jorden alldeles ensam. Drömmarna var så bländande verkliga att jag snarare skulle vilja kalla dem för visioner. Olycksbådande skräcksyner, uppenbarelser… Innerst inne vet jag att drömmar inget betyder, att det bara är våra tankar och känslor som löper amok vid medvetandets rand, och jag skulle heller inte ha fäst någon vikt vid dessa drömmar om det inte vore för blotta misstanken, den rent hypotetiska möjligheten att det kunde finnas ett samband mellan dessa vilda drömsyner och de förebud om alltings snara och ofrånkomliga slut som jag redan hade erhållit i ett tidigare skede. Jag blev våldsam och oregerlig och föll ofta i gråt. En natt då jag inte kunde sova gick jag ut i köket och gjorde ett misslyckat försök att hänga mig från en bjälke i taket. Dagen därpå förde min hustru mig till doktor Rotter. I efterhand undrar jag om de inte länge hade planerat det.
Mitt rum var litet och ointressant, mycket mindre än mitt nuvarande rum. Jag uppskattar att det mätte fem gånger tre meter. Vita väggar, kala golv. En smal brits med nattduksbord, ett handfat monterat på väggen, ett skrivbord vid fönstret mot ett ödsligt hörn av gården. Det var allt, och det passade mig utmärkt. Jag önskade mig inte några fler sinnesintryck, inga fler stumma och orörliga skuggor som spelade mig spratt om natten. Dörren till rummet var utåtgående, så att jag inte skulle kunna barrikadera mig inifrån. Den saknade handtag på 18
Kastner_Lekmannen.indd 18
2013-04-02 16:18:46
insidan och gick bara att öppna från korridoren, för att jag inte skulle rymma, men också – förstod jag senare – för att jag inte skulle få infallet att försöka hänga mig från dörrvredet. Det kvittade mig lika. För min del hade de gärna fått plocka bort handtaget på utsidan också. Jag ville ändå inte lämna rummet och önskade inga besök. Jag begärde ingenting och tänkte inte på någonting särskilt. Märkligt nog kände jag ingenting heller, mer än ett stort behov att sova. Jag hade inte sovit på flera veckor och det stämde som de sade: jag hade verkligen blivit skrämmande mager. Jag fyllde inte ut mina byxor och skjortan hängde som ett tält över axlarna. Om kvällarna klädde jag av mig framför fönstret. Fastän reflektionen var suddig såg jag tydligt hur revbenen avtecknade sig under den genomskinliga huden. Det var som att jag kunde se rätt igenom mig, och inuti mig fanns natten. Ofta blev jag stående där, håglöst synande alla kotor och blånader, de utstickande skulderbladen och de markerade svarta ringarna under ögonen. Ibland prövade jag min röst, sade någonting vad som helst rätt ut i mörkret. Rösten lät plågad och främmande. Det var som om det var någon annan som talade.
Jag minns dessa dagar som en lång serie varma bad. I flera timmar, ibland hela eftermiddagen, låg jag nedsänkt i något av de stora gjutjärnsbadkaren. Oftast täcktes karet över av en tung skyddsduk, så att jag vilade innesluten i en mjölkaktig dimma. De sade att det skulle lugna mina nerver och 19
Kastner_Lekmannen.indd 19
2013-04-02 16:18:46
hjälpa mig att sova. Jag vet inte om det stämde. Men det hjälpte mig att tänka och att utveckla mina idéer. Det var behagligt att ligga där i halvdunklet och det varma vattnet. Jag slöt ögonen, och medan kroppen långsamt flöt ut och blev ett med vattnet, lät jag bara tankarna vandra. Jag tänkte mycket på mina nerver, kroppens eget outgrundliga medvetande. Om nervsystemet kan jag som lekman inte säga mer än att det är ett oerhört komplicerat och känsligt system av elektrokemiska signaler och impulser som genomsätter hela kroppen och som människan och vetenskapen aldrig helt kommer att förstå, med en räckvidd långt bortom kroppens enkla och mätbara funktioner: den motoriska regleringen av körtlarnas utsöndringar och musklernas sammandragningar, det sensoriska förmedlandet av retningar via anhopningar av miljoner och åter miljoner cellkroppar i gåtfull samverkan. Varför skulle detta förunderligt fina klockspel bara reglera människans lägre kroppsfunktioner, diktera hennes födointag och tarmtömning men inte hennes längtan, hennes drömmar och poesi, det som hon i djupare mening är i behov av? Själen sitter i nerverna. Det är något jag inte längre kan betvivla. Hade vi bara verktygen skulle vi se att själens längtan är nervernas längtan, själarnas förening en förening av nerver. Hur kan man annars förklara det begär som plötsligt kan uppstå mellan två människor, den gåtfulla företeelse som kal�las för ”attraktion” och som styr såväl atomernas som himlakropparnas rörelser? Säkert har också ni, herrar styrelseledamöter, någon gång erfarit denna mäktiga och svindlande kraft. När 20
Kastner_Lekmannen.indd 20
2013-04-02 16:18:46
två nervsystem drivs av samma längtan så reagerar de på varandra, de påverkar varandra och dras till varandra. Nerverna sjunger och spelar, talar sitt eget språk. Rösterna som talar till mig kallar det för ”basspråket”. Efter ett av alla dessa bad lade jag märke till att vårdaren som övervakade scenen gav mig en underlig blick, efter att ha kastat ett öga på min skrumpna, slappt hängande penis.
Man torkade mig som ett barn, och vägde mig. Vågen visade på 63 kilo, mer än femton kilo under min normala kroppsvikt. Jag kunde inte riktigt tro på det. Apparaten var en besynnerlig konstruktion som jag aldrig hade sett maken till förut. Jag förstod mig inte på de skalor som användes och misstrodde därför hela maskineriet. Jag skulle ha behövt få plocka isär den, utforska kabinettets inre mekanismer, referensvikten och vågbalkens graderingar. Som det var nu tvivlade jag inte bara på resultatet av mätningarna, utan också på syftet med dem, som jag intuitivt anade bara var en förevändning för någonting annat. Någonting dunklare, tvetydigare… Jag tror att det var ett misstag att man inte tillät mig att själv kontrollera instrumentet, bara någon enstaka gång, för verifikationens skull. Jag tror att jag snabbare hade kunnat botas från vissa besynnerliga idéer som upptog mig vid denna tid, om man hade låtit mig göra det.
21
Kastner_Lekmannen.indd 21
2013-04-02 16:18:46