Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 4
2010-02-03 08:51:08
ödet
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 5
2010-02-03 08:51:08
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 6
2010-02-03 08:51:08
Darling River ( Lo )
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 7
2010-02-03 08:51:08
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 8
2010-02-03 08:51:08
Min far och jag åkte bil om nätterna. I skymningen körde vi längs de upplysta motorvägarna tills vi kom ut ur staden. Vi följde strömmarna av bilar som var på väg bort och efter en stund tog far av på någon av de smalare landsvägarna som förde oss vidare ut i det slocknande ljuset. Det hände att vi plockade upp liftare och prostituerade i utkanten av staden, men oftast saktade far bara ner en smula vid de särskilda stråken och sedan gled vi i ultrarapid längs raden av uppklädda flickor. Doften av parfym flödade in genom bilens öppna fönster och jag minns att gatflickorna bru kade slå upp sina fickspeglar som de förvarade i locket till puderdosan när de ville markera att samtalet var avslutat för deras del. Under den mjuka puderkudden fanns deras riktiga ansikten. Far rökte alltid sina cigaretter ända ner till filtret, glöden var en ensam eldfluga som vilade på ratten långa stunder innan den började sicksacka oroligt genom kupéns mörker. Jag brukade ta av mig skorna och sätta upp fötterna på instrumentbrädan eftersom baksidan av mina lår klistrade sig fast på det spruckna lädersätet vilket irriterade mig. Medan vi körde mörknade det och stora stjärnor började träda fram på himlen. 9
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 9
2010-02-03 08:51:09
Det var en verkligt lyxig bil far hade, en gammal Jaguar, en sådan som folk drömmer om att äga, men inredningen i fars bil var på väg att falla sönder, här och där stack stopp ningen ut som plötsliga varande sår. Den rökfyllda kupén liknade en cell eller ett förhörsrum. Vi brukade lyssna på klassisk musik, Dvořák, Tjajkovskij, Mahler, och musiken gjorde far känslosam. Det hade regnat länge. Bilens midnattsblåa kaross såg nytvättad och oskuldsfull ut och jag och min far hade åkt omkring i dagar genom de ljumma sommarregnen som alltid drabbade omgivningarna vid den här årstiden. Ljudet av regn mot bilens tak och vindrutetorkarnas långsamma hypnotiska rörelser hade en sövande effekt och jag var redan dåsig av socker och alkohol och alltför lite sömn. Vi körde genom den brinnande skogen och vidare ut i ett grönskande landskap där trädkronorna var tunga av regn.
10
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 10
2010-02-03 08:51:09
Skogen utanför staden brukade brinna i veckor om som rarna. Jag minns att far brukade stanna sin Jaguar på vägen tillbaka för att studera elden som sträckte sig efter dung arna av ungbjörkar vid sidan om vägen. Far var hänförd av lågornas galler, han älskade att köra genom den brinnande upplysta natten. När vi kom ut ur skogen var hans ansikte svartfläckat av elden. Skogsbränderna upphörde efter några år, men vi fortsatte att åka omkring i landskapet även sedan bränderna upphört. Vi körde genom årstiderna, genom hetta och snö och aska och nyutslagen skälvande björkskog. I de sönderbrända partierna växte liljor och lupiner. Kronbladen slog ut med sotiga kanter många år senare. Far frågade: »Vill du ta en tur i bilen?« Jag svarade: »Jag är trött, jag vill sova, jag vill ha en sömntablett.«
11
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 11
2010-02-03 08:51:09
Far insisterade: »Du kan sova i bilen. Jag bäddar i baksätet åt dig. Vi kör tills ljuset kommer tillbaka.« Och vi gav oss ut på vägarna igen. Vi körde genom den brinnande skogen utanför staden. Vi körde med öppna fönster. Mina ögon tårades av röken. Jag höll en bomulls tröja framför munnen för att skydda mig mot den stickande känslan i lungorna. Det hände att vi var borta hela natten eftersom far tyckte om att köra tills det blev ljust igen. Först då kunde vi återvända hem och sova några timmar innan staden vaknade. Jag minns gryningarnas milda sandfärgade ljus, fåglarna som ropade i landskapet och lättnaden när vi äntligen vände ute på motorvägen och for tillbaka in mot staden. När solen återvände upphörde nattens rädsla, trä dens kronor fylldes långsamt av ljus. Jag blev lätt åksjuk. Jag kräktes i små genomskinliga påsar som far kastade ut genom fönstret efter att ha undersökt de ras innehåll i det gnistrande ljuset. Ofta innehöll de bara go dis och små mängder alkohol och sömntabletter. Jag gjorde det till en konst att kräkas utan att väcka uppmärksamhet. Mina kläder luktar fortfarande brandrök. Det är en doft som aldrig riktigt går ur. Och han, min far, såg på elden med ett upphetsat uttryck i ögonen, som om den var hans personliga verk. Efteråt har jag tänkt att vi måste ha mött andra bilar under de där nätterna, vi måste ha passerat upplysta hus. Jag antar att man måste ha försökt släcka den brinnande 12
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 12
2010-02-03 08:51:09
skogen. Det borde ha varit människor och utrycknings fordon överallt, men i minnet är vi alltid ensamma. Vi var de sista människorna i världen. Vi tillhörde bara natten och varandra. Vi körde genom vetefälten som vecklade ut sig under himlen där motorvägen ersattes av den slingrande landsvägen. Vi körde genom de mörka skogspartierna. Vi körde tills himlen vitnade. När jag sträckte ut min hand kunde jag nästan röra vid björkarna och telefonstolparna som passerade utanför. Ibland somnade jag med fötterna på instrumentbrädan och när jag vaknade var vi fortfarande på väg. Ibland åkte vi ända till havet, vägen genom tallskogen som öppnade sig plötsligt och blottade den lilla remsan av sand innan klipporna tog vid och oceanens platta stillastående vatten. Ekarnas åldrande rötter lyste upp kronorna underifrån. Det såg ut som om det brann en eld inuti de enorma trädstammarna. Vägens djur var mörka skuggor som dök upp och försvann hastigt och när vi äntligen for ut i det öppna havsbandet slog en våg av ljus emot oss, våldsamt, bländande. Min far blev lika överraskad varje gång ljuset träffade hans ögon. Desorienterad såg han sig om med klippande ögonlock; åldrad och liksom omtöcknad som om han återvänt efter en längre tids sjukhusvistelse. Jag tänkte att allt han önskade sig var att vi skulle fortsätta längre in i skogens mörker tills allting äntligen upphörde omkring oss; de skrikande fåglarna, träden, tiden, motor vägen, förödelsen. 13
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 13
2010-02-03 08:51:09
En sommar många år tidigare hade min far ägt en Mercedes som han körde ner i havet i en hämndaktion riktad mot min mor. Jag kommer ihåg att passagerarsätet långsamt fylldes med vatten, jag minns att jag stirrade som förhäxad på min fastspända kropp under vattenytan. Plötsligt var den tyngd lös och min hud skimrade som pärlemor. Vi körde mot soluppgången. Vi körde genom sommar regnen. Det var ingen mening med att stanna någonstans.
14
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 14
2010-02-03 08:51:09
När vi kom fram till stranden gick jag och far genast åt var sitt håll. Det var bara i bilen vi var tillsammans. Vi prome nerade i cirklar som blev allt vidare. Jag plockade stora vita snäckor. Jag tvättade ansiktet i det kalla vattnet för att hålla mig vaken. Det var det bländande ljuset som flödade över oss och förförde oss, den onormalt låga himlen, klaustro fobisk vissa dagar, ibland vidöppen. Far satt på huk och lät vågorna blöta ner skor och byxben. Överallt låg störtade albatrosser och jag drog upp fågelvraken i vassen så att de inte skulle behöva ligga där blottade, övergivna, det hände att jag arrangerade begravningar för dem. Min far såg ut att åldras under dessa nattliga bilresor. När hans ansikte träffades av gryningsljuset hade natten ritat ännu ett streck i hans ansikte. Omkring oss var mattan av salt vatten som aldrig stod stilla, detta flytande förtrollade obegripliga guld, oändligt. Och så dessa underliga upplysta moln som flockades längst ner på den svavelgula himlen innan de rullade vidare och slukades upp av horisonten. Min hud blev solbränd dessa tidiga morgnar vid havet, ärren på knän och handleder lyste vita mot min indianpudrade hud. I efterhand har jag undrat varför vi tillbringade all den na tid på stränderna. Far avskydde egentligen stränder, ha 15
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 15
2010-02-03 08:51:09
vet gav honom kväljningar, lukten av tång och fågelskriken, han fick genast en känsla av att han höll på att drunkna eller på något annat sätt gå under, översvämmas. Jag minns att jag tänkte att ingenting ont kunde hända oss där. Havet ville oss inget illa. Havet skulle lämna oss i fred nu. Havet hade tagit vad som tillhörde havet. Vi var kvitt nu. De få gånger vi hade någon med oss i bilen var allt annor lunda. Oftast en prostituerad kvinna som far älskade med medan jag låtsades sova under mina smutsiga filtar i bak sätet. Min far viskade deras namn med en ömhet som jag aldrig hört honom använda med min mor. Jasmine, Beatrice, Marie, Simone, Laura. Jag väntade alltid på ett tecken. En reva av ljus i den stumma himlen ovanför. En söm av nåd som plötsligt skulle spricka upp i detta böljande likgiltiga blåa siden. Jag längtade efter att min mor skulle komma tillbaka och jag visste att hon aldrig skulle göra det. Jag visste inte om hon var död eller le vande. Jag visste inte var hon låg begraven om hon nu hade en grav. Ofta tänkte jag mig att hon hade gått rakt ut i havet tills hon försvann i vågorna. Under en period fantiserade jag om att hon hade försvunnit in i vårt kylskåp. Alaska, det rena landet, ensamheten, snön, och jag tänkte mig att vägen dit gick via vårt mintgröna femtiotalskylskåp. När jag blundar kan jag fortfarande se henne stå och tala in i den vita telefonluren på det lilla torget i Palmer, Alaska. Hon talar genom all den vita snö som alltid har skilt oss åt. Jag hör inga ord, bara hennes ljusa, milda röst. Och havs 16
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 16
2010-02-03 08:51:09
ljuden övergår i isens råmande. Jag tänker att isbergen ser ut som cocktailisbitar ovanifrån. »Hej Lo.« »Hej min kaka.« När vi var ensamma på stranden gick jag i mina cirklar och far i sina. När vi möttes igen talade han om kärlek, arkitek tur, framtid. Jag hade ingenting att säga, men jag lyssnade gärna. Det har fortsatt att vara så. Det är inte det att jag döl jer någonting, jag har bara ingenting att berätta. Närheten av en annan människa gör mig helt tom, ödslig. Efter ett par timmar körde vi vidare genom den violetta morgonen. Vi satte oss i bilen igen och far svängde ut på motorvägen och återigen var vi en del av strömmen av män niskor på väg tillbaka till staden. Vi fortsatte att köra när det blev ljust. Vi fortsatte att köra tills vi kom till den nordligare kusten och fängelsebyggnaden vid stenbrottet. Så länge vi var på väg var allt i sin ordning. Vi satt kvar i bilen även när vi åt. Jag somnade och jag vaknade där. Jag kissade i en plastlåda som jag förvarade på golvet nedanför baksätet. Urindoften blandades med den ljuvliga blåa cigarettröken. På vägen hem hände det att vi stannade till på kaféet vid bensinstationen som öppnade i gryningen. Vi drack kaffe och åt söta kakor. Solen gick upp och ljuset fyllde landskapet som i en öken. Jag stod borta vid jukeboxen och valde musik. Far talade med servitriserna. När de första gästerna dök 17
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 17
2010-02-03 08:51:09
upp svepte han sitt kaffe och gick ut i bilen och väntade på mig där, han ville ha personalen för sig själv och särskilt en servitris. Ögonen var gråa som blyerts och hon hade dåliga tänder trots att hon var så ung. Det såg ut som om hennes mun var full av kola när hon skrattade. Musiken och ljuset flödade i rummet. Jag kunde aldrig sluta välja från jukeboxen. Far fick tuta flera gånger innan jag släpade mig bort till bilen. Innan jag gick därifrån lade jag i mer pengar så att musiken skulle fortsätta när vi inte längre var där, jag tyckte om tanken att jag kunde påverka ett rum där jag inte längre var närvarande. Vi drev omkring på vägarna ytterligare några timmar innan vi åkte hem. Min låt hördes flera kilometer bort eftersom landskapet var så platt just här, sand, asfalt, aska och bara enstaka tallar och pinjeträd. Då och då gled Jaguaren över i den andra körbanan som för att trotsa mötande bilar. Men om en bil då plötsligt dök upp i hög hastighet i motsatt kör riktning vaknade far till och förde över oss på rätt sida igen med en våldsam gir. Far tyckte om att köra över vägens djur. Med den blänkande karossen siktade han på rävar, kaniner och fåglar som försökte rädda sig ner i den brinnande skogen. Min far var en diskret jägare som började tala om döden när han skymtade ett djur längre bort på vägen och sedan lät han bilen nästan omärkligt glida över i körbanan där djuret befann sig. Jag önskade att jag kunde ta dess plats, den lilla fågeln som krossades mot rutan, rådjursungen som virvlade ut mellan bakdäcken där 18
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 18
2010-02-03 08:51:09
jag stod på knä i baksätet och såg ut över vägen som försvann bakom oss. De små vildhundarna som blev liggande mitt i vägen, fortfarande vid liv och i väntan på nästa bil, och nästa och nästa. Min far var motorvägens ensamma prickskytt, en oskuldsfull sysselsättning. Kring min far fanns en känsla av våld utan att jag någonsin såg honom gå till handgripligheter. Han övade prickskytte i skogen med mors klänningar och natt linnen uppspända mellan träden. Det fick mig att känna mig skyldig eftersom jag tyckte om bilden av underklänningar mellan träden. Hela skogen doftade av henne, lavendel och kortisonsalva och så all denna snö. Det hände att jag fyrade av några skott i sympati med far. Jag grät alltid efteråt. Jag var ingen riktig jägare. Om somrarna tog vi med oss sekelskiftesmöbler hemifrån och möblerade en skogsdunge. Far kallade det för vårt imaginära rum. Medan far sköt sig igenom mors garderob låg jag ner bäddad i en sjuttonhundratalssoffa där fjädringen stack mig i ryggen och såg molnen rusa förbi mellan trädkronorna. Far hade spänt upp spetsgardiner mellan träden för att vi skulle få vara i fred för andra jägare. Mors underklänningar hängde sönderskjutna mellan stammarna. Vi bestraffade henne när hon redan befann sig långt utanför vår kontroll. Jag var alltid rädd för att min far skulle ha gjort sig skyldig till något av allt det som vi kunde läsa om i tidningen. Allt det som fortsatte att hända utanför staden. Skogsbränderna, våldtäkterna på prostituerade, barnamorden, överfallen. 19
Stridsberg_INLAGA_sättning1.indd 19
2010-02-03 08:51:09