9789174634112 by Smakprov Media AB

Br채nt Land

Bränt Land Cecilia Åhman

Första boken -Arvet efter Mörkertiden

Till mamma

Kapitel 1 -Föraningar Andarna vilar över sömnigt land, vaggar träd och mark till sömns Blodröd sol sänks ner i dvala och lämnar allt så kallt, så tyst innan månen erövrar himmel svart, skänker ro till varje själ, som djupt i sömnen vilar Skuggan växer i fjärran land, hotar allt som varit vårt Skuggan plöjer över människorna fram, sänker sig över dem som en mantel, lägger sig över dem som svidande grönt stoft Drömmarna störs av oro stark, obehaget sprids i kroppar stela När skuggan kommer över dig och mig, omsveper oss, skakar oss, förstör oss ska människan vakna till ett mörker som sväljer både hopp och land -Profetia, okänd upphovsman 7

År 603, Första tidsåldern vällen lade sig som en mörk slöja över bergen i Jungfruns Bälte. Nedanför en av bergskedjans sluttningar flimrade ljusen från en by likt eldflugor och doften av eld och matlagning låg tung mellan husen. En flock svarta fåglar lyfte från ett av taken och de skränade medan de flög iväg över trädtopparna. När de passerade en gård blickade en man upp på dem, där han stod gömd bredvid ett träd. Hans häst stod orörlig en bit bort – ytterligare en skugga bland de andra – och den gav sig bara till känna då och då genom att frusta. Mannen ändrade tyst kroppsställning för att variera tyngden på sina trötta och stela ben. Han befann sig någonstans i nordöstra delen av landet och hade till slut funnit det hus han letat efter de senaste veckorna. Ett hus som tycktes stirra ut i mörkret med fönster lika glödande ögon. Bakom de ruttnande träväggarna väntade en livsavgörande förhandling och mannen, som aldrig blev nervös inför något, upplevde en förvånansvärt intensiv förväntan. Han svepte med blicken över huset, lyssnade till natten och funderade på sitt ärende där – medan han försiktigt hukade sig ner. De senaste månaderna hade han haft en rivande otålighet inombords som inte gått att bemästra. Livet i Fering var inte givande som det brukade vara och inte ens det faktum att han själv styrde staden skänkte längre den tillfredsställelse han behövde. Den blandning av respekt och fruktan han fick från befolkningen var inte tillräcklig, rikedomarna inte stora nog och slavinnorna hade blivit ointressanta och oattraktiva. De var närmast motbjudande. Även de mest unika av dem – han valde alltid ut de starka, de exotiska – tycktes ha blivit grå och livlösa. En dag hade han till och med varit tvungen att döda en av dem, bara för att han inte stått ut med den hålögda blicken. Inte ens välbehaget av att tillfoga henne stor smärta innan han tagit hennes liv hade varit lika starkt som det brukade vara. Minnet av den goda tiden, när han tagit allt han ville ha – kvinnor, rikedomar, makt och liv – trängde sig in i tankarna och hånade honom. Det fick honom att tro att han hade åldrats i förtid. De svarta tankarna hade haft ett fast grepp om honom när han fått ett besked som väckt honom till liv igen. En av hans medarbetare

i norr hade stött på en man som sade sig ha en dotter med magiska förmågor. Nyheten hade framkallat en välbekant stöt av spänning inom honom och han hade genast gett sig iväg, på jakt för att få tag på dyrgripen. Bara själva färden hade gett honom ny livskraft. På vägen dit hade han stött på en flicka som väckt den hetsiga känslan i kroppen. Hon hade haft levande blå ögon, naiva och livsglada, och hud så len och ren att den närmast inbjöd till att förstöras och förintas. Efter henne hade förväntan sprängt inom honom och nu hade han nått målet. En ung kvinna – med magiska förmågor och en fader som var öppen för förhandlingar. Han var övertygad om att hon var något alldeles unikt och hade bestämt att hon skulle bli hans, vad som än krävdes. Att ha tillgång till en slav med magiska krafter – krafter han själv skulle ha makten över och kunna styra efter behag – skapade nya möjligheter för honom. Drömmen hade länge varit att ge sig ut på haven – längre bort än någon från Kelta någonsin seglat – och den drömmen skulle kunna besannas. Han skulle kunna upptäcka nya platser och erövra dem, skaffa sig mer egendomar och undersåtar. Med hjälp av magin skulle han kunna utföra allt det utan att utsätta sig själv för onödiga risker. Det var lyckosamt att han hunnit hit innan fler fått reda på att det fanns en person med magiska förmågor här. De flesta förstod inte vilken tillgång en sådan kvinna skulle kunna bli och hade antagligen följt traditionen i Dinethen – och avrättat henne. Han tänkte tillbaka till sin ungdom, när Numidias sista starka kejsarinna hade avsatts och den stora jakten på magiker hade inletts. Han hade själv varit en av dem som utnyttjat kaoset för att ta land, makt och slavar i gamla Numidia och skapa landet Dinethen. Den nya kejsarinnan hade inte ens försökt stoppa dem. Med tanke på hur få magiker som fanns kvar var det en sällsam tur att han lyckats hitta en, även om hon inte utvecklat sina förmågor än. Och när hon väl var redo, då skulle inget ålderdomlig magiförakt kunna stå i vägen för hans ambitioner. Det lyste i ett av rummen på övervåningen och en kvinna vankade fram och tillbaka där innanför. När hon stannade till framför fönstret insåg han att han med största sannolikhet blickade upp på målet för sin resa. Det enda man kunde se tydligt var det skimrande

röda håret, som glänste och tycktes leva i skenet inifrån. För första gången på länge blev han överraskad. Han hade aldrig tidigare sett en kvinna med sådan hårfärg, inte en enda gång under alla de år han levt i det här landet. Medan han föreställde sig hur det skulle kännas att dra sina grova och skrovliga händer genom det glödande hårsvallet fuktade han läpparna med tungan. Förväntan växte sig het i hela kroppen och han tappade för ett ögonblick koncentrationen. Hon försvann in i rummet och han greps av besvikelse. Han lyssnade till mörkret medan upphetsningen dämpades och lugnet återvände – det kalla, obrytbara lugnet. Trots att han inte sett den unga kvinnans ansikte visste han med säkerhet att han hittat det han sökte. Han var övertygad om att den här varelsen skulle återföra allt det han åtrådde i livet. Det måste vara ett tecken, ett tecken på att livet inte höll på att gå honom förlorat och att han hade många år kvar att leva ut sina drifter på. Han stod kvar i skydd av trädet tills månen gled upp på den välvda himlen – sorterade tankarna och stegade upp mot huset. Närmare det som skulle bli hans nästa ägodel.

l Atiline betraktade spegeln. Den var rektangulär och något högre än hon själv, upphängd i en ram och hade olika motiv utsirade i träet. Någon hade med stor skicklighet snidat alla möjliga varelser utmed kanten – drakar, riddare, demoner, magiker, bestar och häxor. Figurerna var främmande – de var varelser som endast dök upp i myter och berättelser. Hantverkaren måste ha varit skicklig och haft en sällsynt fantasi, tänkte hon. Atiline tyckte inte om vad hon såg i spegelglaset och vände sig därför om och tog några steg i motsatt riktning, mot det enda fönstret i rummet. Det var en kväll som passade utmärkt för drömmar om äventyr – ett annat liv än det hon levde. Månljuset lyste in, vitt, men ändå varmt och reflekterades i de ojämna glasrutorna. Mörkret utanför fick henne att känna sig trygg där inne, men det fungerade också som en barriär. Det var uppenbart att det där ute, bortom de vilande skogarna, bortom byn, fanns en värld hon knappt hade några kunskaper om. En värld hon drömde om att

ge sig ut i, men som skrämde henne något oerhört. Utanför fönstret var det inte särskilt kallt, trots att sommarens hetta börjat ge efter för de höstlika vindarna, men hon hade inte tillåtelse att lämna sitt rum. Hon funderade på om hon skulle slänga ut spegeln för att slippa se sig själv i den – medan hon gjorde det tittade hon ut i natten. Vem är jag? frågade hon stjärnorna – de bara stirrade på henne utan att ge svar. När hon blickade upp på himlen föreställde hon sig andra ensamma människor som gjorde samma sak – det gjorde henne inte lyckligare, men på något sätt lättare till sinnet. Vad hon än försökte intala sig kunde hon inte få bort upplevelsen av att vara själv där, trots att det bodde en annan person i samma hus. Nej, spegeln måste få stå kvar. Hon insåg att hon aldrig skulle kunna skiljas från det enda hon hade kvar från sina riktiga föräldrar. Det var ett mysterium att styvfadern, Matus, låtit henne behålla möbeln eftersom han alltid annars brukade dras till värdefulla föremål som kunde ge vinst. Hon visste inte hur spegeln hade förts dit, men antog att den lämnats samtidigt som hon själv. Då hade hon varit tre år och knappt uppfattat vad som hänt. Minnena från det tillfället tycktes dolda bakom en svart ridå och var omöjliga att föra fram i ljuset. Hon hade aldrig fått veta vem som hade fört henne dit. Hon återvände till spegeln och smekte med nyfikna fingrar dess mörka trä – lät dem följa de konstfulla utsirningarna som slingrade sig runt ramen. Utan att kunna hindra det iakttog hon speglingen av ansikte och kropp. Ja, hon var ful, som Matus ofta påpekade. Han var inte den enda som sagt det till henne och eftersom ingen någonsin hade sagt något annat antog hon att det var sanningen. Håret var rakt, hängde ner i ansiktet och hade ingen speciell färg. Matus sade att färgen liknade torr obrukbar jord. Huden i ansiktet var rödflammig och mörka skuggor kantade ögonen. Munnen var liten och näsan som ett barns. Kroppen var enligt styvfadern oformlig. Den långa tunikan hon bar var för stor, vilket gjorde att hon såg ut som ett barn i en spannmålssäck. De kläder hon fick var alltid obekväma, begagnade, för stora och aldrig smickrande. Hon hade viss insyn i gårdens ekonomi och det fanns pengar som Matus använde till annat. Till vad, det hade hon däremot inte kunskap om.

Hon lade omedvetet handen på magen men drog hastigt bort den när en omedelbar känsla av äckel vällde upp inom henne. Trots att hon försökte låta bli tänkte hon tillbaka på vad som hänt den gångna dagen. Hon hade vaknat ute på fältet i gryningen, hoprullad i filten, när ett av fåren hade väckt henne genom att andas i hennes nacke. Det skira morgonljuset hade legat likt en tunn dimma över landskapet och luften hade doftat friskt av gräs och dagg. Hon hade vaktat fåren medan de betade och inga rovdjur hade uppenbarat sig. Morgonen hade varit välsignat lugn. Hon hade kunnat sitta avslappnat i solen och drömma sig bort och när halva dagen passerat hade kinderna blivit varma och solbrända. När eftermiddagen kommit och solen smekt trädens toppar med glöd hade hon vallat djuren närmare gården och precis tagit fram torkat kött för att äta när Matus ropat från huset. Hon hade varit inställd på att få tid för sig själv och sina egna tankar, men varit tvungen att lyda. När hon kommit in i huset hade han granskat henne kritiskt och suckat. ”Varje gång jag ser dig tycks det bara bli värre. Du är ute och rör på dig hela dagarna och får lagom med mat av mig, men ändå, ändå lyckas du på något sätt bara bli kraftigare och kraftigare … nej, kraftig är inte rätt ord, en muskulös individ kan kallas kraftig, du är … motbjudande. En man skulle aldrig vilja ta i någon som du – bara tanken får mig att rysa. Har du någon förklaring till det här?” Atiline hade tittat plågat bort, föreställt sig att hon var någon annanstans. Det var aldrig lönt att försöka förklara – det skulle bara göra Matus mer uppjagad. ”Ingen förklaring? Fundera på det till imorgon. Du får inget senmål idag och du håller dig på ditt rum tills jag tillåter dig att komma ut igen. Har du förstått?” hade han sagt med kalla ögon. ”Men fåren …” hade hon invänt medan gråten trängde upp i ögonen. Då hade han rest sig med den obehagliga snabbhet som alltid överraskade henne – han var vanligtvis långsam och lat – och slagit henne över kinden. Det värkte fortfarande och knakade i käken. Han hade tagit ett hårt grepp om armen – ett grepp som lämnade djupa spår efter sig, inte bara i huden – och gått så nära att hon känt den fräna lukten från hans kropp.

”Du lyssnar ju inte på vad jag säger! Jag ska inte behöva säga det en gång till!” hade han skrikit. Hon hade lydigt gått upp på rummet och sett i spegeln att han hade rätt – hon var motbjudande. Kläderna hon hade på sig såg lika hopplösa ut som hon. Med trötta fingrar försökte hon sudda bort bilden från ögonen. Genom väggen hörde hon hur ytterdörren öppnades på undervåningen och ett samtal inleddes. Hon suckade uppgivet. Matus bekanta var en samling män som alltid studerade henne på ett sätt som hon inte tyckte hon borde utsättas för och de samtalade öppet och brutalt framför henne. Matus brukade tvinga henne att närvara medan de drack och pratade – hon avskydde det. Hon lyckades ibland smita undan, sätta sig i en fönsternisch och drömma sig bort – hade hon tur glömde de att hon var där. Även om hon inte lyckades undvika dem tappade männen ändå alltid intresset för henne. Matus var ständigt besviken på att hon inte lyckades fånga någon av vännernas intresse och han konfronterade henne ofta genom att påpeka hennes fel och brister. Egenskaperna han brukade nämna var inpräntade i henne. Hon trodde inte att någon visste vem hon egentligen var – hon märkte knappt själv längre vad som var hon och vad som var det skal andra såg. Varje gång hon tyckte sig ana vem hon var kom Matus och ryckte undan den nyfunna insikten. Hon undrade vem som befann sig på undervåningen och som anlänt sent. Matus och hans vänner brukade dricka tidigt på eftermiddagen och fortsätta in på natten – det kom sällan gäster på kvällen. Det hördes mörka röster – gästen måste också vara en man. Hon blev orolig och misstänksam. Varför hade inte Matus bett henne komma ner? Vad var det för hemlighetsfullt möte? Atiline upplevde hur atmosfären runt henne förändrades – något främmande fyllde rummet, väggarna tycktes trycka sig närmare och det luktade instängt. Hon fick rysningar över hela kroppen och ryggen blev iskall. Hon vände sig om flera gånger, med en känsla av att någon fanns i rummet tillsammans med henne. Där fanns ingen förutom hon, men ändå stelnade kroppen till av fasa. Sakta sneglade hon mot spegeln och möttes av en bild som fick henne att utstöta ett plågat kvidande. Det var hon som avspeglades, men det

var en förvrängd bild av henne, med livlösa ögon, blodigt ansikte och ett huvud med ojämnt rakat hår. Tårar glänste på såriga kinder och doften av blod stack i näsborrarna. Hon sträckte upp ena handen och den reflekterades i spegeln, trevade med darrande fingrar vid ansiktet och kände sårskorpor mot fingertopparna som inte funnits där ögonblicket innan. Runt halsen satt ett brett halsband. Det var sirligt och rikt utsmyckat, men så hårt åtdraget att hon hade svårt att andas. Ett märke var tatuerat på den ena kinden. Spegelbilden försökte skapa ord med de stela läpparna, bedjande ord om hjälp. Den skrämmande synen, som på något sätt trängt sig på och blivit verklig, försvann lika snabbt som den uppstått och hon sjönk ner på det hårda golvet – med ögon som stirrade framåt, rakt in i intet.

l I det flämtande gula skenet från facklor nedstuckna i marken avtecknade sig flera hundra tält mot det tryckande mörkret. Några få människor syntes – anonyma skuggor som skyndade sig hem till sina egna bäddar, eller till någon annans. Ovanför den långa dalen, där människor, tält och åkrar omringades av tusentals träd, bredde det oändliga himlavalvet ut sig, med vita punkter och en kall måne till synes fastlåsta där. I utkanten av lägret rörde sig tysta gestalter, beväpnade med svärd och sköldar. Uppe i träden befann sig fler som gjorde iakttagelser i natten, med fyllda koger och pilbågar till hands. En katt slank fram mellan tälten, stannade till och blickade med guldglänsande ögon ut i mörkret – på jakt efter något ätbart. Den fortsatte och passerade ett stort tält, där det innanför väggarna hördes ett utmattat skrik. Det skrämde katten som fräste till och kilade iväg bland skuggorna. Inuti tältet låg en kvinna i en säng. Hennes andning var inte lugn och tyst som sömnens normala andning, utan kom ut i snabba och hetsiga pustar. Ögonlocken var stängda, men man kunde se hur ögonen fladdrade fram och tillbaka bakom den tunna huden. Då och då rörde sig händerna ryckigt över filten som var lagd över henne. På en enkel pinnstol invid bädden satt en man framåtlutad

över kvinnan. Han grep tag i och kramade kvinnans ena hand. Utanför spelade syrsorna en klagande melodi. Endast två lyktor lyste upp tältet och skuggor rörde smeksamt över kvinnans ansikte. Hon var yngre än mannen bredvid, men såg ut att ha uppnått en ålder när man kunde tänkas ha vuxna barn. Hon hade silverfärgade slingor i det mörkbruna håret, fårad hud i ansiktet och missfärgningar på ovansidan av de smala händerna. De djupa linjerna i huden, vid sidan av munnen, tydde på att hon ofta log. Anletsdragen var lika mannens, med markerade kindben, en lång haka och en mun som verkade ständigt redo för ett varmt leende. Hon mumlade något och den tålmodige mannen lutade sig hoppfullt ännu närmare. När han förstod att hon fortfarande drömde suckade han och strök med sina seniga fingrar försiktigt över hennes ena kind. Dunklet fick den solbrända, rynkiga huden att likna barken på ett träd. Det gråa håret påminde om lavar och hängde tunt ner till axlarna – ögonen var inramade av slokande, vita ögonbryn. Ett glänsande ärr löpte från ena näsborren, ner till överläppen och verkade försvinna in i munnen. Hela mannens gestalt uttryckte en stor trötthet som inte bara verkade bero på hans höga ålder. Tyget som hängde för tältöppningen drogs åt sidan och en äldre kvinna steg in, tillsammans med en pust kylig nattluft som doftade av jord och trä. Ansiktet var härdat och hade många fina linjer – håret var alldeles vitt – men hon rörde sig ändå med både smidighet och stor självsäkerhet. Hennes blotta närvaro i rummet tycktes jaga iväg de obehagliga skuggorna som lurat i hörnen och mörkret som verkade omfamna kvinnan i sängen flydde med dem. ”Hur mår Embla, Leman? Kommer hon att hämta sig?” frågade kvinnan. Han sade ingenting, stirrade bara avvaktande på henne. Det var som att han anade att samtalet skulle leda till ett beslut han inte ville behöva ta. ”Säg mig sanningen!” röt hon till. Ljudet lät skrämmande gällt i det tysta och trånga utrymmet. Kvinnan stängde munnen, andades några gånger och lugnade ner sig. Tittade bort ett ögonblick och såg honom sedan i ögonen.

”Jag är ledsen Leman, men var snäll och säg mig sanningen. Embla är lika viktig för mig som jag vet att hon är för dig – men framför allt är hon viktig för vår framtid. Därför behöver jag henne”. Han böjde sig fram mot sängen och tecknade med ena handen mot henne. ”Hon sover nu? Är det över för den här gången?” frågade kvinnan. Han nickade stumt och sjönk ihop – utmattad som efter en kraftansträngning. Embla andades djupt och fridfullt, händerna låg stilla på filten. Hon verkade vara bräckligare än både Leman och den andra kvinnan, trots att hon var yngre. Det vilade en sårbarhet över hela hennes uppenbarelse, vilket avspeglade sig i varje del av kroppen. Den vithåriga kvinnan stod orörlig vid tältöppningen och studerade eftertänksamt Leman och Embla. Det var tydligt att många tankar upptog hennes sinne och hon tycktes just då inte vara riktigt närvarande. Leman förmodade att tankarna istället riktades mot andra problem som ständigt krävde uppmärksamhet och insatser. Man anade en trötthet i ögonen som hon tvingat sig själv att inte påverkas av just då – utan istället försökt tränga undan för en framtida dag när hon tillät sig veta av den. Att stå där, alldeles stilla, tycktes göra henne rastlös och hon tog snart några steg närmare sängen. Leman rörde sig äntligen, slöt ena handen om ett pappersark som vilat i knäet och räckte det till henne. Handen darrade lätt. Hon tog emot arket och läste de ord som var skrivna där. Något i hållningen visade att hon blivit illa berörd av de nedskrivna orden. Efter en stunds plågsam tystnad vände sig kvinnan om och lämnade tältet. Leman hörde dämpade röster utanför. Han reste sig mödosamt upp och smög närmare ljudet för att kunna uppfatta vad som sades. ”Var är Asol? Jag behöver honom. Leta genast reda på honom – men där är han ju, Asol kom hit! Är du snäll och lämnar oss ifred Yenlie?” Steg hördes lämna platsen, andra åter närmade sig. Det var tyst en stund. Kvinnan sade något till Asol som Leman inte kunde urskilja. Asol i sin tur svarade med ett anklagande tonläge. ”Det här är viktigt Asol, mycket viktigt. Förstår du? Viktigare än