9789176790021 by Smakprov Media AB

Översättning: Ing-Britt Björklund

www.massolit.se Copyright © Mark Henshaw 2014 Published by agreement with The Text Publishing Company, Melbourne, and Leonhardt & Høier Literay Agency, Copenhagen Svensk utgåva © 2015 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel The Snow Kimono Omslag Maria Sundberg / Art by Sundberg Sättning RPform, Richard Persson Tryck ScandBook AB Falun, 2015 ISBN 978-91-76790-02-1

Jag kan vara förvissad om att även i denna högst obetydliga episod är allt som jag levt inbegripet, hela mitt förflutna, de mångfaldiga förflutna jag förgäves försökt lämna bakom mig … ita lo ca lv i no

Om en vinternatt en resande Översättning: Viveca Melander On his return, after many years’ absence, Kenji-san went to see his blind friend. He told him of Abyssinia, that mysterious land, of his many adventures there. ”So Keiichi”, he said, when he had finished. ”What do you think of Abyssinia?” ”It sounds like a magical place”, his friend said, as if returning from a dream. ”But I lied to you”, Kenji-san said. ”I was never there.” ”I know”, his friend replied. ”But I was.” otomo no tsu r ay u k i

The Night of a Thousand Brocades

Första delen

fumiko

❀

ETT

Det finns tillfällen i ens liv då det händer saker som gör att man aldrig blir densamma igen. Det kan vara något som drabbar en direkt eller indirekt, eller något som en person säger. Men oavsett vad det är så finns det ingen återvändo. Och det ligger i sakens natur att när det sker så sker det alltid plötsligt, utan förvarning. Paris i juli 1989 När Auguste Jovert gick ut genom porten i flerfamiljshuset på rue Saint Antoine där han bodde, hade det börjat skymma. Gatlyktorna var tända. Ett stilla duggregn föll. Gatorna glänste. För alla andra skulle det ha varit uppenbart – att olyckor kretsade som hökar i luften. Medan han gick där på den våta trottoaren, iförd ytterrock och med uppfällt paraply, tänkte han på ett brev som han hade fått samma dag. Det var från en ung kvinna, en person som han aldrig hade träffat, som kom med ett häpnadsväckande påstående. Hon sade sig vara hans dotter. Han hade stått nere i den kyliga, folktomma entrén på morgonen och läst brevet om och om igen. Först såg han inte det lilla fotot som hade fastnat i ena hörnet inuti kuvertet. När han hade tagit ut det höll han upp det framför sig. Han

behövde bara titta in i den unga kvinnans ögon för att veta att det hon skrev var sant. Jovert hade arbetat som kriminalkommissarie i trettio år. Dessförinnan hade han tjänstgjort inom den franska militärpolisen i Algeriet. Han hade nyligen pensionerats och sedan dess gått omkring med en konstig känsla i kroppen, som om han hade gått vilse. Medan han arbetade hade han inte haft särskilt mycket tid att tänka. Då hade han hållit saker och ting på avstånd. Men den senaste tiden hade olika händelser i hans förflutna börjat spelas upp inne i hans huvud. Nu när han närmade sig slutet på sitt liv var det som om ett övergripande mönster var på väg att uppenbaras för honom. Men uppenbarelsens ögonblick kom aldrig. I stället började han plågas av tvivel, vakna på nätterna. Dessutom hade han hela tiden en känsla av att något var på väg att hända. Och sedan var det verkligen något som hände. Brevet kom. ❀ Efteråt, när han tänkte tillbaka på olyckan, tyckte han att det kändes som om han ena sekunden tänkte på brevet och nästa låg på rygg nedanför trottoaren och tittade upp på underredet på en bil med dess virrvarr av rör och slangar. Han kände värmen från motorn i ansiktet och hörde det svaga, knäppande ljudet från rör som höll på att svalna. Då och då föll en vattendroppe ner i pannan på honom. Det ena bildäcket stod på trottoaren ovanför hans huvud. På långt håll hörde han det enträgna stigande och fallande ljudet från en siren. Han vred huvudet försiktigt åt ena sidan. Under fälgen såg han ansiktet på en man som hade glas-

ögon på sig. Hans uppochnedvända hatt låg intill honom på körbanan. Mannen satt på knä och stirrade på honom. Nu såg Jovert att han var flintskallig, att det blanka huvudet var översållat av tusentals små bländande ljushemisfärer. Han lät blicken glida från den ena pyttelilla ljusvärlden till nästa. Han såg att mannens läppar rörde sig. Nederdelen av slipsen låg på den våta vägbanan. Det hade börjat bildas en mörk ring runt hans ena knä. Jovert hade velat säga det till honom. Sedan hände något egendomligt. Alla ljusen slocknade. ❀ Två dagar senare gick Jovert återigen ut för att köpa sin kvällstidning. Den här gången på kryckor. Sex veckor, hade läkaren sagt. Han hade hållit upp röntgenbilderna på Joverts knä mot sjukhusfönstret. Kanske mer, tillade han. På vägen hem satte sig Jovert på bänken mitt emot SaintPaul-Saint-Louis för att vila sig. Han tog upp brevet som hade kommit tidigare i veckan ur rockfickan och läste adressen. Kriminalkommissarie A. Jovert Polismyndigheten Quai des Orfèvres 36 75001 Paris, Frankrike Han tittade på frimärket och höll sedan upp det framför ögonen. Inte förrän då såg han att det hade stämplats flera månader tidigare. Han tog upp brevet och läste igenom det en gång till. Hon

visste inte om han fortfarande var i livet, skrev hon. Det var inte förrän helt nyligen som hon hade fått reda på att han var hennes far. Hon ville att han skulle få veta om att hon fanns. Hon skrev inte varför. Jag ställer inga krav på dig, fortsatte hon. Men sedan, i slutet av brevet: Om du vill kanske du kan skriva till mig. Och sedan gav hon honom ett namn och en adress – Mathilde Soukhane, Rue Duhamel 10, Alger. Han tog upp fotot som låg i kuvertet. Tänkte på den där dagen för nästan trettio år sedan då han såg hennes mor första gången. Det var i Sétif, i en smal gränd. Han var på väg uppför en trasig stentrappa. Hon dök upp plötsligt, nästan som en uppenbarelse, från en osynlig dörr i muren, klänningen så bländande vit i solljuset att det var som en plötslig störning i själva luften. Efter alla dessa år kunde han fortfarande se hennes ansikte framför sig, hennes mörka hud mot den lysande vita klänningen. Han mindes att hon hade en bunt papper i famnen. När han vände sig om för att titta efter henne var hon borta. Flickan på fotografiet hade samma ansikte, samma ögon, samma mörka hud. Han satt och funderade en lång stund. Som om han i just den stunden bestämde sig för det skrynklade han plötsligt ihop fotografiet och brevet till en hård boll. Han reste sig upp, slängde bollen i papperskorgen bredvid bänken och gick därifrån. Det är för sent, sade han högt. Alldeles för sent. Men den kvällen började saker och ting förändras. Långt efteråt, flera månader senare, såg han brevet och olyckan som en sorts förebud om att det skulle ske en stor förändring i hans liv, en förändring som hade legat i beredskap åt honom i många år.

❀ När han stod utanför porten till sitt hus tryckte han in siffer koden på knappsatsen intill dörren, lyssnade efter klickljudet. Huset var gammalt. Dörren var tung och den tjocka, svarta färgen hade spruckit. Han var tvungen att skjuta på med ena axeln för att få upp den. Sjukhuspersonalen hade rätt. Kryckorna var verkligen för korta. När han kom in i entrén upptäckte han att hissen var trasig igen. Han tittade på lappen som satt fasttejpad på hisskorgen. Det var tredje gången den här månaden. Han tryckte på strömbrytaren vid trappan. Han hade tre minuter på sig att gå de fem trappavsatserna till sin lägenhet innan lamporna släcktes. Motvilligt började han ta sig upp. När han hävde sig uppför det sista trappsteget hade det börjat värka i höger ben. Och när han tog upp nyckelknippan ur fickan gled den ur handen och ner på golvet. Men för helvete, utbrast han tyst för sig själv. En dörr stängdes på våningen under och han hörde fotsteg i korridoren. Han funderade på att ropa, men det var för sent. Personen i fråga hade redan börjat gå nedför trappan. Han lutade sig mot väggen och tittade upp på den svaga lampan i taket. Den smutsiga, missfärgade skärmen hängde i en trasslig sladd och svängde sakta fram och tillbaka. Han försökte föreställa sig det lätta luftdraget runt kanten, såg hur skuggan rörde sig på väggen mitt emot. Ljuset skulle slockna vilket ögonblick som helst. Han väntade, räknade sekunderna tills det hände. Han slöt ögonen. Medan han stod där i det mörka trapphuset hörde han

bruset från den glesa kvällstrafiken, det dämpade mullret från metron under jorden, ljudet av en siren långt borta. Han tänkte på olyckan han själv hade varit med om och drog ett djupt andetag. Det luktade plötsligt unket därinne. Under hans dörr syntes en svag ljusstrimma. Där låg nyckelknippan som han hade tappat. Han petade på den med ena kryckan. Sedan hörde han ett prasslande ljud längre bort i korridoren och plötsligt var det någon som sade: Kan jag hjälpa till? Ljudet fick honom att rycka till. Det tycktes komma från ingenstans. Strömbrytaren, sade han. Jag har tappat mina nycklar. Genast tändes ljuset. Han blev nästan bländad innan ögonen hade vant sig vid ljuset. Han stod och blinkade en stund och kunde med nöd och näppe urskilja en figur i dunklet framför trappan. Jag ska hjälpa er, sade den främmande mannen och tog några steg framåt. Han böjde sig ner och tog upp nyckelknippan. När han lyfte upp huvudet föll ljuset på ansiktet och först nu såg Jovert att hans räddare var asiat, från Kina eller Japan. Nu såg han honom tydligt – en oklanderligt klädd liten man i femtioårsåldern med skarpskurna drag. Ett par stålbågade glasögon stack upp ur bröstfickan. Han höll en hatt i den andra handen. Det var något hos honom som påminde Jovert om kejsar Hirohito. Tack ska ni ha, sade Jovert. Ingen orsak. Jag har väntat på er. Jaså? sade Jovert. Ja. Jag ska be att få presentera mig. Jag heter Tadashi Omura

och har varit juridikprofessor vid Tokyos universitet. Och det är ni som är kriminalkommissarie Jovaire, inte sant? Det sista sade han med en lätt bugning. Det var som ett tillkännagivande. Nu är jag här. Jovert trodde att Omura skulle säga något mer, men han stod bara tyst, fortfarande med nyckelknippan i handen. Auguste Jovert. Han kände att han borde buga sig, men insåg genast att det inte skulle gå. I stället vred han lite klumpigt på sig med hjälp av kryckorna för att kunna se Omura bättre och böjde på huvudet. Era nycklar, sade Omura. Just det, tack så mycket. Men Omura gjorde ingen ansats till att gå därifrån. Medan de stod där i den tomma korridoren började Jovert mer och mer känna en sorts tacksamhetsskuld mot den här märklige lille mannen som hade hjälpt honom och som inte tycktes vilja gå utan snarare såg en aning förväntansfull ut. Han låste upp dörren och sköt upp den med armbågen. Omura lutade sig framåt och stod så en stund och tittade in i lägenheten. Sedan rätade han på sig. Tittade upp på Jovert och log. Jaha, sade han. De båda männen stod kvar utanför dörren en liten stund. Har ni lust att komma in? sade Jovert. Gärna, svarade Omura. Jag har väntat på det. Varsågod. Han sträckte ut ena armen för att Jovert skulle gå före, nästan som om det var hans lägenhet.

❀ När Jovert efteråt försökte komma ihåg vad som hände mellan det här ögonblicket och nästa kunde han inte det. Det kändes som om han ena stunden stod i dörren till sin lägenhet och stödde sig på kryckorna och nästa satt framför vardagsrumsfönstret och lyssnade på Tadashi Omuras märkligt förtrollande röst. En eftermiddag beslöt jag mig för att låta Fumiko få se sin mors grav. Fumiko måste ha varit ungefär tre år då. Det var mitt i vintern och det låg snö kvar på gatorna. Jag minns att himlen hade en jämntjock, gråvit färg vilket betydde att det skulle komma mer snö senare på dagen. Det måste ha tagit en stund för oss att göra oss i ordning. Att komma till kyrkogården var ingen enkel sak. Katsuo ville att Sachiko skulle begravas på den gamla kyrkogården utanför Osaka. Vi var tvungna att först ta bussen, sedan tåget. Inte för att det var något problem. Vi bodde ju, trots allt, i utkanten av staden. Men därefter skulle vi bli tvungna att gå en eller två kilometer genom skogen. Själv älskade jag den här promenaden, till och med på vintern. Ofta var jag helt ensam på stigen. Jag njöt av stillheten, av att höra ljudet av mina egna steg i nysnön, av att känna min fuktiga andedräkt mot ansiktet. Ibland kunde man få se en räv, eller en uggla som hade slagit sig ner på en gren. Det låg en stenbro över ån som rann bort till tempelgrindarna, och jag brukade se fram emot att få höra det ihåligt ekande ljudet av mina kängor när jag gick över den. Bara en liten bit längre bort utmed ån låg en damm som alltid frös igen om vintrarna. Från bron kunde man ibland se barn som åkte skridskor där.

Jag hade aldrig tagit med mig Fumiko till kyrkogården förut. Min hushållerska, fru Muramoto, hade i sista minuten ringt och sagt att hon var sjuk, att hon inte kunde komma och passa Fumiko. Jag misstänkte att hon hittade på och efteråt fick jag reda på att hon hade åkt och hälsat på släktingar i Nara. Jag minns att jag blev arg. Hon visste att jag var beroende av henne, att jag inte kunde lämna Fumiko ensam i lägenheten. Jag hade redan tagit på mig ytterrocken och handskarna och det hördes tydligt på rösten att hon ljög. Sedan minns jag att jag stod på trappan utanför porten med Fumiko i sin finkappa och pälsmössa intill mig. Det är som det vore i går, sade han. Jag kan fortfarande känna hennes lilla hand i min, fastän vi hade vantar på oss. Fumiko ville veta vart vi skulle. Hon hade svårt att stå stilla. Jag förstod att hon var förväntansfull eftersom hon hela tiden nynnade för sig själv. Omura hejdade sig ett ögonblick. Tog fram ett paket cigarretter, skakade ut en. Jag förklarar inte så bra, sade han. Och så är det en sak som jag har glömt att berätta. Ni förstår att Fumiko är inte min dotter. Jag har faktiskt aldrig varit gift. Först hade jag studierna att tänka på och sedan öppnade jag ett advokatkontor. Det blev liksom aldrig tid. Hur det kom sig att jag fick hand om Fumiko är en ganska invecklad historia. Jag kommer dit. När den här händelsen utspelade sig hade hon bott hos mig i ungefär ett år. För det mesta såg fru Muramoto efter henne. Men jag hade redan börjat tänka på hur det skulle bli i framtiden, hur jag skulle kunna förklara saker och ting för henne. Men jag hade bestämt mig för att, i alla fall tills vidare, låta Fumiko tro att hon var min dotter. Att jag var hennes far, alltså.

Som ni förstår hade Fumiko kunnat prata ett bra tag, men trots att både jag och fru Muramoto uppmuntrade henne till det hade hon inte kallat mig för far en enda gång. Ni anar inte hur viktigt detta hade blivit för mig. Det kändes som om hela vår gemensamma framtid stod och föll med att Fumiko yttrade just det här ordet. Annars skulle den värld som jag hade bestämt mig för att bygga upp åt henne aldrig kunna bli till. Omura tystnade igen. Han lutade sig fram och slog av askan i den lilla skålen på bordet framför sig. Sedan satte han cigaretten mellan läpparna och tog ett bloss. Var var jag någonstans, sade han. Ni stod på trappan utanför huset där ni bodde, svarade Jovert. Ja, just det, sade Omura. Jag var fortfarande ovan vid att vara ute med Fumiko på egen hand. Ett barn på tre år. Tänk om det hände något? Jag visste inte ens om hon var ordentligt klädd. Jag minns att jag tittade på klockan. Den var nästan två redan. Allt var så stilla. Jag visste att det skulle börja snöa igen. Inte kraftigt. Nej, det var det ingen risk för. Inte alls. Jag var bara inte riktigt säker på om jag verkligen skulle åka iväg med Fumiko på egen hand. I vanliga fall var alltid fru Muramoto eller någon annan med. Jag satte mig på huk och tittade på Fumiko. Jaha, ska vi gå då, Fumiko? Javisst. Hon ryckte lite på axlarna och log. Jag satt kvar på huk en stund och tittade på henne. Jag minns hur bedårande hon såg ut i sin lilla kappa och mössa. Fryser du? Hon skakade på huvudet.

Är det säkert? Ja, det är säkert, sade hon. Hon hade aldrig åkt tåg förut. Det var något helt nytt för henne. Vi gick in i väntrummet på stationen där det var varmt och skönt. Fumiko satt intill mig på bänken med benen dinglande i luften. Jag hade nog inte riktigt förstått hur nyfikna barn är. Det är lite märkligt, men jag tror att det var först då som det gick upp för mig hur avskuren jag hade blivit från världen runt omkring, ja, från precis allting, på grund av arbetet med att sköta advokatbyrån. Avskuren från livet. Jag måste ha varit fyrtio eller fyrtioett år då och med ens kändes det som om jag ingenting visste om världen, nej, ingenting alls. Plötsligt var jag glad att fru Muramoto hade ringt och sagt att hon inte kunde komma. För första gången sedan Fumiko flyttade hem till mig började jag förstå hur det kanske kändes att ha ett eget barn. Är det er dotter? frågade en gammal kvinna på tåget. Hon hade med sig en korg full av djupfryst fisk. Ja, svarade jag. Hon såg inte ett dugg förvånad ut. Jag hade alltid tagit för givet att det syntes lång väg att Fumiko inte var mitt barn. Jag var ju gammal nog att kunna vara hennes morfar. Ja, sade jag en gång till. Det är min dotter. Vilket vackert barn, sade den gamla kvinnan. Men det var inte alls detta som jag hade tänkt berätta för er. Det är så lätt att komma in på sidospår. Och det är säkert mycket annat som jag har glömt. Det jag minns särskilt hände senare. Vi steg av i Togetsu. På den tiden var Togetsu slutstation. En rad små glest bevuxna fält skilde byn från den omgivande skogen. Det är mest arrendatorbönder som bor där. De som

stiger av i Togetsu är antingen jordbruksarbetare eller folk som är på väg till kyrkogården. Det var inte mer än en handfull personer som steg av när tåget hade stannat på stationen. Alla försvann nästan meddetsamma. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det, sade han. Vad jag kände medan vi gick över de snöiga fälten in i skogen. Det var så stilla, förstår ni. Så fullkomligt stilla. Vi såg inte en människa. Det var som om Fumiko och jag var ensamma i hela världen. Fumikos skor blev fort genomvåta i snön. När vi vek in på skogsstigen som ledde till kyrkogården lyfte jag upp henne på axlarna. Jag höll henne om smalbenen, kände de små händerna om huvudet. Långt borta hördes det dova ljudet av yxhugg. Vi var omgivna av mörka, våta trädstammar som stod i stark kontrast till allt det vita runt omkring. Medan jag gick där och kände Fumikos tyngd på axlarna och hur det spratt i hennes ben tänkte jag på vilken ny upp levelse det här var för mig. Jag hade redan börjat göra upp planer för egen del och tänkte att jag trots allt skulle tacka ja till erbjudandet om att flytta till Tokyo. Jag måste ha varit djupt försjunken i mina egna tankar en stund. Plötsligt utbrast Fumiko: Det snöar! Och så kände jag att hon bytte ställning. När jag tittade upp såg jag att hon sträckte ut ena handen och försökte fånga några av de stora snöflingorna som kom svävande ner mot oss. Först tänkte jag att vi borde gå tillbaka. Samtidigt visste jag att det skulle dröja ett bra tag innan det började snöa på allvar. Går det bra, Fumiko? frågade jag. Ja, svarade hon.

Ska vi vända? Nej, sade hon bestämt. Det var inte förrän det knakade till alldeles i närheten av oss som jag insåg att yxljudet som vi hörde när vi gick in i skogen inte hade hörts på ett tag. Men nu var det tillbaka. Vi stod och lyssnade på det en liten stund. Jag förstod att det måste komma från ett ställe i närheten av stenbron som låg en bit framför oss, den som gick över ån vid trappan som ledde upp till kyrkogården. Jag fortsatte att gå. Ljudet blev högre och högre. Med två eller tre sekunders mellanrum hördes ett högt, brakande ljud som ekade över sluttningen. Och nu när vi var nära hörde jag att det inte var det rena, skarpa ljudet av yxa mot trä. Det här lät annorlunda, dovare. Hade en annan efterklang. För varje steg jag tog fylldes luften omkring oss mer och mer av det här regelbundet återkommande ljudet – tungt, massivt. Marken riktigt vibrerade. När det brakade till extra högt märkte jag att Fumiko stelnade till. Vad är det för något, far? frågade hon. Far. Jag blev fullkomligt överrumplad. Jag hade koncentrerat mig så starkt på ljudet som ekade omkring oss att jag var nära att missa det. Men nu hade hon sagt det till slut. Ordet som jag hade väntat på. Vad är det för något, far? upprepade jag tyst för mig själv. Ni anar inte vilken känsla det var. Jag vet inte, svarade jag. Men det är säkert inget som vi behöver oroa oss för. Ska vi gå och titta? Det är inte säkert att det var så. Jag kanske inte alls sade det. Jag blev så överraskad över att Fumiko kallade mig för far att jag kanske bara var tyst.

Omura reste sig upp från stolen och gick och ställde sig vid fönstret. Det var halvmörkt i rummet nu. Jovert satt och tittade på honom. Han kunde inte längre urskilja dragen, bara silhuetten mot den isblåa kvällshimlen. En lampa tändes i ett fönster i en av lägenheterna i huset mitt emot. Jovert såg en skymt av en kvinna som lyfte upp armarna och drog för gardinerna. Kvällsljuset var på väg att försvinna. Jovert märkte att de båda två blev allt fundersammare i takt med att det mörknade på himlen. När Omura tog till orda igen upptäckte Jovert när han tittade upp att den andre hade flyttat sig bort från fönstret så att han inte längre kunde se honom. Rösten kom någonstans inifrån mörkret. Omura var liksom frånkopplad, osynlig, okroppslig. Han pratade långsamt nu, som om han hade återvänt till den där platsen där Jovert aldrig hade varit. Och på samma gång kände han hur Omuras röst drog honom mot en plats inuti honom själv som han aldrig hade lämnat. Jovert försökte lokalisera honom i mörkret, men förgäves. Det kanske var ljuset som spelade honom ett spratt, Omura stod kanske precis intill den del av rummet som lystes upp av kvällssolen. Men det var som om rösten hängde i luften, den var så sällsamt melankolisk, så långsam, så stilla, så koncentrerad. Jag vet inte om ni kan föreställa er hur det var, sade Omura. Det måste vara svårt för er, ni har ju aldrig varit där. Så hur skulle ni kunna sätta er in i det? Han lät besviken. Det är så märkligt, fortsatte han. När jag tänker tillbaka på det här ögonblicket minns jag faktiskt inte om det var jag själv som upplevde det. Visserligen kan jag fortfarande

känna Fumikos tyngd på axlarna och rockkragen mot halsen. Jag måste ha tagit av mig vantarna för jag minns tydligt hur Fumikos strumpbyxor kändes, och hennes skor. De var nya, svarta, med silverfärgade spännen. Jag måste ha ställt ner Fumiko för jag ser mig själv sitta på huk bredvid henne och rätta till hennes kappa, titta på hennes ansikte. Hon har så väldigt mörka ögon. Det har fastnat lite snö på min mössa och Fumiko vill ta bort den. Hon säger åt mig att böja på huvudet och jag känner hur hon stryker bort snöflingorna. När jag tittar upp igen ser jag att hon inspekterar sitt verk. Av någon anledning skrattar hon och lägger huvudet på sned. Jag reser mig upp och när jag sträcker ner handen sträcker hon upp sin. Jag ser hur vi två – jag, en kort, ja, jag är verkligen otroligt kort, och sammanbiten, redan medelålders man, och den här lilla flickan – vandrar vidare på den snötäckta stigen. Det är detta som är så märkvärdigt, förstår ni, kommissarie Jovert, att jag minns det här ögonblicket som om jag var en betraktare, någon som tittade på. Jag ser de båda personerna, en man och hans lilla dotter. Jag ser snön som sakta faller i det ödsliga skogslandskapet. Jag ser hur flingorna fastnar på min rygg. Jag ser våra andedräkter. Och än i denna dag kan jag på ett oförklarligt sätt känna hur spänningen ökar. Plötsligt, utan förvarning, bryts stillheten omkring oss av ett fruktansvärt brak. Det är ett hemskt, skräckinjagande ljud. Och ändå går vi vidare. Vi hör deras röster långt innan vi ser dem. Ljudet som ekade mot sluttningen har lett oss på avvägar. Och så småningom avslöjar de sig genom sitt lågmälda prat. Vid kanten av den frusna dammen står en grupp mörka, hopkurade figurer

samlade. De ser väldigt små ut under de höga träden. En av personerna som är mer storvuxen än de andra, det syns att han är kraftigt byggd, står en bit ifrån de övriga ute på isen, halvt vänd mot dem. Han håller i en yxa med båda händerna. Bladet är riktat mot isen. Det ser ut som om han hämtar andan. Sedan låter han yxskaftet vila mot låret, säger något till de andra, skakar på huvudet. Han lyfter upp båda händerna mot ansiktet, blåser på dem. Jag ser det vita andedräktsmolnet. Han gnider handflatorna mot byxbenen och lyfter upp yxan igen. På fötterna har han kraftiga kängor med nitar. Jag minns att jag tittade på medan han gjorde en skåra i isen. Sedan ställde han sig stadigt med benen isär. Under en kort stund är yxan högt ovanför hans huvud, en väldig, glänsande båglinje uppe i luften. Sedan drämmer han eggen i isen. Och en gång till. Fyra eller fem öronbedövande hugg i rask följd. Ljudet ekar upp över kullarna. Varje gång mannen högg till med full kraft gav han ifrån sig ett grymtade ljud. Och varje gång stänkte det upp isbitar. Det var svårt att avgöra vad det var han höll på med. Det såg ut som om han högg ut en fåra i isen. Jag minns att han stannade upp igen en liten stund. Vid det här laget hade vi kommit ganska nära. Men ingen verkade ha lagt märke till oss eller brydde sig om att vi var där. Vi stannade några meter ifrån de mörka figurerna som stod i en halvcirkel. Av någon oförklarlig anledning kände jag hur en våg av panik sköljde genom kroppen, som om jag borde vända mig om och gå därifrån för att det som försiggick inte angick mig. En av personerna, en man i min ålder som stod vid ena

kanten och var delvis vänd mot mig, tittade upp och mötte min blick. Några av de andra personerna vände sig om och tittade på mig. Under en kort stund var det fullkomligt tyst. Det går inte att beskriva uttrycket i deras ansikten, det var inte fientligt, knappast ens nyfiket, bara uttryckslöst. Det var som om de hela tiden hade stått där och väntat på mig, förstår ni. Omura avbröt sig igen och i det ögonblicket kände även Jovert hur en våg av panik sköljde genom kroppen. Omuras berättelse verkade vara på väg mot ett fasansfullt avslöjande inte bara för honom själv utan även för Jovert. Det var precis som om de kunde avsluta det de hade påbörjat nu när jag hade kommit. Jag kände att Fumiko ryckte mig i handen för att vi skulle gå därifrån. Men jag förmådde inte röra mig ur fläcken. Jag lät blicken glida från den ena personen till den andra. I mitt besynnerliga, hallucinatoriska tillstånd böjde jag mig ner och lyfte upp Fumiko. När jag tittade upp igen såg jag att de allihop hade vänt sig åt andra hållet. Jag var just på väg att själv vända mig om – mannen ute på isen hade lyft upp yxan igen och ställt sig med benen brett isär – när jag hörde ett skrik som var så förtvivlat, så hjälplöst att det fick hjärtat att snöras åt i bröstet på mig. Jag såg hur yxan höjdes och slog i isen med ett öronbedövande ljud. Mellan huggen kunde jag inte undgå att höra ljudet av en kvinna som grät översiggivet. Personerna framför mig hade nu kommit till liv. Jag stod som förstenad och tittade på yxan som högg, om och om igen. Efter det sista hugget fortplantade sig plötsligt en rörelse genom hela gruppen. Någonstans i mitten var det en person

som gick ut på isen, jag antog att det var kvinnan som hade gråtit. Hon föll ner på knä och började sopa undan isskärvorna efter yxhuggen med båda händerna på ett ursinnigt, ja, nästan sinnesrubbat sätt. Jag såg inte hennes ansikte och det tog en stund innan jag förstod att händerna av någon anledning var hopbundna. Detta gjorde att hon bara sopade allting fram och tillbaka, vilket i sin tur gjorde henne ännu mer förtvivlad. Varje gång hon hade sopat en stund böjde hon huvudet närmare isen, som om hon sökte efter något nere i vattnet. Med ens klarade hon inte mer utan föll ihop i en hög. Under tiden som hon höll på och kämpade hade jag gått närmare och stod nu tillsammans med de mörka gestalterna och tittade ner på henne. Det var som att ingen förmådde röra sig. Jag har ingen aning om hur länge hon låg där, en halv minut, en minut. Jag vet inte. Sedan var det en i gruppen, mannen som hade mött min blick, som gick fram till kvinnan. Han böjde sig ner och tog tag om hennes ena arm. Medan han hjälpte henne på fötter fick jag se en skymt av ansiktet. Det var inte alls en kvinna. Det var en flicka. Jag blev så häpen att jag knappt hann lägga märke till hur hon såg ut. I samma ögonblick var det en av dem som stod och tittade på, en gammal kvinna, som skrek till och slog handen för munnen. I nästa ögonblick märkte jag att hon stirrade ner på isen framför sig. Nästan samtidigt tittade alla vi andra bort mot stället där den unga flickan hade legat. Först såg jag inte det som den gamla kvinnan hade sett. Det jag tänkte på var hur isen såg ut. Där flickan hade legat på knä hade skarsnön, som låg som ett täcke över isen, smält så att det som syntes var en helt genomskinlig fläck.

Min reaktion var så stark att jag inte längre minns exakt i vilket ögonblick som den vridna, vitnade trädroten som var fastfrusen bara några centimeter under ytan förvandlades till det den i själva verket var: foten och benet på ett nyfött barn. Jag blev plötsligt så våldsamt illamående att jag var tvungen att vika mig dubbel. Att jag även kunde se resten av barnets kropp i isen, inte bara den fulländade lilla foten med dess besynnerliga små knölliknande tår i en prydlig rad, är en sorts efterbild. Det såg ut som om barnet hade frusit till is i samma ögonblick som det hamnade i vattnet. Den ena armen var bakåtvriden på ett besynnerligt sätt, som om den försökte dämpa fallet. Jag kan fortfarande se hjässan på det pyttelilla huvudet med mörkt hår i ett vackert mönster framför mig. Men det märkliga är att jag ser barnets ögon. De är öppna. Barnet hade fallit på ett sådant sätt att det såg ut som om det tittade bakåt på sin mor som just hade kastat iväg det. När jag insåg detta var Fumiko och jag redan på väg därifrån. Jag hörde det förtvivlade jämret från flickan som nu måste ha sett det som alla vi andra hade sett. Fumiko sade: Vad är det, far? Vad är det? Men jag var alldeles för uppskakad för att kunna svara och vi gick bara tillbaka samma väg som vi hade kommit. Omura tystnade. Det var helt mörkt i rummet nu. Genom fönstret kunde Jovert se hur tornen på Notre-Dame som hastigast lystes upp av strålkastarna på en bateau-mouche som just åkte förbi. Sedan var de borta igen.

TVÅ

När klockan var exakt fyra minuter i tre samma natt märkte Jovert att han plötsligt satt upp i sängen och stirrade ut i mörkret, ungefär som om en gångjärnsförsedd reflex hade utlösts medan han sov. Det enda som lyste upp rummet var de gröna visarna på klockan på nattduksbordet. Han hade drömt, men vad drömmen handlade om hade glidit bort ur minnet. Han steg upp, tog på sig ytterrocken och sträckte sig efter kryckorna. Fem minuter senare stod han i den glasklara stillheten ute på gatan. En ensam figur som rörde sig i den sovande, sepiafärgade staden. När han kom fram till papperskorgen var han övertygad om att den skulle vara tom. Han kikade ner i den, försökte bända upp mörkret därinne med blicken. Ingenting. Han såg sig omkring på de folktomma gatorna, på den tysta fasaden på Saint-Paul-Saint-Louis, på den igenbommade tidnings kiosken. Den gröna neonskylten utanför apoteket mitt emot tändes och släcktes med ojämna mellanrum. Rätt vad det var tändes den. Sedan flimrade den till, ungefär som någon som andas stötvis i sömnen. Släcktes. Tändes. Någonstans började ett billarm tjuta. Han böjde sig ner, kände med handen inuti papperskorgen. Hans skugga såg ut att redan vara på väg därifrån. Då fick han

syn på det i mörkret, längst ner: en hopskrynklad pappersbit låg där som en halvt utslagen blomma. Han stack ner handen och tog upp den. Det var fotot på henne. Brevet var borta. Men han hade fotot. Det var ändå något. ❀ När Jovert vaknade igen senare på morgonen var sänglampan tänd. Han sträckte sig efter cigarettpaketet och fick syn på den skrynkliga pappersbiten som låg och väntade på honom under lampan. Han tog upp den. Slätade ut den. Nu tittade hon på honom genom ett nät av bleka, smala veck. Han låg kvar en stund och tänkte. På fotot. På föregående kväll, på Omura. Han försökte erinra sig precis allt han sade, vad han hade på sig, minsta lilla handrörelse, vartenda tonfall. Det mesta lyckades han dra sig till minnes. Men när han försökte komma på vad Omura hade sagt om vägen tillbaka på den snötäckta stigen så gick det inte. Han böjde sig åt sidan och slog av askan i koppen som stod på nattduksbordet. Sedan började tankarna återigen balansera på kanten till samma mörka avgrund och han stirrade ner i samma tomrum. Men det enda som dök upp för hans inre syn var bilden av Omura och hans lilla dotter som gick på stigen, bort från honom. Det snöade ymnigt och snart syntes de inte längre. Han låg där i sängen och det enda som rörde sig i rummet var cigarettröken som lättjefullt ringlade upp mot taket. ❀

Det var vinter när Jovert såg lägenheten första gången. Tidig kväll. Mäklaren var försenad. Jovert fick stå och vänta ute i kylan. När mäklaren, en förvånansvärt tjock person, äntligen kom, tog han i hand. Han var klädd i en omfångsrik, olivgrön kostym. Han var röd om kinderna, hade börjat svettas. Metron, metron, sade han och pekade mot nedgången. Han tittade inte Jovert i ögonen. Den stirriga blicken liksom studsade mot honom. Han såg hur den kanade vidare över gatan och uppför fasaden på byggnaden mitt emot. Lägenheten? sade Jovert. Ja, just det, lägenheten, sade mannen. Han pratade till Joverts skjortbröst, drog med ena fingret runt sin fuktiga skjortkrage. Snart stod de i entrén och väntade på hissen. I lägenheten kom man rakt in i vardagsrummet. Det var större än Jovert hade trott. Bakom två glasdörrar, på andra sidan rummet, låg en liten balkong. Två gamla lädersoffor, som en gång i tiden hade varit stilfulla, stod mitt emot varandra. En trådsliten, orientalisk matta i blått och rött, färgerna dämpade i lampskenet. Mot ena väggen stod ett jättelikt skåp på små knubbiga ben, den blågråa skivan med små fördjupningar i såg ut som om den var utskuren ur en elefanthud. I annonsen hade det stått: Lägenhet till salu. I befintligt skick. Det fanns två sovrum. Ett litet, gammalmodigt kök. Därefter gick de ut på balkongen. Titta på utsikten, sade mäklaren. Jovert nickade. Det var det de brukade säga. Han vände sig lite lojt om för att titta åt andra hållet. Det var då han fick syn på det, det som fick lägenhetens totala brist på

charm att framstå som något oviktigt, tillfälligt, övervinnligt. Tvåhundra meter bort svävade en strålkastarbelyst yngling med gyllene vingar mot en mörknande himmel med en tunn månskära på, en yngling som likt en Nijinsky försvann bort över ett mörkt, skorstensklätt slättland. Julikolonnen, såklart, tänkte han. Génie de la Liberté, Dumonts förgyllde, nakne yngling högst upp. Han kom att tänka på en skoluppsats som han hade skrivit om den. Att den nästan hade fallit i marken medan den hissades upp på plats; pojkens guldvingar skulle ha varit till ingen nytta. Han stod och tittade på den fantastiska gestalten, på de nypolerade vingarna, på facklan som pojken segerstolt höjde mot skyn, på de sprängda kedjorna som nyss hade fjättrat honom, på den sexuddiga stjärnan ovanför hans huvud. Det här var en annan sorts Ikaros. För alltid förvandlad till sten, osannolik, måhända löjeväckande, men likväl förtrollande. Victor Hugo bodde här i närheten, sade mäklaren. Jag tar den, sade Jovert. Mäklaren blev först tyst. Jaså? sade han. Han såg förbryllad ut och började titta åt samma håll som Jovert. Jag förstår, sade han. Men det gjorde han inte och skulle antagligen aldrig göra. ❀ Nu stod Jovert i badrummet, lutade sig fram över tvättstället, tittade sig i spegeln. Han drog med ena handen över den orakade kinden, drog ner huden under ett öga i taget och

granskade ögonvitorna. Han rörde vid såret på huvudet där han hade skadat sig och försökte se framför sig hur huvudet slog i marken, hur det ljudlöst studsade till mot den hårda trottoarkanten, hur det glipande såret långsamt fylldes med blod, hur det började svämma över, hur den första röda bloddroppen föll ner på vägbanan. Såret hade fått en skorpa nu. Han kände försiktigt med fingertopparna på den skrovliga ytan. Han satte sig på badkarskanten och tog bort knästödet. Svullnaden hade börjat gå ner, men blåmärket såg värre ut nu än innan. Det påminde om något av Monet. En kvart senare gick han tillbaka till vardagsrummet och drog ifrån gardinerna. Det var tidigt på dagen, himlen såg livlös ut. Små äggskalsfärgade moln hängde vid horisonten. På takrännan på skuggsidan av Saint-Paul-Saint-Louis satt en dyster rad med duvor. Han gjorde i ordning en kanna kaffe åt sig. Han bar ut först den på balkongen och sedan en kopp. Nedanför, där gatan svängde runt Bastiljplatsen, körde en ensam grön-ochvit gatsopningsmaskin långsamt utmed trottoarkanten. Det entoniga motorljudet letade sig upp till honom. En man – lång, smal, nordafrikan, klädd i overall och mössa – dansade fram bredvid den med en lång kvast med grön borst. Om han betraktade sin oförmåga att minnas det som Omura hade berättat kvällen före – om vad som hände på tillbakavägen – som ett hål eller ett tomrum, så var det fel sätt att tänka, insåg han. Det han borde göra var inte att leta efter det som hade fallit ur minnet utan i stället att titta närmare på det som så envist hade tagit hela hans minne i besittning – bilden av Omura och hans lilla dotter som stod på den snötäckta stigen.

Han ägnade en stor del av det som återstod av dagen till att gå från balkongen till köket, till soffan, till sovrummet samtidigt som han rökte cigarett på cigarett och funderade på allt som hade hänt. På brevet, på olyckshändelsen, på Omura. Han tog upp fotot som låg på nattduksbordet, lade ner det, tog upp det igen – tittade in i hennes ögon. Allteftersom tiden gick blev han mer och mer övertygad om att Omura skulle dyka upp utanför hans dörr igen senare på kvällen, oanmäld och objuden. I den sinnesstämning han befann sig i var Omura den person han minst av alla ville träffa. Han beslöt sig för att trots allt gå och titta på nationaldagsfyrverkerierna. För övrigt hade han just kommit på att det var hans födelsedag. Han fyllde sextiotre år.