__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Tidigare utgivning Forever young 2016

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0539-1

© Johan Ripås 2018 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Maggie McCall/Trevillion Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018


Mombasa

Indiska oceanens ljumma och fuktiga vind letade sig in genom det öppna fönstret och träffade hennes ansikte. Det var ännu några timmar kvar till gryningen. I sängen framför henne låg en död kvinna. Själv satt hon i en korgstol med knäna uppdragna. Huvudet värkte och hon skakade. Så här års blev det aldrig svalare än tjugofem grader på natten och det var förmodligen varmare än så. Ändå frös hon. Den döda kvinnans mun var öppen och torkad saliv lyste vit mot den mörka huden. Hon var troligtvis prostituerad. Hennes korta, tajta kjol var zebrarandig och linnet djupt urringat. På ett repigt bord bredvid sängen låg en använd spruta. Hon kontrollerade sina egna armar för att se om någon stuckit henne. Ingenting syntes. Men hon måste ha blivit drogad. Hon skulle aldrig ta någon form av knark självmant. Vem hade tagit henne dit? 14


Och varför? Hennes väska stod på golvet. Den var halvöppen och hennes Iphone låg fullt synlig. Kvinnor som blev drogade våldtogs eller rånades. Inget av detta hade hänt, såvitt hon kunde känna och se. Det här handlade om något helt annat. Det måste ha med hennes vän att göra. Hon försökte samla ihop pusselbitar av gårdagen. På morgonen hade hon anlänt med bussen från Nairobi. Hon hade varit trött, men ändå tillbringat några timmar med att promenera längs stränderna och sett upp mot lyxhotellen där charterturisterna bodde. Som kenyansk kvinna fick hon vara i fred från försäljarna och hon hade till och med lyckats sova en stund på en solstol i skuggan. Så småningom tog hon en tuk-tuk längs Moi Avenue, under de enorma elefantbetarna och bort till klubben Casablanca, där hon och hennes vän stämt möte senare på kvällen. Hon anlände vid niotiden och satte sig på övervåningen vid ett bord med utsikt över gatan. Stället var fullt av västerländska män och unga svarta, vackra kvinnor. Några dagar tidigare hade hennes vän dykt upp på kaféet i Nairobi där hon jobbade och sagt att hon ville ses på Casablanca i Mombasa. Hon fick inte berätta för någon om det och absolut inte ringa. Det fanns tid att prata när de träffades där. De skulle inte ens åka tillsammans, istället var hon tvungen att ta sig ner till kusten på egen hand. 15


Hon hade tänkt att det nog hade med familjen att göra. Hennes vän var gift och visade ett intresse för henne som kunde uppfattas som… opassande. När hon väntat två timmar på nattklubben och avvisat ett tiotal män som ville köpa sex av henne, bröt hon sitt löfte och ringde sin vän. Hon fick inget svar och talade in ett meddelande att hon satt på övervåningen. Sedan väntade hon igen. Framåt midnatt var stället så packat med folk att hon var rädd att hennes vän inte skulle hitta henne. Hon försökte ringa igen, men fick inget svar den gången heller. Hon beställde in ett par drinkar och pratade med några kvinnor. Prostituerade eller möjligen lycksökare som hoppades hitta en mzungu, en vit man, som kunde ta dem ur den fattigdom som de allra flesta levde i. Tyvärr ledde det sällan till mer än en natt på ett hotellrum och några tusen shilling i fickan. Men det var bättre än ingenting, förstås. Hon mindes att hon sett ut över den stökiga smala gatan nedanför. Tuk-tuks och rostiga minibussar, matatus, trängdes i jakten på kunder. Kvinnor täckta i niqab och burka hastade hemåt och kvinnor i utmanande kläder skyndade mot klubbarna. Elledningarna gick kors och tvärs på olika höjder, som ett glest fiskenät över staden. Vinden tog med sig en lukt av avgaser och sopor och i horisonten låg det varma havet nedsänkt i mörker. 16


Musiken dunkade från dansgolvet. Lambada, tänkte hon. Ständigt denna åttiotalsmusik. De flämtande ljusen lyste upp palmerna utanför i olika färger. Därefter glesades minnena ut. Hon kom ihåg enstaka ansikten och skratt. Lukten av avgaser och sopor igen. Starkare och kväljande. Sedan vaknade hon där hon nu satt. Tre, kanske fyra timmar var borta. Det närmade sig tidig morgon, men nattmörkret låg fortfarande kompakt över kusten. Någonting måste ha hänt hennes vän. Hon måste ta sig ut ur lägenheten så fort som möjligt. I slutet av en liten hall fanns en dörr. Rummet snurrade till när hon reste sig och hon var tvungen att stå stilla för att inte falla. Hon böjde sig försiktigt ner efter väskan och gick fram till dörren och kände på handtaget. Den var låst. I andra änden av rummet fanns ett fönster. Det vette mot en bakgård och det var långt till marken. Därnere stod en polisbil och två polismän. De diskuterade något och räknade pengar. Mutor, förmodligen. Hon ville ropa på hjälp, men vågade inte. Polisen gick inte att lita på. Varför stod de där i gränden i mörkret? Var det henne de var ute efter? De sträckte på sig. Någon kom. Hon fokuserade blicken. En illa klädd vit man uppen17


barade sig ur skuggorna och gick fram till polismännen. Han gav dem instruktioner, som om han var deras chef. Men det fanns inga vita poliser i Kenya. Den här mannen kom någon annanstans ifrån. En av poliserna pekade upp mot fönstret där hon stod. Hon duckade. Kände skräcken stiga och tårarna tränga fram. Den döda kvinnan i sängen, poliser och en vit man. Nu var det farligt. Och hennes vän fanns inte där. Hennes blick irrade över rummet. Men det fanns ingen hjälp att få. Hon var fångad som ett djur i en fälla och när som helst kunde de komma in genom dörren. Nej, inte tänka så. Måste försöka. Den döda kvinnan, hade hon en väska? Bredvid sängen låg bara ett par välta högklackade skor. Men så en glimt av hopp. Kring kvinnans hals hängde en kedja ner i urringningen. Var det en nyckel som skymtade? Ja, en nyckel. Hon skyndade fram till sängen, men stannade till. Kvinnans ena öga var öppet till hälften. Hon kisade dött ut mot en värld som någon tvingat henne att lämna innan hon fyllt tjugofem. Hon skulle behöva dra kedjan över huvudet på kvinnan för att få loss nyckeln. Hennes finger snuddade vid den kalla mjuka huden och hon rös till. Men det måste göras. Måste våga. Hon tog tag i kedjan med båda händerna och lyfte den sakta över ansiktet, över det halvöppna ögat. Hon hörde 18


sina egna andetag. Kedjan fastnade i håret och hon var tvungen att lyfta på kvinnans huvud. Eller skulle hon rycka till? Det kändes respektlöst. Hon vände bort blicken och förde in handen under kvinnans huvud. Med den andra började hon lirka varsamt. Kedjan lossnade och hon backade snabbt två steg. Den döda kvinnans huvud sjönk tillbaka i kudden. Nyckeln passade och hon gläntade på dörren. Ingen stod vakt utanför. Hon smög i det trånga och mörka trapphuset med fingertopparna trevande längs väggarna. Men så stannade hon till på en avsats. Några röster hördes nedifrån. De var på väg upp. Nu krävdes ett mirakel, men allt som fanns var några bitar kartong och en smutsig gammal filt, som låg på golvet. Det var hennes enda chans. Hon lade sig på golvet, tätt intill väggen och drog filten över sig. Fotstegen i trapphuset närmade sig. Hon vågade knappt andas. Hjärtat bultade så hårt att det kändes som att det hördes i hela huset. Några röster viskade på swahili. De skulle se henne. Om några minuter skulle hon sitta någonstans med den vite mannen framför sig. För sitt inre såg hon sin döda kropp hittas i en kloak under någon väg. Männen klev nästan på henne. Men de passerade. Hon hörde ordet tiggare när de fortsatte uppför trappan. Så fort 19


de hade försvunnit tog hon sig ner så tyst hon kunde. Hon spanade ut försiktigt innan hon skyndade genom porten och över den trafikerade gatan. Lukten av sopor och avgaser kändes som en omfamnande frihet. Längre ner på gatan låg klubben Casablanca där hon varit kvällen innan. En tuk-tuk stannade till bredvid henne och hon hoppade in och bad om att bli körd till ett billigt hotell. Hon visste inte om hon skulle tacka Gud eller sig själv för att hon lyckats med det omöjliga. Men det spelade mindre roll. Hon tog upp sin telefon för att se om hon hade några missade samtal, men ingen hade ringt. Natten flimrade förbi på näthinnan när de kryssade genom trafiken. Tankarna snurrade i huvudet. Det fanns ingenting i hennes liv som kunde ha förorsakat detta. Hon försökte ringa sin vän en sista gång, inget svar. Hon ville gråta. Nej. Tänka… måste försöka tänka klart. Någonting förfärligt hade hänt, det kände hon på sig. Tänk, tänk, tänk. De som drogat och låst in henne visste något. De hade planerat det här. Hon måste skaffa sig ett försprång. Sista gången de träffades hade hennes vän sagt att telefonen avslöjade var man fanns. Då hade hon tyckt att det var en konstig sak att säga. Men nu var det en livsviktig instruktion. Hon böjde sig ner och kilade fast telefonen under sätet och satt sedan tyst några kvarter innan hon bad om att bli 20


avsläppt. Det slog henne först då att hon inte visste om hon hade sin plånbok kvar, men även den låg i väskan. Hon gav föraren fem hundra shilling och bad honom att åka till lyxhotellet Serena och vänta där på att en vit man vid namn… Henry skulle komma ut. Det kunde ta några timmar, men han visste vart han skulle. Föraren ifrågasatte inte upplägget, utan antog att det var ett av alla hundratals sexköp som skedde varje natt. När hon betalat sprang hon in i en gränd utan gatlyktor. Hon visste att hon var jagad, men inte varför. Det var inte första gången mannen med de stålgrå ögonen kunde konstatera att den kenyanska polisen klantat sig. Men den här gången skulle han få skulden för deras klåparfasoner. Medan polismännen för syns skull penslade den prostituerade kvinnan efter fingeravtryck satt han själv och sippade på en öl på Serena hotel några kilometer bort. Upplägget med den prostituerade kvinnan hade varit hans idé. Tanken var som vanligt att ta några komprometterande bilder som kunde användas i utpressningssyfte för att få tillbaka det de var ute efter. Det hade tagit några timmar att ta sig dit. Han var upptagen tio mil norrut vid madrasaskolan i Malindi med en annan operation, den viktigaste på många år. Därför hade han överlåtit åt sina poliskontakter att sköta det inledande arbetet. Det ångrade han. 21


I handen hade han en mobiltelefon som spårats av kollegorna i Nairobi och som han själv plockat fram under en sovande man i en tuk-tuk utanför hotellet där han satt. Han förstod att hon inte hade tappat den där och han anade vem som lärt henne tricket. Men vid det här laget hade han jagat så många människor att han kände till alla desperata villospår och panikartade försök till avledningsmanövrar. Minst ett moment var dömt att gå snett när den kenyanska polisen var inblandad. Därför hade han noga instruerat dem att gömma en annan telefon längst ner i hennes väska. Naturligtvis hade de lagt dit en gammal Nokia utan gps-funktion, som endast kunde lokaliseras något så när via triangulering. För tillfället var den inte uppkopplad till någon mast. Det kunde antingen bero på att hon inte hade mobiltäckning, eller att hon hittat telefonen och stängt av eller förstört den. Han hoppades på det första alternativet. Det svarta havet nådde land i mjuka och jämna intervaller nedanför hotellet. Palmerna stod lutade åt olika håll längs stranden, som om de var och en försökte få fri sikt ut över vattnet och evigheten. Han tänkte på sin tvillingsyster som var den enda kvinna, den enda människa, som han värnat om över huvud taget. Som barn tröstade hon honom och sa att det inte var hans fel att han inte kunde känna. Det gick i släkten och det ledde alltid till samma slut. Arvsynden. Hans föräldrar var döda sedan länge. Det blev så. 22


Han kände inget inför det heller. Han var den han var och det hade han ingenting emot. Att han var färgblind när det kom till känslor var inget han kunde göra något åt. Han gjorde det han skulle, följde regler och instruktioner. Andra fick känna efter. En flicka hade i hans ungdom överraskat honom med att fråga vad meningen med livet var. Hon hade ställt frågan för att hon tyckte att han var exotisk som var uppvuxen i Afrika, men liksom hon hade sina rötter i Europa. Men den frågan var en lyx för bortskämda västerlänningar som vaggats in i medelklassens trygga famn. Medan hon legat i sin säng med dagboken i knät och blicken i taket och sökt efter svar på livets gåtor, hade han fyllt livet med innehåll genom praktiska vardagsgöromål. Som att säkerställa att häcken runt ägorna var tillräckligt tät för att hålla vilda djur borta. Om det fanns någon mening med livet handlade det om att få jobbet gjort. Då som nu.

23


Stockholm

N o v e m b e r s l a s k e t l å g u t s p r i t t som högar av grått äppelmos och solens mässingskalla ljus orkade knappt ner till gatan. Runt de hukande människorna fanns inga skuggor. Södermalm var i början av den långa, mörka och kalla perioden, som malde ner själen ända ner i stövelskaften innan den släppte sitt grepp någon gång i april. Det är så lite som krävs för att liv ska växla till död, tänkte han på vägen från sjukhuset. Eller ingenting, närmare bestämt. För det var väl det döden var, ingenting. Den var vägs ände för varje människa. En bland miljarder vägars slut. Även om han inte haft någon kontakt med sin mamma de senaste åren hade hon ändå funnits där i kulisserna, som ett bräckligt löfte om en framtida allians. En återförening. Hans pappa var borta sedan många år. Nu var det bara han kvar. 24


Ensamheten kom över honom. Samma ensamhet som han känt sedan han var barn. Inte ens förhållandet med Lena hade kunnat råda bot på den. Hennes vänner och kollegor på tidningen som hon jobbade på talade ofta om panikångest. De satt i duschen och kände hur allting svajade, de kräktes och de fick kallsvettningar. Något sådant hade han aldrig upplevt. Däremot kunde han i morgonrusningen tömma hela Drottninggatan på människor med sin ensamhet. Ensamheten var inte självvald. Det var i alla fall så han ville se det. Den var programmerad i honom. Förmodligen i hans dna till och med. – Om äventyret kommer till dig, ta tag i svansen och häng med. Annars blir du som de andra, brukade hans pappa säga. Trots att hans pappa dog tidigt hade han lyckats aktivera flyktgenen i sin son. Den som sa att det är bättre att leva vid sidan av lagen än att bli fast i pendlarvardagens klor. Det var den genen han i tysthet kämpade mot dagligen. Han gick genom Rosenlundsparken i riktning mot Medborgarplatsen. De bodde på Södermalm enbart på grund av Lena. Själv hade han aldrig känt sig hemma i den här delen av stan. Kanske berodde det på att människor var så motsägelsefulla. Södermalmsborna var alla lika unika med sin avslappnade yta och sitt trendkänsliga inre. De ville vara självständiga, men hade frivilligt skänkt sina liv till bankerna 25


för ett lånelöfte. Men de flesta skulle inte leva tillräckligt länge för att hinna betala tillbaka ens hälften av bostadslånen, som de alla var fjättrade under. Inte ens om de försökte. Även Lena dignade under lån. Men hon hade nyligen fått höjd lön på kvällstidningen och avancerat till profilerad krönikör. Så länge han drog ihop till fickpengar till sig själv klarade de sig på hennes lön. Hon föredrog att han inte jobbade. Då kunde han ta tvätten och hålla rent i lägenheten. I var och varannan krönika figurerade han i utkanten som den perfekte hemmamannen och den som skötte markservicen i hennes intensiva liv. Till en början hade han varit både smickrad och stolt över att få ståta som det goda exemplet. Men det kändes alltmer som att han kämpade för att inte bli avslöjad i pressen som den ynkliga smitare han innerst inne var. Han hade också gått en journalistutbildning. Fast inte på universitet som Lena, utan på en folkhögskola i Halland. Men som arbetsmarknaden var hade han tvingats börja jobba som timvikarie i skolan. Det är klart att det var ett nederlag. Särskilt sved det när de hade middag hemma med folk från media, vissa kända för allmänheten. Då blev det uppenbart att han stod utanför och knackade på. Att han inte ens var avbytare i laget.

26


Ett kallt duggregn började falla och han drog jackan tätare kring sig. Korsade en tom park. Gick längs en bakgata, förbi en indisk restaurang. Det var så han fördrev tiden när han inte jobbade. Han promenerade. Som om det faktiskt fanns en chans att plötsligt finna något bakom ett hörn. En väg ut. Eller en väg in. Bort, eller ännu hellre – hem. Han tog trapporna upp till Folkungagatan och gick i riktning mot katolska kyrkan, som hans mamma brukade besöka. Den stod där inklämd i sin uråldriga salighet mellan de rationella och sekulära sjuttiotalshusen. Två motsatta ideologier intill varandra. Tron på Guds allomfattande makt och tron på vad människan kan åstadkomma alldeles på egen hand. Det kanske mest fascinerande var att en av åskådningarna om det allra mest fundamentala kring livets väsen måste vara fel. På ett sätt borde det vara en större uppenbarelse att tappa sin gudstro än att få en religiös insikt. Påven, Vatikanen, skrifterna och det oändliga antalet konstverk och byggnader till Guds ära gick ju knappast att bortförklara som ett misstag i marginalen. Regnet tilltog. Han ökade takten, fast han inte visste vart han var på väg. Men just som han tittade upp från trottoaren upptäckte han den gapige Alexander längre ner på samma trottoar. Alexander var kollega till Lena, även han med stående krönika i eget namn. Han var aggressiv vegan, tillrättalagd antirasist och på det stora hela en avskyvärd person. 27


Djupt moralisk och lättindignerad över uppenbara orättvisor i samhällets lägre skikt, samtidigt som han kunde lustmörda människor med vänsterhanden i sina texter. Än värre var att Alexander var pappaledig och hade all tid i världen att sprida sina snabbformulerade insikter. Självklarheter paketerade som livsvisdomar. Han kände hur syret försvann ur luften. Det här kunde innebära att han hamnade på en vegetarisk restaurang och tvingades utbyta spetsfundigheter över ett glas vatten och någon klibbig kikärtsröra. Han skulle få höra alla de rätta åsikterna om det hårdnande klimatet i samhället. Från sitt torn förfärades Alexander över hur folk kunde tycka annorlunda än han. I hans värld fanns ett enda inslaget spår som skulle följas och försvaras. Och aldrig ifrågasättas. Men skulle hans tes behöva justeras för att förhindra att han knuffades ner från tronen, skulle han göra det utan att blinka. Inte i dag. Inte nu. Alexander gick och fixade med något i vagnen och hade inte upptäckt honom. Än fanns det några sekunder att agera på. Han var van att försvinna. Hade sprungit från poliser och väktare många gånger som ung. Byta riktning var det som gällde, även om vägen tog dig tillbaka mot brottsplatsen. Undvika långa gator och människors blickar, söka passager, prång och hela tiden bryta sikten för den som var efter. Bryta sikten… 28


För första gången i sitt liv tog han sin tillflykt till kyrkan. Han gick genom katolska kyrkans grindar och skyndade över den lilla gården. När porten slog igen bakom honom kände han sig som en elitsoldat som undvikit fienden en hårsmån från döden. Bara självbevarelsedriften kunde få en människa att agera så instinktivt rationellt. För säkerhets skull gick han en bit in i kyrkan och vek av runt ett hörn för att inte synas. Som om det skulle hjälpa ifall Alexander sett honom. Men sekunderna gick utan att porten öppnades ute i vapenhuset. Tystnaden omslöt honom. Hela det enorma rummet vilade i en Törnrosasömn, trots att en av stadens mest trafikerade biltunnlar mynnade ut precis utanför. Det doftade… kyrka. En blandning av trä, sten och stearinljus. Och fukt, möjligen. Det var rätt plottrigt med alla Jesus- och Mariabilder i olika storlekar och former, ändå rådde en säregen balans och ödesmättad harmoni i det stora rummet. Allt bar samma budskap om att någonstans däruppe fanns en domare som förkunnade att antingen är du med mig eller emot mig. Varför skulle en allsmäktig Gud vara så snarstucken? För honom var religion människans försök att förklara universums existens. Medan vetenskapen lyssnade och lät universum själv berätta. Bortsett från det dömande inslaget var kyrkan en behaglig plats. Det var förmodligen enda stället där man kunde 29


vara ensam mitt i stan. Långt säkrare tillflyktsort än de mest obskyra kinakrogarna. Framför honom på en tung skänk låg en läderinfattad gästbok, där människor hade skrivit hälsningar och aforismer om att leva och att dö. Han hade själv skrivit en dikt om döden samma dag som hans mamma fick diagnosen. Hon hade ringt honom för att hon ville att han skulle följa med till sjukhuset. De hade varken setts eller hörts på så länge att han inte förstod varför hon ville att han skulle sitta med hos någon läkare. Men hennes röst avslöjade att det var allvar. Hans mamma tog emot beskedet om den dödliga sjukdomen med ett förvånansvärt lugn. När läkaren förklarade och bläddrade i papper fyllda av provresultat nickade hon mest och hummade till svar. Ett par sköterskor eskorterade dem sedan till ett rum där de blev bjudna på kaffe och smörgåsar. Efter tjugo minuter av försiktigt pratande kring diagnosen ställde hans mamma sig upp och frågade hur han hade det. Han berättade om sin tillvaro. Att han gick lite på tomgång, men att han inte hade några större ambitioner. Medan han pratade försvann hennes blick allt längre bort i fjärran. Till slut tystnade han. Hon hade slutat lyssna. En sköterska som just kommit in i rummet för att titta till dem var tvungen att fånga upp henne när hon bröt ihop. Han tvekade först, sedan höll han om sin mamma för första gången på tio bortkastade år. 30


Bredvid gästboken låg en bläckpenna. Han tog upp den. Har du någonsin hört ljudet av en människa som går sönder Sett när blicken suddas ut Och inte längre orkar tränga genom luften mellan er Har du någonsin känt en människa ge upp i din famn När själen sviker Och faller handlöst ner genom hisschakten Han signerade med John Österby och skrev dagens datum och klockslag. Han hade tänkt försöka få dikten publicerad anonymt i någon tidning, men så här kunde ju duga också. Döden var lika förlåtande som kärleken. Det var som om döden använde samma filter som vi alla får för ögonen när vi är nykära. Alla skavanker och tillkortakommanden, som man i normala fall retade sig på, blev till charmiga drag hos den döende. Han var beredd att förlåta henne när hon låg där i sjuksängen. Inte för att hon förtjänade det, utan för att allt kändes så futtigt i dödens närvaro. Ett svagt hostande hördes. Han sökte med blicken i rummets dunkla vrår, men ingen syntes till. Märkligt. Det var ingen tvekan om att han hört rätt. Han kunde till och med svära på att det var en kvinna som hade hostat till. 31


Han gick långsamt i altargången och letade bland bänkarna på båda sidor. Det kunde väl inte gärna vara fler som gömde sig i kyrkan? Så hördes ett rosslande ljud från en av bänkraderna längre fram. Han stannade till och lyssnade. Det var en kvinna. Kanske en narkoman eller en hemlös som smugit sig in i kyrkan för slippa människors blickar för en stund. Han var inte rädd för knarkare och uteliggare. Men när han mötte dem på stan fick en ryggmärgsreflex honom att ta omvägar på torgen och ibland till och med korsa gatan för att undvika dem. Risken fanns att han stötte på någon barndomsvän från förorten bland pundargängen. Det klassades utan tvekan som kreddigt och äkta bland Lenas journalistkollegor att känna en narkoman. Definitivt stoff för många krönikor. För John var det en obehaglig påminnelse om sin egen bakgrund och uppväxt. Flera från hans gård hade halkat långt ut. Några stod i gängen med amfetaminsmala kroppar och tuggande käkar. Självkänsla och självförtroende kunde byggas upp eller brytas ner, beroende på var man växte upp. Det var inte många kilometer mellan områdena där man lärde sig att ta för sig och de där man lärde sig att hålla sig undan. Det var olika världar med en glasvägg mellan. Den värld som Lena tillhörde och den andra som han själv ägnat hela sitt liv åt att fly ifrån. 32


Han kom fram till bänkraden, som ljudet kom från. Där låg hon. I något som påminde om framstupa sidoläge. Det var inte alls någon uteliggartyp. Hon var i femtioårsåldern, klädd i svart kontorsdräkt och på fötterna hade hon högklackade skor. Det såg inte ut som att hon hade lagt sig där för att vila. Hon måste vara sjuk, tänkte han. Ett epilepsianfall? Han var på väg att fråga hur hon mådde, då vred hon på huvudet. Hon var blek i ansiktet. Hennes röst var svag och hon pratade engelska med brittisk accent. – Har du kommit för att avsluta jobbet? sa hon med ett tillkämpat leende. Han visste inte vad han skulle svara. Hon gjorde ett försök att sätta sig upp, men sjönk ihop igen. Genom öppningen i hennes kavaj syntes hennes blus som var rödfärgad av blod. – Du måste till ett sjukhus. Kvinnan andades tungt. – Är du här för att be? frågade hon. – Nej, men jag tror att du behöver hjälp. På golvet nedanför henne speglade sig takbjälkarna i en mörk blodpöl. Hon måste vara svårt skadad. Om hon inte fick vård skulle hon snart vara död. Han sträckte sig mot henne, men hon höll upp en värjande hand. – Nej, låt mig vara! 33


Den här gången mer ansträngt. Handen föll sakta ner igen. – Men du kommer att dö, sa han. – Ja, raring, det måste jag nog hålla med dig om. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Det fanns ingen hjälp att få, kyrkan var tom. Hon var på väg att dö framför hans ögon. – Vad har hänt? Kvinnan undvek hans fråga. – Du har aldrig sett någon dö förut, eller hur? Om någon ställt den frågan för ett par timmar sedan… men nu var ju allt annorlunda. Han skakade ändå på huvudet. – Vet någon om att du är här? frågade hon. Han skakade på huvudet igen. Förhörde hon honom? – Jag smög in här för att undvika en besvärlig person, sa han. Kvinnan log svagt. Hennes läppar var bleka. – Vad jobbar du med, raring? – Jag är… utbildad journalist. Hon verkade nöjd med svaret. – Aha, på så sätt. För en sekund övervägde han att skrika på hjälp, ta upp telefonen och ringa ambulans, men det var något med kvinnan som hindrade honom. Hon utstrålade ett sällsamt lugn… och värdighet. 34


Som om hon visste precis vad hon gjorde. Med sin ena hand började hon leta innanför kläderna. Hennes ansikte grinade till av smärta och han tog ett steg fram för att hjälpa till. – Nej! Kom inte närmare… och rör ingenting, sa hon sammanbitet. Han backade förvirrat tillbaka. Efter en stunds grävande fick hon fram något, som hon höll i sin knutna hand. Hon tycktes fatta ett sista viktigt beslut, medan livet höll på att rinna ur henne. – Jag har inget annat val än att lita på dig, sa hon. Med båda händerna fångade han något litet som hon kastade. Det var ett usb-minne. – Stoppa det i fickan, beordrade hon. Hon började tala fort och andfått. Minnet måste levereras till rätt person. Vad han än gjorde fick han absolut inte stoppa det i en dator. Då skulle hans eget liv omedelbart vara i fara. Det fanns mycket mäktiga personer som sökte det som han just hade fått. Och de hade både teknologi och möjligheter att hitta honom inom några timmar. De skulle inte tveka att döda honom för att ta tillbaka det. Minnet måste komma i rätt händer. Det skulle publiceras. Men av den person som visste exakt vad innehållet betydde och dess värde. – Kan du göra det här för mig? sa hon och sjönk ner i bänken. 35


Mängder av frågor for genom hans huvud. – Vem är du? fick han ur sig. – Det kommer du att förstå om du gör som jag säger. Säg att jag kan lita på dig. Jag är beredd att dö för det här. Han nickade utan att ha en aning om hur han skulle kunna genomföra det kvinnan bad om. Eller ens om han ville. Eller vågade. Men hon insisterade. – Jag kan lova dig att det här blir ditt livs scoop. Men för att lyckas måste du göra så lite egna efterforskningar som möjligt. Åk till Kenya… ensam. Hitta Stella Mwangi från Kiambu. Hon slöt ögonen och gav honom instruktioner med allt bräckligare röst. Han fick inte under några omständigheter söka efter namnet Stella Mwangi på nätet, inte försöka nå henne per telefon och inte heller berätta för någon om henne. – Gå härifrån. Och snälla, gör som jag sagt. – Jag måste få veta vem du är och vad det här handlar om, sa han stressat. Hon öppnade inte ögonen när hon svarade. – Snälla… det finns ingen tid. Du måste ge det till Stella och säg att hennes mamma… Säg att jag hoppas att hon kan förlåta mig. Kvinnan var på väg att förlora medvetandet. Hon sökte med sin hand i ansiktet, över näsan, som om hon smekte 36


någon hon tänkte på. Ena ögonbrynet var kluvet av ett svagt ärr, som hon måste ha fått för länge sedan. – Du måste gå, sa hon. Du är deras mål och de kommer inte att tveka att döda dig. – Vilka? – Gå… prata inte med någon. Jag ber dig. Han agerade instinktivt och gick mot utgången utan att se sig om. Han ville bort. Ut i ljuset och tryggheten bland människorna. Kasta usb-minnet i närmaste gatubrunn och sedan gå hem och stänga dörren om sig. På vägen ut märkte han inte att två mörka ögon följde honom från skuggorna. Gestalten i dunklet hade inte hört vad som sagts, men sett tillräckligt för att förstå att detta kunde bli ett problem. Som måste åtgärdas. På ett eller annat vis. John knuffade upp kyrkporten och kom ut i den friska novemberluften. Följde gatan nedåt och skyndade över vid första övergångsstället och tog höger in på en av sidogatorna. Kvarteren med de trendiga fiken och de alternativa restaurangerna, som han vanligtvis gjorde allt för att undvika, de kändes plötsligt inbjudande och säkra. Han stannade framför ett kafé där han skymtade flera bekanta ansikten genom rutorna. Med ett tillkämpat leende hälsade han och låtsades fingra på mobilen. Han kände usb-minnet i fickan. Några regndroppar 37


landade på telefonens mörka skärm och lade sig som glaskulor på hans spegelbild. Vad hade han just varit med om? Några kilometer längre bort öppnade ägaren av ett billigt hotell dörren till ett av rummen. Med sig hade han två ointresserade poliser. Det var ett rutinärende. Gästen hade försvunnit utan att betala och rummet var vandaliserat. Kläder och väskor låg utspridda på golvet. Hotellägaren gjorde anmälan för att kräva ersättning från sitt försäkringsbolag. – En psykdåre, sa en av poliserna och skakade på huvudet. Dagen innan hade två män obemärkt tagit sig in i rummet. De var tvungna att jobba fort och hade inte tid att bekymra sig för mycket om att de lämnade spår. Att gripas av polis skulle vara katastrof. De öppnade väskor och rev sönder foder, tog allt de kunde hitta som avslöjade vem gästen var. Alla vägguttag var bortslagna. Inte för att de trodde att de skulle finna något där, mer för att det var en del av rutinen. De visste att hon var för smart för att gömma något där. Hela rummet finkammades innan de försvann. Utan att hitta det de kommit för.

38


Samtidigt som John låste upp dörren till lägenheten och gick in i hallen dog en kvinna utan identitetshandlingar i famnen på prästen som just hittat henne, inne i katolska kyrkan vid Medborgarplatsen. Hennes sista tanke i livet gick till en kenyansk kvinna, som hon lämnat sin familj och förrått sitt land för. Hon hade varken gjort det av kärlek eller av omsorg. När hon sett kvinnan i ögonen en gång för mycket kom skammen över det ofattbara sveket ikapp henne.

39

Profile for Smakprov Media AB

9789164205391  

9789164205391  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded