L
appen satt pĂ„ ytterdörren nĂ€r jag kom hem frĂ„n jobbet. Jag â hade jobbat dagpasset pĂ„ Merlotteâs. Det var i slutet av december och det mörknade tidigt ute, sĂ„ Bill, min före detta pojkvĂ€n â Bill Compton, eller vampyren Bill, som de flesta stammisar pĂ„ Merlotteâs kallade honom â mĂ„ste ha lĂ€mnat meddelandet nĂ„gon gĂ„ng under den gĂ„ngna timmen. Han vaknar ju inte förrĂ€n efter mörkrets inbrott. Jag hade inte trĂ€ffat Bill pĂ„ över en vecka, och vĂ„rt avsked hade inte varit nĂ„gon trevlig historia. Men nĂ€r jag rörde vid kuvertet dĂ€r mitt namn stod skrivet kĂ€nde jag mig rent förtvivlad. Jag Ă€r Ă€ndĂ„ tjugosex Ă„r gammal, men sĂ„g man mig nu hade man nog trott att jag aldrig tidigare hade upplevt att först ha och sedan förlora en pojkvĂ€n. Och dĂ„ hade man trott alldeles rĂ€tt. Normala killar vill inte vara ihop med nĂ„gon som Ă€r sĂ„ kons tig som jag. Folk har alltid sagt att jag Ă€r helt rubbad, Ă€nda sedan jag började i skolan nĂ€r jag var liten. Och det har de rĂ€tt i. DĂ€rmed inte sagt att det aldrig hĂ€nder att nĂ„gon tafsar pĂ„ mig i baren dĂ„ och dĂ„. Jag ser bra ut. Killar dricker sig fulla. DĂ„ försvinner alla betĂ€nkligheter vad gĂ€ller ryktena om hur konstig jag Ă€r, och sĂ„ störs de inte lika mycket av det dĂ€r leendet som aldrig tycks lĂ€mna mina lĂ€ppar. Men Bill var den ende som nĂ„gonsin kommit mig riktigt
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 9
9
2010-06-11 12.32
nĂ€ra pĂ„ alla sĂ€tt. Det hade gjort hemskt ont att gĂ„ skilda vĂ€gar. Jag vĂ€ntade med att öppna brevet tills jag satt mig vid det gamla repiga köksbordet. Jag hade fortfarande kappan pĂ„ mig men hade tagit av mig handskarna. KĂ€raste Sookie â Jag hade tĂ€nkt komma över och prata med dig nĂ€r du hunnit Ă„terhĂ€mta dig lite frĂ„n de olyckliga hĂ€ndelser som Ă€gde rum hĂ€romveckan. âOlyckliga hĂ€ndelserâ â sĂ„ fanken heller. BlĂ„naderna hade Ă€ntligen försvunnit, men det gjorde fortfarande ont i ena knĂ€et nĂ€r det var kallt och jag hade en kĂ€nsla av att det var nĂ„got som aldrig skulle gĂ„ över. Skadorna hade jag Ă„dragit mig i samband med att jag rĂ€ddat min otrogne pojkvĂ€n nĂ€r han suttit fĂ„ngen hos en grupp vampyrer. I gruppen ingick hans gamla flamma Lorena. Hur Bill hade kunnat vara sĂ„ besatt av Lorena att han gĂ„tt med pĂ„ att Ă„ka till Mississippi nĂ€r hon kallat pĂ„ honom, det var nĂ„got jag fortfarande hade svĂ„rt att förstĂ„. Du har sĂ€kert mĂ„nga frĂ„gor om det som hĂ€nde. Ja, vad fan trodde han. Om du gĂ„r med pĂ„ att prata med mig öga mot öga kan du vĂ€l vara snĂ€ll och gĂ„ till ytterdörren och slĂ€ppa in mig. Aj dĂ„. Det var jag inte beredd pĂ„. Jag tĂ€nkte efter lite, och kom fram till att Ă€ven om jag inte litade pĂ„ Bill lĂ€ngre sĂ„ trodde jag inte heller att han skulle skada mig rent fysiskt. AlltsĂ„ gick jag tillbaka till dörren. Jag öppnade och ropade: âOkej dĂ„, kom in.â Han kom fram ur skogen som kringgĂ€rdade den plats dĂ€r mitt gamla hus lĂ„g. En vĂ„g av lĂ€ngtan sköljde över mig nĂ€r jag sĂ„g honom. Bill var bredaxlad och slank efter att ha tillbringat sitt liv med att bruka jorden pĂ„ marken som grĂ€nsade till min tomt. Ă ren som soldat i sydstatsarmĂ©n hade hĂ€rdat honom ytterligare. 1867 hade han dött. Hans nĂ€sa var som hĂ€mtad frĂ„n motivet pĂ„ en grekisk urna. Hans hĂ„r var mörkbrunt och 10
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 10
2010-06-11 12.32
kortklippt, och hans ögon var lika mörka de. Han sĂ„g precis likadan ut som nĂ€r vi trĂ€ffades, och det skulle han fortsĂ€tta att göra för evig tid. Han tvekade innan han steg över tröskeln, men jag hade ju gett honom min tillĂ„telse. Jag flyttade mig Ă„t sidan sĂ„ att han kunde gĂ„ förbi mig och in i vardagsrummet, som var ytterst vĂ€lstĂ€dat och fullt med gamla, bekvĂ€ma möbler. âTack ska du haâ, sa han med sin svala, mjuka röst, den som Ă€nnu fick det att rycka till i mig av ren Ă„trĂ„. Det var mycket som gĂ„tt snett mellan oss, men inte i sĂ€ngen i alla fall. âJag ville gĂ€rna prata med dig innan jag Ă„ker.â âVart ska du?â Jag försökte lĂ„ta lika lugn som han. âTill Peru. PĂ„ drottningens befallning.â âSĂ„ du hĂ„ller fortfarande pĂ„ med din â din databas?â Jag visste knappt nĂ„gonting om datorer, men Bill hade legat i ordentligt för att lĂ€ra sig. âJa. Det Ă„terstĂ„r en del research att göra. Det finns en vĂ€ldigt gammal vampyr nere i Lima. Han sitter inne med stora kunskaper om de av vĂ„r ras som hĂ„ller till i hans vĂ€rldsdel. Vi har bestĂ€mt möte. Jag tĂ€nkte Ă€gna mig Ă„t lite sightseeing ocksĂ„ nĂ€r jag Ă€ndĂ„ Ă€r dĂ€r.â Jag höll tillbaka en impuls att ge Bill en flaska syntetiskt blod att dricka, nĂ„got som ju egentligen hade hört till god ton. âSĂ€tt dig duâ, sa jag korthugget och nickade mot soffan. Jag satte mig lĂ€ngst ut pĂ„ kanten av den gamla fĂ„töljen som stod snett mittemot. SĂ„ la sig en tystnad som bara gjorde mig Ă€nnu mer medveten om hur olycklig jag var. âHur Ă€r det med Bubba dĂ„?â sa jag till sist. âHan Ă€r i New Orleans för tillfĂ€lletâ, sa Bill. âDrottningen föredrar att ha honom under uppsikt med jĂ€mna mellanrum, och han har varit sĂ„ synlig hĂ€r i trakten pĂ„ senare tid att hon tyckte det var bĂ€st att flytta över honom dit ett tag.
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 11
11
2010-06-11 12.32
Han kommer sĂ€kert tillbaka snart.â Ni skulle kĂ€nna igen Bubba om ni sĂ„g honom; hans ansikte Ă€r det ingen som har glömt. Men hans âförvandlingâ hade inte gĂ„tt sĂ„ bra. Killen pĂ„ bĂ„rhuset, som rĂ„kade vara vampyr, borde förmodligen ha ignorerat den lilla gnista liv som fanns kvar i mannen. Men stor beundrare som han var hade han inte kunnat motstĂ„ att göra ett försök, och nu hade hela vampyrsamhĂ€llet i södra USA fullt sjĂ„ med att smussla runt Bubba frĂ„n plats till plats och hĂ„lla honom borta frĂ„n allmĂ€nhetens nyfikna ögon. Ă ter la sig tystnaden. Jag hade planerat att ta av skorna och jobbklĂ€derna, dra pĂ„ mig en mysmorgonrock och titta pĂ„ TV med en fryspizza som enda sĂ€llskap. Det kanske inte lĂ„ter som nĂ„gra högtflygande planer, men sĂ„ hade jag i alla fall tĂ€nkt mig min kvĂ€ll. IstĂ€llet satt jag nu hĂ€r och pinades. âOm du har nĂ„t att sĂ€ga tycker jag du ska sĂ€ga detâ, sa jag. Han nickade, mest för sig sjĂ€lv. âJag mĂ„ste ju förklaraâ, började han. Han la sina vita hĂ€nder tillrĂ€tta över knĂ€et. âLorena och jag ââ Jag ryckte till helt ofrivilligt. Jag ville aldrig mer höra det namnet. Det var pĂ„ grund av henne som han dumpat mig. âJag mĂ„ste fĂ„ berĂ€ttaâ, sa han nĂ€stan irriterat. Han hade sett att jag ryckte till. âLĂ„t mig bara fĂ„ göra det.â Efter nĂ„gon sekund viftade jag Ă„t honom att fortsĂ€tta. âAnledningen till att jag Ă„kte till Jackson nĂ€r hon ringde efter mig var att jag inte kunde lĂ„ta bliâ, sa han. Jag höjde rejĂ€lt pĂ„ ögonbrynen. Det hade jag minsann hört förr. Det betydde âJag har ingen sjĂ€lvkontrollâ eller âDet kĂ€ndes bra just dĂ„, och jag tĂ€nkte med fel kroppsdelâ. âEn gĂ„ng för lĂ€nge sen var vi ett Ă€lskande par, hon och jag. Eric sĂ€ger att han har berĂ€ttat för dig om att vampyrers förhĂ„llanden sĂ€llan blir lĂ„ngvariga. Men sĂ„ lĂ€nge de pĂ„gĂ„r Ă€r de 12
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 12
2010-06-11 12.32
vĂ€ldigt intensiva. Det Eric dĂ€remot inte berĂ€ttade för dig Ă€r att det var Lorena som förde över mig.â â⊠till den mörka sidan?â frĂ„gade jag och fick bita mig i lĂ€ppen. Det hĂ€r var inget att skĂ€mta om. âJaâ, instĂ€mde Bill pĂ„ fullt allvar. âOch nĂ€r förvandlingen var klar fortsatte vi att vara tillsammans, vilket inte alltid brukar vara fallet.â âMen ni hade ju gjort slut?â âJodĂ„, för sisĂ„dĂ€r Ă„ttio Ă„r sen kom vi fram till att vi helt enkelt inte stod ut med varann. Och sen dess hade jag inte trĂ€ffat henne, Ă€ven om jag naturligtvis hade hört talas om hennes förehavanden.â âKlart att du hadeâ, sa jag uttryckslöst. âMen jag var tvungen att hörsamma hennes kallelse. Det Ă€r sĂ„ det fungerar, utan undantag. NĂ€r ens skapare kallar mĂ„ste man svara.â Han talade med starkt eftertryck. Jag nickade och försökte se ut som om jag förstod. Det lyckades jag nog inget vidare med. âHon befallde mig att lĂ€mna digâ, sa han. Hans blick borrade sig fast i min. âHon sa att hon skulle döda dig annars.â Jag höll pĂ„ att lacka ur. Jag fick bita mig riktigt hĂ„rt i kinden för att fokusera. âJaha, sĂ„ du tog och bestĂ€mde dig för vad som var bĂ€st för mig, och för dig sjĂ€lv, utan att ens diskutera det med mig först, utan nĂ„n som helst förklaring.â âJag var ju tvungenâ, sa han. âJag var tvungen att lyda hennes befallning, sĂ€ger jag. Och jag visste ju att hon skulle kunna skada dig.â âJa det har du i alla fall rĂ€tt i.â Faktum var att Lorena hade gjort sitt allra yttersta för att skada mig â skada mig Ă€nda ner i graven, sĂ„ att sĂ€ga. Men jag hade hunnit före henne pĂ„ den punkten. Visst, det var mest tur alltihop, men jag hade klarat det.
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 13
13
2010-06-11 12.32
âOch nu Ă€lskar du mig inte lĂ€ngreâ, sa Bill med en försvinnande liten antydan till frĂ„ga i tonfallet. Jag hade inget ordentligt svar att komma med. âJag vet inteâ, sa jag. âJag undrar Ă€ndĂ„ om du verkligen vill Ă„tervĂ€nda till mig. Det var trots allt jag som dödade din mamma.â OcksĂ„ min röst rymde en aldrig sĂ„ liten frĂ„ga, Ă€ven om jag mest var bitter. âDĂ„ behöver vi vara ifrĂ„n varann lite mer. Vi fĂ„r prata mer nĂ€r jag kommer tillbaka, om du ger ditt samtycke till det. En avskedskyss kanske?â Till min stora skam lĂ€ngtade jag som bara den efter att fĂ„ kyssa Bill igen. Men det var en sĂ„ usel idĂ© att det kĂ€ndes fel att ens vilja det. Vi reste oss upp och jag pussade honom som hastigast pĂ„ kinden. Hans vita hy lyste lite grann, nĂ„got som skilde vampyrer frĂ„n mĂ€nniskor pĂ„ ett tydligt sĂ€tt. Det hade förvĂ„nat mig nĂ€r jag fĂ„tt höra att andra inte sĂ„g dem pĂ„ samma sĂ€tt som jag gjorde. âTrĂ€ffar du varulven nĂ„t?â frĂ„gade han nĂ€r han precis skulle gĂ„ ut ur huset. Det lĂ€t som om nĂ„gon drog orden ur honom med tĂ„ng. âVilken av dem?â frĂ„gade jag och motstod frestelsen att fladdra oskyldigt med ögonfransarna. Bill förtjĂ€nade inte ett svar pĂ„ den frĂ„gan, och det visste han mycket vĂ€l. âHur lĂ€nge blir du borta?â frĂ„gade jag med lite piggare röst, och han gav mig en ganska fundersam blick. âDet Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt att veta. TvĂ„ veckor kanskeâ, svarade han. âDĂ„ kanske vi kan prataâ, sa jag och vĂ€nde mig bort frĂ„n honom. âHĂ€r har du din nyckel, förresten.â Jag tog fram nyckelringen ur min handvĂ€ska. âNej, ta och behĂ„ll den duâ, sa han. âDu kanske kommer behöva den nĂ€r jag Ă€r borta. KĂ€nn dig som hemma i mitt hus. Jag har sagt till sĂ„ att posten inte kommer förrĂ€n jag Ă€r tillbaka 14
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 14
2010-06-11 12.32
igen, och jag tror att allt annat ska vara fixat ocksĂ„.â SĂ„ jag var sista punkten pĂ„ hans lista. Ănnu en gĂ„ng la jag locket pĂ„. Strax under ytan kokade det av ilska inom mig, och jag undrade hur lĂ€nge det skulle dröja innan det kokade över fullstĂ€ndigt. âHoppas resan gĂ„r braâ, sa jag kyligt och stĂ€ngde dörren efter honom. Jag gick till badrummet. Jag hade en morgonrock att sĂ€tta pĂ„ mig och en TV-apparat som vĂ€ntade. Inte en chans att jag tĂ€nkte skrota den planen. Men medan jag vĂ€rmde pĂ„ pizzan fick jag torka kinderna bĂ„de en och tvĂ„ gĂ„nger.
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 15
15
2010-06-11 12.32
kapitel 1
Ă
ntligen, Ă€ntligen var den Ă„rliga nyĂ„rsfesten pĂ„ Merlotteâs Bar â and Grill över. Ăgaren Sam Merlotte hade visserligen bett all personal jobba den kvĂ€llen, men det var bara Holly, Arlene och jag som stĂ€llt upp. Charlsie Tooten hade sagt att hon var för gammal för att orka med allt elĂ€nde vi tvingades stĂ„ ut med pĂ„ nyĂ„rsafton, Danielle hade sedan lĂ€nge planerat att gĂ„ pĂ„ en tjusig fest nĂ„gonstans med sin pojkvĂ€n och en av de nya hade inte möjlighet att börja jobba förrĂ€n tvĂ„ dagar senare. Det var vĂ€l bara sĂ„ att jag och Holly och Arlene var i större behov av pengar Ă€n av att ha en kul kvĂ€ll. Och jag hade inte blivit bjuden nĂ„gon annanstans heller. NĂ€r jag jobbar pĂ„ Merlotteâs Ă€r jag i alla fall en del av det sociala landskapet. Det Ă€r en form av acceptans det ocksĂ„. Nu gick jag och sopade undan allt sönderrivet papper, och tĂ€nkte att det nog var bĂ€st att inte pĂ„minna Sam om vilken dĂ„lig idĂ© det varit att bestĂ€lla alla sĂ€ckarna med konfetti. Han var redan vĂ€ldigt medveten om vĂ„r stĂ„ndpunkt i den frĂ„gan, och till och med stackars hygglige Sam började faktiskt visa tecken pĂ„ att vara ganska slutkörd. Det kĂ€ndes inte schyst att bara lĂ€mna över röran till Terry Bellefleur och lĂ„ta honom stĂ€da, Ă€ven om det egentligen var hans jobb att sopa och svabba golven. Sam stod och rĂ€knade kassan och stoppade pengarna i plastpĂ„sar för att kunna lĂ€mna dem i insĂ€ttningsautomaten pĂ„ ban16
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 16
2010-06-11 12.32
ken. Han sĂ„g trött men belĂ„ten ut. Han fĂ€llde upp sin mobiltelefon. âKenya? Ăr du klar sĂ„ vi kan Ă„ka till banken dĂ„? Okej, bra, dĂ„ ses vi pĂ„ baksidan om en stund.â Kenya, som var polis, eskorterade ofta Sam till insĂ€ttningsautomaten, sĂ€rskilt om det rörde sig om stora pengar som ikvĂ€ll. Jag var ocksĂ„ nöjd med det jag lyckats hĂ„va in. Jag hade fĂ„tt massor med dricks. Minst trehundra dollar var det nog, sĂ„vitt jag kunde avgöra â och jag behövde varenda cent. Det hade varit trevligt att se fram emot att fĂ„ rĂ€kna pengarna ordentligt nĂ€r jag kom hem, men jag var nog alldeles för trött i skallen Ă€ndĂ„. Allt ovĂ€sende och kaos under festen, det stĂ€ndiga springandet fram och tillbaka mellan baren och serveringsluckan och borden, den otroliga röran vi mĂ„ste stĂ€da upp, den oavbrutna kakofonin av folks tankarâ ⊠alltsammans hade gjort mig fullstĂ€ndigt utmattad. Mot slutet hade jag varit sĂ„ trött att jag inte orkat hĂ„lla upp min mentala gard, och det var mĂ„nga tankar som trĂ€ngt igenom. Det Ă€r inte lĂ€tt att vara tankelĂ€sare. För det mesta Ă€r det inte alls kul. Och den hĂ€r kvĂ€llen hade det varit vĂ€rre Ă€n vanligt. Inte nog med att gĂ€sterna (varav de flesta hade kĂ€nt mig i mĂ„nga Ă„r) varit pĂ„ uppsluppet humör, utan de hade dessutom hört en nyhet som de vĂ€ldigt gĂ€rna ville diskutera med mig. âHörde att pojkvĂ€nnen din har tagit och stuckit till Sydamerikaâ, sa bilförsĂ€ljaren Chuck Beecham och gnistrade av illvilja. âBlir nog bra ensamt dĂ€r i huset utan honom ska du se.â âHade du tĂ€nkt att du ska ta hans plats eller, Chuck?â sa mannen bredvid honom vid bardisken, och sĂ„ brast de ut i ett samfĂ€llt, övergrabbigt gapflabb. âNĂ€, Terrellâ, sa försĂ€ljaren. âJag Ă€r inte intresserad av sĂ„nt som nĂ„n vampyr har lĂ€mnat kvar pĂ„ tallriken.â
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 17
17
2010-06-11 12.32
âNu tar ni och uppför er, annars fĂ„r ni gĂ„ hemâ, sa jag med stadig röst. Jag kĂ€nde av kroppsvĂ€rmen frĂ„n nĂ„gon bakom mig, och dĂ„ förstod jag att det var min chef Sam Merlotte som stod och iakttog dem över axeln pĂ„ mig. âĂr det brĂ„k?â frĂ„gade han. âDe skulle precis be om ursĂ€ktâ, sa jag och sĂ„g Chuck och Terrell i ögonen. De tittade ner i sina ölglas. âFörlĂ„t, Sookieâ, mumlade Chuck, och Terrell knyckte lite med huvudet han ocksĂ„. Jag nickade och vĂ€nde mig för att ta en ny bestĂ€llning. Men nog hade de lyckats sĂ„ra mig. Vilket var precis vad de varit ute efter. Det gjorde ont i hjĂ€rtat pĂ„ mig. Jag trodde absolut inte att Bon Temps invĂ„nare kĂ€nde till Bills och min brytning. Bill hade definitivt inte för vana att gĂ„ runt och pladdra om sitt privatliv, och inte jag heller. Arlene och Tara visste en del, förstĂ„s; man mĂ„ste ju berĂ€tta för sina bĂ€sta vĂ€nner nĂ€r det Ă€r slut med killen, Ă€ven om man fĂ„r lov att utelĂ€mna de smaskigaste detaljerna. (Som till exempel det faktum att man hade haft ihjĂ€l kvinnan som killen lĂ€mnat en för. Vilket jag inte kunde rĂ„ för Ă€ndĂ„. Faktiskt.) SĂ„ den som sa till mig att Bill hade lĂ€mnat landet chansade pĂ„ att jag kanske inte visste om det redan, bara för att vara elak. Förutom Bills besök hos mig var senaste gĂ„ngen jag sett honom nĂ€r jag Ă„kte hem till honom med datorn och CD-skivorna han haft gömda hos mig. Jag hade kört dit framĂ„t skymningen sĂ„ att apparaten inte skulle behöva stĂ„ alltför lĂ€nge ute pĂ„ verandan. Jag hade stĂ€llt alla hans saker i en stor vattentĂ€t lĂ„da precis vid ytterdörren. Han hade öppnat precis nĂ€r jag körde dĂ€rifrĂ„n, och jag hade inte stannat bilen. En mer ondsint kvinna skulle ha gett skivorna till Bills chef Eric. En mer smĂ„aktig kvinna skulle ha behĂ„llit skivorna och datorn sjĂ€lv (jag hade ju dragit tillbaka bĂ„de Bills och Erics tilïżœ18
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 18
2010-06-11 12.32
lĂ„telse att fĂ„ gĂ„ in i mitt hus). Men jag var varken ond eller smĂ„aktig, hade jag stolt konstaterat. Dessutom kunde ju Bill rent praktiskt Ă€ndĂ„ ha betalat nĂ„gon vanlig mĂ€nniska för att bryta sig in i huset och ta tillbaka grejerna. Det trodde jag inte att han skulle göra, men han behövde dem verkligen, annars skulle han hamna i onĂ„d hos sin chefs chef. Visst, jag har mitt temperament och det kanske inte alltid Ă€r att leka med om man provocerar mig. Men lĂ„ngsint och hĂ€mndlysten Ă€r jag inte. Arlene brukar sĂ€ga att jag Ă€r för snĂ€ll för mitt eget bĂ€sta, fastĂ€n jag försĂ€krar henne att det inte stĂ€mmer. (Tara har aldrig sagt sĂ„; kanske kĂ€nner hon mig bĂ€ttre?) Jag blev nedstĂ€md nĂ€r det slog mig att Ă€ven Arlene nĂ„gon gĂ„ng under den hĂ€r hektiska kvĂ€llen skulle fĂ„ höra om Bills avfĂ€rd. Och mycket riktigt, det dröjde inte tjugo minuter efter Chucks och Terrells gliringar innan hon makade sig fram mellan gĂ€sterna och gav mig en tröstande klapp pĂ„ ryggen. âVad ska du med det dĂ€r kalla fanskapet tillâ, sa hon. âVad har han nĂ„nsin gjort för dig egentligen?â Jag nickade svagt Ă„t henne för att visa att jag uppskattade hennes stöd. Men sĂ„ bestĂ€llde gĂ€sterna vid ett av borden tvĂ„ whiskey sours, tvĂ„ öl och en gin och tonic, sĂ„ jag var tvungen att sĂ€tta fart. Det var faktiskt en vĂ€lkommen avledare. NĂ€r jag stĂ€llde fram deras glas stĂ€llde jag mig sjĂ€lv samma frĂ„ga: vad hade Bill egentligen gjort för mig? Jag hann bĂ€ra ut ölkannor till tvĂ„ bord innan jag blev klar med sammanrĂ€kningen. Han hade introducerat mig för sex, vilket jag verkligen tyckte om. Han hade introducerat mig för en massa andra vampyrer, vilket jag inte alls tyckte om. Han hade rĂ€ddat livet pĂ„ mig â fast nĂ€r allt kom omkring hade jag aldrig hamnat i de situationerna om det inte varit för mitt förhĂ„llande med honom. Dess-
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 19
19
2010-06-11 12.32
utom hade jag rĂ€ddat livet pĂ„ honom en eller ett par gĂ„nger, sĂ„ det gick pĂ„ ett ut i vilket fall. Han hade kallat mig âĂ€lsklingâ, och menat det. âIngentingâ, muttrade jag medan jag svabbade upp en utspilld pina colada och gav en av de sista rena kökshanddukarna till kvinnan som spillt ut drinken och fĂ„tt större delen av den pĂ„ tröjan. âInte ett dugg har han gjort för mig.â Kvinnan log och nickade; hon trodde uppenbarligen att jag uttryckte mitt medlidande med henne. Det var Ă€ndĂ„ för högljutt dĂ€r inne för att man skulle höra ett ord nĂ„gon sa, vilket var tur för mig. Men jag sĂ„g fram emot att fĂ„ hem Bill igen. Han var trots allt min nĂ€rmaste granne. Mellan vĂ„ra Ă€gor utmed en liten landsvĂ€g söder om Bon Temps lĂ„g bara bygdens Ă€ldsta kyrkogĂ„rd. Utan Bill var jag alldeles ensam dĂ€r ute. âPeru var det va?â sa min bror Jason. Han hade armen om flickan för kvĂ€llen, en kort, smal, mörk tjugoettĂ„ring frĂ„n riktigt lĂ„ngt ut pĂ„ landet nĂ„gonstans. Jag hade krĂ€vt att fĂ„ se leg nĂ€r hon kom in. Nu tittade jag nĂ€rmare pĂ„ henne. Jason visste inte om det, men hon var hamnskiftare av nĂ„got slag. De Ă€r lĂ€tta att kĂ€nna igen. Hon var en snygg tjej, men nĂ€r det blev fullmĂ„ne förvandlades hon till nĂ„got med fjĂ€drar eller pĂ€ls. Jag mĂ€rkte att Sam gav henne en strĂ€ng blick nĂ€r Jason hade ryggen till, som för att pĂ„minna henne om att sköta sig nĂ€r hon var pĂ„ hans revir. Hon mötte nyfiket hans blick. Jag fick knappast intrycket att hon brukade förvandlas till kattunge eller ekorre. Jag funderade pĂ„ att koppla upp mig mot hennes medvetande och försöka lĂ€sa hennes tankar, men skiftare Ă€r svĂ„ra. Deras tankar Ă€r tilltrasslade och det Ă€r liksom alldeles rött dĂ€r inne, fast dĂ„ och dĂ„ gĂ„r det att fĂ„ en bra bild av deras kĂ€nslotillstĂ„nd. Det Ă€r likadant med varulvar. Vad gĂ€ller Sam sĂ„ förvandlas han till en collie nĂ€r mĂ„nen lyser klar och rund. Ibland tassar han hela vĂ€gen till mitt hus 20
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 20
2010-06-11 12.32
och dĂ„ ger jag honom en skĂ„l med matrester och lĂ„ter honom sova lite pĂ„ verandan pĂ„ baksidan om vĂ€dret tillĂ„ter eller annars pĂ„ golvet i vardagsrummet. Han fĂ„r dock inte sova i mitt sovrum fler gĂ„nger, för nĂ€r han vaknar Ă€r han naken â ett tillstĂ„nd som klĂ€r honom alldeles utmĂ€rkt, och det sista jag behöver Ă€r att frestas av chefen. Inatt var det inte fullmĂ„ne, sĂ„ det var ingen fara för Jason. Jag bestĂ€mde mig för att inte sĂ€ga nĂ„got om tjejen till honom. Alla har vi vĂ„ra hemligheter. Hennes var bara lite mer fĂ€rgstark Ă€n andras. Förutom min brors dejt och sĂ„ Sam förstĂ„s sĂ„ befann sig ytterligare tvĂ„ övernaturliga vĂ€sen inne pĂ„ Merlotteâs denna nyĂ„rsafton. Den ena var en ursnygg kvinna som var minst en och Ă„ttio lĂ„ng och hade lĂ„ngt, mörkt, svallande hĂ„r. Hon var livsfarligt klĂ€dd i en riktigt tajt orange lĂ„ngklĂ€nning. Hon hade kommit dit ensam och verkade ha bestĂ€mt sig för att prata med var och en av karlarna pĂ„ stĂ€llet. Jag visste inte vad hon var för nĂ„got, men hennes tankemönster visade tydligt att hon inte var mĂ€nniska. Den andra övernaturliga varelsen var en vampyr som kommit dit tillsammans med en grupp mĂ€nniskor dĂ€r de flesta var runt tjugo Ă„r gamla. Vampyrens nĂ€rvaro vĂ€ckte inga större reaktioner, bara ett och annat hastigt ögonkast frĂ„n de andra festfirarna. Det visade verkligen hur mycket som hĂ€nt under de fĂ„ Ă„ren sedan Det Stora Avslöjandet. För snart tre Ă„r sedan hade vampyrerna framtrĂ€tt pĂ„ TV i alla vĂ€rldens lĂ€nder och tillkĂ€nnagivit sin existens. Den kvĂ€llen var det mĂ„nga av mĂ€nniskornas förestĂ€llningar som hade fĂ„tt sig en törn, och sedan aldrig Ă„terhĂ€mtat sig. Att vampyrerna valt att komma ut pĂ„ detta storslagna sĂ€tt berodde pĂ„ att japanerna hade tagit fram ett syntetiskt blodpreparat som rent nĂ€ringsmĂ€ssigt svarar mot vampyrernas behov. Sedan Det Stora Avslöjandet har USA genomgĂ„tt ett otal poli-
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 21
21
2010-06-11 12.32
tiska och sociala omvĂ€lvningar. Det har inte varit det enklaste att tillmötesgĂ„ vĂ„ra nyaste medborgare, som ju rĂ„kar vara döda. Vampyrerna har en offentlig fasad och en offentlig förklaring till sitt tillstĂ„nd â de pĂ„stĂ„r att en allergi mot solljus och vitlök har orsakat allvarliga störningar i deras matsmĂ€ltningssystem â men jag hade sett vampyrvĂ€rldens baksida. Mina ögon har fĂ„tt vĂ€nja sig vid en hel massa som vanliga mĂ€nniskor aldrig behöver se. Och pĂ„ frĂ„gan om min nyvunna kunskap har gjort mig gladareâ ⊠Ăr svaret nej. Men jag ska villigt erkĂ€nna att vĂ€rlden har blivit intressantare för mig nu Ă€n tidigare. Jag Ă€r ofta ensam (jag Ă€r ju inte direkt vĂ€rldens normalaste tjej), sĂ„ det skadar inte att jag fĂ„tt mycket att grunna pĂ„. Det som dĂ€remot skadar Ă€r all rĂ€dsla och alla faror. Jag har sett vampyrernas privata sidor, och jag har fĂ„tt veta att det finns varulvar och hamnskiftare och annat. Varulvarna och skiftarna vĂ€ljer tills vidare att förbli i skuggorna, tills de sett hur det gĂ„r för vampyrerna i offentlighetens ljus. SĂ„ ni förstĂ„r ju hur mycket jag hade att tugga pĂ„ medan jag gick runt och hĂ€mtade bricka efter bricka med glas och muggar och kannor, och medan jag hjĂ€lpte vĂ„r nye kock Tack att fylla och tömma diskmaskinen. (Han heter egentligen Alphonse Petacki. Inte sĂ„ konstigt att han föredrar âTackâ.) NĂ€r vĂ„r del av stĂ€dningen var avklarad och den lĂ„nga kvĂ€llen Ă€ntligen var slut kramade jag om Arlene och önskade henne gott nytt Ă„r, och hon önskade mig detsamma. Hollys pojkvĂ€n stod och vĂ€ntade pĂ„ henne vid personalingĂ„ngen pĂ„ baksidan och Holly vinkade Ă„t oss, drog pĂ„ sig jackan och skyndade sig ivĂ€g. âVad har ni för förvĂ€ntningar pĂ„ det nya Ă„ret dĂ„, tjejer?â frĂ„gade Sam. Kenya hade hunnit dit, och stod nu lutad mot bardisken och vĂ€ntade pĂ„ honom med alert uppsyn. Kenya brukade Ă€ta lunch pĂ„ Merlotteâs ganska ofta tillsammans med sin part22
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 22
2010-06-11 12.32
ner Kevin, som var lika blek och mager som hon var mörk och rund. Sam höll som bĂ€st pĂ„ att stĂ€lla upp stolarna pĂ„ borden sĂ„ att Terry Bellefleur, som kom dit varje morgon, skulle kunna svabba golvet. âGod hĂ€lsa och rĂ€tt karlâ, sa Arlene med bĂ„da hĂ€nderna mot bröstkorgen i en dramatisk Ă„tbörd, och vi skrattade. Arlene har hittat mĂ„nga karlar i sitt liv â hon har varit gift fyra gĂ„nger â men den rĂ€tte har hon Ă€nnu inte hittat. Jag âhördeâ Arlene tĂ€nka att Tack skulle kunna vara just den mannen. Det var en överraskning; jag hade inte ens sett henne titta pĂ„ honom. Det syntes pĂ„ mig hur förvĂ„nad jag blev, sĂ„ Arlene sa med osĂ€ker röst: âTycker du jag borde ge upp eller?â âFan hellerâ, sa jag genast, och bannade mig sjĂ€lv för att jag inte kontrollerat mitt minspel bĂ€ttre. Jag var för trött, helt enkelt. âDet blir nu i Ă„r, det Ă€r jag sĂ€ker pĂ„, Arlene.â Jag log mot Bon Temps enda svarta kvinnliga polis. âDu mĂ„ste önska dig nĂ„t, Kenya. Eller lova nĂ„t.â âJag önskar alltid att det ska bli fred mellan mĂ€n och kvinnorâ, sa Kenya. âSkulle göra mitt jobb bra mycket enklare. Och mitt nyĂ„rslöfte fĂ„r bli att jag ska klara över 60 kilo i bĂ€nkpress.â âWowâ, sa Arlene. Hennes rödfĂ€rgade hĂ„r stack bjĂ€rt av mot Sams rödblonda lockiga kalufs nĂ€r hon gav honom en kram. Han var inte mycket lĂ€ngre Ă€n Arlene â fast hon Ă€r i och för sig minst en och sjuttiotvĂ„, fem centimeter lĂ€ngre Ă€n vad jag Ă€r. âJag tĂ€nker gĂ„ ner fyra, fem kilo.â Vi skrattade allihop; det hade varit Arlenes nyĂ„rslöfte fyra Ă„r i strĂ€ck. âMen du dĂ„, Sam? Ănskningar? Löften?â frĂ„gade hon. âJag har allt jag behöverâ, sa han. Jag kĂ€nde av den liksom blĂ„aktiga tonen i hans medvetande som sa mig att han menade allvar. âSĂ„ jag lovar att fortsĂ€tta pĂ„ samma sĂ€tt. Det gĂ„r jĂ€ttebra för baren, jag gillar att bo i den stora trailern och folk hĂ€r omkring Ă€r lika bra som de Ă€r pĂ„ andra hĂ„ll.â
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 23
23
2010-06-11 12.32
Jag vĂ€nde mig bort lite för att ingen skulle se mig le. Det var ju ett ganska tvetydigt uttalande frĂ„n Sams sida. JodĂ„, folk i Bon Temps med omnejd var precis lika bra som folk pĂ„ annat hĂ„ll. âOch du dĂ„ Sookie?â frĂ„gade han. Arlene, Kenya och Sam tittade pĂ„ mig alla tre. Jag kramade Arlene igen, för det gör jag sĂ„ gĂ€rna. Jag Ă€r tio Ă„r yngre â kanske mer Ă€n sĂ„, för Ă€ven om Arlene pĂ„stĂ„r sig vara trettiosex har jag vissa tvivel om den saken â men vi har varit vĂ€nner Ă€nda sedan vi började pĂ„ Merlotteâs tillsammans nĂ€r Sam tagit över stĂ€llet för snart fem Ă„r sedan. âKom igen nuâ, trugade hon mig. Sam la en arm om mig. Kenya log, men försvann sedan in i köket för att vĂ€xla nĂ„gra ord med Tack. Jag fick en plötslig ingivelse att berĂ€tta vad jag önskade mig. âJag hoppas mest att jag ska slippa att fĂ„ strykâ, sa jag i ett illa genomtĂ€nkt utbrott av öppenhjĂ€rtighet som mĂ„ste ha berott pĂ„ en kombination av att jag var sĂ„ trött efter jobbet och att klockan var sĂ„ mycket. âJag vill inte behöva Ă„ka till sjukhus. Jag vill inte behöva ha med nĂ„gra lĂ€kare att göra.â Jag vill inte heller behöva dricka nĂ„got vampyrblod, nĂ„got som botade en snabbt men samtidigt gav ett antal biverkningar. âAlltsĂ„ Ă€r mitt nyĂ„rslöfte att undvika att hamna i trasselâ, sa jag bestĂ€mt. Arlene sĂ„g ganska chockad ut, och Sam â nja, med Sam kunde man aldrig riktigt veta. Men jag hade ju redan kramat Arlene sĂ„ nu passade jag pĂ„ att krama Sam ocksĂ„, och kĂ€nde vĂ€rmen och styrkan i hans kropp. Man kan fĂ„ för sig att Sam Ă€r klen, Ă€nda tills man ser honom lasta av en varusĂ€ndning i bar överkropp. Han Ă€r vĂ€ldigt stark och smidig, och han har hög kroppstemperatur. Jag kĂ€nde honom kyssa mig pĂ„ huvudet, och sedan önskade vi varandra god natt allesammans och gick ut genom bakdörren. Sams pickup stod parkerad framför 24
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 24
2010-06-11 12.32
hans trailer, som stĂ„r bakom Merlotteâs i rĂ€t vinkel mot baren. Men nu gick han istĂ€llet och satte sig i Kenyas polisbil för att Ă„ka med till banken. Hon skulle köra hem honom sedan, och dĂ„ skulle han nog rasa i sĂ€ng. Han hade varit igĂ„ng i timmar precis som vi andra. NĂ€r Arlene och jag lĂ„ste upp vĂ„ra bilar la jag mĂ€rke till att Tack satt och vĂ€ntade i sin gamla pickup. Jag kunde slĂ„ vad om att han tĂ€nkte följa henne hem. Och sĂ„, efter att ett sista âgod nattâ trĂ€ngt igenom Louisiananattens kalla tystnad, skildes vi Ă„t för att pĂ„börja det nya Ă„ret. Jag körde ut pĂ„ Hummingbird Road för att ta mig hem till mitt hus, som ligger ungefĂ€r fem kilometer söder om baren. Det var en otrolig lĂ€ttnad att Ă€ntligen fĂ„ komma hem, och jag började slappna av inombords. Billyktorna svepte förbi de tĂ€tt stĂ„ende tallarna, grunden för hela traktens skogsindustri. Det var en oerhört mörk och kall natt. Det finns förstĂ„s inga gatlyktor ute pĂ„ landsvĂ€garna. Det var definitivt inga djur i rörelse, den saken var klar. Ăven om jag tĂ€nkte att jag mĂ„ste vara beredd pĂ„ rĂ„djur pĂ„ vĂ€gen sĂ„ körde jag mest pĂ„ autopilot. Mina enkla tankar var helt inriktade pĂ„ det jag skulle göra nĂ€r jag kom hem, nĂ€mligen tvĂ€tta ansiktet och dra pĂ„ mig mitt varmaste nattlinne och krypa i sĂ€ng. NĂ„gonting vitt dök upp i den gamla bilens helljus. Jag flĂ€mtade till, och var med ens vĂ€ckt ur min dĂ„siga lĂ€ngtan efter vĂ€rmen och tystnaden dĂ€r hemma. En springande man. Klockan tre pĂ„ natten pĂ„ nyĂ„rsdagen sprang han â för sitt liv, sĂ„g det ut som â landsvĂ€gen fram. Jag saktade ner och funderade pĂ„ vad jag borde göra. Jag var ensam, kvinna och obevĂ€pnad. Om han hade nĂ„got hemskt efter sig skulle Ă€ven jag kunna rĂ„ka illa ut. Ă andra sidan kunde jag ju inte bara strunta i en medmĂ€nniska i nöd. Jag hann precis se att mannen ifrĂ„ga var lĂ„ng, ljushĂ„rig och iförd endast
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 25
25
2010-06-11 12.32
ett par blĂ„jeans innan jag stannade bilen bredvid honom. Jag lutade mig över sĂ€tet och vevade ner rutan pĂ„ passagerarsidan. âBehöver du hjĂ€lp med nĂ„t?â ropade jag. Han gav mig en panikslagen blick och fortsatte springa. Och i samma ögonblick gick det upp för mig vem det var. Jag hoppade ur bilen och började kuta efter honom. âEric!â ropade jag. âDet Ă€r jag!â DĂ„ svĂ€ngde han runt. Han vĂ€ste och hade huggtĂ€nderna framme. Jag stannade sĂ„ tvĂ€rt att jag nĂ€stan snubblande omkull. SĂ„ strĂ€ckte jag fram hĂ€nderna i en fredsgest. Om Eric bestĂ€mde sig för att angripa mig kunde jag hĂ€lsa hem. SĂ„ gĂ„r det nĂ€r man försöker leka barmhĂ€rtig samarit. Men hur kom det sig att han inte kĂ€nde igen mig? Jag hade kĂ€nt honom i flera mĂ„nader. Enligt den invecklade hierarki som rĂ„dde bland vampyrerna och som jag höll pĂ„ att lĂ€ra mig var han Bills chef. Eric var Femte distriktets sheriff, en vampyr pĂ„ vĂ€g att komma upp sig i vĂ€rlden. Han var dessutom urlĂ€cker och kysstes som en hel skogsbrand, men det var inte hans mest framtrĂ€dande egenskaper just nu; snarare dĂ„ hans huggtĂ€nder och de starka hĂ€nderna han format till lĂ„nga klor. Eric var i full larmberedskap, och verkade lika rĂ€dd för mig som jag var för honom. Han flög inte pĂ„ mig. âUndan, kvinnaâ, varnade han mig. Han var hes, alldeles raspig och dan. âMen vad gör du hĂ€r ute?â âVem Ă€r du?â âDet vet du förbannat vĂ€l. Vad hĂ„ller du pĂ„ med? Varför Ă€r du hĂ€r omkring utan bil för?â Eric hade en elegant Corvette, vilket var helt i hans stil. âKĂ€nner du mig? Du vet vem jag Ă€r, alltsĂ„?â Det fick mig att haja till duktigt vĂ€rre. Och inte lĂ€t det som om han skĂ€mtade heller. Försiktigt sa jag: âDet Ă€r klart jag 26
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 26
2010-06-11 12.32
kĂ€nner dig, Eric. Om du inte har en enĂ€ggstvilling förstĂ„s. Men det har du vĂ€l inte?â âInte vet jag.â Han lĂ€t armarna falla, huggtĂ€nderna verkade dras tillbaka och han rĂ€tade pĂ„ sig sĂ„ att han inte lĂ€ngre stod alldeles hukad, vilket jag uppfattade som en klart stĂ€mningshöjande Ă„tgĂ€rd under omstĂ€ndigheterna. âVet du inte om du har en bror eller inte?â Jag fattade i stort sett ingenting. âNej. Jag vet inte. Ăr det Eric jag heter?â I skenet frĂ„n billyktorna sĂ„g han rent ynklig ut. âWow.â Jag kom inte pĂ„ nĂ„got vettigare att sĂ€ga. âEric Northman, det Ă€r det du brukar kalla dig nuförtiden. Varför Ă€r du hĂ€r ute?â âDet vet jag inte heller.â Jag började ana en viss tendens. âPĂ„ allvar? Du minns ingenting, alltsĂ„?â Jag försökte göra mig kvitt kĂ€nslan av att han nĂ€r som helst skulle brista ut i ett brett flin och börja förklara allting och skratta, och sedan dra in mig i nĂ„gon sorts förvecklingar som skulle sluta med att jagâ ⊠fick Ă€nnu mer stryk. âPĂ„ allvar.â Han tog ett steg nĂ€rmare och hans bara vita överkropp gav mig den trevliga sortens gĂ„shud. Det slog mig ocksĂ„ (nu nĂ€r jag inte var livrĂ€dd lĂ€ngre) hur ensam och övergiven han sĂ„g ut. SĂ„ hade jag aldrig sett den annars sĂ„ sjĂ€lvsĂ€kre Eric förut, och det gjorde mig sorgsen pĂ„ nĂ„got oförklarligt vis. âDu vet vĂ€l att du Ă€r vampyr i alla fall?â âJa.â FrĂ„gan verkade ha förvĂ„nat honom. âOch det Ă€r inte du.â âNej, jag Ă€r vĂ€ldigt mycket mĂ€nniska, och du fĂ„r allt ta och lova att du inte tĂ€nker göra illa mig. Fast det kunde du ju ha gjort vid det hĂ€r laget. Men en sak ska du veta, Ă€ven om du inte minns det just nu: vi Ă€r typ vĂ€nner.â âJag ska inte göra dig illa.â
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 27
27
2010-06-11 12.32
Jag pĂ„minde mig sjĂ€lv om att hundratals och Ă„ter hundratals mĂ€nniskor mĂ„ste ha hört exakt de orden strax innan Eric slet upp halsen pĂ„ dem. Men faktum kvarstod: vampyrer behöver inte döda nĂ€r deras första Ă„r Ă€r till Ă€nda. En och annan smutt blod dĂ„ och dĂ„, det Ă€r normen. NĂ€r Eric nu sĂ„g sĂ„ borttappad ut var det svĂ„rt att förestĂ€lla sig att han kunde slita mig i stycken med sina bara hĂ€nder. En gĂ„ng hade jag sagt till Bill att det smartaste rymdvarelserna kunde göra (nĂ€r de kom och invaderade jorden) vore att klĂ€ ut sig till slokörade kaniner. âKom och sĂ€tt dig i bilen innan du fryser dig fördĂ€rvadâ, sa jag. Ă terigen kĂ€ndes det som om jag höll pĂ„ att bli indragen i elĂ€nde, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till annars. âOch vi kĂ€nner verkligen varann?â sa han som om han tvekade inför att sĂ€tta sig i samma bil som en sĂ„ pass skrĂ€ckin jagad kvinna som jag: tjugofem centimeter kortare, mĂ„nga kilo ÂlĂ€ttare och ett antal Ă„rhundraden yngre Ă€n han sjĂ€lv. âJaâ, sa jag utan att lyckas dölja en viss irritation. Jag var inte alltför nöjd med mig sjĂ€lv, för jag undrade sĂ„ smĂ„tt om jag inte höll pĂ„ att gĂ„ i en fĂ€lla av nĂ„got slag, en fĂ€lla som det i och för sig var svĂ„rt att förstĂ„ vitsen med. âKom igen dĂ„, Eric, jag fryser som bara den och det gör du ocksĂ„.â Inte för att vampyrer verkade kĂ€nna av temperaturvĂ€xlingar sĂ€rskilt mycket, inte som regel i alla fall; men till och med Eric verkade faktiskt ha gĂ„shud nu. De döda kan visst frysa. De överlever det â de överlever nĂ€stan allt â men som jag förstĂ„r det gör det vĂ€ldigt ont. âMen Gud, Eric, du Ă€r ju barfota ocksĂ„.â Jag hade inte sett det förrĂ€n nu. Jag tog hans hand; han lĂ€t mig gĂ„ tillrĂ€ckligt nĂ€ra för att jag skulle kunna göra det. Sedan lĂ€t han mig leda honom tillbaka till bilen och fösa in honom i passagerarsĂ€tet. Jag sa Ă„t honom att veva upp rutan och gick runt till förarsĂ€tet, och efter att ha 28
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 28
2010-06-11 12.32
studerat mekanismen en lĂ€ngre stund gjorde han som han blivit tillsagd. Jag drog fram en gammal filt frĂ„n baksĂ€tet (jag brukar ha den liggande dĂ€r under vintern för fotbollsmatcher och dylikt) och svepte in honom i den. Han huttrade givetvis inte, för han var ju vampyr, men jag stod bara inte ut med att se all den dĂ€r nakna huden i kylan. Jag vred upp vĂ€rmen till max, vilket i min gamla bil inte innebĂ€r sĂ„ vĂ€rst mycket. Aldrig tidigare hade Erics bara hud fĂ„tt mig att kĂ€nna mig kall â de andra gĂ„ngerna nĂ€r jag sett sĂ„ hĂ€r mycket av Erics kropp hade effekten blivit den rakt motsatta. Jag var sĂ„ trött och vimmelkantig att jag skrattade till för mig sjĂ€lv innan jag hann censurera tankarna. Han blev alldeles hĂ€pen och tittade pĂ„ mig frĂ„n sidan. âDu var den sista jag hade rĂ€knat med att trĂ€ffaâ, sa jag. âHade du tĂ€nkt hĂ€lsa pĂ„ Bill eller? Han Ă€r bortrest, nĂ€mligen.â âBill?â âVampyren som bor hĂ€r ute? Min expojkvĂ€n?â Han skakade pĂ„ huvudet. Han hade Ă„tergĂ„tt till att vara fullstĂ€ndigt livrĂ€dd. âSĂ„ du vet inte hur du hamnade hĂ€r över huvud taget?â Han skakade pĂ„ huvudet igen. Jag gjorde mitt bĂ€sta för att tĂ€nka efter riktigt ordentligt, men mitt bĂ€sta var inte gott nog, sĂ„ utsliten var jag. Visserligen hade jag fĂ„tt en adrenalinkick nĂ€r jag fĂ„tt syn pĂ„ figuren som sprang lĂ€ngs vĂ€gen i mörkret, men kicken hade snabbt gĂ„tt över. Jag svĂ€ngde in pĂ„ uppfarten till mitt hus och körde genom den svarta, tysta skogen pĂ„ den vĂ€lskötta, jĂ€mna uppfarten â det var ingen mindre Ă€n Eric som hade betalat för den nya grusÂlĂ€ggningen. Och det var dĂ€rför han nu satt i min bil istĂ€llet för att rĂ€nna
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 29
29
2010-06-11 12.32
runt i natten som en vit jĂ€ttekanin. Han hade varit smart nog att ge mig det jag verkligen ville ha. (Sedan hade han förstĂ„s ocksĂ„ försökt fĂ„ mig i sĂ€ng i flera mĂ„nader. Men uppfarten hade han gett mig för att jag verkligen behövt fĂ„ den fixad.) âDĂ„ var vi frammeâ, sa jag och körde runt till baksidan av huset. Jag stĂ€ngde av motorn. Tack och lov hade jag kommit ihĂ„g att lĂ€mna ytterbelysningen tĂ€nd nĂ€r jag Ă„kte till jobbet innan. Annars hade vi suttit dĂ€r i totalt beckmörker. âĂr det hĂ€r du bor?â Han tittade nervöst ut över glĂ€ntan dĂ€r huset lĂ„g och verkade inte riktigt vilja gĂ„ frĂ„n bilen till bakdörren. âJaâ, sa jag trött. Han spĂ€rrade upp ögonen sĂ„ att vitorna blĂ€nkte runt de blĂ„ irisarna. âĂh men skĂ€rp dig nuâ, sa jag brutalt. Jag klev ur bilen och gick uppför trappan till verandan pĂ„ baksidan. Jag brukar inte lĂ„sa dörren dit, för varför skulle man lĂ„sa dörren till en inglasad veranda. DĂ€remot lĂ„ser jag alltid dörren in till sjĂ€lva huset, och efter att ha fumlat med nyckeln i nĂ„gra sekunder öppnade jag sĂ„ att ljuset inifrĂ„n köket fick sprida sig över gĂ„rdsplanen. âDu Ă€r vĂ€lkommen inâ, sa jag sĂ„ att han skulle kunna gĂ„ över tröskeln. Han kilade in efter mig, insvept i filten och allt. I skenet frĂ„n taklampan i köket sĂ„g Eric rĂ€tt elĂ€ndig ut. Hans bara fötter blödde, vilket jag inte mĂ€rkt innan. âMen Ericâ, sa jag sorgset och tog fram en kastrull ur ett skĂ„p och vred pĂ„ varmvattnet i diskhon. Han skulle lĂ€ka snabbt som attan precis som alla andra vampyrer, men jag kunde inte lĂ„ta bli att tvĂ€tta rent sĂ„ren pĂ„ honom. Jeansen var vĂ€ldigt smutsiga nertill. âTa av dig demâ, sa jag. Om han hade dem pĂ„ medan jag tvĂ€ttade av honom skulle de ju bara bli blöta. Utan minsta antydan till flin eller nĂ„got annat tecken pĂ„ att han skulle ha roligt Ă„t denna vĂ€ndning klev Eric ur jeansen. 30
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 30
2010-06-11 12.32
Jag slĂ€ngde ut dem pĂ„ verandan för att tvĂ€tta dem dagen dĂ€rpĂ„ och försökte sedan lĂ„ta bli att glo ihjĂ€l mig pĂ„ min gĂ€st, som stod dĂ€r i ett par smĂ„tt extrema, ljusröda tangakalsonger vars stretchtyg definitivt var hĂ„rt prövat. Jaha ja, det var ytterligare en rejĂ€l överraskning. Jag hade sett Erics underklĂ€der en gĂ„ng förut â en gĂ„ng mer Ă€n jag borde, med andra ord â och dĂ„ hade han haft boxershorts i siden. Gick mĂ€n verkligen och bytte stil sĂ„dĂ€r hux flux? Vampyren krĂ„made sig inte och fĂ€llde heller ingen kommentar, utan svepte bara Ă„ter in sin bleka kropp i filten. Hmm. Inget hade kunnat övertyga mig mer om att han verkligen inte var sig sjĂ€lv lĂ€ngre. Eric var lĂ„gt rĂ€knat etthundranittiofem centimeter ren och skĂ€r prakt (en kritvit sĂ„dan, men Ă€ndĂ„) och det var han sjĂ€lv ytterst medveten om. Jag pekade pĂ„ en av stolarna vid köksbordet. Han drog lydigt ut den och satte sig. Jag böjde mig och stĂ€llde kastrullen pĂ„ golvet framför honom, och stoppade varsamt ner hans stora fötter i vattnet. Varmvattnet fick honom att stöna till. OcksĂ„ vampyrer kĂ€nner av sĂ„ starka kontraster, antar jag. Jag tog fram en ren trasa och flytande tvĂ„l frĂ„n diskhon, och sĂ„ tvĂ€ttade jag hans fötter. Jag tog god tid pĂ„ mig eftersom jag försökte komma pĂ„ vad jag skulle göra hĂ€rnĂ€st. âDu var ute mitt i nattenâ, pĂ„pekade han lite trevande. âJag var pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n jobbet, som du ser pĂ„ mina klĂ€der.â Jag hade pĂ„ mig vĂ„r vinteruniform: en lĂ„ngĂ€rmad bĂ„tringad T-shirt med âMerlotteâs Barâ broderat över vĂ€nstra bröstet, och ett par svarta slacks. âKvinnor borde inte vara ute ensamma sĂ„ sent pĂ„ nattenâ, sa han klandrande. âNĂ€hĂ€?â âJo, för kvinnor löper större risk att bli utsatta för angrepp Ă€n mĂ€n, och dĂ€rför Ă€r det extra viktigt att de har sĂ€llskââ
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 31
31
2010-06-11 12.32
âDet var inte en allvarligt menad frĂ„gaâ, sa jag. âJag hĂ„ller med dig, alltsĂ„. Du behöver inte omvĂ€nda mig. Jag hade helst sluppit att jobba sĂ„hĂ€r sent.â âMen varför gjorde du det dĂ„?â âFör att jag behöver pengarnaâ, sa jag, torkade hĂ€nderna, drog fram sedelbunten ur fickan och la den pĂ„ bordet sĂ„ att jag inte skulle glömma bort den. âJag har huset att sköta om, bilen Ă€r gammal, och sen Ă€r det fastighetsskatten, försĂ€kringarnaâ ⊠precis som alla andraâ, la jag till sĂ„ att han inte skulle tycka att jag var onödigt gnĂ€llig. Jag hatade att hĂ„lla pĂ„ och tycka synd om mig sjĂ€lv sĂ„ att andra hörde, men han hade ju faktiskt frĂ„gat. âHar du ingen man i hushĂ„llet?â DĂ„ och dĂ„ mĂ€rks det hur gamla de Ă€r Ă€ndĂ„, vampyrerna. âJag har en bror. Fast jag minns inte om du har trĂ€ffat Jason nĂ„n gĂ„ng.â Det var ett sĂ„r pĂ„ Erics vĂ€nstra fot som sĂ„g sĂ€rskilt otĂ€ckt ut. Jag hĂ€llde upp lite mer varmvatten i kastrullen sĂ„ att vattnet inte skulle kallna, och sedan försökte jag skrubba bort all jord och smuts. Han ryckte till nĂ€r jag gjorde det, trots att jag tog det försiktigt. De mindre sĂ„ren och blĂ„naderna tycktes försvinna framför ögonen pĂ„ mig medan jag höll pĂ„. Varmvattenberedaren lĂ€t bakom mig, och det vĂ€lbekanta ljudet var lite trösterikt pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. âOch din bror tillĂ„ter att du har det dĂ€r arbetet?â Jag försökte se Jasons ansiktsuttryck framför mig nĂ€r han fick höra att jag rĂ€knade med att han skulle försörja mig under resten av livet pĂ„ grund av att jag var kvinna och inte borde arbeta utanför hemmets fyra vĂ€ggar. âMen herregud, Eric.â Jag sĂ„g pĂ„ honom med rynkad panna. âJason har sina egna problem.â Som till exempel att han var kroniskt sjĂ€lvupptagen och en sann kvinnojĂ€gare. Jag flyttade undan kastrullen och torkade varsamt av Eric, 32
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 32
2010-06-11 12.32
som nu var en vampyr med rena fötter. Sedan stĂ€llde jag mig upp med viss möda. Jag hade ont i ryggen, jag hade ont i fötterna. âMen du, jag tror jag tar och ringer till Pam. Hon vet sĂ€kert vad det Ă€r som har hĂ€nt med dig.â âPam?â Det var som att umgĂ„s med en ovanligt irriterande tvĂ„Ă„ring. âDin högra hand.â Han hade Ă€nnu en frĂ„ga, mĂ€rkte jag, och höll upp handen för att avbryta honom. âTa det lugnt nu. Jag ringer henne sĂ„ ska vi se vad det Ă€r som pĂ„gĂ„r.â âMen tĂ€nk om hon har vĂ€nt sig mot mig?â âDĂ„ Ă€r det bra om vi fĂ„r reda pĂ„ det. Ju förr desto bĂ€ttre.â Jag gick bort till den gamla vĂ€ggfasta telefonen vid bortre delen av köksbĂ€nken, dĂ€r det stod en hög pall. DĂ€r hade farmor alltid suttit under sina lĂ„nga telefonsamtal med penna och anteckningsblock i högsta hugg. Det gick inte en dag utan att jag saknade henne. Men just för tillfĂ€llet hade jag ingen plats i mitt inre för sorgearbete, eller ens nostalgi. Jag blĂ€ddrade igenom min lilla adressbok och hittade numret till Fangtasia, den vampyrbar i Shreveport som utgjorde Erics frĂ€msta inkomstkĂ€lla, liksom högkvarter för hans verksamhet i stort. Och stort var rĂ€tta ordet: jag visste inte exakt vad hans övriga inkomstbringande projekt gick ut pĂ„, bara att de var omfattande. Jag hade ingen större lust att ta reda pĂ„ det heller. Jag hade lĂ€st i Shreveports lokaltidning att ocksĂ„ Fangtasia gĂ„tt ut hĂ„rt med nyĂ„rsfirandet â âEtt riktigt bitigt tolvslagâ â sĂ„ jag visste att nĂ„gon skulle vara dĂ€r Ă€ven sĂ„hĂ€r dags. Medan signalerna gick fram öppnade jag kylskĂ„pet och tog fram en flaska blod Ă„t Eric. Jag satte den i mikron och stĂ€llde in timern. Eric följde varje moment med Ă€ngslig blick. âFangtasiaâ, hördes en mansröst med utlĂ€ndsk brytning. âChow?â
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 33
33
2010-06-11 12.32
âJa det stĂ€mmer, vad kan jag stĂ„ till tjĂ€nst med?â Han hade nĂ€stan glömt bort att iklĂ€ sig rollen av förförisk vampyr, men hann precis rĂ€tta till det. âDet Ă€r Sookie.â âJahaâ, sa han med betydligt mindre tillgjord röst. âJa ja, gott nytt Ă„r pĂ„ dig, Sookie. Men vi har rĂ€tt mycket att stĂ„ i hĂ€r just nu.â âLetar ni efter nĂ„n kanske?â LĂ„ng, laddad tystnad. âEtt ögonblickâ, sa han och sedan hördes ingenting. âPamâ, sa Pam. Hon hade lyft pĂ„ luren sĂ„ ljudlöst att jag hoppade till nĂ€r jag hörde hennes röst. âHar du fortfarande en hĂ€rskare?â Jag visste inte hur mycket jag kunde sĂ€ga pĂ„ telefon. Jag ville veta om det var hon som hade försatt Eric i hans nuvarande tillstĂ„nd, eller om hon fortfarande var hans underlydande. âDet har jagâ, sa hon med stadig röst. Hon förstod vad jag var ute efter. âVi befinner oss iâ ⊠vi har vissa problem.â Jag grubblade lite pĂ„ det tills jag var sĂ€ker pĂ„ att jag lĂ€st rĂ€tt mellan raderna. Det Pam menade var att hon fortfarande lydde under Eric, och att hans följe var utsatt för nĂ„gon sorts angrepp eller befann sig i ett krislĂ€ge av nĂ„got slag. Jag sa: âHan Ă€r hos mig.â Pam uppskattade nĂ€r man var rakt pĂ„ sak. âLever han?â âJapp.â âNĂ„gra skador?â âMentala.â Nu blev det en riktigt lĂ„ng paus. âUtgör han en fara för dig?â Nog för att Pam sket rĂ€tt kraftigt i om Eric bestĂ€mde sig för att tömma mig till sista blodsdroppen; det hon egentligen ville 34
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 34
2010-06-11 12.32
veta var vĂ€l om jag tĂ€nkte ta hand om honom. âDet tror jag inte, inte för tillfĂ€llet i alla fallâ, sa jag. âDet hela verkar ha satt sig pĂ„ minnet.â âJag hatar hĂ€xor. Ni mĂ€nniskor gjorde helt rĂ€tt nĂ€r ni brĂ€nde dem pĂ„ bĂ„l.â Med tanke pĂ„ att samma mĂ€nniskor gladeligen hade kört sina trĂ€pĂ„lar rakt i hjĂ€rtat pĂ„ första bĂ€sta vampyr fann jag hennes uttalande en smula komiskt â men inte sĂ„ vĂ€rst, pĂ„ grund av den sena timmen. Jag hann till och med glömma bort vad hon pratade om. Jag gĂ€spade. âVi kommer imorgon kvĂ€llâ, sa hon till slut. âKan du ha honom dĂ€r över dan? Det Ă€r knappt fyra timmar kvar till gryningen. Har du ett sĂ€kert gömstĂ€lle Ă„t honom?â âJa. Men dĂ„ fĂ„r ni allt komma hit sen. Lova det. Jag har fĂ„tt nog av all skit ni vampyrer hĂ„ller pĂ„ med.â I vanliga fall brukade jag inte uttrycka mig pĂ„ det sĂ€ttet, men som sagt: det var lĂ„ngt in pĂ„ smĂ„timmarna. âVi kommer.â Vi la pĂ„ samtidigt. Eric hade inte slĂ€ppt mig med blicken. Hans hĂ„r var ett enda rufsigt virrvarr av blonda lockar och tovor. Han har exakt samma hĂ„rfĂ€rg som jag, och jag har ju blĂ„ ögon precis som han, men dĂ€r slutar ocksĂ„ likheterna. Jag övervĂ€gde att borsta hĂ„ret pĂ„ honom, men jag var alldeles för trött. âOkej, sĂ„hĂ€r blir detâ, sa jag. âDu stannar hĂ€r resten av natten och under morgondan, och sen kommer Pam och de andra förbi och hĂ€mtar dig imorgon kvĂ€ll och berĂ€ttar för dig vad som Ă€r i görningen.â âDu slĂ€pper vĂ€l inte in nĂ„n?â frĂ„gade han. Han hade druckit ur flaskan med blod och sĂ„g inte lika hĂ€rjad ut lĂ€ngre, vilket var en lĂ€ttnad. âJag ska göra mitt bĂ€sta för att du ska kunna kĂ€nna dig sĂ€ker
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 35
35
2010-06-11 12.32
hĂ€râ, sa jag nĂ„gorlunda ömsint. Jag gned mig i ansiktet. Jag var pĂ„ god vĂ€g att somna stĂ„ende. âKom med hĂ€râ, sa jag och tog hans hand. Med ett fast grepp om filten i andra handen följde han efter mig; en enda stor vit jĂ€tte i minimala röda kalsonger. Mitt gamla hus har blivit tillbyggt under Ă„rens lopp, men det har förblivit ansprĂ„kslöst. OvanvĂ„ningen hade kommit till kring förra sekelskiftet och rymmer tvĂ„ extra sovrum och ett vindsförrĂ„d med stĂ„höjd, men det Ă€r sĂ€llan jag gĂ„r upp dit numera. Jag har stĂ€ngt dit upp för att hĂ„lla nere vĂ€rme- och luftkonditioneringskostnaderna. PĂ„ nedervĂ„ningen ligger tvĂ„ sovrum: ett mindre, som jag sjĂ€lv sov i tills farmor dog, och sedan hennes gamla, större rum som ligger mittemot. Jag hade flyttat in dit efter att hon gick bort. Men det gömstĂ€lle Bill hade byggt Ă„t sig fanns i mitt förra rum. Nu ledde jag in Eric dit, tĂ€nde lampan och sĂ„g till sĂ„ att bĂ„de persiennerna och gardinerna var fördragna ordentligt. Sedan öppnade jag garderobsdörren, föste undan det lilla som fanns dĂ€r inne och lyfte pĂ„ mattbiten som lĂ„g ovanpĂ„ golvet sĂ„ att golvluckan blev synlig. Under den fanns ett ljustĂ€tt utrymme som Bill byggt för nĂ„gra mĂ„nader sedan för att kunna sova över hos mig vissa dagar eller för att ha som gömstĂ€lle om det av nĂ„gon anledning inte var sĂ€kert hemma hos honom. Bill tyckte om att ha en hemlig tillflykts ort och jag trodde sĂ€kert att han hade flera andra som jag inte kĂ€nde till. Om jag hade varit vampyr (Gud förbjude) sĂ„ hade jag i alla fall haft det för egen del. Jag fick skjuta alla tankar pĂ„ Bill Ă„t sidan nĂ€r jag visade min motvillige gĂ€st att mattan föll tillbaka pĂ„ sin plats nĂ€r luckan stĂ€ngdes. âNĂ€r jag vaknar sen gĂ„r jag och stoppar tillbaka grejerna sĂ„ att det ser orört utâ, försĂ€krade jag honom och log uppmuntrande. âMĂ„ste jag krypa ner redan nu?â frĂ„gade han. TĂ€nka sig: Eric bad mig om förhĂ„llningsorder. VĂ€rlden var 36
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 36
2010-06-11 12.32
sig inte det minsta lik. âNejâ, sa jag och försökte lĂ„ta engagerad. âDet mĂ„ste du inte. Bara se till att ta dig ner innan solen gĂ„r upp. Det kan du ju inte missa, eller hur? Jag menar du kan vĂ€l inte somna sĂ„ att du vaknar upp i solljuset?â Han tĂ€nkte efter lite och skakade pĂ„ huvudet. âNejâ, sa han. âDet gĂ„r inte, det vet jag. Kan jag följa med till ditt rum nu?â Herrejösses vilken hundvalpsblick en urĂ„ldrig, en och nittiofem lĂ„ng vampyr kunde fĂ„ till dĂ„. Det var bara för mycket alltihop. Jag hade inte nog med energi för att skratta, sĂ„ jag bara fnissade till lite bara. âKom dĂ„â, sa jag. Min röst var lika slutkörd som mina stackars ben. Jag slĂ€ckte lampan, gick igenom korridoren och tĂ€nde inne i det andra rummet, som var gult och vitt och rent och varmt. SĂ„ vek jag undan överkastet och tĂ€cket. Medan Eric satte sig i en fĂ„tölj som stod lĂ€ngs andra sidan av sĂ€ngen tog jag av mig skorna och strumporna, tog fram ett lĂ„ngt nattlinne ur byrĂ„n och drog mig tillbaka till badrummet. Efter tio minuter var jag klar. TĂ€nderna var borstade och jag var insvept i ett vĂ€ldigt gammalt, vĂ€ldigt mjukt flanellnattlinne som var krĂ€mfĂ€rgat och mönstrat med blĂ„ blommor. Axelbanden var slitna och volangen lĂ€ngs fĂ„llen var i ett bedrövligt skick. men jag tyckte om det som det var. NĂ€r jag slĂ€ckt lampan kom jag pĂ„ att hĂ„ret fortfarande var uppsatt i hĂ€stsvans, sĂ„ jag drog loss hĂ„rbandet och skakade pĂ„ huvudet sĂ„ att hĂ„ret skulle falla ut. Till och med hĂ„rbottnen verkade slappna av, och jag drog en suck av djupaste vĂ€lbehag. NĂ€r jag tagit mig upp i den höga gamla sĂ€ngen bestĂ€mde sig mitt sĂ€llskap för att jag hade det lite för bra. Hade jag sagt Ă„t honom att han fick lĂ€gga sig i sĂ€ngen bredvid mig kanske? Ja ja, tĂ€nkte jag och kurade ner mig i de mjuka gamla sĂ€ngklĂ€derna; om Eric hade siktet instĂ€llt pĂ„ mig var jag Ă€ndĂ„ för trött för att orka bry mig. âKvinna?â
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 37
37
2010-06-11 12.32
âMm.â âVad heter du?â âSookie. Sookie Stackhouse.â âJag vill tacka dig, Sookie.â âSĂ„ lite sĂ„, Eric.â Bara för att han lĂ€t sĂ„ vilsen â den Eric jag kĂ€nde hade aldrig haft nĂ„got annat perspektiv Ă€n att folk skulle passa upp pĂ„ honom â kĂ€nde jag efter under tĂ€cket och letade efter hans hand. NĂ€r jag fann den tog jag tag i den. Han vred sin handflata mot min och sĂ„ knĂ€ppte vi ihop hĂ€nderna. Och trots att jag aldrig trott att det var möjligt att somna medan jag höll en vampyr i handen sĂ„ var det precis vad jag gjorde.
38
DoÌd i andras oÌgon_inlaga_POC.indd 38
2010-06-11 12.32