9789132168826

Översättning: Carina Jansson

www.wahlstroms.se Copyright © 2012 by Kiera Cass All rights reserved First published by HarperTeen, an imprint of HarperCollins Publishers, in 2012 Kiera Cass asserts the moral right to be identifi d as the author of the work Originalets titel The Selection Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsfoto © 2012 by Gustavo Marx/Mergeleft eps., Inc. Omslag Emma Graves Sättning Kapish produktion Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16882-6

Hej, pappa! *vinkar*

1

När brevet kom blev mamma helt lyrisk. Hon bestämde sig där och då för att alla våra bekymmer var lösta, borta för alltid.

Den enda haken i hennes lysande plan var jag. Jag brukar inte vara en särskilt olydig dotter, men här drog jag gränsen.

Jag ville inte bli en kunglighet. Och jag ville inte bli en Etta.

Jag ville inte ens försöka.

Jag gömde mig på mitt rum, det enda stället där jag kunde undvika pladdret i huset, och försökte komma på ett argument som skulle övertyga henne. Hittills hade jag en gedigen samling uppriktiga åsikter … men hon skulle nog inte lyssna på en enda av dem.

Jag skulle inte kunna undvika henne länge till. Det var snart middagsdags, och eftersom jag var äldst av oss barn som bodde kvar hemma var det min uppgift att laga maten. Jag hävde mig ur sängen och gick ut på slagfältet.

Mamma gav mig en blick, men sa ingenting.

Vi rörde oss tyst kring varandra i köket och matsalen medan jag stekte kyckling, kokade pasta, skar upp äppelskivor och dukade bordet för fem. Om jag tittade upp blängde hon på mig som om hon försökte pressa mig att vilja samma saker som 7

hon ville. Så gjorde hon ofta. Om jag till exempel inte ville ta mig an ett visst jobb för att jag visste att familjen i fråga var onödigt oförskämd. Eller om hon ville att jag skulle storstäda när vi inte hade råd att anlita en Sexa.

Ibland fungerade det, ibland inte. Men den här gången var jag obeveklig.

Hon tålde mig inte när jag var envis, men eftersom jag hade ärvt den egenskapen av henne borde hon inte bli så förvånad.

I och för sig handlade det här inte bara om mig. Mamma hade varit spänd den senaste tiden. Sommaren gick mot sitt slut och snart skulle vi tvingas ta itu med kylan. Och oron.

Mamma ställde tekannan mitt på bordet med en ilsken duns. Det vattnade sig i munnen vid tanken på te med citron, men jag måste vänta – det vore slöseri att ta mitt glas nu och sedan tvingas dricka vatten till maten. ”Skulle det vara så fruktansvärt att fylla i blanketten?” frågade hon när hon inte längre kunde behärska sig. ”Urvalet skulle kunna vara en fantastisk möjlighet för dig, för oss allihop.”

Jag suckade högt. Att behöva fylla i den där blanketten var ungefär det värsta jag kunde föreställa mig, lite som att dö en smula.

Det var ingen hemlighet att rebellerna – de underjordiska kolonierna som hatade Illéa, vår stora och förhållandevis unga nation – attackerade palatset såväl våldsamt som ofta. Vi hade sett dem i Carolina tidigare. En av fredsdomarnas hus brändes ner till grunden och några Tvåor fi k sina bilar vandaliserade.

De organiserade till och med en storslagen rymning från ett fängelse vid ett tillfälle, men eftersom de enda de befriade var en tonårstjej som lyckats bli gravid och en Sjua som var niobarnspappa kunde jag inte låta bli att tycka att de gjorde rätt den gången.

8

Men bortsett från den potentiella faran kändes det som om det skulle göra ont i hjärtat att ens överväga Urvalet. Jag log för mig själv när jag tänkte på alla anledningar att stanna kvar precis där jag var. ”De senaste åren har varit väldigt svåra för din far”, väste hon. ”Om du har någon medkänsla alls borde du tänka på honom.”

Pappa. Ja. Jag ville verkligen hjälpa pappa. Och May och Gerad. Och, antar jag, till och med mamma. När hon lade fram det på det där sättet var det lätt att hålla sig för skratt. Vår situation hade varit pressad alldeles för länge. Jag undrade om pappa såg det här som en väg tillbaka, om pengar faktiskt kunde göra saker och ting bättre.

Vi var inte så illa ute att vi fruktade för vår överlevnad eller så. Vi var inte utblottade. Men inte så långt ifrån heller, antar jag.

Vår kast stod bara tre steg över det absoluta bottenskiktet.

Vi var konstnärer. Och konstnärer och klassiska musiker stod bara tre steg över smutsen. Bokstavligt talat. Vår ekonomi var spänd som en bågsträng och vår inkomst var helt och hållet beroende av de skiftande årstiderna.

Jag mindes att jag läst i en gammal sliten historiebok att de stora helgerna brukade klämmas in under vintermånaderna.

Något som kallades halloween, följt av thanksgiving, jul och nyår. Alla på rad direkt efter varandra.

Julen var sig fortfarande lik. Man kan inte precis påverka ett gudomligt väsens födelsedatum. Men när Illéa hade slutit det stora fredsavtalet med Kina flyttades nyår till januari eller februari, beroende på månen. De fle ta av de fristående högtiderna från vår del av världen slogs ihop och kallades helt enkelt för tacksamhetshelgen. Den inföll på sommaren, och det 9

var då vi firade Illéas tillkomst och gladdes åt att vi fortfarande fanns kvar.

Jag visste inte vad halloween var. Den högtiden återinfördes aldrig.

Så vid minst tre tillfällen om året arbetade hela familjen heltid. Pappa och May gjorde sina konstverk och mecenaterna köpte dem för att ge bort som gåvor. Mamma och jag uppträdde på fester – jag sjöng och hon spelade piano – och vi tackade inte nej till ett enda jobb, om det gick att undvika. När jag var yngre var jag livrädd varenda gång jag skulle uppträda inför publik, men nu försökte jag bara jämställa mig själv med bakgrundsmusik. Det var så våra uppdragsgivare betraktade oss – som något avsett att höras men inte ses.

Gerad hade fortfarande inte upptäckt sin talang, men han var bara sju. Än fanns det lite tid kvar.

Snart skulle löven skifta färg och vår lilla värld skulle bli osäker igen. Fem munnar att mätta men bara fyra arbetare.

Inga garantier om anställning förrän i juletid.

När jag tänkte på det sättet framstod Urvalet som en räddningslina, något tryggt som jag kunde gripa tag i. Det där dumma brevet kunde lyfta upp mig ur mörkret, och jag kunde ta min familj med mig.

Jag kastade en blick på mamma. För att vara en Femma var hon lite rundlagd, vilket var konstigt. Hon var inget matvrak, och vi hade i vilket fall som helst inte särskilt mycket att äta.

Kanske var det bara så en kropp såg ut efter fem barn. Hennes hår var rött, som mitt, men fullt av gnistrande vita slingor. De hade dykt upp plötsligt och i överfl d för ungefär två år sedan.

Hon hade rynkor i ögonvrårna trots att hon fortfarande var rätt ung och hon hukade lite när hon rörde sig, som om hon bar en osynlig tyngd på sina axlar.

10

Jag visste att hon hade det tungt. Och jag visste att det var därför hon hade börjat försöka manipulera mig. Vi hade det kämpigt nog som det var, och när hösten nu stillsamt smög sig allt närmare blev hon mycket mer lättirriterad. Jag visste att hon tyckte att jag var oresonlig som inte ens ville fylla i en fånig liten blankett.

Men det fanns saker – viktiga saker – i vår enkla tillvaro som jag älskade. Och det där pappersarket kändes som en tegelmur mellan mig och det jag ville ha. Kanske var det inte ens något jag kunde få, men det var ändå mitt. Jag var inte beredd att offra mina drömmar, hur mycket min familj än betydde för mig. Dessutom hade jag redan gett dem så mycket.

Jag var äldst av oss nu när Kenna hade gift sig och Kota var borta, och jag hade tagit mig an rollen så fort jag kunde. Jag gjorde mitt bästa för att bidra. Vi planerade min hemundervisning runt repetitionerna, som upptog större delen av min tid eftersom jag utöver sången också försökte bemästra flera instrument.

Men nu när brevet hade kommit spelade mitt arbete ingen roll längre. Som mamma såg det var jag redan drottning.

Om jag varit smart skulle jag ha gjort mig av med det där dumma kuvertet innan pappa, May och Gerad kom hem. Men jag kunde ju inte förutse att mamma skulle gömma det i sin fi ka eller att hon skulle plocka fram det mitt under middagen. ”’Till huset Singer’!” sjöng hon ut.

Jag försökte rycka brevet ur hennes hand, men hon var för snabb för mig. Alla skulle få veta förr eller senare i alla fall, men på det här viset skulle alla ställa sig på hennes sida. ”Mamma, snälla!” vädjade jag. ”Jag vill höra!” pep May. Föga förvånande. Min lillasyster såg ut precis som jag, förutom att hon låg tre år efter. Men medan 11

våra utseenden var näst intill identiska var våra personligheter raka motsatsen. Till skillnad från mig var hon utåtriktad och hoppfull. Och för tillfället fullständigt killgalen. Allt det här skulle framstå som ofattbart romantiskt i hennes ögon.

Jag kände att jag rodnade av förlägenhet. Pappa lyssnade uppmärksamt och May studsade nästan av iver. Gerad, den raringen, fortsatte bara äta. Mamma harklade sig och fortsatte. ”’Enligt den senaste folkräkningen är en ensamstående kvinna mellan sexton och tjugo års ålder för närvarande hemmahörande i ert hushåll. Vi vill göra er uppmärksamma på en kommande möjlighet att hedra vår ärade nation Illéa.’”

May pep igen och grep tag i min arm. ”Det är dig de menar!” ”Jag vet, din lilla markatta. Släpp mig innan armen går av.”

Men hon tog bara min hand och fortsatte studsa på stolen. ”’Vår dyrkade prins, Maxon Schreave’”, fortsatte mamma, ”’blir myndig senare den här månaden. När han nu träder in i nästa del av sitt liv hoppas han göra det med en partner vid sin sida, genom att gifta sig med en sann dotter av Illéa. Om er berättigade dotter, syster eller skyddsling är intresserad av möjligheten att bli prins Maxons brud och Illéas ärade prinsessa, fyll då i bifogade formulär och lämna det till ert lokala provins­kontor. Genom en lottdragningsceremoni kommer en kvinna från varje provins att utses och få tillfälle att möta prinsen. Deltagarna kommer att erbjudas boende i det kungliga palatset i Angeles under besöket. Deltagarnas familjer kommer att bli generöst kompenserade …’” Hon drog ut på orden för effektens skull. ”’… för sin storsinthet gentemot kungafamiljen.’”

Jag himlade med ögonen medan hon fortsatte läsa. Det var så här det gick till med söner. Flickor som föddes som prinsessor giftes bort i olika försök att stärka våra unga relationer med andra länder. Jag förstod varför – alla behöver allierade. Men 12

jag tyckte inte om det. Jag hade ännu inte sett det hända, och jag hoppades att jag aldrig skulle behöva göra det. Kungafamiljen hade inte frambringat en prinsessa på tre generationer. Prinsar, däremot, gifte sig med kvinnor av folket för att upprätthålla moralen i vår stundtals instabila nation. Avsikten med Urvalet var nog att föra oss samman och påminna alla om att själva nationen Illéa växte fram från praktiskt taget ingenting.

Inget av alternativen lät särskilt bra i mina öron. Och tanken på att vara med i en tävling där hela landet kunde titta på medan en uppblåst liten fjant valde den snyggaste och ytligaste av deltagarna, så att hon senare kunde stå som ett tigande kuttersmycke vid hans sida när han var med i teve … Det fi k mig att vilja skrika högt. Fanns det något som kunde vara mer förnedrande?

Dessutom hade jag varit hemma hos tillräckligt många Tvåor och Treor för att veta att jag aldrig ville bli en av dem, än mindre en Etta. Bortsett från när vi gick hungriga var jag rätt nöjd med att vara en Femma. Det var mamma som ville klättra i kastsystemet, inte jag. ”Och det är väl klart att han skulle älska America! Hon är ju så vacker!” utbrast mamma och såg ut att vara på väg att svimma. ”Mamma, snälla. I bästa fall är jag medelmåttig.” ”Det är du inte alls!” protesterade May. ”För jag ser ut precis som du, och jag är bedårande!”

Hon log så brett att jag inte kunde hålla mig för skratt. Och hon hade en poäng. För May var verkligen vacker.

Men det berodde inte bara på hennes ansikte, hennes vinnande leende och hennes klara ögon. May utstrålade en energi, en entusiasm, som fi k alla att vilja vara nära henne. May var fängslande, och det var faktiskt inte jag.

13

”Vad tycker du, Gerad? Tycker du att jag är vacker?” frågade jag.

Allas blickar vändes mot familjens yngsta medlem. ”Nej! Tjejer är äckliga!” ”Gerad, snälla.” Mamma suckade uppgivet, men inte argt.

Det var svårt att bli arg på honom. ”America, nog vet du väl att du ser väldigt bra ut?” ”Hur kommer det sig i så fall att det aldrig är någon som bjuder ut mig?” ”Nog kommer de hit och försöker, men jag sjasar alltid bort dem. Mina fli kor är för fi a för att gifta sig med Femmor. Kenna fi k en Fyra, och du kan säkert lyckas ännu bättre.” Mamma smuttade på sitt te. ”Han heter James. Sluta kalla honom för en siffra. Och när har någon varit här och försökt bjuda ut mig?” Jag hörde min röst bli allt gällare. Jag har aldrig sett en enda kille knacka på dörren. ”De har hållit på ett tag”, sa pappa och öppnade munnen för första gången under samtalet. Hans röst lät lite sorgsen och han stirrade stint ner i sitt te. Jag försökte komma på vad som gjort honom så upprörd. Att killar kom och knackade på? Att mamma och jag bråkade igen? Att jag inte skulle anmäla mig till tävlingen? Hur långt bort jag kanske måste resa om jag gjorde det?

Pappa och jag stod varandra nära. Mamma var rätt slutkörd när jag var liten, så pappa tog hand om mig större delen av tiden. Jag har ärvt mitt temperament av mamma, men min medkänsla av pappa.

Han lyfte blicken bråkdelen av en sekund, och plötsligt förstod jag. Han ville inte be mig om det här. Han ville inte att jag skulle åka. Men han kunde inte förneka alla förmåner det skulle medföra om jag lyckades komma med, om så bara för en dag.

14

”Var resonlig nu, America”, sa mamma. ”Vi måste vara de enda föräldrarna i hela landet som måste övertala sin dotter att ställa upp. Tänk, vilka möjligheter! Du skulle kunna bli drottning en dag.” ”Mamma. Även om jag ville bli drottning, vilket jag verkligen inte vill, är det tusentals andra tjejer i provinsen som anmäler sig. Tusentals. Och om jag på något sätt lyckades gå vidare i lottdragningen, skulle jag ändå få tävla mot trettiofyra andra tjejer som med största säkerhet är mycket bättre på att förföra killar än jag någonsin kommer att bli.”

Gerad spetsade öronen. ”Vad betyder förföra?” ”Ingenting”, svarade vi andra med en mun. ”Med tanke på allt det är det löjligt att tro att jag skulle kunna vinna”, avslutade jag.

Mamma drog ut stolen, reste sig upp och lutade sig mot mig över bordet. ”Någon kommer att vinna, America. Du har samma chans som alla andra.” Hon slängde ifrån sig servetten och vände sig för att lämna bordet. ”Gerad, när du har ätit upp är det dags för ditt bad.”

Han stönade.

May åt under tystnad. Gerad bad om påfyllning, men det fanns inte mer mat. När de hade gått började jag duka av medan pappa satt kvar och smuttade på sitt te. Han hade målarfärg i håret igen, några gula stänk som fi k mig att dra på munnen.

Han reste sig upp och borstade bort smulor från skjortan. ”Förlåt, pappa”, mumlade jag medan jag staplade tallrikarna. ”Var inte dum, gumman. Jag är inte arg.” Han log och lade en arm om mina axlar. ”Jag bara …” ”Du behöver inte förklara någonting för mig, hjärtat. Jag förstår.” Han kysste mig i pannan. ”Nu måste jag tillbaka till jobbet.”

15

Själv bar jag ut tallrikarna i köket, lade en servett över min nästan orörda portion och gömde den i kylskåpet. Ingen annan hade lämnat mer än några smulor.

Jag suckade och gick mot mitt rum. Alltihop var så frustrerande.

Varför måste mamma pressa mig så hårt? Var hon inte lycklig? Älskade hon inte pappa? Varför var inte det här bra nog för henne?

Jag lade mig på min knöliga madrass och försökte tänka objektivt på Urvalet. Det hade väl sina fördelar, antog jag. Det vore trevligt att få äta ordentligt ett tag, i alla fall. Men det var inte värt besväret. Jag skulle inte bli förälskad i prins Maxon.

Att döma av det jag sett på Rapport från huvudstaden skulle jag inte ens gilla honom.

Det kändes som en evighet innan klockan slog midnatt. Det hängde en spegel vid dörren, och jag stannade till framför den för att kolla så att håret såg lika bra ut som i morse. Sedan lade jag på lite läppglans för att få färg i ansiktet. Mamma var noga med att spara allt smink till våra uppträdanden eller när vi skulle ut bland folk, men jag brukade alltid lägga på lite kvällar som den här.

Så tyst jag kunde smög jag in i köket, tog mina matrester, en bit torrt bröd och ett äpple och lindade en handduk runt alltihop. Jag fi k anstränga mig för att inte springa i full fart tillbaka till mitt rum, och så långsamt jag kunde rörde jag mig genom det tysta huset för att inte väcka någon.

Jag öppnade fönstret och tittade ut över vår lilla trädgårds­ täppa. Den smala månskärvan gav inte mycket till ljus, så jag stod kvar en stund och lät ögonen vänja sig vid mörkret. På andra sidan gräsmattan kunde jag nätt och jämnt urskilja siluetten av trädkojan. När vi var yngre brukade Kota knyta fast 16

lakan i grenarna så att den såg ut som ett segelfartyg. Han var kapten, och jag var alltid förste styrman. Mina arbetsuppgifter gick mest ut på att sopa golvet och laga mat, vilket jag gjorde genom att trycka ner jord och kvistar i mammas bakformar.

Han brukade ta en sked jord och ”äta” den genom att slänga den över axeln. Det innebar att jag blev tvungen att sopa en gång till, men det gjorde ingenting. Jag var bara glad över att få vara på båten med Kota.

Jag såg mig omkring. Det lyste inte i något av grannhusen.

Ingen såg mig. Försiktigt klättrade jag ut genom fönstret. Förr brukade jag få blåmärken på magen när jag gjorde det, men med åren hade jag fi slipat konsten och nu tog jag mig ut utan problem trots att jag hade knytet med mat i handen.

Jag tassade över gräsmattan i min fi aste pyjamas. Jag kunde ha behållit mina vanliga kläder på, men det här kändes bättre.

Egentligen spelade det nog ingen roll vad jag hade på mig, men jag kände mig fin i mi a bruna små shorts och min vita tröja.

Det var inte längre svårt att klättra uppför stegpinnarna som var fastspikade i stammen, trots att jag bara kunde använda ena handen. Jag hade fi slipat den konsten också. Varje steg kändes som en lättnad. Det var inte särskilt högt, men från trädkojan kändes det oändligt långt till all uppståndelse hemma i huset.

Här behövde jag inte vara någons prinsessa.

När jag kröp in i den lilla kojan som var min fristad visste jag att jag inte var ensam. Någon satt och kurade i bortre hörnet. Jag andades fortare – jag kunde inte låta bli – och kisade i mörkret. Personen vred på sig och tände en liten ljusstump.

Skenet från lågan var för svagt för att synas utifrån, men det räckte.

Inkräktaren drog långsamt på munnen. ”Hallå där, snygging.”

17

2

Jag kröp längre in i kojan. Den var inte mycket mer än en kub med en och en halv meter långa sidor och inte ens Gerad kunde stå upprätt här inne. Men jag älskade den. Det fanns en lucka att krypa in genom och ett pyttelitet fönster på motsatta väggen. Jag hade ställt en gammal pall i ena hörnet som bord för stearinljuset, och på golvet låg en gammal matta som var så luggsliten att den knappt täckte brädorna. Det var inte mycket, men det var min fristad. Vår fristad. ”Snälla, kalla mig inte snygging. Först mamma, sedan May och nu du. Det går mig på nerverna.” Att döma av hur Aspen såg på mig gjorde jag inga framsteg i min ”jag är inte vacker”-kampanj. Han log. ”Jag kan inte låta bli. Du är det fi aste jag någonsin har sett.

Du kan inte förvänta dig att jag ska låta bli att säga det när jag för en gångs skull kan.” Han kupade handen om min kind och jag såg honom djupt i ögonen.

Det var allt som behövdes. Hans läppar pressades mot mina och jag kunde inte tänka klart längre. Det fanns inget Urval, ingen utblottad familj, inget Illéa. Allt som fanns var Aspens händer som drog mig närmare, Aspens andedräkt mot mina 18

kinder. Jag trasslade in fi grarna i hans hår, som fortfarande var fuktigt efter duschen – han duschade alltid på kvällarna.

Han doftade som sin mammas hemlagade soppa. Jag brukade drömma om den där doften.

Vi släppte taget om varandra och jag kunde inte låta bli att le.

Han satt med benen brett isär och jag kröp ihop mellan dem, som ett litet barn som behövde vaggas. ”Förlåt att jag inte är på bättre humör. Det är bara det att … vi fi k det där dumma brevet i dag.” ”Brevet, ja”, suckade Aspen. ”Vi fi k två.”

Naturligtvis. Tvillingarna hade precis fyllt sexton.

Aspen studerade mitt ansikte noga. Det gjorde han alltid när vi var tillsammans, som om han försökte etsa in det i minnet. Det hade gått över en vecka nu, och vi blev båda rastlösa om vi inte sågs på några dagar.

Och jag betraktade honom också. Aspen var den snyggaste killen i hela Carolina, oavsett kast. Han hade mörkt hår, gröna ögon och ett väldigt hemlighetsfullt leende. Han var lång, men inte för lång. Smal, men inte för smal. I det svaga ljuset såg jag att han var lite svullen under ögonen – han hade med största säkerhet jobbat sent hela veckan. Den svarta T-shirten var trasig på flera ställen, precis som de sjaskiga jeansen han hade på sig nästan varje dag.

Om jag bara kunde få lappa dem åt honom. Det var min högsta önskan. Inte att bli Illéas prinsessa, utan Aspens.

Det gjorde ont att vara borta från honom. Vissa dagar grubblade jag så mycket över vad han gjorde att jag höll på att bli tokig, och när jag inte stod ut längre övade jag på olika instrument.

Det var faktiskt Aspens förtjänst att jag var den musiker jag var.

Han tvingade mig att söka tidsfördriv.

Och det var illa.

19

Aspen var en Sexa. Sexor var tjänare och bara ett steg upp från Sjuor i det att de var bättre utbildade och skolade för inomhusarbete. Aspen var smartare än någon anade och för­ ödande vacker, men det var ovanligt att kvinnor gifte ner sig.

En man från en lägre kast kunde fria till en högre uppsatt kvinna, men förmodligen inte få ett ja. Och när två människor från olika kaster gifte sig med varandra måste de fylla i en massa blanketter och vänta i nittio dagar innan processen kunde gå vidare. Jag hade hört att det var för att de skulle få en chans att ändra sig. Så att vara ensamma tillsammans långt efter att utegångsförbudet trätt i kraft … Vi skulle båda kunna råka riktigt illa ut. För att inte nämna hur förbannad mamma skulle bli.

Men jag älskade Aspen. Jag hade älskat Aspen i nästan två år, och han älskade mig. När han satt där och smekte mitt hår kunde jag inte ens föreställa mig att vara med i Urvalet. Jag var redan kär. ”Vad tycker du om det? Urvalet, menar jag”, frågade jag. ”Det är väl okej. Han måste ju hitta en tjej på något sätt, stackaren.” Jag hörde sarkasmen i hans röst, men jag ville verkligen veta vad han tyckte. ”Aspen.” ”Okej, okej. En del av mig tycker att det är lite sorgligt. Dejtar inte prinsen? Alltså, kan han verkligen inte hitta någon? Om de försöker gifta bort prinsessor med andra prinsar borde de väl kunna göra samma sak med honom? Det måste ju fin as någon kunglighet där ute som duger åt honom. Jag fattar inte riktigt. Men å andra sidan …” Han suckade. ”En del av mig tycker att det är en bra idé. Spännande. Han kommer att bli förälskad mitt framför ögonen på hela landet, och jag gillar tanken på att någon får leva lycklig i alla sina dagar och så. Vem som helst kan bli vår nästa drottning. Det är hoppfullt, på något sätt. Får 20

mig att tro att jag också kan få leva lycklig i alla mina dagar.” ”Så du tycker att tvillingarna ska anmäla sig?” frågade jag. ”Ja. Alltså, vi har ju alla sett prinsen på teve och han verkar vara en hygglig kille. En snobb, absolut, men trevlig. Och tjejerna är så ivriga att jag blir full i skratt. De dansade runt i huset när jag kom hem i dag. Och ingen kan förneka att det vore bra för familjen. Mamma är väldigt hoppfull eftersom vi har två som kan anmäla sig, inte bara en.”

Det var det första positiva jag hört om den här hemska tävlingen. Jag förstod inte hur jag kunnat vara så självupptagen att jag inte ens hade tänkt på Aspens systrar. Om en av dem gick vidare, om en av dem vann … ”Aspen, inser du vad det skulle betyda? Om Kamber eller Celia vann?”

Han kramade mig hårdare och snuddade med läpparna vid min panna medan han smekte min rygg med ena handen. ”Det är det enda jag har tänkt på i dag”, sa han. Ljudet av hans sträva röst trängde bort alla andra tankar. Allt jag ville var att Aspen skulle röra mig, kyssa mig. Och det var precis så det skulle ha slutat, om inte hans mage hade kurrat ljudligt och fått mig att vakna till. ”Jag tog med lite att äta”, sa jag lättsamt. ”Gjorde du? ” Jag märkte att han försökte dämpa sin iver, men han lyckades inte riktigt. ”Du kommer att älska den stekta kycklingen. Det är jag som har lagat den.”

Jag gav mitt lilla knyte till Aspen, som var fi känslig nog att äta sakta. Jag tog ett bett av äpplet för att han skulle känna att maten var till oss, men sedan lät jag honom få resten.

Om det var svårt för min familj att sätta mat på bordet var det näst intill omöjligt för Aspens. Han jobbade mycket mer 21

regelbundet än vi gjorde men tjänade avsevärt mindre. Maten räckte aldrig till. Han var äldst av sju syskon, och på samma sätt som jag klivit fram för att hjälpa till så fort jag kunde, hade Aspen fått axla en tung börda hemma. Han gav sin del av den lilla mat de hade till sina syskon och till sin mamma, som alltid var utarbetad. Hans pappa hade dött tre år tidigare och familjen var nästan helt beroende av Aspen.

Jag iakttog honom belåtet när han slickade bort kryddor och kycklingrester från fi grarna och högg in på brödet. Jag hade ingen aning om när han ätit senast. ”Du är så duktig på att laga mat. Du kommer att göra någon väldigt fet och lycklig en vacker dag”, sa han med munnen full. ”Jag kommer att göra dig fet och lycklig. Det vet du.” ”Åh, tänk att få vara fet!”

Vi skrattade båda två och han berättade vad han gjort sedan senaste gången vi sågs. Han hade jobbat som sekreterare på en av verkstäderna, och det skulle han göra nästa vecka också. Hans mamma hade äntligen fått ett regelbundet städjobb för en av de få Tvåorna i vårt område. Tvillingarna var ledsna eftersom hon tvingat dem att sluta med teaterlektionerna efter skolan, för att de skulle kunna jobba mer. ”Jag ska se om jag kan skaffa något extrajobb på söndagar, dra in lite mer pengar. Det är så tråkigt att de måste offra något de tycker så mycket om.” Han sa det hoppfullt, som om han verkligen kunde göra det. ”Våga inte ens försöka, Aspen Leger! Du sliter hårt nog ändå.” ”Åh, Mer”, viskade han i mitt öra. Det gav mig gåshud. ”Du vet ju hur Kamber och Celia är. De behöver ha människor omkring sig. De kan inte vara inne och städa och skriva hela tiden, det ligger inte för dem.” ”Men de kan inte förvänta sig att du ska ta hand om allting, 22

Aspen. Jag vet precis hur du känner för dina systrar, men du måste vara rädd om dig. Om du verkligen älskar dem, tar du bättre hand om deras vårdnadshavare.” ”Oroa dig inte, Mer, jag tror att framtiden ser ljus ut. Jag skulle inte göra det för evigt.”

Men det skulle han. För hans familj skulle alltid behöva pengar. ”Jag vet att du klarar det, Aspen, men du är ingen superhjälte. Du kan inte ge alla du älskar allt de behöver. Du kan inte göra allting själv.”

Vi satt tysta en stund. Jag hoppades att han lyssnade på mig, att han insåg att han skulle slita ut sig om han inte tog det lite lugnare. Det var inte ovanligt att en Sexa, Sjua eller Åtta helt enkelt dog av utmattning. Det skulle jag inte klara. Jag tryckte mig hårdare mot hans bröst och försökte tvinga ut den bilden ur huvudet. ”America?” ”Ja?” viskade jag. ”Tänker du anmäla dig till Urvalet?” ”Nej! Självklart inte! Jag vill inte att någon ska tro att jag ens skulle överväga att gifta mig med en främling. Jag älskar dig”, sa jag med eftertryck. ”Så du vill vara en Sexa? Alltid gå hungrig? Alltid oroa dig?”

Jag hörde smärtan i hans röst, men också den uppriktiga frågan: Om jag måste välja mellan att bo i ett palats där folk passade upp på mig eller i trerumslägenheten med Aspens familj, vilket skulle jag egentligen föredra? ”Vi kommer att klara oss, Aspen. Vi är smarta. Det ordnar sig.” Jag intalade mig att det var sant. ”Du vet att det inte kan bli så, Mer. Jag måste fortfarande försörja min familj – jag är inte typen som överger någon.” Jag vred lite på mig i hans famn. ”Och om vi får barn …”

23

”När vi får barn. Och vi får helt enkelt vara försiktiga. Vem säger att vi måste ha fler n två?” ”Du vet att det inte är något vi kan kontrollera!” Ilskan växte i hans röst.

Jag kunde inte klandra honom. Om man var tillräckligt rik kunde man planera sin familjebildning. Om man var en Fyra eller sämre fi k man klara sig själv. Det var något vi hade bråkat om många gånger det senaste halvåret, sedan vi på allvar försökte komma på ett sätt för oss att vara tillsammans. Barn var jokrar. Ju fler man hade, desto fler kunde arbeta. Men det innebar också fler unnar att mätta …

Vi tystnade igen, osäkra på vad vi skulle säga. Aspen var passionerad och eldade ofta upp sig i en diskussion. Han hade blivit bättre på att hejda sig innan han blev för arg, och jag visste att det var det han gjorde nu.

Jag ville inte att han skulle bli orolig eller upprörd – jag trodde verkligen att vi kunde klara det. Om vi bara planerade så mycket som möjligt skulle vi ta oss igenom det som inte gick att planera. Kanske var jag för optimistisk, kanske var jag förblindad av kärlek, men jag trodde verkligen att Aspen och jag kunde lyckas med vad vi än tog oss för. ”Jag tycker att du borde göra det”, sa han plötsligt. ”Göra vad?” ”Anmäla dig till Urvalet. Jag tycker att du ska göra det.”

Jag blängde på honom. ”Är du inte riktigt klok?” ”Mer, lyssna på mig.” Hans mun var precis vid mitt öra. Det var inte rättvist, han visste att det distraherade mig. Han talade viskande och långsamt, som om han sa något romantiskt, men det han föreslog var raka motsatsen. ”Om du avstod från möjligheten att få det bättre på grund av mig skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle inte stå ut.”

24

”Det är ju löjligt”, fnös jag. ”Tänk på alla tusentals tjejer som kommer att anmäla sig. Jag kommer inte ens att gå vidare från lottdragningen.” ”Om du inte går vidare spelar det väl ändå ingen roll?” Han masserade mina armar nu. Jag kunde inte tänka klart när han gjorde det. ”Jag vill bara att du ska anmäla dig. Att du ska försöka. Och om du kommer med, kommer du med. Om inte slipper jag i alla fall klandra mig själv för att jag höll dig tillbaka.” ”Men jag älskar honom inte, Aspen. Jag tycker inte ens om honom. Jag känner honom inte.” ”Ingen känner honom. Men det är just det – du kanske skulle tycka om honom.” ”Sluta, Aspen. Jag älskar dig.” ”Och jag älskar dig”, sa han och gav mig en lång, långsam kyss. ”Om du verkligen älskar mig gör du det här, så att jag slipper bli galen av att undra hur det kunde ha blivit.”

När han fi k det att handla om sig själv hade jag inte en chans. För jag kunde inte såra honom. Jag gjorde allt som stod i min makt för att göra hans liv lättare. Och jag hade rätt, det fanns inte en chans att jag skulle gå vidare. Så jag borde bara glida med och göra alla till lags. När lottdragningsceremonin var över skulle ingen tjata på mig längre. ”Snälla?” andades han i mitt öra och det pirrade i hela kroppen. ”Som du vill”, viskade jag. ”Jag anmäler mig. Men du ska veta att jag inte är intresserad av att bli prinsessa. Jag vill bara bli din fru.”

Han smekte mitt hår. ”Det kommer du att bli.”

Det måste ha varit ljuset, eller bristen på ljus, för jag kunde svära på att han fi k tårar i ögonen när han sa det. Aspen hade 25

gått igenom mycket, men jag hade bara sett honom gråta en enda gång – när de piskade hans bror på torget. Lille Jemmy hade stulit frukt från en vagn på marknaden. En vuxen skulle ha fått en hastig rättegång och sedan, beroende på stöldgodsets värde, antingen kastats i fängelse eller dömts till döden. Jemmy var bara nio, så han pryglades. Aspens mamma hade inte råd att ta honom till en riktig läkare efteråt, så Jemmy hade fortfarande fula ärr över hela ryggen.

Den kvällen väntade jag vid mitt fönster för att se om Aspen skulle klättra upp till trädkojan. När han gjorde det smög jag ut till honom. Han grät i min famn i över en timme och sa att om han bara hade jobbat hårdare, gjort bättre ifrån sig, skulle Jemmy inte ha behövt stjäla. Att det var så orättvist att Jemmy blivit straffad ör att Aspen hade misslyckats.

Det var hjärtslitande, för det var inte sant, men det kunde jag inte säga. Han skulle ändå inte ha lyssnat på mig. Aspen tog på sig ansvaret för alla han älskade, och på något mirakulöst sätt hade jag blivit en av de människorna. Så jag försökte göra min börda så lätt som möjligt för honom att bära. ”Kan du sjunga för mig? Ge mig något fi t att somna till?”

Jag log. Jag älskade att ge honom sånger. Så jag kurade ihop mig intill honom och sjöng en stilla vaggvisa.

Han lät mig sjunga några minuter innan hans fi grar förstrött började röra sig nedanför mitt öra. Han drog ner kragen på min blus och kysste mig i nacken och på halsen. Sedan vandrade hans läppar över min arm och det stockade sig i halsen på mig. Han gjorde så nästan varje gång jag sjöng för honom. Jag tror att han uppskattade ljudet av min ansträngda andhämtning mer än själva sången.

Snart låg vi sammanslingrade på den smutsiga, tunna mattan. Aspen drog upp mig ovanpå sig och jag smekte hans ruf26

siga hår, hypnotiserad av känslan. Han kysste mig hetsigt och hårt. Jag kände hans fi grar borra sig in i min midja, min rygg, mina höfter, mina lår. Det förvånade mig alltid att jag inte fi k små fi gerformade blåmärken över hela kroppen.

Vi var försiktiga, avstod alltid från det vi allra helst ville göra. Det var illa nog att bryta mot utegångsförbudet. Men vilka begränsningar vi än hade, tvivlade jag på att någon i Illéa var mer passionerad än vi två. ”Jag älskar dig, America Singer. Så länge jag lever ska jag älska dig.” Den djupa sinnesrörelsen i hans röst överraskade mig. ”Jag älskar dig, Aspen. Du kommer alltid att vara min prins.”

Och han kysste mig tills ljusstumpen brann ut.

Det måste ha gått flera timmar och mina ögonlock var tunga.

Aspen oroade sig aldrig för sin egen sömn, men han oroade sig för min. Så jag klättrade motvilligt nerför stegen med min tallrik och min penny.

Aspen älskade när jag sjöng för honom. Då och då, när han hade någonting alls, gav han mig en penny i betalning för min sång. Om han lyckades skrapa ihop en penny ville jag att han skulle ge den till sin familj, för jag visste att de behövde allt de kunde få. Men att ha de där mynten – för jag kunde inte förmå mig att använda dem – var som att ha en påminnelse om allt Aspen var beredd att göra för mig, allt jag betydde för honom.

När jag kom tillbaka till mitt rum tog jag fram min lilla myntburk från gömstället och lyssnade till det muntert klirrande ljudet när det nyaste träffade sina grannar. Jag väntade vid fönstret i tio minuter, tills jag såg Aspens skugga klättra ner och försvinna.

Jag låg vaken en stund till efter det, tänkte på Aspen, hur mycket jag älskade honom och hur det kändes att bli älskad 27

av honom. Jag kände mig speciell, ovärderlig, oersättlig. Ingen drottning på någon tron kunde någonsin känna sig viktigare än jag gjorde.

Jag somnade med den vetskapen tryggt inetsad i hjärtat.

28