9789100135096

BEckomberga

sara stridsberg

BECKOMBERGA ode till min familj

Roman albert bonniers fรถrlag

Av Sara Stridsberg har tidigare utgivits: Happy Sally 2004 Drömfakulteten 2006 Darling River 2010 Medealand och andra pjäser 2012

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013509-6 © Sara Stridsberg 2014 CPI Books GmbH, Leck 2014

En vit havsfågel svävar ensam genom sjukhuskorridorerna på Stora Mans vid Beckomberga. Den är stor och själv­ lysande och i drömmen springer jag efter för att försöka fånga den, men jag hinner inte ifatt den innan den flyger ut genom ett krossat fönster och försvinner bort i natten.

DEN SISTA PATIENTEN (OLOF)

Det är vid radiomasten vid Spånga station, senvintern 1995. Ett ödsligt stelnat vinterlandskap breder ut sig framför honom där han klättrar uppför masten i de isande vindarna. Kroppen är gammal och skör, men inuti är han ung och full av kraft. Blicken håller han fästad på händerna för att inte drabbas av svindel och natten är klar omkring honom, stjärnornas nålsticksstora hål ur vilka ljuset tränger in från en annan värld, ett starkt sken som lyser bakom det svarta, ett löfte om någonting annat, ett skimmer som kan lysa och vaka över honom istället för det här våta kalla mörkret som alltid har lindat sig omkring honom: en grå sol, ett grått grynigt solsken. Vid horisonten det första svaga flämtande ljuset, en smal atmosfärisk rand i rosa och guld, och några kilometer bort står hans säng i en sovsal på Beckomberga och väntar på honom, tom och renbäddad bredvid andra sängar där skuggor av mjuka sovande skyddslösa kroppar en gång vilade i sängkläderna. Nu är alla borta.

En lång stund står han på avsatsen längst upp och ser ut över den nedsläckta staden och de vita enstaka nattljusen.

9

Sedan tar han av sig kavajen och tjocktröjan, den svarta sjukhusmössan och glasögonen, och lägger allting i en liten prydlig hög intill sig. Världen breder ut sig under honom, ett täcke av hus och gator och människor som andas som en enda frisk och ren och samlad människo­ lunga, men här finns ingen framtid för honom, har aldrig funnits, han har alltid vandrat ensam med sjukdomens märke som en blindstämpel under huden, synlig för alla utom honom själv. När han har närmat sig en flicka har hon skyggat och varje gång han har sträckt ut en hand mot någon har det tolkats som fientlighet och han har åter forslats tillbaka till sjukhuset. Ett osynligt galler uppspänt mellan honom och världen, med stumma ansikten har man vänt sig bort från honom, det har gjort honom rädd för människor och allt mer har han hållit sig undan och för sig själv. Det finns ingen i världen som kommer att sakna honom, hans otympliga gråhet, han har ingenting särskilt som fäster honom vid någon särskild, han har aldrig varit naken med någon, aldrig berört någon, det är som om han rört sig under en hätta av mörker, inga skulder, inga band till människor, bara detta galler, de osynliga kedjorna som håller honom tillbaka och gör honom ensam.

Och när sköterskan går genom de tomma sovsalarna och tänder daglamporna på den sista avdelningen på Stora Mans kastar han sig ut i natten med en enda önskan att någonting äntligen ska bära honom, en hand eller en vind, att någonting ska hålla honom kvar i världen, men han är bara ett tumlande bylte som vrider sig några

10

gånger i luften innan det virvlar iväg över världens kant och slår i marken och krossas.

Under de sista månaderna på Beckomberga har han fått tillstånd att ge sig av ensam, men han använder aldrig dessa permissioner, han sitter istället hela dagarna vid fönstret och ser ut på träden, inte en enda gång går han ut i promenadgården tillsammans med de andra. Han slutar att tända jordgloben som har stått intill hans säng i många år, och dagen innan han ska lämna sjukhuset, efter utskrivningssamtalet med doktor Janowski, står han utan­ för avdelningssköterskans rum i mössa och kavaj över pyjamasen och meddelar att han kommer att vara borta några timmar för att plocka blommor. (Plocka blommor i februari?) Han försvinner och kommer inte tillbaka till kvällen och inte heller nästa dag. Några dagar senare hittas hans döda kropp under radiomasten, en kvinna med hund som promenerar i området upptäcker honom där han ligger i det gula fjolårsgräset utsträckt i sin randiga pyjamas med krossat huvud och rimfrost på kläderna.

11

I

DET FÖRSTA SAMTALET

”Jag såg i tidningen att Edvard Winterson är död”, säger Jim där han sitter i den lilla cirkeln av ljus från min läslampa på Jungfrugatan och tummar på ett tidnings­ urklipp, det är en dödsannons. ”Överläkaren på min avdelning på Beckomberga. Kommer du ihåg honom, Jackie?”

Stjärnorna tänds medan vi pratar, en efter en på himlen utanför, ett band av ljusa pärlor över det djupblå, det är aftonstjärnornas dova, svindlande ljus och det är klart att jag kommer ihåg Edvard, han brukade stå vid ingången till Stora Mans och röka en cigarett i skymningen, en ensam rökslinga i det grå ljuset, hans stora leende när han fick syn på Jim, hur jag en gång slumrade i hans baksäte med det solblekta fodret när han körde mig hem från sjukhuset.

I det mjuka lampskenet berättar Jim för mig att han brukade åka med Edvard Winterson i hans silverfärgade Mercedes till nattliga fester på Östermalm under tiden han var intagen på Beckomberga. I solnedgången blev

17

han hämtad på avdelningen och sedan åkte de genom ­allén av lindar och vidare ut i den slocknande staden som en gång hade varit hans liv. Edvard Winterson hade med sig civila kläder åt honom, en ren skjorta, jeans och kavaj, som väntade på bilens kaross i en liten prydlig hög och redan när de svängde ut genom sjukhusgrindarna hade han fått en cigarett och en drink i handen. ”Edvard var en fantastisk man”, säger Jim och skrattar, ”och fullständigt vansinnig, han också. Vi blev förälskade i samma kvinna. Sabina. Kommer du ihåg henne? Hon var sjövild och eftersom Edvard bara var en rik pojke från Östermalm så hade han ingen aning om hur han skulle hantera henne.”

18

Några eftersläntrande överblivna moln driver fram över den utflutna tuschteckning som utgör himlen den där första vintereftermiddagen när Jim kommer till mig och berättar om Beckomberga. Han är på tillfälligt besök i Stockholm, om några dagar åker han tillbaka till Cariño, till huset vid Atlanten. Solens sista röda pulserande ådror och slingorna av tobaksrök som lämnar hans mun medan han pratar får mig att tänka på dimman som låg över området när jag och Lone kom dit första gången för att besöka honom, snöröken som svävade mellan husen.

Allting var fruset omkring oss, där vi gick längs de små asfalterade gångarna och försökte läsa på skyltarna. Det såg ut som om någon skurit barken av de våta trädstammarna och jag kan fortfarande höra skatornas skrik som slog mellan husen på den kasernliknande gården när vi skyndade bort mot Stora Mans. Lone i klarröd kappa och stövlar, lätt framåtlutad med händerna hårt knutna om kappslaget. Det såg ut som om hon gick genom en storm.

Jims bleka ansikte utan leende, hans blick var slocknad och händerna skakade så mycket när han försökte tända

19

en cigarett att han blev tvungen att ge upp och lägga den ifrån sig. Lone som egentligen hade slutat röka plockade upp paketet och tände en åt honom och en åt sig själv och drog några snabba halsbloss innan hon dödade cigaretten under stövelklacken.

Jim: Jag hade försökt många gånger tidigare, men det hade aldrig varit särskilt allvarligt. Många gånger hade jag legat med huvudet i Lones gasugn när hon kom hem från arbetet.

En bukett rosor på köksbordet och så på med gasen. Det var ett experiment. Den här gången var det som att falla fritt. Jag föll och sedan fortsatte jag att falla.

20

Jims vänner på sjukhuset kallade honom för Jimmie Darling och efter ett tag började jag också kalla honom Jimmie Darling där vi satt på den lilla slänten omgiven av ungbjörkar tillsammans med de andra patienterna. Röken som steg mot himlen från cigaretterna var röksignaler till dem som befann sig på andra sidan stängslet, en hälsning till världen där ute från oss. Jag samlade på fimpar som jag gav till Jim och Sabina och senare till Paul. ”Jimmie Darling?” ”Ja.” ”Kommer du att bli frisk igen?” ”Jag vet inte, Jackie.” ”Vill du inte bli frisk?” ”Jag vet inte vad jag vill längre, jag vet inte vad det där betyder längre, att vara frisk. Och jag känner mig hemma här, mer hemma än vad jag någonsin har gjort någon annanstans. Människorna är annorlunda här, de har ingenting och jag har lärt mig det här, att det spelar ju ingen roll vad man har och var man bor. Alla är ju ändå lika, det finns inget sätt att skydda sig.” ”Skydda sig mot vad?”

21

”Jag vet inte. Mot ensamheten… mot branten inombords.” ”Så du kommer inte tillbaka?” ”Jag vet inte än, Jackie. Vänta inte på mig.”

Sabina ligger utsträckt på mage i det svarta gräset utanför kapellet med en bok uppslagen framför sig. ”Allt jag ber om är frihet”, säger hon och ser upp på mig och hennes pupiller öppnas trots det starka solskenet tills allt som återstår av ögat är svart tusch och ren smärta. ”Och när friheten nekas mig, som den alltid gör, då tar jag den ändå.”

Jag kommer aldrig att glömma hennes ögon, hur de vidgades och drog ihop sig i det starka ljuset under Beckombergaträden. Stora, mörka och orörliga i hennes ansikte, stelnade av mediciner och alkohol. Länge var hon min bild av framtiden, nu vet jag inte längre. En kväll när jag står i fönstret på avdelning 6 ser jag henne springa nerför backen vid björkarna bakom Stora Mans med Edvard efter sig. Vid den stora eken får han tag i henne och drar ner henne i gräset, han sliter av henne halsbandet och pärlorna flyger genom luften, som kaskader av vatten, som blå regndroppar.

I månader hittar jag pärlor i gräset under eken. Kornblå, indian, azur, himmel och de blir allt mattare med tiden, på vissa pärlor har regnen tvättat bort färgen helt, de är elfenbensvita, färglösa. Först tänker jag lämna tillbaka dem, men sedan finns det ingen att lämna tillbaka dem till.

22

Jim liknar en gammal pojke där han sitter nedsjunken i fåtöljen på ett sätt som får den att se enorm ut, med de långa knotiga benen vårdslöst utslängda framför sig.

Fåtöljen är en av de få saker som finns kvar efter Vita och Henrik, allt annat har försvunnit, det såldes för länge sen när Jim behövde pengar. På fotografierna blir de allt yngre i takt med att vi andra åldras. Vita var strax under fyrtio när hon gav sig av, lite yngre än jag är nu, och ljuset fortsätter att stråla ur hennes ögon på de gamla svartvita bröllopsfotografierna.

Ingen hade väl någonsin trott att Jim skulle bli gammal. Han har alltid stått utanför tiden och levt efter sina egna regler som ett stort farligt ostyrigt barn och han har alltid älskat döden för mycket för att någon skulle kunna föreställa sig en åldrad Jim. Jag tänker ibland att Jim saknar bilder av livet efter ungdomen, av åldrandet, han har alltid gjort det han själv haft lust med, följt alla infall och instinkter: ljugit, bedragit, druckit, övergivit, jag tror inte att han någonsin har älskat någon. Inte mig, inte halvbröderna, kanske inte ens Lone.

23

”Kom igen, Jackie”, säger han, glömsk av att han fyller sjuttio nästa år, ”jag blir aldrig gammal. Jag har levt för hårt för det. Och jag har aldrig velat leva. Inte på riktigt.

Inte som du.”

Han har bestämt sig för att dö igen, han meddelar det utan omsvep så fort han kommer innanför dörren på Jungfrugatan. ”Jag vill inte bli gammal, Jackie. Det finns inte längre någonting att leva för.” Han har kommit till Stockholm för att ta farväl av mig och Marion. Om några månader tänker han simma ut från den lilla bukten i norra Spanien. Han har lagt undan en ask sömntabletter av märket Imovane och bett om min välsignelse och jag har gett honom den eftersom jag brukar ge honom det han ber mig om. Jag har alltid varit stum i hans närhet, det är som om alla tankar utplånas inom mig. ”Du gör som du vill, Jim”, säger jag snabbt, ”det har du alltid gjort.”

24

Jim brukade skriva brev till mig när han hade flyttat från mig och Lone till det lilla uthyrningsrummet på Observa­toriegatan, det var innan han kom till Beckomberga. ”Snälla Jackie, du måste hjälpa mig. Kom bara hit en stund efter skolan, Jackie. Du är den enda som kan rädda mig nu. Kan du inte komma till mig? Det är så ensamt här.”

Jag svarade aldrig på hans brev eftersom jag inte viss­ te vad jag skulle svara, och eftersom jag alltid har haft en känsla av att jag inte skulle kunna rädda Jim ens om jag verkligen försökte. I slutändan har han alltid blivit räddad av någon annan, av en kvinna som Sabina eller av alkoholen.

Jim är sig inte lik. Hans ansikte är blekt trots den starka brännande solen över huset i Cariño och han är klädd i en gentlemannakostym som är några storlekar för stor och eleganta herrskor, en sorts kläder han aldrig har burit tidigare. Innan var det alltid jeans och urtvättade t-shirts och gymnastikskor. Det ser ut som om han har

25

klätt upp sig för sin egen begravning. Och ljuset som alltid har funnits i hans ögon är inte där längre. Det vackra, skrämmande, ödsliga ljuset som svämmade över, som lyste upp natten omkring honom och som skvallrade om en särskild sorts intensitet och hänsynslöshet, någonting ohejdbart, en häftig eld eller en brant. Ena ögats mörkblå iris är täckt av en svag mjölkaktig hinna, och blicken är orolig, sökande. Utan kvinnorna och alkoholen, utan skimret från den sexuella förstörarglöden inombords finns ingenting kvar förutom aska, bara en åldrad kropp i en alltför stor kostym, utan framtid, utan förhoppningar.

En vattenödla som svirrar genom luften under sommaren, dess spända vattenglänsande vibrerande elastiska lilla kropp sprängfylld av liv och energi som torkar ihop när kölden kommer med vintern.

För länge sedan trodde jag att vår familj var välsignad med ett särskilt ljus, jag tänkte att ingenting ont skulle hända oss. Jim hade ett sätt att berätta om världen som fick mig att känna att vi var upphöjda och utvalda och när jag lyssnade på hans historier om vårt liv blev världen som förgylld omkring oss. När jag kom till Beckomberga och träffade de gamla männen som talade om sig själva som kungligheter och majestäter kände jag igen någonting från Jim. Deras liv tycktes också vara gyllene, upphöjt. De svävade ensamma en bit ovanför alla andras liv. Inombords for de fram i stora gulddroskor genom världen, älskade och fruktade av alla.

26

Utanför mitt fönster är den vita trådiga vintersolen som sträcker sig efter tallarna och förvandlar trädkronorna till guld innan den försvinner bakom Hedvig Eleonora.

Ett kort ögonblick får jag för mig att det brinner i de stora träden. Rötterna och de nakna stammarna lyser som eld i skymningen, men det svaga gyllene ljuset drunknar snart i skuggorna. Det är en Judasvinter, förrädiskt mild.

Jim såg skör ut när vi möttes i Humlegården tidigare idag, ostadig även när han är nykter, desorienterad i det nya Stockholm. Och om han har blivit gammal så kan inte heller jag vara ung längre, tänkte jag där jag stod och betraktade honom när han sökte oroligt med blicken efter mig i folkvimlet, som ett barn som letar efter sina föräldrar. Lone är mer tidlös, ibland känns hon yngre än jag, jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon, inte om Jim, inte om någon annan. Jag tänker att hon måste ha en särskild fallenhet för kärlek, Marion dras till henne som till en blomma. ”Berätta mer om Edvard”, säger jag till Jim där han sitter i lampans mjuka cirkel, eftersom jag har den där

27

starka känslan av att han verkligen är på väg bort, att det här är vår sista tid innan han försvinner. Och han fortsätter att tala medan ljuset från den blå timmen hastigt sjunker undan och ersätts av gatlampans kalla sken.

När han och Edvard återvände till sjukhusområdet i gryningen fick han tillbaka sina sjukhuskläder och någonting att sova på, en blekrosa liten tablett. Edvard stannade b ­ ilen en bit bort och lät honom byta om i skydd av några tallar och Jim släpptes in på avdelning 43, han smög förbi nattsköterskan och lade sig för att sova en stund innan väckning. Några timmar senare hade Edvard återgått till sin formella hållning bakom skrivbordet. Han och Jim förde långa samtal under terapisessionerna, om ensamhet och om alltings meningslöshet. Edvard sade: ”Det finns inget sätt att ta reda på om någon verkligen vill ta livet av sig.” Och sedan fortsatte han: ”Jag tror inte att du ville dö, Jim. Du är ingen självmördare. Jag tror att du längtade efter att återse din mor, Vita. Jag tror att det var någonting du ville fråga henne om. Jag vill att du lovar mig en sak. Så länge vi gör våra nattliga resor vill jag att du låter bli. Jag behöver någon som du.”

Och Jim ler sitt stora leende mitt emot mig i sammets­ fåtöljen och tänder en cigarett på glöden av den gamla: ”Edvard sa alltid att jag inte var sjuk. ’Du behöver egentligen inte vara här, Jim’, sa han. ’Bilen väntar på dig klockan halv tio utanför Stora Mans.’”

28

Jag sträcker ut en hand mot Jim för att tända ännu en cigarett, det har mörknat omkring oss och hans ansikte lyses upp av tändstickans lilla svetslåga och sedan av cigarettens glöd som irrar genom natten. ”Var tror du att de är nu?” frågar jag. ”Vilka då?” ”De gamla patienterna från Beckomberga.” ”Här”, säger han och skrattar, ”i din fåtölj.” ”Och de andra då?” ”De är väl där ute någonstans.” ”Ja, men var är de?” ”På gatorna och härbärgena och i fängelserna, antar jag. Eller under broarna. Var skulle de annars vara?” ”Och du, Jim, var är du någonstans?” ”Här hos dig, Jackie.” ”Jag vet det, men är du gladare nu?” ”Jag blir aldrig glad, men det går ganska bra för mig ändå.”

29

”Men varför var han intagen på Beckomberga då om det inte var för alkoholen?” frågar Lone där hon står under stjärnorna i sin kappa och ser upp mot Beckombergas nattsiluett. Hon ser så ung ut, det kommer hon alltid att göra, och så de grå slingorna som tränger fram ur hennes hår, silvertrådar som kommer ur hennes huvud som månljus. Det är en dröm jag har, att Lone ska följa med mig hit igen till sjukhuset. Här vid det övergivna sjukhuset finns Jim och natten, här finns någonting ogripbart som jag alltid har försökt hålla på avstånd, ett våld och en stor kärlek. ”Det vet jag inte”, säger jag, ”varför är vissa människor sämre på att försvara sig?”

Svavelmoln rör sig oroligt på himlen ovanför oss, som inför ett oväder. Ibland har jag en känsla av att livet inte riktigt rört vid Lone, att hon efter åren med Jim drog sig undan, som ett skadat djur. ”Vad skulle han försvara sig mot?” ”Livet, antar jag.” ”Jaså det.”

30

Lone skrattar till hastigt, det är hennes mjuka klingande skratt som lindar in världen i slöjor och sagor, innan hon försvinner ur min tanke.

31