okända fakta om
andra världskriget NICLAS HERMANSSON PETER RYBERG
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författarna 2018 omslag
Niclas Schüler, EGO Reklambyrå
omslagsbilder sättning tryck
Shutterstock.com
Typ & Design AB
ScandBook AB, Falun 2018 tryckning isbn
123456789
978-91-7545-616-4
INNEHÅLL Förord
7
Människorna
11
Djuren
49
Maskinerna
61
Planerna
85
Händelserna
111
Hemligheterna
147
Förbrytelserna
181
Författarnas tack
213
Litteratur
215
Register
231
FÖRORD Andra världskriget fortsätter att fascinera och ett oräkneligt antal böcker om ämnet publiceras varje år. Detta är inte så konstigt, för insatserna var ju onekligen höga. Hade axelmakterna segrat hade stora delar av världen, teoretiskt sett hela världen, underkastats en närmast medeltida ordning med förtryck, våld, tortyr, utsugning, slaveri och folkmord. Världen stod på randen till barbari. Inte bara insatserna var höga, utan även kostnaderna. Denna kamp tog sig monstruösa proportioner av ett slag som vi förhoppningsvis aldrig kommer att behöva uppleva igen. Mer än 100 miljoner människor i över 30 länder tjänstgjorde under kriget i olika funktioner. Hur många som dog under andra världskriget är svårt att säga med exakthet, men en vanlig uppskattning i dag är 60 miljoner, vilket motsvarade tre procent av världens befolkning under krigsåren; två tredjedelar av offren uppskattas ha varit civila. Hur många som ådrog sig kroppsliga och själsliga ärr kommer vi aldrig att få veta, men det bör rimligen ha varit minst lika många. Andra världskriget är också till dags dato det enda verkligt världsomspännande kriget. I Europa, Asien och Afrika utkämpades regelrätta slag, och bombningar och ubåtsattacker förekom i Nordamerika, Sydamerika och Australien; Antarktis var den enda världsdel som undgick kriget, med undantag 7
okända fakta om andra världskriget
för en militär expedition, den brittiska Operation Tabarin. I stort sett alla självständiga länder var krigförande eller blev ockuperade; exempelvis förklarade samtliga länder i Nordoch Sydamerika axelmakterna krig. Ett knappt dussin länder, de flesta i Europa, lyckades förbli neutrala under hela kriget, men inte ens de kunde undgå krigets verkningar. Det säger sig självt att en konflikt av sådana här enorma proportioner inte låter sig fångas i sin helhet i en bok eller ens en serie böcker. Många ämnen glöms bort, försvinner i mängden, ignoreras medvetet, förkastas som alltför obskyra eller, kanske vanligast, prioriteras bort. Författare av facklitteratur om andra världskriget tvingas alltid göra val och utelämna många intressanta ämnen. I den här boken vill vi ta upp några av dessa ämnen som sällan eller nästan aldrig omnämns: de okända, bortglömda eller inte tillräckligt uppmärksammade planerna, händelserna, hemligheterna, människorna, djuren (!) och maskinerna. Även vi har givetvis tvingats göra ett urval. Historien om andra världskriget är så ofantligt rik och vi har funnit så mycket intressant material att vi skulle kunna fylla flera böcker. En del berättelser har vi valt att ta med för att det kunde ha ändrat historiens gång; hade Storbritannien och Frankrike hunnit bomba Sovjetunionen 1940 skulle det troligen ha ändrat krigets förlopp, i värsta fall dess utgång. En del har vi tagit med för att det hjälper oss att förstå denna komplexa konflikt bättre; nazisternas mardrömslika planer för Östeuropa ger oss en insikt om vad som verkligen stod på spel. Annat har vi tagit med helt enkelt för att mänsklig anständighet dikterar att det inte får falla i glömska; den nederländska motståndskämpen Jannetje Johanna Schaft förtjänar evig hågkomst för sitt oförskräckta motstånd mot övermakten och lägerdoktorn Aribert Heim förtjänar evig skam för sin mardrömslika grymhet mot 8
förord
försvarslösa fångar. Individer som dessa får tjäna som symboler för de oräkneliga anonyma välgörarna och förbrytarna under kriget; de fogliga och underdåniga medborgarna, metodiska skrivbordsmördarna och lydiga soldaterna som möjliggjorde kriget och massdöden får förbli orepresenterade. Ytterligare annat har vi inkluderat för att det är så kuriöst och märkligt eller rent av befängt och komiskt att vi känner att vi helt enkelt måste dela det med historieintresserade. Ubåtskrigets fasor till trots kan man inte låta bli att le åt det faktum att den tyska ubåten U-1206 sjönk på grund av ett toaletthaveri. I slutänden är det dock ett subjektivt urval. Vi har valt det vi personligen funnit mest lärorikt, fascinerande, inspirerande, skrämmande, förbluffande och egendomligt. Förhoppningsvis är det lika intressant för dig att läsa som det var för oss att skriva.
9
MÄNNISKORNA Krigsförklaringar, allianser, truppförflyttningar, råvaror och strategier – i slutändan handlar krig ändå om den enskilda människan. Det är de oräkneliga individerna som kämpar, lider och dör, och det är deras enskilda och gemensamma insatser som avgör krigen, inte abstrakta begrepp som nationer, kulturer, ideologier och religioner. Mer än 100 miljoner människor tjänstgjorde i de olika krigsmakterna under andra världskriget, och därtill kan läggas ett okänt antal miljoner civila som tog aktiv del i konflikten genom civilt motstånd och partisanverksamhet eller kollaboration och milistjänst. Oräkneliga av dessa människor utmärkte sig som kämpar och hjältar, monster och mördare eller excentriker och stollar. Här vill vi presentera några av dessa, på gott och ont, anmärkningsvärda individer som hamnat i skymundan i historieböckerna. Vi vill lyfta fram de, som de så oförtjänt brukar kallas, små människorna som var ute i den bistra verkligheten, inte politikerna och generalerna som satt bakom sina skrivbord; de har redan figurerat i otaliga andra böcker. Som en kuriositet har vi även valt att inkludera några celebriteter – somliga var redan kända under kriget, somliga blev det efter kriget – och deras göranden under denna dramatiska tid. De berömda och privilegierade undgick inte krigets verkningar de heller. 11
okända fakta om andra världskriget
Gerillaledaren som bar gevär och läppstift När kvinnliga soldater under andra världskriget kommer på tal brukar de flesta tänka på Sovjetunionen, men det finns ett annat land som kanske bör lyftas fram ännu mer i detta avseende: Filippinerna. Åtminstone var tionde gerillasoldat i kriget mot den japanska ockupationsmakten var kvinna och kvinnor var dessutom ofta ledare för gerillaförbanden. En kvinnlig befälhavare som uppmärksammats på senare år är Felipa Culala, känd under sitt nom de guerre Dayang-Dayang, vilket ungefär betyder ”prinsessa av första rangen”, som var en storvuxen amazon som på eget bevåg rekryterade och beväpnade 35 män. Mindre känd men mer anmärkningsvärd är Remedios Gomez-Paraiso, också bättre känd under sitt nom de guerre Kumander Liwayway, vilket ordagrant betyder ”befälhavare Gryning”, och epitetet ”Filippinernas Jean d’Arc”. Det var ingen som trodde att den unga Remedios Gomez-Paraiso skulle bli befälhavare för ett gerillaförband. Hon var dotter till en bonde som blivit borgmästare, sydde klänningar, hade en fäbless för smink och parfym och valdes till skönhetsdrottning. Denna idylliska tillvaro slogs dock i spillror när japanerna kom. Hennes far försökte organisera en motståndsrörelse, men avslöjades och greps av ockupationsmakten. Han torterades och avrättades, och det tilltygade liket visades upp på stadstorget som ett avskräckande exempel. Det var då, åtminstone i symbolisk mening, som Remedios Gomez-Paraiso blev Kumander Liwayway. Hon anslöt sig till den kommunistiska gerillan Hukbo ng Bayan Laban sa Hapon (Folkets armé mot japanerna), mer känd som Hukbalahap eller kort och gott Huk, en motståndsrörelse som räknade 15 000–20 000 kämpar och gjorde sitt 12
människorna
bästa för att göra tillvaron till ett helvete för de japanska ockupanterna. Det var där hon på kommunistiskt manér tog sig det revolutionära täcknamnet Liwayway. Det dröjde dock innan hon fick rangen Kumander eftersom hon till en början tilldelades en för kvinnor traditionell roll i krig: hon blev sjuksköterska. Inom några få månader hade hon emellertid visat sitt mod och sin duglighet och avancerat till att bli befälhavare för ett helt förband på över hundra man. Deras uppgift var att rekrytera bybor till motståndsrörelsen, men Liwayway kunde med hjälp av en annan kvinnlig gerillaledare ge dem ordentlig beväpning, vapenträning och utbildning i gerillataktik. Liwayways förband fick till uppgift att rekvirera proviant till motståndsrörelsen. Det gick oftast på rutin, men ibland inträffade våldsamma sammandrabbningar med japanerna. Under en drabbning som kom att kallas slaget om Kamansi fick Liwayway rykte om sig att vara en skicklig och oförskräckt befälhavare. Ställd inför en överlägsen styrka bestående av japanska soldater och filippinska poliskollaboratörer beordrade överbefälhavaren för Huk-styrkan reträtt, men Liwayway valde att ignorera ordern. Hennes förband blev ensamt kvar på slagfältet, men lyckades hålla ställningarna. När förstärkningar slutligen anlände hade de nästan lyckats driva tillbaka den numerärt överlägsna fienden. Liwayway blev föga förvånande en hyllad och populär befälhavare efter sin bragd. Det skall påpekas att de filippinska kvinnornas deltagande i kampen inte var helt friktionsfritt. De sågs som ett moraliskt och organisatoriskt problem och avfärdades ofta som ”skogsfruar”, det vill säga älskarinnor till gerillasoldater. Även Liwayway fick stå på sig – hon påstås ha utmanat en vapenbroder vid namn Katapatan på duell för att han hade kommit med sexuella antydningar. Till synes stick i stäv med det13
okända fakta om andra världskriget
ta blev hon känd för en för gerillaledare synnerligen ovanlig vana: före varje drabbning satte hon upp håret, målade på rött läppstift och gjorde manikyr. När hon kritiserades för detta svarade hon att hon kämpade för rätten att få vara sig själv. Hennes ovanliga vana tjänade dock inte bara som en manifestation för hennes rätt att se ut som hon ville, utan stärkte även stridsmoralen bland hennes soldater. Liwayway riskerade nämligen när som helst att bli kidnappad, våldtagen och avrättad av japanska soldater, och genom att göra sig vacker visade Liwayway att hon var lugn som en filbunke även när döden hotade. Liwayway fortsatte kampen ända till krigsslutet och utstod liksom alla andra de spartanska och ofta mödosamma förhållandena i djungeln. Hennes kamp upphörde dock inte när freden kom. De japanska ockupationsstyrkorna lämnade Filippinerna 1945 och landet blev självständigt från Förenta staterna 1946, men det betydde inte att förtrycket upphörde. Huk-kämparna internerades för sina kommunistsympatier och bondebefolkningen trakasserades och utnyttjades av sina nygamla herrar. Huk-gerillan fortsatte kämpa, men nu mot den filippinska regeringen, och en av kämparna var Liwayway, fortsatt lika skicklig och ryktbar som rebellbefälhavare. Liwayway tillfångatogs till slut 1947, malariasjuk och utsvulten, men hon behandlades synnerligen milt – hon var trots allt krigshjälte. Hon friades från alla anklagelser och släpptes på fri fot, men återupptog inte kampen eftersom hon var nybliven änka och mor. Resten av sitt liv ägnade hon åt Hukbalahaps veteranförening som hjälpte hennes gamla vapenbröder och systrar. Trots de hårda åren i de filippinska djunglerna levde hon ända till 2014 och blev 95 år gammal. 14
människorna
Den iranske Schindler Det är ett välkänt faktum att det fanns kontakter mellan Tredje riket och Iran. Iran behövde en industriell och militär stormakt som bundsförvant gentemot Storbritannien och Sovjetunionen, och när Förenta staterna avböjde blev Tredje riket det logiska valet. Nazistpropaganda gjorde ett nummer av det ”ariska” broderskapet mellan de två länderna, vilket inte är så långsökt som det kan verka; det iranska folket har ett indo europeiskt ursprung och talar ett indoeuropeiskt språk och det antika namnet Iran betyder faktiskt ”ariernas land”. Den iranska regimen spelade med, men var i själva verket tämligen skeptisk till nazisternas politik, inklusive antisemitismen. En del motarbetade aktivt den destruktiva nazistiska politiken och det mest lysande exemplet är Abdol Hossein Sardari, känd som ”Irans Schindler” eller ”den muslimske Schindler”. Sardari kom från en av Irans mäktigaste familjer, som till och med hade kungliga anor, och hade följaktligen ett status yrke, nämligen diplomat. År 1941 var han iransk konsul i det ockuperade Paris och tvingades bevittna hur förföljelserna av de franska judarna intensifierades. Bland dessa judar fanns även ett betydande antal iranska judar och Sardari såg det som sin plikt som konsul att försöka rädda dem. Som han senare påpekat betraktade han dem helt enkelt som landsmän i diasporan och brydde sig inte om vilken tro de råkade ha. Det var uppenbarligen ingen lätt uppgift han hade framför sig, men Sardari var slug. I konsulatets lokaler hittade han 1 500 tomma iranska pass som han delade ut till de iranska judarna. Han kunde sedan hävda att de skulle ha samma rättigheter som alla andra iranska medborgare i enlighet med internationella avtal. Sardaris verkliga snilledrag var dock att inte bara spela spelet enligt diplomatins regler, utan även efter 15
okända fakta om andra världskriget
nazisternas regler. De iranska judarna kallade sig själv juguter, vilket betydde iranska arier med judisk tro. Sardari spann vidare på denna tråd och argumenterade för att juguterna förvisso var judar i religiöst avseende, men inte i rasmässigt avseende. De var liksom alla andra iranier ättlingar till forntidens arier med den enda skillnaden att de hade anammat den judiska läran. Hans argumentation var så kraftfull och övertygande att nazisterna rent av lämnade de iranska judarna i fred och slutligen lät honom evakuera dem till Iran. Det var inte enkom nationalistisk pliktkänsla som drev Sardari utan även medmänsklig anständighet. När han väl lyckats evakuera de iranska judarna 1941 delade han ut 500 pass som blivit över till icke-iranska judar, vilka han som iransk konsul inte hade någon skyldighet att hjälpa. Elaka tungor menade att han sålde dessa pass till de desperata judarna och han ställdes inför rätta anklagad för korruption i Iran efter kriget, men friades från alla misstankar. Exakt hur många judar Abdol Hossein Sardari räddade undan förintelsen är oklart, men det var minst 1 500, kanske så många som 2 000; som jämförelse räddade Oskar Schindler runt 1 200. Det kan tyckas osmakligt att jämföra hur många judar dessa båda män räddade undan det nazistiska dödsmaskineriet som om det vore en tävling, men det visar åtminstone att Sardaris insats var långt ifrån obetydlig. Hans mod och medmänsklighet förtjänar tveklöst att lyftas fram ur historiens skuggor, i synnerhet i dessa tider då judar och muslimer utmålas som bittra fiender.
16
människorna
Motståndskvinnan som var stursk inför sina bödlar Jannetje Johanna Schaft, bättre känd under sina smeknamn ”Hannie” och ”Jo”, måste ha varit en av den nederländska motståndsrörelsens modigaste medlemmar. Trots att hon mer eller mindre fortfarande var en flicka kom hon att bli en fullfjädrad motståndskämpe och utsatte sig utan att tveka för stora faror. Vad hon kommit att bli mest känd för är emellertid hur hon, alldeles för ung, lämnade jordelivet. Schaft var bara tjugo år gammal och juridikstudent vid Amsterdams universitet när Nederländerna invaderades och ockuperades av Tredje riket i maj 1940. Antisemitisk lagstiftning infördes av tyskarna i oktober samma år, vilket inspirerade Schaft att börja göra motstånd mot ockupanterna eftersom hon hade judiska vänner vid universitetet. Bland annat stal hon ”ariers” identitetskort och gav till judar och hjälpte utsatta judar på flykt att hitta ställen att gömma sig undan sina nazistiska förföljare. Det var ett småskaligt motstånd men på intet sätt ofarligt; hade hon åkt fast hade hon riskerat fängelse eller värre straff. I april 1943 ställdes allt på sin spets när de tyska ockupanterna krävde att alla studenter undertecknade en lojalitetsförklaring till Tredje riket; 80 procent av studenterna vägrade och Schaft var en av dem. Hon tvingades därför att avsluta sina studier och återvände till sin hemstad Haarlem. Det var nu hennes motståndskamp började på allvar. Hon gick med i den prokommunistiska motståndsrörelsen Raad van Verzet (Motståndsrådet) som inte tvekade att använda dödligt våld mot ockupanterna. I likhet med de flesta andra kvinnor inom organisationen fick hon mest tjäna som kurir eftersom kvinnor inte brukade bli visiterade lika ofta vid vägspärrar. Schaft 17