9789174996098

Jean Genet Tjuven & k채rleken

JEAN GENET

Översättning: Nils Kjellström

Modernista stockholm

14

W e i d m a n n kom in i eftermiddagsupplagorna en september­ dag lik den då namnet Notre-Dame des Fleurs blev känt. Hans huvud var invirat i vita förband som kom honom att likna en nunna eller en sårad flygare som störtat i ett rågfält. Det vackra ansiktet mångfaldigades av tryckpressarna och spreds över ­Paris och hela Frankrike, till de ensligaste byarna, till slotten och ­kojorna. Det uppenbarade för de ängsliga borgarna att i utkan­ ten av deras dagliga liv strök förtrollade mördare omkring som lömskt hemsökte dem till och med i sömnen och smög sig upp för kökstrappor vilka inte ens knarrade under deras steg därför att de var deras medbrottslingar.

Under Weidmanns bild lyste hans brott som en morgon­rod­ nad: mord 1, mord 2, mord 3 och ända till sex. De berättade om hans hemliga ära och förberedde hans framtida.

Något tidigare hade den svarte Ange Soleil dödat sin älskarinna.

Något senare dödade soldaten Maurice Pilorge sin älskare Escudero för att kunna stjäla något mindre än tusen francs från honom. De skar halsen av honom på hans tjugoårsdag medan han, som ni minns, räckte lång näsa åt den rasande bödeln.

Och till sist gjorde sig en underlöjtnant i flottan, ännu bara barnet, skyldig till förräderi för förräderiets skull: han fusilje­ rades. Det är till deras brotts ära jag skriver min bok.

Dessa vackra mörka blommor slog ut på en gång men jag fick veta det styckevis: genom en bit av en avriven tidningssida, genom några ord i förbigående av min advokat, genom mina medfångars recitativ – ty sådana händelser nästan sjungs fram av fångarna. Deras sång blir vid sådana tillfällen till en fantastisk begravningsmässa, en De Profundis, som når fram till mig likt de­ 15

ras klagolåtar om kvällarna, ängslig, förtvivlad och upprörd. Mot slutet av strofen spräcks rösterna och slås i stycken och skärvorna klingar sprött som musik av änglar. Det gör mig förskräckt, ty jag har alltid varit rädd för änglar som jag inbillar mig är gjorda av varken ande eller materia, vita och dimmiga och förfärande som genomskinliga spöken.

Dessa mördare som nu är döda trängde alla in till mig, och varje gång som en av dessa sorgens stjärnor föll ned i min cell kände jag hur mitt hjärta klappade. Mitt hjärta slog den trum­ virvel som förkunnar att en stad kapitulerar. Och jag greps av den nästan heliga glöd som brukade fylla mig och fick min kropp att dra sig samman i grotesk kramp då jag hörde ett tyskt flygplan passera över fängelset och bomben krevera i närheten. Som i en vision såg jag ett ensamt barn buret av sin stålfågel medan han skrattande strödde död omkring sig. Det var för hans skull som sirenerna tjöt, klockorna klämtade och kanonerna lossade sina hundra och ett skott, alldeles som när en tronföljare föds. Det var för hans skull man hörde alla dessa skrik av hat och fruktan.

Cellerna darrade och skälvde, vansinniga av skräck, fångarna bankade på dörrarna, rullade sig på golvet, skrek och grät och svor och bad till Gud. Men jag, säger jag, jag såg eller trodde mig se ett arton års barn i flygplanet, och från djupet av min cell 426 sände jag honom ett kärleksfullt leende.

Jag vet inte om det är deras ansikten, deras verkliga ansikten, som bestänker väggarna i min cell med diamantgnistrande dy, men det kan inte vara av en slump som jag ur veckotidningarna klippt ut dessa vackra huvuden med tomma ögon. Jag säger tomma därför att de är alldeles klara och måste ha varit himmelsblå och liknat en knivsegg med en genomskinlig stjärna fäst vid udden.

Blå och tomma är de som fönsteröppningarna i ett nybygge ge­ nom vilka man ser himlen i fönstren på fasaden bakom. Eller som dessa fängelser som ligger öppna för alla himlens vindar och som man tror vara tomma och rena medan de i själva verket myllrar av farliga hannar, slängda huller om buller på britsarna. Jag säger 16

tomma, men om de sluter ögonlocken blir de farligare för mig än vad de väldiga fängelsernas invånare är för den giftasvuxna flickan som passerar förbi de gallerförsedda fönstren bakom vilka ett sovande, drömmande, svärande, spottande folk av mördare lever och gör varje cell till ett väsande ormbo eller en biktstol med dammiga sarsförhängen. Dessa ögon, som skenbart ter sig så föga mystiska, är som vissa slutna städer, Lyon och Zürich, och de hypnotiserar mig på samma sätt som de tomma teatrarna, de övergivna fängelserna, de stillastående maskinerna, öknarna – ty också öknar är slutna och utan förbindelse med det oändliga.

Dessa mäns ansikten skrämmer mig när jag med fingrarna trevar över dem, men vilken bländande överraskning skänker de mig inte när jag möter dem i deras egen omgivning, när jag i myn­ ningen av någon folktom gränd närmar mig dem med klappande hjärta och upptäcker – ingenting. Ingenting annat än en upprätt tomhet, sensibel och stolt som en fingerborgsblomma.

Jag vet som sagt inte om det är mina halshuggna vänners huvuden som sitter där på muren, men av vissa tecken har jag förstått att de är böjliga som pisksnärtar och hårda som glas­ knivar, lärda som barndoktorer och friska som förgätmigejer.

Deras kroppar har utvalts till boningar åt fruktansvärda själar.

Det är sällan några tidningar når fram till min cell, och de tjusigaste sidorna är alltid berövade sina vackraste blommor: hallickar­na som får spalterna att se ut som en trädgård i maj.

Det är de riktiga hallickarna, de stora, oböjliga och korrekta med kön så utslagna att jag inte vet om de är liljor eller liljorna är kön. Sammanblandningen är så fullständig att jag på kvällarna faller på knä och i fantasin slingrar mina armar runt deras ben.

All denna hårdhet slår mig till marken och gör mig förvirrad, och som näring för mina nätters drömmar väljer jag minnet av dig och din lem som förblev mjuk och orörlig under mina smekningar. Den hängde och dinglade på ett löjligt sätt tills den plötsligt med den glupska elakheten hos ett klocktorn som borrar sig igenom ett bläcksvart moln eller som en hattnål som 17

tränger igenom ett bröst tog min mun i besittning. Du rörde dig inte, du sov inte, du drömde inte, du befann dig på flykt och låg likväl orörlig, blek och som frusen till is, raklång på den platta sängen som liknade en likkista på havet. Och jag var medveten om vår kyskhet medan jag bespejade dig i väntan på att du skulle översvämma mig med din ljumma vithet allt under det att du skakades av ideliga små spasmer. Kanske lekte du att det gick för dig. När du nådde höjdpunkten lystes du upp av en lugn extas som tände en övernaturlig gloria kring din välsignade kropp och svepte dig i en ljusmantel från huvudet till fötterna.

Jag lyckades i alla fall skaffa mig ett tjugotal fotografier och med hjälp av söndertuggade brödbitar fäste jag dem på baksidan av fängelsereglementet på muren. Några av dem spikade jag fast med stumpar av mässingstråd som jag fått av uppsyningsmannen och på tråden fäste jag små färgade glaspärlor.

Det är med sådana glaspärlor som fångarna i granncellerna gör begravningskransar, och för några av de glansfullaste förbry­ tarna gjorde jag glaspärleramar i form av stjärnor. På kvällen när ni andra öppnar era fönster vänder jag på fängelsereglementet så att baksidan kommer fram. Deras leenden och deras grimaser, lika obönhörliga de ena som de andra, tränger in i mig genom alla min kropps öppningar, deras hårdhet genomborrar mig och ger mig stånd. Det är bland dessa avgrundsdjur jag lever. De övervakar mina små vanor, och de vanorna är allt vad jag har av familj och vänner.

Bland de tjugo har kanske en och annan typ som ingenting gjort för att förtjäna fängelsestraffet förirrat sig in, någon brottare eller boxare. Om jag i alla fall fäst hans bild på cellväggen så är det därför att jag tyckt mig upptäcka odjurets tecken i hans mungipor eller under hans ögonlock. Skuggan över hans ansikte eller någonting i hans stelnade gest har berättat för mig att det inte är omöjligt att han älskar mig – ty ingen kan älska mig om han inte är ett odjur – och på det sättet kan man säga att det är den förirrade som själv valt att komma hit. För att tjäna dem till 18

hov och uppvaktning har jag från en eller annan gottköpsroman klippt ut några andra figurer och klistrat upp dem på väggen: en mexikansk mestis, en gaucho, en kaukasisk ryttare. Jag har också satt upp några klumpiga teckningar ritade i marginalen på de tummade romaner som vi smyger till varandra under promena­ derna på rastgården. De föreställer hallickar ritade i profil, apacher med en fimp i munnen, silhuetter av livstidsfångar med ståkuk.

Det är på natten jag älskar dem och det är då min kärlek ger dem liv. På dagen har jag mina småsysslor att tänka på. Då är jag som en plikttrogen husmor som inte tål att se brödsmulor på bordet eller cigarettaska på golvet. Men på natten! Av fruktan för fångvaktaren som plötsligt kan tända det elektriska ljuset och sticka upp nyllet i gluggen till celldörren är jag tvungen att vara försiktig så att inte prasslet av lakanen förråder min njutning. Det gör mina rörelser mindre förnäma, men vad jag förlorar i nobless vinner jag i hemlig vällust. Jag gör mig ingen brådska. Min högra hand hejdar sig för att en stund smeka ansiktet och sedan hela kroppen på den utstötte som jag valt till sängkamrat för natten.

Min vänstra hand sluter sig om lemmen, formar ett hål som till en början bjuder motstånd men sedan ger vika och öppnar sig, och en stålhård kropp klädd i isrustning frigör sig från muren, närmar sig, kastar sig över mig och bråkar mig som man bråkar hampa på denna halmmadrass som redan fläckats av hundratals fångar. Då tänker jag på den lycka i vilken jag störtat ned, och Gud och hans änglar finns till.

Ingen vet om jag någonsin kommer ut härifrån och om det sker så vet ingen när.

Med hjälp av en av mina okända älskare ska jag skriva en roman. Mina hjältar ska vara de män som hänger där på väggen, och så jag själv som sitter inspärrad här. Efterhand som ni läser min historia ska dessa hjältar – även Divine, och Culafroy – falla ned från väggen som vissna löv över sidorna och gödsla min berättelse. Deras död – behöver jag berätta för er om den? Den kommer att bli likadan som Weidmanns. Då juryn hade beslutat 19

att han skulle mista livet nöjde han sig med att på sitt rhenska tungomål mumla: »Jag är redan längre borta än så.« Det kan hända att min historia inte alltid kommer att förefalla konstruerad utan att man mot min vilja kommer att höra blodet susa i den. Det beror på att jag ibland om nätterna inte kan låta bli att dunka mitt huvud i väggen för att göra mig fri från något ångestfullt minne som hemsöker mig sedan världens begynnelse.

Förlåt mig den svagheten. Den här boken vill bara vara en skärva av mitt inre liv.

Ibland kommer fångvaktaren tassande fram till min cell och slänger till mig ett godmorgon genom luckan. Han talar till mig, och utan att vilja det avslöjar han en hel del för mig om mina grannar pyromanerna, falskmyntarna, mördarna, om de skrävlande ynglingarna som nu rullar sig på golvet och ropar: »Mamma, kom och hjälp mig!« Han stänger luckan med en smäll och lämnar mig på tu man hand med alla dessa sköna gossar som han släppt in till mig och som kryper ner i mina ljumma lakan och nu i morgondvalan vrider kropparna ur led för att få tag på den trådända med vars hjälp de skulle kunna nysta upp de motiv och den härva av medbrottslighet, av vildsinta och subtila handlingar som förvandlat några rosiga småflickor till vita lik.

Också dem ska jag blanda in som de går och står i historien om mina vänner på muren, och de ska hjälpa mig att berätta denna barnsaga. Efter mitt eget huvud och till min cells förtrollning – jag menar att tack vare den ska min cell bli förtrollad – ska jag göra om historien om Divine som jag knappast kände, och historien om Notre-Dame des Fleurs och – tvivla inte på det! – historien om mig själv. Här är signalementet på Notre-Dame des Fleurs: längd 1,71, vikt 71 kilo, ovalt ansikte, blont hår, blå ögon, matt hy, friska tänder, rak näsa.

Divine dog i går mitt i den blodpöl hon kräkts upp. Den var så röd att hon i det ögonblick då hon utandades sin sista suck fick en överjordisk föreställning om att detta blod var den synliga motsvarigheten till det svarta hål som en uppfläkt fiol i 20

högen av bevismaterial hos en domare tecknade med en drama­ tisk enträgen­het som liknade den varmed Jesus visade på den gyllene schanker i vilken hans Heliga Hjärta flammade. Det var den gudomliga sidan av hennes död. Den andra sidan, vår sida, gjorde hennes död liktydig med ett mord till följd av de strömmar av blod som sköljde över hennes skjorta och lakan.

Divine dog som ett helgon och offer, mördad av lungsoten.

Januari har gått in och även i fängelset önskar vi fångar varan­ d­ra gott nytt år under morgonrasten. Vi gör det surmulet och ödmjukt på samma sätt som tjänarna i köket lär göra det. Som nyårs­gåva fick var och en av oss av fångöverkonstapeln en liten strut med tjugo gram grovt salt. Nu är klockan tre på eftermid­ dagen. Ända sedan i går öser regnet ner bakom gallret och det blåser. Jag låter mig drivas med som på djupet av ett hav eller på djupet av ett dystert kvarter där husen står hårda och ogenom­ skinliga men likväl ter sig tämligen lätta för minnet, ty det mate­ rial som våra minnen görs av är poröst. Högst upp på vinden i ett av dessa hus bodde Divine sedan lång tid tillbaka. Från det stora fönstret störtade blicken ned på Montmartres lilla kyrko­ gård. Trappan som ledde dit ned spelar i dag en betydande roll.

Den är förrummet till Divines provisoriska grav, lika slingrande som gångarna under pyramiderna. Den grottlika gravkammaren reser sig lika ren som den nakna armen på en tävlingscyklist som uppslukas av mörkret. Från gatan stiger trappan upp mot döden.

Den leder fram till det sista vilorummet. Den luktar redan vissna blommor och vaxljus och rökelse. Den stiger mot mörkret. Från avsats till avsats blir den allt smalare och fördunklas mer och mer, tills den på krönet smälter in i ljuset från himlen. Det är Divines trappa.

Men nere på gatan står begravningsgästerna, en kö lång som en litania. Där är Mimosa I, Mimosa II, Mimosa halv-IV, Kon­ firmanden, Angela, Monseigneur, Castagnette och Regina. De försvinner nästan under de svarta och platta glorior som bildas av deras paraplyer som de håller i ena handen som om det vore 21

buketter. I den andra handen håller de violbuketter som om det vore paraplyer. Blommorna kommer dem att drömma, och de vaknar ur sina drömmar alldeles yra och förkrossade av sin egen värdighet. En av dem, låt oss säga Konfirmanden, kommer att tänka på en artikel, gripande som en sång från den andra världen, som hon läst i en kvällstidning som hon balsamerat för den skull: »Hotell Crilons svarta sammetsmatta, på vilken placerats den kis­ ta av silver och ebenholts som omslöt den balsamerade kroppen efter Prinsessan av Monaco, var helt översållad av Parmavioler.« Konfirmanden frös till. Likt en lady höjde hon hakan, sedan drog hon in den på nytt och rullade in sig i vecken av sina drömmerier om att hon var en död prinsessa. Regnet gynnade denna hennes flykt från verkligheten.

Några av pederasterna hade med sig begravningskransar av glaspärlor, likadana som dem jag gör i min cell och som fyller den med en doft av fuktig mossa och minnen av de vita stenarna på min hembys kyrkogård med spår av snigelslem. Allesamman, bögarna och stjärtgossarna, torskarna och hallickarna, samlades vid foten av trappan. Småtorskarna tryckte sig mot varandra och pratade och snattrade, eller trängdes de kring de stöddiga hal­ lickarna som stod där svindlande raka och orörliga och tysta som trädstammar. Alla var klädda i svart, vilken sort de än tillhörde: byxor, kavajer, överrockar var svarta, men ansiktena, unga och gamla, släta och rynkiga var sminkade i olika färger som fälten i en vapensköld.

Det regnade. Någon sa: – Stackars Divine!

– Vad vill du, min unge? Vid hennes ålder var det oundvikligt.

– Hon höll knappt ihop till sist så mager som hon blev. Stjärten ramlade av henne.

Divine tyckte inte om att någon trampade henne på huvudet så hon bodde högst upp i ett borgerligt hus i ett hyggligt kvarter.

Vilken minut som helst skulle likvagnen, kanske dragen av en svart häst, komma och hämta de jordiska resterna efter henne 22

och transportera dem till kyrkan och därifrån till den lilla Mont­ martrekyrkogården via ingången vid avenue Rachel.

Då uppenbarade sig Den Evige i gestalten av en hallick. De pladdrande småtorskarna tystnade. Barhuvad och mycket elegant, tillgänglig och leende, tillgänglig och smidig, anlände Mignonles-­Petits-Pieds. Trots sin smidiga gång fanns det i hans hållning något av den tunga prakten hos en barbar som med sina smutsiga stövlar trampar på dyrbart pälsverk. Hans torso satt på höfterna som en kung på sin tron. Att ha frammanat Mignons bild räcker för att min vänstra hand ska söka sig ner i min trasiga byxficka, och minnet av honom släpper mig inte förrän jag fullföljt hand­ lingen. En dag öppnades dörren till min cell och han stod där inramad av dörrposterna. För ett ögonblick tedde han sig som ett högtidligt vandrande lik, omsluten av fängelsemurar vilkas tjocklek ni inte kan föreställa er. Han stod där lika skön som om han legat naken på ett fält av nejlikor. Jag tillhörde honom från det ögonblicket, det var som om (vem är det som sagt det) han låtit det gå i min mun ända ned till hjärtat. Han trängde in i mig tills det inte fanns någon plats för mig själv och från det ögonblicket förväxlade jag mig så fullständigt med gangsters, inbrotts­tjuvar och hallickar att polisen bedrog sig och häktade mig. Under tre månaders tid gjorde han min kropp till en skåde­ plats för sina fester. Han slog mig av alla krafter och jag låg som en sliten säcktrasa för hans fötter. Sedan han lämnat mig för nya äventyr minns jag ständigt hans rörelser som var så levande att de föreföll skurna ur kristallprismor, så levande att man omöjligt kunde tänka sig annat än att de var ofrivilliga; det var omöjligt att de kunde ha fötts ur tunga överväganden och beslut. Ack, det enda gripbara jag har kvar efter honom är den gipsmodell av hans jättelika ståkuk som Divine själv gjorde. Vad som mer än något annat gjorde intryck hos hans lem var hårdheten, alltså skönheten i det parti som sträcker sig från anus till ollonet.

Jag skulle vilja säga att hans fingrar var gjorda av spetsar och för varje gång han sträckte ut sina armar för att omfamna värl­ 23

den liknade han Jesusbarnet där det ligger i krubban med den ena f­ otens häl på den andras vrist och med det vänligt uppmärksam­ ma ansiktet vänt uppåt mot himlen. När han stod upp lade han arm­arna i kors så att de liknade en blomsterkorg, alldeles som Nijinsky gör på de gamla fotografier där han står klädd i sönder­ klippta rosor. Hans handled hängde lika smidig, graciös och slapp som handleden på en violinist. Och ibland hände det mitt på ­dagen att han runkade sig med sin levande tragedienne­arm.

Detta är det exakta porträttet av Mignon, ty – vi ska se det ytterligare längre fram – han hade den rörelsernas genialitet som jämt oroar mig och som när jag återkallar den i minnet tvingar mig att lovsjunga den ända tills min hand blir klibbig av min utlösta njutning.

Han var född grek och när han steg in till den döda var det som om han gick fram på rena luften. Då jag säger att han var grek så betyder det att han också var en skojare. När han gick förbi – han rörde därvid nästan omärkligt på överkroppen – gjorde alla som stod där, Monseigneur, Mimoserna, Castagnette, med ett ord alla tanterna, i hemlighet en skruvande rörelse med kroppen som om de famnade den granna karlen och lindade sig omkring honom.

Likgiltig och klar som en slaktarkniv passerade han och klöv flocken i två skivor som ljudlöst förenades på nytt men därvid frigjorde en svag doft av hopplöshet som ingen röjde. Mignon steg upp för trappan i det han tog två trappsteg i taget, och det var ett uppstigande så säkert och vinnande att det tycktes som om det borde föra honom via taket upp till den blåa luftens trappsteg och rakt in i himlen. Vindslägenheten tedde sig nu mindre mystisk sedan döden förvandlat den till ett gravvalv (den förlorade på så sätt sin tvetydighet och återfick i all sin renhet den omotiverade sammanhangslösheten, markerad av de underbara sorgartiklar och ceremoniplagg som låg strödda runt omkring: vita handskar, en hög hatt, en uniformsrock, kort sagt ett helt inventarium som vi senare ska återkomma till) och där satt Divines mor, Ernestine, alldeles ensam och suckade under sin sorgslöja. Hon är gammal, 24

men hon har äntligen fått det tillfälle hon så länge väntat på. Divi­ nes död tillåter henne att söka befrielse i en utvärtes förtvivlan, en synlig sorg gjord av tårar, blommor, kräpp och hundra stora roller som hon var besatt av. Hon hade haft ett liknande tillfälle en gång förr när Divine la Cascadeuse, som då var en liten grabb och ännu bara känd under namnet Louis Culafroy, blev sjuk, men det tillfället hade runnit bort mellan fingrarna på henne. Om denna tid och Culafroys barndom ska jag nu berätta.

Från sin sjukbädd låg han och betraktade rummet där en ängel (ännu en gång oroar mig det där ordet, det lockar mig och äcklar mig. Om de har vingar, har de då också tänder? Kan de flyga med sina vingar, sina befjädrade, tunga vingar, »dessa mystiska vingar«? Och dräktiga med detta under: bevarar de sitt änglanamn om de faller?) en ängel alltså, en soldat i klarblå uniform och en svart (ty ska mina läppar någonsin bli något an­ nat än en förevändning för att visa fram en soldat klädd i azurblå uniform, en ängel och en svart man broderligt samlade till spel med tärningar eller benbitar i något mörkt eller ljust fängelse?) höll ett hemligt möte från vilket han själv var utestängd. Ängeln, den svarte och soldaten bar i tur och ordning ansikten som han kände igen från skolkamrater eller bönder i hemtrakten, men de bar aldrig Alberto Ormfångarens ansikte. Det var på honom Culafroy väntade i sin öken, det var Alberto som skulle ha kunnat stilla hans brännande törst med sin stjärnströdda mun. För att trösta sig sökte han trots sin ungdom föreställa sig en lycka utan sötma och ljuvhet, en lycka som vore lik ett rent, öde, förtvivlat fält, ett fält av azur eller sand, ett torrt och stumt magnetfält där ingenting funnes kvar av mildhet, färger och toner. Redan tidigare hade bilden av en ung brud på byvägen, klädd i svart klänning men svept i en vit tyllslöja och gnistrande som en ung herde täckt av rimfrost, som en blond och vitpudrad mjölnare eller som Notre-Dame des Fleurs, vilken han senare skulle lära känna och som jag själv sett en morgon här i cellen alldeles intill klosetten – hans sömndruckna ansikte var rosigt under tvålskummet och 25

skägget – redan tidigare hade den bilden förändrat Culafroys livsvision och uppenbarat för honom att poesi är något annat än en kurvig ljuvhets melodi, ty tyllslöjan hade slitits sönder och förvandlats till tvära, skarphuggna, kantiga och kalla fasetter. Det var en varning.

Han väntade på Alberto som inte kom. Likväl hade varje bonde och varje bondkvinna som kom på besök något av orm­ tjusare i sig. De gjorde tjänst som Albertos förridare, som hans ambassadörer, som hans föregångare. De bar hans skänker och förberedde hans ankomst genom att jämna vägen för honom. De sjöng halleluja. Den ene hade hans gång, den andre hans rörelser, eller färgen på hans byxor eller hans räfflade sammetstyg eller hans röst. Och som alla som väntar tvivlade Culafroy inte på att dessa splittrade element till slut skulle sammanfogas och tillåta en nyskapad Alberto att göra sin högtidliga entré i hans rum, avtalad och likväl överraskande på samma sätt som Mignon-les-PetitsPieds steg in i min cell död och levande.

När byprästen kom för att få nyheter om den sjuke och sa till Ernestine: »Madame, det är en lycka att få dö ung«, svarade hon: »Ja, herr hertig«, och neg djupt.

Prästen såg på henne.

Hon log mot sin antipod i golvets blanka spegel som gjorde henne till en spaderdam, en änka med dåligt rykte.

– Ryck inte på axlarna, min vän, jag är inte tokig.

Och hon var inte tokig.

– Lou Culafroy kommer snart att dö. Jag känner det på mig.

Han kommer att dö, jag vet det. »Han kommer att dö, jag vet det.« Hon ryckte loss uttrycket som man rycker loss en tand och det hjälpte henne att flyga. Hon mumlade: – Och då ska jag dansa till begravningsmusiken.

Han måste alltså dö. Och för att det patetiska i hans död skulle bli så att säga smittosamt måste hon själv orsaka den. Här är det inte fråga om någon moral, inte sant, och inte om vare sig fruktan 26

för fängelset eller för helvetet. Klart och tydligt såg Ernestine, och därmed också jag, hela dramats utveckling. Hon skulle arrangera det som ett självmord. »Jag ska säga att han dödade sig själv.« Erne­stines logik var en scenens logik och den har ingenting med det sannolika att göra. Det sannolika är förnekandet av skäl som inte kan tillstås. Låt oss inte förvånas, på det att vi må kunna hänföras.

En väldig armépistol i botten på en skrivbordslåda bestämde hennes fortsatta handlande. Det är inte första gången som ett ting tillskyndar en handling, och tingen borde ofta ensamma bära det fruktansvärda ehuru lätta ansvaret för ett brott. Denna revolver blev – förefaller det – det oumbärliga redskapet för hen­ nes handling. Det förlängde hennes utsträckta hjältinnearm, det förhäxade henne med samma brutalitet som Alberto förhäxade byns flickor då han körde ner sina grova händer i byxfickorna så att de svällde. Men liksom jag själv aldrig skulle kunna förmå mig till att mörda en yngling annat än för att förlösa en död som jag kunde fortsätta att älska, så kunde Ernestine inte förmå sig till detta mord med mindre än att hon maskerade dess skräckin­ jagande element, blodet, konvulsionerna, det döende barnets förvirrat förebrående ögon. Och därför satte hon på sig alla sina smycken. Kanske var det också för att ge ögonblicket mera glans.

På samma sätt gjorde jag förr i världen mina kokaininjektioner med hjälp av en kristallspruta formad som en karaffpropp, och alltid med en jättelik diamantring på pekfingret. Men Ernestine visste inte att hon genom att gå till väga på detta sätt komplicerade sin handling och förvandlade den till något exceptionellt som äventyrade hela utgången just genom sin säregenhet. Det var vad som skedde. Långsamt sjönk rummet undan och förvandlades till ett praktrum överlastat av guld, med väggarna klädda med granatfärgad sammet, med tunga stilmöbler, röda faillegardiner, stora slipade speglar och kandelabrar med kristallprismor. Från taket – och det var en viktig detalj – hängde en väldig ljuskrona.

Golvet var täckt av de finaste mattor i violett och blått.

27

Under sin bröllopsresa till Paris hade Ernestine en dag i all ärbar­het – ännu så länge – promenerat arm i arm med sin man och genom ett fönster åt gatan fått se en skymt av ett sådant praktrum. Hon hade gripits av begär att en dag få dö för en teu­ tonerriddare i ett sådant rum, bland gardenior och blomsterdoft.

Sedan hon dött fyra eller fem gånger hade rummet stått disponi­ belt för ett allvarligare drama än hennes egen död.

Jag komplicerar och trasslar in mig och ni börjar tala om barnsligheter. Det är barnsligheter. Alla fångar är barn och barn är förvirrande och undanflyende, ömsom klara och ömsom ore­ diga. »Vad jag skulle vilja«, fortsatte Ernestine sina tankar, »det är att han dog i någon lyxstad, i Cannes eller Venedig, så att jag kunde göra pilgrimsfärder till hans grav.« Att få ta in på Ritz vid Adriatiska havets strand och vara hustru eller älskarinna till en doge! Att med famnen full av blommor få klättra upp för en brant gata och komma fram till kyrkogården, sätta sig där på den enkla gravvården, en vit och något kupad sten, nysta in sig i parfymerad sorg och ruva!

Utan att återföras till verkligheten – ty hon hade aldrig lämnat verkligheten – tvangs hon av iscensättningsbestyren att riva hål på drömmen. Hon gick bort och tog revolvern som en välvillig Försyn för länge sedan hade laddat, vägde den i handen som en fallos och kände hur hon blev dräktig med mord, havande med en död.

Ni känner inte det övermänskliga, det extralucida tillstånd som en mördare slagen av blindhet råkar in i när han griper om kniven eller bössan eller strupen, detta tillstånd som sedan utlöser handlingen och störtar honom ned i avgrunden.

Ernestine skulle snabbt ha kunnat fullborda sin handling, men hon, liksom för övrigt Culafroy själv, tjänar en historia som är okänd för henne, en historia som jag är i färd med att berätta och som därför ska få sin upplösning i behörig tid. Ernestine vet precis hur mycket hennes handling rymmer av dålig litteratur, men just det att hon måste underkasta sig den dåliga litteraturen 28

gör henne ännu mer rörande i hennes egna och våra ögon. I dramat som i livet undslipper hon den uppstyltade skönheten.

Varje mord föregås av en förberedelseceremoni och efterföljs av en försoningsceremoni. Mördaren är omedveten om innebör­ den av bådadera. Allt är som det ska vara. Ernestine fick just tid att träda in i det ödesdigra rummet. Hon sköt. Kulan krossade glaset till ett inramat hedersdiplom som tilldelats hennes salig man. Braket var fruktansvärt. Bedövat av sömnmedel hörde barnet ingenting. Inte Ernestine heller: hon hade skjutit rakt in i rummet med de granatfärgade sammetstapeterna och kulan hade krossat de slipade speglarna, prismorna, kristallvaserna, stucken och stjärnorna, slitit sönder draperierna och till sist kommit hela byggnaden att störta in. I stället för ett gnistrande puder, blod, krossat glas från ljuskronan och prismorna föll ett grått askregn över huvudet på Ernestine som sjönk till golvet.

Hon kom till sans bland spillrorna efter dramat. Hennes hän­ der var befriade från revolvern som försvunnit in under sängen som en yxa i en damm, som en luffare i en tegelugn, och lättare än tankar fladdrade hennes händer runt omkring henne.

Sedan dess hade hon suttit och väntat.

Det var så Mignon fann henne, rusig av tragik. Det gjorde honom blyg, ty hon var vacker och föreföll tokig men det var snarast därför att hon var vacker. Han var själv vacker, och vad hade han då att frukta? Ack, jag vet alltför lite (ingenting) om de hemliga förbindelserna mellan dem som är vackra och vet att de är vackra, och jag vet heller ingenting om de kontakter som knyts mellan ett par sköna ynglingar och som skenbart kan vara vänskapliga men kanske är fyllda av hat. Om de ler mot varandra utan anledning, finns det då dem ovetande en smula ömhet i deras leende och kan de dunkelt känna det? Mignon gjorde ett klumpigt korstecken över kistan. Hans förlägenhet kom honom att se ut som om han bad. Men i denna förlägenhet låg hela hans charm.

29

Döden hade satt sina märken, tunga som blysigill på perga­ ment, på gardinerna, väggarna och mattorna. Men särskilt på gardinerna. De är känsliga. De luktar sig till döden och ropar ut den som hundarna. De skäller mot döden med sina veck som öppnar sig mörka som munnar eller som ögonen på Sofokles­ masker, eller kupar sig om ögonlocken på en kristen botgörare.

Fönsterluckorna var stängda och vaxljusen tända. Mignon kände inte längre igen vindskammaren där han bott tillsammans med Divine, och hans rörelser blev kantiga som hos en ung man på visit.

Hans gripenhet inför kistan? Den existerade inte. Han kom inte längre ihåg Divine.

Likbärarna kom nästan genast och hjälpte honom att dra sig ur spelet.

Det svarta sorgetåget, upplyst av de sminkade ansiktenas stjär­ nor och med en doft av puder och blommor, följde likvagnen i regnet. De runda och platta paraplyerna ondulerade den fram­ skridande processionen och höll den svävande mellan himmel och jord. De förbipasserande såg den inte, ty den var så lätt att den svävade fram tio meter över marken. Endast kammarjung­ frurna och betjänterna skulle ha kunnat se den om det inte varit så att klockan var tio på morgonen och de förra var i färd med att servera sina matmödrar deras choklad och de sistnämnda i färd med att öppna dörrarna för de första visiterna. För övrigt var kor­ tegen nästan osynlig till följd av den snabbhet varmed den drog fram. Likvagnen hade vingar på hjulaxlarna. Den förste som klivit ut i regnet var prästen som sjöng dies irae. Han lyfte upp fållen på sin sutan och sin kappa så som han blivit lärd på seminariet när det var dåligt väder, och fast rörelsen var alldeles automatisk så frigjorde den inom honom, från en förnäm placenta, ett helt följe av hemliga och sorgsna varelser. Han sökte undfly bakom en flik av sin svarta sammetskappa – gjord av samma slags sammet som dogaressornas masker – men det var i stället marken som undflydde honom och vi ska få se i vilken rävsax den fångade 30

honom. Just i tid hann han hindra kappfliken från att falla och blotta nedre delen av hans ansikte. Denne präst, det måste man ha klart för sig, var ung och man anade under hans sorgkläder en kropp som var skälvande och stark som en brottares. Med andra ord, han var i grund och botten förklädd.

Efter mässan i kyrkan för den döde – som ju bara är en »Gör-det-här-till-min-åminnelse-ceremoni« – gick prästen med smygande steg fram till altaret, dyrkade upp altarskåpet, slog undan förhänget likt en som vid midnatt slår undan de dubbla draperierna för en sovalkov, höll andan, grep oblatasken så för­ siktigt som en obehandskad inbrottstjuv, och efter att ha smulat sönder den svalde han en suspekt hostia.

Vägen till kyrkogården var lång och breviariets text alltför välkänd. Endast psalmen för de döda och den silverbroderade kappan svettades ut förtrollning. Prästen gick fram genom gyttjan som om han gått i djupa skogen. Vilken skog? frågade han sig.

En zigenarskog i något främmande land, i Böhmen eller snarare i Ungern. Utan tvivel valde han detta sistnämnda land ledd av den värdefulla misstanken att ungrarna är Europas enda asiater.

Hungaria, hunner… Det var Attila som brände steppen, det var hans soldater som bultade det råa köttet som tjänade till föda åt dem mellan sina kolossala lår – lika väldiga eller kanske väldigare än Albertos, Mignons och Gorguis – och hästryggen. Det är höst, och det regnar i den ungerska skogen.

Grenarna som prästen måste böja åt sidan fuktar hans panna.

Man hör bara dropparnas fall från de regnvåta bladen. Eftersom det är kväll, ter sig skogen mer och mer oroande. Prästen sveper sin splendida gråa mantel tätare om höfterna, liksom han där borta svepte sin långa fotsida rock om sig.

Det ligger ett sågverk i skogen. Två unga män driver det och går då och då på jakt. De är främlingar på orten. De har rest jorden runt; det vet prästen på samma sätt som man i dröm­ men vet någonting utan att ha fått upplysning om det. Prästen började sjunga psalmen för de döda så som han borde gjort där 31

borta och i samma ögonblick mötte han den yngste av de båda främlingarna. Han liknade slaktaren i min hemby. Han kom just hem från jakten. I hans ena mungipa hängde en slocknad fimp.

Ordet »fimp« och doften från tobaken som den andre blötte med sin tunga kom prästens rygg att styvna. Så böjde han sig bakåt i tre tvära knyckar vilka i form av skälvningar fortplantade sig till alla hans muskler och ända till oändligheten som darrade till och ejakulerade en såskäppa stjärnbilder.

Sågaren tryckte sina läppar mot prästens mun och med en tungrörelse mer bjudande än en kunglig order pressade han in fimpen. Prästen sjönk till marken, och på mossan som var upp­ svälld av regnet gav han upp andan av kärlek. Efter att ha nästan klätt av honom började främlingen smeka honom, tacksamt och nästan ömt, tänkte prästen. Sedan makade han med en stöt av axeln jaktväskan till rätta. Den var tung av bytet, en vildkatt. Så tog han upp geväret och gav sig i väg visslande en slagdänga.

Prästen gjorde en omväg runt gravvårdarna och tanterna som följde honom snavade på stenarna, vätte fötterna i gräset och kände sig mer och mer änglalika bland grifterna. Korgos­ sen, en klen och skabbig pojkvasker som inte hade den ringaste misstanke om det äventyr prästen nyss genomlevt, frågade om han kunde få behålla kalotten på huvudet. Prästen sa ja. Medan han gick gjorde han med benet den rörelse varmed en dansare brukar avsluta en tango allt medan han håller handen i fickan.

Med ena benet framsträckt och tåspetsen i marken gjorde han en plötslig böjning så att knäet stötte mot sutantyget som därvid gungade till som nederkanten på en vid sjömansbyxa. Sedan tog han upp en psalm.

När sorgetåget nådde fram till gropen som redan grävts färdig – kanske av den dödgrävare som Divine brukade se från sitt fön­s­ ter – sänktes likkistan i vilken Divine låg svept i vita gipyrspetsar.

Prästen välsignade graven och gav sin vigvattenskvast till Mignon som rodnade när han kände hur tung den var (ty efter att ha känt 32

Divine hade han blivit en smula förenad med sitt folk, kusiner till de unga zigenare som aldrig samtycker till att runka någon annat än med fötterna) och sedan gick den vidare till tanterna som med ens gjorde hela begravningsakten till ett enda tvetydigt fnitter och skratt. Så lämnade Divine den här jorden så som hon själv skulle ha önskat: i en blandning av skämt och förnedring.

Divine är död, död och begravd… är död och begravd…

Eftersom Divine är död kan poeten nu besjunga henne, berätta hennes legend, förtälja sagan, dikten om Divine. Divinesagan borde egentligen dansas eller framställas som mim med sub­ tila antydningar. Omöjligheten att transponera den till en balett tvingar mig att begagna mig av ord som tyngs av bestämda före­ ställningar, men jag ska försöka att lätta upp dem med banala, tomma, ihåliga, bildfattiga uttryck.

Vad rör det sig egentligen om för mig som fabricerar den här historien? Genom att återgestalta mitt liv och följa det tillbaka till begynnelsen vill jag fylla min cell med den vällust som här flyter ur medvetandet att vara vad en obetydlighet skulle ha kun­ nat hindra mig från att vara. Jag vill återfinna dessa ögonblick då jag gick vilse i irrgångarna i den björngrop som grävts i en under­jordisk himmel och i vars svarta hål jag på nytt vill kasta mig. Jag vill långsamt tränga bort massor av stinkande luft och klippa av de trådar på vilka känslorna hänger som buketter. Jag vill ur någon stjärnströdd flod som ingen känner se den zigenare dyka upp som jag söker, drypande av vatten, med sjöskum till hår, spelande fiol och diaboliskt borttrollad bakom en nattkabarets scharlakansröda sammetsdraperi.

Jag ska berätta för er om Divine. Allteftersom mitt humör bjuder ska jag tala om henne i maskulinum eller femininum och om det händer att jag tvingas nämna en kvinna ska jag nog finna en utväg som gör att det aldrig kan uppstå någon förväxling. Hon 33

log. Hennes leende mot gästerna var irriterande fräckt, det var vad man sa sig med många huvudskakningar. För poeten och läsaren var det ett gåtfullt leende.

Divine dök upp i Paris och började sitt publika liv där ungefär tjugo år före sin död. Hon var smärt och livlig och förblev så ända till slutet av sitt liv, ehuru hon blev något kantig med åren. Hon kom in på Graffs uppe på Montmartre en morgon vid tvåtiden.

Gästerna som satt där var gjorda av ännu formlös och smutsig lera, men Divine var som klart vatten. Hon trädde in på det stora fullsatta kaféet med dess nerfällda rutor, dess fördragna gardiner monterade på ihåliga gardinstänger och dess moln av tobaksrök, och hon förde med sig det skandalösas friskhet som är morgon­ vindens friskhet, och hennes sandaler klapprade förvånansvärt milt mot templets golvstenar. Och liksom vinden får löven att dansa runt så fick hon allas huvuden att vända sig och bli lätta som löv. Och det var alla sorters huvuden, galna huvuden som tillhörde bankirer och köpmän, gigolos och kypare, direktörer och överstar och fågelskrämmor.

Hon satte sig ensam vid ett bord och beställde te.

– Se till att det är kinesiskt, min vän, sa hon.

Hon log. Hennes leende mot gästerna var irriterande fräckt, det var vad man sa sig med många huvudskakningar. För poeten och läsaren var det ett gåtfullt leende.

Den här kvällen var hon klädd i en champagnefärgad siden­ skjorta, ett par blåbyxor, stulna från en matros och lädersandaler.

På en av fingrarna, det måste ha varit lillfingret, hade hon en ring med en sten som såg ut som ett sår i vilket det gått kallbrand.

När hon fått sitt te drack hon det som hon varit hemma: i små klunkar (den söta duvhonan), och när hon lyfte eller satte ifrån sig koppen spretade hon med lillfingret. Här är hennes porträtt: kastanjefärgat lockigt hår; när lockarna föll ner i hennes ögon och på hennes kinder såg hon ut som om hon vore friserad à la niosvansad katt. Pannan var en smula rund och slät. Hennes 34

ögon sjöng trots sin förtvivlan, och melodin flög från ögonen till tänderna och gjorde dem levande, och från tänderna spred den sig till alla hennes rörelser och till hennes obetydligaste gester. I våg efter våg vecklade dess förtrollning ut sig från ögonen till hen­ nes nakna fötter. Hennes kropp var bärnstensfärgad, hennes fötter var snabba när hon flydde för vålnaderna; skräckens vingar växte ut från hennes hälar och bar henne. Ja, hon var mycket snabb­ fotad, ty för att kunna undslippa förföljande vålnader krävs det att man löper snabbare än tanken tänker. Hon drack sitt te inför trettio par ögon som dementerade vad de föraktfulla, harmsna, förtretade och vissna munnarna sa.

Divine var graciös och ändå liknade hon dessa tivoliägare, dessa vesslejägare med konstnärliga fotografier, dessa taskspe­ lare som drar från marknad till marknad med allt sitt magiska skräp. Vid varje rörelse de gör, om de slår askan från cigaretten eller knyter en slips, så ser de ut som om de manövrerade en spelautomat. Divine knöt halspulsådror, hon. Hennes förförelse var oemotståndlig. Om det bara berodde på mig skulle jag göra henne till en hjälte av den fatala sort som jag älskar. När jag säger fatal så menar jag att hon behärskade alla som såg på henne, hon hypnotiserade dem. Jag skulle kunna göra henne till en hjälte med höfter av sten och blankslipade, platta kinder, tunga ögon­ lock och hedniskt sköna knän som skulle spegla den förtvivlade intelligensen i mystikernas ansikten. Jag skulle klä av henne alla sentimentala drag och hon skulle samtycka till att bli en isstaty.

Men jag vet ju att den stackars demiurgen är tvingad att skapa efter sin avbild och att han inte var med när Lucifer uppfanns. Jag vet att efterhand som jag sitter här i min cell och formar henne kommer jag att låna mina rysningar åt hennes granit. Jag vet att jag kommer att tvingas leva ensam med granitstoden så länge, att jag till sist måste ge den mitt eget liv och min egen anda och doften av mina egna högtidliga eller ljudlösa fjärtar. Jag har en hel romanlängd framför mig, och på den tiden kommer jag att nödgas häva försteningen och ge Divine mitt eget lidande. Jag 35