9789113023090 by Smakprov Media AB

Haruki Murakami Vad jag pr atar om nĂ¤r jag pr atar om lĂśpning

=6GJ@> BJG6@6B> K69 ?6< EG 6I6G DB CtG ?6< EG6I6G DB AyEC>C< yK:GHtI IC>C< ;G uC ?6E6CH@ 6/ :>@D D8= NJ@>@D 9J@:

Av Haruki Murakami har tidigare utgivits på Norstedts: Norwegian Wood (2003) Underground (2005) Kafka på stranden (2006) Fågeln som vrider upp världen (2007) Sputnikälskling (2008) På annat förlag: Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser (1996)

isbn 978-91-1-302309-0 © Haruki Murakami 2007 Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: Hashiru koto ni tsuite kataru toki ni boku no kataru koto Översättning: Eiko och Yukiko Duke Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Förord Det valfria lidandet

Det finns ett ordspråk som säger att det är två ting en sann gentleman aldrig diskuterar: de kvinnor han har skiljts ifrån och vad han betalar i skatt. Äsch, jag bara skojar, det där ordspråket hittade jag på alldeles nyss. Sorry! Men antag att det skulle finnas ett sådant ordspråk. Då skulle förmodligen ytterligare ett villkor för att räknas som gentleman vara att man tiger om hur man vårdar sin hälsa. En sann gentleman avslöjar helt enkelt inte sina friskvårdsknep. Det tror i alla fall inte jag. Som alla vet är jag ingen sann gentleman. Jag kan därför sätta mig över spelreglerna. Men jag tycker ändå att det känns lite genant att skriva den här boken. Och det trots att det här – ja, jag vet att det låter som om jag försöker skylla ifrån mig – är en bok om löpning och inte om friskvård. Jag har inte skrivit den här boken för att basunera ut något frälsningsbudskap i stil med: »Låt oss hålla oss friska genom dag-

lig löpning!« Nej, den här boken handlar enbart om vad det har inneburit för mig personligen att springa. Jag har funderat mycket på det, ställt mig frågor om löpning och försökt besvara dem. Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stödjer helhjärtat hans teori. Därför är det kanske inte så underligt att jag – som är både författare och löpare – skriver och ger ut en liten samling texter om löpning. Jag är, kan man nog lugnt säga, en omständlig människa. Jag kan inte tänka igenom saker ordentligt om jag inte först har fäst dem på papper. Så när jag fick för mig att jag skulle analysera vilken roll löpningen har haft för mig, var jag tvungen att skriva ner det. Vid ett tillfälle låg jag på ett hotellrum i Paris och läste Inter national Herald Tribune. Tidningen innehöll ett specialreportage om maratonlöpare. En rad välkända löpare intervjuades och samtliga fick frågan vilket mantra de stärkte sig med under loppen. Jag tyckte att det var en intressant fråga. När man läste svaren framgick det med all önskvärd tydlighet vilken plåga ett maratonlopp är. Man klarar helt enkelt inte av att springa ett sådant utan att ha ett mantra malande inombords. Jag blev verkligen imponerad av alla dessa tankar som for igenom löparnas huvuden medan de sprang sina 42,195 kilometer. En av dem hade en äldre bror – som också var löpare – som hade lärt honom en

mening. Den hade löparen sedan upprepat för sig själv under samtliga sina lopp. »Pain is inevitable. Suffering is optional.« Det är svårt att överföra alla nyanser i detta mantra till japanska, men om jag försöker mig på en enkel översättning blir det något i den här stilen: »Smärtan är oundviklig, men lidandet är valfritt.« Antag att man skulle springa och helt plötsligt tänka: »Åh, vad det gör ont, nu klarar jag inte mer.« Då vore smärtan ett obestridligt faktum, men antagandet att man inte klarade mer ett personligt avgörande. Mantrat sammanfattar kort och koncist det som är maratonlöpningens kärna. Jag började överväga att ge ut en bok om löpning för mer än tio år sedan. Men sedan funderade jag vidare, förkastade idé på idé och månaderna blev till år utan att jag fattade pennan. Temat löpning var alldeles för stort och odefinierat för att jag skulle kunna samla tankarna och bestämma mig för vad jag egentligen skulle skriva. Men plötsligt insåg jag att det enda sättet att komma igång var att försöka skriva ner det jag tänkte och kände ur hjärtat, utan att konstra till det. Jag började att skriva sommaren 2005 och skrev sedan lite till och från fram till hösten 2006. Jag har använt delar av gamla texter, men större delen av boken utgörs av de tankar om – och känslor för – löpning som jag bär inom mig just nu. Under arbetets gång upptäckte jag att detta att skriva uppriktigt

om löpning för mig – till viss del i alla fall – innebär att skriva öppenhjärtigt om mig själv. Därför kan läsaren nog se den här boken som en sorts memoarbok, där navet utgörs av löpning. Man skulle kunna säga att boken innehåller en sorts levnadsregler baserade på mina erfarenheter, även om det kanhända inte kan kallas en filosofi. De är kanske inte så märkvärdiga, men de representerar vad jag har lärt mig personligen av att röra på mig och känna på det där frivilliga lidandet. De är kanhända inte så allmängiltiga eftersom de utgår från mig. Men det är så här jag upplever saker och ting. Augusti 2007 Haruki Murakami

1 5 augusti 2005, Kauai, Hawaii

Vem kan skratta åt Mick Jagger?

Idag är det fredagen den femte augusti 2005. Jag befinner mig på ön Kauai i Hawaii, närmare bestämt på North Shore. Det finns inte ett endaste moln på himlen. Det är så klart här att man nästan baxnar. Just nu finns det ingenting som ens vagt påminner om begreppet »moln« i närheten. Jag kom hit i slutet av juli. Som alltid hyr jag en lägenhet här och tillbringar de svala morgontimmarna arbetande vid skrivbordet. Som nu till exempel när jag skriver det här – en fri, associativ text om löpning. Det är sommar, så det är naturligtvis varmt. Hawaii kallas ofta den eviga sommarens ö, men den ligger trots allt på norra halvklotet och har därför fyra årstider. I jämförelse med vintern är sommaren relativt varm, men jämfört med den tortyrlika hettan i det betong- och tegelomgärdade Cambridge i Massachusetts är det rena himmelriket. Det finns inget behov av luftkonditione-

ring här. Har man bara fönstren öppna, blåser svala vindar in. När jag säger till folk i Cambridge att jag ska tillbringa augusti i Hawaii, blir de alla förvånade. Sedan säger de: »Varför ska du åka till en så varm plats just under sommaren? Är du inte riktigt klok?« Men de vet inte hur det ligger till. De vet inte hur svala de ständiga monsunvindarna från nordost gör Hawaiis sommar. De vet inte hur lycklig man blir av att kunna koppla av med läsning i avokadoträdens svala skugga eller simma i södra Stilla havets vikar när man får lust. Sedan jag kom till Hawaii har jag sprungit ungefär en timme varje dag, sex dagar i veckan. Det har gått två och en halv månad sedan jag återupptog min gamla livsstil då jag, bortsett från de dagar då det absolut inte har gått, springer varenda dag. I morse sprang jag i en timme och tio minuter medan jag i min Walkman lyssnade på två Lovin’ Spoonful-plattor – Daydream och Hums of The Lovin’ Spoonful – som jag hade spelat in på en minidisc. Jag befinner mig i en period där det väsentliga är att tålmodigt förlänga distanserna jag springer, tiden är inte så intressant just nu. Jag koncentrerar mig bara på att springa min sträcka och lägger ner den tid som behövs för att göra det. Om jag känner att jag vill springa snabbt ökar jag tempot, men även om jag gör det är det bara för en kort stund. Jag försöker föra med mig den känsla av välbehag jag upplever till dagen därpå. Det är samma tillvägagångssätt jag brukar ha när jag skriver en längre roman.

När det känns som om jag skulle kunna skriva ännu mer, lägger jag beslutsamt ner pennan. Då blir det lättare att sätta igång igen nästa dag. Jag har för mig att Ernest Hemingway har skrivit att han gjorde något liknande. Det gäller att vårda fortsättningen, inte förstöra arbetsrytmen. Det är viktigt när man håller på med längre projekt; när man väl har lyckats etablera en rytm, brukar resten ge sig. Men innan svänghjulet verkligen har börjat att röra sig i en bestämd takt, kan man inte vara nog ordentlig med att bädda för en fortsättning av arbetet. Det regnade en kort stund när jag sprang, ett regn som svalkade precis lagom mycket. Från havet blåste det in kompakta moln som tornade upp sig ovanför mig. Det duggregnade ett tag innan molnen raskt försvann som om de hade haft ett brådskande ärende. Därefter brände solen hänsynslöst i vanlig ordning. Klimatet här är lätt att förstå sig på. Det finns inget obegripligt, inget dubbeltydigt, inget metaforiskt eller symboliskt över det. Jag stötte på några joggare på vägen. Det var ungefär lika många män som kvinnor. De pigga löparna sprang raskt på i motvinden som om de vore förföljda av ett gäng rånare i natten. Fast där fanns också feta löpare som flåsade kraftigt och sprang mödosamt med halvslutna ögon och hängande axlar. Kanske hade de gått igenom en diabetesundersökning bara någon vecka tidigare och rekommenderats daglig motion. Själv befinner jag mig någonstans mellan dessa två kategorier löpare.

Lovin’ Spoonfuls musik är alltid underbar att lyssna på. Det är den sortens musik som aldrig försöker utge sig för att vara mer än den är. Den är som balsam för själen. När jag lyssnar på den minns jag undan för undan en massa saker som hände mig i mitten av sextiotalet. Inget av det var något livsavgörande. Om man skulle göra en film om mitt liv – hemska tanke! – vore allt händelser som skulle klippas bort i redigeringsskedet. Någon skulle säkert säga: »De här episoderna kommer man inte att sakna. De är visserligen inte så dumma, men alldeles för triviala.« Och denne någon skulle ha fullständigt rätt. Det är små, alldagliga händelser, men för mig har de innebörd och är betydelsefulla. När jag drar mig dem till minnes, ler jag oftast omedvetet. Någon gång emellanåt kanske jag också får ett stramare, allvarligare ansiktsuttryck. Och här är jag nu på North Shore, Kauai som ett resultat av alla de där triviala, alldagliga händelserna. När jag tänker tillbaka på mitt liv, känns det som om jag vore ett stycke drivved som sköljts iland på en strand. Den monsunvind som sveper in från fyren får eukalyptusträdens kronor ovanför mig att röra sig och brusa. Sedan jag slog mig ner i Cambridge, Massachusetts i slutet av maj i år, har löpning åter blivit en av hörnstenarna i min dagliga tillvaro. Jag springer på allvar. Att »springa på allvar« innebär för mig – om vi nu ska blanda in siffror – att springa sextio kilometer i veckan. Det innebär med andra ord att jag tillryggalägger

tio kilometer per träningsdag. Det bästa vore väl om jag kunde springa sju dagar i veckan. Men ibland regnar det och somliga dagar har jag så mycket att göra att jag inte hinner springa. Vissa dagar händer det till och med att jag känner att jag är trött och inte vill springa. Därför räknar jag med en ledig dag i veckan. Då blir det sextio kilometer i veckan och ungefär tvåhundrasextio kilometer i månaden. För mig är det måttet på att »springa på allvar«. I juni lyckades jag precis uppfylla detta mål och sprang tvåhundrasextio kilometer. I juli lyckades jag tillryggalägga en ännu längre sträcka och sprang trehundratio kilometer. Jag sprang alltså prick tio kilometer varje dag, utan att ta ledigt från löpningen en enda dag. Det innebär förstås inte att jag sprang exakt samma sträcka varje dag. Ska man vara petig, sprang jag kanske femton kilometer ena dagen och fem den andra. Men säg att jag sprang tio kilometer per dag i genomsnitt förra månaden. (Tio kilometer motsvarar ungefär en timmes joggingtur.) Det är att »springa på allvar« enligt mina mått mätt. Sedan jag kom till Hawaii har jag uppfyllt min träningskvot och det var rätt länge sedan jag kunde springa så disciplinerat. Sommaren i New England är betydligt jobbigare än man kan tro om man inte har upplevt den. Det finns visserligen svala dagar som är behagliga, men också sådana som är outhärdligt varma

och vidriga. Blåser det är det något uthärdligare. Men när vinden har lagt sig, sveper fukten in som en dimma från havet. Den klibbar sig fast som ett tunt våtvarmt omslag på kroppen. Om man springer längs med Charlesfloden i en timme blir allt man har på sig plaskvått av svett. Det känns som om man har fått en hink vatten över sig, samtidigt som kroppen svider av solbränna. Det går inte att samla tankarna, man blir alldeles borta. Men om man i det läget härdar ut och springer färdigt, känner man sig som om man har kramat ur sig all kraft. Då upplever man en närmast obegriplig känsla av välbehag.

Det finns ett antal orsaker till att jag vid en viss tidpunkt slutade att »springa på allvar«. För det första blev jag alltmer upptagen och kunde inte ta mig tid för löpning i mitt vardagsliv. Jag var förvisso rätt upptagen när jag var yngre också, men jag hade åtminstone inte så här mycket triviala saker som måste ordnas. Av någon anledning verkar det som om de där sakerna bara blir fler med åren. Kanske hade det faktum att jag slutade att springa på allvar också att göra med att jag kände mig mer intresserad av triathlon än av maraton. Som ni säkert vet ingår förutom löpning även simning och cykling i triathlon. Jag hade inga större problem med löpandet, men jag var tvungen att träna en hel del för att vänja mig vid de andra två grenarna. Jag förändrade mitt sätt att simma från grunden. Jag lärde mig cyklingstekniker och

arbetade upp de muskler de krävde. Det var ett jobb som krävde både tid och arbete. Det innebar att den tid jag kunde lägga ner på löpning naggades i kanten. Men den främsta orsaken till att jag inte satsade så helhjärtat på löpningen var att jag vid en viss tidpunkt tröttnade på att löpa. Jag började springa hösten 1982 och har sedan dess fortsatt att springa i nästan tjugotre år. Jag har joggat så gott som varje dag och sprungit ett maratonlopp åtminstone en gång varje år – vilket innebär att jag har sprungit tjugotre lopp till dags dato. Förutom det har jag deltagit i oräkneliga andra lopp av varierande längd över hela världen. Att springa långa lopp har alltid passat mig som person. När jag har sprungit har jag haft roligt. Av alla de vanor jag lagt mig till med under mitt liv, är löpningen förmodligen den för mig mest givande och mest betydelsefulla. Genom att fortsätta med löpning utan uppehåll i mer än tjugo år har jag stärkt och format min kropp och själ i övervägande positiv riktning. Jag är ingen hejare på lagsporter. Det är varken bra eller dåligt, bara en personlighetsfråga. När jag har spelat fotboll, baseboll eller något liknande – i själva verket har jag knappt gjort det sedan jag var barn – har jag alltid haft en liten gnagande känsla av att inte passa in. Jag har svårt att gå in för idrotter där andra deltar, kanske har det att göra med att jag inte har syskon. Men jag är heller inte särskilt framstående i idrotter där man spelar mot en

enda motspelare, som till exempel tennis. Squash är visserligen en sport jag gillar, men när det blir fråga om tävling spelar det ingen roll för mig om jag vinner eller förlorar. Plötsligt känner jag bara att jag inte kan njuta av spelet. Kampsporter tycker jag inte heller om. Det här innebär förstås inte att jag tycker om att förlora. Men ända sedan jag var barn har det av någon anledning aldrig spelat mig någon större roll om jag vinner eller förlorar mot någon annan. Och den inställningen har inte förändrats särskilt mycket under livets gång. Oberoende av vad det handlar om, bryr jag mig inte särskilt mycket om vinster eller förluster i kamp mot andra. Jag är betydligt mer intresserad av om jag klarar av de mål jag själv har satt upp eller inte. Och därför är långdistanslöpning en sport som passar mig som hand i handske. Den som sprungit en mara förstår vad jag menar. För en löpare är frågan inte hur man står sig mot någon annan löpare i ett lopp. Det är naturligtvis en helt annan sak om man tillhör eliten och satsar på att vinna. Då är det viktigt att man slår sina rivaler. Men nu talar vi om den vanlige motionslöparen. För honom är vinst eller förlust inte någon större fråga. Nåja, det finns kanske en eller annan bland oss som tänker att de inte har lust att komma efter någon särskild medtävlare. Kanske fungerar det som motivation för dem och som drivkraft för att få dem att träna mer. Men antag att just den där motståndaren inte skulle kunna delta

i loppet av en eller annan anledning. Om löparens motivation skulle försvinna – eller gå på sparlåga – av den orsaken, håller han eller hon inte särskilt länge som löpare. De flesta löpare sätter i förväg upp ett personligt mål när de deltar i ett lopp: »Den här gången ska jag klara det på ungefär den här tiden.« Klarar de av loppet på den tiden, innebär det att de har »uppnått något«. Om inte, har de »inte lyckats uppnå något«. Men även om löparen inte har gjort det, har han eller hon ändå gjort sitt bästa och känner därför en tillfredsställelse över det. Finns det dessutom en positiv känsla av insikt eller upptäckt, har han eller hon åstadkommit något stort också. Med andra ord är ett av långdistanslöparens viktigaste mål att han eller hon kan känna stolthet över sig själv – eller något snarlikt – när loppet är avslutat. Samma sak kan sägas om mitt arbete. Författaryrket innehåller – åtminstone för mig – varken segrar eller förluster. Antalet tryckta exemplar, litterära priser, bra eller dåliga recensioner är kanske riktmärken, men det är definitivt inte huvudsaken. Det allra viktigaste är huruvida det skrivna håller den kvalitet som man själv har satsat på att uppnå eller inte. Gör det inte det, går det inte att komma med bortförklaringar eller ursäkter. Man kan komma dragandes med bortförklaringar till utomstående, men man kan aldrig lura sitt eget hjärta. På så vis kan författandet