Artur Szulc
POLENS HISTORIA
historiska media
Tidigare böcker av Artur Szulc: I skuggan av Auschwitz (2015) På annat förlag: Det tidigare judiska ghettot i Warszawa finns inte längre (2016) Judarna har vapen (2013) Marodörer, medlöpare och mördare (2012) I Stalins våld (2010) Med förtvivlans mod (2008) Röster som aldrig tystnar (2005)
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund
info@historiskamedia.se www. historiskamedia.se
© Historiska Media och författaren 2017 Faktagranskning: Barbara Törnquist-Plewa Sättning: Aina Larsson/Sättaren Omslag och kartor: Lönegård & Co Omslagsbild: Kulturpalatset i centrala Warszawa. (Foto: Michal Bednarek, Shutterstock) Tryck: ScandBook, Falun 2017 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-332-3
Innehåll
Förord 7 1. Historien fram till 1918 11 2. Återkomsten 61 3. Mellankrigstiden 79 4. Krig och ockupation 119 5. Ur askan i elden 159 6. Socialism med mänskligt ansikte? 203 7. Än är Polen ej förlorat 237 8. Tredje republiken 265 Historien som slagfält 283 Litteratur i urval 297 Kronologi 301 Register 311
Förord
Till och med bland människor som medger att deras kunskaper om Polen och polsk historia är starkt begränsade finns föreställningen att landets förflutna är tragiskt, turbulent och komplicerat på ett unikt sätt. Sådana föreställningar har visst fog för sig, men mer än något annat så bottnar de i okunskap. Det som vi har obefintliga eller skrala kunskaper om upplever vi inte sällan som invecklat och svårt att ta till sig. Arvet efter den barriär som uppstod hos svenskar och andra i och med att Polen hamnade på den kommunistiska sidan av järnridån i fyra årtionden präglar alltjämt svensk syn på det södra grannlandet. Trots omvälvningar till följd av kommunismens sammanbrott, polskt EU-medlemskap, växande turism – som lett till att denna barriär sakteligen har börjat rivas – kan ändå det svensk–polska grannförhållandet beskrivas som distanserat. Geografisk närhet är en sak, kulturell en annan. En förklaring till denna distans är ländernas olika historiska erfarenheter, särskilt från 1700-talet och framåt. Polen har, likt många andra länder i Europa, haft en dramatisk historia medan Sverige haft en fredlig utveckling. Polacker har kämpat för att överleva medan svenskar har kunnat fokusera på att leva. Svenskar är formade av tvåhundra år av fred och välstånd. Polacker är formade av decennier av krig, totalitarism och utarmning men även en historisk oförmåga att skapa och upprätthålla en för landet gynnsam 7
polens historia
samförståndsmiljö mellan befolkningsgrupper och mellan folket och de styrande. När fredsbarn ska förstå krigsbarn, som Mika Larsson (före detta kulturråd i Warszawa) benämnde svenskar och polacker i en artikel i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift vid tiden för Polens EU-inträde 2003, så uppstår missförstånd vars orsaker knappast är svåra att begripa. Svensken har en positiv syn på den Goda Myndigheten, den Goda Föreningen och det Goda Samarbetet. Polacken har det så gott som aldrig eller väldigt sällan. Genom den moderna polska historien har såväl myndigheter som det organiserade föreningslivet varit ockupationsmaktens eller regimens redskap. Polacken har därför betraktat ord som förening, samarbete, ordförande, demokrati och allmänna val med misstro eftersom ordens innehåll varit förvrängda under så lång tid. Men som Mika Larsson påtalar i sin artikel pågår en läkningsprocess i Polen och den har kommit långt det senaste decenniet. Trots svenskars och polackers skilda historiska erfarenheter, en skillnad som skapat olika nationella karaktärsdrag, så är just kunskapen om historien ett av flera sätt att övervinna barriären. Intresset för Polen har ökat bland svenskar, och det finns därför ett behov av en lättförståelig historisk överblick. Denna bok är därför tänkt som ett översiktsverk och en introduktion till Polens rika och dramatiska historia. Jag målar med ganska bred pensel, särskilt i kapitlet om perioden fram till 1918, och vissa aspekter av Polens historiska utveckling, exempelvis socialhistoriska perspektiv eller landets ekonomiska historia, blir ojämnt belysta. Fokus ligger istället på att skildra Polens politiska historia och de händelser som har stor betydelse i polsk historieskrivning och som har format den nationella identiteten. Jag har i ett avslutande kapitel, Historien som slagfält, också valt att berätta om specifika ämnen och händelser som förekommit i svensk Polenrapportering, exempelvis relationerna mellan judiska och icke-judiska polacker. Min förhoppning är att Polens historia, som främst riktar sig till 8
förord
dem som känner att de vill fylla en kunskapslucka, erbjuder intressant och spännande läsning. Jag vill rikta ett tack till Historiska Media och särskilt min redaktör Håkan Peterson. Min eviga tacksamhet har också Sven-Olof Järn, som har berättat om sina resor till Polen på 1980-talet och delat med sig av foton. Ett gränslöst och kärleksfullt tack förtjänar min fru Caroline. Den här boken tillägnar jag henne och vår lilla dotter Freja. Artur Szulc
9
1
Historien fram till 1918
Ett rike uppstår och splittras Det bördiga slättlandet mellan floderna Wisła och Oder hade fungerat som boplats åt olika folkslag under folkvandringstiden. På 700talet trängdes dock germaner och balter bort av västslaviska stammar. De senare förenades av likartade seder och bruk men framför allt av ”ordet”, slovo på fornslaviska (pol. słowo) eller, annorlunda uttryckt, ett gemensamt språk. Trots dialektala skillnader så uppstod alltså ingen oöverkomlig språklig förbistring mellan dessa stammar. Värre var det när slaverna försökte kommunicera med germaner, som blev kallade nemci (pol. niemcy), det vill säga de stumma eller mållösa. I flera slaviska språk blev detta senare benämningen på tyskar, och är det än i dag. Av alla slaviska folkgrupper som bosatte sig vid och mellan nämnda floder blev några mer framträdande än andra inom loppet av tvåhundra år: wislaner i söder, i trakterna av dagens Kraków; schlesier i sydväst; polaner kring floden Warta; pomoraner i norr och masovianer nordöst och öst om floden Wisła. Att just dessa stammar lyckades kuva och inlemma andra slaviska grupper i sin gemenskap samt härska över ett visst territorium kan bland annat förklaras med att ledarskapet utövades centralt av en utsedd hövding eller krigs 11
polens historia
ledare. Mäktigast blev wislanerna och polanerna, där de sistnämnda tog täten i en riksbildningsprocess. En av orsakerna till detta var att deras konsolidering och utveckling, under ledning av Piastdynastin, från slutet av 800-talet och framåt kunde ske relativt ostört. Wislanerna hade att hantera trycket från det romersk-katolska böhmiska riket, och masovianerna tvingades skydda sig mot baltiska stammar medan pomoranerna utgjorde barriär mot germanska folkslag i nordväst. Detta medförde att de polanska piasthärskarna, med sitt maktcentrum i Gniezno, kunde dra nytta av grannarnas något utsatta läge och flytta fram sina positioner på deras bekostnad. Men territoriell utvidgning skulle också exponera polanernas herravälde för det som de ditintills varit relativt förskonade från, andra expanderande riken. Under 900-talets första årtionden gjorde polanska krigare expeditioner västerut i trakterna bortom floden Oder och drabbade då samman med mindre slaviska stammar. Polanerna var dock inte de enda som visade intresse för detta område, även den tyska kungen Otto I gav sina grevar tillstånd att utvidga domänerna österut, säkra gränstrakterna och påtvinga slaviska stammar kristendomen. I mitten av 900-talet trängde tyskarna allt längre österut och stötte på befästa byar i polanernas västra utmarker. En konfrontation föreföll oundviklig. Polanernas härskare Mieszko förstod dock att han ställts inför en erövrare som var militärt starkare och valde därför att blidka Otto I, som påven år 962 utnämnt till kejsare av Tysk-romerska riket, genom att ta till ett vanligt knep – hyllningar och gåvor i form av vissa landavträdelser. Kejsaren kan inte ha betraktat Mieszko som en jämlike men drog förmodligen slutsatsen att den polanska härs karen kunde fungera som en motvikt till de egna maktlystna grevarna. Mieszko å sin sida måste också ha kommit till insikten att en god relation med kejsaren kunde visa sig fruktbar, av flera skäl. Men det fanns en besvärande omständighet: Mieszko och hans under såtar var hedningar. De trodde på förekomsten av flera gudar och att 12
historien fram till 1918
Wawelborgen i Kraków har byggts ut i omgångar sedan slutet av 1000-talet, vilket innebär att byggnaderna präglas av olika arkitekturstilar, från gotisk stil till renässansens antika ideal. Från 1300-talet var katedralen de polska kungarnas griftegård. I slottets gravkammare ligger också framstående politiker och militärer begravda, som exilregeringens premiärminister Władysław Sikorski och nationalskalderna Adam Mickiewicz och Juliusz Słowacki. (Foto: författarens arkiv)
aturen var besjälad. Bland polanerna dyrkade man inte ens samma n slags gudar eller andar utan de lokala variationerna var stora. Det kan inte ha undgått Mieszko att en övergång till kristendom erbjöd möjligheten att slå flera flugor i en smäll. År 965 gifte Mieszko sig med den romersk-katolska prinsessan Dobrava från Böhmen, vilket neutraliserade intriger från det hållet. Äktenskapet gjorde också övergången till kristendom mer naturlig och Mieszko döptes påföljande år. Denna handling fick stora återverkningar, på såväl kort som lång sikt. De direkta fördelarna var att en gynnsam relation med kejsaren kunde tryggas och att hotet om att polanerna och andra större slaviska stammar i Mieszkos rike skulle omvändas med svärdet kunde avvärjas. Nu riskerade man inte 13
polens historia
längre att kejsarens grevar ostraffat kunde härja runt. Beslutet att låta sig döpas räddade Mieszko och hans folk inte bara från framtida korståg utan också från tysk dominans, något som även motverkades av etablerandet av ett ärkebiskopssäte i Gniezno år 1000. Religionsbytet passade också in i Mieszkos planer på att utöka polanernas territorium och inordna övriga större slaviska stammar i ett sammanhållande rike styrt av Piastätten. Han hade redan inlemmat delar av den masoviska stammens område i sitt, och kristendomen bidrog till att skapa en för riksbildningen viktig ny samhörighet. Men oaktat Mieszkos avsikter med dopet innebar handlingen en brytpunkt. Hans rike knöts till den västkristna kulturen och civilisationen, och klivet in i historiens annaler var ett faktum. Fram till sin död hade Mieszko expanderat sitt herradöme i alla väderstreck. Rikets territorium låg nästan inom samma gränser som Polen har i dag, även om dåtidens gränser var betydligt mer flytande än dagens. Sonen Bolesław I (Boleslav I) ärvde följaktligen ett stort område att styra över efter faderns död i början av 990-talet. Bolesław I gick i faderns fotspår och fortsatte utvidgningen av väldet, framför allt österut mot nuvarande Ukraina. Hans militära framgångar medförde att han fick benämningen den tappre. Under honom förvandlades faderns skapelse till en stormakt och, inte minst, ett kristet kungarike. År 1025 kröntes han, med påvligt godkännande, till kung över ett rike med namnet Poloniae. Polen hade fått sin första konung. Landet ställdes under påven men förblev självständigt gentemot det tysk-romerska kejsardömet. Endast två kungariken med romersk- katolsk prägel fanns vid den här tiden i det som i dag kallas för Centraleuropa, nämligen Ungern och Polen. Längre österut dominerade den ortodoxa kyrkan. Riket som Mieszko grundade och som sonen Bolesław I etablerade som ett kungarike skulle dock inte förvaltas särskilt väl av deras ättlingar. Yttre tryck, huvudsakligen från det tysk-romerska kejsardömet, i kombination med inre rivalitet och en stormannaklass som 14
historien fram till 1918
strävade efter att befästa sina privilegier försvagade Polen politiskt och militärt. Med varierande resultat försökte följande piastkungar hålla samman kungadömet, men inte ens tvåhundra år efter Mieszkos dop splittrades Polen 1138 i flera län eller hertigdömen med var sin furste som regent, helt enligt kungen Bolesław III:s testamente. Den äldsta sonen skulle ärva furstetiteln i länet Lillpolen och residera i Kraków, som övertagit Gnieznos status som kunglig huvudstad. Fursten i Lillpolen skulle äga överhöghet över de andra länsfurstarna. Bolesław III hade hoppats att en sådan lösning skulle förhindra eller neutralisera stridigheter mellan sönerna, men han misstog sig. Uppdelningen eldade bara på de interna fejderna.
De sista piastkungarna Inhemsk politisk osämja, återkommande krig med Böhmen och det tysk-romerska kejsardömet samt upprepade mongolinvasioner förde det löst förbundna polska riket till katastrofens rand under 1200talet. Ett järtecken var kanske mongolernas förödelse av Kraków 1241. Alla hot enade dock de polska furstarna, adeln och bönderna. Polska kärnområden såsom Storpolen och Lillpolen slukades aldrig av främmande makter och hertigdömena upplöstes inte. Riket enades under Władysław I Łokietek (Vladislav I Alnshög) på nytt först i början av 1300-talet. Föregångaren Przemysław II hade visserligen krönts till kung över riket 1295 men mördades av politiska fiender inte långt efteråt. Till skillnad från honom klarade Łokietek av att underkuva övriga polska hertigar och ta kontrollen över såväl Lill- som Storpolen samt andra mindre län. Över huvud taget utmärktes Łokieteks väg till kungakronan och tiden efter kröningen 1320 av långvariga krig, främst mot Böhmen och den tyska ordensstaten. Tyska orden hade bjudits in av hertigen Konrad I mazowiecki (Konrad av Masovien) på 1220-talet i förhoppningen att korsriddarna skulle bistå honom att kuva de hedniska preussarna, ett baltiskt folk 15