9789188672582 by Smakprov Media AB

OLLE RIMFORS SKIDFÄRD En resa genom utförsåkningens historia av Fabian Rimfors

Denna bok är utgiven med stöd av Brösarps Alpina Skidklubb, Friluftsfrämjandet, Hestrahandsken AB, Jämtland Härjedalen Turism, Nortlander Ski-Tours A/S, Skistar Åre, Strömma Fjäll & Aktivitet AB (Riksgränsen, Hemavan och Tärnaby), Svenska Skidlärarföreningen, Åre Bageri, Åre by & turistförening Åre Sockens Hembygdsförening

Titel Olle Rimfors skidfärd: En resa genom utförsåkningens historia Författare Fabian Rimfors Omslagsfoton Sven Hörnell (framsida) © Gudrun Hörnell och Human Spectra AB Olle Olsson (baksida), © Jamtli Bildbyrå Övriga foton Samtliga foton är hämtade ur Olle Rimfors, släktens eller hans vänkrets privata samlingar om ej annat anges. För samtliga foton av Sven Hörnell gäller © Gudrun Hörnell och Human Spectra AB. Rättighetsinnehavare som ej har kunnat spåras anmodas kontakta förlaget. Fotografier och negativ är skannade på Digitala Bildverkstaden Skåne i Malmö. Form Denna bok är satt och formgiven av Fabian Rimfors och Mattias Pedersen. Som typsnitt till brödtext används Adobe Garamond Pro 11/15. Som bild- och marginaltext används Lucida Sans 7/12. Tryck För tryck svarar Sollefteå Tryckeri AB. Boken är tryckt på papper av kvalité G-print TF bestruket matt 115 g. För bindningen svarar Bengt Perssons Bokbinderi AB i Västerås. Förlag Jengel Förlag AB, Östersund www.jengel.se isbn 978-91-8867-258-2

OLLE RIMFORS SKIDFÄRD En resa genom utförsåkningens historia av Fabian Rimfors

Jengel förlag

Innehåll Företal

Förord

Prolog

Familjen Andersson i Tiveden

Vägen till Snörike

Från Susabäcken till St Anton

Arlbergskolan

Slalombomben briserar

101

Med hin håle i hasorna

135

På igloofärd med pulka och spade

147

För kung och fosterland

177

Den gamle och berget

247

Insnöat och kalla fakta

290

Noter

292

Källor

296

298

Ljudspår

304

v – Nå, Olle, ska jag ropa gumman Tö tillbaka? – Nej, snälla Farbror Rimfrost, gör inte det, sa Olle förskräckt, hon måtte väl inte komma igen? – Ånej, nu skrämde jag nog undan henne för en tid, sa Farbror Rimfrost, men riktigt säker för henne kan man aldrig vara – så passa på du och använd dina skidor för var dag, så länge föret varar, det är mitt råd! Ur Olles skidfärd av Elsa Beskow 1907

Familjen Andersson i Tiveden

intersvalkan var ganska kännbar i nejderna runt Tiveden. Kung Vinter höll ännu sitt fasta grepp om denna skogklädda bergstrakt som ofta bäddas in i Närkes tjockaste snötäcke och var känt för sina stråtrövare och vargar. Det hade varit mer än 20 grader kallt denna morgon och det skulle nog dröja ett tag innan snön och isarna smälte. Vintern hade varit hård och än var den inte på långa vägar över. Fryser det på vårfrunatten så ska det frysa 40 nätter i rad, säger den gamla väderspådomen. De vita husknutarna smälte in i snön, och likaså den gamla linden klädd i rimfrost ute på gårdsplanen. Vargavintern hade målat allt i sina kalla gnistrande färger och vore det inte för att huset haft två våningar skulle nog inte den faluröda färgen titta fram alls. Uppe på liden var man i lite lä av skogen. Utsikten var bedårande. I gränslandet mellan skogen och åkrarna kunde man från höjden på Tivedens nordsluttningar speja milslångt ut över Vibysjön och Närkeslättens bördiga fält. Här uppe, med den vidunderliga vyn, tronade gården Fagerlid. Genom de frostbitna glasrutorna kunde man se hur alla var samlade därinne i skydd från kölden: hustrun Brita, barnen Ruth, Lisa, Olle, Nils och Lilian, och likaså de sex drängarna och pigorna. Just som solen borde ha stått som högst kunde man plötsligt höra golvklockan bryta den smärtsamma tystnaden med tolv tunga slag, tisdagen den 26 mars år 1901. Sorgen hade hastigt och utan förvarning svept in gården i sin svarta slöja. Källarmästaren och sågverksägaren Alfred Andersson, pappa till de fem barnen, hade nyss avlidit i sviterna av en svår influensa och lunginflammation, endast 39 år gammal.

Pappa Alfreds dödsannons från Nerikes Allehanda onsdagen den 27 mars 1901.

Olle Rimfors skidf채rd

”Det var inte mindre än nio mil i ett kör en hel natt med full utrustning på ryggen, cirka sju, åtta kilo med vapen och kikare”, minns Olle. ”Jag hade feber när jag startade klockan tolv på natten och då träffade jag regementschefen Gösta Lilliehöök: – Hur står det till? frågade han. – Ja det är dåligt, sa jag. Jag har feber. – Hur mycket? frågade Lilliehöök. – 39 grader, svarade jag. – En gång startade jag med 39 graders feber i en skidtävling och vann. – Jaså, det är bara att fortsätta, tänkte jag. Så jag ställde upp och åkte hela natten till klockan 8.30, och då var de nio milen avverkade. Men då var jag också slut. Sedan hamnade jag hos doktorn och fick veta att jag hade spanska sjukan. Han sa att jag hade tur som klarat mig, men att jag fått en knäpp på hjärtat.” Bravaden tilltalade inte regementsläkare Janson som i själva verket tyckte att det var ett under att Olle inte dött på kuppen, och ordinerade honom att ta det lugnt med längdåkningen ett tag.6 Detta var en förkrossande uppmaning, men den kom så småningom att leda in Olle på nya outforskade områden inom skidåkningen. Olle kunde dock inte låta bli att trotsa doktorns förmaningar en aning. De utmattande längdspåren hade en stark lockelse som inte var helt lätt att bli kvitt. När svenska mästerskapen i budkavle över 10,6 mil skulle avgöras i februari 1925 fanns han därför med på startlinjen. En bit in i loppet uppstod en lustig duell i den ospårade terrängen mellan IFK Moras Strål-Lars Eriksson, en av landets då styvaste storrännare, och löjtnant Rimfors från I 23 IF. ”Strål-Lars upptäckte vid ett tillfälle Rimfors, som hade 100 m. försprång. Rimfors sökte skilja sig från påhänget genom att köra bakom en byggnad, men Strålen följde spåren. Rimfors hörde, att någon körde runt knuten och fortsatte därför runt stugan utan att bli sedd. Men Strålen, som långt ifrån är född i går, såg väl, att intet ’utgångsspår’ fanns från cirkeln och körde raskt runt byggnaden. Rimfors gjorde likaså, och därav följde, att de två gingo runt stugan tre varv, innan dalmasen hann upp jämtlänningen.”7 Avledningsmanövern med ”snurrfinten” lönade sig inte för något av lagen. Snarare tvärtom. IFK Mora slutade på 8:e plats och fältjägarna bröt till slut loppet inför sista sträckan, men hade då inget med toppstriden att göra.

Fänrik Olof Alfred Andersson år 1917 i Östersund. Foto: J E Jonsson, Östersund

Vägen till Snörike

Åreskutan 1921 Olle njuter av pipan och den mäktiga utsikten från Svartberget under en paus på väg mot toppen. Senare samma år började man tävla i Årebragden från Skutans topp ner till torget mitt i byn. Att hundratusentals skidåkare och cyklister årligen skulle invadera berget anade han knappast. Med sig har han sin svåger John som fingrar efter eld i fickan, samme John som senare skulle hjälpa Olle att koka Rimforsvalla i en stor koppargryta i Ytterån.

Georg Bilgeri (1873–1934) var inte direkt någon anhängare av Arlbergskolan. Han startade alltid sina nybörjarkurser stillastående på slätmark, här i sin militäriska utfallsstämställning.10 Foto: Ingrid Larsson

Olle Rimfors skidfärd

och röst”, ansåg ledaren av torrkurserna. Inte helt oväntat konstaterade man även att antalet olycksfall minskade väsentligt.5 Med sig hem från Berlinsejouren hade de båda skidfrämjarna, som också var styrelseledamöter i Främjandet, en mängd skidteknisk litteratur om hur man lär sig behärska skidorna med olika tekniker utför. Sommaren året efter var kursledaren och några andra tyska skidpampar ute och seglade i Östersjön och passade på att hälsa på de båda främjarna i Stockholm. Med sig hade de Arnold Fancks bergsfilmer In Kampf mit dem Berge (svensk titel: I kamp med fjälljättarne) och just mästerverket Das Wunder des Schneeschuhs. Tillsammans med Svenska skidförbundet och Armé- och Marinfilm bjöd Skidfrämjandet till filmvisning för skidsugna svenskar den 3 augusti 1922.6 Lite varstädes hade svenskarna nu så smått börjat inse tjusningen och nyttan i att kunna åka utför. I Storlien anordnade man i april 1924 en fyradagarskurs i skidteknik.7 Fröken Ingrid Larsson från Gävle hade tagit initiativet till denna kurs för kvinnliga gymnastikdirektörer, och till ledare hade man valt kaptenen och skidfrämjaren Gunnar Dyhlén, en gleshårig skid- och fjällfanatiker i samma liga som Olle. Fröken Larsson var driven sekreterare i Svenska skiddelegationen, och tillsammans med Skidfrämjandet, där Dyhlén var verksam, och Svenska Turistföreningen började man nu för första gången i Sverige så smått att systematiskt lära ut svängar, eller ”modern skidteknik” som man kallade det. Fröknarna åkte mestadels utan stavar, men innan de fyra dagarna var till ända hade man gjort både stämsväng och bromslöpning, och även fått smaka på de efterlängtade telemark- och kristianiasvängarna. Samma vinter kunde skidpedagogen med de grå tinningarnas charm, överste Georg Bilgeri, räkna in sin första svenska elev vid sin skidkurs i Kitzbühel i Tyrolen. Det var fröken Elsa Wistrand, även hon gymnastikdirektör, som fått detta i uppdrag av Svenska skiddelegationen eftersom hon den vintern ändå jobbade i Wien. ”Största vikten lades på att med tillhjälp av ’serpentinåkning’ och kombinerade ’kristiania-’ och ’telemarksvängar’ kunna flott klara sig nedför de stupande bergväggar, som där finnas”, skrev hon i sin rapport från Alperna.8 Följande vinter var det dåligt med snö i Sverige och eftersom Ingrid Larsson ”ordinerats föra en månads friskt vinterliv” fick hon bege sig söderut. Också hon hamnade i Tyrolen på överste Bilgeris skidkurs.9 Olle följde deras reseskildringar och levde sig in i svängar bland alptoppar genom Skidfrämjandets årsböcker, där också Bilgeri och Schneider skrev om sina skidskolor och gav instruktioner i denna svängarnas ädla konst.

På sätt och vis var utförslöpning inget nytt fenomen uppe hos oss i Norden. Backarna stod på samma plats redan på Kalvträskskidans tid femtusen år tidigare och tävlat har människan gjort sedan urminnes tider. Det som var nytt i Sverige var delvis själva tekniken, men också att längdskidåkningen började bli utbredd bland allmänheten. Skidan hade sedan Fridtjof Nansens äventyrliga färd över Grönland blivit ett populärt sport- och friluftsredskap. Även om blickarna riktades mot Alperna började egentligen allt i vårt bergrika och då förenade grannland i väster. Redan från vikingatiden finns spår av skidlekar nerför bergen i Telemarken. Där kallade man så småningom sina lekar för ”slalåm”.* De utgjordes av ett lopp utför en brant där man ofta lagt in olika försvårande moment, som till exempel att medföra en skål fylld med öl utan att spilla en droppe, eller att passera naturliga hinder i form av stup och smala, slingrande passager. Åkarna skulle slutligen också kunna svänga upp och stanna på ett begränsat område vid målet.11 Dessa lekar blev allt populärare och vid en militär skidtävling i Oslo 1767 delade man ut fyra priser på vardera tio riksdaler till de som kunde ”kaste sig ind mellem Trærne” utför en tämligen skogbevuxen sluttning och åka utan att falla eller bryta sina skidor.12 I Husebybacken utanför Oslo hade man 112 år senare slalåm på programmet, men det var i princip bara namnet som var gemensamt med vår moderna slalom. Det var ett fyra kilometer långt terränglopp där hoppningen var det som drog till sig störst publik. Därför räknas också Husebytävlingen som en av de första backhoppningstävlingarna. Loppen i Oslotrakten var i allmänhet alltför lätta och i takt med att backhoppningen så smått började gå sin egen väg och blev allt populärare ebbade intresset för slalåm därför sakta ut. Sista gången man skulle tävla i det var i Holmenkollen år 1906, men tävlingen ställdes in på grund av snöbrist och därmed var denna tidiga norska version ett minne blott. Även om svenskarna inte direkt hade gjort det så fanns det andra som hade snappat upp norrmännens färdigheter i backarna. ”På den tiden turistade engelsmännen vårdslöst över hela världen”, berättar Olle. ”Några kom till Telemarken, lärde sig svänga och köpte med sig skidor hem till England. Nästa år turistade de i Alperna och tog med sig skidorna dit där ingen tidigare heller sett hur det gick till att åka utför.” *Ordet slalåm kommer från Telemarken i Norge och är sammansatt av sla (svag sluttning) och låm (spår

Sondre Norheim (1825–1897), ”teledøl” och 43-årig skidvirtuos från Morgedal, tog Oslo och Norge med storm 1868 när han vann Christianiarennet. Hans två sätt att svänga fick då också namnen telemarksväng och kristianiasväng.

eller löpa). Detta var den enklaste formen och mest för pojkar och flickor. Det fanns också kneikelåm med små kullar, ufsilåm med ett hinder, svinglåm med svängar, villåm utför stora höjder och genom skog, och uvyrdslåm för våghalsarna, med alla hinder, svängar, hopp och kullar inlagda. Norska ordet tele betyder för övrigt ”tjäle”.

Från Susabäcken till St Anton

Olle vallar medan fotograf Per Flood ställer in kameran för att spela in Sveriges första film om utförsåkning, Tre män på skidor. Gunnar Dyhlén står i mitten och regisserar.

Olle Rimfors skidfärd

Örebro, som nu blivit elitorienterare och senare skulle förvandla Skidfrämjandet till Skid- och friluftsfrämjandet. Filmen kom ut samma år som boken och döptes till Tre män på skidor. Den var ett slags propagandafilm för utförsåkning och Främjandets turiststationer i Rämshyttan, Storlien och Riksgränsen. Ett slags makaber mix av Åsa-Nisse och Monty Python med dåtidens Free Radicals på skidor med lös häl och utan stålkanter. Det torde vara den allra första svenska skidfilmen och är en smått bisarr berättelse om tre skidfantasters upplevelser och äventyr på skidor i svenska fjällvärlden. Filmen börjar med en flanerande Dyhlén som av ”misstag” råkar snubbla ut för Fiskartorpets hoppbacke på Djurgården, så pass att han sätter århundradets världsrekord när han kraschlandar bredvid en fikande Folke Thörn i Rämshyttan i Dalarna. Där stöter de på Olle, som med buller och bång kommer flygandes in i dem från backen, och ett tu tre så är de ”tre män på skidor”.

Dagens Nyheter skrev: ”’Tre män på skidor’ med Flood vid kameran och Dyhlén, Folke Thörn och Olle Rimfors som skid- och fjällhjältar har briljantare scener än någonsin och många tokroliga inslag”. Svenska Dagbladet fyllde på: ”Det gick ett sus genom salongen, när alla minnena från Skurdalshöjden och Riksgränsen bjödos fram i en otadlig fotografisk dräkt och god regi.” Mest begeistrad var nog ändå Stockholms-Tidningen: ”Även en icke skidentusiast måste ryckas med och hänföras av filmens friska fart och ofta dramatiska spänning. De muntra episoderna äro därtill av så pass hög klass och så tätt inströdda, att humöret hela tiden hålles högt. I de tres roller uppträda tre av våra mest kända friluftsexperter, nämligen kapten G. Dyhlén, jägmästare Folke Thörn och kapten Olle Rimfors, samtliga lika ekvilibristiskt skickliga i att bruka sina laggar i de halsbrytande störtloppen. […] Publiken applåderade inför öppen ridå.”32

Gunnar Dyhlén, Olle Rimfors och Folke Thörn står framför den fiktiva entrén till Fjällekiperings AB, ett bisarrt ställe nere i en snögrotta mitt ute på kalfjället med skoaffär, frisör, modevisning och bar.

Från Susabäcken till St Anton

Kandaharflagga år 1935. Illustrationen är hämtad från Rimfors och Bergmans bok Slalom och störtlopp från samma år.44 Kandaharflaggan plockades sedan bort från tävlingssammanhang och det skulle

De kallades Kandaharflaggor nere i Centraleuropa, men där ersatte man dem på Hannes Schneiders initiativ ganska snart med två meter höga robusta stänger, så kallade ”fasta flaggor”. Detta för att utesluta tvivelaktigheter om en tävlande verkligen passerat porten eller bara åkt över den.41 Till slut beslutade Skidförbundet att skicka en svensk representant till FIS- tävlingarna i Innsbruk 1933. Valet föll på den ståsäkre Djurgårdaren Harald Hedjerson som ändå skulle ner för att tävla i sin huvudgren backhoppning. Men det gick inget vidare vare sig i hoppbacken eller i slalompisten, där han för övrigt rutschade förbi en port, knäckte staven och bröt åket. Ivar Holmquist,* ”mannen med järnhälsan och hickoryhjärnan” som inte bara var en av utförsåkningens svenska förkämpar utan också Skidfrämjandets och Internationella skidförbund ets ordförande, var ändå ganska nöjd när han rapporterade från störtloppet att Hedjerson ”placerade sig som nummer 45 bland de 68 herrar, som passerade mål, och blev slagen endast av två damer, vilket måste betraktas som bra.”42 Senare samma år råkade Olles vän och gamle studiekamrat Sigge Bergman få en blå folder i handen.43 I den kunde man se fartfyllda bilder av skidåkare som svischade utför alpbranterna med snömoln rykande bakom sig. Den blå foldern gjorde reklam för Hannes Schneiders skidskola i St Anton am Arlberg och kom att bli banbrytande för den svenska utförsåkningen.

dröja nästan 50 år innan vikkäppen gjorde comeback.

*Generalmajor Ivar Holmquist (1879–1954) var Internationella skidförbundet FIS:s förste president under

perioden 1924–1934. Han var också en mycket driftig ordförande i Skidfrämjandet 1923–1950, och vice ord förande i Svenska skidförbundet 1923–1946. Han var under flera år stationerad i Östersund som arméfördelningschef för II militärområdet i vilket Jämtlands fältjägarregemente ingick. Spenslige och spänstige Holmquist var hälsan själv och av hårt och segt virke. Epitetet ”mannen med järnhälsan och hickoryhjärnan” fälldes av den omstridde översten Axel Gyllenkrook nere i Karlskrona och följde sedan med Holmquist till Östersund. Han kallades även ”Skid-Ivar” och blev sedermera generallöjtnant och chef för armén under krigsåren.

Olle Rimfors skidfärd

Storlien 1931 ”Det var på den tiden man satt som på en pall när man åkte skidor”, kommenterade Olle (till vänster) sin förhistoriska åkstil.45 Foto: Olle Olsson

Storlien 1931 Olle Rimfors som 30-talets Jon Olsson. Volterna var kanske inte lika avancerade under Rimforsepoken som dagens, men minst lika imponerande för sin tid. Hans svängar och hopp sågs i skidfilmer som gick över halva världen och på otaliga vykort från svenska fjällen. Som detta med hans berömda framåtvolt. Bilden blev en klassiker och såldes som vykort i olika varianter av både fotografen och Skidfrämj andet. Foto: Olle Olsson, Jamtli Bildbyrå

Storlien 1932 Låga läderpjäxor och skidbindning med lös häl var inget hinder för Olle Rimfors att trixa i backen. Inte riktigt samma stil som dagens ”parkråttor”. Men precis som våra moderna skidkungar och jibberhjältar hade Olle sina egna märken och modeller på stavar, skidor, bindningar och valla.

Y Deras djärvhet gränsade direkt till dödsförakt och kunde ibland endast förklaras av att vederbörande hade råd och tid att ligga på lasarett för brutna leder och intryckta bröstkorgar om det gällde. Olle Rimfors i sin beundran över alpåkarnas skicklighet, ur Dagens Nyheter 4 mars 1934

Arlbergskolan

”V

i i Sverige äro ej efter vår tid”. Så skrev Gunnar Dyhlén efter Georg Bilgeris lyckade skidkurser i Sverige. Efter en studiefärd i Mellaneuropa några år senare hävdade Folke Thörn i en intervju att ”vi har ingenting att 1 Men under vintrarna i början av 1930-talet började Olle Rimfors och Sigge lära”. Bergman bli av en annan uppfattning. De tyckte att åktekniken var aningen diffus och oklar och funderade över om man inte kunde utveckla både den och pedagogiken.2 Trots den lilla teknikhausse som Bilgeriflugan och Storlienkurserna skapat fruktade de att den moderna skidtekniken riskerade att stanna i sin utveckling om inget nytt tillfördes. Något måste göras, och det var då den blå foldern dök upp. ”Då kom vi på att det inte går att åka skidor bara efter en bok”, berättar Olle, ”för i den ena boken står det si och i den andra så. Vi måste fara ner till Alperna och se hur det verkligen går till.” Olle och Sigge presenterade idén om en studieresa för Skidfrämjandets ordförande Ivar Holmquist som först ställde sig tvekande, men därefter till slut måste erkänna att det nog fanns en del att hämta där nere. Han beviljade ett resebidrag på runt 150 kronor vardera och eftersom han dessutom råkade vara vice ordförande i Svenska skidförbundet fick han dess legendariske ordförande Sixtus Janson att skjuta till varsin hundralapp.3 För att dryga ut den skrala reskassan ordnade Olle så att han löpande skulle skriva reseskildringar för Dagens Nyheter, och likaså Sigge som skulle rapportera i veckotidningen Friluftsliv och motionsidrott. När Holmquist sedan ordnat permission åt Olle och gett både honom och Sigge ledigt från deras olika kursuppdrag i Storlien, var det bara att sätta i gång med förberedelserna.

Dagens Nyheter den 3 januari 1934. Två ”slalommän” ska fara till Alperna, men vilka de två var avslöjade inte tidningen förrän dagen efter.

Rimfors skidvalla N:r 1, klistervalla. I vallasortimentet fanns också klibbvalla (”smörförpackningen”), kallvalla och Rimfors Glid.

Olle Rimfors skidfärd

agonister på den lilla träbron över bäckravinen i slutet av gamla Kandaharsträckan strax innan man kom ner till byn. Att ofrivilligt störta pladask på stenarna i bäcken var betydligt plågsammare än att landa bland grantopparna i djupsnön.16 Det var inte bara utför som det hade bådats nyheter för de båda svenskarna, utan även uppför. I St Anton använde sig alla av sälhudar som de spände under skidorna när de skulle ta sig uppför bergen. Men innan de kunde åka neråt igen var de tvungna att valla om för att få glid utför. En procedur som tog runt 20 min uter. Olle och Sigge använde däremot klibbvalla för att ta sig uppför branterna, och den fungerade sedan precis lika bra utför. ”Jag kan berätta en rolig historia om det renommé som Sigge Bergman och jag fick där nere i St Anton”, flinar Olle. ”Vi gick nämligen utan stighudar lika fort som de andra uppför. Och det renommerade oss såsom varande några underdjur i förmåga att springa omkring på skidorna. Historien baserade sig på det att vi hade så ont om pengar att vi inte kunde äta lunch som alla de andra gjorde under middagsuppehållet i skidskolan. Vi hade i stället bara med oss en termos med te, franskbröd och smör som vi köpte, och det var en billig lunch. Sedan gick vi och satte oss bakom husknuten på hotellet där de andra gick in och åt sin lunch. Så satt vi där och solade oss och åt. Vi hade packat smöret i gamla vallaburkar. De andra kompisarna undrade vart vi tog vägen, så till slut kom en ut för att spionera och fick syn på oss där vi satt och bredde smör ur vallaburkar på smörgåsen. Då rusade han in till de andra och ropade: – Haben Sie gesehen die beiden schwedischen Herren. Die essen ja Schiwachs, darum sind Sie so furchtbar aufwärts! [Har ni sett de båda svenskarna. De äter ju skidvalla, och därför är de så grymma uppför!] De trodde att det var skidvalla vi åt, och att det var därför vi gick avsides för att äta. För att kunna springa ifrån dem i backarna”, skrattar Olle. Ingen hade tydligen någonsin tidigare bestigit Galzig utan sälhudar, och efter ett tag förstod även de båda enträgna svenskarna varför.17 För även om de förnöjt kunde sitta och titta på och pusta ut under tiden de andra vallade om sina skidor för nerfärd, så tog det på krafterna med den svenska uppförstekniken. ”Alltid någon tröst att vara bäst uppför när man var sämst nerför”, resonerade de först. Men nerför gick det nu som sagt allt bättre och till slut skaffade sig även herrarna Rimfors och Bergman egna sälhudar. När allt kommer omkring var det trots allt behagligare att gå uppför med hudar än att skena med klibbvalla.

Olle och Sigge har precis blivit ertappade av sina skidskolekamrater med att bre ”valla” på mackorna. Sigge har smörkniven och vallaburken. Bredvid dem sitter deras lärare Luggi Föger med sitt vågiga hårsvall och ett utebbande gapskatt.

Alla Hannes Schneiders skidlärare bar vanliga så kallade capsmössor, oftast vita. Hemma i Sverige var det inte precis någon huvudbonad man hade förknippat med skidlöpning, men nu visade den sig inte var så dum ändå när allt kom omkring. Den var lätt, satt bra fast på huvudet, och var inte för varm i den gassande alpsolen. Dessutom tyckte Olle att den vita kepsen var attans snygg, och nu ansåg han sig ha hunnit så pass långt i sin alpina skidutveckling att han gjort sig förtjänt av en sådan där Arlbergmössa, eller ”fortåkarpirka” som han kallade den.18 Eftersom Sigge var resans nitiska kassör fick Olle snällt be honom om pengar. Och efter förhandlingar kunde Olle till slut köpa sig en vit keps i Sporthaus Hannes Schneider, byns skidshop. Nu såg han ut som de andra storfräsarna. Sedan tog det tog inte lång tid förrän även Sigge åkte runt i en likadan. Efter tio dagar i skidskolan dök det upp ett tillfälle för de båda Skidfrämjarna att visa vad man gick för på allvar. Det var dags för det årliga Herder-Rennen, ett störtlopp dit bara de skickligaste tävlingsåkarna fick anmäla sig, plus skidskolans elever och hotellgästerna i St Anton. Trots att Olle och Sigge inte ansåg sig vara redo att mäta sina krafter i ett tävlingsstörtlopp hade de anmält sig efter att deras Arlbergskolan

Alp Gip, St Moritz 1934 Den spanska prinsen Álvaro de OrléansBorbón har just passerat den djupa graven och kämpar sig ner genom sista porten innan mål. Kanske hade det gått fortare med den åtråvärda Rimforsvallan under skidorna.

Olle Rimfors skidfärd

Frans Pfnürs tid höll sig och han blev världsmästare i slalom 1934. Silvret gick till David Zogg. Sigge slutade på en 29:e plats och Olle på en 37:e. Svenskarna förvånades över att arrangörerna inte krattade banan mellan varje åkare för att jämna ut ojämnheterna och ge samma förutsättningar till alla åkare. Det var en erfarenhet att ta med sig till Sverige – hemma skulle det minsann krattas. En annan lärdom var att man måste gå hårdare på käpparna. Hemma hade slalomflaggorna betraktats som tabu och något man inte fick köra omkull. Nere i Alperna däremot gick man hårt åt käpparna med både skidor och stavar och körde ofta så att de flög både kors och tvärs.

VM i slalom, St Moritz 1934:35

Åk 2

Totalt

1. Franz Pfnür, GER................................. 55,1

Åk 1

53,9

1.49,0

2. David Zogg, SUI.................................. 55,0

55,7

1.50,7

3. Willy Steuri, SUI................................... 56,0

54,9

1.50,9

4. Robert Vetter, GER.............................. 56,0

56,1

1.52,1

5. Christopher Hudson, GBR................... 55,9

57,1

1.53,0

6. Heinz von Allmen, SUI......................... 55,9

57,3

1.53,2

7. Arthur Schlatter, SUI........................... 55,6

57,6

1.53,5

8. Beni Führer, SUI.................................. 58,8

55,5

1.54,3

9. Peter Lunn, GBR.................................. 58,0

56,6

1.54,6

10. Anton Baader, GER.............................. 59,4

55,3

1.54,7

22. Sigmund Ruud, NOR........................... 62,3

67,6

2.09,9

27. Émile Allais, FRA................................. 70,7

64,6

2.15,3

29. Sigfrid Bergman, SWE.......................... 70,6

65,5

2.16,1

31. Prins Álvaro de Orléans-Borbón, SPA... 73,0

64,1

2.17,1

35. Prins Alonso de Orléans-Borbón, SPA.. 62,6

77,9

2.20,5

37. Olof Rimfors, SWE............................... 72,2

70,3

2.22,5

40. Fred Pabst, USA................................ 100,2

80,1

3.01,0

Arlbergskolan

. Inom Jämtland grep slalomintresset kring sig med vindens hastighet. Förtjänsten härav tillkommer främst Olle Rimfors. I sin egenskap av sekreterare i Skidfrämjandets Jämtlandsförbund har han varit outtröttlig i att stå föreningar och klubbar bi med råd och dåd ifråga om såväl anläggandet av slalombackar som organiserandet av slalomtävlingar. Ivar Holmquist, ordförande i FIS och Skidfrämjandet, ur Skidfrämjandets årsbok På skidor 1938 1

Slalombomben briserar

RiKsgränsen d 13 april 1934

ånga var de som ville höra Olles och Sigges historier när de kom hem från Alperna. Innan Olle ens hunnit hem till familjen och kaptens jobbet på I 5 i Östersund uppsöktes han av nyfikna journalister. Först ut var den legendariske sportredaktören David Jonason som redan under tågbytet i Stockholm hann få till en intervju. Jonason var gammal landslagsspelare i fotboll, skapade simborgarmärket och var den som introducerade sportsidan i svensk press. Han var dock mer känd under signaturen ”Mr Jones” på Dagens Nyheters sport sidor och det var där han hade ordnat så att tidningen under resans gång publicerat Olles reseskildringar. ”Den svenska skidtekniken har nog legat närmast den engelskschweiziska skolan, men måste säkert revideras i riktning mot Arlbergskolan”, meddelade Olle i Jonasons artikel,2 och precis så blev det också. Pionjärorganisationen för svensk utförsåkning, Skidfrämjandet, arbetade om riktlinjerna för sina kurser och instruktionsböcker efter Rimfors och Bergmans förslag. Som modell stod så klart Arlbergskolan, både teknikmässigt och organisatoriskt. Sverige låg mycket långt efter så det fanns en hel del att sätta tänderna i. ”Vi kom hem till Sverige och satte i gång och propagerade bägge två”, förklarar Olle. ”Jag på mitt sätt och Sigge på sitt. Sigge tyckte om att sitta på sammanträden i Stockholm, och det gjorde han med bravur. Jag var ute på landsorten och hade veckoslutsskidkurser och dylikt.” Kanske var det just denna kombination som behövdes för att utförsåkningen och slalomsporten på allvar skulle kunna få fäste i vårt land. De kompletterade varandra väl på de punkter som inte redan var gemensamma: en yngre och en

Broder Olle. Jag har nu i två dagar haft hela I 19:s officerskår som elever . Alla är ”omvända”! Wetterhall och översten [ Ivar Holmquist] och Wemming ha nog aldrig ramlat så som nu . Min slalombana (lätt!) har varit för svår för samtliga . Alla resa idag. Översten föreslog skidskola . Skall tala med Dig därom . Hälsningar Sigge

101

Kapten Rimfors skidbindning fanns 1935 i modellerna ”Junior”, ”Standard”, ”Senior”, ”Löp” och ”Fjällbindning”. Den billigaste för juniorer kostade 4:60 kr och den dyraste för seniorer 10 kr.

114

Olle Rimfors skidfärd

skidsnickrande brödratrion. Han knallade bort till deras skidfabrik vid Skanstull i hopp om att brödernas populära skidensemble nu även skulle få en äkta slalomskida. Sigge trädde optimistiskt in i fabriken: – Hannes Schneider har lovat att bevilja två veckor ledigt åt sin skidmonterare, som är beredd att komma hit till er för att visa hur man monterar stålkanter på slalomskidor. Alfred Sandström replikerade omgående: – Kom inte hit och försök lära oss göra skidor! Sigge tog sin väska, sa adjö och gick.50 AB Randfabriken Cimbria i Simrishamn var under ett par decennier ett av Sveriges ledande företag vad gällde skidbindningar. Järn- och sportaffärer över hela landet sålde deras produkter. Sedan 1922 hade de tillverkat och salufört olika Rimforsmodeller, och dessa hade man så klart också haft med sig till Alperna. Tåjärnen visade sig i jämförelse med vad som användes där nere fungera minst lika bra som vilket centraleuropeiskt fabrikat som helst,51 men att fästpunkten måste sänkas hade man konstaterat redan efter första dagen i Hannes Schneiders skidskola. Med en genomdragsrem och vristrem blev den nu också stabilare och klarade påfrestningarna bättre.52 Nere i skidverkstaden i källaren på Sporthaus Hannes Schneider hade de också lärt sig att fotplattor av celluloidplast var lämpligare vid utförsåkning än de av gummi. Då foten var mer fixerad än vid vanlig längdåkning var fotplattans främsta uppgift inte längre att hindra skon från att halka, utan snarare bara att hindra snö från att fastna.53 På Cimbria lyckades man snabbt få den modifierade bindningen i produktion, och lagom till julruschen 1934 var den ute på marknaden.54 När Olle i början av det föregående decenniet hade börjat meka med egna bindningar var det längdåkning och backhoppning som gällde. Han hade många snillrika idéer, och bland annat var hans bindningar bland de tidigaste svensktillverkade modellerna med tåjärn och inte enbart en tårem som fixerade foten i sidled. Dessutom var hans modell Senior 11/70 enligt reklamen ”den första svenska skidbindning som är ställbar utan lossande av träskruvarna”.55 Det var många som frälstes av Rimforsbindningarnas funktionalitet. Olles gamle lärare på GCI och tillika vän och kollega på regementet, Martin Uhlin, som i flera år demonstrerat alla möjliga bindningar i diverse skidsammanhang, ställde sig ändå först aningen skeptisk. När Olle en vacker dag 1927 klev in i gymnastiksalen på regementet

med sin nya uppfinning trodde Uhlin att det bara var ytterligare en bindning i mängden i vad han kallade ”skidbindningsepidemiens dagar”. – Den kan inte vara stark, tänkte Uhlin högt efter en kortare granskning. – Var är den svag? kontrade Olle. – Jo här, och där, och där, svarade Uhlin medan han pekade lite varstans på de tunna tåjärnen. – Sätt den på foten, uppmanade Olle. Uhlin trädde i foten och fick snabbt medge att den satt som gjuten på foten, utan att ta emot någonstans. Olle triumferade: – Titta nu på järnets längd. Där sitter styrkan, allt överflödigt gods är borta. Ingen påfrestning på rembygeln i sidled, endast i dragriktningen. Och där håller niten till domedag. Uhlin beställde genast en bindning.56 I Rimforssortimentet fanns så klart också skidstavar, och inte heller dessa undgick en alpin metamorfos. Efter sin första tävling nere i Alperna konstaterade Olle och Sigge att Rimforsstavarna var aningen för långa och för tunga. De hade dessutom för långa handremmar vilket hade resulterat i att de hade tappat dem under några utförsrepor. Sedan tidigare var Rimforsstaven försedd med en trissa som satt ihop med staven genom elastiska gummiband.57 Det gjorde den betydligt smidigare och gav en mjukare stavföring än den gamla lädertrugan. I december 1934 hade Olle dessutom ett nytt patent klart med en kantring av aluminium i stället för rotting för att ytterligare få ner vikten. Tillverkaren av stavarna, AB Englund & Kjelsson i Östersund, basunerade två veckor senare stolta ut: ”Rimforsstavar med fjädrande aluminiumtrissa är vinterns nyhet inom skidsporten”. En annan erfarenhet från Alperna som Olle och Sigge kom hem med var att svenska skidskor var för veka för utförsåkning. Själva hade de därför utrustat sig med österrikiska skidkängor med betydligt kraftigare bottensula. Precis som med Olles egna produkter så åtgärdades problemet snarast och inför nästa vinter hade Skidfrämjandet tagit fram en ny skidsko med extra stark sula och förstärkningsremmar.58 Denna lanserades så småningom som ”Teknik-kängan” och var special konstruerad för påfrestningarna vid just slalom och störtlopp.59 Något som däremot visade sig hålla måttet nere i Alperna var den skidvalla de hade haft med sig ner. Detta var kanske inte så konstigt med tanke på att de

Lanseringen av den nya Rimforsstaven påbörjades i Östersunds-Posten den 28 december 1934, bara 15 dagar efter att patent nr 85698 beviljats. Den finurliga idén med fjädrande gummiband på trugan, patent 85696, hade beviljats ett år tidigare. Stavarna tillverkades i stark bambu och kostade 8 kr paret.

Slalombomben briserar

115

< Fjällen äro icke att leka med, framför allt icke om vintern. Ena stunden ligger de där som förklarade i ett ljus, för vars sällsamma skönhet man saknar ord, men i nästa stund sveper snöstormen med brus och dån över dött och levande och begraver allt under sina kalla drivor. Den, som då är ute på fjället, han har Döden i sitt följe. Olle Rimfors efter tragedin i Anarisfjällen 1929, ur Skidfrämjandets årsbok På skidor 1930 1

Rimfrost 1956 Bilden är tagen under en kall utrustnings expedition i Riksgränsen för att testa en provisorisk nödkälke. Foto: Hans Malmberg

Första iglooexpeditionen 9–15 april 1933 ”Iglooiserandet vill vara ett sätt att med minsta möjliga packning billigast möjligt under största möjliga säkerhet på billig aste vis nå mesta möjliga fjäll.” 34

På igloofärd med pulka och spade

ramför de tomatröda tapeterna hemma i hallen på Kyrkgatan 17 i Östersund stod två gröna fåtöljer, en grön soffa och ett rökbord. I dörrposten dinglade ett par romerska ringar. Kroppen måste ju hållas i form. Minst hundra knäböj varje morgon, och om föret tillät, en meditativ timme i längdspåret efter kvällsmaten och mörkrets inbrott. Men frisk luft i all ära – Olle lade sig lika gärna i den gröna soffan efter kvällsvarden och tittade i taket med sin pipa i munnen. Alltid med radion svagt skvalande bakom huvudet. Det var en helig stund. ”Stör mig inte när jag arbetar”, sa han om någon ofredade honom medan han puffade på pipan.2 Kanske var det under dessa stunder han mediterade över sina idéer och utvecklade dem till finurliga uppfinningar. En sak han ofta grubblade över under senare delen av 1920-talet var hur man enklast möjligt skulle kunna forsla med sig nödvändig utrustning under skidfärder på fjället. När man inte ville bära allt i en tung ryggsäck, med påföljd att skidorna sjönk ner i snön, använde man sig vanligen av kälkar och olika dragdjur. Något betydligt enklare vore att själv kunna dra sin last, men då krävdes betydande modifieringar av kälken för att det skulle bli praktiskt. Olle gick till verket och efter några års laborerande började han närma sig en lösning på några av problemen. Medarna plockades bort och ersattes av styrlister. Det gav en lägre tyngdpunkt för lasten samtidigt som glidytan ökades. År 1929 presenterade han en drag- och bromsstång för att tukta ”vresiga” skidkälkar och pulkor som löpte amok i utförsbackarna. I regel drog man sin kälke med en draglina, och när den slaknade tuggade kälken gång på gång i bakhasorna med

147

Gustaf Birch-Lindgrens ritning på en igloo från 1933. Måttet vid A är 110 cm. Motsatt sida: Senare samma år i Syltjärn på västra sidan av Sylmassivet. Den första iglooexpeditionen är i gång och de svettiga igloobyggarna har nästan fullgjort första varvet. Foto: Gustaf Birch-Lindgren

medföras”, stod det i programmet. Man skulle också testa olika slags utrustning. Den fick inte vara för tung och skrymmande om det samtidigt skulle vara bekvämt att vintercampa i fjällen. Olle och Birchen var färdledare och de bestämde rutten till Ljungdalen–Helags–Sylarna–Storlien. Denna tur blev startskottet på de så kallade iglooexpeditionerna, eller ”iglooismen” som den senare kom att kallas. Det var också den första fjällfärden med övernattning i igloos som enligt Birch-Lindgren någonsin gjorts i sportsligt syfte.8 Eftersom denna första iglooexpedition besannade igloons förträfflighet stegrade man därför svårighetsgraden en aning till året därpå. När Birch-Lindgren inför premiärfärden hade frågat David Jonason, sportredaktören med signaturen ”Mr Jones” på Dagens Nyheter, om han ville följa med hade han avböjt med svaret: ”den dag ni drar er upp till Lappland skall jag tacksamt anmäla mig”.9 En färd i tätbebyggda och civiliserade Jämtlandsfjällen var inte tillräckligt utmanande tyckte han då. Men när kosan nu skulle styras mot de mer öde och otyglade Lapplands fjällen tvekade han inte en sekund att hänga på. Bara tre och en halv vecka efter att Olle kommit hem från skidresan med Sigge i Alperna satte han sig på tåget upp mot Kiruna för 1934 års iglooexpedition. En expedition som skulle gå från Nikkaluokta över Kebnekaisemassivet med mål i Riksgränsen.10 Under turen planerade man också att bestiga Kebnekaises sydtopp,

150

Olle Rimfors skidfärd

kebneKaisestugan den 26 mars 1934

Hej Greta!

Vi ligga inomhus i natt men fr o m imorgon Kommer vi att ligga ute. Vädret är fint o det ser ut att bli så även i fortsättningen. Kan ej sKriva mera, ty ingen post avgår under vägen till RiKsgränsen. Hej o Glad Påsk! Till Er båda! Olle

som då reste sig 2 123 meter över havet. Men det var mer än höjdmetrarna som kom att bjuda på utmaningar. ”Vi gick fram till foten av Kebnekaise och en bit upp byggde vi ett iglooläger, och därifrån skulle vi sen starta bestigningen”, småler Olle. ”Medan vi ligger där första kvällen och funderar på morgondagens strapatser så inträffade det gamla vanliga, att jag kände mig hemskt nödig. Jag låg och funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag stiga upp och få fullt med snö om fötterna och i sovsäcken bara för det här? Finns det inga andra möjligheter att klara av det? Jo, jag fiskade rätt på en flaska och klarade av problemet inuti sovsäcken. Medan jag gjorde detta hörde kamraterna något misstänkt varför de frågade: – Vad gör du? Pinkar du? – Ja visst, sa jag. Och de skrattade och hade så roligt åt det där. När jag var färdig frågade de: – Men var ska du göra av det där? Jo, jag grävde ett litet hål med en kniv från matbesticken och hällde ut det, och det försvann. När jag krafsat lite ren snö över syntes ingenting, och de andra skrattade ännu mer. Men efter en halvtimme hörde jag närmaste man fråga: – Hörrudu, kan man få låna den där flaskan? Sedan gick flaskan laget runt. Så var den flaskans saga all.” På igloofärd med pulka och spade

151

Sulitelma Måndag d. 2 april 1935

kära Greta! Vi är nu i Ny Sulitelma på 600 m:s höjd över havet och ligger här ett par dygn för att sedan gå över Pieskehaurestugan–Tarrekaise– kviKKjoKK. Fint väder. ALLT väl . Dröjer ett bra tag innan jag kan skriva härnäst! Hälsningar till Er båda från Ollegubben.

kviKKjoKk 10 april 1935 Kära Greta!

Härmed en bild från vägen från Sulitelma i Norge till kviKKjoKK. Allt har gått bra men

har varit ganska jobbigt och besvärligt, men synnerligen intressant. Vi gå nu mot JoKKmoKk o mot Riksgränsen. Hälsningar Olle. Gällivare 14 april 1935 Kära Greta! Som du ser är vi nu i Gällivare på väg mot RiKsgränsen. Här har snöat så vi måste ta tåg en bit för att komma fram i tid. Min adress blir nu Riksgränsen så du kan skriva en rad. Mår bra för övrigt! Hälsningar Olle-gubben

RiKsgränsen 18 april 1935

Kära Greta! Vi är nu i Riksgränsen och kommer att stanna här t.v. Ditt o mitt rum är klart när Du kommer upp! Nu är här fint väder. Sigge Bergman har kommit hit och berättat om Britas slalomåkning! Mår väl o hoppas Du kommer upp i rätt tid. Hälsningar till er båda från Olle-gubben 154

Olle Rimfors skidfärd

– Det kommer å bli som en strandpromenade, ni kommer å stå bakpå og røyke sigar! Det trodde vi också till att börja med när vi startade. Vi hade 300 kg på släden och det gick fint första halva dagen, men så började det snöa. Sedan snöade det två veckor och till sist hade det kommit så mycket snö att vi knappt såg öronen på hundarna, och ändå gick vi fem man före och spårade. Vi blev till slut tvungna att lasta av allt som var onödigt, så vår väg såg ut som Napoleons marsch över Alperna, med en massa grejor som bara slängdes ut i snön. Till sist hade vi bara kvar våra sovsäckar, renpälsar och personlig utrustning i fråga om proviant och hundproviant. Det fanns dagar då vi inte kom längre än en eller två kilometer på grund av att vi måste lasta av det lilla vi hade halvvägs, och sedan köra tillbaka och hämta det. På det sättet strävade vi framåt mot Kvikkjokk i allt mer och mer snö. Det snöade varje dag, och varje natt fick vi bo i snön – bygga en igloo och övernatta. Hundarna fick diarré och alla var därför tvungna att hjälpa till att sköta hundarna. Detta gjorde att hygienen inte blev så särdeles utvecklad. Det fanns ju inga möjligheter att tvätta sig ordentligt, bara med snö och tvål, och hundsmörjan man fick på sig gick inte bort. Men det gjorde ingenting, vi åt lika friskt ändå, rent ut sagt med hundskit på händerna”, skrattar Olle förnöjt.

”Efter ungefär 14 dagar räknade jag ut att vi skulle träffa på den första bygg naden, Tarrekaisestugan, två mil väster om Kvikkjokk. Då inträffade en olycka på det viset att vi i snöyran kom på en drivkant som brast, och den där drivkanten var ganska hög, så vi drösade 20–25 meter djupt ner med hela spannet. Allihop. Det blev en salig blandning av hundsläde, skidor, stavar, hundar och människor. Så småningom kravlade vi oss upp och plockade rätt på våra grejor, men tyvärr hade den karta som jag orienterade efter försvunnit. Den var borta. Så jag hade bara kvar en översiktskarta i skala 1:400 000 att gå efter. Men jag räknade ändå med hjälp av den ut att vi nästa dag skulle komma ner i skogslandet. Men det gjorde vi inte. Vi gick till klockan tio på kvällen och det var fortfarande ett osynligt skogsområde som jag strävade efter. Så det var ingenting annat att göra än att gräva ner sig. Alla nekade att bygga igloos. De orkade inte. Då sa jag att vi får göra som samerna och gräva ner oss var och en för sig. Vi var ju ordentligt utrustade med pälsar av renskinn, renskinn på benen, renskinnsskaft och renskinnshandskar. Vi behövde bara lägga oss rakt ner i snön och låta oss bli översnöade, och det gjorde vi. De frågade hur man skulle göra och jag sa till dem: – Gräv en grop bara, så mycket att ni kommer under snöytan, och sedan får det snöa på er! När vi hade gjort detta tog det bara fem minuter innan det hördes djupa snarkningar från snögroparna. Alla sov utom jag, sedan somnade jag också. Jag vaknade nästa morgon av att det såg ljust ut, även om det snöat över mig under natten. När jag kravlade mig upp märkte jag att det hade klarnat en smula. Jag kunde se bebyggelsen i skogen som vi hade strävat efter men inte sett kvällen innan. Jag såg inte de andra, men jag kunde höra deras snarkningar så jag visste att de levde. Så det var bara att gå och väcka dem och berätta att ’nu ser vi skogen’ och sedan fortsatte vi. Då kom vi fram till den stuga där jag ordnat med en depå som bestod av proviant av bästa sort: schweizerost, apelsiner i oändlighet, härliga pastejer och annat som var inköpt av filmpengar på NK och ditfraktade av bröderna Holmbom som bodde i Kvikkjokk. I denna stuga låg vi i två dagar och bara åt och drack och sov. Sedan var den svåraste delen av expeditionen över. Men manuskriptet som SF hade författat väldigt vidlyftigt hade vi inte kunnat ta en enda bild till. Expeditionen hade dittills kostat cirka 40 000 kronor varpå regissören [som senare skulle regissera 14 Åsa-Nissefilmer] var alldelens förtvivlad. Då sa jag: På igloofärd med pulka och spade

155

Riksgränsen i april 1935 Rimfors avslutar en tagning med en stoppsladd mitt framför näsan på fotograf Åke Dahlqvist, som precis som Olle var född i Viby socken i Närke.

Mot Singidalen den 27 mars 1934 ”Redan kl. 3 sökte vi lägerplats mitt emot Singivagges västra mynning rakt under toppen 1,090 i avsikt att nästa morgon ha direkt väg upp mot Kebs topp från väster.” 35 Foto: Gustaf Birch-Lindgren

St Moritz 1948 Som lagledare och tränare för det svenska alpina landslaget under OS 1948 i St Moritz fick man en blågul ylletröja. Något som viss- erligen skulle återlämnas till Förbundet, men som Olle behöll. Foto: Per-Olow Andersson

För kung och fosterland

en ljuva Arlbergmedicinen som Olle Rimfors och Sigge Bergman fått receptet på nere i St Anton frälste inte bara det svenska skidfolket, även militären ordinerades kurer för att bättre klara av all slags terräng. Det fanns förmodligen med i bakhuvudet på arméfördelningschefen Ivar Holmquist när han 1934 gav Olle ledigt och lite pengar från Skidfrämjandet för att åka på studieresan till Alperna. År 1912, när Holmquist själv var i Olles ålder, hade han lärt sig matnyttiga saker för militären under en vinterkommendering nere i de mellaneuropeiska bergsmassiven. Bland annat hade han då fått smaka på den Lilienfeldska tekniken.1 Väl hemma i Östersund efter sin första alpresa fick Olle i uppdrag att bygga upp ett militärt skiddetachement genom att utbilda en avdelning volontärer, en grupp unga killar i 17-årsåldern som hade tagit värvning för att få sitt uppehälle under tiden. Levnadsstandarden var inte den bästa i Sverige under slutet av mellankrigstiden, så volontärerna Olle skulle utbilda i krävande militär tjänst var både svaga och undernärda. ”Det första problemet var att få upp dem i normal kroppslig standard”, suckar Olle. ”De kunde inte äta upp sig med den matordning som normalt förekom på regementet. Därför ordnade jag så att de fick extra i form av bullar och mjölk. Varje dag fick de hämta ett par papperssäckar med rågkusar och till det fick de en stor mejeriflaska med helmjölk. Detta bars upp i kompanikorridoren och där var det sedan bullfest varje dag klockan två. Dessa pojkar som var så magra och eländiga blev på ett år stora och kraftiga, och orkade med nästan vad som helst. Som ett exempel kan jag nämna att när jag började utbilda dem i gymnastik fick man

177

Grand Hotell Åre den 8 februari 1979 ”Äntligen möttes dom: den förste och den störste”. Så skrev pressen som arrangerade denna träff mellan 82-årige veteranen Olle Rimfors och 60 år yngre naturbegåvningen Ingemar Stenmark. Olle hade väntat i ett halvt sekel på att få se en svensk utförs åkare i världstoppen.42 Foto: Allan Karlsson

”Rimforsdagarna” i Tärnaby Bara ett norrländskt stenkast från högfjällshotellet i Hemavan ligger fjällen med den alpina supertalangfabriken Tärna IK Fjällvinden. Klubben som inte bara fostrat Ingemar Stenmark och Anja Pärson, utan en lång rad av slalomfantomer av högsta världsklass; Jens Byggmark, Stig Strand, Bengt Fjällberg, Thomas Ringbrant, BengtErik Grahn, Hans ”Hasse Fjällvind” Olofsson, med flera. Mycket av grunden till alla deras framgångar byggde man redan på 1950-talet, och mycket har man också att tacka Tärnabys mytomspunne och driftige man Erling Larsson för, kanske mest känd som ”Tärna-Lasse”. Det var framför allt under hans tid i klubben som det började hända saker. Man började bland annat förbättra och anlägga fler ordentliga backar att åka i, inte bara för slalom, utan även för störtlopp och den relativt nya grenen storslalom. Något som också bidrog en aning till utvecklingen i byn var det man i Tärnaby kallade för ”Rimforsdagarna”, de dagar då Olle bjöds in för att undervisa i skidteknik och bistå klubben med råd.34 ”Under min tid som chef för Främjandets skidskola mellan 1950–66 var jag regelbundet i Hemavan två mil norr om Tärnaby”, berättar Olle. ”Jag passerade alltså byn och hade mycket med själva Tärnaby att göra. Jag hjälpte nämligen Fjällvinden med att rekognosera upp deras slalombacke och storslalombacke på Laxfjället [nuvarande Ingemarbacken och Hassebacken] och en störtloppsbana på Ryfjället. Dessutom hade jag ju mycket med en del klubbmedlemmar från Fjällvinden att göra eftersom flera av dem var av landslagsklass, bland annat Ingemars far Erik Stenmark. Han var ju också med i laget som deltog i tävlingar och träningsläger som jag ofta var ledare över. En gång hade vi träningsläger uppe i Norrbotten på den sista snön i maj månad som vi utnyttjade. Där utvecklades ju Västerbottens och Norrbottens slalomåkare till den standard de fick sedan, så pass att de i flera fall kunde klå dem från Jämtland, vilket man måste säga är ett gott resultat av den verksamheten.” I början av 1951 hade Tärna-Lasse varit nere i Åre på en av Olles skidledarkurser och antagligen pratat lite med honom om Tärnabygdens visioner. Av den anledningen ville man nu ha upp Olle för att ta en titt på några idéer. Det rörde sig om storslagna idéer, så pass stora att Laxfjället inte räckte till med sina maximala 350 fallhöjdsmeter ner till byn vid foten av fjället. Därför blickade man i stället bort mot det betydligt högre Ryfjället dryga milen sydost om byn. Ett praktfullt fjäll som med sin karaktäristiska profil frestat och trotsat utförsåkare alltsedan man börjat

Klubbmärket ritades enligt Erling ”TärnaLasse” Larsson under en munter festnatt på gamla Hotell Laxfjället. I emblemet ser man månen lysa bakom Jokkskaise och Ryfjället. I februari 1952, drygt fyra månader efter att Olle fått denna klubbnål som minne av den lilla okända klubben, slog Fjällvinden igenom med buller och bång och tog sina två första SM-guld. Det var Hasse Olofsson som vann dem i slalom och storslalom.

För kung och fosterland

201

”Jag har väntat i ett halvt sekel på att få se en svensk utförsåkare i världstoppen. Ingemar kom som en gåva från högre makter.”28 Nu borde han väl ändå få något slags gehör ansåg Olle. Men mötet mellan ”den förste och den störste” resulterade tyvärr mest i en allt för stor fokusering på Olles bedrifter under 1930-talet. Därför fattade han pennan och skrev ett brev till Ingemar som åkt hem till Tärnaby för att träna och få lite vila och gav honom ett tips han aldrig hunnit berätta på grund av journalisternas ideliga frågor. Åre 14/2-1979 Broder Ingemar!

Stenmarkstudie 1977. Två ”kantskär” – en höger- och en vänstersväng. Teckning ritad av Olle Rimfors och hämtad från avhandlingen Avancerad nordisk skidteknik.

Tack för en trevlig pratstund i Åre i fredags! Som gammal tränare och backhoppare ville jag gärna ge Dig ett gott råd men vi blev avbrutna. Pröva en ”backhopparbindning”! Kan man hoppa 100 m med en sådan utan att bryta benen i nedslaget så kan Du nog ”diagonala och accelerera” i de flesta svängarna i en slalom både med ”ytterskär” som Du ofta gör nu och framför allt med ”innerskär” som Du nu inte kan för att hälen sitter fast. Till och med vid stor hastighet på raksträckor eller på målsträckan går det att ”diagonala och accelerera” utan stav- eller skärhjälp! Passa på nu att prova det här hemma i Tärnaby – nu när ingen vet något! Om Du inte gör det nu kommer sannolikt amerikanare, tyskar och österrikare före Dig och det vore nog inte så bra! Om Du vill prata om det här mera med mig kan Du väl ringa mig på 0647/50146? Jag är alltid hemma före 09.00 och efter 18.00 varje dag. Många hälsningar från en av Dina bästa vänner! Olle Rimfors Ingemar minns fortfarande brevet där Olle föreslår honom att testa en back hopparbindning och håller med om att man kunde se en viss diagonalrörelse i det

258

Olle Rimfors skidfärd

sätt han åkte på. Men det blev inget testande av backhopparbindning hemma i Tärnafjällen för Ingemars del.29 Olle fortsatte dock att jobba vidare på sina reformkrävande teorier och tidningarna glömde inte bort dem. Nästa gång det drog ihop sig till World Cup i Åre var 1981 och då gjorde Länstidningen en ”LT-special från Åre” och åkte hem till Olle. – Kommer du mitt i åket! utbrister Olle utan att lyfta blicken från TV:n när LT-reportern anländer.30 Reportern, Duvedsbon Åke Nord, hade nämligen lyckats pricka in sin ankomst mitt i den andaktsstund som rådde i det rimforska residenset när Stenmark fäktades med käppar i rutan. Att störa mitt i åket var snudd på hädelse – det var ju snart Stenmark! För tillfället var det storslalom i norska Voss som gällde, som i vanlig ordning låg precis före Åre i World Cup-programmet. Inte en detalj i åket undslapp Olles granskande gröna falkögon. Det var framför allt genom TV:n han studerat Stenmarks teknik, plus från de hundratals stilstudiebilder han klippt ut från diverse tidningar. Teorin om den speciella enbenstekniken sprungen ur längdåkning höll nu på att utmynna i en djupanalytisk avhandling: Avancerad nordisk skidteknik – byggd på de sista hundra årens skidutveckling. ”Jag har ju varit med nästan hela tiden”, säger Olle med glimten i ögat. ”Jag har gjort avhandlingen för att skidsvensken ska kunna utnyttja skidorna med en grundläggande teknik. Oavsett om man åker utför eller plant så gäller samma teknik.”31 ”Ingemar skulle bli 25 procent bättre med annan bindning”, blev rubriken till Åkes artikel i Länstidningen.32 Dagen efter löd den ”Detta gör Ingemar fundersam” och ärendet var tillbaka hos Ingemar: – Det är en svår fråga. Det här måste jag prata med Olle om”, svarade Ingemar och tyckte det vore bäst om Olle ringde upp honom.33 Men inte heller denna gång blev det någon alpin bindning med fri häl för Stenmark, och inte för någon annan i slalomeliten heller för den delen. Det blev det i stället för barnbarnet han fick som bonus när han gifte sig med Gerda – Henrik Gidlund. I varje fall var det vad Olle hoppades på. När han hade bläddrat i skid tidningar hade han fått syn på reklamen för Looks bindningar med deras patenterade spiralfjäder i häldelen och funderat över hur mycket den skulle kunna flexa i vertikal led. Bindningen var emellertid rätt dyr och han hade aldrig haft chansen att testa den eller ens se den i verkligheten, fast så fort Look lanserade en billigare variant slog han till ändå. Den såg ut att vara perfekt för hans idéer; en stabil alpin bindning med

Avancerad nordisk skidteknik. Rimfors formel för den belastade skidans genomböjning för det cirka 200 kPa stora trycket under kantskäret utför.

Den gamle och berget

259

Källor Litteratur: Allhems sportlexikon. Band 1, A–Draghundklubben. (1948). Malmö: Allhems förlag Alpin skidsport: årstidskrift för Sveriges alpina skidklubb. (Periodika 1966–1988)*. Lidingö: S-ALP Alpint: skistar och alpin skidsport. (Periodika 1984–1987)*. Stockholm: Skistar/Alpint Beskow, Elsa (1907). Olles skidfärd. Stockholm: Wahlström & Widstrand Biblioteksbladet: organ för Sveriges allmänna biblioteksförening (SAB). (Periodika 1916–). Stockholm: P. A. Norstedt & söners förlag Björn, E. H. K:son & Stenmark, G. (1934). Kungl. Jämtlands fältjägarregementes idrottsförening 1909–1934: några anteckningar. Östersund: Östersunds-Posten Friluftsliv, I alla väder: Friluftsfrämjandets tidning. (Periodika 1987–). Stockholm: Friluftsfrämjandet Friluftsliv och motionsidrott. (Periodika 1933–1937). Stockholm Fry, John (2006). The Story of Modern Skiing. Lebanon, NH: University Press of New England Fältjägaren: medlemsblad för Kungl. Jämtlands fältjägarregementes kamratförening. (Periodika 1937–). Östersund: Kungl. Jämtlands fältjägarregementes kamratförening Gammalt och nytt/Åre socken. (Periodika 1984–). Duved: Åre församling Gustafsson, Ingvar (red.)(2002). Jämtlands fältjägarregemente: regementet, bygden och staden. Band 2. Östersund: Jämtlands fältjägarregemente Gustafsson, Ingvar (red.)(2003). Jämtlands fältjägarregemente: regementet, bygden och staden. Band 3. Östersund: Jämtlands fältjägarregemente Gustafsson, Stig Ove (2008). Fjällvind över världen. Skellefteå: Ord & visor Hasselberg, Bertil (red.)(1987[1958]). Gulliksläkten från Hällesjö: bidrag till Hällesjö sockens historia, Del 3. Hällesjö: Hällesjö hembygdsförening Huntford, Roland (2006). To planker og en lidenskap: skiløpingens historie. Aschehoug & Co, Oslo I alla väder. (Periodika 1947–1986). Stockholm: Skid- och friluftsfrämjandet Idrottsboken: Årets idrott. (Periodika 1945–). Vällingby: Brunnhages förlag I svenska skidspår: jubileumsskrift. (1942). Stockholm: Skid- och friluftsfrämjandet Jonsson-skidan 1888–1938: L. A. Jonssons skidfabriks AB Östrsund. (1938). Gävle: Esselte Kalle Anka & C:o. (Periodika 1948–). Malmö: Richters förlag Krigsarkivets rullkort: Jämtlands fältjägares arkiv, Stabsavdelningen. Krigsarkivet Stockholm

296

Olle Rimfors skidfärd

Lundquist, Gösta (red.)(1950). Min bästa fjällfärd: kända fjällfarare berätta. Stockholm: Wahlström & Widstrand Lärartidningen: organ för Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinne förbund. (Periodika 1957–1966). Stockholm: Sveriges folkskollärarförbund Magasin Åre: om Skandinaviens största skidort. (Periodika 2000–). Åre: Magasin Åre Mantalsbok för Stockholms stad, Roten nr. 7, Häfte 1, År 1897–1926. Rotemansarkivet Stockholm McGibbon, Jacqueline (2000). The Business of Alpine Tourism in a Globalising World. Rosenheim: Vetterling Druck Nilsson, Bengt-Herman (2007). Skidspår och stickspår. Stockholm: Instant Book Nordisk familjeboks sportlexikon: uppslagsverk för sport, gymnastik och friluftsliv. Band 1, A–Brännboll. (1938). Stockholm: Nordisk familjeboks förlag Nordisk familjeboks sportlexikon: uppslagsverk för sport, gymnastik och friluftsliv. Band 3, Flugvikt–Hjärtstock. (1940). Stockholm: Nordisk familjeboks förlag Nordisk familjeboks sportlexikon: uppslagsverk för sport, gymnastik och friluftsliv. Band 5, Lahtis–Röse. (1943). Stockholm: Nordisk familjeboks förlag Priskurant å skidor och tillbehör – L. A. Jonssons skidfabrik. (1935). Östersund: L. A. Jonssons skidfabrik På skidor: Skid- och friluftsfrämjandets årsbok. (Periodika 1900–1974)*. Stockholm: Skid- och friluftsfrämjandet Rimfors, Olle. Avancerad nordisk skidteknik. Ej publicerade manusversioner, bland annat ämnade för presentation vid Interski 1979, 1981 och 1983. Rimfors, Olle & Dyhlén, Gunnar (1931). Handbok i skidlöpning, Del 1: Terränglöpning. Stockholm: Skidfrämjandet Rimfors, Olle & Bergman, Sigge (1934). På skidor i Alperna. Stockholm: Hugo Gebers förlag Rimfors, Olle & Bergman, Sigge (1935). Slalom och störtlopp: Handbok i skidlöpning Del 3. Stockholm: Skidfrämjandet Rimfors, Olle et al. (1944). Skidhandboken. Stockholm: Skid- och friluftsfrämjandet SkiAlp. (Periodika 1982–1988). Saltsjöbaden: Saltsjön förlags AB Skiing Heritage: Journal of the International Skiing History Association. (Periodika 1989–). Denver: International Skiing History Association Störtloppsmärket: Skidfrämjandets turiststation Riksgränsen. Anteckningsbok för resultat 1935–, Riksgränsen

Sundmark, Rune (red.)(1978). Svenska skidlärarföreningen 1958–1978: årsbok 1978. Östersund: Svenska skidlärarföreningen Svensk idrott: Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbunds officiella organ. (Periodika 1929–). Stockholm: Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund Svensk skidkalender. (Periodika 1931–1948, bilaga till Skidfrämjandets årsbok På skidor)*. Stockholm: Skidfrämjandet Svensk skidsport: organ för Svenska skidförbundet. (Periodika 1969–2004). Bjästa: CeWe-production

Dagstidningar: Arbetet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Tidningen, Idrottsbladet, Jämtlands Tidning, Länstidningen (Östersund), Nerikes Allehanda, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet, Västerbottens-Kuriren, Östersunds-Posten. Arkiv: Jamtli Bildbyrå, Krigsarkivet, Kungliga Biblioteket, Landsarkiven i Uppsala och Östersund, Rotemansarkivet, Stadsarkivet Örebro kommun, Östersunds sjukhus.

Svenska iglooklubben: en lång färd mot framtiden. (1996). Stockholm: Svenska iglooklubben Viberud, Börje (1961). Vibyboken: Viby och Tångeråsa socknars historia, natur och kultur. Kumla: Viby kommunalkontor Viby församlings husförhörslängd 1901–1908. Örebro län Östersunds församlingsbok 1923

*Utgivningsår är ett årtal före årtal i titel. Till exempel gavs På skidor 1932 ut år 1931. Samma sak gäller Svensk skidkalender, Alpin skidsport och Alpint.

Intervjuer: Sten Brander, Ulf Edborg, Heinz Eppensteiner, Stein Eriksen, Greger Eriksson, Henrik Gidlund, Sture Grahn, Stig Ove Gustafsson, Björn ”Nalle” Hansson, Åke Hedlund, Sixten Isberg, Torsten Kjessel, Urs A. Nater, Carl Nyström, Lars Rimfors, Agneta Sædén, Brita Sædén, Herbert Schneider, Roman Siess, Per-Åke Sjöman, Annelie Solberg, Stig Sollander, Ingemar Stenmark (via Ulf Edborg), Vivi-Anne Wassdahl, Egon Westrell, Gunnar Wikström, Anne-Marie Östman.

Ett stort tack för hjälpen till: Bengt-Åke Bengtsson, Martin Berglund, Astrid & Franz Birkl, Doris & Robert Birkl, Torulf Björnson, Sten Brander, Bengt Cedrenius, Inga Cedrenius, Kristina Duvillard, Peder & Anders Edvinsson, Daniel Eichholzer, Birgit Eisenbrandt, Jan af Ekenstam, Thomas Eklund, Heinz Eppensteiner & Zdarsky Ski-Museum, Stein Eriksen, Greger Eriksson, Acke Fahlén, Friluftsfrämjandet, Henrik Gidlund, Sture Grahn, Ingalill Granbom & Jamtli Bildarkiv, Måna Gullerfelt & Tärna

IK Fjällvinden, Per Göthlin, Arne Hafstad, Christer Haase, Karine Hallstensson, Åke Hedlund, Wilma Himmelfreundpointner, Stig Hogdal, Börje Holgersson, Gudrun Hörnell, Sixten Isberg, Bo & Monika Jansson, Andreas Jeppsson, Lars Johansson, Tage Jonsson & TJ Design AB, Torsten Kjessel, Fredrik Linander, Sven-Eric Lindström, Stig Lundkvist, Lars-Olof Magnusson, Bernt Mevik, Anders Morell, Urs A Nater, New England Ski Museum, Bengt Nilsson, Cecilia & Bengt-Herman Nilsson, Dan-Olof Norman, Nortlander Ski-Tours, Carl Nyström, Per-Olof Olsson, Mattias Pedersen, Riksgränsen Hotell och Konferens, Helena Rimfors, Lars Rimfors, Petter Rimfors, Olle Rolén, Agneta Sædén, Staffan Sædén, Johan Sagner, Herbert och Christoph Schneider, Per-Åke Sjöman, Ski-Club Arlberg, Skischule Arlberg, Bo Sköld, Annelie Solberg, Ingemar Stenmark, Strömma Fjäll & Aktivitet, Svenska Iglooklubben, Torsten Söderhorn, UB Media på Lunds Universitet, Vivi-Anne Wassdahl, Bengt Weilert, Thomas Welander, Egon Westrell, Börje Viberud, Jan Olof Winka, Andreas Vondrak, Västerbottens museum, Lena Örtengren, Anne-Marie Östman.

Komplement till boken: Utöver den bifogade CD:n med delar av Rune Sundmarks intervju med Olle Rimfors från 1977 kompletterar hemsidan www.ollerimfors.se boken. På sajten finns en stor del av källmaterialet som använts till denna bok utlagt; hela Runes intervju med Olle, alla tidningsartiklar i sin helhet (plus åtskilliga fler), fotografier, filmklipp, ritningar, patent, med mera. För den som är skidhistoriskt intresserad finns där mycket att fördjupa sig i. Förhoppningsvis ska detta även inspirera och underlätta för fler att forska om sina skidåkande förfäder. Här följer några länkar som varit behjälpliga med material och information och varmt kan rekommenderas.

Länkar: http://www.alpineskiing-worldchampionships.com http://www.olympicalpineski.com http://bildarkivet.jamtli.com http://www.amf-film.se http://svtplay.se/v/1434935/oppet_arkiv/igloo_-_en_fardberattelse_fran_fjallen http://www.mevik.se/Storlien http://www.nordiskapatent.se http://www.ivss.info

Ett största tack för hjälpen till: Rune Sundmark, utan dina rullbandsinspelningar och hjälp hade det inte blivit någon bok, och till Malin Jansson och Leo Rimfors, utan ert stöd, tålamod och hjälp hade bokprojektet varit omöjligt att genomföra. Ett enormt tack för hjälpen till: Anders & Mats Bergman, Thomas Björklund & Jengel Förlag, Ronald Crawford-Currie, Ulf Edborg, Robert Gustafsson, Stig Ove Gustafsson, Brita Sædén, Stig & Monika Sollander, Agge Theander, Gunnar Wikström.

Källor

297

Ljudspår Den 14 januari 1977 besökte Rune Sundmark sin skidlärarkollega Olle Rimfors i hans hem i Ullån, Åre. Han hade tidigare jobbat på Sveriges Radio i Kiruna varifrån han hade lånat en Nagrabandspelare och mikrofon. Vid första mötet handlade samtalen mest om skidteknik. Rune märkte dock att Olle hade en hel del annat att berätta och

återvände därför i maj för att slutföra intervjun. Totalt spelades 16 stycken rullband in. Därefter renskrev Runes syster Ingrid inspelningen till 76 prydligt maskinskrivna sidor. Dessa korrekturläste Olle, strök, lade till och rättade sig själv. Därför överensstämmer inte allt i citaten från ljudfilerna med vad som slutligen hamnat i denna bok.

Ljudspår på bifogad cd 1. PM om Olle Rimfors levnad (0:39) 2. Första kursen i Storlien (2:59) Återfinns på sidorna 49–51 och 69. 3. Resan till Alperna (3:56) Återfinns på sidorna 70, 101 och 104. 4. Skidlivet i Åre innan St Anton (2:15) Återfinns på sida 138. 5. Weekendkurser i Jämtland och Härjedalen (2:08) Återfinns på sida 102. 6. Passionen för skidsporten föds (2:36) Återfinns på sidorna 14–15, 17 och 23. 7. De första skidorna (1:24) 8. Ungdomsåren i Örebro (2:42) Återfinns på sidorna 15–16 och 23–24. 9. Militärlivet efter studenten (3:30) Återfinns på sidorna 23 och 27. 10. Läromästaren Gösta Lilliehöök (6:45) Återfinns på sidorna 136–137 och 161. 11. Tärnaby och Stenmark (4:45) Återfinns på sidorna 201 och 254–255. 12. Tragedin i Anarisfjällen (3:55) Återfinns på sidorna 137–139. 13. Olyckan på Vuoitas (6:02) Återfinns på sidorna 208–210. 14. Bullfest och skidträning i månskenet (4:51) Återfinns på sidorna 177–179. 15. Filmen Igloo – hundra mil med hundspann (14:33) Återfinns på sidorna 153–157. 16. Iglooismens segertåg (9:25) Återfinns på sidorna 148–149, 152–153 och 159–162. Ljudfilerna går också att ladda ner i poddversion från www.ollerimfors.se.

304

”Rimfors, Olof (Olle), 1896–1994, idrottsledare, en av banbrytarna för den alpina skidtekniken i Sverige. R. grundade Svensk skidlärare förening 1957 och var styrelseledamot i Skidfrämjandet. Han var överledare för den jämtländska fjällräddningstjänsten 1929–65 och olympisk ledare 1948 och 1952.” Ur Nationalencyklopedin

www.ollerimfors.se

”Entusiast är ett ofta missbrukat ord, när det gäller Olle Rimfors är det ett understatement” Sundsvalls-Tidning

”Olle Rimfors är den som betytt mest för utvecklingen av utförsåkning i Sverige, Ingemar Stenmark inte undantagen” Magasin Åre

Svenska utförsåkningens fader! Slalompionjären, skidprofessorn, vallagurun, fjällräven … Det är bara några av alla de epitet som försökt fånga Olle Rimfors genom åren. Olle hängav sig helhjärtat åt skidåkningen och gav också den svenska utförsåkningen liv genom att ta den till Sverige på 30-talet. Under sina 97 år hann han även med att koka vallor, designa skidbindningar, stavar, skidor och fjällpulkor, samt anlägga backar från Funäsdalen i söder till Tärnaby i norr. Han tränade svenska landslaget

och grundade Svenska skidlärarföreningen. Den svenske kungen är bara en av tiotusentals som Olle Rimfors lärt åka skidor, från pionjärtiden på 20-talet till pensionärsåren som sportchef i Sälen, Storlien, Hemavan och Riksgränsen. Det här är inte bara en fängslande berättelse om Olle Rimfors liv utan blir samtidigt en unik resa genom svensk skidhistoria, skildrat av hans eget barnbarnsbarn med god hjälp av åtskilliga skidlegender.