9789186133368

Vad betyder det att känna sig out of place på den plats du kallar ditt hem?

När och hur framträder främlingen i ”den globala rädslans tidsålder”?

Mycket står på spel och många motsättningar måste gestaltas på nytt: innanför och utanför, centrum och periferi, hemma och borta, säkerhet och osäkerhet. Trinh T Minh-ha berättar om ”gränshändelsen” och om immigration, exil, turism, översättningar och avvisningar. Hon berättar med hjälp av resonanser snarare än enligt en linjär logik, och låter konsten och litteraturen bli oskiljaktiga från den politiska teorin snarare än att renodla någondera. På så sätt kan hon närma sig gränserna mellan dåtiden och fram­­tiden, den enskilde och kollektivet, de döda och de levande. I Trinh T Minh-has upp­fordrande berättelser om tystnad och väntan fram­träder gräns­händelsen efterhand som en zon där man kan ifrågasätta och stärka sin inre övertygelse för att ”vinna över en omöjlig situation”.

Trinh T Minh-ha är filmare, författare och kulturkritiker samt verksam vid institutionerna för Retorik och Genus- och kvinno­studier vid University of California, Berkeley. Hon har skrivit en rad inflytelse­rika böcker inom post­ kolonial teori, feminism och estetik. Någon annanstans, här inne samlar tio av hennes viktigaste essäer skrivna under de senaste tjugo åren, och är den första av hennes böcker som utkommer på svenska. Boken är översatt av Göran Dahlberg & Elin Talje.

tr i n h t m i n h-ha

någon annanstans, här inne i m m ig ration e n, flykti ngskapet och g ränshän de lse n

Trinh T Minh-ha Någon annanstans, här inne

© Trinh T Minh-ha & Glänta produktion 2012 Originalets titel: elsewhere, within here Routledge © Trinh T Minh-ha & Moongift Films 2011 Bilder omslag & inlaga: Jean-Paul Bourdier Översättning: Göran Dahlberg & Elin Talje Grafisk form & sättning: Richard Lindmark Tryck: Exaktaprinting, 2012 isbn 978-91-86133-36-8

www.glanta.org

Innehåll

Det främmande och rädslans nya färg 11

Berättelsen om muren 12 Murhändelsen 15 Den trefärgade flaggans uppmaning 18 del I. hemmet: källan som färdas Långt borta, hemifrån 25

Sömnlös tystnad 26 Teet och tåren 29 Kärleksskulden 32 Temannen 36 Barn av drakar och odödliga 41 Förlåtelsens århundrade? 45 Annan än mig själv, mitt andra jag 49

Reseberättelser och resande berättelser 49 En främling i ett främmande land 52 Vandrare genom språket 55

Deras land är mitt land 60 Den blå grodan 63 Jag, den felseende 67 del II. Gränshändelsen: Mellan avvisning och tillflykt En akustisk resa 75

Halvvägs till ingenstans 76 ”Du är slagfältet” 81 En fråga om stämning 99 Nature’s r 97

Att se tillbaka på framtidens stad 101 Gränshändelsen 104 Naturens tillblivelse 108 Skymningsgrå, medelgrå 112 Vargens bedagade charm 117 Berättarröst på jaget 123 Luft (din tunga) 123 Jord (dina läppar) 125 Vatten (din saliv) 126 Ljus (sättet du rör dig på) 127 Musikens måleri 131 Essens – framförande 132 En musikalisk precision 133 Ett ögonblick i och utom tiden 136 En okonstlad balans 138 Att skapa musik med måleri 140

del III. inget slut i sikte Moderstalet 149 Dumhet och minne 150 Vishet och minne 151 Vishetens genus 152 Tal, mer (än) tal 154 Historieberättande och minnets vävnad 157 Vit vår 161 Skärmsidan 163 Röda och svarta: röster från regnet 168 Tala blind genom kamerafönster 174 Dödens voyeur: Allt-i-ett-recitatrisen 178 Detroit 187

Noter 192 Bildförteckning och tidigare publiceringar 201 Index 203

11

Det främmande och rädslans nya färg

Tiden är nu det småskaligas, det rörligas, det bärbara jagets – ­ljusblå.

I övergången från den forna territoriella makten till en modern biomakt hyllas globaliseringens virtuella gränslöshet vanligen som ett övervinnande av gränser. Jord­klotet frammanas i termer av både en tätt sammanvävd by och en ny icke-homogen metropol. Och ändå handlar samtalet på den världs­politiska scenen bara om att stänga ner, inskränka rörelser, förstärka gränser, bygga nya stängsel, installera fler checkpoints, befästa säkerhets­zoner, anlägga gated communities och, än värre, att spärra in en hel nation inom skyddsområden. ”Man kan kalla det ett stängsel som byggts för att ’skapa goda grannar’ men det är fortfarande en mur, och kom ihåg vad Berlinmuren kallades på a­ ndra sidan; den var en antifascistisk skyddsbarriär”, säger en röst från cyber­rymden. Stopp.

Förslut och uteslut. Men dessutom: dela, subjekti­fiera och kontrollera.

Och samtidigt: bind ihop, förblinda, stäng av och mura in.

Den globala rädslans tidsålder har provocerat fram extrema reaktioner och dömt världen till inspärrning bakom inrikessäkerhetens galler på obestämd tid. I och med det politiska bakslaget mot utmärkande utlänningar, de som är födda i utlandet eller har utländskt ut­

12

någon annanstans, här inne

seende, fortsätter asyl och flyktingskap att vara en politisk nyckelfråga, medan immigration och (des)integration, som på ett godtyckligt sätt kopplas till terrorism, blivit en brännande inrikespolitisk valfråga. Överallt har migrationsfrågan hamnat allt högre upp på listan över viktiga regerings­frågor. Alla frågor som uppstår i kringflackandet, vid gränser, i mötet med den andre, och när främling möter främling, tenderar att intensifieras och skärpas kring problemet med den andra främlingen – den som är dubbelt främmande, som inte talar eller ser ut som resten av oss, och som paradoxalt nog på samma gång både är en exotisk gäst och en avskydd fiende.

Det här är hennes hem denna tunna egg av taggtråd.

(Gloria Anzaldúa)

Berättelsen om muren

Fram till dess … Många historier har berättats om muren. Den store musikern Hazrat Inayat Khan berättar till exempel en uråldrig historia om mystikens mur i Öst. Så långt minnet sträcker sig har den som frestats att klättra upp på muren för att se vad som finns på den andra sidan glatt hoppat över och aldrig tittat tillbaka. Fram till dess … vill folk som lämnats kvar ha kakan och äta den, och fortsätter att smida ränker. De måste få veta utan att behöva ta sig över, rädda för att för­ lora den vy de har på den här sidan. Fram till. Till slut kommer den dag då de beslutar sig för att ta klättraren på bar gärning och sätta kedjor runt hans fötter för att hindra honom från att ta sig över. Så snart klättraren ser den andra sidan och ler av välbehag, drar de som står säkert, utplacerade vid foten av muren, snabbt tillbaka honom och överöser honom med frågor, bara för att till sin stora besvikelse upptäcka att han har förlorat talförmågan.

det främmande och rädslans nya färg

Det som medvetandet ser, berättar det med ord, så lyder ett talesätt.

Den värld man känner till är den värld man ser runtomkring sig – vars begränsade och hierarkiserade tillgänglighet skyddas av allt högre och mäktigare murar. Det som finns där bortom anses ofta vara rena sagor. Och även om det fortfarande tycks acceptabelt för det rationella medvetandet att leva i en tudelad, dualistisk värld (här kontra där), är detta att leva i två och flera icke-motsatta världar – alla lokaliserade på precis den plats där man är – oundvikligen ett sätt att skriva in tystnaden. Inte någon annanstans ifrån, utan på ett mer specifikt sätt, från ett någon annanstans här inne. Vad som än händer i det visuella mötets ögonblick så förorsakar det ett tillstånd av stumhet. Medan de som dröjer sig kvar ofta bemöter en sådan oförmåga att tala med stor besvikelse – som en förlust, en brist som ska fyllas, en bristfällighet som behöver rehabiliteras och (re)integreras – tenderar de som ger sig av och riskerar mångfalden ofta att kyligt framhärda, leva livet som det kommer, fasta verbalt och lingvistiskt, innan de lär sig att tala igen, på nytt.

Att tala befriar tanken från det optiska imperativ som i den västerländska traditionen under tusentals år har underkuvat vårt sätt att närma oss ting, och lockat oss att tänka antingen med ljuset som garant eller med hotet av dess frånvaro. (Maurice Blanchot)

Det som är på den andra sidan tänker man ofta på som skrock … till dess att vålnaderna efter de-försvunna-på-andra-sidan-muren – de som frivilligt eller ofrivilligt ger sig ut på en resa utan återvändo – i tysthet kommer tillbaka en efter en för att hemsöka dem som stannat. Förväntningar på historier där verkligheten överträffar dikten möter en särskiljandets stumma mur. Å ena sidan är seende att se endast det som ord kan bära, och talande att tala endast det som det synliga dikterar. Å andra sidan, utan betecknande adjektiv och adverb, är att tala inte att se och att se är: att inte tala. Det första kan låta som ett enkelt n ­ egerande:

13

14

någon annanstans, här inne

att tänka, tala, skriva kan inte reduceras till ögonmåttet. Medan det and­ra låter som både och, som ett negerande-bejakande: de två aktiviteterna är på samma gång olika och utbytbara (men inte desamma) i sin mångfald – ögat hör, örat ser. När man beslutar sig för att stanna eller ge sig av, när man vänder sig från det alltför utsägbara, innebär inte detta nödvändigtvis att man också vänder sig tillbaka, hela varvet, mot det osägbara eller det outtryckbara. När En är en med många (utan hållbar binaritet), handlar inte frågan så mycket om att välja mellan syn och tal som att se det som ögat hör, och höra det som örat ser.

Denna historia om muren berättades först som en historia om ­musik. Ju djupare ens förståelse av livet är, desto mer musik kan man lyssna till (Inayat Khan).1 Levande reser sig vissa murar såsom lovsånger, röster och rytmer genom århundraden och historier. Var och en säregen i sin tonalitet. Var och en drar potentiellt uppmärksamheten till en förblindande blockering i ens tillblivelse; ett skyddande hinder som föder ens begär och rädslor och tvingar en att stirra på – snarare än att blicka bortom – det som skymmer ens horisonter till dess att detta försvinner. Återvändsgränden visar sig vara en genomfartsled, och en kreativt sett farlig genomfart. Vad är det egentligen i musiken som attraherar lyssnarna? Vad är det som är så lockande med en mur som oundvikligen driver folk att bryta sig igenom och klättra över den? Det spelar ingen roll hur ogenomtränglig den sägs vara med sina avancerade fjärrstyrda övervakningssystem – så snart de på ena sidan uppför den, drivs de på andra sidan att riskera sina liv för att ta sig över eller under den.

Ni stänger, vi går runt. Ni uppför, vi gräver. Ni gräver, vi gräver och gräver vidare. Fjättra, och snart kommer ni ursinnigt att försöka riva muren och slita i de bojor ni skapat. Det ni vill höra hör ni inte. Ty det som letar sig ut ur underjorden och det som är där ute talar i rytmer och toner, på ett språk som kräver en annan sorts lyssnande. Att försöka lyssna till det innebär att låna ett öra till de band som binder samman de hörande döva och de talande stumma. Men med vilket öra

det främmande och rädslans nya färg

tar man emot talets andra sida? Alltid redan där, aldrig borta. Annan­ hetens ­musik har fortsatt att spela utan avbrott, den är varken utsida ­eller insida – om man bara kan höra den. Syn, korsande, är inte blott syn, utan tal som befriats från talets begränsningar. Som den uråldriga asiatiska visdomens röst ofta uttryckt: det man inte är redo för, kommer man inte ha öra för. Och när man väl är redo står ingen talare att finna.

Murhändelsen

Muren, i dess olika materiella och formella uttryck, förblir högst ambi­ valent i sin transgressiva och regressiva närvaro. Först tycks allt bero på vilken sida av muren man befinner sig. Men, som gränsinvånarna påpekar skarpt: den höga mur som stänger ute är samma mur som stänger in. Utsida och insida: återigen fungerar paret knappast som en binaritet, trots myndigheternas väldiga ansträngningar att censurera och separera. Det som framstår som en hymn eller en sång, blir också ett tecken på isolering och rädsla, ett ärr i det omgivande landskapet, ett visuellt påtagligt uttryck för ens förhållande till sina grannsamhällen i regionen.

Säkerhetsmuren är i själva verket en osäkerhetsmur. Vid den ameri­ kansk-mexikanska gränsen fördubblas och tredubblas olika slags ursprungliga barriärer när en andra och tredje barriär med ”oklättringsbar” överdel läggs till för att skapa ytterligare hinder. ”En mur längs en landgräns berättar för världen att vi är en rädd nation”, säger en annan röst från cyberrymden. Oroliga medborgare som motsätter sig ”dessa missriktade murar som upprättats i enlighet med nutida former av rasism”, har understrukit hur otillfredsställande en mur visar sig vara som svar på problemet med illegal invandring: ”Visa mig en femton meter hög mur och jag ska visa dig en sexton meter hög stege. ” Till och med gränsvakterna är skeptiska och föga imponerade av det ständigt återkommande kravet på att stänga gränsen med hjälp av högteknologi. De anser att ”det virtuella stängsel-projektet” är ett ”­kolossalt

15

16

någon annanstans, här inne

s­ löseri med pengar” och klagar på dyr, omständlig gränsteknologi som ”leder till få gripanden” samtidigt som det ”resulterar i onödiga undersökningar av legala aktiviteter”. De som bestämt sig för att ta sig över är mästare på att klura ut sätt att komma runt de teknologiska vaktposteringarna och tar sig ofta över barriärerna mitt på ljusa dagen.

Gränsmurarna, eller muros de odio, hatets murar, som de kallas i södra USA:s gränsområden, är symbolen för ett nytt hat som amerikaner är kända för att effektivt ha underblåst.

Någon annanstans, i till exempel Irak, har den knappt fem kilome­ ter långa cementmur som med stöd och under ledning av USA byggts i Bagdad för att isolera Adhamiyas sunnikvarter från omgivande ­shiitiska områden, också gett upphov till stark kritik från stadens invånare. Enligt mediernas rapportering kan varken sunnimuslimer ­eller shiiter – förargade och ”enade i sitt förakt” för den utifrån pålagda strukturen – i det berörda området fortfarande riktigt tro på det ”inhumana upp­förande” enligt vilket de ”förvandlats till inburade djur” och stängts av från andra delar av Bagdad. Idén om ett inhägnat samhälle har använts taktiskt för att ”bryta det sekteristiska våldsmönstret”, men som invånarna har påpekat var uppförandet av cement­murar mellan kvarteren ett tecken, snarare än en lösning, på säkerhetens sammanbrott. Många har sett den ”sekteristiska muren” som ytter­ligare ett för-litet-för-sent försök från ockupanterna att hitta en tillfällig lösning på irakiernas bekostnad. Medan soldaterna skämtsamt kallat den ”Den mäktiga Adhamiya-muren”, har några politiska analytiker hänvisat till den som ”Den mäktiga segregationsmuren”.

Antalet murar, som ökade dag för dag och som kvävde folket och förvandlade Bagdad till en barriärernas stad, fick också människor att tillgripa fantasifulla motaktioner. Som svar på ockupantens märkligt odemokratiska säkerhetsåtgärder blev sterila tryckvågsmurar således ”konstoaser”, och föranledde en grupp konstnärer som kallade sig Al Jidar (Muren) att måla murarna i ljusblått och på så sätt öppna för att man skulle kunna blicka upp mot himlen där den var avskärmad;

det främmande och rädslans nya färg

därefter började de göra omsorgsfulla muralmålningar med uråldriga historiska scener, som i området nära Bagdad Hotel. Att måla murarna kanske får konstnärerna att ”känna sig mindre hjälplösa”, men man undrar vad det egentligen är som får det kreativa sinnet att le och sjunga som det gör (snarare än att skrika ut sin ilska och förtvivlan som till exempel i graffitin runt om i världen) när det i dessa kilometrar av oförsonliga barriärer ser en utsträckt tom målarduk …

Muren som monterades ned i Berlin håller på att byggas upp igen, sten för sten […] Ideologin må vara en annan, men den desperata jakten på herravälde är densamma. (Wole Soyinka)

I rädslan påminner en mur ofta om en annan. Många irakier fann i Adhamyia-muren oundvikligen en parallell till Israels nätverk av barri­ärer och checkpoints, och de har ofta påpekat likheten mellan det förtryckande våld som amerikanerna utövade i Irak och det som israe­lerna utövade på Västbanken. Frågan om gränsövergångar är en av de mest svårbehandlade, och utanför Irak får den högst kontroversiella muren mellan Israel och Västbanken utstå ytterligare jämförelser. Byggandet av den anses allmänt som ett konkret uttryck för bantu­staniseringen av de palestinska områdena, det vill säga en strategisk uppdelning av landet, och en isolering av det palestinska folket i ”bantu­stans” eller ghetton à la Sydafrika. Man kopplar bort dem från internationella gränsdragningar, skapar nya bisarra gränslinjer ovanpå gamla och tvingar in dem i ett groteskt system av vägspärrar och passer­sedlar (till den grad att de tvingats ta sig in i en stad illegalt för att kunna erhålla den passersedel som skulle göra det möjligt för dem att ta sig in legalt). ”Fjorton år av förhandlingar har inte gett oss något annat än en mur”, sa en Fatahledare i Ramallah. Muren sägs här vara ”ett monument över den misslyckade fredsprocessen”. Det handlar inte så mycket om muren, som om ett folk som försvunnit, utom synhåll, ur rullorna; om

17

18

någon annanstans, här inne

landområden, vatten och upplösningen av Palestina – ”ett strukturellt förnekande av rätten till mat, eftersom det för evigt kommer att förhindra möjligheten till en livskraftig palestinsk stat” (Jean Ziegler, FN:s särskilde rapportör om rätten till mat).2 Israeler talar vanligtvis om den som ”säkerhetsstängslet”, ”antiterroriststängslet”, eller ”det avskiljande stängslet”; medan palestinierna kallar den ”rasåtskillnadsmuren”. Lika talande är den engelska benämningen som används av motståndarna för att referera till muren: ”The Apartheid Wall”.

Den trefärgade flaggans uppmaning

Demokrati förblir en vardaglig kamp och ett ständigt korsande av gränser. I en tid när de otydliga gränslinjernas och den gränslösa tillgänglighetens retorik frodas på det mest fantastiska sätt, fortsätter de mest regressiva murar – åtskillnadens och rasdiskrimineringens, hatets och rädslans, förödmjukelsens och maktlöshetens – att byggas runt om i världen, i syfte att söndra och härska, samtidigt som rådande konflikter förvärras i takt med att en värld, en nation, en gemenskap, en grupp, fortsätter att dramatiskt ställas mot en annan. Bland dem som påtvingats muren har svaret i olika sammanhang och länder varit nästan enhälligt utmanande. ”Det är en förolämpning. Vi kommer gräva tunnlar. ” Eller: ”Låt dem bygga sin mur, den kommer hursomhelst att överskridas. ” Återigen: det där med att låta bygga en mur handlar inte om muren, utan om att, med säkerhet som förevändning, använda sig av ett nätverk av vad som antas vara de mest effektiva mekanismerna för åtstrypning, förnedring och styrning.

Samtidigt som det officiellt kungjorts att kolonisationens tids­ ålder är över, fortsätter invasioner, ockupationer, splittringar, tvångs­ förflyttningar – alltså kolonisation med andra medel – att bana väg för ändlös aggression och förintelse. Ett undantagstillstånd har blivit praxis. I USA har 11 september dramatiskt förändrat vad som står på spel för dem som fångats i immigrationslagarnas virrvarr. När immi-

det främmande och rädslans nya färg

grationsreformerna svävar på målet, flyttas fokus åter tvångsmässigt mot militariseringen av gränslinjerna och mot främjandet av civila och militära teknologier som antingen är ointresserade av demokratin eller som hånar den. Framgångarna i gränsstriderna står i proportion till upptrappningen av våldet: ju dödligare immigranternas kamp är, desto mer kontroll sägs den patrullerande sidan ha vunnit, enligt gräns­övervakningsteorin.

I det kvasineurotiska tillståndet av självframkallad rädsla är varje immigrant eller resenär som beskrivs som färgad en potentiell ­terrorist.

Att profiler baserade på ras- och nationstillhörighet används vid flygplatsernas säkerhetskontroller är välbelagt. Varje gång en ny hemsk plan för att spränga en eller flera passagerarplan kullkastas, blottläggs nya säkerhetsluckor och nya åtgärder läggs till dem som redan finns.

Istället för att de förbud som utfärdats av Transport Security Administration efter 11 september med tiden bleknar bort, rotar de sig och blir till en form av maktdemonstration på varje säkerhetsnivå. Myndig­ hetsrepresentanter har uppmanat folk att hålla utkik efter och rapportera individer vars förehavanden kan anses vara ”misstänkta”, och i medierna vimlar det av historier om absurda anmälningar. De som blir måltavlor eller som är ”slumpmässigt utvalda” för säkerhetskontroller är inte bara de vars politiska bakgrund utgör ett hot mot de styrande myndigheterna, utan lika ofta de som har ett ”muslimskt namn” och de som helt enkelt ”ser ut” att vara annorlunda, konstiga eller skumma för det ”normala” ögat.

Varje officiell triumf i kampen mot terrorismen punkteras av allt tyngre ångest. Vi varnas gång på gång för falsk trygghet och vi ska fås att känna att vi ännu inte är säkra. Aldrig riktigt säkra eftersom den värld vi kände till innan 11 september inte existerar längre, upprepar man för oss gång efter annan. I attackens efterdyningar fick den amerikanska flaggan, som ett tecken på patriotism och nationalism, en sådan dragningskraft att folk från alla håll och kanter i samhället kände behov av att visa upp den, inte bara genom att bära runt på den

19

Vad betyder det att känna sig out of place på den plats du kallar ditt hem?

När och hur framträder främlingen i ”den globala rädslans tidsålder”?

Mycket står på spel och många motsättningar måste gestaltas på nytt: innanför och utanför, centrum och periferi, hemma och borta, säkerhet och osäkerhet. Trinh T Minh-ha berättar om ”gränshändelsen” och om immigration, exil, turism, översättningar och avvisningar. Hon berättar med hjälp av resonanser snarare än enligt en linjär logik, och låter konsten och litteraturen bli oskiljaktiga från den politiska teorin snarare än att renodla någondera. På så sätt kan hon närma sig gränserna mellan dåtiden och fram­­tiden, den enskilde och kollektivet, de döda och de levande. I Trinh T Minh-has upp­fordrande berättelser om tystnad och väntan fram­träder gräns­händelsen efterhand som en zon där man kan ifrågasätta och stärka sin inre övertygelse för att ”vinna över en omöjlig situation”.

Trinh T Minh-ha är filmare, författare och kulturkritiker samt verksam vid institutionerna för Retorik och Genus- och kvinno­studier vid University of California, Berkeley. Hon har skrivit en rad inflytelse­rika böcker inom post­ kolonial teori, feminism och estetik. Någon annanstans, här inne samlar tio av hennes viktigaste essäer skrivna under de senaste tjugo åren, och är den första av hennes böcker som utkommer på svenska. Boken är översatt av Göran Dahlberg & Elin Talje.

tr i n h t m i n h-ha

någon annanstans, här inne i m m ig ration e n, flykti ngskapet och g ränshän de lse n