9789175456096

En Tom Grip-thriller

KYLDYGNET

historiska media

Citaten på s. 123, 124 och 127 är hämtade från Kents ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Citaten på s.

346 är hämtade från Lars Winnerbäcks ”Elegi”.

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se © Historiska Media och Philip Birk 2018 sättning | Åsa Björck omslag | Niklas Lindblad, Mystical Garden Design omslagsbilder | Shutterstock tryck | ScandBook AB, Falun 2018 tryckning | 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-609-6

tom grips förord

Jag är ansvarig för fem personers död.

Rättare sagt bär jag skuld i fem dödsfall. I ett av dem är jag bara indirekt skyldig, och ett annat landar i en gråzon. Det var inte jag som höll i vapnet som sänkte den där thailändaren på Phuket, men utan mig skulle ett importerat kinesiskt gevär inte ha förvandlat mannens mage till ett durkslag.

Kulorna skulle aldrig ha punkterat höger lunga och krossat ryggraden i hundratals mjölkvita flisor. Visst, jag hade inte mycket till val – det var han eller jag. Men det gör mig inte oskyldig.

Fem liv på samvetet är ett tungt facit, särskilt om man beaktar min första och enda regel: döda aldrig någon i onödan. Mord väcker oönskad uppmärksamhet, och en konsttjuv vill komma och gå obemärkt.

Döda kroppar har en benägenhet att försvåra den saken.

Min predikan om att inte slå ihjäl folk kan framstå som spel för galleriet med tanke på vad jag nyss berättat. Jag kland­rar dig inte. Jag är inte Gandhi. Ingen pacifist, inte rädd för att slänga iväg en knytnäve när det behövs. Men jag vill ändå upplysa dig om att jag aldrig skulle döda någon om det inte var ett absolut måste. Jag tror att det är bäst så, nu när du ska ta del av berättelsen om hur jag blev en mör­dare. Det är 5

inte helt lätt att förklara hur jag hamnade här, så jag antar att det är bäst att ta det från början.

Mitt namn är Tom Grip. Jag är ansvarig för fem personers död.

Den femte var min bästa vän.

6

Prolog | 2016 | Fredagen den 17 juni | kl. 19.45

Någonstans i Köpenhamn Peruggia var ett perfekt alias.

Han knappade in signaturen längst ned i dokumentet. Golvet fick tjäna som stol och knäet bord åt den bärbara datorn.

Efter någon timme i den obekväma ställningen påminde ryggen om en fiskekrok, och ögonen värkte av skärmens blå ljus.

Peruggia hade kunnat dra undan plastskynkena som täckte panoramafönstret mot Köpenhamns frihamn, men han föredrog mörkret. Såg en sista gång på pseudonymen, log och tryckte sedan på ”print”.

Ett avlägset gnissel hördes när skrivaren startade ute i hallen. Kugghjul som snurrade och ett monotont brus när apparaten sög in pappersarket. Oväsendet var anledningen till att skrivaren stod placerad i hallen från första början. Det var också där byggfirman hade lämnat sin generator, den enda källan till ström i hela lägenheten. Peruggia ställde datorn på golvet och reste sig. Väntade medan blodet rann ned till fötterna och gick sedan ut i hallen.

Den verkliga Vincenzo Peruggia var en italiensk tjuv, känd för att ha stulit Mona Lisa från Louvren 1911. Kuppen var simpel: Peruggia hade tidigare varit anställd på museet och kände till rutinerna. En måndagsmorgon smög han in iförd 7

en vit arbetsrock som fick honom att smälta in bland resten av personalen. Salon Carré, där mästerverket hängde, var i den tidiga timmen ännu inte öppen för besökare. Peruggia hakade loss tavlan från de fyra järnpiggarna och sökte sedan skydd i en undangömd trappa där han avlägsnade målningen från ramen.

Därefter svepte italienaren in bytet i den vita rocken och promenerade ut genom Louvrens entré med världens mest berömda konstverk bekvämt instoppat under armen.

För den moderna Peruggia väntade en mer komplex kupp.

I skrivarfacket framför honom låg redan en tjock bunt papper. Text, men också ett fotografi printat på ett av A4-arken.

Han läste igenom det korta meddelande han nyss hade författat. Inga stavfel, inga oklarheter. Belåtet lyfte Peruggia ut resten av pappershögen från facket, stängde av skrivaren och återvände till vardagsrummet. Det var ett rymligt rum med en arbetsbänk som enda möbel. De otapetserade väggarna spädde på ödsligheten. Han gick fram till bänken och sorterade utskrifterna i tre högar.

Längst till vänster placerade Peruggia det nyskrivna brevet.

I mitten: ett fotografi av en man. Det hade tagits på avstånd med teleobjektiv, och mannen var omedveten om att han var bevakad. Fotot var nytaget och knivskarpt, vilket var ett måste. Mannen på bilden var verkligen svår att beskriva – ett faktum som han troligen var väldigt nöjd med.

Den tredje högen på arbetsbänken var en stadig bunt: instruktioner för ett storslaget rån. Planen skulle via en förvaringsbox på Kastrup nå hjälpredan som skulle slå till om exakt en vecka. Peruggia tryckte ned pappren i ett större kuvert och stoppade även i fotot. Sedan tog han en tuschpenna och skrev ”Köpenhamn” tvärs över kuvertets utsida. Med brevet i hand 8

gick han bort till fönstret och gläntade på plasten. Lägen­ heten låg högst upp i en enorm byggnad utmed vattnet i den danska huvudstaden, på en tomt som för stunden var en övergiven byggarbetsplats.

Ett perfekt gömställe.

Innan kuvertet förseglades stoppade Peruggia ned ytter­lig­ are ett föremål, en förslutningsbar påse som innehöll ko­kain utspätt med ett par tabletter krossade till ett fint pulver. Fentanyl. Hundra gånger kraftigare än morfin. Men i brevet stod det att påsen innehöll vanligt koks blandat med sömnpiller. Han ville inte riskera att partnern blev blödig när det väl gällde.

Nu återstod bara ett brev. Det skulle inte postas till hjälpredan, utan till mannen på fotografiet. Personen som kunde äventyra hela stöten. Han textade adressen: Hotel Palácio, Estoril, Portugal. När Peruggia var färdig tog han fram en tändare i silver. Såg en stund på föremålet som vilade i hans hand och lät det sedan falla ned i kuvertet.

Spelet kunde börja.

9

Kapitel 1 | 2016 | Lördagen den 18 juni | kl. 11.30

Cais da Ribiera, Porto Jag såg främlingen huka sig i dörröppningen när han steg in på Peter Café Sport, ett litet hak längs med promenaden Cais da Ribiera i centrala Porto. Över mannens axel skymtade den mäktiga Ponte Luís: bågbron löpte över Dourofloden som ringlade sig genom staden likt en fet vattenorm. Bilarna trafikerade den blå bron i två etage, en mindre väg under bågen och en större ovanpå.

Caféet var insprängt i muren som löpte framför brofästet.

Stenblocken hade försvarat Porto i hundratals år, men hyste nu fik med gamla glassfrysar och laminerade menyer med bilder på maten. Serveringarna på promenaden kantades av solblekta parasoll som skuggade turisterna i den portugisiska hettan, och dörren till Peter Café Sport stod på glänt mot vimlet.

Främlingen stannade på tröskeln för att vänja ögonen. På promenaden hade han bländats av det vita ljuset, men nu befann han sig i ett trångt rum som påminde mer om en grotta. Inga fönster, lågt i tak. Luften var så fuktig att hörnen på spegeln bakom flaskorna i baren immade. I taket snurrade en gammal fläkt i ådrigt, rött trä med ett dovt surr. Från promenaden utanför hördes skratt och livliga konversationer, men det var som en helt annan värld.

10

Inne i grottan var det bara vi tre: bartendern, främlingen och jag. ”Två öl”, sa nykomlingen.

Mannen var närmare två meter lång. Det var inte konstigt att han hade behövt ducka i dörren. Trots den oproportionerliga kroppen satt den mörkblå kostymen perfekt. Definitivt skräddarsydd. Egyptisk bomull och knappar av horn. Kostade säkert uppemot femtio lax att sy upp.

Hot shot.

Ansiktsdragen antydde att mannen var nordeuropé, och kläderna avslöjade att han rest med kort varsel. Kostymen var inget optimalt klädval i hettan och hans ljusa pigment hade inte haft en chans mot Portos sol. Främlingen var så bränd att jag nästan kunde känna en doft av bacon från bardisken där jag satt. Han hade åtminstone ingen slips och hade till­åtit sig att knäppa upp den översta skjortknappen.

Bartendern ställde fram två Super Bock på disken och främlingen log belåtet när handen slöts om den ena flaskan. ”Cheers.”

Adamsäpplet guppade när ölen rann ned i strupen. Jag tippade att mannen var runt femtio, möjligtvis femtiofem. De smala läpparna pressades samman och han lät blicken svepa över caféets trånga innandöme innan den fastnade på mig.

Han närmade sig med avslappnade steg, som om beslutet var spontant trots att han hade beställt två öl. ”Får jag slå mig ned?”

Rösten var nasal. Londondialekt. Jag nickade och han satte sig på stolen bredvid min. ”Talar du engelska?” ”Visst.”

Mannen sköt över den andra flaskan. Jag kastade inte ens 11

en blick på ölen, utan fokuserade på honom. Det tycktes göra honom obekväm. Han tog en ny klunk och drog sedan handen över pannan. ”Jag söker Tom Grip.”

I min bröstkorg stannade hjärtat för en sekund. Mitt intresse för främlingen hade varit svalt men ökade genast.

Varför? För att jag är Tom Grip. Men det var fyra år sedan någon kallade mig det. ”Grip”, upprepade mannen. ”Känner du honom?”

Bättre driv i rösten nu. Ökat självförtroende. Jag hade redan uppmärksammat att hans resa till Portugal gjorts i hast.

Nu förstod jag varför.

Mannen var i Porto för att hitta mig. ”Nej”, ljög jag, och främlingen lutade sig tillbaka i stolen.

Skjortan klibbade mot hans bleka bröst. Han var så smal att nyckelbenen stack fram genom huden, två bågar, böjda precis som Ponte Luís. ”Jag är inte van vid hettan”, sa han och log. ”Jag ser det.”

Mannen flinade. Blekgula, sneda tänder – vilken klyscha.

Han borde fixa dem. Att döma av kostymen hade han råd. ”Du är säker på att du inte känner en Tom Grip?” frågade han mig för tredje gången. ”Ja.” ”Synd. Jag tror att han brukar hålla till här i krokarna.” ”Jag lovar att säga till om jag hör något”, svarade jag. ”Vem ska jag hälsa från?” ”Nicholas Spring.”

Namnet lät lika brittiskt som mannens accent. Spring talade gammal hederlig engelska, precis som man förväntade sig av en man i hans ålder. När han ställde ned tomflaskan 12

sköt jag fram den andra, och han höjde på ena ögonbrynet som för att fråga om det var okej. ”Det är du som har betalt för den.”

Jag ägnade mig åt mitt eget glas istället. Isbitarna hade smält till storleken av vindruvor, och min Sprite var så ut­ spädd att den snarast smakade mineralvatten.

Efter ett tag reste sig Spring med flaskan i hand. ”Tack för sällskapet.” ”Ett nöje”, svarade jag.

Han drack ur och ställde ned flaskan med en duns. Ljudet bröt mot surret från fläkten som arbetade ovanför oss. Just som han vände ryggen mot mig avbröt jag honom. ”Hur ser den där Grip ut förresten?”

Nicholas Spring vände sig mot mig med ett leende. Han fiskade upp ett fotografi ur bröstfickan och sköt bilden mot mig. På brittens handled glänste ett armbandsur i borstat stål, med en rispa på glaset vid logotypen. Jag hade sett den där klockan förut. ”En gåva från en före detta klient.”

Spring hade noterat min nyfikna blick. Jag vände mig mot fotografiet, vars blekta färger avslöjade att det hade ett par år på nacken. Under tystnad betraktade jag de två männen på kortet, innan min blick gled upp mot spegeln bakom baren.

Jag vill helst inte berätta för dig hur jag ser ut, för det finns råare typer än Nicholas Spring som letar efter mig. Men jag kan berätta en sak.

Fotografiet föreställde mig.

Bredvid mig på bilden stod Jonathan. Kortet måste vara det sista som togs på oss två tillsammans: i bakgrunden syntes en liten trädgård och villan vi hyrt på Phuket för några år sedan. När jag såg Jonathan på bilden flödade minnena över 13

mig likt en svallvåg. Fotot var som en port till det förflutna.

Jag hade nästan glömt bort att Spring stod bredvid mig när han slutligen harklade sig.

Fortfarande omtumlad räckte jag över det tummade fotografiet och noterade då att mitt namn stod skrivet i bläck på baksidan. ”Vem är du?” ”Det har jag redan sagt. Mitt namn är Nicholas Spring, och jag har letat efter dig länge. Jag måste berätta något för dig. Det handlar om Jonathan.” ”Vad menar du?”

Främlingen såg sig besvärat omkring. Myllret tillhörde promenaden utanför, och bågen över floden ägde bullret från bilarna – men Peter Café Sport låg stilla. Kanske var det tystnaden som oroade honom. ”Inte här. Vi behöver ett ställe där vi inte riskerar att någon ser eller hör.”

Spring räckte mig ett visitkort och lämnade sedan caféet utan att säga något mer. Jag såg efter honom när han gick.

Kostymen hade knappt blivit skrynklig trots att han suttit ned, men de vita hårstråna i nacken klibbade mot hans hud.

Spring duckade på vägen ut, tog till vänster och försvann på promenaden innan dörren stängdes.

Jag fingrade på kortet i min hand. Advokat Nicholas Spring, delägare i Howard & Spring, London. På baksidan hade han klottrat ned en mötesplats. Adressen låg en bit från Peter Café Sport, några tvärgator upp i Vitória. Där stod också ett klockslag: 21.00. ”Nicholas Spring”, läste jag tyst för mig själv.

Under hela min karriär hade jag aldrig förr blivit bränd.

Ingen hade någonsin hittat mig när jag bestämt mig för att 14

försvinna. Det faktum att advokaten hade lyckats gjorde honom till en högst intressant individ. Jag lade visitkortet i fickan, utan att riktigt förstå kopplingen mellan Nicholas Spring och Jonathan. Förhoppningsvis skulle han förklara vid vårt möte ikväll.

Det var åtminstone vad jag hade trott.

15

Kapitel 2 | 2016 | Lördagen den 18 juni | kl. 20.50

Vitória, Porto Praça de Carlos Alberto. Det lilla torget ligger mitt i stads­ delen Vitória, i närheten av teatern med samma namn och bara ett par gator norr om Portos universitet. Jag hade hoppat av spårvagnen vid Igreja do Carmo och promenerat sista biten. Lördagskvällen var ljummen. Kring gatlyktorna susade malar och från en balkong spelades Lana del Reys ”American” på hög volym. Mina tankar gick till de färgglada stenhusen längs Douro. Jag hade skaffat en lägenhet där för fyra år sedan när jag gick under jorden, men kvällen bar med sig en känsla av att min lugna tillvaro var på väg att få ett slut. ”No thanks”, sa jag när en man gled fram till mig på trottoaren med en svart pinne i handen.

Selfiepinnen – symbolen för att egoismens guldålder är kom­­­ men. Flyktingar flockas på torgen i Porto och kränger skiten­­till turister för fem euro styck. Utvecklingen mot det självcentrerade samhället har dock sina fördelar för en man som jag, för när alla desperat vill synas är det enkelt att förbli osynlig. Genom åren har jag blivit en expert på att sopa igen mina spår. Lägen­heten köpte jag genom en firma registrerad på Cayman­öarna. Jag finns inte med i några register. Har inga fasta nummer eller mejladresser, däremot en nationalitet för varje dag i veckan.

16

”Men du hittade mig ändå”, sa jag tyst och fingrade på Springs visitkort i fickan.

På min väg mot mötesplatsen passerade jag en uteservering. Över borden hängde glödlampor med sladdarna intrasslade i en rostbrun plåtkonstruktion som påminde om en pergola. Jag log avböjande mot servitrisen på trottoaren när hon pekade mot menyn, med kvällens special utskriven på en gatupratare. Det var såklart bacalhau – vi befinner oss trots allt i Porto.

Den ljuvliga doften av torsk nådde mig från ett av sällskapen, men jag fortsatte målmedvetet. Klockan närmade sig nio, och jag är den sortens man som sätter en ära i att aldrig komma sent.

Detsamma gick uppenbarligen inte att säga om ­Nicholas Spring.

När visarna pekade på tio över nio var jag fortfarande ensam på torget. Luften var stilla, och det enda ljud som hördes kom från buskarnas kryp. Jag tog fram advokatens visitkort för att försäkra mig om tiden. ”Var håller du hus?”

Tanken att mötet kunde vara ett bakhåll hade slagit mig, men min nyfikenhet hade tagit överhanden. Fast nu växte min irritation. När klockan blev halv tio gav jag upp. Gick jag nu skulle jag hinna till Trindade lagom till kvällens sista föreställning. En film för att rensa skallen från de minnen som hade väckts när Spring visade fotografiet av mig och Jonathan. Mina händer skakade: jag var verkligen ur balans.

Helvete. Främlingen hade rubbat min värld när han dök upp på Peter Café Sport. Jag drog ut på stegen runt rabatterna, hoppades i det sista att Nicholas Spring skulle dyka upp.

Men ingen kom.

17