Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0326-7
© James Patterson 2009 Utgiven av Piratförlaget AB Utgiven enligt avtal med Linda Michaels Limited, International Rights Agency Originalets titel: Swimsuit Översatt av Björn Linné Omslagsform Eric Thunfors Omslagsfoto Getty Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010
bikini
Kapitel 1 Kim McDaniels var barfota och klädd i en blåvitrandig Juicy Couture-miniklänning när hon väcktes av en smäll mot höften. Det gjorde ont och hon öppnade ögonen i mörkret samtidigt som en undran började ta form i hennes hjärna. Var befann hon sig? Vad var det som hände? Hon kämpade med filten som lagts över hennes huvud och fick till slut bort den från ansiktet och märkte ett par saker med en gång. Hon var bunden till händer och fötter. Och hon befann sig i något slags trångt utrymme. En ny stöt skakade om henne och den här gången skrek hon högt ”Hallå!”. Hennes skrik dämpades i det trånga utrymmet och överröstades av motorbuller. Hon förstod att hon var instängd i bagageutrymmet på en bil. Det var ju för fan inte klokt! Hon försökte intala sig att vakna! Men hon var vaken och kände verkligen av stötarna. Hon började vrida handlederna för att befria sig från det nylonrep som knutits runt dem, men utan resultat. Hon rullade över på rygg och
15
j a m e s p at t e r s o n
drog upp knäna mot bröstet och sparkade uppåt mot bakluckan, men också det var fruktlöst. Hon upprepade sparkarna gång på gång och nu kände hon smärtan strömma från fotsulorna upp mot höften. Hon var instängd och nu gjorde det också ont i kroppen. Hon kände paniken komma. Hon var fast. Hon var fångad. Hon visste inte hur det här hade gått till eller varför det hänt, men hon var inte död och hon var inte skadad. Hon skulle ta sig ut. Med de hopbundna händerna som en tång trevade hon runt för att hitta en verktygslåda, en domkraft eller en kofot, men hon hittade ingenting. Nu började det bli ont om luft och hon låg stilla och flämtade i mörkret. Varför var hon här? Kim försökte dra sig till minnes vad som hänt men hon kunde inte tänka klart, som om en filt hade kastats över hennes hjärna också. Hon kunde bara gissa att hon blivit drogad. Någon hade gett henne rohypnol, men vem? Och när? ”Hjääälp! Släpp ut mig!” skrek hon och började sparka igen samtidigt som hon slog huvudet i en hård metallkant. Ögonen tårades och utöver skräcken växte nu också ilskan till. Gråtande kände hon plötsligt en femton centimeter lång metallstång alldeles ovanför sig. Den måste tillhöra låsmekanismen till bakluckan, tänkte hon och viskade ”Tack, gode gud.”
16
bikini
Kapitel 2 Kim sträckte upp sina darrande sammanbundna händer och grep tag om stången och pressade ner den. Den gav efter – alldeles för lätt – men luckan gick inte upp. Hon försökte igen, gång på gång, och slet desperat trots att hon förstod att mekanismen satts ur funktion, att kabeln klippts av. Plötsligt kände hon att bilen lämnade den asfalterade vägen. Det kändes mjukare under hjulen och hon gissade att de körde över sand. Var de på väg ut i havet? Skulle hon drunkna här i bagageutrymmet? Hon skrek igen, ett högt ordlöst skri av fasa som övergick i en sluddrig bön, Gode gud, släpp ut mig levande härifrån så lovar jag – och när hon tystnat hörde hon musik från någonstans bakom huvudet. Det var en sångerska som sjöng något i bluesstil som hon inte kände igen. Vem var det som körde bilen? Vem hade gjort det här mot henne? Och varför i hela världen? Och nu började det långsamt klarna och bandet spelades tillbaka. Bilder dök upp ur minnet. Hon hade gått upp vid tretiden.
17
j a m e s p at t e r s o n
Sminkat sig vid fyra. Kommit till stranden klockan fem. Hon och Julia och Darla och Monique och den där andra vackra men konstiga tjejen, Ayla. Gils, fotografen, hade druckit kaffe med de andra, och förbipasserande joggare och andra män hade nyfiket spanat in bikinibrudarna och häpnat över att de hamnat mitt i en baddräktsfotografering för Sporting Life. Kim mindes hur hon och Julia hade poserat medan Gils kommenterade: Inte så brett leende, Julia. Utmärkt. Strålande, Kim, just så, ja, det är rätt. Se på mig. Perfekt. Hon kom ihåg att det var efter det som telefonsamtalen hade kommit, under frukosten och sedan resten av dagen. Tio irriterande samtal tills hon hade stängt av telefonen. Douglas hade ringt henne, sökt henne, förföljt henne och drivit henne till vanvett. Det var Doug! Och hon tänkte på det som hänt tidigare på kvällen, efter middagen, då hon suttit i hotellbaren med deras art director Del Swann. Det var hans uppgift att övervaka fotosessionen och efteråt fungera som hennes förkläde. Men Del hade gått på herrtoaletten och på något vis hade han och Gils, båda praktbögar, försvunnit. Och hon mindes att Julia hade pratat med en kille i baren, och att hon försökt få ögonkontakt med Julia utan att lyckas … och att hon själv hade tagit en promenad på stranden … och att det var allt hon mindes. Hon hade haft mobilen fäst vid skärpet men avstängd. Och hon misstänkte att Doug hade fått spader, han med sin korta stubin – och att han börjat förfölja henne. Han kanske rentav hade betalat någon för att lägga något i hennes glas.
18
bikini
Hon började få ihop pusselbitarna nu. Det var inget fel på hennes huvud i alla fall. Hon skrek: ”Douglas? Dougie?” Och då, som om Gud själv hade hört henne, ringde en mobiltelefon inne i bagageutrymmet.
19
j a m e s p at t e r s o n
Kapitel 3 Kim höll andan och lyssnade. En mobil ringde, men det var inte hennes signal. Den här var mer surrande, inte alls hennes fyra takter av Weezers ”Beverly Hills”, men om telefonen fungerade som de flesta andra mobiler, var den programmerad att skicka samtalen vidare till en röstbrevlåda efter tre signaler. Det fick inte hända! Var fanns den förbannade telefonen? Hon slet i filten medan repen skar in i handlederna. Hon trevade över golvet och kände någonting under en bit av mattans ytterkant och lyckades peta iväg den ännu längre bort med sina klumpiga … åh nej! Den andra signalen tonade bort, den tredje satte igång, och med bultande hjärta fick hon tag i mobilen, en klumpig gammal modell, höll den hårt med darriga fingrar och svettiga handleder. Hon såg den uppringandes upplysta nummer, men det fanns inget namn, och numret var obekant för henne. Men det spelade ingen roll vem det var. Det fick vara vem som helst.
20
bikini
Kim tryckte ner knappen, höll telefonen mot örat och sa högt med rosslig röst: ”Hallå? Hallå? Vem talar jag med? ” Men i stället för ett svar hörde Kim sång, den här gången var det Whitney Houston ”I’ll al-ways love you-ou-ou” från bilstereon, mycket högre och tydligare. Han ringde henne från bilens framsäte! Hon skrek för att överrösta Whitneys röst: ”Dougie? Dougie, vad ska det här betyda? Svara!” Men han svarade inte, och Kim skakade till i det trånga utrymmet där hon låg bunden som en kyckling, svettig som en gris, medan Whitneys sång tycktes håna henne. ”Doug! Vad är det du håller på med?” Och då förstod hon. Han ville visa henne hur det kändes att bli ignorerad. Han ville ge henne en läxa. Men han skulle inte få vinna! Det var väl en ö de befann sig på? Hur långt kunde de förflytta sig? Ilskan fick Kim att samla tankarna och använda den hjärna som tagit henne till läkarutbildningen på Columbia, och funderade på hur hon skulle kunna få Doug att ändra inställning. Hon måste lirka med honom och säga att hon var ledsen, och förklara för honom att han måste förstå att det inte var hennes fel. Hon tänkte ut vad hon skulle säga. Jo, du förstår, Dougie, jag får inte ta emot samtal. Enligt mitt kontrakt är det förbjudet att tala om för någon var vi ska ta bilderna. Jag skulle kunna få sparken. Det måste du väl ändå förstå? Hon skulle få honom att inse att även om de gjort slut, även om han var helknäpp som gjorde så här mot henne, det var ju rent kriminellt för guds skull, så var han fortfarande hennes älskling. Men – och det här var hennes plan – så fort han gav henne till-
21
j a m e s p at t e r s o n
fälle, skulle hon knäa honom i skrevet eller sparka knäskålarna av honom. Hon kunde tillräckligt mycket judo för att sätta honom ur spel, även om han var storvuxen. Sedan skulle hon springa för livet. Och sedan skulle polisen ta hand om honom! ”Dougie?” skrek hon i telefonen. ”Kan du vara så snäll och svara? Snälla. Det här är verkligen inte roligt.” Plötsligt skruvades musiken ner. På nytt höll hon andan i mörkret och lyssnade med bultande hjärta. Och den här gången hördes en röst, en mansröst, en varm, nästan kärleksfull mansröst. ”Jo, Kim, det är faktiskt rätt roligt, och rätt romantiskt också.” Kim kände inte igen rösten. För det var inte Dougs.
22