FÖRORD
Kära läsare! Det här är en bok som drabbades av sjukdom. Mitt i skrivandet damp en diagnos ner i livslådan och ingenting blev som det var tänkt. Om nu något var tänkt. Jag är osäker på det. Tänkandet är som bekant inte en garanti för ett lyckat resultat, även om det kan vara kul att prova på det då och då. Resultatet blev hur som helst en samling texter som innehållsligt beter sig som en cancerdrabbad dna-spiral; det fanns en tanke men mitt i alltihop blev den skadad. Men eftersom att skriva är att leva och i vissa fall överleva så fortsatte jag som om ingenting hade hänt. När behandlingen sedan var över satt jag där med ett antal kapitel som föll isär i två delar – Livet i största allmänhet och Livet ställt på sin spets. Livet där rädslan var en krydda och ett verktyg och en skuldbalanserande basgång i själva varandet och Livet där rädslan fick kropp. Hälften av orden är skrivna ur en frisk men hypokondrisk och småneurotisk människas perspektiv, andra hälften är skrivna av samma människa som plötsligt är sjuk på riktigt. Och denna människa är tydligen jag! Även om texterna har diametralt olika utgångspunkter har jag valt att låta dom leva i samma bok. Sida vid sida. Delvis för att språket inte bryr sig om friskt eller sjukt, utan tryggt vandrar vidare över sidorna, som en bro över det existentiella jordskred som skiljer bokens båda delar åt. Men också för att jag tänker att det är så det är, att vi alltid går i par med den vi var, den vi kommer att bli och det tomrum vi kommer att lämna efter oss. 5
Ja, ungefär så inbillar jag mig att det är att vara människa; olika delar i samma kropp, ständigt brottandes med den spretiga fråga som ekar genom tiderna vare sig du är med eller inte, nämligen: Vem är jag? I känsliga stunder med tillägget: Och hur länge? En del av den tid jag har fått mig till livs har jag ägnat åt att sätta samman dom ord som fint förpackade nu dansar inför dig. Får dom lov?
ATT ÅLDRAS MED VÄRDIGHET
Någon gång under mitt fyrtiosjätte år fick jag för mig att jag skulle skriva en bok om att åldras med värdighet. När hände det? Var det i mars, när jag tappade balansen och närapå spräckte täckkjolen vid insikten om att min nästa jämna födelsedag är när jag fyller femtio? Var det i maj, då jag – hur många gånger jag än räknade om – fick det till att jag hade jobbat på samma arbetsplats, Sveriges Radio, i tjugoett (21!) år? Var det måhända i juni, när jag fick min första oregelbundna blödning, som inte slutade förrän i augusti, och som ledde till att jag under sommaren träffade min gynekolog oftare än min mamma? (Jag vill förtydliga att jag träffade dom i helt olika ärenden. Fast vid ett tillfälle tog jag naturligtvis upp mitt ymniga blodflöde med mamma. Jag: Blödde du mycket under klimak teriet? Mamma: Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Det är sådana här konversationer som gör det lätt att skilja på sin förälder och sin husläkare.) Var det i juli, när sjukvårdsupplysningen svarade min presentation med ett glatt: nämen är det du igen, Annika! Var det då jag kände inspirationen till en bok om åldrande komma sättande? Eller var det i augusti, när jag likställde mitt livs tredje frikort från landstinget med ett guldkort till Gröna Lund? Ärligt talat minns jag inte exakt vid vilket tillfälle mina funderingar på att skriva om värdigt åldrande började. Troligast är nog att det hände under ett möte med min förläggare Åsa, 9
där jag under en lång stund suttit och gafflat om en roman på ämnet narcissism. Som vanligt gnällde jag över min oförmåga att skriva ett synopsis i allmänhet och min beröringsskräck med dramaturgi i synnerhet, för att när mötet började närma sig sitt slut göra en helomvändning och ystert yttra: ”Eller så skriver jag en bok om att åldras med värdighet!” Visst var det något som väcktes i Åsas blick? För inte kan det väl vara grå starr redan i hennes ålder? Jag peppades av hennes uppenbara intresse och avslutade mötet med sedvanlig insiktsfullhet: ”Varför skriva om narcissism när jag kan skriva om mig själv?” Att åldras. Det vet jag hur man gör. Även om det är klurigt ibland. Många dagar är det bara kväll helt plötsligt, och ingenting under dagen har påmint dig om att tiden går. Då menar jag inte låtsastiden ett möte utgör eller den påhittade tiden till eftermiddagsfikat, utan den riktiga tiden. Den du lever. Faktum är att under den tiden gör du så mycket mer än att bara åldras. Det blev jag minsann också varse under skrivandet. Ofta går du framåt, mot den hög mull du en gång kommer att övergå i, men ibland går du också i sidled. Inte bara för att du fått sämre balans, utan för att du hör en länge gömd egenskap ropa i snåren i hopp om att bli upptäckt innan det är försent. Ibland går du bakåt, kanske för att försöka förstå varför du i många år lyckades bära en pottfrisyr, trots att pottan själv lämnade var dagen en generation tidigare. I mitt fall ägnar jag också en hel del tid åt att gå i cirklar runt den ruvande rädslan. Den som jag vårdat så ömt att den från gång till annan tryfferar hela mitt bröst med sitt ihärdiga spinnande. Så egentligen kommer den här boken att handla om att vara rädd. Om att ha varit och att komma att bli. 10
Och hur det som blev, blev som det blev. För ibland är det inte bara kväll helt plötsligt, utan höst. Eller vår. Och du har inte märkt någonting. Har häggen blommat ut? Såklart har den det. Inte kan häggen blomma i all evighet. Men vad gjorde du då, i maj, när göken gol och lillan kom till jorden, och det enligt föräldrautsaga lyste av vårgrönt och av sol? Du minns inte? Inte jag heller. Så många maj jag inte kommer ihåg. Det är inget att yvas över. Jag hade väl fullt upp eller inget att göra. Det är som det är. Ibland kanske det inte ens bara är kväll och vår utan till och med en elvaårsdag helt plötsligt. Elva år – hur är det möjligt? ”Vill du att jag ska vara bebis igen?” ”Nej, nej, absolut inte! Du är perfekt!” Men jag … Men jag. Jag önskar att tiden var mycket längre än ikväll.
JAG BÖRJADE ÅLDRAS TIDIGT
Jag började åldras tidigt. Så fort du inte längre föds börjar du åldras. Och ändå tänker du inte på det förrän första gången du hör dig själv säga ”kära nån” utan ironi. För mig inträffade detta någon gång i tidiga tonåren. Jag sa ju det, att jag började åldras tidigt! Precis som man kan stå och glo in i ett spädbarns enorma pupiller och förvånat säga: det ser ut som om hon har en gammal själ, så kunde man titta på mig i tonåren och förvånat säga: det ser ut som om hon har en ung kropp. För allt jag företog mig pekade nämligen på motsatsen. Jag sjöng i kyrkokör, älskade att sticka, skrev dikter på rim, bakade tigerkaka, förälskade mig i män med hår i näsan, drack te, bar hatt (i perioder), gick armkrok (till högmässan) och tyckte att det var bättre förr. Något som med stor säkerhet grundade sig i att jag bara sett förr på film, gärna med Audrey Hepburn i huvudrollen. 1968, samma år som Barbra Streisand-succén Funny Girl hade premiär, släpptes i vår radhuslänga superåtta-filmen ” Familjen Lantz på väg till invigningen av Skärholmens c entrum”. F ilmen utspelar sig främst på parkvägen mellan förorten Sätra och grannförorten Skärholmen. Det är en solig dag i början av september. Mamma bär kjol, och jag bär blöjor. Prins Bertil ska invigningstala. Han bär byxor och kavaj. Han är inte med på filmen, men jag har sett det på fotografier. Bakom kameran står Sigward ”Sigge” Haage, vår granne och 12
Sätras svar på Federico Fellini, såtillvida att även Sigwards filmer kännetecknas av ”levnadsglädje och ett myller av märkliga och intressanta karaktärer” 1 (mamma, prins Bertil, jag). Några år senare släpper Sigge det psykologiska dramat ”Mitt i rummet sitter Annika på pottan medan kalaset obekymrat pågår runt omkring henne”. Det är svårt att säga säkert, men det kan vara nyckelscenen i den filmen som får mig att i tjugo år fram över drömma om en karriär som skådespelerska. Men låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Vi är fortfarande på väg till invigningen av Skärholmens centrum. Solen strålar. Mamma är ung och ser ut som en filmstjärna i sina enorma solglasögon. Vi går på den parkväg som jag kommer att nöta med mina små fötter i många år framöver. Här kommer jag att vara på väg till min första Vår Teater-grupp. Här kommer jag att några somrar på 70-talet cykla fram och tillbaka till biblioteket, med Trollkarlen från Oz-serien fastspänd på pakethållaren. Här kommer jag att gråta över olyckliga förälskelser, matteprovsresultat, misslyckade sånguppträdanden och olyckliga förälskelser. Skrev jag det två gånger nu? Bra, det var meningen. Och här kommer jag så småningom ha en roll i Peter Settmans2 parodi på ”Det sjunde inseglet”, där döden inlevelsefullt spelas av Camilla Kvartofts3 hund Snobben. Om detta vet jag såklart ingenting där jag ligger i barnvagnen och koncentrerar mig på inget annat än att se ut som om jag har en gammal själ eller eventuellt magknip. Jag vet inte heller att jag exakt fyrtiosex år senare kommer 1 Wikipedia. 2 Ett av mammas dagbarn, Vår Teater Skärholmens stolthet, så småningom Ronny i Ronny och Ragge, sedermera grundare till produktionsbolaget B aluba. 3 Min barndomsvän, Vår Teater Skärholmens stolthet, så småningom rese ledare i den viktiga sista säsongen av Ronny och Ragge, några år senare P1stjärna och idag ankaret i Veckans brott som hon sänder tillsammans med sin sidekick Leif GW Persson.
13
cyklande längs den här parkvägen, en likaledes solig september dag, med samma gamla själ, men med en relativt ny cykel. Även detta är en förtrollad dag. Jag har varit i Skärholmen för att köpa kalaspresenter eftersom min son ska på tjuvkalas till helgen.4 Min son! Skrev jag ”min son”? Jag har en son! Hur är det möjligt? Jag är ju själv ett barn! Så måste det vara – här cyklar jag ju på min barndoms asfalt, med samma vind i samma ansikte – jo, min gode Herakleitos, man kan kliva ner i samma flod två gånger, bara nyponrosorna doftar som första gången. Och det gör dom! Det är nyponros, gräsklipp och den skira bouqueten av en fyrtio år gammal förväntan. Det är dofter från förr som blir nu, och skuggor som är så bekanta att jag ler av bara farten, och ropet i viadukten besvaras som det alltid gjort: ”hoho-hoho” (av allt som finns att säga: ”hoho-hoho”. På viaduktslang: ”jag finns-jag finns” och idag: ”jag finns fortfarande-jag finns fortfarande”. Rösten mörkare, men svaret ljust som cement). Jag cyklar genom filmen från nittonhundrasextioåtta, den skingrar sig som morgondimma där jag spränger fram. Ute på ängen ser jag min barndomsvän och klasskamrat Tina och mig streta mot vinden med tunga skolväskor, nypermanentat hår och vacklande självbild, men det är ingen idé att ropa något uppmuntrande – det är för länge sedan, och dessutom vill jag inte verka galen. Vid dungen mot Gillsätra möter jag mig iklädd egensydda examenskläder och undrar om jag borde lyfta på studentmössan för mig, men jag cyklar så fort och här gick vi på väg till förortsvisningen av Fanny och Alexander, lucia 4 Jag ska inte säga att jag är orolig, men det senaste kalaset han var på var ett trollerikalas, och då hade föräldrarna bjudit in en riktig trollkarl, så det känns naturligt att fundera lite kring temat tjuvkalas. Han får lämna mobilen hemma.
14
nittonhundraåttiotvå – biografen hette Vågen, och aldrig ville jag sköljas iland. Jag cyklar och försöker fånga mina andetag från då, med resultatet att jag knappast andas alls. Ändå spränger bröstet av livslust och när jag överrumplas av ett dubbelslag väljer jag att tolka det som ekot av ett ungdomsrus och inte som orsaken till att jag har en remiss till Stockholm Heart Center den tjugonionde. Till höger ser jag att man lägger konstgräs på Sätra bollplan, jag har fortfarande ett ärr på knäet efter gruset.5 Jag cyklar på parkvägen och snart ska jag svänga. Trafiken råmar bakom skolan, men vänder jag huvudet mot vattentornet hörs den knappt. Bron över tunnelbanespåret flyger jag över, jag ser stafetterna jag ständigt sabbade när jag passerar Sätra idrottsplats. Jag cyklar hemifrån och hemåt samtidigt, jag vill både bakåt och framåt. Där är jag igen, också på cykel, i en grupp av skrattande brudar! En av dom hoppar kvickt av pakethållaren när jag närmar mig, för att jag inte ska se att dom skjutsar varandra. ”Hej, mamma!” skrattar jag. Fast det är ju inte jag. Det ser jag nu. Det är min dotter. Min dotter! Jag har en dotter! Hur är det möjligt? Jag är ju själv en dotter! ”Får vi sticka när vi kommer hem?” Jag nickar. Absolut! Sticka, baka tigerkaka, skriv dikter – vad ni vill. ”Vi ses sen!” 5 När jag kommer hem ser jag att jag inte alls har ett ärr efter gruset på Sätra bollplan. Miljoner hudcellsbyten senare är det för länge sedan borta. Men minnet av ett ärr är också ett ärr. Precis som den där målvaktsutsparken jag fick i huvudet, dagen när jag slutade med fotboll.
15
”Vi ses sen.” Jag cyklar i förväg, så att dom kan skjutsa varandra i lugn och ro. Solen värmer fortfarande, men skuggorna är längre. Hon växte om mig i somras, min lilla flicka.
ATT ÅLDRAS MED VÄRDIGHET
Någon gång under mitt fyrtiosjätte år fick jag alltså för mig att jag skulle skriva en bok om att åldras med värdighet. Ett år senare stod jag plötsligt öga mot öga med frågan om det skulle bli något åldrande av över huvud taget. Jag hade drabbats av cancer. Var tredje svensk var plötsligt jag. Jag – och min förläggare Åsa. Våra respektive diagnoser kom med bara någon månads mellanrum ungefär ett halvår efter att jag börjat skriva på texterna till den här boken. Dagen efter att jag blev informerad om att jag hade cellförändringar ringde Åsa och berättade om sin bröstcancer. När sedan min sjukdom var ett faktum klamrade jag mig liksom en pitbullterrier fast vid Åsas ben och vägrade att släppa. Och hon lät mig hållas. Både med att dela sjukdomshistoria med henne och att låta boken ta en helt ny vändning. För nu började jag skriva om behandlingen istället. Orden forsade ur mig som en ström inte ens döden skulle lyckas ta sig över. När jag sedan läste igenom hela härligheten insåg jag att även texterna som jag skrev före sjukdomen i många fall handlade om olika sorters ängslan, olika grader av oro. Som om en stor del av mitt liv bara varit en lång uppvärmning för den riktiga rädslan. Alla dessa dagar jag gick och oroade mig – inte visste jag att det var livet, liksom. Fast jag anade ju. Såklart. Jag är inte dum på det sättet. Nog oroade jag mig även för det – att det var livet jag höll på att slarva med. Och sedan hände alltså det här: 123
SAMLAGSBLÖDNINGAR januari 2015
”Samlagsblödningar.” Mycket ska man höra innan öronen trillar av! Samlagsblödningar trodde jag var det jag fick efter mitt första ligg, tills jag insåg att dom röda fläckarna på madrassen i den där andrahandslägenheten i Östberga var rödvin. Men nu alltså: samlagsblödningar. I’m a sexy mother fucker! Om en tänder på en känsla av något kallt och klibbigt som rinner längs med skinkan just som en tänkte ropa något obscent för att liva upp tillställningen. Det ser i och för sig otroligt dramatiskt ut mot kritvita hotell lakan, det blev jag och Tomas varse under en ”romantisk” weekend i Göteborg. Lite som en fransk åttiotalsrulle (med den skillnaden att jag inte behöver slita ut mitt öga bara för att min killes bok refuseras – jag blöder ändå.53). Samlagsblödningar. Kom inte och säg att det inte händer något i sexlivet efter fjorton års äktenskap! Min gynekolog säger att blödandet från livmodertappen kan bero på cellförändringar (AHHH CELLFÖRÄNDRINGAR!), eller så beror det på cellförändringar (AHHH CELLFÖRÄNDRINGAR!). Det första alternativet kan orsakas av papillomvirus, det andra av ålder. 53 Spoilervarning: Slutet på Betty Blue 37,2 på morgonen. En fransk film från 1986 som fick mig att vilja sluta skratta i flera veckor, men som jag sa att jag älskade eftersom jag älskade tanken på att vara en sådan person som älskade en sådan film.
124
Såklart har jag varit orolig för det där papillomviruset54 och all annan skit man kan dra omkring med på grund av ohejdbar lust. Jag menar – vad ska en flicka göra i gullregnets månad? Det är ju inte direkt MITT fel att början av juni existerar. Nu har jag inte legat med många killar i mitt liv, det har jag faktiskt inte (men har jag legat med dom så har jag gjort det i början av juni, det kan jag säga). Jag har aldrig haft något problem med min enkla samlagshistorik, men när jag ögnar igenom den här boken kan jag möjligtvis känna mig lite nedstämd av det faktum att jag har haft så många fler chefer än ligg. Samtidigt är jag nöjd över att jag inte har haft någon av mina chefer SOM ligg. Allt som allt har jag legat med fem killar. Vid första anblicken av denna relativt blygsamma siffra kan en ju tycka att risken för allehanda smittor är ganska liten. Men för att kompensera för denna sexuella svångremspolitik valde jag som förstapartner en man som å sin sida hade legat med trehundrasextiofem kvinnor. Källa: han som legat med trehundra sextiofem kvinnor. Det kan låta som en slump att a ntalet så exakt överensstämmer med antalet dagar på året, men i det här fallet tror jag faktiskt att det är en korrekt angivelse. Det här ledde till en del oro i vår relation. Han förklarade för mig att det inte var ”hans grej” att ”ta oskulder” och jag oroade mig såklart för att hans erotiska cv gjorde mig till den trehundra sextiosjätte. Att jag skulle bli något slags skottårsligg – någon man bara ligger med vart fjärde år – men min oro var obefogad – någon sådan regelbundenhet var det aldrig frågan om; vi låg helt enkelt med varandra när den han verkligen var kär i inte var i stan. Och jag var ju bara oskuld en gång, så det där kom han snabbt över. Det andra cellförändringsalternativet beror alltså på ålder, på samma sätt som ålder beror på ålder, det vill säga: du förändras. 54 Papillomvirus är det virus som ger upphov till livmoderhalscancer och är ett virus som du har ”om du någon gång legat med någon” som sjukvården uttryckt det vid ett tillfälle. Dock utvecklas inte all papillomvirus till cancer.
125
Tydligen är det olika typer av celler på insidan av livmoder halsen respektive på den del av livmodern som vetter mot slidan. Livmoderhalscellerna är mer blodfyllda och känsliga än cellerna på livmodertappen, och kan, som så mycket annat i och på din medelålderskropp, reagera på tyngdkraften. Då graviterar dom ner och hamnar på livmodertappen där dom sedan kan börja blöda när det till exempel kommer en penis och stöter på under en ”romantisk” weekend i Göteborg. ”Och sedan kan dom blöda ett tag.” ”Ja, jag har lagt märke till det.” ”Kanske för alltid.” ”Jaha, vad gör man åt det då?” ”Tja”, säger min gynekolog. ”Vad gör man med en som du; fyrtiosex år och paniskt rädd för gynekologen? Jag menar jag kan ju inte ha dig sparkandes sönder personalen här en gång i kvartalet. Ett alternativ är att ta bort den.” ”Ta bort den?” ”Livmodern, alltså.” ”Ja, jag fattade att du inte menade personalen.” ”Den är ju mer som en barnkammare där ingen mer kommer att flytta in.” ”Det är sant. När du säger det på det viset så …” ”Jag skulle säga som så, att det inte ens är möjligt – min gissning är att du inte har ägglossning längre.” ”Men vad är det då för slajm som kastar sig ur mig och för söker dränka hela grannskapet en gång i månaden?” ”Okej, du kanske fortfarande har ägglossning, men om jag uttrycker mig såhär: jag tror inte att du har några guldägg kvar.” ”Nej, det stämmer. Det ser inte ut som guld. Det påminner mer om det där som sätter sig över ansiktet på offren i Alien-filmerna.” ”Om jag säger som så, att även om du om din underbare make blev välsignade med ytterligare en graviditet kan jag inte lova att det blir en nobelpristagare.” 126
”Mmm, alltså, jag tror att jag har förstått nu.” ”Okej. Men först väntar vi på svaret på cellprovet (AHHH CELLFÖRÄNDRINGAR!) och sedan hörs vi igen.” Två veckor. Två veckor. Man hinner tänka mycket på två veckor. Som när jag cyklar hem och inser att jag har bth. Alltså blygdläpparna till höger. Att jag aldrig har tänkt på det tidigare! Penis till höger och penis till vänster, det vet jag ju vad det betyder, men i vilket byxben min egen fitta har huserat medan jag lärde mig allt om män, det har jag liksom inte skänkt en tanke. Den är där den är och det är relativt ofta i vägen för mina planer, så har jag nog sett det. Antingen blöder det ur den när jag ska bada, eller så kliar den när jag ska ligga, eller så pruttar den när jag ska stå i skulder stående på yogan. Men var den rent faktiskt befinner sig i byxan, det har jag inte reflekterat över. Kanske för att jag har varit yngre. Så är det ju, att precis som brösten, överarmarna och kinderna har blygdläpparna fått mer häng än när dom snärtade tillbaka som välproducerade gummiband om man drog lite i dom på åttiotalet. Idag är dom mer som två tunga draperier på en teater för mogen publik. Just som jag ska låta ner stjärten på cykeln den här dagen lägger jag märke till hur jag liksom knycker till med höfterna. En instinktiv mikrorörelse för att förhindra att blygden lägger sig som en extrasadel över cykelditon och lämnar klitoris åt ett skavande öde i drygt en mil. Istället placeras båda blygdläpparna käckt åt höger, och jag kan glatt cykla iväg för att komma hem i god tid för att ta ut den tampong med hopdragande medel som ska få mig att blöda mindre och le mer under dom närmaste fjorton dagarna.
GYNEKOLOGEN IGEEEEEEN! januari 2015
Jag kan inte tänka klart. Strax före fem i går eftermiddag ringde min gynekolog och berättade att jag har cellförändringar. CELLFÖRÄNDRINGAR! Jag som är lite rädd för förändringar i sin själva grundform. Och nu – CELLFÖRÄNDRINGAR! Och inte en etta eller en tvåa utan en TREA! Jag visste inte ens att det fanns en skala. Han säger att fyra är förstadium till cancer och femma är cancer. CANCER! Jag vill inte ha en femma! För ett prestationsmonster uppvuxet i flumskolan ser den meningen konstig ut. Jag vaknade i natt och kunde inte sova. Räknade inte till hundra. Räknade ett två tre fyra fem. Ett två tre fyra fem. Jag försöker stanna på tre, men det går av bara farten. Fyra fem. Hur kunde det bli såhär? Jag gjorde ett cellprov för ett år sedan och det var normalt. Den här typen av cellförändringar utvecklas långsamt, säger dom som vet. Hur kan det då ha blivit en trea på ett år? Tänk om mina celler är lika effektiva som jag? Tänk inte det. Tänk på något annat. Det värker i livmodern, men har för tillfället slutat blöda. Det kurrar lite i underlivet. Jag ser framför mig hur cellerna förändrar sig som tokiga. Hur dom springer in och ut i gardero128
ben (livmodern) och hämtar fjäderboor, konstiga djurmasker, klackskor, hur dom byter skepnad hejvilt och skrattar med elaka tänder. Det är dom som gör ont. Dom biter och river och skrattar. Varför skrattar dom? Så himla taskigt bara. Skaffa ett Twitter konto och trolla av er där, vill jag ropa in i slidöppningen, men är inte tillräckligt böjlig – rörelsen ”underlivsmegafonen” har ännu inte presenterats på yogan. Vad händer nu? Jag ska opereras, sa gynekologen. Något om en osthyvel och en Grevéost, fast osten är jag. Jag har aldrig varit en ostmänniska. Lätt narkos. Sedan diagnos. Denna förbannade väntan. Jag vill opereras nu. NU! TA BORT DET!