9789144104980

800–1720

Det svenska samhället Klerkernas och adelns tid

Thomas Lindkvist & Maria Sjöberg

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 7348 ISBN 978-91-44-10498-0 Upplaga 5:1 © Författarna och Studentlitteratur 2003, 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslag: Werner Schmidt Sakgranskning: Bo Persson (del 1 och 2), Sten Skansjö (del 1), Stellan Dahlgren (del 2) Printed by Interak, Poland 2015

Innehåll

11 Inledning 13 15 18 19 21 23

Medeltid och tidigmodern tid – en klerkernas och adelns tid Könsrelationernas betydelse för samhällsorganisationen Klerkernas tid – stat och kyrka etableras Adelns tid – den moderna staten tar form Vad var Sverige?

Källor och tolkningar D el 1 K L ER K ER N A S T ID 8 0 0 –1520

29 K APITEL 1

Vikingatid och tidig medeltid 29 Riket växer fram 32 Götar och svear 35 Det tidiga kristna kungadömet 1000–1130 40 Sverkrar, erikar och folkungar 1130–1250 42 Folkungar 43 Birger jarl och hans ätt 48 Magnus Eriksson 56 Staten under medeltiden – fanns den?

57 Kungamaktens resurser 60 Borgar och län 61 Ämbeten 64 Några linjer – riks- och statsbildningstid 65 K APITEL 2

Kristnande och kyrka 65 Kristnandet 70 Kontinuitet och diskontinuitet 72 Kyrkans etablering 77 Problemet Uppsala 78 Skänninge möte

© Författarna och Studentlitteratur

5

Innehåll 80 Helgon 83 Klostren 92 Skolor och utbildning 94 Några linjer 95 K APITEL 3

Samhälle och samhällsorganisation 95 Två samhällsbilder 97 Jordbruket och bönderna 103 Trälar 104 Städerna 110 Hantverk 113 Bergsbruket 116 Lag, samhälle och gemenskaper 118 Lagarna 124 Socknen 126 Hundare och härad 128 Tinget 129 Män och kvinnor, ätt och släkt 134 Skatter, tionde, avrad och andra pålagor 140 Centrum och periferi 149 Några linjer – feodalism på svenska?

151 K APITEL 4

Efter digerdöden 151 Pest och kris 157 Staten och kungadömet under senmedeltiden 157 Mecklenburgarna 160 Den fullmäktiga frun 163 Kalmarunionen 166 Kalmarunionens första tid 168 Erik från Pommern 171 Engelbrektsupproret 175 En medeltida riksdag?

177 Riksföreståndare och kungar 183 Sturetiden 192 Några linjer

6

© Författarna och Studentlitteratur

Innehåll

D el 2 A D EL N S T ID 1520 –1720 197 K APITEL 5

Kung och statsmakt 198 Makt och motstånd 200 Ödesdiger kredit 202 Kyrkoreduktion 205 Kunglig centralism 207 Två uppror i Dalarna 209 Västgötaherrarnas uppror 210 Klockupproret 211 Dackefejden 213 Bondehärar och yrkesarméer 214 Grevefejd i väst och tsarkrig i öst 217 Arvet efter Gustav Vasa 219 Rivalitet mellan halvbröder 221 Sturemorden 223 Nordiska sjuårskriget 226 Adlig revansch 229 Långsam reformation 232 Sigismund och Sverige 236 Linköpings blodbad 237 Karl IX:s regim 239 Svensk prins som tsar i Ryssland?

240 Några linjer 249 K APITEL 6

Expansion, kriser och krigsmakt 251 Förrådshushållning och marknad 253 Det agrara Sverige 257 Hushållens försörjning 259 Expansion och kolonisation 263 Demografiskt mönster 267 1500-talets ekonomiska politik 269 1600-talets ekonomiska politik 277 Driftiga företagare 278 Ståndssamhället 279 Ståndens ojämlika villkor 285 Kvinnors villkor 288 Adelns framgång, böndernas tillbakagång

© Författarna och Studentlitteratur

7

Innehåll 294 Adelns statsprojekt 296 Centralförvaltningens organisation 301 Krigsmakten 302 Utskrivningar och indelningsverk 305 Krigstågens sociala konsekvenser 308 Några linjer 313 K APITEL 7

Rätt, tro och ideologi 313 Lag och rätt 317 Samhällskropp och privilegier 319 Hustavlans värld 322 Reformationens mäktiga katoliker 325 Kloster och skolor 328 Rätt slags fattigdom 329 1500-talets visioner 332 Mirakel och under 334 Mekanistisk världsbild 337 Monarchia mixta 339 Tro och vetande 340 Stormaktsdrömmar 344 Kartor och kommunikation 348 Medicinkollegiets tillkomst 349 Häxprocesserna 352 Världen blev oförutsägbar 352 Några linjer 357 K APITEL 8

Stormaktens uppgång och fall 358 Dominium maris Baltici 361 Sverige griper in i trettioåriga kriget 362 Mot nederlag 364 Ämbetsmän, förmyndare och klassmotsättningar 367 Drottning Kristina 369 Giftermålsfrågan 370 Protest och krav på reduktion 372 Tronavsägelse och katolicism 374 Fjärdepartsräfsten 375 Krigsmaktens behov 377 Sveriges gränser utvidgas

8

© Författarna och Studentlitteratur

Innehåll 380 Karl X Gustavs testamente 383 I väntan på en myndig kung 387 Från fred till krig 388 Det karolinska enväldet 389 Skånska kriget 391 Mot reduktion och kungligt envälde 394 Räfst och reduktion 399 Enväldets ambitioner 403 1697 – ett ödesdigert år 405 Det stora nordiska kriget 409 Stormaktens fall 413 Tronföljdsfrågan 414 Några linjer 419 Bibliografi 421 Referenser i urval 421 Översiktsarbeten 422 Medeltida källor 423 Förhistoria, vikingatid och riksbildning 424 Samhällsutveckling, den politiska historien under äldre medeltid 424 Förkristen religion och kristnande 425 Den medeltida kyrkan 427 Riddare 428 Agrara förhållanden 429 Städer, hantverk 430 Bergshanteringen 431 Kvinnor, familj 431 Hundaren, häraden, socknar 431 Skatter och jordindelning 432 Lagar och rättsskipning 432 Centrum och periferi 433 Senmedeltidens politiska historia 434 Tidigmodern statsbildning 435 Tidigmodern politik 438 Egendomsförhållandena 439 Adel och bönder 440 Det agrara Sverige 441 Riksdag och förvaltning 443 Sociala förhållanden 444 Könsrelationer 445 Barn

© Författarna och Studentlitteratur

9

Innehåll 446 Krigsmakt och krigsutveckling 447 Norm och rättsuppfattning 448 Kyrka, tro och vetande 451 Person- och sakregister

10

© Författarna och Studentlitteratur

kapitel

Samhälle och samhällsorganisation

Två samhällsbilder Rigsthula är namnet på en dikt som hör till de isländska eddadikterna.

Där ges en berättelse om hur samhället tänktes vara uppbyggt. Det bestod av tre grupper: jarlar, karlar och trälar. En gud vid namn Rig vandrar runt på jorden och kommer till tre olika gårdar och avlar i tur och ordning tre söner. Tre helt olika sociala miljöer skildras, tre olika hus, tre olika utseenden, tre olika uppgifter och funktioner i samhället.

Det högsta skiktet utgjordes av jarlar, närmast ett slags hövdingar. Jarl var ofta synonym till en mäktig storman eller hövding. De framställs som ägare av många och stora gårdar, 18 stycken, men de har själva huvudsakligen ägnat sig åt krigiska värv, ”idrotter” av skilda slag. De var också kunniga i runor. De kontrollerade skriften och kunskapen.

Men de arbetade inte själva på sina gårdar. Det fanns också en Karl, som representerade bönderna. De framstår som ägare av den jord de brukade. Dessutom fanns trälarna, det var de som fick utföra de smutsigaste och hårdaste sysslorna: vända torv, gödsla åkrar, vakta svin, valla getter. Trälen var smutsig och beskrivs föraktfullt.

För varje skikt finns en beskrivning av deras kvinnor. Till den mörke Träl kom den hjulbenta Tir, gyttjig och solbränd. Träl och Tir redde sig sovplats och fick många barn. Den rödhårige Karls kvinna hette Snör, klädd i getskinnskjol, och hon blev ordentligt gift med honom.

Snör höljdes i bruddok. Den blonde Jarl låter sändemän fara till en man som hette Herse, vilket var en annan beteckning för en hövding eller storman. Där anhölls om hans vackra, ljusa och kloka dotter, den smalfingrade Erna. Det friades till henne och hon fördes till Jarl, giftes med honom, ”gick under slöjan”. Här finns alltså skildrat ett utförligt ceremoniel hur mannen fick sin kvinna. Det var inte fullt så komplicerat beträffande Karl och hans Snör, och i ännu mindre utsträckning för det oformella trälsamboförhållandet. © Författarna och Studentlitteratur

95

3

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

Rigsthula är naturligtvis en besvärlig källa att använda för att rekonstruera sociala förhållanden. Det är en dikt, och texten är bevarad från 1200-talet och det är osäkert var och när den tillkommit. Eventuellt är den från de nordiska bygderna på de brittiska öarna. Syftet torde dock vara att beskriva de sociala skillnader som en gång fanns under vikingatiden. Beskrivningen passar förhållandevis väl med vad som kan beläggas utifrån det arkeologiska och kulturgeografiska materialet.

Under vikingatid fanns stora gårdar på vilka jarlar eller hövdingar satt i sina stora hallar. Uppenbarligen har deras gårdar kunnat drivas med hjälp av trälar. Men dessutom fanns, i detta stratifierade samhälle, mindre gårdar och det är där som bönderna eller karlarna satt. De kan ha stått i varierande grad av beroendeförhållande till hövdingar, de har kunnat uppbådas för strid, kan ha deltagit i den kult hövdingen förestod och de kan ha avkrävts avgifter i skilda sammanhang. Men i Rigsthula är det inte underordningsförhållandet som är det väsentliga.

Karlen framstår som självständig. Karl och Jarl möts aldrig i dikten.

Denna nordiska, vikingatida bild kan kontrasteras med en genom kyrkan formulerad tredelning av samhället som blev vanlig under medel­ tiden. Enligt denna bestod samhället av oratores (bedjare), bellatores (krigare) och laboratores (arbetare). Denna bild av samhällets uppdelning blev vanlig i Frankrike på 1000-talet. Den är äldre än så, men det var då som den började spela en väsentlig roll för hur man uppfattade samhället, vars ordning sågs som given av Gud. Det fanns tre stånd.

De två förstnämnda var prästerskapet och riddarna, det vill säga adeln (och till detta räknades även kungamakten). Varje grupp hade sina uppgifter, och de var bestämda av Gud. Varje funktion var nödvändig för att samhället skulle fungera och överleva. Dessutom skulle man inte försöka sig på att förändra samhället; det var ett brott mot Guds ordning. Prästerna var de som genom sina böner och sin liturgi upprätthöll kontakten med Gud, varigenom allt hade sin existens.

Krigarnas, riddarnas och kungamaktens uppgifter bestod i att upprätthålla ordning och att skydda samhället mot inre och yttre fiender.

Det innebar att vara krigare, men också att straffa förbrytare och de som på något sätt utgjorde ett hot mot samhällsordningen. Resten av befolkningen var arbetarna, varmed främst avsågs bönderna. Det var de som genom sitt arbete skulle försörja de övriga stånden. Denna bild slog genom kyrkan igenom även i Sverige. Den återfinns till exempel på svenska i ett tämligen fritt återberättande av de fem Moseböckerna (Pentateukparafrasen) från 1300-talet. Denna bild återfinns också hos den heliga Birgitta. Den var väsentlig för hur hon uppfattade det ideala

96

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

samhället. Det var ett samhälle där alla hade sin givna plats, precis som i Rigsthula. Men här ställs grupperna klart i relation till varandra. Och framför allt majoriteten av befolkningen var uttryckligen indragen i ett underordningsförhållande gentemot en privilegierad och specialiserad minoritet. Det var denna minoritet som var den socialt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt ledande.

Jordbruket och bönderna Medeltiden var inte bara klerkernas tid. Den var också och inte minst böndernas. Bönderna var de huvudsakliga ”arbetarna” i den medeltida samhällsordningen. Huvuddelen av befolkningen levde, verkade och dog på landsbygden; de var sysselsatta med jordbruk och boskapsskötsel. Ibland, i synnerhet i vissa områden, har även jakt och fiske spelat en viktig roll för hushållningen. I några områden var bergsbruk en viktig del av bondeekonomin.

Jordbruket hade en gammal historia bakom sig när Sverige gick in i medeltiden. Det första jordbruket kan dateras till omkring 4000 f.Kr. Jordbruk med boskapsskötsel var den viktigaste näringsgrenen från uppkomsten av jordbruket under övergången till yngre stenålder och medeltiden igenom, och vidare ända fram till slutet av 1800-talet.

Men i jordbruket skedde stora omvandlingar, såväl teknologiskt som organisatoriskt och socialt. Inte minst har frågor om jordägande och dess förändringar spelat en stor roll. Jordbruket har alltid uppvisat stora regionala skillnader.

Det medeltida jordbruket var vanligen småskaligt. Det är den bild som vi får av såväl skriftliga källor – vad lagar och andra regler föreskrev, vad som kan slutas utifrån räkenskaper och beskrivningar i diplom – som från vad arkeologer och kulturgeografer kan rekonstruera utifrån bevarade fysiska lämningar. Småskaligheten innebar att jordbruk bedrevs inom ramen för ett bondehushåll. Det var i allt väsentligt ett familjejordbruk, centrerat kring en tvågenerationers kärnfamilj; eventuellt med tillägg av trälar (under den äldre delen av medeltiden) eller legohjon, alltså lönearbetare.

En stor del, hur stor vet vi inte, av befolkningen och arbetarna på landsbygden ingick inte i bondefamiljer utan var just lönearbetare.

Ibland omtalas löskerkarlar, alltså arbetskraft som vandrade från arbete till arbete. Legohjon hade anställning ett år i sänder och den lön de skulle ha var fastställd; männen skulle ha dubbelt så mycket som kvinnorna. Legohjon och löskerkarlar var egendomslösa; de förfogade inte © Författarna och Studentlitteratur

97

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

över jord och om de ägde mindre än tre marker penningar, vilket motsvarade värdet på två kor, var de skyldiga att ta arbete.

Många av gårdarna låg i byar. Större delen av de medeltida bönderna var bybor. Det gällde åtminstone för de centrala jordbruksbygderna på slätterna i Mälardalen och i Västergötland och Östergötland. Byarna var som regel små, kanske en fem–sex gårdar. Men det förekom stora regionala variationer. Byarna var i Sverige mindre än de var i de mer tättbefolkade områdena i Västeuropa. I andra regioner i Sverige dominerade däremot ensamgårdsbebyggelse, det gäller till exempel i skogsbygderna i Småland och södra Västergötland, men även på Gotland.

Vad som kännetecknade det medeltida jordbruket, sett i ett större samhälleligt sammanhang, är också att bönderna har avkrävts avgifter av skilda slag (se vidare avsnittet om skatter och avgifter). En del av jorden ägdes av frälset, det andliga såväl som det världsliga. Generellt, som man kan se utifrån det skriftliga källmaterialet från åtminstone 1200-talet fanns två skilda kategorier av bönder, landbor och skatte­ bönder. De förstnämnda var de som brukade jord som de själva inte ägde. Den tillhörde i regel kronan eller frälset. Därför gjordes ibland skillnad mellan krono-, kyrko- och frälselandbor. Dessutom fanns en kategori av bondelandbor. Andra, självägande bönder kunde ha jord utlejd till andra bönder.

Skillnaden mellan skattebönder och landbor var att de sistnämnda hade en svagare formell förfoganderätt till den jord de brukade. Där­ emot förefaller det inte ha funnits några generella ekonomiska olikheter mellan dem, inte heller vad gäller storleken på gårdarna eller i rättsavseende. Ett viktigt särdrag i den sociala agrara strukturen i Sverige var böndernas fria ställning. Till skillnad från i andra delar av Europa, till exempel i England och Frankrike, utvecklades aldrig former av livegenskap här. Landborna betraktades som rättsligt sett lika fria som skattebönderna. De var inte bundna i ett personligt och bindande beroendeförhållande till jordägarna. Landborna innehade jorden genom ett kontraktsförhållande och det normerades i lagarna att de förfogade över jorden sex eller åtta år i taget. I praktiken har de ofta suttit på jorden med ärftlig rätt. Landborna betalade årligen en avgift, kallad avrad, till jordägaren för rätten att bruka jorden. Den kunde delvis erläggas av det som landbon producerade eller i pengar. Även dagsverken, arbete direkt för jordägaren, kunde förekomma.

Dagsverksskyldighet förefaller inte ha varit speciellt omfattande och betungande. Av bestämmelser i Östgötalagen från sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal framgår att det kunde röra sig om högst ett par dags-

98

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

verken årligen. Under 1400-talet föreskrevs i stadgor att landborna kunde vara skyldiga att utföra sex till åtta dagsverken per år; dessutom kunde ett par körslor tillkomma. Förutom avraden, vars storlek var föremål för en överenskommelse mellan jordägare och brukare, skulle landbon betala en annan avgift, så kallad städja, när han påbörjade en kontraktsperiod.

Den period som föregår medeltiden brukar av arkeologer betecknas som yngre järnålder. Under den och under den tidiga medeltiden skedde förändringar som grundlade en struktur som kännetecknade jordbruket under många århundraden framöver. Det var förändringar i själva organisationen av jordbruket och av jordbruksteknologin. Nya och bättre redskap, liksom effektivare bruknings- och arbetsmetoder medförde en påtaglig produktionsökning. Dessa tekniska förändringar gjorde sig gällande under den tidiga medeltiden, från omkring 1000 och framöver. Jordbruket och utnyttjandet av marken blev mer intensiv. Det skedde en expansion av den odlade arealen; detta märks inte minst i områden som då började bli viktiga för järnhanteringen, som Dalarna, Gästrikland, Medelpad och Jämtland. Där skedde en betydande nyodling. En kraftig expansion av bebyggelsen genom nyodling förekom också i skogsbygderna, inte minst i Småland och södra Västergötland.

Byarna anses till stor del ha uppkommit under den yngre järnåldern och framför allt den tidiga medeltiden. Men här fanns stora regionala skillnader. På Öland kan en bybebyggelse konstateras redan under järnåldern. I andra områden uppkom byn gradvis under tidig medel­ tid. I Uppland låstes under den tidiga medeltiden en tidigare ofta rörlig bosättning fast. Större gårdar med ett förhållandevis extensivt utnyttjande av arealen delades upp på mindre brukningsenheter som låg i ett byläge, alltså med husen samlade och med åkrar och ängar runt omkring. Den odlade arealen var uppdelad i olika tegar och lotter.

I norra Uppland har större gårdar splittrats upp under den tidiga medeltiden. Stora enheter har fått en rad mindre gårdar eller torp i sina utkanter. Den troliga förklaringen till detta är att trälar har frigivits eller fått en halvfri ställning och gjorts till torpare, vilka med tiden kan ha blivit landbor.

I centrala Småland har påvisats att nyodlingar skapats i skogsområden från större gårdar genom att trälar gjordes till nyodlare.

Det medeltida godssystemet bestod ofta av en huvudgård, på latin vanligen kallad curia, och kring den låg landbogårdar. Huvudgårdarna, där alltså jordägaren själv eller hans förvaltare eller syssloman © Författarna och Studentlitteratur

99

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

bodde, var i regel större, men inte så väsentligt mycket större än landbogårdarna. Gårdar med drift i stor skala var sällsynta under medeltiden. Dessutom kunde en godsägare ha gårdar spridda över ett stort område. Åtminstone från slutet av 1200-talet fanns en form av jordmarknad. Jord kunde köpas, bytas och säljas och genom bland annat gåvor, köp, arvskiften kunde stora godsinnehav byggas upp. Detta var av betydelse för kyrkliga och andliga institutioner, liksom för aristokratiska släkter. Det vanliga var att man av förvaltningsmässiga och uppbördstekniska skäl sökte samla jordinnehavet till vissa områden.

För Sko kloster i Uppland finns en godsförteckning bevarad från tidigt 1300-tal. Vanligast var att klostret ägde en huvudgård och att den var omgiven en rad mindre landbogårdar.

När det gäller godsdrift brukar man i internationell forskning skilja mellan två olika typer, vilka brukar betecknas med de tyska termerna Gutsherrschaft och Grundherrschaft. Med den förstnämnda termen avses ett system, som bestod av en större gård, domän eller avelsgård, med stordrift under ledning av ägaren eller en fogde, med mindre bondejordbruk eller torp runt omkring. De underlydande bönderna fullgjorde ofta dagsverken på domänen. Grundherrschaft innebar att godset mer var uppdelat på bondejordbruk som var förpliktade att betala avgifter till godsägaren; stordrift under ägaren spelade en mindre roll. Även om det under perioden fram till och med 1200-talet fanns stora gårdar av domäntyp kom den förhärskande formen att vara godsdrift av typen Grundherrschaft. Stora gårdar, vilka kanske en gång drivits med hjälp av trälar, splittrades upp.

Den medeltida agrara ekonomin var alltså en rentierekonomi.

Produktionen låg till största delen i händerna på bönderna och deras hushåll, men de grupper som bar upp avgifterna – kyrkan, frälset, kungamakten – la sig sällan i själva produktionen. De teknologiska förbättringarna och investeringarna i produktionen gjordes i allt väsentligt av bönderna själva. Ett högt räntetryck, vilket jordägarna strävade efter, innebar mindre möjligheter till förbättringar av jordbruksproduktionen.

Under medeltiden hände att huvudgårdar flyttades ut från byn och den övriga bebyggelsen till ett enskilt och avskilt läge. Tillbyggnader gjordes och huvudgårdarna kunde under senmedeltiden bli fästningslika. Syftet med detta var inte nödvändigtvis militärt; det fanns inte alltid ett behov att försvara sig. Snarast var det ett sätt för gårdsinnehavaren, frälsemannen, att visa och markera sin sociala ställning, en statusmarkering mot resten av samhället. En sätesgård skulle fram-

100

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

för allt vara något som påtagligt skilde sig från den övriga bebyggelsen. Stormannen Bo Jonsson (Grip) lät till exempel på 1380-talet anlägga sitt Gripsholm vid Mälaren i Södermanland som en representativ sätesgård. Efter hans död blev det ett av kungamaktens slott.

Senare om- och tillbyggnader gör att föga är bevarat av den medeltida anläggningen. Den kanske bäst bevarade av dessa frälsets statusbyggnader från medeltiden är Torpa vid Ätrastigen i södra Västergötland.

Det imponerande stenhuset lät Olof Arvidsson (Stenbock) uppföra omkring 1500.

I det medeltida samhället var alltså bondehushållet den grundläggande produktionsenheten och föremål för ett räntetryck. Hur långt tillbaka i tiden som detta kan föras vet vi egentligen inte. Det kan antas att inte minst genom kyrkan infördes ett nytt äganderättsbegrepp, som möjliggjorde donation och försäljning av jord. Den samhällsstruktur som gick in i medeltiden var långt ifrån jämlik. Där fanns, som påpekats tidigare, stora sociala skillnader. Gårdarnas storlek varierade. Och det fanns vad som skulle kunna betecknas som en individuell dispositionsrätt till gården och jorden, men det är tveksamt att det existerat möjligheter att förvärva och bygga upp större godskomplex. Äganderättsbegreppet är komplicerat och ofta har sentida begrepp och föreställningar tillämpats på äldre samhällen. Problemet är att ägande sällan uttrycktes i skrift. Först från medeltiden finns skriftlig dokumentation, då skrift i betydande utsträckning började användas för att bekräfta och dokumentera jordtransaktioner. Men då förefaller vi ha fått en annan form för drift av jorden, en annan form av godssystem och inte minst andra typer av jordägare. Genom de kyrkliga institutionerna vann en ny syn på äganderätt insteg. Inte minst viktigt var att dessa institutioner kunde förvärva jord. Det var nödvändigt för deras försörjning. De kyrkliga institutionerna blev också betydelsefulla jordägare. Det inskärptes i den kyrkorätt som introducerades i det svenska samhället; genom den betonades att alla hade rätt – för att inte säga skyldighet – att skänka för sin själs skull till kloster eller kyrka.

Men det världsliga frälset byggde också sin ställning på jordägande och godsinnehav med gårdar som drevs av landbor. Från 1200-talet kan man räkna med en uppdelning av jorden i frälsejord, den som tillhörde kyrkliga institutioner och det världsliga frälset, kronojord som tillhörde kronan eller kungamakten, samt skattejord. Fördelningen mellan dessa så kallade jordnaturer var, som de kan beräknas i början av 1500-talet vid Gustav Vasas makttillträde, att på drygt 60 procent av gårdarna i det svenska riket (inklusive Finland) satt skattebönder. © Författarna och Studentlitteratur

101

Mer på webben ILLUSTRATION

Torpa stenhus

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

Kyrkliga institutioner och det världsliga frälset ägde drygt 17 procent vardera av gårdarna och kronan endast ca 3–4 procent. De regionala skillnaderna var stora. I Finland, Norrland, Dalarna och Värmland dominerade skattejorden. Men den var också omfattande i stora delar av Närke och i de nordligare delarna av Uppland. Kyrkan och det världsliga frälset hade sina gods och gårdar huvudsakligen i de tätast bebyggda områdena som slätterna i Västergötland, Östergötland och vid Mälaren. Det världsliga frälset hade också många gårdar i Småland och södra Västergötlands skogsområden. Dessa sydsvenska bygder koloniserades till stora delar under den tidiga medeltiden och den senare jordfördelningen är ett indicium på att frälset spelade en aktiv roll i kolonisationen.

Dessa proportioner mellan jordnaturerna växlade naturligtvis över tid. Från slutet av 1300-talet sökte man genom olika åtgärder se till att frälsejorden inte expanderade alltför mycket. De stora förändringarna inom jordfördelningen skedde i allt väsentligt före slutet av 1300-talet.

Det var fram till den tidpunkten som kyrkans och det världsliga frälsets jordinnehav expanderade, genom donationer, genom nyodlingar och genom förvärv – köp, byten – av jord som tillhörde kronan eller (skatte)bönder.

Stora markområden var utan ägare. Allmänningar var den mark som nyttjades kollektivt av bönderna i en by, en socken, ett härad eller ett land (landskap). Under medeltiden hävdade emellertid kungamakten i tilltagande utsträckning anspråk på och herravälde över allmänningarna. Genom detta kunde avgifter uppbäras från dem som använde allmänningarna, bland annat för nyodlingar. Senast under tidigt 1200-tal förefaller kungamakten ha kunnat hävda rätten till en tredjedel av härads- och landsallmänningarna i åtminstone Götalandskapen. Senare under medeltiden hävdades av de politiskt maktägande rätt till fler allmänningsområden och de naturresurser som fanns och kunde utvinnas där; kronans överhöghet över bergsbruk och obebodda eller glest befolkade områden i Norrland framhölls också.

Den tidiga medeltiden var bebyggelsemässigt expansiv. Kolonisationen var omfattande, nya trakter befolkades. Men det skedde också en förtätning av bebyggelsen. Den nya bebyggelsen i tidigare oupp­ odlade områden går delvis att rekonstruera med hjälp av ortnamn.

Namn som slutar på -röd och -ryd, -torp, -måla anger vanligen bosättning som uppstod under vikingatid och tidig medeltid. Sådana namn är ­speciellt vanliga i södra Sveriges skogsbygder. Det var där som mycket små byar uppkom, men framför allt ensamgårdar. Bakom denna kolo­

102

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

nisation stod delvis frälset och kyrkliga institutioner. De kunde initiera och uppmuntra nyodlingar, men delvis var det också fråga om bonde­ kolonisation. Initiativet togs inom bondehushåll eller byalag.

Flera olika orsaker fanns naturligtvis till nyodlingen. En anledning var en mycket kraftig befolkningsökning. Västeuropa hade fram till början av 1300-talet ett mycket gynnsamt klimat. Därigenom blev skördarna bättre och en större befolkning kunde livnäras, vilket i sin tur drev på en bebyggelseökning. Behov av odlad jord ökade och de jordar som lades under plogen under den sena vikingatiden och den tidiga medeltiden var ofta den som var sämre än i slättbygderna. Men det fanns också sociala orsaker. Trälar frigavs, eller gjordes halvfria och fick möjlighet att bli nyodlare.

Trälar Under tidig medeltid fanns fortfarande trälar i Sverige. Ofria omnämns i nästan alla de svenska landskapslagarna; det enda undantaget är Hälsingelagen. I landslagen från 1300-talets mitt nämns de däremot över huvud inte. Under det tidiga 1300-talet försvann träldomen gradvis. En tydlig social skillnad gjordes dessförinnan mellan fria och ofria.

Trälarna stod utanför samhället, de var någon annans egendom. Träl kunde man bli på många sätt. Arv var ett av dessa; ofrias barn förblev ofria. Trälar anskaffades också genom rov. Under vikingatidens räder i främmande områden togs fångar och gjordes till trälar. Det var vanligt i hela Nordeuropa under den tiden. Det fanns också en inhemsk rekrytering. Ofrihet kunde vara en form av straff. En så kallad gävträldom är också känd; det innebar att någon till följd av skuldsättning blev träl.

En sådan träldom var övergående. Fattiga, som inte kunde försörja sig själva, kunde genom flatföring göra sig till trälar.

Trälarna har nog många gånger utfört ett hårt och smutsigt arbete, som inga fria ville göra. Det var trälarna som till stor del utförde arbetet på de stora hövdingagårdarna. I lagarna från Uppland och Södermanland fanns i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet vad som betecknats som en ”reformerad träldom”, som skilde sig från ett äldre system. Frivillig träldom eller träldom som straff fanns inte; det var vidare förbjudet att sälja trälar och det rådde en större likhet mellan fri och ofri i straffrättsligt avseende. Kung Magnus Eriksson utfärdade i Skara 1335 en stadga där det föreskrevs att ingen kristen, som var född i lagsagan, skulle vara träl. Detta gällde för Västergötlands och Värmlands lagsaga, men troligen har motsvarande regleringar förekommit © Författarna och Studentlitteratur

103

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

på annat håll. Här fanns alltså i och för sig möjligheten att icke-kristna trälar som tagits i andra länder kunde vara trälar; men de torde ha varit få. Skarastadgan innebar att resterna av träldomen skulle dö ut med den då existerande generationen.

Från slutet av 1200-talet och början av 1300-talet finns testamenten, där det uttalades ett önskemål av utfärdarna att trälar skulle friges.

Det sista exemplet är från 1310. Att frige en eller flera trälar betraktades som en from gärning. Troligen fanns även mer krassa och materiella överväganden.

De trälar som frigavs gjordes ofta till nyodlare. De fick ett eget bruk och på det sättet har de fått en friare ställning. Ett sådant förhållande i södra Uppland återges i ett testamente som upprättades 1268 av Johan Eriksson. Johans far hade tidigare frigivit sin träl Härmod och nu fick denne en liten gård med byggnader och betesmarker. Detta skulle Härmod och hans arvingar äga i all framtid. Han blev alltså först förklarad fri och därefter fick han en liten brukningsenhet att försörja sig på.

Träldom var det sätt som man kunde kontrollera arbetskraft på under vikingatid och äldre medeltid. Den grupp av hövdingasläkter som tillgodogjorde sig andras arbete ägde själva arbetskraften. I och med att trälar fick egna torp eller gårdar, antingen i närheten av ägarens huvudgård eller längre bort som nyodlingar, fick de en gradvis friare ställning. De fick sköta sin försörjning själva, men de fick utföra dagsverken på den stora gården eller betala en avgift. Träldomens upphörande var en del av betydande organisatoriska förändringar inom jordbruket.

En speciell grupp av trälar var brytarna. Termen kommer av att de bröt och fördelade brödet. En bryte var en betrodd förman över andra trälar, men blev senare beteckning på en fri föreståndare eller fogde på en större gård.

Städerna Medeltiden var klerkernas tid, men kan också sägas vara böndernas tid. Åtminstone i den meningen att majoriteten av befolkningen var bönder eller snarare ingick i bondehushåll, var sysselsatta med jordbruk och boskapsskötsel. I en annan mening var det också städernas tid. Inte för att städerna var särskilt stora. Befolkningsförhållanden är alltid besvärliga att uttala sig om när det gäller medeltiden. Kanske fanns det 750 000 – 800 000 invånare i Sverige vid medeltidens slut,

104

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

varav omkring 200 000 i den östra riksdelen, Finland. Av alla dessa invånare bodde kanske högst 5 procent i städer. Befolkningsmässigt var städerna alltså små. Men medeltiden var städernas tid i den meningen att det var då städerna uppkom. De var ekonomiskt betydelsefulla, där förekom specialiserade verksamheter som handel och hantverk.

Städerna var ofta administrativa centrum och genom städerna förmedlades kulturella impulser, idéer och föreställningar. Export och import gick över städerna.

Det kan diskuteras hur man ska definiera en stad, speciellt under medeltiden. Ett viktigt kriterium är att staden hade en annan form av bebyggelse; det bodde fler människor där; det var en tätare bebyggelse.

Ofta var den tydligt avgränsad från den omgivande landsbygdsbebyggelsen. Ett annat kriterium är att i en stad förekom en mer specialiserad aktivitet än på landsbygden. Där bedrevs hantverk. Det var också i städerna handel förkom. Och staden var ofta centrum för administration och förvaltning. Dessa kan sägas vara de tre viktigaste funktionerna för städerna i det medeltida Europa, och även långt senare.

Birka och kanske även Sigtuna hade som de äldsta städerna i det medeltida Sverige ett annat ursprung än de städer som senare växte fram. Birka var inte minst ett led i ett vittomfattande varuutbyte men Sigtuna mer en stödjepunkt för kungamakten. I Sigtuna residerade också biskopar under den tidiga medeltiden. Och där uppfördes under tidig medeltid fler kyrkor än i någon annan stad i det medeltida Sverige.

Dessa kyrkor låg utanför det äldsta stadsområdet; vilka som byggt dem är i stort sett obekant. Men detta tyder på att Sigtuna främst hade ett slags administrativ, ideologisk och för en framväxande överhet (kung + kyrka) representativ funktion. I Sigtuna slogs de första mynten i Sverige. Där förekom varuproduktion; senare under medeltiden blev Sigtuna en liten och ur ekonomisk synpunkt ganska obetydlig stad.

Lödöse (Gamla Lödöse) vid Göta älv var också en av de första städerna i Sverige. Det blev en betydelsefull stad, inte minst genom att det var den enda medeltida stad i Sverige som hade tillgång till Västerhavet och därmed en viktig utskeppningshamn mot Västeuropa. Den långväga handeln var en väsentlig förutsättning för den stadens framväxt.

Senare upphörde den att existera som stad, vilket är relativt unikt i svensk historia. De flesta städer som uppkom under medeltiden har nämligen levt kvar. Lödöse går tillbaka till 1000-talet och även där förekom tidigt en myntning. Från Västergötland och Vänerområdet var detta den naturliga in- och utförselsorten. Där anlades en borg på 1100talet och den hade stor strategisk och politisk betydelse. Där residerade © Författarna och Studentlitteratur

105

Mer på webben K ARTA

Städer i det medeltida Sverige

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

exempelvis flera gånger Magnus Eriksson. Lödöse hade för honom ett gynnsamt läge eftersom han var kung i såväl Norge som Sverige.

Lödöse låg långt upp längs Göta älv. Det var egentligen så långt norrut som det gick att segla med större båtar. Strax norr om Lödöse finns de stora forsarna vid Fuxerna (Lilla Edet). Lödöse upplevde sin storhetstid som stad fram till digerdöden vid mitten av 1300-talet.

När Götaholm (senare Nya Lödöse) anlades som stad längre ned, där Säveån flyter ut i Göta älv, och fick privilegier 1473 kom nedgången för Lödöse. 1646 förlorade Lödöse definitivt sina privilegier som stad. Året dessförinnan hade den bränts ned under krig.

Städer växte också fram kring biskopars residens. Skara är det äldsta exemplet på detta, något yngre är Linköping. Den kyrkliga administrativa funktionen drog till sig andra. Men stadsväsendet, staden som företeelse, uppkom huvudsakligen under 1200-talet och hade sina orsaker i den ekonomiska utvecklingen. Städer uppstod spontant eller anlades medvetet som marknadsplatser, och dit koncentrerades hantverk. Detta gjorde också att administrativa funktioner flyttade dit.

Uppsala och Åbo blev stiftsstäder och biskopssäten under senare delen av 1200-talet genom att biskoparna flyttade till redan existerande städer. Städer hade en viktig funktion för det närmaste omlandet. Det var där som varor och produkter kunde köpas, säljas och bytas. Allt fler grupper drogs gradvis in i handelsutbyte och penningekonomi.

Etablerandet av ett ekonomiskt system med avrad, skatter, tionden och andra avgifter gynnade omsättningen av varor och handel och därmed även framväxten av ett stadsväsende.

Vissa städer spelade en viktig roll i ett mer långväga varuutbyte. Det är påfallande att denna urbaniseringsprocess var som starkast i östra Sverige. Bland de städer som växte fram och etablerades under senare delen av 1200-talet märks Arboga, Enköping, Kalmar, Linköping, Norrköping, Nyköping, Skänninge, Stockholm, Strängnäs, Söder­ köping, Uppsala (Östra Aros), Västerås (Västra Aros), Åbo, Örebro.

På 1100-talet fanns inom det medeltida Sveriges gränser tre orter som skulle kunna betecknas som städer: Sigtuna, Skara, Lödöse.

Senare under medeltiden uppstod drygt 40 städer inom det medeltida Sveriges gränser, alltså inklusive Finland. Till detta ska påpekas att omkring 30 städer uppstod i områden som var danska och norska under medeltiden.

Den stad som blev den mest betydelsefulla var Stockholm. Staden började växa fram vid mitten av 1200-talet. Det finns inga vare sig skriftliga eller arkeologiska källor som tyder på att staden skulle ha

106

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

existerat tidigare. Den hade ett strategiskt viktigt läge vid inloppet till Mälaren. Stora befästningsanläggningar började uppföras där vid mitten av 1200-talet. Stockholm blev ett mycket viktigt militärt och administrativt centrum, även om man inte kan säga att det blev en svensk huvudstad under medeltiden. Stockholm var den största staden i det medeltida Sverige och dess betydelse låg inte minst i att det var den viktigaste utskeppningshamnen i Mälardalen. Stockholm kan under senmedeltiden ha haft omkring 6 000 invånare. Det framstår inte som mycket i våra dagar; inte mer än en småstad. Det var också en småstad i internationellt perspektiv. Lübeck, den största staden vid Östersjön, hade kanske 40 000 invånare, Paris uppåt 80 000–100 000.

Stockholm fick ekonomisk betydelse inte bara för Mälardalen, utan även från Norrland och Bergslagen. Järn och koppar blev viktiga exportvaror. Därför var det viktigt att politiskt kontrollera Stockholm.

1200-talet var också den tid då det nuvarande Finland på allvar integrerades och inrangerades i det svenska riket. Ur denna synpunkt låg staden mitt i det svenska riket. Det har poängterats att Stockholm troligen inte växte fram som handelsplats för ett omedelbart omland; betydelsen låg mer för den långväga handeln.

1300-talet kan betecknas som en stagnationsperiod för stadsgrundningar. Det var också digerdödens århundrade med en betydande befolkningsminskning. Under senmedeltiden, i synnerhet under 1400-talet, grundades dock en rad städer. De flesta av dessa förblev ganska små. Bogesund (det nuvarande Ulricehamn), Falköping, Gävle, Hedemora, Hjo, Lidköping, Raumo i Finland, Skövde och några fler är från denna tid. Här kan noteras att flera av dessa städer låg i Västergötland, som var svagt urbaniserat under den tidiga medeltiden. Gävle blev den enda medeltida staden i Norrland.

Städerna var skilda från landsbygden. Inte minst markerades detta genom att en särskild lag gällde i dem. Från mitten av 1300-talet var det Magnus Erikssons stadslag. Denna lag tycks i första hand ha varit anpassad till förhållandena i Stockholm. Städerna styrdes av ett råd. Rådet bestod av 24–30 medlemmar och i ledningen för det stod borgmästarna, som var valda på två år. I en borgmästares uppgifter ingick bland annat att leda rådstugurätten, alltså stadens domstol. Till detta råd kunde endast väljas de som innehade egendom i form av gård.

Städerna styrdes alltså av en egendomsägande elit.

De svenska städerna var små och den kungliga närvaron stark genom en kunglig fogde. Om det fanns en kunglig borg i staden, som till exempel var fallet i Stockholm, var det i regel slottsfogden som © Författarna och Studentlitteratur

107

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

också var kungens representant. Han hade ofta ett avgörande inflytande och han skulle till exempel vara närvarande vid rådstugurätten.

De svenska medeltidsstäderna var inte självständiga som på andra håll på kontinenten.

Det hanseatiska förbundet med Lübeck som centrum var ett förbund av självständiga städer som växte fram under slutet av 1100-talet.

Hansan kunde uppträda som en egen statsmakt. Finansiellt var den mycket stark, kunde föra krig och utgjorde en politisk maktfaktor som ofta utmanade de nordiska kungadömena. Hansestäderna, och hit hörde Visby på Gotland, var självstyrande och deras ekonomiska och politiska maktställning berodde inte minst på att de kunde agera och styra utan inblandning från en furstemakt som sökte profitera på handeln genom tullar och andra avgifter.

I städerna, åtminstone de större som Kalmar, Lödöse, Stockholm och Söderköping, var det tyska befolkningsinslaget stort. Under medel­ tiden kom en rad nya ord in i svenskan, huvudsakligen från lågtyskan, vilka ofta har att göra med handel och stadsväsende. Det fanns förmögna tyska handelsmän och de hade, åtminstone i Stockholm, ett stort inflytande. I rådet skulle hälften av rådet och hälften av borgmästarna vara svenskar, hälften tyskar. Denna tudelning gällde även för en rad andra ämbeten i staden. Men vad som räknades som tyskt och vad som räknades som svenskt framgår inte klart. En tysk hade tysk fader; däremot spelade det inte någon roll om modern var tyska eller svenska. Men hur långt tillbaka i generationerna som en man räknades som tysk angavs aldrig. Troligen skedde en assimilering ganska snabbt.

Birger jarl hade i ett brev, som reglerade handeln mellan Sverige och Lübeck, föreskrivet att ”om åter några från eder stad vilja uppehålla sig hos oss och bo i vårt rike, då vilja vi, att de bruka vårt fäderneslands lagar och styras efter dem och i övrigt kallas svenskar”. Detta tyder på att en snabb anpassning eftersträvades. De utgjorde ur rättslig synpunkt ingen avgränsad grupp. Tyskarna tillhörde vanligen gruppen mer förmögna köpmän och inom den har intressegemenskapen varit så stor att den överbryggade eventuella skillnader i språk och etniskt ursprung. Mot slutet av medeltiden ändrades förhållandena. Efter slaget vid Brunkeberg 1471 (se kapitel 4) tillkom bestämmelser att alla rådmän, borgmästare och andra skulle vara svenskar. De svenska städerna skulle därefter ”styras och regeras med svenska inländska män”.

Städerna var internationella miljöer på ett helt annat sätt än landsbygden. I Stockholm fanns dessutom en tredje språkgrupp, som inte framträder lika tydligt i det bevarade källmaterialet, nämligen de finsk-

108

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

talande. Det kan antas att de flesta, men inte alla, var hantverkare eller arbetskarlar och tjänstefolk av skilda slag. Ibland framgår ursprunget av tillnamn som Peter Ålänning, en förmögen Stockholmsborgare kring sekelskiftet 1300/1400. Till städerna, särskilt Stockholm, skedde en betydande invandring. Städernas befolkningstillväxt under medeltiden var i stor utsträckning beroende av att folk flyttade dit. Den naturliga befolkningstillväxten var svag.

Det låg i kungamaktens intresse att koncentrera handel och hantverk till städerna. Kontrollen underlättades om dessa verksamheter var koncentrerade till vissa platser och i ordnade former. Städerna hade privilegier och i dessa förbjöds landsköp. Landsköp var alltså den handel som bedrevs på landsbygden av bönderna själva. Detta nämns första gången i det äldsta kända stadsprivilegium vi har från Sverige, det för Jönköping år 1284. Genom att koncentrera handel till städer kunde tullar och andra avgifter tas ut. Ibland företogs ingrepp mot illegal handel eller marknadsplatser på landsbygden. I slutet av 1200-talet och fram till mitten av 1300-talet försökte man sätta stopp för den så kallade Folklandstingstad, en uppenbarligen illegal stad i centrala Uppland där det bedrevs både handel och hantverk. Denna verksamhet var ett avbräck för den närbelägna staden Sigtuna. Att förbuden mot denna verksamhet upprepades flera gånger tyder på att det var svårt att stoppa den.

Ibland gjordes misslyckade försök att grunda städer för att dit förlägga handel och hantverk. För Berga, en ort mitt i Finnveden i Småland, utfärdade år 1279 biskop Henrik av Linköping ett privilegiebrev.

På den platsen skulle det ligga en köpstad som med alla rättigheter i framtiden skulle tillhöra biskopsstolen i Linköping. Nu blev det inget av dessa planer. Berga blev aldrig någon stad, men den är ett exempel på att initiativ togs från överhetens sida för att grunda städer. Från mitten av 1300-talet fanns i praktiken det så kallade bottniska handelstvånget, som innebar ett förbud för invånarna norr om Stockholm att själva segla utomlands för att bedriva handel. Det enda undantaget var Åbo.

Bottniska handelstvånget existerade således redan under medeltiden, men reglerades noggrant under 1500- och 1600-talen.

Det fanns medeltiden igenom motsättningar mellan stad och landsbygd. Bönder har också själva bedrivit handel med de varor de producerade utanför städerna. I Norrland, där det inte fanns några städer, var bondehandel tillåten. Bondeseglation, det vill säga handel som bönderna ägnade sig åt i kustområdena, existerade uppenbarligen under hela medeltiden. Inte minst intensiv var den seglation som bön© Författarna och Studentlitteratur

109

DEL 1 Klerkernas tid 800–1520

derna i södra Finland bedrev på den stora hanseatiska handelsstaden Reval (det nuvarande Tallinn). Mellan de gotländska handelsidkande farbönderna och Visby fanns starka motsättningar. Det fanns andra såväl formella som informella luckor i städernas monopol på handel.

Kyrkan bedrev egen handel liksom även de mäktiga aristokratiska släkterna under senmedeltiden. Även en del stora andliga institutioner, hade egna ombud och agenter varigenom de bedrev handel med inte minst det som producerades på deras egendomar.

Hantverk

Mer på webben ILLUSTRATION

Tord murarmästare

I städerna bedrevs specialiserat hantverk. Det medeltida hantverket var åtminstone under senmedeltiden organiserat i sammanslutningar, vanligen betecknade som skrån. Skrå var egentligen beteckningen på den handskrift där reglerna var nedtecknade. Skråväsende är den av eftervärlden allmänt använda termen. Under medeltiden kallades skrå vanligen för ämbete. Ett hantverksämbete var en sammanslutning av alla i samma yrke i en stad. De hade sina förebilder nere på kontinenten, framför allt tyska. Det är egentligen bara från Stockholm som vi har ett källmaterial som belyser detta. Stockholm var en tillräckligt stor stad med tillräckligt många utövare av samma yrke för att ha behov av ett fungerande skråväsende. I Kalmar, som också tillhörde de större städerna, fanns dock skråordningar omtalade. 1428 stadfästes en skråordning för de kalmaritiska repslagarna. Skråordningar finns bevarade så gott som uteslutande för Stockholm och från framför allt senare delen av 1400-talet. Det var först på 1500-talet som skråväsendet på allvar spreds utanför Stockholm. En sammanslutning för skräddare är känd från 1356 genom ett kungligt privilegium, men i övrigt finns bältare och pungmakare omtalade från 1437, timmermän från 1454, skomakare från 1474, köttmånglare från 1477, smeder från 1479, murare från 1487, överskärare från 1501, guldsmeder (kring 1500), dragare från 1503 samt bagare och tunnbindare från början av 1500-talet. Det var alltså vid den tiden som de omtalades för första gången.

Hantverksämbeten eller skrån var ett kollektiv eller en korporation som hade monopol på yrket i en stad. Ämbetet utövade kontroll över produktionen, att de varor som producerades hade en godkänd kvalitet. Dessutom har genom denna korporativa organisation priskonkurrens förhindrats. Det var ämbetet självt som avgjorde vilka som skulle vara medlemmar. Man bekämpade illegala utövare av ett hantverk, så kallade bönhasare. För att bli upptagen i ett ämbete måste man ha

110

© Författarna och Studentlitteratur

3 Samhälle och samhällsorganisation

visat sin skicklighet genom ett mästarprov, och dessutom ha en egen verkstad. Hantverksämbete kunde därigenom reglera hur många hantverkare i ett yrke det kunde finnas i en stad.

Det medeltida hantverket bedrevs alltså i en verkstad under ledning av en mästare. Grunden för detta var egentligen ett hushåll. En mästare hade också lärlingar och svenner eller gesäller. Termen gesäll, som kommer från tyskan, började bli vanlig i svenskan först under 1600-talet. Avsikten var att en blivande hantverkare först tjänade som lärling i mellan ett och sex år och därpå som hantverkssvenne innan han kunde få rätt att avlägga ett mästarprov. Lärlingstiden varierade beroende på yrket. För en blivande bagare var den ett år, men för en guldsmed fordrades sex år. För att bli mästare fordrades tillgång till en verkstad. Ofta förefaller det som om vägen till mästare gick genom arv; att det var en son som övertog verkstaden efter fadern eller genom giftermål. Hantverksänkor har kunnat stå som föreståndare för hantverkshushåll och skött driften. Med den ordning som rådde i detta samhälle kunde en kvinna inte själv bli mästare. Däremot kunde mästarvärdigheten genom arv överföras från en man till en annan man, genom en kvinna.

Dessa skråorganisationer var övervakade av stadens och statens myndigheter. Det var genom dessa kollektiv som man kunde förhandla och agera i förhållande till den politiska makten.

I ledningen för en skråorganisation stod en ålderman eller verkmästare. En del skrån hade sina egna gillestugor eller gillehus, och de sammanträdde relativt ofta. Vid stämmorna skulle i princip alla mästare delta. Var någon borta utan giltigt förfall kunde böter utkrävas.

Karakteristiskt för denna typ av organisation var en intern domsrätt, eller åtminstone rätt att uppbära böter, över de mästare eller de svenner och lärlingar som bröt mot olika regler eller som inte kunde uppföra sig vid gillessammankomsterna. Det gällde inte bara vad som kan uppfattas som interna angelägenheter för en hantverksorganisation, utan även våld och förtal inom gruppen. Den som bröt friden alltför mycket vid mötena och som till exempel spillde ut öl eller spydde på ett opassande sätt fick också böta. Skrån och gillen var även sociala och religiösa sammanslutningar; varje skrå hade sitt eget skyddshelgon.

Medlemmar som blev sjuka skulle omhändertas.

I en skottebok, en skattelängd, från Stockholm 1460 finns 68 olika yrken upptagna. De vanligaste var timmermän, fiskare, skomakare och skräddare. Utifrån dessa skattelängder kan också en ekonomisk skiktning bland stadens invånare studeras. Det visar sig, kanske inte helt © Författarna och Studentlitteratur

111

Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg är professorer vid Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.

Det svenska samhället 800–1720 Klerkernas och adelns tid I den här boken behandlas svensk historia från Ansgars ankomst 829 till nedgången för det karolinska enväldet och stormakten Sverige. Samhällets utveckling skildras i två större tidsavsnitt. Perioderna benämns Klerkernas tid (800–1520) och Adelns tid (1520–1720). Beteckningarna är valda för att tydligt betona de grupper som socialt, politiskt och ekonomiskt var tongivande under dessa århundraden. Författarna skildrar utvecklingen från både klassoch könsperspektiv. Denna femte upplaga av boken är reviderad och uppdaterad. En fortsatt skildring av det svenska samhällets framväxt finns i Det svenska samhället 1720–2014 av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström.

Det svenska samhället 800–1720 är främst avsedd för studenter i historia på universitet och högskolor.

Till den här boken finns ett omfattande webbmaterial med miniföreläsningar, kartor, illustrationer, källtexter och diskussionsfrågor. Tillgång till detta får du genom en kod på omslagets insida. femte upplagan

Art.nr 7348

www.studentlitteratur.se