Skisser och modeller för framtiden (introduction)

SKISSER OCH MODELLER

FÖR FRAMTIDEN

KONST OCH TEKNIK UR ETT

HÅLLBARHETSPERSPEKTIV

Simon Gripenberg

c• Materialet i denna bok delas genom Creative Commons-licens (CC BY-NC-ND 4.0). Du får således fritt kopiera och sprida innehållet i sin originalform – förutsatt att detta sker i ickekommersiellt syfte och att du anger mig som upphovsman. Du får fritt vidareutveckla och förverkliga idéerna i fysisk form.

• Skisserna är av konceptuell karaktär – inte ritningar. Jag tar därför inget ansvar (vare sig tekniskt eller ekonomiskt) för att idéerna fungerar i praktiken.

• Mitt mål har varit att tänka fritt och intuitivt. Vissa idéer kan därför upplevas som naiva och efter en stunds betraktande avfärdas som omöjliga. En orealistisk idé, ett misstag eller ett missförstånd kan dock i bästa fall ge upphov till en intressant tanke hos läsaren.

• Idéerna som presenteras i denna bok är knappast unika. Vårt jordklot bebos av drygt 7 miljarder individer. Jag kan således inte ta ansvar för om liknande idéer möjligtvis redan är förverkligade någon annanstans eller omfattas av patent.

• De fotnoter som utgörs av hyperlänkar återfnns även som QR-koder i slutet av boken. Dessa kan läsas in med applikationer i smarttelefoner och surfplattor.

Konstprojektet Skisser och modeller för framtiden har förverkligats genom ett arbetsstipendium från Centret för konstfrämjande samt med understöd från Österbottens svenska kulturfond.

© Simon Gripenberg 2015

Tryck: Oy Fram Ab, Vasa, Finland

ISBN 978-952-93-5524-2

INNEHÅLL

1. Allvar 7

2. Lek 11

3. Komplicerat och snabbt 13

4. Enkelt och långsamt 17

5. Process 21

6. Att dela 25

7. Déjà vu 27

8. E ertanke 29

Skisser 33

Modeller 155

Tidigare konstprojekt 175

CV 189

QR 192

1. Allvar

“Vetande utan förnu är dubbel dårskap.”

- Baltasar Gracián y Morales (1601-1658)

Vi, människosläktet, besitter enorma kra er. Snart får vi en egen geologisk epok uppkallad e er oss – antropocen, människans tidsålder.1

Vi förändrar klimatet, fyller världshaven med plast, styr om oder, för yttar berg, täcker skog och bördig åkermark med infrastruktur, minskar på den biologiska mångfalden samt kemikaliserar vår omgivning och oss själva.2,3 Vi fraktar mjölk över hav och yger sk över kontinenter – uttrycket “att gå över ån e er vatten” tar sig ständigt nya former.4

Vår västerländska civilisation blir allt mer komplex och naturfrånvänd – därmed skör och svajande, likt ett stort korthus. Den har konstruerats, och bärs än så länge upp, med hjälp av relativt lätttillgänglig fossil energi. Vi nländare allena slukar dagligen ungefär 200 000 fat olja. Den globala törsten är uppskattningsvis 89 000 000 fat – per dag.5 Dessa grundförutsättningar håller nu på att förändras

1. http://mfaa.abo. /?article=manniskans-epok

2. http://climate.nasa.gov/vital-signs/carbon-dioxide

3. http://en.wikipedia.org/wiki/Great_Paci c_garbage_patch

4. http://svenska.yle. /artikel/2014/01/06/norsk-lax-med-blavita-vingar

5. Rauli Partanen, Harri Paloheimo, Heikki Waris – Suomi öljyn jälkeen, Into Kustannus 2013

dramatiskt när vi kanar nerför peak oil mot allt svåråtkomligare energireserver.6,7 Som om det inte vore nog nns det även andra resurstoppar i sikte. Bland annat beräknas det småningom bli brist på den för jordbruket och matproduktionen så viktiga fosforn.8 Kon ikter kring resurser blir allt vanligare. Många bedömare anser att en bakomliggande orsak till oroligheterna under den arabiska våren var det höga spannmålspriset och att det pågående kriget i Syrien till stor del bottnar i något så elementärt som vattenbrist.9,10 I Storbritannien har man nyligen, vid utvinnandet av gas genom fracking, mjukat upp lagsti ningen och gett tillåtelse att borra horisontellt – under nationalparker.11 Vi känner alla även till vad som pågår i ett smältande Arktis.12 Ekonomi ställs mot miljö. Vårt fossila beroende är kroniskt.

Indirekt kan vi tydligt se hur dessa resursfrågor återspeglas som kriser i våra ekonomiska system. Ekonomin kan helt enkelt inte frikopplas från fysiska realiteter – hur gärna vi än önskar det. Vi lever trots allt i en ändlig värld, i vilken oändlig tillväxt är en omöjlighet.

Vissa resursgränser är redan överskridna medan vi snabbt närmar oss andra.13 I ett upprop till beslutsfattare, Maintaining humanity’s life support systems in the 21st century, har en mängd forskare utlyst 2050 som ungefärlig tidpunkt för en kritisk s.k. Tipping Point. 14, 15 En annan färsk forskningsrapport bekrä ar att författarna till e Limits to Growth hade rätt i sina antaganden.16, 17 Ifall riktningen inte radikalt förändras riskerar vi oåterkalleliga förändringar i biosfären, inklusive en ny period med massutdöende.18

Vi står således inför enorma resurs- och miljömässiga, samt indirekt även sociala, utmaningar. I medierna pratar oraklen tillsvidare vidare om att vi skall lösa kriserna genom mera tillväxt, digitalisering och ny avancerad teknik (som i verkligheten o ast slukar ytterligare resurser) – de faktorer som förorsakat problemen förväntas samtidigt lösa dem.

Vi borde förändra såväl systemet som oss själva och fråga oss vad välfärd och ett meningsfullt liv i grund och botten innebär. Hur kan

vi omforma vår syn på teknik och ekonomi, samt deras tillämpningar och sy en? Finns det fortfarande manöverutrymme för vår civilisation att nödlanda någorlunda mjukt istället för att krascha?

Med dessa tankar i bagaget har jag genomfört konstprojektet Skisser och modeller för framtiden. Under rådande omständigheter borde vi alla – utgående från våra egna perspektiv, erfarenheter och referensramar – re ektera över alternativa modeller för framtiden.

Jag har funderat mycket på skillnaden mellan att vara för eller emot saker. Ibland krävs det att vi som individer motsätter oss det vansinniga, men det är de nitivt trevligare och känns mer konstuktivt att arbeta för de goda alternativen. Denhär boken är ett lekfullt försök i att utforska hållbara perspektiv.

6. http://sv.wikipedia.org/wiki/Oljeproduktionstoppen | http://e ektmagasin.se/oljetoppen-peak-oil

7. http://en.wikipedia.org/wiki/Energy_returned_on_energy_invested

8. http://fof.se/tidning/2010/4/nar-fosforn-sinar-blir-det-svalt

9. http://www.scienti camerican.com/article/climate-change-and-rising-food-prices-heightened-arab-spring

10. http://news.nationalgeographic.com/news/2015/03/150302-syria-war-climate-change-drought

11. http://www.theguardian.com/environment/2015/feb/12/fracking-will-be-allowed-under-national-parks

12. http://www.nytimes.com/2015/01/04/magazine/the-wreck-of-the-kulluk.html

http://svenska.yle. /artikel/2013/12/21/gazprom-startade-oljeproduktion-i-arktis

13. http://en.wikipedia.org/wiki/Planetary_boundaries

14. http://mahb.stanford.edu/consensus-statement-from-global-scientists

15. http://en.wikipedia.org/wiki/Tipping_point_(climatology)

16. http://www.theguardian.com/commentisfree/2014/sep/02/limits-to-growth-was-right-new-researchshows-were-nearing-collapse

17. http://en.wikipedia.org/wiki/ e_Limits_to_Growth

18. http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/massutrotning-hotar-i-varldshaven

2. Lek

“Cause they’ve forgotten how to play. Or maybe they’re afraid to feel ashamed. To seem strange, to seem insane.” - ur låten “It takes a fool to remain sane” av Ola Salo/ e Ark

En god vän berättade en gång en anekdot från sin barndom. En dag upptäcktes, i garaget hemma hos en lekkamrat, några cementsäckar. Pojkarna beslöt sig – sanna entreprenörer som de var – för att med omedelbar verkan bygga en reslig skyskrapa i mitten av gräsmattan. Ämbaren och spadar plockades fram med stor iver. Vattentillgång arrangerades och gjutningen av grunden inleddes raskt utan desto större motgångar. Cementmassan började planenligt härda. Allt var frid och fröjd ända fram tills tidig kväll, då kamratens pappa e er arbetsdagen svängde in på uppfarten. I detta skede insåg min vän att det nog var dags att söka sig hemåt (kvällsmaten var säkert klar). Av någon anledning avbröts deras ambitiösa byggprojekt redan samma kväll, e er intensiva överläggningar. Förmodligen arbetades det sent kvällsski med att riva upp det sista som återstod av det gedigna grundarbetet – en di us formation av halvt härdad cement, ännu varm. En vild dröm gick i kras. Förhoppningar grusades. Pojkarna ck en inblick i vuxenvärlden med alla dess begränsningar, och tillvaron var sig inte längre lik.

Med ovanstående historia vill jag berätta följande: De esta av oss har som barn förmodligen ha vilda fantasier och många av oss har gjort ritningar på diverse konstruktioner och maskiner. För egen del handlade det o a om olika varianter av evighetsmaskiner. Drömmarna var gränslösa och spärrarna få. Inspiration hämtade jag från förebilder som Doctor Snuggles och Professor Balthazar. I ett senare skede inspirerades jag av bl.a. MacGyver, Knight Rider och James Bond. Att det utan undantag var män säger en hel del om vårt snedvridna patriarkala samhälle.1 Gradvis växer vi upp och formas av samhället och den rådande tidsandan. Vi trycks ner av marknadskra er och sociala normer och börjar tänka s.k. rationellt och logiskt. Vad som i grund och botten är rationellt kan vi förövrigt – beroende på sammanhang – ifrågasätta. Jag tycker detta på något vis känns sorgligt. Som att vi alla föds med enorm potential för att under årens lopp kuvas av det stora systemet. Den rådande tillväxthysterin och kvartalsekonomins maniska tempo underlättar inte saken. Vi är fastlåsta i det globala ekorrhjulet och infriar lydigt konsumtionssamhällets förväntningar. Vi ger helt enkelt upp.

Det pratas mycket om innovation nuförtiden. Vi skall tänka utanför boxar eller så uppmanas vi visualisera att boxarna inte nns. Jag vill påstå att en av de grundläggande faktorer som hämmar vår innovationsförmåga är att vi som vuxna individer varken vill eller vågar framstå som naiva och osäkra, då det istället är så tryggt och bekvämt att bekrä a normer. Vi lever med en ständig rädsla för att misslyckas eller avvika. Vi speglar oss i varandra genom sociala medier, göder vår egen otillräcklighet och likriktas. Någonstans på vägen har vår förmåga att fantisera och drömma blivit kantstött.

Kunde det inte nnas en annan väg, åtminstone någon sorts kompromiss? Borde leken fortsätta i någon form, även i vuxen ålder? 1.

3. Komplicerat och snabbt

“Det räcker inte med att vara strängt upptagen – det är myrorna också. Det avgörande är: Vad är det man är strängt upptagen av?”

- Henry David oreau (1817-1862)

Vi lever i ett så kallat högteknologiskt samhälle, kännetecknat av pre xet hightech. Komplexa konstruktioner och lösningar prisas. Datakoden och manualerna blir längre och längre. Enkla lösningar förlöjligas o a – trots att de i många fall är de mest e ektiva och ändamålsenliga. Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, beskriver i boken Myten om maskinen tekniken som en kulturell illusion.1 Han myntar bl.a. begreppet maskinfetischism.

Vi sätter hela vår tillit till att ny teknik skall rädda oss från de problem som tekniken själv har skapat. Vi liknar tekniken vid någonting magiskt och tillskriver maskinerna övernaturliga kra er. Skrapar vi lite på ytan, och betraktar helhetsbilden, är det i själva verket inte frågan om någonting annat än ett nollsummespel. I detta globala spel är den enes tids-, resurs- och miljövinst den andres förlust. Visst kommer vi även framöver att behöva teknik och maskiner, men hurudana? Borde vi egentligen sträva e er en lägre grad av komplexitet? Detta

1. Alf Hornborg – Myten om maskinen, Daidalos 2010

KOMPLICERAT OCH SNABBT

skulle förmodligen innebära såväl mindre resursslöseri som mindre sårbarhet.

Dagligen bombarderas vi med mängder av intryck. Låt oss exempelvis betrakta vårt världsomspännande och allsmäktiga internet –numera en sådan självklarhet i våra moderna liv att vi sällan analyserar dess grunder, och hur det omformar oss som människor. Visst har mediet många fördelar men vi borde de nitivt förhålla oss skeptiska, liksom Nicholas Carr i kritikerrosade boken e Shallows: What the Internet is Doing to Our Brains. 2 Samtidigt som vi har tillgång till enorma mängder information – det enda som behövs är ett ngertryck på våra smarttelefoner och surfplattor – är vi mer distraherade än någonsin och tenderar att både läsa och tänka allt ytligare. När det gäller forskning och fakta har nutidsmänniskan o a svårt att utvärdera sanningshalt. Samhällsdebatten kännetecknas av ett evigt tyckande –vi väljer de “sanningar” som passar oss bäst. Det kritiska tänkandet är hotat.

Dagens hysteriska tempo ger inget utrymme för e ertanke. Istället för att ständigt göra det som förväntas av oss (eller det vi tror att andra och samhället förväntar av oss) borde vi o are ifrågasätta själva sy et. För att återkoppla till Professor Balthazar i förra kapitlet – han som i den animerade barnserien promenerar av och an i djup kontemplation ända tills den stora idéen kommer till honom. Vi behöver alla tid och koncentration för att våra tankar skall hinna mogna. Stress och högt tempo förblindar, och vi kör aningslöst allt djupare ner i normernas hjulspår. Genväg är som bekant senväg. Snabbare är inte bättre.

Ett område som under lång tid fascinerat mig är biomimik, som innebär att forskare och ingenjörer imiterar naturens beprövade lösningar.3 Janine M. Benyus beskriver i sin bok Biomimicry - Innovation inspired by Nature hur vi i vår tidsålder huvudsakligen till-

2. Nicholas Carr – e Shallows (What the Internet Is Doing to Our Brains), W. W. Norton 2011

3. http://www.asknature.org

lämpar teknikerna heat, beat and treat. 4 Vi värmer upp material samt bearbetar dem mekaniskt och kemiskt. Vi förbrukar – genom boende, transporter, infrastruktur, konsumtion etc. – åtminstone 20 gånger mer energi än vårt biologiska basbehov (globalt medelvärde), här i Norden är faktorn kring 60.5 I biosfären nns det i normala fall inget utrymme för liknande resursslöseri. Genom långsam evolution har de mest e ektiva konstruktionerna vaskats fram. Detta har skett genom blint prövande och en lång serie av misslyckanden – samt några lyckliga sammanträ anden. Utan felsteg ingen utveckling. Vi människor borde också våga misslyckas mer i våra förehavanden, det behöver inte bli rätt från början.

Misslyckande är inte synonymt med slöseri. I naturen nns t.ex. ingenting som kallas avfall. Det som blir över utgör i ett genialiskt kretslopp resurser för andra. Det som vi människor betraktar som avfall är i grund och botten resurser på fel plats. När det gäller avfallsoch resursfrågor används o a begreppet reduce-reuse-recycle. Primärt bör vi alltså minska mängden avfall. Dels genom bättre produktplanering, dels genom minskad konsumtion. Däre er kan vi genom återanvändning hitta nya funktioner för en kasserad produkt. När detta inte längre är möjligt återvinner vi själva materialet. Som sista nödlösning använder vi förbränning, även kallad energiåtervinning. Åskådlig information kring resursfrågor och materialströmmar fås bl.a. genom projektet Story of Stu . 6

När jag betraktar den verksamhet som människosläktet ägnar sig åt dyker ordet hybris osökt upp i mina tankar. Vi försöker gång på gång överträ a naturens upp nningsrikedom men kommer o ast till korta. Begränsade tester av produkter i steril laboratoriemiljö väger lätt mot evolutionens långa och omfattande fältstudier.

4. Janine M. Benyus – Biomimicry, Innovation Inspired by Nature, Harper Perennial 1997

5. Mats Areskoug – Mljöfysik, Studentlitteratur 2006

6. http://storyofstu .org

KOMPLICERAT OCH SNABBT

Ett konkret exempel: Jag har i debatten kring vindkra re ekterat över några detaljer. Vindkra en i sig är positiv i.o.m. att den är en förnyelsebar energikälla, men när det gäller tillämpningen så återspeglas tyvärr även här den allmänna trenden i samhället: marknaden prioriterar samma enskilda lösning, i detta fall den horisontella trebladiga turbinen. Själva grundkonstruktionen förändras inte nämnvärt utan skalas enbart upp i storlek. Det verkligt intressanta vore att om möjligt hitta ännu bättre lösningar. Konstruktioner med mindre störande ljud, skuggor och re ektioner – samt småskaliga turbiner som behändigt kunde integreras i stadsrummet. Små resurser avsätts dock till att utveckla dessa alternativa rotormodeller. Samma fenomen kan iakttas t.ex. inom bil- och mobilindustrin. Då en lösning fått fotfäste “fastnar” den i det ekonomiska systemet. Det blir svårt för nya lösningar att få grogrund – utvecklingen hämmas. Vi får samma gamla lösningar i nya paket, e ersom det kortsiktigt är mest ekonomiskt lönsamt att sälja beprövade system – så länge det nns en marknad som betalar. Ny form, ny färg, nytt skal – men inte särskilt innovativt.

Ifall vi enbart låter marknadsekonomin styra bromsas “den sanna utvecklingen”. Vi ägnar oss istället åt det som Tim Jackson i sin uppmärksammade bok Välfärd utan tillväxt beskriver som kreativ förstörelse. 7 Saker blir snabbt föråldrade och omoderna, de ersätts av nya som ersätts av nya o.s.v. I en förödande kombination med bl.a. planerat åldrande, Taylorism och global kapitalism utgör detta grunden för de ohållbara system vi har idag.

Vi lever i en illusion av att vår tidsålder är extra innovativ. Studerar vi frekvensen av signi kanta upp nningar infann sig den historiska höjdpunkten i slutet på 1800-talet.8 Mycket av det som idag marknadsförs som nytt och revolutionerande bygger i själva verket på gamla idéer och upp nningar. Elbilar fanns redan på 1800-talet. Innovation i sig är inte heller per automatik hållbar och önskvärd.

7. Tim Jackson – Prosperity without Growth, Earthscan 2009

8. Björn Forsberg – Omställningens tid, Karneval förlag 2012

4.

Enkelt och långsamt

“Enkelhet är den ultimata för ningen.”

- Leonardo da Vinci (1452-1519)

I konstprojektet Skisser och modeller för framtiden har jag experimentellt utforskat lågteknologi – något som i kontrast till högteknologi och hightech kunde de nieras som lowtech eller slowtech. Att kombinera konst och teknik i mitt eget konstnärliga skapande känns naturligt, e ersom jag har en bakgrund inom bägge områden.

Då många av skisserna illustrerar vertikala vindturbiner (se kapitlet Skisser) har jag valt att bygga rörliga miniatyrmodeller utgående från dessa. Modellerna är huvudsakligen gjorda av återanvänt material (se kapitlet Modeller). Med utgångspunkt i den persiska väderkvarnen – en vertikal konstruktion där e ektiviteten höjs genom att en enkel vägg täcker för halva rotorn – har jag funderat på hur samma princip kunde tillämpas på alternativa sätt.1 Hur fångas vinden e ektivt på en sida av en vertikal axel, samtidigt som rotorbladen “smyger” mot vinden på motstående sida? Den optimala konstruktionen är kostnadse ektiv och har många fördelar jämfört med traditionella horisontella vindturbiner – låg startvind samt mindre störande ljud och skuggor. Kombinerat med ett enkelt “ ytlager” (se sid 72) kan hela axeln sättas i rotation. Då hela axeln roterar kan generatorn monteras

1. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Perzsa_malom.svg

ENKELT OCH LÅNGSAMT

på marknivå, vilket ytterligare förenklar konstruktionen – detta innebär dessutom enklare och förmånligare service. Om ytorna i ytlagret ( ytkroppens och bassängens ytor) är rä ade värms vattnet genom friktion. Ifall en värmeväxlare kopplas in i systemet kan el och värme produceras parallellt. Min tes är att om vi tänker enkelt och långsamt så kan vi göra kostnadsbesparingar i era sammanhängande led. Vi är då inte låsta vid millimeterprecision och viktoptimering, och kan använda enklare och billigare material. I ett vertikalt vindkraverk kunde t.ex. en tjärad trästock användas som vertikal axel, medan ett oljefat och en vattenfylld grop i marken kunde utgöra den primitivaste formen av ytlager.

När jag har visionerat vindturbiner har jag ha bl.a. vind öjeln i åtanke. Den optimala vertikala turbinen vore lik en vind öjel som gång på gång ställer sig emot vinden för att återigen pressas till utgångsläget. Jag har även föreställt mig att konstruktionens rörelser kunde likna en dervishdansares harmoniska rotation eller ngt organiskt i naturen, t.ex. ett vasstrå som vajar i vinden.2

Konstprojektet är ett led i att jag delvis har omvärderat min syn på såväl konsten som tillvaron i stort. Jag har tidigare arbetat bl.a. med permanenta konstverk (se t.ex. Korthus, sid 187). Materialen har varit t.ex. rostfritt stål och granit – konstruktionerna statiska, tunga och styva. Visserligen har jag ha en konceptuell grundidé och ett tydligt budskap jag velat framföra, men i e erhand har jag ibland re ekterat över att jag kunde ha åskådliggjort samma tankar på enklare sätt. Genom en fysiskt lättare uttrycksform sparar jag resurser i form av såväl kapital som material – och indirekt miljö. Därtill är jag inte lika begränsad av budgeter och en större andel tid frigörs för det egentliga konstnärliga tankearbetet. Tid är pengar – pengar är tid.

Jag har arbetat med en snäv tidtabell och har därför prioriterat tankemässigt innehåll framom yta och materialval.

2. https://www.youtube.com/watch?v=W_Km4j36khA

Merparten av idéerna i projektet är av konceptuell karaktär, och behöver vidareutvecklas för att fungera i praktiken. Det handlar om skisser, inte ritningar. Mitt sy e är i första hand att väcka tankar. Projektet inkluderar därför såväl naiva som realistiska skisser.

Titeln för konstprojektet – Skisser och modeller för framtiden –antyder att det handlar om material som framöver kan fungera som förlagor till mitt egna konstnärliga arbete. Min målsättning är att vidareutveckla och nslipa några av idéerna och förverkliga dem i större skala, t.ex. i form av o entliga vindskulpturer, som samtidigt genererar elektricitet. Min förhoppning är också att projektet kan inspirera andra. E ersom materialet delas öppet (se kapitlet Att dela) nns t.ex. möjligheten att en händig hemmasnickare eller nurlig ingenjör greppar en tanketråd och vidareutvecklar en idé, i bästa fall till något användbart.

En central målgrupp som jag har ha i åtanke – i synnerhet när jag konstruerat modellerna – är barnen, vår framtid. Min förhoppning är att modellerna genom sin enkla och lekfulla framtoning kan bidra till experimentlusta. Projektet visar att man med enkla material och medel inte bara kan leka upp nnare, utan att det faktiskt är möjligt att konstruera saker som fungerar – på riktigt.

Jag ser konstprojektet delvis som ett personligt forskningsprojekt. Med minimal budget har jag velat utforska gränsen mellan konst och teknik, samt konkret testa ifall några av mina tidigare idéer på skissnivå fungerar i praktiken. Jag har också undersökt principerna för idédelning. Ateljén (i detta fall grovköket) har varit mitt laboratorium, boken min forskningsrapport och publiken min testgrupp.

Vid sidan av de ovannämnda aspekterna vill jag med projektet öppna upp för en utvidgad diskussion kring hållbarhet och framtid.

5.

Process

“Långsamt leder också någonstans.” - ur låten “Långsamt” av Lisa Nilsson

I projektet har jag utgått från eget skissmaterial gjort under perioden 1996–2014. Jag har gjort ett urval bland de skisser som har en teknisk anknytning, och ritat av dem på nytt för att få ett enhetligt uttryck. Att jag har valt att göra skisserna för hand har era orsaker. Dels har jag e ersträvat en kontrast till det digitala, dels har det varit mest praktiskt. Jag övervägde i ett skede att göra kompletterande ritningar i AutoCAD samt digitala 3D-visualiseringar och -animationer, men kom fram till att detta inte skulle ha gett projektet något mervärde –enbart tagit värdefull tid i anspråk. Därför har jag använt mig enbart av papper och blyertspenna, och grovt skissat ner grundidéerna. Jag kunde ha tecknat exakta perspektiv, spikraka linjer och balanserade skuggor – men skulle jag i detta projekt ha e ersträvat yttre perfektionism så skulle jag aldrig ha blivit klar. Det centrala i detta sammanhang är innehållet, inte ytan. Att en enskild läsare eventuellt misstolkar en detalj bekymrar mig inte. Även ett missförstånd kan ge upphov till spännande idéer.

För att smidigare kunna strukturera arbetet har jag begränsat varje idé till ett papper, och avslutningsvis stämplat pappret för att symboliskt kunna avsluta ifrågavarande tanketråd. Jag har använt handskri därför att det taktila tilltalar mig. Skrivstilen är också en markering

om vikten av ett historiskt perspektiv. I dessa tider – då programmering blivit obligatoriskt i lågstadiet och spädbarn behärskar pekskärmar – bör vi påminna oss om den mångfacetterade kopplingen mellan hjärna och hand. Personligen känner jag att den digitala tekniken delvis hämmar min kreativitet. Internet distraherar och jag fastnar lätt i datorprogrammens specialfunktioner, vilket gör att grundidéen bleknar. Under projektets gång har jag åter insett hur mycket e ektivare både tanken och handen arbetar när jag kopplar bort den digitala världen och istället arbetar manuellt.

Utgående från skisserna har jag förverkligat några rörliga miniatyrmodeller. Vissa idéer gallrades naturligt bort då de vid närmare e ertanke visade sig orealistiska att förverkliga inom de be ntliga tidsramarna. När jag gick igenom materialet utkristalliserades det snabbt att merparten av skisserna beskrev olika typer av vertikala vindturbiner. För att kunna begränsa projektet valde jag att bygga modeller utgående från detta tema.

Att jag gjort modellerna av återanvänt material har era orsaker. Dels har jag velat undersöka hur det är att arbeta med nollbudget, dels illustrera att det vi betraktar som avfall egentligen är resurser. Att skapa nytt värde åt en kasserad produkt beskrivs ibland med den engelska termen upcycling – ett gammalt föremål får en ny funktion.

Materialvalen är spontana utgående från vilken typ av material jag råkat ha tillgängligt för stunden. Jag kunde ha uppsökt den lokala återvinningsstationen för att bredda mitt materialutbud, men gjorde ett aktivt val i att enbart använda material som jag hittade hemma. Så enkelt och avskalat som möjligt – jag grävde där jag stod. Modellernas material och former har därför till stor del uppstått slumpmässigt. Har jag behövt en bestämd volym eller viss form har det t.ex. kunnat bli en konservburk, pingisboll, tygbit eller avbruten skidstav. E er projektet och utställningen återfår en del av föremålen sina ursprungliga funktioner.

Jag har valt att ha med även halvfärdiga idéer e ersom jag med projektet vill illustrera en kreativ arbetsprocess. En process där jag gjorde ett visst urval i skisskedet, och en andra gallring i byggandet av modeller.

6. Att dela

“

En bakomliggande drivkra till detta konstprojekt och denna bok är en insikt om att jag inte hinner förverkliga alla mina idéer. Jag känner att det är onödigt att skisser ligger hemma och samlar damm. Därför har jag valt att publicera materialet under Creative Commons-licens.1 Således får vem som helst fritt sprida idéerna, vidareutveckla och förverkliga dem – med beaktande av licensen. Jag tar dock inget ansvar för tekniska och konstruktionsmässiga frågor då det enbart är frågan om konceptuella skisser, inte ritningar.

Jag är innerligt trött på individualismen och en värld där såväl företag som individer girigt bevakar sina intressen. I na festtal pratar vi om fördelarna med en global värld men i praktiken är de esta av oss enbart intresserade av russinen i kakan. Lagsti ningen och patentsystemen tjänar storföretagens ekonomiska intressen medan den lilla människan kommer i kläm. Systemet i dess nuvarande form hämmar en utveckling som på riktigt vore hållbar.

Vi behöver ett mer jämlikt samhälle där idéer delas och tillämpas fritt. Lyckligtvis är Opensource-tänkande och DIY-kultur (DIY=Do It 1.

e world has enough for everyone’s needs, but not everyone’s greed.”

- Mahatma Gandhi (1869-1948)

Yourself) på stark frammarsch. Det nns många exempel på projekt som utforskar delandets mekanismer. Marcin Jakubowski tröttnade på stora och komplexa jordbruksmaskiner. Förutom en stor investeringskostnad slukar de dessutom kapital då de o a kräver dyr auktoriserad service. Han byggde istället sin egen traktor och kom senare att utveckla tankegångarna genom projektet Open-sourced blueprints for civilization, i vilket han öppet delar med sig ritningar på arbetsmaskiner.2 Operativsystemet Linux är ett annat klassiskt exempel som visar styrkan med öppen källkod.

2. http://www.ted.com/talks/marcin_jakubowski

Déjà vu

“Ingen människa är en ö.”

-John Donne (1572-1631)

Fastän vi alla är unika individer är vår arvsmassa till största delen identisk. Våra inre tankevärldar överlappar onekligen varandra. Jag är intresserad av knutpunkterna i denhär väven. Var och hur överlappar vi varandra?

Då jag under processens gång gått igenom skissmaterial har jag vid några tillfällen upptäckt att en idé redan förverkligats i snarlik form. Det har t.ex. handlat om att ta tillvara solvärme ur asfalt eller att lagra energi i svänghjul. När sådant sker känner jag först en frustration över att jag själv inte hunnit utveckla idéen längre men kommer snabbt till insikt – mina idéer är inte unika. Jordklotet bebos av drygt 7 miljarder individer. E ersom det handlar om enkla och elementära idéer har liknande tankar givetvis funnits, nns och kommer att nnas. Högst troligt nns det ett stort antal andra människor med liknande skisser i byrålådan. De esta tankar är redan tänkta.

Ett exempel: En kväll satt jag och funderade på elbilar. E ersom batteripaketen hur som helst är tunga räknade jag grovt på ifall snabbt roterande svänghjul (gärna med ställbart tröghetsmoment) kunde utnyttjas istället. I ett stort svänghjul med motsvarande vikt kunde rätt mycket energi lagras. Förmodligen uppstår p.g.a. gyroe ekten vissa komplikationer vad gäller styrförmågan. Den

lagrade energin borde dessutom konsumeras så “färsk” som möjligt, annars förloras en stor del genom värmefriktion i systemet. När jag vid ett senare tillfälle läste en tidningsartikel insåg jag att liknande system redan nns. Det handlar om beprövad teknik som tillämpas i bl.a. KERS-system (Kinetic Energy Recovery System) i formulabilar, bussar och lastbilar.1 Principen tillämpas också i säkerhetssystem på sjukhus och i datacentraler.2 Där kan reservenergi vid behov fås från magnetiskt lagrade svänghjul som roterar i vacuum. Jag menar dock att vi inte skall låta oss nedslås av att saker redan är uppfunna. Säkerligen kan vi hitta nya tillämpningar för dylika enkla principer. Hur kunde vi t.ex. i samband med forskningsexpeditioner i polarområden kostnadse ektivt lagra energi, och jämna ut variationer i vindkra ? En enkel lösning kunde eventuellt vara att sätta stora cirkulära ytande isblock i rotation (se sid 116).

Jag tror att många problem kunde lösas genom att “tänka enklare” och tillämpa gammal beprövad kunskap på alternativa sätt – istället för att göra saker onödigt invecklade.

Fastän jag, när det gäller några skisser, alltså senare har stött på på liknande idéer på annat håll har jag ändå valt att publicera mina egna versioner. Jag tror trots allt att nyansskillnader kan tillföra diskussionen nya dimensioner.

1. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kinetic_Energy_Recovery_System

2. http://www.dicardiology.com/article/green-alternative-medical-imaging-backup-power-systems

8. Eftertanke

“Man kan inte förändra världen, det vet ju alla. Men det fanns såna som inte visste det och de förändrade världen.”

-

George Bernard Shaw (1856-1950)

Projektet har för min egen del bidragit till en förändring i tankesätt. Genom att förenkla arbetsprocessen vad gäller uttryck, material och metoder har det frigjorts mera tid för tankar och handarbete.

Jag är allt mer övertygad om att lösningen på de esta problem ligger i det enkla. Genom att krångla till saker slösar vi både tid och resurser.

En insikt som jag har fått är att vi i princip kunde bedriva enkel forskning och produktutveckling så gott som kostnadsfritt. Det enda som behövs är tid, återvunnet material samt enkla verktyg. Över öd leder o a till förslappning och upprepande av normer. Varför fundera på alternativ när vardagen bekvämt rullar på enligt tidigare modell? Över öd stöder inte nödvändigtvis innovation, det kan faktiskt vara tvärtom. Nöden är inte utan orsak upp nningarnas moder. Ett inspirerande exempel på hur pedagogiska experiment kan utföras med minimala resurser åskådliggörs t.ex. i Arvind Guptas webbföreläsning Turning trash into toys for learning. 1

Det har varit inspirerande att arbeta med återanvänt material. Objekten laddas automatiskt med unika berättelser – i motsats till ifall jag skulle ha införska at nya material, som till det yttre är anonyma. En av skulpturerna (se sid 167) återkallar exempelvis hos mig själv minnen från dotterns sexårskalas (lemonad aska), en skidtur då hon i en uppförsbacke ramlade (avbruten skidstav), en enkel men närande lunch med kikärter (konservburk), en sketur med borttappat favoritdrag ( skelina) samt ett besök vid ett tryckeri (gammal tryckplåt).

Att konstruera fysiska miniatyrmodeller har känts tidse ektivt och mer belönande än att visualisera virtuellt i 3D. Samtidigt som händerna arbetade fysiskt utvecklades tankarna på ett helt annat sätt än ifall jag skulle ha suttit stilla vid en dator och utfört monotona musklick. Fysiska modeller gav därtill direkt en uppfattning om ifall en konstruktion fungerar i praktiken. Vid några tillfällen, när jag testade vindturbiner med hjälp av en bords äkt, gick verkligheten tvärs emot intuitionen. Turbinen roterade bakvägen, i motsatt riktning än den tilltänkta. Under arbetsprocessen har jag medvetet minskat på modellernas storlek varte er och förenklat dem konstruktionsmässigt. Detta för att spara ännu mera tid och material.

Jag har under arbetsprocessen medvetet försökt avskärma mig från digitala sammanhang, så långt som det har varit möjligt. I och med detta har jag återupptäckt den rofylldhet som nns i repetitiva arbetsmoment. Att slipa, borra, klippa, skruva och sy känns nästan meditativt. Handen stöder de nitivt tanken. De praktiska momenten ger tid för re ektion. Det är o ast i de stunderna som lösningar på problem föds.

Jag vill med projektet illustrera en alternativ kreativ process, som på inga sätt är fullständig. Är vi enbart fokuserade på att lyckas och söker det “enda rätta svaret” skapar vi ingen grogrund för nytänkande.

Vi måste våga tänka fel, riskera att misslyckas och inte vara rädda för att framstå som naiva.

Då jag med blomkanna “vattnat mina ytlager” har jag osökt re ekterat över begreppet “att odla idéer”, och att de behöver både tid och omsorg för att mogna. När jag har sytt tygbitar har jag funderat på det feministiska perspektivet. Den teknik som vi omges av idag är företrädesvis kylig, hård och oetisk – formulerad och formad av patriarkatet. Vi behöver de nitivt tänka om. Till en början kan vi alltid leka med nya begrepp – t.ex. Feminik eller Feministik (Feministisk teknik).

Vi lever i en extrovert tidsålder där alla skall höras och synas – till varje pris. Vi måste bli bättre på att lyssna, kommunikation handlar lika mycket om att lyssna som att göra sig hörd. Eller för att citera Good News Magazines ledord: Du behöver inte skrika högst för att bli hörd, eller vara störst för att bli sedd. När du visar respekt för den du pratar med, och engagemang för det du pratar om, kan det vara tillräckligt spännande med en viskning. 2 Det är i fördomsfria möten och diskussioner som spännande saker kan uppstå.

Jag tror att vi genom långsamt tänkande, lågteknologi och delande kan skapa en hållbar framtid. Det viktigaste vi behöver är tid. Tid för tankar och tid för varandra, samt en stor portion ödmjukhet.

2. http://goodnewsmagazine.se

Skisser