Simon Gripenberg
Den samiska faggan är formgiven av Astrid Båhl, och den togs i bruk 1986. Cirkeln symboliserar andlighet, solen och månen. Rött illustrerar eld, värme och kärlek. Grönt står för växterna och naturen, gult för solen och blått för vattnet.
Pärmbild: Nagir Varri – Drømme fjellet, 1/1, mixed media, © Astrid Båhl 2021Simon Gripenberg
Sápmi–Svenskfnland : Samtal om kultur, miljö och rättvisa
Idé och förverkligande: Simon Gripenberg
Text och layout: Simon Gripenberg
Språkgranskning: Linda Huldén
ISBN 978-952-65101-0-1 (mjuka pärmar)
ISBN 978-952-65101-1-8 (PDF)
Förlag: Jordnära
Tryck: Forsberg Printed Communication Ab Oy, Jakobstad, 2022
Papper: Multi Offset 190/120 gram (miljöcertiferat enligt Ecolabel och PEFC)
Upplaga: 500 ex.
Denna publikation har möjliggjorts med stöd från Svenska kulturfonden och Svensk-Österbottniska Samfundet
Publikationen delas genom icke-kommersiell Creative Commons-licens (CC BY-NC-ND 4.0), men observera att vissa enskilda bilder är upphovsrättsskyddade (©) och inte får användas fristående i andra sammanhang utan fotografens tillåtelse!
52
58
76
Utsikt från Røstlandet mot nordost. Någonstans bakom dimhöljda Værøy ligger spetsen av Lufuohttá (Lofoten).
Foto: © Simon Gripenberg
I sjätte klass i lågstadiet bar det traditionsenligt av på lägerskola till Äkäslompolo i Lappland – som de norra delarna av Finland kallades på den tiden. Under lägerveckan gjorde vi ett fertal längre dagsvandringar. Ruskan var sagolikt färgsprakande och luften fantastiskt frisk att andas. Innan vi åkte hem stannade vi till vid den lokala souvenirshopen. Jag köpte en liten slidkniv som jag senare fitigt kom att använda, bland annat för att tälja visselpipor av vide. Knivens skaft var slarvigt utsågat ur ett renhorn och hafsigt dekorerat med ett fjällandskap – förmodligen inristat med lödkolv. Jag var stolt över min lilla täljkniv, men som 11-åring refekterade jag inte desto mer över om detta var äkta duodji (samiskt hantverk) eller kulturell appropriering. Efter en tid blev knivseggen ohjälpligt slö och den lilla renskinnstofsen som suttit fastlimmad på läderslidan ramlade av. Kniven hamnade längst bak i nedersta skrivbordslådan.
Under sportloven åkte vi ibland till fjällen, exempelvis till Borgafjäll (Båargese) och Tärnaby (Dearna), och som ung vuxen har jag vandrat vid Kebnekaise (Giebmegáisi) och genom Sarek. Jag minns hur jag bland annat på fjälltopparna Duolbagorni och Vuojnestjåhkkå samt tältplatserna intill strida Guhkesvakkjåhkå och magiskt spegelblanka Bierikjávrre refekterade över platsernas samiska namn och historia.
Åren passerade. Jag hade fortsättningsvis ett stort behov av att vistas i naturen och ett intresse för miljöfrågor hade väckts inom mig, men efter gymnasiet fck jag för mig att påbörja studier vid Tekniska högskolan (numera Aalto-universitetet) i Esbo. Under ungdomsåren hade jag prenumererat på den populärvetenskapliga tidskriften Illustrerad Vetenskap, som genom färgglada artiklar år efter år försäkrade läsaren om att fusionsenergin inom en snar framtid kommer att trygga hela civilisationens energibehov på ett miljövänligt sätt. Liksom många andra indoktrinerades jag i att vi genom teknik och tillväxt kan lösa världens alla problem. Denna illusion blev dock kortvarig. Efter ett par tröga studieår med dålig motivation och halvhjärtade insatser insåg jag att jag kommit till vägs ände, och att min värdegrund var en annan. Jag gjorde därför en helomvändning och utbildade mig istället till bildkonstnär. Äntligen fann jag det jag letat efter. Istället för springa vidare i normernas ekorrhjul fck jag genom konsten fullständigt fritt
formulera, utveckla och visualisera min innersta tankar, idéer och känslor. Att jag blev konstnär är på sätt och vis en paradox i och med att jag till min personlighet är rätt introvert och tillbakadragen. Miljöengagemanget växte med åren och när jag själv blev förälder utkristalliserades tematiken ännu tydligare: Jag vill på alla tänkbara sätt bidra till att synliggöra hållbarhetsfrågor kring miljö, klimat och biologisk mångfald. Efter att ha utsatts för mobbing i grundskolan utvecklade jag ett starkt rättspatos, och brinner således också för frågor som berör mjuka värden, inkludering och social rättvisa. Mitt intresse för alternativa berättelser har under åren fört mig i kontakt med många inspirerande oliktänkare – även inom Svenskfnland. Finlandssvenskarna utgör omkring 5 procent av Finlands befolkning och Svenskfnland defnieras geografskt sett som de områden där största delen av fnlandssvenskarna är bosatta, det vill säga kustregionerna i Österbotten, Åboland och Nyland – vissa räknar också in Åland (mer information fnns på Svenska Finlands folktings webbplats: folktinget.f). Svenskfnland kallas skämtsamt för ”ankdammen” eftersom det sociala sammanhanget är så begränsat, och det därför ibland råder ett konservativt konsensustänkande i vissa frågor. Genom denna publikation vill jag lyfta fram några av de progressiva och normkritiska röster som fnns inom Svenskfnland.
Under de senaste åren har mitt intresse för Sápmi väckts till liv på allvar. Hösten 2018 tillbringade jag en månad på Mustarinda (www.mustarinda.f) som ligger intill Paljakka naturreservat – ett residens där man genom kultur och vetenskap utforskar hur en post-fossil framtid kan se ut. Vistelsen var mycket inspirerande, men det var samtidigt sorgligt att påminnas om att vi i Finland lever med lögnen att vi har massvis med skog, när det i själva verket återstår endast några få procent naturskog – resten är monotona trädplantager.
Sensommaren 2020 vistades jag på konstnärsresidenset Røst AiR (se rostair.com) som fnns ute på fyrön Skomvær i Norska havet, söder om Lufuohttá (Lofoten). Under resan fck jag en inblick i den sjösamiska kulturen. Efter residensperioden publicerade jag boken Views and Visions from the Wild (se issuu.com/simonshares) och skrev en tredelad reportageserie om Sápmi som publicerades i Vasabladet och Österbottens Tidning i samband med den samiska nationaldagen, den 6 februari 2021. Därefter har jag också skrivit insändare som berör Sápmi. Genom nyheter, artiklar, böcker och dokumentärer har jag fördjupat mig
i det samiska och jag har rörts till tårar av flmer såsom Sameblod och Eatnameamet – Vår tysta kamp. Som redaktör för en folkmusiktidskrift har jag besökt folkmusikfestivaler där jag kommit i kontakt med såväl traditionell som modern samisk folkmusik, allt från Mari Boine till Gájanas. Som tillhörande den fnlandssvenska minoriteten har jag visserligen vid ett fåtal tillfällen bemötts med fördomar, men ändå alltid känt mig oerhört privilegierad. Svenskan är historiskt ett nationalspråk i Finland och som fnlandssvensk är mina grundrättigheter tillgodosedda. Finlandssvenskar har enligt fnsk lag rätt till skola, vård, omsorg och rättshjälp på sitt eget modersmål. Samerna har däremot under århundraden fått utstå förtryck och förnedring av alla de slag: tvångförfyttningar, tvångskristnande, förbud att tala samiska, placeringar av barn på nomadskolor, skallmätningar, nakenfotografering, uppvisning på cirkusar i Mellaneuropa, förlöjligande i humorprogram samt kulturell appropriering av dräkter, jojk och hantverk. Trots att samerna utgör Europas enda urfolk har våra politiker fortfarande inte ens ratifcerat ILO 169, konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Samerna får ännu i denna dag utstå hat och aggressiv nykolonialism i form av landgrabbing och exploatering av sina marker genom till exempel gruvdrift, vindkraft och storskaligt statligt skogsbruk. Konfikter gällande fske- och jakträttigheter är även vanliga.
Det har till och med förekommit försök från majoritetsbefolkningens sida att infltrera den samiska vallängden i syfte att påverka beslutsfattandet i Sametinget.
Mitt engagemang för och min solidaritet gentemot Sápmi har ökat vartefter jag har lärt mig mera och börjat urskilja nyanserna.
Genom arbetet med denna publikation har jag haft förmånen att ytterligare få fördjupa mig i det samiska, bland annat genom att träfa och intervjua intressanta personer. Samtidigt som jag vill synliggöra de orättvisor som fortfarande existerar vill jag lyfta fram den samiska kulturen och kunskapen, och visa på mångfalden.
Parallellt med detta publikationsprojekt har jag arbetat med ett konstprojekt som berör bland annat lågteknologi, förnyelsebar energi och biomimik – det vill säga att ödmjukt inspireras av naturens egna geniala problemlösningsförmåga. Tillsammans med en samisk konstnär planerar jag för närvarande en gemensam utställning, som förhoppningsvis kommer att visas upp i såväl Sápmi som Svenskfnland under 2023. Jag har medvetet hållit arbetsprocesserna för publikationen och konstprojektet åtskilda, men tänker ändå att det fnns ett fertal intressanta berö-
ringspunkter. Den samiska överlevnadsstrategin har genom tiderna byggt på en samexistens med och ett iakttagande av naturen och dess skiftningar, samt på improvisation –förmågor som vi inom det så kallade ”moderna västerländska samhället” till stor del har förlorat. Jag föreställer mig således att samerna, som under årtusenden levt i nära samklang med naturen, ägnat sig åt biomimik långt innan begreppet överhuvudtaget defnierades.
Jag ser det som naivt önsketänkande att vi skulle kunna lösa klimatkrisen och den ekologiska krisen enbart genom grön tillväxt. Vi behöver förstås utveckla miljövänligare teknik, men denna gröna omställning får inte försämra biosfärens bärkraft ytterligare och inte heller ske på bekostnad av urfolkens livsutrymme. Primärt bör vi förändra vår syn på oss själva och vårt förhållande till resten av naturen. När det gäller detta besitter ursprungsfolk, såsom samerna, ovärderliga erfarenheter. Det vore nu dags för människor i majoritet och maktposition att ödmjukt lyssna och lära, och genom eget ansvar delta i skapandet av en hållbar framtidsberättelse.
Jag är fullt medveten om att det är riskabelt att som utomstående förmedla någon annans historia, och denna publikation är ofrånkomligen färgad av min egen bakgrund. Gränsen till exotisering och kulturell appropriering är hårfn och det är därför ytterst viktigt med inkludering och ödmjukhet. Samtidigt känns tematiken alltför angelägen för att jag skulle ha undvikit detta projekt på grund av feghet. Jag känner att även människor utanför Sápmi har en skyldighet att belysa orättvisorna, samt ge utrymme för det samiska perspektivet. Som redaktör för publikationen har mitt huvudsakliga fokus under arbetsprocessen varit att lyssna och lära. Istället för strikta intervjuer har jag medvetet strävat efter att skapa öppna och ärliga samtal. Våren 2022 gjorde jag en cirka 3000 kilometer lång roadtrip genom Sápmi. Jag besökte många museer och passade på att göra några av de intervjuer som ingår i denna publikation – resten genomfördes via videolänk eller telefon. Sammanlagt blev det tolv samtal, hälften inom Svenskfnland och hälften med personer bosatta i Sápmi. Eftersom jag har varit tvungen att begränsa materialets omfång har jag valt att fokusera främst på områdena kultur och aktivism, och endast förmått lyfta fram en bråkdel av alla intressanta röster. Samtidigt har jag strävat efter bredd och balans när det gäller exempelvis konstformer, genus och geografsk spridning. Jag inser givetvis att denna publikation inte på långt när representerar hela Sápmi och Svenskfnland – och att det säkerligen fnns samer och fnlandssvenskar som inte känner igen sig i de tankar som lyfts fram. När man har två tydliga utgångsperspektiv – det samiska och det fnlandssvenska – fnns det förstås en risk
för att man ibland kategoriserar. Min strävan har dock varit att hålla fokus på det fördomsfria samtalet, och att berättelserna ska sammanfätas med varandra. Som människor är vi alla innerst inne väldigt lika, och det känns därför viktigt att motarbeta stereotypier. Jag känner också själv att jag passar dåligt in i klichébilden av en fnlandssvensk.
Arbetsnamnet för publikationen var ursprungligen Sápmi–Svenskfnland : minoritet möter minoritet. Mina frågeställningar var bland annat följande: Vilka beröringspunkter fnns det mellan det samiska och det fnlandssvenska? Vilka är de kulturella skillnaderna och likheterna? Vad kan vi lära oss av varandra? Utgångspunkten för projektet var ett intresse för vad som uppstår i mötet mellan två minoriteter. Samiska och fnlandssvenska konstnärer och aktivister utgör dessutom minoriteter inom respektive minoritet. Under processens gång har jag valt att ändra på rubriken. Matematiskt sett utgör samerna, liksom fnlandssvenskarna, förstås en minoritet, men jag har insett att det är bättre att istället konsekvent använda ordet urfolk då jag talar om samer. Ordet minoritet är förminskande och bidrar i värsta fall till att rättfärdiga fortsatt förtryck.
På ett generellt plan är min tanke och förhoppning att vi, fnlandssvenskar och samer, genom att mötas fördomsfritt kan hitta inspiration och stöd hos varandra – detsamma gäller förstås i alla former av gränsöverskridande möten. På ett personligt plan har detta projekt varit både
ögonöppnande och smärtsamt. Jag inser att det fortfarande fnns många oläkta sår och en del känsliga frågeställningar har därför lämnats utanför texten. Samtidigt har arbetet med publikationen varit väldigt inspirerande, lärorikt och hoppingivande. Till all lycka fnns det väldigt många engagerade, omtänksamma, pålästa, inspirerande och modiga människor som kämpar för allas vår gemensamma framtid. Publikationen är gjord på svenska eftersom det är mitt modersmål. Ortnamnen i Sápmi är mestadels skrivna på samiska för att uppmärksamma läsaren på den språkliga kolonialism som utövats i norr. Det känns som att vi inom Norden har stora kunskapsluckor när det gäller urfolket samerna och att Sápmi fortfarande utgör en blind fäck i vårt kollektiva medvetande. Min målsättning är att denna publikation synliggör detta och jag hoppas att du som läsare blir nyfken på att lära dig mer om Sápmi och samerna, och deras historia och kultur. På ett personligt plan föreställer jag mig att jag genom detta projekt samtidigt kan försonas med den 11-åriga kolonisatören som i samband med lägerskolan ovetandes köpte den där fejk-kniven.
Ett stort tack till alla er som medverkat och gjort denna publikation möjlig! Giitu!
(eftersom en del av intervjuerna gjordes under våren har det hunnit hända en del. Bland annat har svenska regeringen gett tillstånd för en gruva i Gállok, kärnkraftverksbygget vid Hanhikivi har stoppats på grund av Ukrainakriget och i skrivanade stund grälar Finlands regering om förnyandet av den gamla sametingslagen från 1995, förf. anm.)
Författaren på väg mot Čáhcesuolu (Vadsø). I bakgrunden syns Vuonnabahta (Varangerbotn). Foto: © Simon Gripenberg
Jenni ser sig mer som aktivist än renodlad konstnär.
När statsgränserna stängdes på grund av coronan skars resvägarna inom Sápmi av och vardagen blev mer komplicerad även för Jenni Laiti, som kommer från Anár (Enare) men är bosatt i Jåhkåmåhkke (Jokkmokk). Jenni ägnar sig av nödtvång åt artivism
(aktivism genom konst). Hon kämpar för sitt urfolks marker och rättigheter, bland annat genom att protestera mot statens skogsskövling och den planerade ishavsbanan –bägge ödesdigra för den samiska kulturen. För tillfället är en potentiell gruvetablering i Gállok utanför Jåhkåmåhkke en brinnande aktuell fråga. Efter att den svenska näringsministern uttryckt att han ”älskar gruvor” har ett brittiskt gruvbolags – för övrigt samma bolag som involverats i batterifabrikprojektet GigaVaasa – aktie rusat i höjden. Sverige kommer inom kort att ta ett beslut om en eventuell gruvetablering i Gállok.
(I slutet av mars, efter det att intervjun gjordes, gav svenska regeringen tillstånd för en gruvetablering i Gállok, förf. anm.)
Vi planerade först in en Zoom-intervju i januari, men på grund av att frågan om Gállok snabbt blev akut fyttade vi fram tidpunkten för vårt samtal. Nu har Jenni tid att prata ungefär en timme innan hon måste rusa vidare. Vi kommer överens om att samtala på fnska eftersom mina kunskaper i samiska är obefntliga och Jenni känner sig något osäker på svenska. Hunden Čalmmo söker uppmärksamhet på datorskärmen samtidigt som vi börjar med att diskutera om konst och konstnärskap. – Jag tycker inte om att defniera saker och tänker att det jag sysslar med inte är renodlad konst. Mestadels arbetar jag tillsammans med olika communities. Jag ser mig inte själv som en konstnär utan för mig handlar det främst om att arbeta för rättvisa och rättigheten att få leva fritt. För mig är inte konsten i sig utgångspunkten utan jag utgår från livet.
Manifestationen Punainen linja
(den röda linjen) är ett exempel på en aktion som Jenni arrangerade 2018 tillsammans med Greenpeace, ungdomsorganisationen Sáminuorra och lokala krafter i närheten av Soađegilli (Sodankylä). Man skapade symboliskt en gräns av rödklädda människor och röda banderoller för att visa att Ishavsbanan, som skulle klyva Sápmi mitt itu och avsevärt försvåra renskötseln, inte är ett välkommet projekt. Det handlade alltså dels om en protest, dels om en skyddsåtgärd för att värna om den unika och värdefulla miljön.
En omvälvande upplevelse för Jenni var när den fnska staten för snart 20 år sedan, medan hon som 20-åring fortfarande var bosatt Anár, ville skövla de sista urskogarna i norr. I samband med det kom hon i kontakt med metoder såsom civil olydnad, vilket har kommit att forma henne som person. En lång och envis kamp gav till sist resultat och ett stort skogsområde blev till all lycka skyddat. Kampen kring gruvetableringen i Gállok har pågått i snart tio år.
– Det är länge sedan jag senast var i Anár. Numera bor jag i Jåhkåmåhkke tillsammans med min familj – vi har två barn. Därför är jag väldig engagerad i striden om Gállok, men på sistone har jag också ofta besökt Deatnu (Tana älv), där jag arbetar med frågor kring fsket och
självbestämmanderätten. Jag är faktiskt på väg till Deatnu nu direkt efter den här intervjun. Coronan har varit extra tung för oss samer då statsgränserna plötsligt blev så tydliga. Nu är det tack och lov åter enklare att röra sig. Svenska staten har utlovat ett beslut angående Gállok i mitten av mars, men Jenni tror det är möjligt att tidtabellen fördröjs eftersom svenskar överlag är så konfikträdda. Gruvfrågan fck mer synlighet i media efter att näringsministern sagt att han ”älskar gruvor”. Många personer, instanser och organisationer – allt från Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén och aktivisten Greta Thunberg till Unesco och FN – har ofentligt ställt sig starkt kritiska till etableringen, och en namninsamling med 70 000 underskrifter har lämnats in till regeringen. Jag frågar Jenni hur man som utomstående bäst kan stödja samerna i deras kamp för sin mark och sina rättigheter.
– Det fnns ingen kritisk diskussion om samhällsutvecklingen på ett bredare plan – jag hoppas att en sådan uppstår. Allmän greenwashing har gjort att människor tror att tekniken och elektriferingen är lösningen på allt. Det fnns också en utbredd grönkolonialism. Den energi som utmålas som grön är i själva verket oftast grå. Trots att man pratar om grön utveckling är det alltid någonting som förstörs – vare sig det gäller vattenkraft, vindkraft eller batteriteknologi. Det allra viktigaste vore att refektera kring och förändra vår uppfattning om vad ett gott liv innefattar. Tekniken är inte lösningen.
En annan – minst lika viktig – dimension av hållbarhet är den kulturella. Samisk kultur – till exempel renar, jojk, hantverk och dräkter – har ofta felaktigt utnyttjats i allt från marknadsföring av icke-samiska evenemang till försäljning av falska souvenirer. Jag passar på att fråga Jenni om hennes syn på kulturell appropriering av den samiska kulturen. Har det blivit bättre med åren, hur ser situationen ut idag?
– Den frågan känns verkligen irrelevant just nu då vi befnner oss mitt i en accelererande klimatkris. Världen håller bokstavligen på att gå under. Den årliga medeltemperaturen i Jåhkåmåhkke har redan ökat med 2˚C, och fortsätter detta innebär det snart slutet för vår värld
"Det fnns ingen kritisk diskussion om samhällsutvecklingen"
den samiska kulturen. Vi upplever inga normala vintrar mer. När det efter perioder med plusgrader fryser till igen bildas en isskorpa som renen omöjligt kan ta sig igenom när den söker efter föda.
Under den gångna vintern har vi fått läsa nyheter om stora renhjordar på upp till 8000 djur som försvunnit och rymt långa sträckor i sitt desperata sökande efter föda. Krisen är med andra ord redan här och den är väldigt konkret. Vilka medel och metoder behövs för att få till en förändring? Jag ber Jenni berätta om sina tankar kring aktivism och artivism.
– Jag tycker som sagt inte om defnitionsfrågor utan tänker att vi behöver använda alla tänkbara tillvägagångssätt som fnns för att få till stånd en förändring. Vi måste inse att lösningarna inte fnns inom samma system som orsakat alla dessa kriser. Det gäller att åstadkomma så många störningsmoment som möjligt så att det blir omöjligt att fortsätta på den ohållbara kursen. Vi kan
konstatera att åtgärderna hittills inte räcker till på långt när och att tidtabellen är ytterst snäv – vi har 8–9 år på oss när det gäller klimatkrisen och behöver se en mycket större och snabbare förändring än hittills.
Att vara miljöaktivist kan ibland kännas som en ensam David mot Goliat-kamp, och för att orka är det förstås viktigt att hitta likasinnade. Jag frågar Jenni ifall samerna har ett starkt samarbete med och stöd av andra ursprungsfolk – och hur vi inom Svenskfnland kan väcka intresse, solidaritet och engagemang för det samiska. Med erfarenheterna av att båda tillhör minoriteter – om man jämför är fnlandssvenskar förstås ytterst privilegierade – tänker jag mig att vi både skulle kunna hitta stöd hos och få inspiration av varandra. – Visst är det viktigt med gemenskaperna mellan
Banderoll i ett rengärde i samband med aktionen Punainen linja.
Foto: © Greenpeace Finland
ursprungsfolk. Pandemin har förstås påverkat oss alla och gjort detta extra tydligt – man saknar sitt folk. Vissa bekanta har jag inte sett på fera år. Vill man som utomstående engagera sig och få en bild av vår situation så lönar det sig till exempel att följa med sannings- och försoningskommissionens arbete, som nyligen påbörjats – äntligen tar man på något sätt itu med Finlands kolonialistiska historia. Läs gärna Veli-Pekka Lehtolas bok Saamelaiset suomalaiset (SKS, 2012). Han är professor i samisk kultur vid Uleåborgs universitet. Andra böcker som jag starkt rekommenderar är Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit (Norstedts, 2020), som handlar om tvångsförfyttningar i Sverige, och Niilas Holmbergs Halla Helle (Gummerus kustannus, 2021). Två bra flmer är Eatnameamet – Vår tysta kamp (2021) och Sameblod (2016).
Vill man bekanta sig med samernas historia och situation fnns det alltså massvis med kunskap och fakta – det gäller bara att öppna ögonen och engagera sig. Jag läste en gång en intervju med Petra Laiti, som bland annat varit aktiv inom den samiska ungdomsorganisationen Suomen saamelaisnuoret ry och arbetat som assistent till tidigare inrikesministern Maria Ohisalo. Petra, som för övrigt är Jennis brorsdotter, menade att det är trevligt att folk ställer frågor till henne om Sápmi och det samiska men att det ibland kan kännas tröttsamt att agera som
jourhavande same, eftersom informationen fnns lätt tillgänglig för alla som är intresserade av att själva söka fram den.
– Var och en kan förstås fördjupa sig i ämnet på egen hand, men som jag ser det har också skolan – och därigenom politiken – ett stort ansvar för att barn skall få lära sig mer om det samiska.
Jenni frågar mig om mitt eget skapande och min aktivism. Då jag berättar att jag kombinerar konst och teknik för att på lekfulla sätt – bland annat genom lågteknologi och biomimik – visionera ”mjukare” tekniska lösningar, funderar hon ifall en del av lösningen kunde vara att ha en större andel kvinnor inom de tekniska branscherna.
– De festa besluten tas av rika vita män över 60 år. Dessutom är de vänner sinsemellan. Detta ser man också tydligt i Gállok. Före detta ministrar skyddar varandra för att bli ännu rikare. Som jag ser det är männen en central del av problematiken – man kan säga att klimat- och hållbarhetskrisen är ett väldigt manligt problem. Det är frustrerande att höra påståenden som ”Jo, vi har en fn dialog”, när det i själva verket är fråga om en monolog. Konventionen om urfolk och stamfolk, ILO 169, har till
exempel ingen som helst betydelse i praktiken. Norge har undertecknat ILO 169, men ändå driver man igenom nya gruvprojekt och vindkraftsparker. De som beslutar skyddar sin egen hegemoni. De gör som de tycker och får igenom de festa av projekten. Jag har som sagt svårt att tro att lösningen fnns inom samma system som skapat problemen.
De festa människor vill inte tänka på en stundande ekokatastrof utan blundar hellre och hoppas passivt på det bästa. Jenni konstaterar frustrerat att ingenting förändras enbart av hopp och en blind tilltro till systemet – jag kan tyvärr inte annat än hålla med henne.
För ett antal år sedan tillbringade Jenni en tid på konstnärsresidenset Pikene på Broen, som ligger i Girkonjárga (Kirkenes). Residenset är internationellt och har ingen direkt samisk koppling. Hon berättar att vistelsen och upplevelsen inte enbart var trevlig. – Med tanke på klimatkrisen och Norge som oljeland blev min oro för klimatet obehagligt konkret: här vid Ishavet tar vägen slut – vi kan inte fy längre norrut. Eftersom jag har följt med klimatdiskussionerna i både
Finland, Sverige och Norge har jag konstaterat att det i Norge fnns väldigt lite debatt över huvud taget. Folket är hjärntvättat av oljeindustrin. Samtidigt har Norge störst andel elbilar i världen. Människor tänker att de passar på att köra lite mer nu när de har elbil och refekterar inte över att materialen och energin kommer någonstans ifrån.
De skulle ha varit intressant att fortsätta vårt samtal, men tiden har rusat iväg och vi måste avsluta eftersom Jenni skall köra iväg mot Deatnu. Hon hinner bekräfta att konstnärskollektivet Dáiddadállu i Guovdageaidnu (Kautokeino) är verkligt unikt.
– De gör ett viktigt arbete och är verkliga föregångare. En annan intressant plats är Lássagámmi som fnns i Ivgobahta (Skibotn) och drivs av en stiftelse – där har jag också själv vistats. Vill du fördjupa dig vidare i det samiska så fnns förstås Sametingets hemsida (www.sametinget. se). Besök gärna till exempel de samiska muséerna i Anár och Romsa (Tromsø). Hoppas du får tag i fer samiska personer att intervjua – många av oss har rätt fullt upp just nu.
Jag tackar Jenni för den givande pratstunden och känner mig ännu lite klokare.
– Paula och Eeva-Stiina brinner för hållbarhet.
På klimatseminariet ”PowerShift” som arrangerades i Helsingfors 2017 kom jag i kontakt med Paula och Eeva-Stiina Lönnemo. Paret brinner för hållbarhetsfrågor och är initiativtagare till Salon TasausKohtuusPaja (TaKoPaja) och Meidän metsämme–Våra skogar, som bland annat arrangerar författarbesök och skriver ställningstaganden samt inbjuder till fördomsfria dialoger om skogens framtid. Som självhushållare har de både odlingar, höns och får. Genom Fridays for Future och Elokapina utövar de aktivism och civil olydnad för att skapa uppmärksamhet kring klimat- och miljöfrågorna.
Ibland är det trots allt praktiskt med högteknologiska lösningar. Jag väljer att intervjua Paula via Zoom – dels på grund av coronaläget, dels helt enkelt för att vi befnner oss i olika delar av landet. Jag har informerat henne om att jag håller på med ett projekt som berör minoriteter samt aktivism i Svenskfnland och Sápmi, och därför gärna gör en intervju – Paula och Eeva-Stiina är några av mina stora förebilder och inspirationskällor. Jag kopplar upp mig och det är ett kärt återseende att få möta Paula på datorskärmen. Inför vårt samtal har hon plockat fram några favoritböcker som hon kom att tänka på i sammanhanget.
– När det gäller det samiska så är Den samiska vandringsrösten – Jag är kunskapen (Telegram Bokförlag, 2002) av Anna Bornstein och Laila Spik en bok som jag tyckte mycket om. Jag kom också att tänka på Making Peace with the Earth (Pluto Press, 2013) av Vandana Shiva och jag tänker att det fnns paralleller när man jämför situationen i Sápmi och Indien. Genom politik som möjliggör landgrabbing och monokulturella landskap förstörs möjligheterna att fortsätta i samma spår som tidigare generationer. Både samerna och de indiska bönderna lider av storbolagens framfart och klimatförändringen. Urfolken, som förorsakat minst skada och härbärgerar största delen av planetens biodiversitet, drabbas som vanligt mest. Den tredje boken som jag plockat fram är Halla Helle (Gummerus, 2021) av Niillas Holmberg. Den är väldigt mångbottnad så jag ska nog läsa den på nytt. Huvudpersonen är en konstnär som drabbas av ett psykiskt sammanbrott. När hon sedan börjar skriva upp sina drömmar spelar en groda en central roll – jag ska inte berätta för mycket.
Paula konstaterar att tillvaron förstås kan bli kontrastfylld och psykiskt utmanande när man själv värnar om traditioner och nedärvd kunskap samtidigt som världen blir allt mer teknikfokuserad. Själv äger hon ingen smarttelefon och skäms över sina dåliga it-kunskaper.
– Vi trivs med att leva enkelt och jordnära. Man har ett närmare förhållande till naturen och elementen och känner att man är en del av en organisk helhet. I betongöknen känner jag mig väldigt avskärmad – även från årstiderna.
Vi pratar vidare om Sápmi och jag berättar att jag nyligen såg ett berörande Facebook-inlägg av artisten Maxida
Märak. Hon och hennes dotter krävde svar av Sveriges regering angående en gruvetablering i Gállok utanför
Jåhkåmåhkke (Jokkmokk). Den upprivande processen har pågått i snart tio år. Samma gruvbolag är nu involverat i en batterifabrik som planeras i Vasa.
– Jag är inte helt insatt i gruvindustrin men det känns onekligen som att den genom historien alltid varit smutsig och krävt människoliv – jag har aldrig hört om en gruva som fungerat bra. Nu vill man i jakten på grön energi etablera fer och fer gruvor, vilket avslöjar att vi har en slit och släng-mentalitet och är dåliga på att återvinna och reparera. Den västerländska människan har fjärmat sig från naturen och lider av hybris. Det är defnitivt fel väg att gå. På Kohtuus vaarassa-seminarierna i Koli nationalpark brukar vi använda begreppet ”oljefylla”. Istället för att varva ner vårt fossilberoende så försöker vi lösa dagens problem med samma tankesätt som orsakat problemen. Ännu mer gruvor och landgrabbing är inte en långsiktig lösning. Paula konstaterar att majoriteten fortfarande tyvärr är fast i det gamla paradigmet och att vi inte kommer vidare så länge inget politiskt parti vågar ifrågasätta ekonomisk tillväxt. Själv ser jag här en parallell till klimatforskarna som tvingats prata för döva öron i årtionden. Skärpta ekonomer – såsom E. F. Schumacher, Tim Jackson och Serge Latouche – genomskådade för länge sedan illusionen med evig tillväxt, och det är nu 50 år sedan Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (Bonniers, 1972) skrevs.
– En bok om degrowth som gett mig mycket är Less is More (Windmill Books, 2021) av Jason Hickel – den är enormt bra. Den är på samma gång både historisk, flosofsk och konkret. Hickel är lösningsfokuserad och presenterar många uppbyggande förslag. En annan läsvärd bok är Donutekonomi (Bokförlaget Daidalos, 2021) av nationalekonomen Kate Raworth. Jag tycker för övrigt att det är fnt att till exempel nationalekonomen Sixten Korkman har utvidgat sitt perspektiv genom att uttrycka sin oro gällande hela naturen och klimatet. Jag tilltalas även av tydligheten hos Sitras ledare Mari Pantsar. Hon har en global helhetssyn som sträcker sig bortom 2100 och påtalar till exempel att överkonsumtionen är det största problemet och att endast 9 procent av de råvaror vi tar ut ur naturen cirkuleras – vårt naturresursuttag är horribelt. Jag är övertygad om att alla de kriser vi befnner oss mitt uppe i härrör sig från överproduktionen och överkonsumtionen. Finlands överkonsumtionsdag infaller i år redan den 31 mars.
Vi återgår till nutid och diskuterar Paulas och Eeva-Stiinas brinnande engagemang kring hållbarhetsfrågor. De gör det mesta tillsammans, allt från att sköta om odlingarna och djuren till att arrangera seminarier och delta i miljöaktivism.
– Vi gör det mesta tillsammans som ett team. I helgen ska vi till exempel tova en del av ullen från vårt får Alva. Vi
har ett fertal får, men hon är den enda av rasen Kainuun harmas och hennes ull är otroligt len. Vi brukar ha den fördelningen att jag kardar och Eeva-Stiina spinner. Hela processen från får till strumpa sker alltså under samma tak, här hemma på Lönnemo. Nu i samband med lördagens bastubad ska vi passa på att tova några större stycken som vi kan använda som isolering i nya kastrullmössor. Dessa är väldigt praktiska att ha när vi till exempel lagar mat på kvällen och vill hålla vattnet i de andra kastrullerna varmt ända till morgonen. Det går smidigt att tova i bastun. Vi lägger helt enkelt ullen på ett tygstycke på golvet och rullar den med fötterna samtidigt som vi fuktar den med vatten och tallsåpa.
Jag imponeras av och inspireras av de målmedvetna och konsekventa livsval Paulas och Eeva-Stiinas gjort och gör. De lever verkligen som de lär, verkar trivas i sitt utanförskap och saknar inte det sönderstressade samhället utanför. Jag minns att Eeva-Stiina en gång berättade om en vän som skämtsamt jämförde deras gård Lönnemo med den lilla galliska byn i serien Asterix, en utpost som vägrar anpassa sig till omgivningen. Runt omkring dem plöjer och harvar stora traktorer medan de själva beslutsamt gör allt arbete för hand. När det gäller aktivism berättar Paula att hon redan under skoltiden hade ett starkt rättspatos och reagerade på nöd och orättvisor både i Finland och globalt.
– Eeva-Stiina ägnade sig åt aktivism tidigare än jag, men visst har jag alltid tyckt att det är viktigt med rättvisa, konsekvens och att kunna se helheter. Efter att ha blivit präst arbetade jag som kyrkoherde i Brändö församling på Åland. Där argumenterade jag bland annat för att vi inom församlingen skulle använda rättvisemärkt kafe och kravmärkta disk- och tvättmedel. Eftersom många ålänningar är matproducenter och de bor nära havet förstår de principen med rättvis handel och riskerna med övergödning. Som kyrkoherde kunde jag alltså engagera mig i frågor kring miljö och rättvisa. Vi människor är själva organiska, vi är natur. Som teolog tänker jag att vi har lov att leva av skapelsen men att vi inte bör förstöra den. Det handlar om att hitta balans och samklang.
Paula blev med åren utmattad då hon kände att det nischade arbetet var för tungt för henne som person. Hon arbetar
därför inte längre som kyrkoherde och har därför mer tid och frihet, vilket ger en möjlighet att ägna sig åt större helheter. Hennes mer målmedvetna aktivism växte fram på 2000-talet, i synnerhet genom att hon och Eeva-Stiina tillsammans startade Salon TasausKohtuusPaja. De refekterade mycket över hur vi som medborgare genom aktiva val i vardagen kan påverka samhället. TaKoPaja har genom åren arrangerat seminarier, odlingskurser, bokcirklar och mycket mer. Förra hösten bjöd de till exempel in meteorologen Kerttu Kotakorpi som presenterade sin bok Suomen luonto 2100 (Bazar, 2021).
Jag är själv inte troende och hör inte till kyrkan men är intresserad av att diskutera livsfrågor och ber därför Paulas berätta om sina tankar kring hur kyrkan idag förhåller sig till miljöfrågor.
– Redan när jag studerade teologi var miljöfrågorna viktiga. De ekumeniska texterna på 1970- och 1980-talet var mycket radikalare än idag. Hade vi då lyssnat på varningssignalerna skulle det inte vara lika illa. Jag tycker att miljömedvetenheten inom kyrkan var större förut. Efter att jag blev utbränd och slutade som kyrkoherde fck jag plötsligt tillgång till massor av tid. Jag började läsa mycket, blev mer aktiv i miljöfrågor och via TaKoPaja fck jag kontakt med omställningsmänniskor i hela Finland. Kontakterna och nätverken har varit viktiga för mig. Genom initiativet Ilmastoviisas Salo (Klimatsmarta Salo) arrangerade vi, som en del av Fridays for Future, Perjantait Gretan kanssa (Fredagar med Greta). Under två år strejkade vi varje fredag framför stadshuset i solidaritet med Greta Thunberg, men sedan pandemin bröt ut har vi endast deltagit i ett par globala klimatstrejker per år. Vi är en liten men ettrig grupp. Genom Extinction Rebellions Finlandsavdelning Elokapina har vi också arrangerat en die-in performance på gågatan i Salo. För tillfället sätter vi mycket tid och energi på de skogsdialoger som inleddes för några år sedan i samband med att vi startade medborgarrörelsen Meidän metsämme–Våra skogar. Paula säger att hon känner sig som en försiktig och osäker person, men när jag lyssnar på henne tänker jag tvärtom att det krävs mycket civilkurage för att ägna sig åt sådan aktivism som ofta provocerar majoritetsbefolkningen.
– I synnerhet arbetet med TaKoPaja har varit fruktbart på många sätt. I början fokuserade vi oss på konkreta frågor: hur odlar man naturenligt, hur skafar man sommarhöns och hur bygger man en kompost? Det handlade mes-
"Vi människor är själva organiska, vi är natur"
tadels om självförsörjning och vi hade ett fnt stöd av varandra i projektgrupperna. Den sociala dimensionen var viktig. Första mötet med Meidän metsämme–Våra skogar arrangerade vi i Salo 2017. Nästa möte hölls i Helsingfors. I oktober 2018 arrangerade vi en skogsgala och i samband med den skrev vi också ett ofentligt ställningstagande i skriftlig form. Förhållandena förändras ständigt, till exempel när det gäller rödlistningen av arter, så vi uppdaterar texten vartefter och samarbetar aktivt tillsammans med forskare. Som aktivister behöver vi grunda våra argument i forskningen, så att det inte framstår som att vi protesterar enbart utifrån känslor.
Eeva-Stiina, som nu också syns på skärmen, infikar att det senaste planeringsmötet med Meidän metsämme–Våra skogar faktiskt arrangerades så sent som igår. På grund av pandemin blev det ett förmiddagsmöte på distans där arbetsgruppen utformade frågeställningarna inför den egentliga skogsdialogen som går av stapeln i maj.
– Arbetet med skogsdialogerna går hela tiden framåt. Vi har lärt oss vilka alla aktörer som behöver få komma till tals. Frågeställningarna är många och komplexa: vad är skogen, vad ska vi göra och vad ska vi inte göra med den? Vissa positioner är väldigt låsta medan andra är mer fruktbara. Vi ser det som viktigt att skapa nya kontakter samt utrymme för fördomsfria dialoger, då vi har märkt att detta är ovanligt. Oftast brukar man för syns skull ha med en person från miljösidan, till exempel WWF eller Naturskyddsförbundet, för att ge sken av att det fnns en balans
men om majoriteten företräder skogsindustrin handlar det tyvärr om greenwashing. Vi vill själva ha en jämlik och blandad samling: människor från olika ministerier, representanter från skogindustrin, skogsägare, forskare och miljövårdare, berättar Eeva-Stiina.
Jag beundrar det tålamod som Paula och Eeva-Stiina besitter. De har genom åren förlöjligats, blivit utskällda och kallats för romantiker och idealister utan vetenskaplig förankring. Paula har också erfarit hur man velat tysta ner henne via e-post och telefon. Men kritiken verkar inte bekomma dem. Responsen har trots allt mestadels varit positiv.
– Vi känner att vi driver viktiga frågor och försöker alltid läsa på och förbereda oss så gott vi kan. Vi har en väl sammansatt arbetsgrupp som är idealiskt stor, 5–7 personer. Det har uppstått en fn dynamik och ett samförstånd. Vi är öppna och inkluderande och är glada över att nyligen ha fått med två nya medlemmar i arbetsgruppen. Vi är också mycket tacksamma över att ekonomie doktor Timo Järvensivu från Aalto-universitetet varit med oss från första början, han är en fantastisk facilitator för skogsdialogerna. Ibland kan det förstås uppstå missförstånd. Meidän metsämme–Våra skogar riktar sig uttryckligen mot statens ohållbara skogsbruk i de gemensamma skogar som tillhör oss alla – och inte mot enskilda privata skogsägare som kanske kämpar med sin ekonomi. Då den manifestation som skulle hållas på senatstorget i Helsingfors hösten 2018 på grund av en isande blåst förfyttades in i kryptan under domkyrkan misstolkade vissa evenemanget som att det skulle ha varit kyrkans egen skogskampanj. Samtidigt är det förstås ett faktum att kyrkan förvaltar mycket skog
Paula och Eeva-Stiina har fera gånger deltagit i Kohtuus Vaarassa-seminarierna som hålls i Koli nationalpark.och att dessa frågor gott kunde ventileras mer inom kyrkan.
– Senare skrev vi ett upprop till den evangelisk lutherska kyrkans församlingar och vädjade till dem att de skulle se över sin skogshantering för att i högre grad beakta naturvärden såsom biologisk mångfald. Vi kommer också att formulera ett utlåtande till staten om att se över sin skogspolitik, och då kommer vi också att nämna kommunerna och kyrkan. Det är enklare att komma framåt i diskussionen när det gäller våra gemensamma skogar och det är dessutom ekonomiskt lättare att skydda dem. Till exempel Salo församling och Åbo stad har frångått kalhyggen i sina skogar. Att EU och FN har som mål att skydda 30 procent av skogarna – varav 10 procent strikt skyddade – borde förstås uppmärksammas av oss alla, men detta är förstås svårare för en liten privat skogsägare än för staten, kommunerna och kyrkan.
Eftersom merparten av de fnska skogarna är unga och monotona ekonomiskogar konstaterar Paula att det är skamligt att staten fortfarande avverkar sådana gammelskogar som borde skyddas. Hon ser en problematik i maktförhållandet mellan ministerierna.
– Jord- och skogsbruksministeriet har en enorm budget jämfört med Miljöministeriet vilket är problematiskt. Finlands miljöcentrals (SYKE) och Naturresursinstututets (LUKE) forskare har delvis motstridiga intressen och lyfter därför ibland fram olika forskningsresultat. Därför fyller skogsdialogerna en så viktig funktion.
Paula tipsar mig om flmen More of Everything – A flm about Swedish Forestry i vilken ett antal forskare slår hål på myten om det hållbara svenska skogsbruket. Kohtuusliike (degrowthrörelsen i Finland) har tillsammans med Meidän metsämme–Våra skogar gjort en översättning av flmen för att uppmärksamma att situationen på inget sätt är bättre hos oss. Jag tänker själv på den tredelade serien Slaget om skogen som visats på SVT.
– Det pågår en grym dragkamp om skogen. Industrins intressen är enorma och nu under coronapandemin har nationalparkerna blivit överbelastade – det är svårt att få samma berikande naturupplevelser i en tråkig ekonomiskog. Apropå nationalparker har vi fera gånger deltagit i Kohtuus vaarassa-seminarierna i Koli nationalpark. De har alltid varit inspirerande och gett oss kraft att fortsätta.
Eftersom Paula är präst styr jag tillbaka diskussionen till Sápmi. Svenska kyrkan höll nyligen en högtidsgudstjänst i Uppsala domkyrka där ärkebiskop Antje Jackelén å kyrkans vägnar bad samerna om ursäkt för de övergrepp som kyrkan gjort genom historien. Hur ser Paula på detta?
– Det är komplexa frågor och jag måste medge att jag inte är så väldigt insatt, vilket vittnar om att vi inte fck läsa om detta i skolan, men det är defnitivt på sin plats att be om ursäkt och förlåtelse åt många håll. Jag kommer att tänka på att Uleåborgs biskop Jukka Keskitalo, när han träfade påven Franciskus, påtalade att kyrkan har anledning att be samerna om förlåtelse för de strukturella synder som fortfarande påverkar människors liv. Även pastor Mari Valjakka, själv koltsame och präst i Sápmi, samt Tuomo Huusko, kyrkoherde i Enare, deltog i resan till Vatikanen. Genom kyrkans mission har man ofta svartmålat olika urfolks gamla trosföreställningar. Hur det skett kan bäst berättas av dem det berört, till exempel av samerna själva. Det är tydligt att den dualism som tidigt utvecklades också inom kyrkan och framhävde människan som skapelsens krona har lett till mycket våld mot naturen. Samtidigt har det alltid funnits andra fåror inom kyrkan. Jag tänker till exempel på den helige Franciskus, klostersamhällena i den egyptiska öknen, de keltiska eremiterna och den tidiga koptiska kyrkan där eremiterna ofta avbildades tillsammans med öknens djur. Även när det gäller den helige Antonius fnns djur naturligt med som likvärdiga människan. Medan hierarkierna började byggas upp inom det romerska riket bevarades inom klostersamhällena en ödmjukhet inför skapelsen.
Associationerna går vidare och Paula berättar om de ryska munkar – till exempel Serafm av Sarov och Trifon av Petsamo – som sökt sig till avskildheten i naturen. Hon fascineras av tystnadens kultur, eremiterna och deras närhet till allt levande. Samtidigt konstaterar Paula att människan och de övriga däggdjuren enligt Bibeln skapades på samma dag, så andra arter borde inte ses endast som något materiellt utan som likvärdiga oss.
Vi förfyttar oss vidare från Ryssland till Egypten.
– Kopterna har som utsatt minoritet i sitt hemland upplevt utsatthet och förföljelse. De senaste 50–70 åren har man dock lyckats återuppliva den koptiska traditionen och stärka den koptiska identiteten. Vi var en månad på ett retreatcenter då jag forskade i en koptisk munks texter på arabiska. Vi insåg att få kunde koptiska, men på centret arrangerades språkkurser och man sjöng koptiska liturgiska sånger. Rötterna är så viktiga både för den enskilda människan på ett individplan och för hela folkslag. Det känns som att samma mekanismer och ett liknande mönster går igen hos både kopterna och samerna. Även samiska språkkurser lär vara populära för tillfället, vilket är hoppfullt. Apropå rötter så började jag på allvar refektera över min egen bakgrund – att jag faktiskt är hälften karelare och hälften fnlandssvensk – först när min pappa dog.
Eeva-Stiina ansluter sig igen till diskussionen. Hon har just ringt ett samtal med tanke på skogsdialogerna och vi fortsätter därför på det temat. Följande dialog ska ordnas i maj och många intressanta personer kommer att medverka.
– Man får alltid ny fart efter varje dialog. Att ringa runt och söka nya deltagare är lite som att fska. Plötsligt får man napp och då är det genast lättare att få med andra. Förra året tackade till exempel Metsä Groups VD Ilkka
Hämälä ja till att delta i en dialog. En intressant person som kommer att delta nästa gång är Tero Mustonen, som är fskare, forskare och ordförande för kooperativet Lumimuutos. Han har tidigare arbetat för IPCC:s klimatpanel och är bra på att beskriva fragmenteringen av skogslandskapet. En bärande tanke för oss är att få ihop människor som inte träfats förut. I den inkommande dialogen kommer även exempelvis Saara Kankaanrinta från Qvidja
Gård, Juha S. Niemelä från Forststyrelsen, Aino Juslén från Naturhistoriska museet i Helsingfors, Panu Halme från Jyväskylä universitet, Terhi Lehtonen från Miljöministeriet, Ville Schildt från Jord- och skogsbruksministeriet och Marko Mäki-Hakola från MTK att delta. Tidigare år har vi haft deltagare från bland annat forskningsenheten BIOS, Åbo Akademi, Aaalto-univeritetet och NTM-centralen. Det är alltid svårast att få med någon representant från industrin, berättar Eeva-Stiina.
Jag förundras över hur Paula och Eeva-Stiina på så kort tid har lyckats bygga upp ett koncept som lockar med representanter från så många vitt skilda områden. En stor fördel är att Meidän metsämme–Våra skogar inte är en etablerad organisation utan en lös medborgarrörelse som är ny och annorlunda.
– Jag tror det fnns en fördomsfri fräschör som gör att folk upplever att tröskeln att delta är väldigt låg. Vi fokuserar starkt på dialogbegreppet. Det roliga med den här typen av aktivism är att vi är fria på alla sätt och inte är redovisningsskyldiga åt något håll. När folk får höra att Meidän metsämme–Våra skogar har en nollbudget undrar de hur det över huvud taget är möjligt att ordna skogsdialogerna. Efter varje dialog brukar vi sammanställa en liten text om vad som diskuterats samt vem och vilka instanser som varit med, konstaterar Paula.
Vi har nu pratat oavbrutet i två timmar, och innan uppkopplingen för videomötet bryts hinner Eeva-Stiina nämna att hon nyligen deltagit i inspelningen av den tredelade dokumentärserien Skogens röst som kommer att visas på Yle Fem och publiceras på Yle Arenan under våren 2022. Den ser jag fram emot att se. Att få samtala med Paula och Eeva-Stiina ger mig alltid energi och inspiration.
Meidän metsämme–Våra skogar deltar i en manifestation på trappan till Helsingfors domkyrka.
Foto: © Ulla Montin
– Under fera årtionden har Pirkko fört en kompromisslös kamp för fred och mot kärnkraft.
Långt innan Greta Thunberg av klimatskäl återuppmärksammade tågresande och seglade över Atlanten reste Pirkko Lindberg jorden runt med tåg, buss och fartyg.
I boken ”Tramp” (Schildts 1993), som jag själv läst ett fertal gånger, beskriver hon sina möten med människor och miljöer samtidigt som hon refekterar kring hållbarhet. Pirkko är journalist, författare och en kompromisslös aktivist – speciellt när det gäller kärnkraft. I samband med ett miljöseminarium i Hanhikivi, där Fennovoima påbörjade bygget av ett kärnkraftverk, blev hon bekant med min sambo.
Senare, i samband med att Pirkko presenterade sin bok ”Fukushima för evigt” (PQR 2015) på biblioteket i Jakobstad, bjöd vi hem henne till oss på kvällste och hade långa intressanta diskussioner. När jag nu några år senare kommer att tänka på miljöaktivister i Svenskfnland känns det självklart att ringa upp Pirkko.
Vi inleder kort med att prata om januarivädret som varit stökigt den senaste veckan – ovanligt varmt och blåsigt för årstiden, förmodligen som ett resultat av klimatförändringen. Pirkko konstaterar att hon bott i samma lägenhet i Helsingfors de senaste 30 åren men att det är första gången som hon noterat att en stormvirvel slitit sönder en stor tallkrona på innergården. Pirkko är född 1942 och fyller således snart 80 år. Jag ber henne berätta om sin bakgrund och hon tar mig tillbaka till sin barndom.
– Jag föddes i Vesilax under en period då kärlekslivet allmänt blomstrade i Finland – parallellt med allt krigande och dödande. Eftersom jag kom att höra till skaran av oönskade barn skickades jag till ett barnhem i Tavastehus. Som ett och ett halvt år gammal lyftes jag in i det fnlandssvenska. Inga Flink från Hangö var till en början intresserad av att adoptera mig, men då hennes man var betänksam blev det istället Ingas väninna Gerda Lindberg i Vasa som fck ta hand om mig, som då var liten och ynklig.
Gerda drev en restaurang och köpte sedan med en annan restauratris Hotell Astor i Vasa. Pirkko bodde därför på hotellet från det att hon var 11 år tills det att hon fyllde 18 år Hon konstaterar att hon under den perioden fck en österbottnisk identitet och att det var en lyckospark att hon blev fnlandssvensk eftersom hon inkluderades i en språkvärld som var mer öppen mot övriga Norden. Gerda var frånskild, så Pirkko har inte haft någon adoptivpappa utan växte upp bland restaurangpersonalen, som var både fnlandssvensk och fnsk.
– Min roman Hotell Hemlängtan (Schildts, 2010) är en lovsång till Gerda. Hon var den ljuvligaste mamma man kan ha. Min mamma gick i skolan tills hon var 13 år men var mycket skärpt och hade kunnat bli vad som helst ifall hon fått möjlighet att studera.
Efter grundskolan tog Pirkko studenten och avlade en hum. kand.-examen på universitetet i Helsingfors. Hon gifte sig och fck barn men kom att lida av en långvarig depression som bottnade i att hon själv adopterades bort som icke nyfödd. Fortfarande kan hon känna av denna mörka sida inom sig. Det som ironiskt nog fck henne att må bättre var den skilsmässoprocess som hon kom att gå igenom – den påminde om uppbrottet som barn och hon var tvungen att bearbeta sina känslor på djupet. Hennes egna döttrar bor idag i Australien respektive Sjundeå och de fyra barnbarnen är redan fullvuxna.
– När skilsmässoprocessen var avslutad tog jag fram kartboken och bestämde mig sedan för att åka till Danmark. Då vår familj innan skilsmässan bodde i Sjundeå hade jag i Ekenäs kommit i kontakt med eldsjälarna Rurik och Bigi Rancken som drev Emmaus i Västervik. Därför blev det så att jag kom att arbeta på Emmaus i Köpenhamn i ett
år. Danmark är fortfarande hjärtelandet för mig och mina tvillingdöttrar – fast jag tycker inte om svinproduktionen i landet. Jag har nu varit vegetarian i över 40 år, delvis av sympati för djuren. Jag hade velat bli vegetarian redan som 11-åring men mamma hade så fullt upp med hotellet så hon hann inte med dubbla menyer.
Efter året i Danmark kom Pirkko att arbeta som vegetarisk kock på ett hälsohem i Sverige, på fskfabrik på Island samt på ett antroposofskt jordbruk i Norge. Världen öppnade sig med andra ord för henne och hon fck snabbt många goda vänner inom hela Norden – till och med på Färöarna. – Norden kändes som stort, härligt och fantastiskt. Människorna på Färöarna är också trevliga, men som vegetarian var det utmanande att erbjudas en bit valkött till morgonmål. Jag åt av artighet men känner nog fortfarande att deras jakt på grindvalar är en stor skamfäck. Dylika traditioner hålls vid liv med samma gamla argument: ”Vi gör så här för att vi alltid gjort så här.” Dessutom är valarna fulla med miljögifter.
Det tog sin tid innan Pirkko började göra längre resor och det dröjde innan hon kom igång med skrivandet på allvar. Sin första text skrev hon till en Rudolf Steiner-tidskrift i Finland. År 1978 började hon arbeta som journalist. Först blev det några år på frilans innan hon 1983 blev radiojournalist för Yle. Därefter arbetade hon fyra år som redaktör på Finska notisbyrån (FNB).
– Arbetet på Yle var det trevligaste jag haft. Det var varierande och jag fck ständigt vara i kontakt med människor. Tyvärr fanns det inre konfikter inom bolaget så det var en lättnad att fytta över till FNB där folk höll sams.
Vi kommer in på att diskutera Pirkkos författarskap och jag undrar om det inte är hennes öppenhet och fördomsfrihet som möjliggjort alla de intressanta människomöten som hon återger bland annat i boken Tramp
– Säkert är det så. Resan runt jorden skulle inte ha varit densamma utan de vänner som jag tidigare lärt känna. Jag har alltid varit social och haft lätt för att knyta nya kontakter. Boken Tramp hamnade för övrigt i blåsväder. Den sågs som kontroversiell och inget annat förlag än Schildts ville ge ut den. Jag har säkert setts som obekväm eftersom jag alltid varit kärringen mot strömmen –jag kan inte svika mig själv och mina värderingar. De fnska förlagen har varit riktigt motsträviga. Bonniers och Otava gillade för all del min första bok men sen blev det tummen
ner för mina övriga böcker. Candida (Schildts, 1996) togs efter många om och men emot av det fnska förlaget Like. Det känns därför lustigt att just Candida kom att nomineras till Finlandiapriset med beskrivningar såsom ”unik” och ”ovanlig”. Jag minns att jag också fck post där någon skrev att ”ainakin yksi uskaltaa…” (åtminstone en som vågar…). Som fnlandssvensk har jag nog blivit både förbisedd och favoriserad – förkastad och upphöjd. SOS Tuvalu (Schildts, 2004), som berör klimatfrågan, togs varmt emot av förlaget som annars också varit solidariskt med mig. Min senaste bok Fukushima för evigt (2015) lyckades jag ge ut via det åländska förlaget PQR. Just nu planerar jag att publicera mina dagböcker.
Övriga böcker av Pirkko är hennes bejublade debutroman Byte (Schildts, 1989) och Berenikes hår (Schildts, 2000). Förutom Finlandianomineringen har hon bland annat fått ta emot J. H. Erkkopriset för bästa debutroman (1990) och Längmanska kulturfondens Finlandspris till fnlandssvenska författare (2012).
När det gäller reseskildringarna i Tramp får jag själv associationer till Michael Palins och Simon Reeves resedokumentärer eller varför inte tv-serierna med Ville Haapasalo. Pirkko håller med om att det fnns vissa likheter.
– Haapasalo är en glad fyr som gör helt intressanta programserier, men frågeställningarna kunde fördjupas. Själv föredrar jag det grepp som Simon Reeves har. Jag minns speciellt avsnittet där han intervjuar tomatplockare i Spanien, de festa av dem migranter från Afrika som halvt tvingas leva som slavar för att vi inom EU ska kunna köpa billiga tomater. Jag har själv besökt dessa områden där människorna bor i ruckel och arbetar omänskligt långa dagar. Det är tragiskt hur oinsatt den stora massan är i frågor som dessa. De vanliga reseprogrammen förblindar oss med spännande inslag – det fnns så mycket mer att se.
När vi pratar om världens orättvisor kommer vi automatiskt in på frågor kring aktivism och kärnkraft. Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 deltog Pirkko tillsammans med några goda vänner i att grunda aktivistgruppen Kvinnor mot atomkraft. Hon var ute på stugan i Sjundeå när hon fck höra nyheten om olyckan. När hon blickade ut över det annars så fridfulla landskapet tänkte hon sorgset att de vackra svanarna som hon såg fyga västerut förmodligen var radioaktiva.
– Det retar fortfarande gallfeber på mig när jag tänker på hur regeringen i Finland reagerade. Man höll tyst, såg bort och lurade allmänheten. Hela befolkningen utsattes för strålningen. När Sverige larmade blev Koivisto
arg. Istället för att skydda tystade man ner.
Tio år efter olyckan deltog Pirkko tillsammans med Kvinnor mot atomkraft i en stor konferens i Kiev. Iklädda blykläder fck de också under en timme besöka Pripjat där höghusen och lekparkerna gapade tomma medan fåglarna ovetandes byggde bon i de radioaktiva träden. Pirkko förundrar sig över varför Finland valt att satsa på ny kärnkraft – till exempel kraftigt försenade Olkiluoto 3. Hon tänker att det djupt inne i den fnska maskulina folksjälen fnns någon form av mindervärdeskomplex som gör att man vill bemästra avancerad teknik. Pirkko gläds åt att man åtminstone lyckades stoppa projektet i Kristinestad.
– Utan den konferens som ordnades av Kvinnor mot atomkraft i Helsingfors hade det eventuellt sett annorlunda ut. Vi lyckades på något sätt engagera Kristinestadsborna. Jag minns bra hur en 15-årig ficka ställde sig upp och skrek kärnkraftsgubbarna rakt i ansiktet. Man kan nog säga att de konkret jagades ut ur staden. Det var rejäla tag. Facebookaktivism leder sällan till någonting. Det är viktigt att mötas öga mot öga. Jag skulle annars säga att fnlandssvenskarna är bättre på att göra motstånd, det märktes också Lovisa. Passiviteten på fnskt håll är olidlig. Medan man i Kristinestad skällde ut kärnkraftslobbyn försökte motståndsrörelsen i Hanhikivi diskutera och lägga fram motargument. Detta biter inte, vi ser alla hur det gick. Aktivisterna där fck nog ett nervsammanbrott när strategin inte fungerade.
Människor blir äldre och idag är det endast tre av medlemmarna i Kvinnor mot atomkraft som fortfarande är aktiva. Jag märker att Pirkko är frustrerad över att fnländarna inte engagerar sig mer i kärnkraftsfrågan. Hon berättar om två kärnkraftsmotståndare i Olkiluototrakten som utsatts för mobbning men känner att åtminstone polisen beter sig sakligt i Finland. Det är inte som i till exempel Australien, där fredliga aktivister behandlas på ett gräsligt sätt.
– Ibland har det känts som att slå huvudet mot en vägg, men att träfa andra aktivister ger mig alltid hopp och energi. Ett fnt globalt kamratskap har vuxit fram under åren. I Sankt Petersburg har vi exempelvis lärt känna ryssar som övervakat hur radioaktivt vatten släppts ut i Finska viken. Vi har även haft intressanta gäster hemma hos oss, bland annat kända professorer från Tyskland. Folk tror att aktivism bara är ett lidande men det har alltid funnits en värme och en fantastisk gemenskap. Jag har också haft en hel del att göra med Greenpeace, men då den internationella enheten i Amsterdam. En av mina goda vänner var kapten på ett Greenpeacefartyg men hoppade av då han tyckte att miljöorganisationen började förhandla för
mycket. Jag tycker också att det är viktigt att hålla ett visst avstånd till fenden, annars riskerar man att förlora. Detta ser man också idag när de gröna vänt kappan efter vinden i kärnkraftsfrågan. De låser diskussionen till klimatet och när en del av de nya partimedlemmarna vurmar för minikärnkraftverk applåderar de unga samtidigt som veteranerna inom partiet är tysta. Varför motsätter de unga sig just inte kärnkraften längre?
Pirkko berättar om hur Kvinnor mot atomkraft kunde agera. Vid Lovisa tog sig fyra kvinnor iland med roddbåt på Hästholmen – för att visa på hur oskyddad anläggningen var mot angrepp – samtidigt som resten av gruppen promenerade mot kraftverket landvägen. Efter olyckan i Tjernobyl var engagemanget stort. En grupp på 40 kvinnor klädde ut sig till städerskor och åkte med buss till Olkiluoto. Väl framme stegade de ut och sa att de kommit för att städa bort det smutsiga kärnkraftverket. De mötte knappt något motstånd men polisen höll dem arresterade i bussen och efteråt hamnade de i en rättegång. Domaren förstod dock deras upprördhet i och med att det endast var ett år sedan Tjernobylkatastrofen, och därför slapp de alla åtal.
Vårt samtal kommer in på överteknologiseringen av samhället. Jag tänker på hur vi i skolan förut på rasterna öppnade fönstret för att vädra mellan lektionerna, medan dagens komplexa och resurskrävande ventilationssystem på sikt ofta bidrar till dålig inomhusluft och dyra saneringar då de inte underhålls. Pirkko konstaterar att hon själv bor i ett hus från 1938 och brukar öppna fönstret till natten samtidigt som grannarna klagar på ventilationen. Vi fortsätter att prata om resursslöseri och hur detta bidrar till att nya gruvor måste öppnas.
– Det är hemskt hur det smusslas i hemlighet. Gruvbolagen smyger bakom ryggen på folk, prospekteringen sätter marken i gungning och sedan är det för sent att reagera. Det saknas lugn, eftertänksamhet och klokhet. Det är en absurd aktivitet på alla fronter – det ena vansinnet efter det andra. När man till exempel byggde den nya metrostationen i Björkholmen i Helsingfors hade man i smyg planerat nya bostadsområden för 5000 personer fastän säkert 90 procent av Drumsöborna motsätter sig detta. När det gäller gruvdrift och kärnkraft var uranbrytningen i Talvivaara säker-
ligen förberedd långt på förhand. I Sydtyskland var det 20 procent vanligare med cancer då urandammet yrde omkring vid gruvorna. När det gäller kärnavfall så fanns det i något skede till och med vansinniga planer på att gräva ner kärnavfall intill sjösystemet Pielinen vid Koli nationalpark. Nu ska vi genom Onkalo vid Olkiluoto bli först i världen med att slutdeponera kärnavfall. Olkiluoto 3 kan för övrigt också laddas med MOX – en upparbetad blandning av plutonium och uran. Ofta känns världen alldeles galen.
Det är också många andra frågor än kärnkraft som engagerat Pirkko under åren. Till exempel feminismen har funnits med ända sedan början. Hon konstaterar att det är helt absurt att människor skulle ha olika värde beroende på kön.
– Min mamma som var född 1896 var nog feminist fastän hon inte kände till ordet. I och med att jag växte upp utan både pappa och bröder så kom jag inte att refektera så mycket kring dessa frågor när jag var ung. Jag hade en ljuvlig moster som fungerade som vicemamma när vi bodde i Kronohagen i Helsingfors och mamma arbetade mycket. Det var nog först som vuxen som jag kom att uppfatta nedlåtenheten mot det kvinnliga könet.
När vi pratar om utsatthet och förtryck kommer vi in på det samiska. Pirkko berättar om tre samer som hon nyligen träfade när de stod med plakat och protesterade mot den planerade ishavsbanan, som skulle klyva Sápmi mitt itu.
– Jag kommer också ihåg när jag en gång skulle göra ett reportage från byn Angeli i Enare. Där hade alla kvinnor stuckit iväg då de inte mer orkade med männen som av olika orsaker blivit nedsupna. Tvångskristnandet var förstås en dålig sak men med laestadianismen upphörde åtminstone alkoholismen för en tid. Det fnns alltid en risk för att vi idealiserar och exotiserar andra kulturer då de ofta dras med liknande vardagsbekymmer som vi andra. Jag har en bild av att de samiska kvinnorna är starka och en bärande kraft inom den samiska aktivismen. Pirkko berättar att hon en gång deltagit i en fantastisk shamankurs i Anár (Enare) och konstaterar att shamanism inte är någon religion i traditionell mening. Hon kommer att tänka på en plats nära Pyhätunturi där man vid ett vattenfall i tiderna tvångsdöpte samer. Iskalla vakar kunde också användas för de motvilliga.
"Det är hemskt hur det smusslas i hemlighet"
Människan har tyvärr en primitiv och djurisk sida. Det fnns djupt rotat att focken ska vara enhetlig. Såväl samehatet som svenskhatet följer samma mönster. Tänker man på Sápmi så lider samerna av majoritetens girighet och dess översittarperspektiv. Staten gör dåliga avtal med utländska företag och bygger gratis vägar åt dem. Vinsttänkandet går först.
Pirkko konstaterar att i Finland har vi generellt sett redan ett materiellt överföd och är bortskämda då till och med hundarna har vinterskor och -kläder – men att det åtminstone är bra att vi är snälla mot vissa djur. Själv tänker hon att litteratur är hennes egen last i livet. Nu har hon dessutom ärvt sin kusins bibliotek så hemmets alla väggar är fyllda med böcker från golv till tak. Under coronapandemin har Pirkko haft tid att läsa och hon ser pandemin som ett momentum – kanske vi inser att vi inte är allhärskare på den här planeten. Hon återkommer till kärnkraftsfrågan. – Jag förstår inte hur folk kan bortse från så mycket. En bit österut från Salla på ryska sidan drivs fortfarande ett förfallet kärnkraftverk. Det kan tyvärr smälla av när som helst och då vore det ödesdigert ifall vinden skulle blåsa från öst. Samtidigt arbetar ryska företag vidare i Pyhäjoki eftersom ortsborna där endast är intresserade av pengar. Projektet tufar vidare fastän de inte ens har tillstånd att bygga själva reaktorn. I norra Sverige har man åtminstone reagerat, bland annat på de enorma mängder varmt kylvatten som kommer att pumpas ut i Bottenviken. Vi kan inte fokusera oss enbart på klimatfrågan. Det känns som att mänskligheten står på en kraterrand och därför är det förståeligt att folk inte orkar tänka. Under mina resor i Japan har jag iakttagit att man där ofta brukar reagera med en axelryckning åt saker som känns för svåra:”Man kan ändå inget göra.”
Jag frågar Pirkko om hon utifrån sina egna livserfarenheter har några råd till dagens unga som oroar sig för miljön och klimatet.
– När det gäller kärnkraft tycker jag att det åtminstone kunde bildas en observerande grupp, för nu känns det som att alla har lagt sig till ro. Visst tar det mycket energi när man protesterar, men det uppstår samtidigt en väldigt fn gemenskap och på sikt kan vi påverka utvecklingen i en bättre riktning. Det sker redan mycket när det gäller till exempel vind- och solenergi. När jag senast besökte Japan noterade jag att det rådde en febril aktivitet med solpaneler. Vissa tycker att vindkraftverk är fula, men tycker de som klagar att mobilmaster är fna?
Jag berättar för Pirkko att jag nyligen läste boken Jorden runt på 1000 dagar av Fredrika Ek. Som 23-åring hoppade Fredrika upp på cykelsadeln i Sundsvall och cyklade ensam runt hela jordklotet. Genom sitt resande samlade hon samtidigt in pengar för välgörenhet. Jag kan inte låta bli att jämföra Fredrikas resa med den som Pirkko återger i Tramp. Vi kommer att tala om förebilder och inspirationskällor.
– Jag gifte mig 1966 och min ex-man var en som bidrog till att öppna mina ögon. Han hade börjat beställa på miljöböcker från Amerika. Många av författarna var kritiska till kärnkraft och -vapen. En bok som jag minns speciellt bra är Gösta Ehrensvärds Före–efter, en diagnos (Aldus/Bonniers, 1971). Den var på ett sätt liten och obetydlig men hade samtidigt ett klart budskap. Genom att analysera data förutsåg han hur systemet kommer att sättas i gungning genom befolkningstillväxten och vår ohållbara livsstil. En annan bok som naturligtvis påverkade mig var Tyst vår av Rachel Carson som jag läste 1964, två år efter att den gavs ut. Den boken öppnade ögonen på många. Tidigare spred man ut hinkvis med gifter, och jag minns fortfarande hur jag som barn i Hangö kunde känna en sötaktig lukt från myrstigarna som dränkts i DDT. Min exman fck en gång ett raseriutbrott när svärfar skulle sprida ut DDT. Hela det efterkrigstida Europa var indränkt i giftet och man påstod att det bara var farligt för insekterna. När jag besökte New Orleans bodde jag hos en kväkarfamilj där frun skrivit en efterföljare till Tyst vår. På den tiden fanns det en uppsjö av böcker som var miljöpolitiskt radikala.
När Pirkko jämför miljöengagemanget nu och då tycker hon att mycket har blivit sämre. Idag lever vi ett system som är väldigt kemiskt och tekniskt. Hon påminner om att Finland är det land i Norden som konsumerar lägst andel ekologiska livsmedel.
– När det diskuteras om en vegetarisk skollunch i veckan blir det genast ett ramaskri. Veganerna bryr sig å andra sidan inte alltid om rena ekologiska produkter utan äter konstiga tekniskt processade matvaror. Vi drev faktiskt själva ett ekologiskt jordbruk medan vi bodde i Sjundeå, och vilket fantastiskt vete vi fck! Jag har aldrig ätit så gott bröd. Vi hade också getter och får så jag har både mjölkat och klippt ull. Det blev fna produkter trots att jag kände mig som en amatör. Skogen gallrade vi försiktigt utan att göra kalhyggen. Tyvärr var vi tvungna att avsluta verksamheten i och med skilsmässan, men det var en fn tid och en bra erfarenhet.
Vi övergår till att prata om förebilder. Många av dem fnns utomlands, till exempel ett par i Australien som drev en ljuvlig ekologisk äppelfarm samtidigt som alla granngårdar spred ut gifter. Pirkko nämner också fera personer inom Svenskfnland.
– I Ingå fanns fera modiga eldsjälar – bland annat Sven Pettersson, Erik Krogell och Gustav Sundman. Bolaget Imatran Voima (IVO), som var föregångaren till Fortum, hade i slutet av 1960-talet köpt upp Kopparnäs och det fanns planer på att bygga fyra stora reaktorer med en sammanlagt efekt på 6000 MW. På något sätt lyckades man ragga upp folk i Sjundeå, Kyrkslätt och Esbo. 1975 förkastade fullmäktige i Ingå etableringen med rösterna 10 mot 9. Motståndet växte även på fnskt håll och minister Kristian Gestrin såg till att det blev ett nej i riksdagen.
När det gäller den egna aktivismen och Kvinnor mot atomkraft kommer Pirkko att tänka på en aktion mot kärnkraft och kvinnors militarisering som de utförde i Riksdagshuset 1988 i samband med att den nya riksdagen samlades. Hon berättar om det som kom att kallas ”näsdukskampanjen”.
– Vi var 15 kvinnor, klädda som gråterskor i svart, som satte oss på läktaren i riksdagshuset. Med oss hade vi 200 tygnäsdukar på vilka vi hade broderat tänkvärda texter. När talmannen Johannes Virolainen steg upp i talarstolen började vi gråta rysligt högt. ”Olkaa nyt hiljaa lehterillä!” (var nu tysta på läktaren) skrek han åt oss men vi bara fortsatte. Han slog träklubban i talarstolen och gormade åt oss. Tv var på plats och de riktade kamerorna upp emot oss samtidigt som vi släppte näsdukarna som vackert och långsamt likt vita duvor singlade ner mot golvet. Riksdagsledarmötena plockade upp näsdukarna och började läsa budskapen. När två väktare kom in på läktaren och den
ena tog min väninna i nackskarven sa hon ”heitän vaan nämä viimeiset” (jag ska bara kasta de återstående), varpå han väste ett ilsket ”et heitä!” (det gör du inte!). Sedan sprang vi, fortfarande gråtande, nedför trapporna och ut ur Riksdagshuset. Ute sken solen och vi gick på restaurang. Efteråt fck vi förstås mycket skäll men också stor synlighet i media. Jag arbetade då på FNB så jag var tvungen att delta i hemlighet. Nog har jag varit med om ett och annat.
År 1989 skulle det amerikanska atombestyckade krigsfartyget Ticonderoga besöka Stockholm. Då åkte Pirkko över till Stockholms skärgård för att rapportera om händelsen från Greenpeacefartyget Moby Dick. Såväl polisen som militären var på plats. Hon minns hur en fnsk aktivist klättrade uppför krigsfartygets ankarkätting samtidigt som man med högtrycksslangar försökte spruta bort honom. Hela hamnområdet var fyllt av protesterande svenskar.
– Visst blir man uppiggad av sådant engagemang. Vi borde se realistiskt och bredare på vilka frågor som behöver prioriteras. Vi får inte enbart fokusera på klimatet och utesluta andra frågor. Varför tvingar vi till exempel in alla dagens unga i it-bubblan och den senkapitalistiska värld som bygger på lögnen om evig tillväxt? Alla tiger om befolkningstillväxten och Finland gnäller om sin befolkningspyramid samtidigt som foran och faunan minskar. Vi har fortfarande alldeles för mycket fokus enbart på oss människor.
Trots att mycket i världen ser dystert ut fnns det alltid ljusglimtar och hopp. Pirkko konstaterar att det är viktigt att hålla kvar sin livsglädje och vara påhittig som Pippi Långstrump – som när hon skurade golvet med borstar som skridskor på fötterna. Pirkko avslutar med att citera aktivisten Emma Goldman som sa: ”Om jag inte kan dansa till den, så är det inte min revolution.” Jag tänker osökt på näsdukskampanjen i riksdagen.
Svein vill värna om naturen i norr och den samiska kulturen. Han är född i södra Norge, men numera pendlar han mellan Guovdageaidnu och Gdansk.
När jag i samband med en tidigare intervju ber om tips på miljöaktivister inom Sápmi dyker namnet Svein Lund upp. Jag kontaktar honom och vi samtalar ett par timmar över Zoom. Svein kommer från södra Norge men är sedan länge bosatt i Guovdageaidnu (Kautokeino). Han brinner för frågor kring den samiska kulturen och språket. Tidigare har han bland annat arbetat som mekaniker och lärare. Som författare har han publicerat böcker om till exempel samisk skolhistoria och gruvindustrin.
Trots att Svein växte upp i en helnorsk miljö i Skien, som ligger i Telemark söder om Oslo, fck han från första början en dubbel språkidentitet. Föräldrarna pratade skilda dialekter och skrev varsitt skriftspråk – nynorska och bokmål. Bokmål användes i grundskolan men Svein valde ändå självmant att gå över till nynorska. Han tror själv att detta lade grunden till att han senare i livet blev intresserad av att försvara samiska och andra minoritetsspråk. Jag ber honom berätta mer om hur han för första gången kom i kontakt med Sápmi och den samiska kulturen.
– Jag började studera på Trondarnes folkhögskola i Harstad, den enda skolan i Nordnorge där man använde nynorska i undervisningen. Där fanns ett stort politiskt engagemang mot centralisering och jag minns att den första låten på nordnorsk dialekt, Kor e hammaren Edvard, släpptes samma år. Flyttvågen hade gått mot industrierna i södra Norge och människorna från norr diskriminerades. Miljön, stämningen och engagemanget som jag upplevde i Nordnorge var något helt nytt för mig. På folkhögskolan studerade vi lite samisk historia, men den var ytterst allmän och inte alls knuten till lokalsamhället.
Svein berättar om en lärarinna som gjorde stort intryck på honom. Hon undervisade eleverna i religionshistoria och kom söderifrån, från Vestlandet.
– De övriga lärarna var alla från Nordnorge men trots detta var hon den enda som på riktigt intresserade sig för det samiska. Hon berättade att hon året innan undervisade om samisk tro och frågade om någon av eleverna kunde hjälpa henne att översätta några samiska ord. Det blev knäpptyst i rummet, men efter lektionen gick två fickor i klassen fram och frågade vad hon behövde hjälp med att översätta. Jag insåg då hur förtryckta samerna varit och blev intresserad av att lära mig mer om det samiska, utan att egentligen känna någon same.
Sagt och gjort. I början av 1970-talet läste Svein bland annat böckerna Norge i Sameland, Samene idag – og imorgen och Den samiske nasjon. Han kom därigenom i kontakt med begrepp såsom norsk kolonialism och norsk imperialism – som var relativt nya på den tiden. Han hade redan tidigare varit politiskt aktiv och bland annat deltagit i solidaritetsrörelsen mot kriget i Vietnam. Plötsligt kände han hur bitarna föll på plats och hur det samiska
Svein blickar ut över Aitikgruvan i Jiellevárri (Gällivare).
perspektivet passade in i helheten.
– Jag sökte mig till ”Den samiske yrkes- og husfidsskole” i Guovdageaidnu och studerade där 1974–75. Vi hade samiska som frivilligt tillval. Då jag började lära mig språket fck jag ett helt nytt förhållande till det samiska. Här upptäckte jag en levande kultur och mötte människor som var stolta över sitt språk. Samtidigt märkte jag att mina medstuderande inte hade lärt sig att skriva på sitt eget modersmål. Senare i livet kom jag att arbeta som lärare på skolan i Guovdageaidnu och engagerade mig därefter i samisk skolhistoria samt skapandet av samiska läromedel.
På webbplatsen skuvla.info fnns en del av det skolhistoriska materialet publicerat. I bok nummer två beskriver Svein i kapitlet Fisk på land – en dáža i samisk skole sin tid på skolan i Guovdageaidnu och hur bortkommen han ibland kunde känna sig i en miljö där han egentligen inte hörde hemma.
Studier och arbete i Hammerfest samt aktivism i Alta
Så gott som all undervisning på skolan i Guovdageaidnu skedde på norska och skolan hade paradoxalt nog inget samiskt namn. Svein minns att han tillsammans med de andra eleverna gjorde en sketch som handlade om skolan, där det enda som var samiskt var namnet – som var på norska.
– Det var eleverna som reagerade. Vi upplevde att de festa lärarna var mindre engagerade för det samiska.
Efter åren i Guovdageaidnu fyttade Svein norrut till Hammerfest för att studera vidare till maskinarbetare vid en annan yrkesskola. Här märkte han att man inte pratade högt om vem som var same. Den samiska delen av befolkningen i Hammerfest kamouferade sig bland de övriga invånarna. På somrarna arbetade Svein bland annat med att reparera trålare och fskebåtar på slipen, och efter att ha blivit utexaminerad kom han att arbeta ett årtionde inom fskindustrin för företaget Nestlé-Findus i Hammerfest. Under den perioden var han även fackligt engagerad.
– Tre år efter att jag fyttat till Hammerfest startade Alta-aktionen på allvar. Nu fanns det ett sammanhang där samer svetsades samman. Kampen i Alta innebar ett politiskt och kulturellt uppvaknande för det samiska. Jag deltog också själv i aktioner, både i Alta och Hammerfest. Det var inte alltid problemfritt att samarbeta eftersom aktionerna samtidigt berörde frågor om både miljö och det samiska. Bland annat fanns det gamla motsättningar kring rätten att fska lax. Bönder som hade fskerätt i Altaälven var inte alltid så entusiastiska över att kampen för älven skulle utvecklas till en kamp för samisk rätt till land och vatten.
Efter fera år av aktivism och civil olydnad slogs motståndet i Alta ner av staten och uppdämningen av älven genomfördes. Många av aktivisterna bötfälldes och vissa fck avtjäna fängelsestraf. Processen ledde till att samepolitiken i Norge förändrades – bland annat grundades Sametinget.
Ännu idag sker många nykoloniala ingrepp i Sápmi, stora vindkraftsanläggningar byggs och nya gruvor öppnas. Gruvbolaget Nussir ASA har fått tillstånd att öppna en koppargruva i Repparfjord. Den norska regeringen har gett bolaget tillstånd att dumpa gruvslammet direkt i fjorden. Svein deltar i kampen mot storbolagets planer. På webbplatserna gruve.info och nussir. info fnns information för den som vill fördjupa sig i ämnet.
– Jag föddes inte med ett engagemang för Sápmi, utan för mig är detta ett politiskt val som jag har gjort då jag blivit alltmer intresserad av den samiska kulturen och lärt mig språket. Trots att jag nu har bott i Guovdageaidnu i 30 år känner jag mig varken fullärd eller integrerad. Just nu skriver jag på mina memoarer under titeln
Motstraum. Ett utkast till texten kan läsas på sveinlund.info/motstraum.htm. Under rubriken Kan ein bli integrert i Guovdageaidnu? beskriver jag mina tankar kring detta med integrering.
Svein berättar att han knappt har kört snöskoter och att han heller aldrig har deltagit vid renskiljning eller -slakt. Han beskriver sitt förhållande till det samiska vardagslivet som mestadels teoretiskt.
"Kampen i Alta innebar ett politiskt och kulturellt uppvaknande för det samiska"
De som blir ingifta i det samiska blir samtidigt integrerade. Familjebegivenheter, såsom dop och konfrmation, fyller en viktig funktion inom Sápmi. Guovdageaidnu är också känt för sina stora bröllopsfester med uppemot 1000 gäster. Jag har dock aldrig blivit bjuden på ett bröllop trots att jag har bott här i över 30 år.
Den egna kärleken fann Svein söderöver. Under studietiden i Hammerfest var han på ett sommarutbyte till Polen och träfade då en polsk ficka. Paret höll kontakten och tio år senare gifte de sig. De har haft planer på att hon ska fytta norrut, men det har inte ännu blivit av eftersom hon fortfarande tar hand om en nära anhörig. Det är således oftare Svein som reser söderut till Gdansk, där han tillbringar delar av året.
– Jag tillhör den lilla skara människor som pratar både samiska och polska. Egentligen känner jag att jag har fyra olika kulturella tillhörigheter: den samiska, den polska, den sydnorska och den nordnorska. Skillnaden mellan Hammerfest och Guovdageaidnu är ganska stor. Jag var som sagt borta från Guovdageaidnu en period men sedan fyttade jag tillbaka och arbetade som lärare vid yrkesskolan i tio år, mellan 1988 och 1998. Efter det tog jag ännu emot lärarvikariat ibland men huvudsakligen övergick jag till att bli författare. Jag har inte varit med i samiska organisationer men periodvis aktiv inom politiken. I Guovdageaidnu har jag också varit med och startat upp Naturvernforbundets verksamhet och naturcentret Guovdageainnu meahcceguovddáš (se meahcci. info).
Under åren har Svein också skrivit en hel del insändare för att försvara det samiska. Längs kusten fnns det många människor som motsätter sig samernas rättigheter. Det fnns en antisamisk organisation som har medlemmar från i stort sett alla politiska partier – inte bara högerpopulistiska Fremskrittsparti (jfr SD i Sverige och Sannf i Finland). Till och med Socialistisk Venstreparti (SV) hade en representant som i 12 år var medlem i Stortinget och motarbetade samerna.
– Vissa, i synnerhet på högerkanten, är emot allt som berör det samiska. Det fnns en enskild person som under ett och samma år har skrivit 900 inlägg emot Same-
tinget, det samiska språket och rennäringen. Många hävdar att samerna inte är ett urfolk, utan att de kom hit efter norrmännen. De vidhåller konsekvent att natur och rendrift måste ge vika för vindkraft och gruvor.
Vi kommer att prata om Beowulf Minings planer på att etablera en gruva i Gállok utanför Jokkmokk. Svein berättar att Naturvernforbundet efter aktionerna i Gállok i 2013 arrangerade ett möte i Guovdageaidnu tillsammans med aktivister från Gállok. Han konstaterar att vissa av de större projekten påverkar opinionen på bägge sidorna om landsgränserna.
– Det har till exempel funnits planer på en diamantgruva, vilket har engagerat aktivister i både Tana och Utsjoki. Det samma gäller Davvi vindkraftsanläggning i Lebesby i Finnmark. Där har det fnska bolaget St1 stora planer på en vindkraftsanläggning med 260 turbiner. Vindkraftverken skulle byggas på norska sidan av gränsen och en kraftkabel dras över till Finland. I Utsjoki protesterade man dock mot kraftlinjen och planen är nu att koppla in kraftverken till elnätet i Norge istället.
Finland har som bekant, i motsats till Norge, fortfarande inte ratifcerat ILO 169-förordningen. Svein förhåller sig dock skeptisk till allt prat om ILO 169.
– Norge ratifcerade ILO 169 för 30 år sedan och detta har inte stoppat någonting. Genom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter – som berör minoriteters rätt att upprätthålla sin kultur – har man dock kunna bromsa vissa projekt. Visst fnns det många goda politiska riktlinjer i ILO 169 men de juridiska styrmedlen är för svaga.
Vi återgår till att prata om Sveins eget skrivande och hans aktivism. Det har blivit många artiklar, rapporter och böcker under årens lopp (se sveinlund.info/bok.htm). Just nu håller han på och sammanställer en bok och gruvprojektet i Repparfjord.
– I samband med att jag studerade läromedel och pedagogik vid Samiska högskolan skrev jag också en lärobok om järnsmide enligt samisk tradition. Den byggde bland annat på mina erfarenheter från arbetet som lärare i mekaniska ämnen vid yrkesskolan i Guovdageaidnu. Det är nog den enda boken där jag haft möjligheten att kombinera alla mina tre kärnkompetenser: mekaniken, pedagogiken och det samiska.
Svein har även redigerat en samisk-norsk-fnsk-eng-
elsk ordbok med 1200 ord inom mekanik (på sveinlund. info/mek/meksanit.htm fnns en elektronisk version där även svenska ingår). Till exempel heter tryckluftshammare på samiska áibmoveažir.
Jag berättar att jag själv har studerat teknik i några år och att en del av mina konstprojekt inbegriper enkla mekaniska lösningar. Svein tilltalas också av ett lågteknologiskt tankesätt.
– En av de mest givande uppgifterna vi hade på skolan i Guovdageaidnu var att tillverka jiehkku, enkla S-formade skinnskrapor enligt en 1000-årig gammal modell. De som studerade på hantverkslinjen och preparerade renskinn fck sedan testa ifall vinkeln på bettet var den rätta. Jag har alltid varit mer intresserad av att tillverka saker än av till exempel fordonsmekanik.
Förutom det gedigna arbetet med samisk skolhistoria har Svein skrivit fyra böcker om gruvindustrin i serien Gull, gråstein og grums. Hur kom det sig att han började skriva om gruvor?
– Jag minns att jag läste Arne Müllers första bok Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida och tänkte att om ingen annan skriver om detta ämne på norska så gör jag det själv. Det var med andra ord Arne som inspirerade mig. Vi har därefter haft mycket samarbete, bland annat var vi på bokturné tillsammans i Kiruna, Narvik och Tromsø. Jag hade med mig mina gruvböcker samtidigt som Arne presenterade sin bok Elbilen och jakten
på metallerna. I rapporten Vindkraft eller reindrift?, som jag har varit med om att redigera, har Arne också skrivit kapitlet om vindkraften och rennäringen i Sverige.
Även den fnska gruvindustrin är till viss del bekant för Svein. Han har bland annat varit på en rundtur i trakten kring Övertorneå tillsammans med fnska, svenska och norska gruvaktivister samt besökt en guldgruva i Kittilä. Gruvorna i de inre delarna av Finland har han ännu inte hunnit se, men känner väl till exempelvis Talvivaara.
– En gång för länge sedan körde vi upp hela vägen längs östgränsen, så nära vi kunde komma. Jag har också kört upp genom Finland vid ett annat tillfälle, men då tog vi den kortaste och snabbaste vägen rakt upp till Uleåborg. I min fjärde bok har jag också skrivit en del om gruvor i Finland.
Svein har även deltagit i Arctic Business Forum vid ett par tillfällen. Där visionerade entreprenörer bland annat om ishavsbanan – den planerade utvidgningen av järnvägen från Rovaniemi till Kirkenes – som skulle skära rakt igenom renskötselområden i Sápmi.
– Det var intressant att delta och se på projektet från andra sidan av Nordkalotten. Första året som jag deltog i Arctic Business Forum pratade man om ishavsbanan som något enastående och fantastiskt. Sápmi
nämndes inte med ett endaste ord. Andra gången jag var med intygades det att man ”självklart tar full hänsyn till samerna”. Ifall jag inte hade varit med första gången hade jag kanske trott på det senare löftet.
Jag planerar själv att göra en längre resa genom Sápmi i början av sommaren. Efter att ha bott och verkat på Nordkalotten i omkring 40 år har Svein förmodligen tips på platser som jag absolut bör besöka?
– Det samiska museet Siida i Enare är suveränt!
Vi har ingenting liknande i Norge. Däremot fnns det ett fertal mindre museer, såsom Riddo Duottar-museerna.
I Karasjok fnns Sámi Dáiddaguovddáš – ett samiskt center för samtidskonst – och i Jokkmokk fnns det samiska museet Ájtte. I Guovdageaidnu fnns förstås också vårt naturcenter. Vi har dock ont om resurser för tillfället så vi har främst mindre, fyttbara utställningar. Vi arbetar dock hårt för att på sikt skapa ett center för natur, kultur och världsarv. I Guovdageaidnu fnns det för övrigt en hel del människor från Finland – med såväl samisk som fnskspråkig bakgrund. Hör av dig innan du är på väg norrut, kanske är jag på plats så att vi kan träfas.
Jag tackar för inbjudan och vi diskuterar vidare om musik och konst. Svein konstaterar att det också fnns en stark jojk- och musiktradition i Guovdageaidnutrakten. Han nämner folkmusikfestivalen Riddu Riđđu som går
av stapeln vid Manndalen i Kåfjord i mitten på juli och konstnärskollektivet Dáiddadállu som fnns i Guovdageaidnu.
– Nyligen delade jag bilskjuts från fygplatsen i Alta med några samer som deltagit vid öppningen av årets Venedigbiennal. Hela den samiska paviljongen, som Máret Ánne Sara är en del av, verkar vara en stor succé. Det är fnt att Sápmi får så mycket synlighet detta år. Jag förstod att ett hundratal samer hade åkt ner till Venedig för att delta vid den högtidliga öppningsceremonin där bland annat drottning Sonja höll ett tal.
Innan vi avslutar vårt samtal hinner Svein berätta att han varit nära bekant med fera fnlandssvenskar som arbetat med frågor som berör det samiska:
– För länge sedan studerade jag samiska i Tromsø samtidigt som Arja Koskinen – som jag minns var tvåspråkig. Språkvetaren Leif Rantala har också gjort en stor insats för bevarandet av den samiska kulturen. Han har skrivit ett fertal böcker och arbetade som universitetslektor i nordsamiska vid universitetet i Rovaniemi. En annan fnlandssvensk som jag har haft mycket kontakt med under åren är lingvisten Tove SkutnabbKangas. Hon pratar inte samiska men har vistats mycket i Sápmi. Jag gjorde faktiskt en intervju med henne i slutet av 1970-talet (se sveinlund.info/kultur/tovesk.htm).
Jag tackar för pratstunden och känner mig tacksam för att ha fått ytterligare ett perspektiv på Sápmi och den samiska kulturen.
Såväl konsten som vetenskapen fängslar Robert, som alltid har många järn i elden.
Som lektor i bildkonst och som fri konstnär får Robert Back utlopp för det sociala och kreativa. Som påläst vetenskapsnörd och tjänstledig har han under de senaste två åren ägnat sig åt en annan passion: att illustrera spindlar samt göra morfologiillustrationer av sniglar och snäckor – denna gång för projektet ”Artdatabanken” som drivs av Sveriges lantbruksuniversitet. Vid sidan av ett fertal andra projekt och hobbyer hinner han dessutom delta i föreningsarbete och driva bloggen ”Utgångspunkt 63˚31,x’ N – 22˚31,x’ O”.
I den egna trädgården ät den biologiska mångfalden hög. Hittills har Robert inventerat omkring 700 arter.
Foto: Simon Gripenberg
Vi sätter oss ner intill växthuset i den lummiga trädgården i centrala Nykarleby. Flera äldre träd, bland annat en enorm gårdsek från 1800-talet, bryter upp genom den djungellika markvegetationen. Hunden Ines, en sällskaplig bullterrier, kommer långsamt lunkande och lägger sig vid mina fötter. Djur och natur har alltid intresserat Robert, som i början av veckan, efter en längre tjänstledighet, återgått till sitt arbete som lektor i bildkonst vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.
Vissa åker på safari till Afrika för att se spännande djur och uppleva storslagen naturen. Robert har valt att gräva där han står. Han inventerar och dokumenterar arter i sin egen närmiljö och delar med sig av sina upptäckter och upplevelser på bloggen Utgångspunkt 63˚31,x’ N – 22˚31,x’ O (utgangspunktnykarleby.blogspot.com). Vi befnner oss alltså mitt i utgångspunkten.
– Att utgå från den egna trädgården är tacksamt, eftersom det är en lättillgänglig och begränsad yta. Här fnns stora gamla träd och vi har inte plockat bort någonting, snarare lagt till. Som du märker kan man knappt gå raklång, men här fnns chans att se mer än på en kortklippt gräsmatta. Numera fotograferar jag också utanför hemmet, så trädgården är bara en del av helheten. För tillfället är jag uppe i omkring 700 (trädgårds)arter, men då ingår det förutom insekter även fåglar och däggdjur. Vore jag mer strukturerad kunde det röra sig om över 1600 arter, men detta är främst en hobby.
Om man bara ger sig tid att stanna upp möter man otaliga spännande organismer. Robert ger exempel på olika biotoper som återfnns inom en radie på tio kilometer omkring Nykarleby centrum: strand och strandäng, åkermark, myrmark, mossar och förstås olika typer av skogar. Jag ber honom berätta varifrån intresset för djur och natur kommer.
– När Voyager 1 färdades ut genom solsystemet bad
Carl Sagan NASA att vända på rymdsonden för att fotografera vår egen planet. Sagan beskriver detta på ett tjusigt sätt i boken Pale Blue Dot (Random house, 1994). Den ikoniska bilden av vårt jordklot utgör svaret på din fråga. Vår planet är vansinnigt liten och när man ser den lysa svagt som en liten punkt i universum inser man hur obegripligt små vi är. På denna lilla prick fnns ett galet tunt lager biosfär som kryllar av liv – från havens djup till högt uppe i atmosfären. Då blir man helt enkelt nyfken på att veta vem man delar biosfär med under sin korta tid på jorden. Varför skulle man inte vara intresserad – det är väl snarare det som är frågan?
Robert startade sin blogg för skojs skull och konstaterar att han har en tendens att göra för många saker samtidigt. Han har funderat på att lägga ner bloggen men insåg att detta inte är aktuellt riktigt ännu.
– Eftersom jag under åren laddat upp fotografer som blogginlägg fnns det inget vettigt bakomliggande arkivsystem. Jag insåg att jag inte kommer att hitta bland mina bildfler ifall jag plötsligt lade ner bloggen. Den får således fnnas kvar tills jag lyckats skapa ett fungerande mappsystem för bildmaterialet på lokal nivå.
Visst vore det synd ifall bloggen lades ner, då den fungerar som en öppen kunskapsbank. Bilderna berör och väcker nyfkenhet.
Kognitiv dissonans
När vi skiftar fokus från det lokala till det globala blir tonen i samtalet allvarligare. Vi konstaterar att alla nu är väldigt bekymrade över stigande mat- och energikostnader, men att detta är ett symptom på en djupare problematik.
– Jag är trött på mig själv som alarmist och undviker helst att säga ”vad var det jag sa”, men vi befnner oss mitt i en ekologisk katastrof som inte tas på allvar. Vi drar undan mattan för oss själva samtidigt som problemen ignoreras på politiskt håll – såväl lokalt som globalt. Det är mycket snack och greenwashing – en konstruerad idé om att bry sig. Kriget mellan Ryssland och Ukraina är givetvis oerhört tragiskt, men kostnaderna för energi och mat skulle hur som helst ha fördyrats på sikt, av andra orsaker. Vi behöver förstås värme, mat och kläder men lyxen och överfödet –som setts som en självklarhet – kommer att bli allt svårare att rättfärdiga.
När vi diskuterar olika sätt att resa berättar Robert om den kognitiva dissonans som infnner sig till exempel när det är dags att åka med konststuderande till Venedigbiennalen. Visst är det möjligt att åka tåg till Venedig, men det blir tyvärr mycket dyrare jämfört med det kraftigt subventionerade fyget. Kanske perspektiven ändras så småningom?
– Jag tror att hela världen måste tagga ner. Vi borde inte ha så bråttom, men de festa av oss tvingas leva inrutade och stressade vardagsliv för att sedan tvångsvila oss på semestern.
Hur ser då Roberts egen vardag ut? Under sin tjänstledighet har han arbetat som vikarierande bildredaktör för SLU Artdatabanken, ett arbete som han stortrivts med.
Han kommer även framöver att fortsätta göra illustrationsarbeten.
– Visst är jag lyckligt lottad som får livnära mig på sådant som är vansinnigt roligt. Jag trivs också mycket bra med arbetet som lektor i konst. Att undervisa och ha meningsutbyten med studerande känns meningsfullt. Vi refekterar mycket kring livets centrala frågor, såsom ”vad innebär det att vara människa?”.
Ibland skriver Robert miljörelaterade insändare i dagstidningarna. Han deltar också aktivt i diskussioner på internet, bland annat för att bemöta falska påståenden. Vi funderar på vilka påverkningskanaler som är mest efektiva: insändare, aktivism eller konst?
– Jag är tveksam till hur efektivt man når ut genom konsten. Visst kan man kommunicera på sätt som berör, men risken är ändå att man inte lyckas nå tillräckligt många. Jag undrar till exempel hur mycket Venedigbiennalen och Documenta, som är bland världens största konstevenemang, i slutändan påverkar människors beteenden. Men visst måste man ändå försöka.
Genom att prenumerera på tidskrifterna Science och Nature samt hålla sig ajour med författare som har klara kopplingar till evidensbaserad vetenskap är Robert uppdaterad om världens tillstånd – vilket naturligtvis gör honom orolig.
– Innerst inne är jag nog rätt svartsynt. Tyvärr tror jag att det kommer att gå åt helvete. Michael Mann gav nyligen ut en bok där han bland annat påpekar att vi, trots att situationen ser mycket mörk ut, inte får låta domedagsprofetiorna ta över helt och hållet. Saker kommer defnitivt att ske, men troligtvis går det fortfarande till viss del att bromsa utvecklingen. Ifall våra koldioxidutsläpp upphörde helt och hållet från och med idag skulle temperaturen i både atmosfären och haven ändå, på grund av tröghet i systemet, fortfarande öka under några decennier. Själv är jag kanske mest rädd för att det kommer att bli oroligt när mat-, bränsle- och energipriserna stiger. Det fnns en stor risk för att populister kommer till makten, vilket miljömässigt vore en total katastrof. Jag sätter mitt hopp till den yngre generationen som åtminstone försöker varva ner.
Vid sidan av sina egna projekt är Robert engagerad i föreningen Jakobstadsnejdens natur r.f. Under helgen gjorde han en exkursion till Mickelsörarna tillsammans med andra föreningsaktiva samt några skogshuggare. Under 1970och 1980-talet gjordes kalhyggen och monotona tallplanteringar i området, som ägs av staten. Mellan åren 2010 och
2015 utfördes sedan ett naturskogsrestaureringsprojekt på initiativ av Forststyrelsen.
– Jag var med och hjälpte till på talko då för ungefär tio år sedan. På ett antal provytor av olika storlek – från 20 x 20 till 50 x 50 meter – fälldes största delen av tallarna medan en del träd ringbarkades. Provytorna hade olika karaktär. En del var torrare och en del var blötare, och de vette mot olika väderstreck. Det var intressant att nu besöka platsen på nytt för att studera förändringen. Vi såg nytillväxt av björk och gran vilket ger en fngervisning om att det på sikt åter kommer att växa upp blandskog. En slutsats som vi drog var att de minsta provytorna var för mörka och skuggiga för småplantorna. Till vår glädje såg vi massor med spår av vedlevande insekter – det var dock för sent på årstiden för att se vuxna individer.
Äldre skogar är som bekant viktiga för vårt välmående och värdefulla för rekreation. Enligt sin skogsskötselplan planerar Vasa stad att kalhugga en del av sina skogar omkring centrum, vilket nyligen väckt mycket debatt och lokalt motstånd. Robert konstaterar av vi nog aldrig helt och hållet kommer bort från kalhyggen men att skapandet av monotona trädåkrar inte handlar om vårdande utan enbart om ekonomi.
Vi skiftar fokus från skogen till skärgården och Robert berättar om ett annat projekt som han är delaktig i tillsammans med Jakobstadsnejdens natur r.f. Föreningen följer upp silltrutens (nominatformen Larus fuscus fuscus) ungproduktion i Nykarleby skärgård. Jämfört med gråtruten och havstruten, som är allätare, är silltruten främst specialiserad på fsk. Arten har minskat radikalt längs den fnska kusten.
– Jag har varit med som assistent i projektet där vi försöker utreda vilka faktorer som påverkar silltrutarnas ungproduktion. Eftersom arten är så specialiserad kan den på sätt och vis ses som en indikatorart – dock inte lika tydlig som havsörnen, som är högst i näringskedjan och samlar på sig exempelvis tungmetaller. Det fnns spekulationer om att nedgången kunde ha en koppling till fskpopulationerna, men de festa silltrutar fyttar söderut under vinterhalvåret så det kan lika väl bero på faktorer i Afrika. Silltrutens bon är också väderkänsliga eftersom de bygger dem så nära stranden. Högvatten, kyla eller en rejäl storm kan förstöra häckningen. Fåglarna, som till största del äter strömming och vassbuk, har dessutom svårare att hitta föda i stormigt väder. Man har dock börjat se en anpassning hos vissa individer som börjat söka föda på åkrar.
När vi pratar om fåglar kommer vi ohjälpligt in på debatten kring skarvar, som blivit oerhört infammerad i Österbotten – detsamma gäller frågor om säl och varg. Trots att diskussionsklimatet är hårt är de festa inne på
samma linje.
– Underarten av skarv (Phalacrocorax carbo sinensis) är inte alls hotad, så det borde vara möjligt att minska på populationen. Uppenbarligen verkar det vara svårt att få tillstånd från Västra Finlands miljöcentral. Handläggningstiden är lång och så har det visst kommit in besvär. Debatten är obehagligt hätsk, trots att det inte fnns många som motsätter sig en minskning av stammen.
En annan österbottnisk evighetsdebatt handlar om visionerna kring en gigantisk bro som skulle förena städerna Vasa och Umeå. En av de föreslagna dragningarna skulle gå rakt genom Kvarkens världsarvsområde.
– Idén om en Kvarkenbro är varken rationell eller klimatsmart. Infrastruktur i den skalan skulle givetvis förstöra fskars lekområden – och mycket därtill. Det fnns vissa forskningsrapporter där man jämfört övergång från färja till bro, men dessa studier berör främst korta avstånd över foder där det är tät trafk och man tidigare trafkerat med gamla smutsiga färjor.
Vi jämför med Replotbron, som med en längd på drygt en kilometer tills vidare är Finlands längsta. På lång sikt kunde man tänka sig att den är klimatsmart jämfört med att färjetrafken skulle ha fortsatt som förr. Kvarkenbron med en längd på åtminstone 60 kilometer är en helt annan historia.
– Det vore ett gigantiskt bygge med en galet omfattande infrastruktur. Vi lever i en tid då det pratas om behovet av att minska bilismen, men bron skulle kräva en enorm ökning i trafkmängd för att vara lönsam. Även framtidens elbilar kräver resurser och energi.
Redan nu fnns en ny färja som är ganska ren och kan bli ännu renare. Man kan dessutom åka över utan bil, eftersom det redan fnns goda bussförbindelser i både Vasa och Umeå.
Genom ett tankeexperiment illustrerar Robert vad mobilitetens pris innebär i dagens globala värld, där vi reser långt och mycket och dessutom vill komma fram så snabbt som möjligt:
– Ifall jag cyklar hemifrån till min arbetsplats i Jakobstad, vilket jag gör ibland, har jag ihjäl, låt oss säga en daggmask per resa. Om jag väljer att ta bilen får betydligt fer
maskar ofra sitt liv. Dessutom har en mängd organismer fått sätta livet till på grund av tillverkningen av bilen och bränslet. Låt oss inte tala om en fygresa till Thailand. Så gott som allt vi gör orsakar i mer eller mindre omfattning andra organismers död, utan att vi desto mer refekterar över detta. Att vi har ihjäl organismer är förstås oundvikligt – vi måste till exempel äta. Det är all den orefekterade lyxen som gör att är proportionerna blivit problematiska. I vår avskärmade vardag behöver vi inte konfronteras med problematiken i detta.
När jag hör Robert resonera tycker jag att tankegångarna påminner om de flosofska grundidéerna inom djupekologin, det vill säga att ”människan inte borde tillfredsställa sina sekundära behov på bekostnad av andra arters primära behov”. Detta är en eftersträvansvärd tanke men förstås lättare sagt än gjort.
Inom konsten och kulturen ligger fokus ofta på känslor. Inom vetenskapen och forskningen är det annorlunda. Robert konstaterar att han alltid varit något av en vetenskapsnörd och ser det som viktigt att alltid vara källkritisk.
– Det fnns egentligen inget som heter alternativa fakta – men alternativa åsikter fnns det däremot gott om. Jag tycker att det är bra att vi har en uppdelning mellan konst och vetenskap. Vi måste också få utlopp för våra känslor.
Vi pratar en stund om kopplingen mellan känslor och rationalitet och konstaterar att de som förespråkar nya kärnkraftverk eller en bro över Kvarken är precis lika känslostyrda som alla andra. Att samtidigt som kriget pågår i Ukraina argumentera för en Kvarkenbro utgående från säkerhetspolitiska argument, vilket en konsult nyligen gjort, eller att genom storskalig kärnkraft ”lägga alla ägg i en korg” är väl knappast rationellt?
På ett allmänt plan fnns det ett genusperspektiv i det hela. Nu då partierna företräds av kvinnor försöker machokillarna – som intalar sig själva att de inte är känslostyrda – förminska och ironisera. Samma mönster ser man hos alla internettroll som går igång i kommentarsfälten under miljö- och klimatrelaterade artiklar. Deras argument är minst sagt uselt underbyggda. Jag minns hur en av de
"Det fnns egentligen inget som heter alternativa fakta – men alternativa åsikter fnns det däremot gott om"
Gröna lyfte fram de säkerhetspolitiska riskerna med kärnkraftverket i Pyhäjoki. Ingen lyssnade och nu ser vi hur det gick. Vi måste inse att vi alla styrs av känslor.
I dagens överrationella samhälle har vi förmodligen missat känslornas potential. När det gäller till exempel klimatfrågan har kunskap och fakta funnits i många decennier. Ändå har vi svårt att bryta destruktiva mönster. Borde vi förlita oss mer på känslorna?
– När vi 2015 besökte Venedigbiennalen med våra konststuderande var temat All the world’s futures. Ett verk som speciellt etsade sig fast sig i minnet var konstnären John Akomfrahs videoinstallation Vertigo Sea. Verket innehåller bland annat suveränt vackra flmklipp av valar varvat med sekvenser från den vansinnigt utdragna valjakten med granatharpuner och mycket blodspillan. Framställningen var dramatisk och övertydlig, men per automatik berördes förstås alla djupt. Vi människor har lätt att bli berörda. Känslor har en sprängkraft trots att de ofta förminskas i den ofentliga debatten.
Själv minns jag att jag berördes väldigt starkt av flmen The Island and the Whales, som handlar om Grindadráp – traditionell valjakt på Färöarna. Massvis med långfenade grindvalar tvingas in i grunda vikar för att sedan masslaktas med knivförsedda spjut. Tanken går även till en intervju med Paul Watson, som var med och grundade Greenpeace och senare blev frontfgur för organisationen Sea Shepherd. I intervjun berättar Watson om när han på nära håll mötte blicken hos en harpunerad och döende val – och hur detta ögonblick förändrade hans liv. Han insåg då att han aldrig någonsin mer kommer att arbeta för människornas utan för valarnas bästa.
– Jag läste nyligen en artikel om Paul Watson i tidskriften Science. Han har blivit gammal och är inte längre kvar i organisationen. Sea Shepherd har under senare år försökt ta sig bort från att stämplas som konfrontativa och militanta. Idag är organisationen främst forskningsfokuserad. Den erbjuder en viktig plattform för marinbiologer. Fakta behövs alltid. Det fnns ändå en kraft i att kombinera kunskap med känslor.
Man behöver inte nödvändigtvis läsa långa forskningsartiklar för att få probleminsikt. Jag kommer att tänka på flmen Chasing Coral (2017) som gör tittaren uppmärksam på hur viktiga och sköra korallreven är. My Octopus Teacher (2020) är en flm som återger ett vackert möte över artgränserna. Den handlar om en utbränd flmskapare som utvecklar en djup vänskap med en bläckfsk.
– Bläckfskar är märkligt avancerade och analyserar omvärlden på spännande sätt. Där kan det säkert uppstå intressanta möten, men i princip kan man få en djup koppling även till exempelvis en silltrut. Vi behöver sakta ner tempot för att dessa möten ska kunna uppstå. Själv brukar jag roas av att följa en viss art av snabblöpande spindlar. Det är skönt att bara stå stilla och stirra på en alstam för att upptäcka dessa spindlar.
På Roberts blogg fnns fna makrobilder på otaliga möten med insekter – allt från myggor som suger blod till närbilder av fästingens trakéer (andningsorgan) och hullingarna på sugsnabeln.
– Visst tycker jag fortfarande att det känns obehagligt med fästingar och älgfugor. Det handlar förmodligen om bristen på kontroll. En fästing kan suga sig fast obemärkt. Samtidigt är deras anpassning oerhört fascinerande – hur deras mundelar skär sig in och förankras. Myggorna har också en intressant anatomi. Tänk hur oerhört snabbt de tankar sig fulla, att de orkar lyfta med all extra vikt och de dessutom inte blir överhettade av det varma blodet.
Som liten ville Robert bli biolog, men på sätt och vis är han glad att det inte blev så. Inom vetenskapen och forskningen måste man strikt hålla sig till vissa grundläggande principer och utrymmet för känslor är därför begränsat – ifall man vill framstå som seriös.
– Nu får jag upprätthålla min passion genom att vara en ansvarslös wannabe-biolog. Jag ser ändå en tydlig koppling mellan känsla och logik, och pendlar själv aktivt mellan konsten och vetenskapen. Mitt eget konstutövande har varierat under åren. De senaste två åren har jag till exempel helt och hållet arbetat som illustratör.
Robert är även skicklig på måleri. Hans tavlor har drag av fotorealism samtidigt som de är väldigt måleriska, med färg i tjocka lager. Några motiv som etsat sig fast i mitt minne föreställer fygplatser, fygplan och grävmaskiner. Jag tycker mig se intressanta kopplingar mellan det snabba och det långsamma perspektivet och har tolkat in teman såsom peak-oil, fossilberoende, klimatförändring och globalism. När vi nu pratar om konstverken inser jag att detta är mina egna efterkonstruktioner.
– Detta är gamla målningar som jag gjorde i slutet av 1990- och i början av 2000-talet. För mig handlade det då om tillvaron mellan två tillstånd. Grävmaskiner ser man endast på platser som är i förändring – det fnns ett före och ett efter. Samma sak gäller fygplatser. De utgör ett ingenmansland, internationella icke-områden där man fyktigt
befnner sig en stund – mentalt och geografskt. Man kan förstås hitta alla möjliga associationer i ett konstverk när det sätts i en ny tid eller kontext.
Då och då brukar Robert få förfrågningar på porträttmålningar, men han brukar oftast tacka nej eftersom han känner att han vill hitta infallsvinklar som känns intressanta även för honom själv. Fyra ofciella porträtt har det dock blivit.
– Jag har inte gett mig tid för måleri på sistone. Det kanske låter paradoxalt men jag känner numera att det är helt omöjligt att måla – samtidigt som det är alltför enkelt. Det centrala i måleriet är applicerandet av färg på ett underlag, kanske en duk. Mekaniskt sett är det fruktansvärt lätt men med åren har jag blivit allt mer förtvivlad över att lyckas göra det intressant för mig själv. Jag lyckas helt enkelt inte nå någon tillfredställelse genom måleriet och då känns det poänglöst. Dessutom blir man aldrig klar med en målning – man är aldrig nöjd.
Ett av Roberts många övriga intressen är landsvägscykling. Jag minns hur han en gång tidigare berättade om sitt deltagande i Vätternrundan. Det var kyligt och ösregnade.
På en liten allmän toalett avslutade han tävlingen tillsammans med ett gäng genomfrusna cyklister som turades om att värma upp sig i handtorkens luftföde. Nu försöker han komma igång med cyklingen igen.
– Ett tag tävlade jag och då hade jag en viss motivation. Fast egentligen har jag aldrig haft någon tävlingsinstinkt – jag blir till exempel inte arg om jag misslyckas. Cyklandet gick trots allt rätt bra. Jag tycker dock att det är tråkigt med all taktik, som att man ska använda sin energi i rätt ögonblick. Jag brukar köra för fullt från start och tycker mer om att trampa för mig själv än att trängas i en klunga.
Tävlingscyklingen må vara satt på paus men i vardagen cyklar Robert oftast när han ska ta sig någonstans.
– När jag rör mig inom stadens gränser väljer jag så gott som alltid cykeln. Om jag ska ut och paddla hänger jag på kajakkärran. Vi har också en lådcykel som jag använder för lokala transporter. Istället för att åka buss till arbetet i Jakobstad brukar jag i perioder cykelpendla – när vädret tillåter. Det är för övrigt anmärkningsvärt att lilla Nykarleby är en så dålig cykelstad. Bilismen har fortfarande förkörsrätt överallt i samhället.
Ifall du ser en gul, strömlinjeformad velomobil susa förbi dig i Österbotten är sannolikheten stor att det är Robert. Ibland har han använt den när han har cykelpendlat. Två gånger har han även deltagit i fnska mäster-
skapen i liggcykel som arrangerats på den stora ovala banan i Nokia där man testar bildäck. Tävlingen är indelad i fyra grenar: högsta hastighet under en sträcka på 200 meter, avverkad sträcka under en timme samt uthållighetslopp på 6 respektive 12 timmar.
– Två år i rad deltog jag i hastighets- och entimmestävlingen. Jag var också med i sextimmarsloppet men tvingades då att avbryta. En velomobil är rätt snabb tack vare det låga luftmotståndet. Om jag minns rätt så kom jag upp i nästan 70 kilometer i timmen i hastighetstävlingen. Första året som jag deltog vann jag faktiskt entimmesloppet och fck då en halsduk som första pris.
Vi har hunnit samtala i drygt två timmar. Det skulle fnnas många andra intressanta teman att beröra men jag känner att det börjar vara dags att avsluta intervjun. När vi förfyttar oss för att ta ett en porträttbild noterar Robert till sin förtjusning en liten snigel på ett stort avlångt blad i trädgården. Han berättar att det är arten större bärnstenssnäcka, Succinea putris, som kan drabbas av en speciell parasit som heter Leucochloridium paradoxum. Parasiten paralyserar snigeln så att den klättrar högt upp i bladverket samtidigt som snigelns antenner ändrar form och börjar pulsera i grönt. Den blir därigenom ett lätt byte för fåglar, som sedan sprider parasiten vidare genom sin avföring, som en annan snigel kan få i sig – och så är kretsloppet slutet. Robert har tidigare fotograferat en snigel som burit på parasiten. Även dessa bilder fnns på hans blogg. Visst är väl naturen omkring oss oerhört fascinerande!
Närbild av fästing där sugsnabelns vassa hullingar är fullt synliga.
Den insikt som Thomas fck på ett litet torg i Frankrike blev startskottet till den världsomspännande REKO-rörelsen.
Vid sidan av att sköta om sin frigående nötboskap, som gynnar den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet, hinner Thomas Snellman resa runt i världen för att berätta om REKO – ett succékoncept med direkthandel av matprodukter via lokala Facebook-grupper. Han är jordbrukaren som vågar gå mot strömmen och sticka ut hakan. För länge sedan satsade han på ekologiskt och vägrar att investera i en oproportionerligt stor maskinpark. Thomas motsätter sig kärnkraft, och genom att engagera sig emot kärnkraftsprojektet i Hanhikivi kom han i kontakt med De Gröna. Idag är han Pedersöre kommuns första och samtidigt enda gröna lokalpolitiker. Jag träfade Thomas första gången på det allra första sonderingsmötet kring REKO, som ordnades för producenter och konsumenter på Yrkesskolan Optima i Jakobstad år 2013. Därefter har vi träfats då och då och alltid haft intressanta diskussioner. Vid ett REKO-utdelningstillfälle köpte jag nyligen frysta tranbär av honom, som han själv plockat.
Vi träfas på ett café i Jakobstad och unnar oss varsin fastlagsbulle. Intervjun kunde primärt handla om den spännande idé till direkthandel som Thomas kläckte på ett litet torg i Frankrike. Den berättelsen är dock redan väldokumenterad, bland annat genom otaliga nyhetsartiklar och boken REKO – rejäl konsumtion sedan 2013 (som även fnns i elektroniskt format på www.ekonu.f/boken-om-reko).
Globalt fanns det ifjol åtminstone 600 REKO-ringar i 14 länder med sammanlagt två miljoner medlemmar. Konceptet utmanar stormarknadernas monopol genom att erbjuda ett enkelt och smidigt koncept för handel med rena och etiskt producerade matvaror. Ordet REKO står för Rejäl Konsumtion. Det arbetet som Thomas utför inom ramarna för REKO är helt och hållet ideellt.
Nu är jag intresserad av att samtala om miljöfrågor och aktivism på ett bredare plan – samt att hitta berörings-
punkter mellan Sápmi och Svenskfnland. Vi inleder därför med att diskutera kring ursprungsbefolkningar.
– När jag jämför mitt eget synsätt med samernas ser jag en central likhet i det att djuren är frigående. Jag läste nyligen en artikel i tidningen Maaseudun tulevaisuus där man lyfte fram konfikter mellan rennäringen och traditionellt jordbruk. Ibland uppstår det tyvärr dispyter då renarna strövar in på odlade åkrar. Vad kan man göra, det är förstås svårt att backa bandet men kanske borde det aldrig ha etablerats jordbruk i norr? I samband med en resa till Yellowstone 2009 besökte vi ett indianmuseum i Colter Bay. En indiansk kvinna som arbetade på museet kom och pratade med oss. Jag minns fortfarande kroppsspråket och sorgsenheten i hennes blick. Många har förlorat sin ära och heder som folk när de tvingas bo i reservat och be om allmosor från myndigheterna. Här fnns det nog
en parallell till hur samerna har blivit behandlade.
Thomas berättar att han på en världskonferens i Thessaloniki 2018 träfade Áslat Holmberg, som är vice ordförande i Sametinget och därigenom representerar samerna i många minoritetssammanhang.
– Det var intressant att få en konkret kontakt till det samiska. Áslat, som studerat på universitetet i Tromsø, hör själv till en fskarsläkt och berättade bland annat att rätten till att fska i Tenojoki är en av hans hjärtefrågor. Samerna är tvungna att inordna sig efter myndigheternas beslut, som sällan är fördelaktiga för dem. Jag minns att han från Grekland skulle vidare till Egypten på en annan konferens. Jag fascineras av samernas tradition av leva utan gränser. Jag undrar om det inte är deras förtjänst att vi har ett så pass öppet samhälle på Nordkalotten? Coronapandemin måste ha varit speciellt utmanande i Sápmi när Finland, Sverige och Norge stängde sina gränser.
Jag berättar för Thomas att jag nyligen läste om pomorhandeln som ända från 1700-talet fram till första världskriget blomstrade i norr. Ryska skeppare och bönder tog sig regelbundet långa vägar västerut för att ägna sig åt byteshandel med fskare på den norska sidan av Sápmi. Till exempel mjölprodukter och vackra tyger byttes mot saltad och torkad fsk. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till REKO-konceptet.
– Visst fnns det likheter. Samerna har ju under långa tider tänkt i termer av byteshandel. En av de tidigaste REKO-ringarna grundades faktiskt i Enare, trots att befolkningen är liten – men jag tänkte att det skulle fnnas förutsättningar där genom den samiska marknadstraditionen. I det här fallet var det faktiskt en kvinna från södra Finland som hörde av sig. Hon kom från Enaretrakten och det blev sedan så att hennes mamma grundade REKOringen. Jag minns för övrigt att jag en gång på tåget satt bredvid en kvinna som forskade i nordsamiska – vi hade en lång, trevlig och mycket lärorik diskussion.
Då Thomas började protestera mot kärnkraftsbygget i Pyhäjoki blev han bekant med Hanna Halmeenpää och nästa naturliga steg blev att, liksom Hanna, engagera sig politiskt. Han skrev in sig i De Gröna och sitter nu med i
fullmäktige i Pedersöre kommun – en kommun där jordbruket är en väldig central näringsgren. Jag frågar honom vilka frågor som känns viktigast för tillfället.
– Klimatfrågan är förstås av största vikt men just nu utarbetar vi inom De Gröna ett vattenpolitiskt program som berör både grundvatten, rinnande vatten, sjöar och hav. Förra veckan deltog vi i en gemensam föreläsning som Geologiska forskningscentralen GTK höll om restaurering av älvar och skydd av havsvatten. Jag skulle gärna åstadkomma mer på det lokala planet, men ensam och utan bundsförvanter är det svårt. Fokuset i Österbotten verkar mest ligga på vansinnesprojekt såsom Kvarkenbron.
Trots att Thomas känner sig ensam i ofentligheten vet han att det fnns rätt så många jordbrukare som håller med honom, men som inte vågar stiga ut i ofentligheten då de är osäkra på att argumentera emot traditionella synsätt och den propaganda som jordbruksorganisationerna för fram.
– Jag är ingen forskare men jag är intresserad av ny forskning och brukar hänvisa till aktuella rapporter. Man måste välja sina strider och jag brukar portionera ut fakta då det gör mest nytta. Jag lyssnade nyligen på en föreläsning om restaurering av vattendrag för att gynna lekande fsk. Forskaren visade massor med konkreta exempel på lyckade projekt och jag kom osökt att tänka på Esse å. Kommunerna allt mellan Lappajärvi och Larsmosjön ställer sig positiva, så nu gäller det bara att få något konkret till stånd.
Vi funderar vidare om hur man långsiktigt borde hushålla med resurser istället för att kortsiktigt maximera vinster. Jag nämner att jag nyss läste ett citat av en renskötare med tanke på en planerad gruva nära Jokkmokk i Sápmi: ”Gruvbolaget säger att de ska bryta malm i 14 år och att de har 300 jobb. Då säger jag att renskötseln är 14 jobb i 300 år, och då har vi Gállok kvar.” Thomas håller med om att vi borde ändra våra synsätt. Han ger ett konkret exempel:
– Två år i rad har jag plockat blåbär ur egen skog och sålt via REKO. Jag räknade ut att jag bägge åren sålde för ungefär 600 € per hektar, vilket är uppskattningsvis 6–7 gånger högre avkastning per yta jämfört med traditionellt skogsbruk. Då kan man fråga sig hur vettigt det är att producera virke. En sak som jag blir upprörd över är trålfsket i Östersjön. Bottnarna fnkammas för industriellt bruk, och
"Jag är ingen forskare men jag
är intresserad av ny forskning och brukar hänvisa till aktuella rapporter"
en stor del av fsken används exempelvis till pälsdjursfoder trots att det gott kunde tjäna som människoföda.
Som jord- och skogsbrukare använder Thomas förstås en del maskiner, men han försöker hålla maskinparken så liten som möjligt och refekterar kritiskt över det system som vi byggt upp.
– Fossilmotorn har en usel verkningsgrad – det är som att elda åt kråkorna. Tänk dig att mänskligheten, för att generera kortsiktig tillväxt, fortfarande förbrukar ungefär 100 000 000 fat olja per dag! Det är som att kasta bensin på lågorna för att få klimatet att bli ännu varmare. Vi lever ”la dolce vita” utan att tänka på morgondagen. Jag tänker på bonden och författaren Gunnar Rundgren som konstaterat att ”människan håller på att förbruka den godispåse som oljan utgör”. Nu borrar man efter olja längre ut till havs, och till exempel kring Narva i Estland utvinner man oljeskifer vilket är en mycket smutsig verksamhet.
Thomas försöker själv odla förnöjsamhet och har således ingen tillväxtideologi. Han är fundersam över fenomenet att alla kommuner och städer verkar vilja växa och få fer invånare.
– Jag ser det som ett nollsummespel och dessutom dör det numera fer än det föds i Finland. Tillväxt borde inte vara ett självändamål och vi borde därför inte mäta välfärd i BNP. Vi hör till världens lyckligaste folk och har lägst korruption – ändå är vi inte nöjda. Det fnns en inbyggd girighet i systemet. Redan flosofen Georg von Wright konstaterade att ”det fnns inga incitament för att öka välfärden ännu lite till”. Jag antar att folk överlag inte vill tänka på dessa frågor, för då får de dåligt samvete.
När gäller konfikter i synsätt kommer vi in på att tala om säl, skarv och varg. Dessa frågor rör alltid upp känslorna i Österbotten och diskussionerna blir oftast starkt polariserade. Själv kan jag förstå bägge sidornas argument – såväl fskarnas och fårfarmarnas utsatthet som miljövännernas engagemang för mångfald och biodiversitet.
– Sälarna är på riktigt ett stort problem för yrkesfskarna, som är väldigt frustrerade. Inomskärs är det förstås inga bekymmer men utomskärs hittar sälarna enkelt till bragderna. Ingen har tid att genom jakt decimera stammen och det fnns heller ingen lönsamhet i detta då EU har förbjudit att man gör produkter av sälens skinn, kött och tran. En sjukdomsepidemi inom sälpopulationen kunde
åter skapa en balans i systemet. Många hatar skarven men jag ser också den som ett tecken på att det fnns en obalans i ekosystemet.
När det gäller vargen tycker Thomas att det delvis råder en kollektiv hysteri. Han konstaterar att vi i Finland har tio gånger mer björn än varg och ändå är björnen inte hatad på samma sätt. Det pratas inte heller så mycket om kamphundar såsom pitbullterrier, fastän de dödar folk då och då. Ser man enbart till det ekonomiska är de skador som vargen förorsakar marginella, jämfört till exempel med den vitkindade gåsen – men sanningen är förstås inte svartvit.
– Jag besökte en gång en fårfarmare i Malax som fck 15 tackor ihjälrivna på en natt. Han hade vargstängsel på tre sidor av hagen. På den fjärde sidan fanns ett stort utfallsdike som råkade vara uttorkat. Vargen kunde hoppa över den vägen och smög sedan genom det höga gräset. Vargens instinkt att döda så många får som möjligt är givetvis djupt tragisk för den enskilda fårfarmare som drabbas. Samerna är förstås också utsatta i och med att renarna strövar fritt. När jag själv en gång hade varg några hundra meter från gården tog jag för säkerhets skull fram geväret, och visst funderade jag i efterhand på om jag skulle ha skjutit ifall den gått till angrepp mot mina djur.
De festa ekosystem hittar sin balans om människan lämnar dem ifred och även toppredatorer fyller en viktig funktion. När vargen återintroducerades i Yellowstone nationalpark ändrade detta indirekt beteendet hos andra djur i så stor utsträckning att hela fodlandskapet förändrades. I bebyggelse är det förstås oundvikligt att det uppstår konfiktsituationer. Vi konstaterar att viss skyddsjakt, om den vore möjlig och görs på rätt sätt, förstås gör vargfocken skyggare.
– Man måste veta vad man gör och ta bort de rätta vargarna. Ifall man skjuter alfa-individer splittras ungfocken och man har skapat nya problem åt sig när ungvargarna söker sig till nya områden. Det fnns många spännande projekt på gång, och jag blev 2020 invald i en europeisk expertgrupp som under ett års tid arbetade med frågor om jordbrukets och viltets samexistens, EIP-Agri Wildlife and Agriculture. Vi borde hitta konstruktiva sätt att samexistera.
Thomas berättar att han i sin arbetsgrupp på seminariet Wildlife and Agriculture – trots att han själv är köttproducent – förde fram en vision om att vilt i framtiden kunde få en större andel i köttproduktionen. Detta vore fullt möjligt genom ”rewilding” av vissa områden.
– Älgkött står idag för ca 8 procent av volymen i Fin-
land. Teoretiskt kunde man tredubbla mängden, men detta skulle förstås samtidigt medföra en ökad risk för älgolyckor i trafken. Tanken att minska på den industriella köttproduktionen till förmån för viltkött känns dock miljömässigt tilltalande – vi kunde liksom inom samernas rennäring skörda hållbart av det som naturen ger. Den ekonomiska vinningen skulle också vara stor eftersom vi slipper att göra stora investeringar i byggnader och maskiner.
Jag får höra hur man i Italien driver in vildsvin i avsmalnande ”ryssja-liknande” korridorer för att kunna fånga dem. Vi konstaterar att detta påminner om hur man inom Sápmi tidigare kunde fånga vildren. Thomas berättar att han under resor i Frankrike fått bevittna hur deras vildsvinsstam bokstavligen exploderat.
– Vildsvinen är som sälar på land. Viltskadorna i Frankrike är enorma. Man får köra sakta och försiktigt på småvägarna, speciellt på morgnarna då vildsvinen varit framme. De kan välta ut stenar som är 10 gånger deras egen vikt. Jag hörde om ett område där årliga avskjutningen var ca 700 vildsvin på 1500 hektar! Jägarna kan få böter ifall de INTE skjuter ett vildsvin när de möter det. Och på detta område ökar vildsvinspopulationen.
När det kommer till viltskadorna i våra fnska skogar menar Thomas, som också själv förvaltar skog, att de till stor del är självförvållade.
– Vi har på vissa håll skapat monokulturer i skogslandskapet, och eftersom vi frenetiskt rensar bort all lövsly dukar vi upp en à la carte-meny med tall åt älgarna. Vill man minska på skadorna borde man lämna kvar mera lövsly. Skogsorganisationernas recept är att vi istället ska skjuta bort älg för att hålla stammen nere – och så håller vi
kvar vår monokultur. Människan är nog en dålig förvaltare av naturen.
På sin egen gård och i sina egna skogar strävar Thomas efter att upprätthålla en stor biodiversitet. Tack vare frigående nötboskap är insekt- och fågellivet mycket rikt.
– Jag ser mig som en naturvårdare på det sättet att jag upprätthåller ett levande landskap med hagmarker. Visst får jag mycket kommentarer om att jag har sly i dikena men åtminstone verkar växterna, insekterna och fåglarna trivas. En biolog som blev fascinerad av mångfalden trivdes också så bra att han besökte mig 6–7 gånger under förra året. Naturen strävar efter mångfald – att stödja monokulturer är att aktivt motarbeta det naturliga systemet.
Vi kommer in på det fnländska skogsbruket och skogsstyrelsens avkastningskrav som bottnar i de beslut som riksdagen tagit. Det fnns med andra ord ingen orsak för oss i Finland att klappa oss på bröstet när det gäller skogspolitik.
– Vi oroar oss över Amazonas regnskogar, men hur ser det ut med vårt eget skogsbruk? På en konferens i Grekland pratade jag en gång med en kvinna från Marocko. När hon hörde att jag var från Finland sade hon genast refexmässigt: ”Ja, det är där ni förstör era skogar.” Det är hälsosamt att skifta perspektiv ibland. Själv har jag nog gjort mig opopulär bland branschfolk då jag till exempel kritiserat hela grundidén med utdikning av torvmarker.
Vi spinner vidare på tankar kring biologisk enfald.
Jag berättar om hur historikern Yuval Noah Harari i sin bok Homo Deus – En kort historik över morgondagen (Natur & Kultur, 2017) bland annat analyserar vansinnet med att odla enorma arealer av gräsmattor. Harari beskriver vår besatthet av gräsmattor som en ”kulturell börda”.
– Enligt en artikel som jag läste torde det inom USA numera fnnas mer kortklippta gräsmattor än veteodlingar. Kulturellt är vi väldigt smalspåriga när det gäller vad som anses korrekt – till exempel när det gäller slyröjning och gräsmattor. Jag såg en ny tredelad serie med ”den danske bonden” på tv. Konceptet gick ut på att främja blomåkrar i stadsrummet för att stödja de hotade pollinerarna och gynna biologisk mångfald. Det var nedslående att höra en del av folkets kommentarer: ”det ser så ostädat ut” eller ”som om det lämnats vind för våg”.
Thomas går mot strömmen. Han brukar själv ganska sällan delta i lantbruksmässor och -utställningar – bortsett från då han tidigare deltog som konsulent för ekoodling och verkade som ekoinspektör. Han minns en bussresa till och från Agromec-mässan i Danmark. På vägen hem konstaterade några i bussen att man behöver starka traktorer för att hålla den allt tyngre maskinparken rullande. Thomas håller inte med.
– Mässan gav mig inte mycket. Samma ämne dök upp i en Facebook-tråd för en tid sedan. En bonde klagade över priset på brännolja – som då låg på 1,20 €/liter – och över att det kostar 480 € att fylla tanken. För egen del klarar jag mig fyra månader med den bränslemängden. På något märkligt sätt framställs det sen som att det är De Grönas fel att man måste ha en energislukande traktor med 400 liters bränsletank. Jag ser detta som ett utslag av en osund
machokultur som tyvärr inte kommer att förändras på kort sikt. Det känns som att västvärldens mantra är att ”bara för att något kan göras så ska det göras”. Samma sak gäller fyrhjulingar och vattenskotrar. Vattenskotrar kan jag acceptera när det gäller till exempel räddningsväsendet men i övrigt kunde de gott förbjudas.
När det gäller skogen är Thomas dock hoppfull. Han läste nyligen rapporten Skogsbarometern (Ludvig&Co, 2021). Majoriteten av de tillfrågade hade investerat i skog utifrån prioriteringar kopplade till exempelvis känslovärden, jakt och rekreation. Långsiktig avkastning sågs också som viktigare än kortsiktig. Detta bådar gott inför framtiden.
– Själv har jag inte utvidgat mitt jordbruk på 30 år utan har istället försökt stärka min självkänsla och förnöjsamhet. När andra jordbrukare sett mina marker har de ofta sagt att ”det här skulle du också kunna odla upp”. Skulle jag bli lyckligare då, brukar jag fråga mig själv. Jag är inte rik men skuldfri, och det är mycket värt. Jag vet att ifall jag skulle lägga ner mitt jordbruk så skulle någon genast vilja arrendera, men jag är inte intresserad av att se deras destruktiva jordbruksmetoder verkställas på mina marker.
När pandemin ger med sig kommer Thomas åter att resa söderut till favoritlandet Frankrike. Denna gång planerar han in en vistelse på den ekologiska retreaten Abriecosy i Provence – han är nämligen bekant med ägaren Geert Goeman. Vem vet vilka nya spännande idéer han då bär med sig hem i bagaget?
Det fnns en inoffciell fnlandssvensk fagga (t.v.) men det är vanligare att man faggar med husbondsvimpel, speciellt på landsbygden (i bakgrunden ett collage av husbondsvimplar från svenska Österbotten).
