Simon Gripenberg
Den samiska faggan är formgiven av Astrid Båhl, och den togs i bruk 1986. Cirkeln symboliserar andlighet, solen och månen. Rött illustrerar eld, värme och kärlek. Grönt står för växterna och naturen, gult för solen och blått för vattnet.
Pärmbild: Nagir Varri – Drømme fjellet, 1/1, mixed media, © Astrid Båhl 2021Simon Gripenberg
Sápmi–Svenskfnland : Samtal om kultur, miljö och rättvisa
Idé och förverkligande: Simon Gripenberg
Text och layout: Simon Gripenberg
Språkgranskning: Linda Huldén
ISBN 978-952-65101-0-1 (mjuka pärmar)
ISBN 978-952-65101-1-8 (PDF)
Förlag: Jordnära
Tryck: Forsberg Printed Communication Ab Oy, Jakobstad, 2022
Papper: Multi Offset 190/120 gram (miljöcertiferat enligt Ecolabel och PEFC)
Upplaga: 500 ex.
Denna publikation har möjliggjorts med stöd från Svenska kulturfonden och Svensk-Österbottniska Samfundet
Publikationen delas genom icke-kommersiell Creative Commons-licens (CC BY-NC-ND 4.0), men observera att vissa enskilda bilder är upphovsrättsskyddade (©) och inte får användas fristående i andra sammanhang utan fotografens tillåtelse!
52
58
76
Utsikt från Røstlandet mot nordost. Någonstans bakom dimhöljda Værøy ligger spetsen av Lufuohttá (Lofoten).
Foto: © Simon Gripenberg
I sjätte klass i lågstadiet bar det traditionsenligt av på lägerskola till Äkäslompolo i Lappland – som de norra delarna av Finland kallades på den tiden. Under lägerveckan gjorde vi ett fertal längre dagsvandringar. Ruskan var sagolikt färgsprakande och luften fantastiskt frisk att andas. Innan vi åkte hem stannade vi till vid den lokala souvenirshopen. Jag köpte en liten slidkniv som jag senare fitigt kom att använda, bland annat för att tälja visselpipor av vide. Knivens skaft var slarvigt utsågat ur ett renhorn och hafsigt dekorerat med ett fjällandskap – förmodligen inristat med lödkolv. Jag var stolt över min lilla täljkniv, men som 11-åring refekterade jag inte desto mer över om detta var äkta duodji (samiskt hantverk) eller kulturell appropriering. Efter en tid blev knivseggen ohjälpligt slö och den lilla renskinnstofsen som suttit fastlimmad på läderslidan ramlade av. Kniven hamnade längst bak i nedersta skrivbordslådan.
Under sportloven åkte vi ibland till fjällen, exempelvis till Borgafjäll (Båargese) och Tärnaby (Dearna), och som ung vuxen har jag vandrat vid Kebnekaise (Giebmegáisi) och genom Sarek. Jag minns hur jag bland annat på fjälltopparna Duolbagorni och Vuojnestjåhkkå samt tältplatserna intill strida Guhkesvakkjåhkå och magiskt spegelblanka Bierikjávrre refekterade över platsernas samiska namn och historia.
Åren passerade. Jag hade fortsättningsvis ett stort behov av att vistas i naturen och ett intresse för miljöfrågor hade väckts inom mig, men efter gymnasiet fck jag för mig att påbörja studier vid Tekniska högskolan (numera Aalto-universitetet) i Esbo. Under ungdomsåren hade jag prenumererat på den populärvetenskapliga tidskriften Illustrerad Vetenskap, som genom färgglada artiklar år efter år försäkrade läsaren om att fusionsenergin inom en snar framtid kommer att trygga hela civilisationens energibehov på ett miljövänligt sätt. Liksom många andra indoktrinerades jag i att vi genom teknik och tillväxt kan lösa världens alla problem. Denna illusion blev dock kortvarig. Efter ett par tröga studieår med dålig motivation och halvhjärtade insatser insåg jag att jag kommit till vägs ände, och att min värdegrund var en annan. Jag gjorde därför en helomvändning och utbildade mig istället till bildkonstnär. Äntligen fann jag det jag letat efter. Istället för springa vidare i normernas ekorrhjul fck jag genom konsten fullständigt fritt
formulera, utveckla och visualisera min innersta tankar, idéer och känslor. Att jag blev konstnär är på sätt och vis en paradox i och med att jag till min personlighet är rätt introvert och tillbakadragen. Miljöengagemanget växte med åren och när jag själv blev förälder utkristalliserades tematiken ännu tydligare: Jag vill på alla tänkbara sätt bidra till att synliggöra hållbarhetsfrågor kring miljö, klimat och biologisk mångfald. Efter att ha utsatts för mobbing i grundskolan utvecklade jag ett starkt rättspatos, och brinner således också för frågor som berör mjuka värden, inkludering och social rättvisa. Mitt intresse för alternativa berättelser har under åren fört mig i kontakt med många inspirerande oliktänkare – även inom Svenskfnland. Finlandssvenskarna utgör omkring 5 procent av Finlands befolkning och Svenskfnland defnieras geografskt sett som de områden där största delen av fnlandssvenskarna är bosatta, det vill säga kustregionerna i Österbotten, Åboland och Nyland – vissa räknar också in Åland (mer information fnns på Svenska Finlands folktings webbplats: folktinget.f). Svenskfnland kallas skämtsamt för ”ankdammen” eftersom det sociala sammanhanget är så begränsat, och det därför ibland råder ett konservativt konsensustänkande i vissa frågor. Genom denna publikation vill jag lyfta fram några av de progressiva och normkritiska röster som fnns inom Svenskfnland.
Under de senaste åren har mitt intresse för Sápmi väckts till liv på allvar. Hösten 2018 tillbringade jag en månad på Mustarinda (www.mustarinda.f) som ligger intill Paljakka naturreservat – ett residens där man genom kultur och vetenskap utforskar hur en post-fossil framtid kan se ut. Vistelsen var mycket inspirerande, men det var samtidigt sorgligt att påminnas om att vi i Finland lever med lögnen att vi har massvis med skog, när det i själva verket återstår endast några få procent naturskog – resten är monotona trädplantager.
Sensommaren 2020 vistades jag på konstnärsresidenset Røst AiR (se rostair.com) som fnns ute på fyrön Skomvær i Norska havet, söder om Lufuohttá (Lofoten). Under resan fck jag en inblick i den sjösamiska kulturen. Efter residensperioden publicerade jag boken Views and Visions from the Wild (se issuu.com/simonshares) och skrev en tredelad reportageserie om Sápmi som publicerades i Vasabladet och Österbottens Tidning i samband med den samiska nationaldagen, den 6 februari 2021. Därefter har jag också skrivit insändare som berör Sápmi. Genom nyheter, artiklar, böcker och dokumentärer har jag fördjupat mig
i det samiska och jag har rörts till tårar av flmer såsom Sameblod och Eatnameamet – Vår tysta kamp. Som redaktör för en folkmusiktidskrift har jag besökt folkmusikfestivaler där jag kommit i kontakt med såväl traditionell som modern samisk folkmusik, allt från Mari Boine till Gájanas. Som tillhörande den fnlandssvenska minoriteten har jag visserligen vid ett fåtal tillfällen bemötts med fördomar, men ändå alltid känt mig oerhört privilegierad. Svenskan är historiskt ett nationalspråk i Finland och som fnlandssvensk är mina grundrättigheter tillgodosedda. Finlandssvenskar har enligt fnsk lag rätt till skola, vård, omsorg och rättshjälp på sitt eget modersmål. Samerna har däremot under århundraden fått utstå förtryck och förnedring av alla de slag: tvångförfyttningar, tvångskristnande, förbud att tala samiska, placeringar av barn på nomadskolor, skallmätningar, nakenfotografering, uppvisning på cirkusar i Mellaneuropa, förlöjligande i humorprogram samt kulturell appropriering av dräkter, jojk och hantverk. Trots att samerna utgör Europas enda urfolk har våra politiker fortfarande inte ens ratifcerat ILO 169, konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. Samerna får ännu i denna dag utstå hat och aggressiv nykolonialism i form av landgrabbing och exploatering av sina marker genom till exempel gruvdrift, vindkraft och storskaligt statligt skogsbruk. Konfikter gällande fske- och jakträttigheter är även vanliga.
Det har till och med förekommit försök från majoritetsbefolkningens sida att infltrera den samiska vallängden i syfte att påverka beslutsfattandet i Sametinget.
Mitt engagemang för och min solidaritet gentemot Sápmi har ökat vartefter jag har lärt mig mera och börjat urskilja nyanserna.
Genom arbetet med denna publikation har jag haft förmånen att ytterligare få fördjupa mig i det samiska, bland annat genom att träfa och intervjua intressanta personer. Samtidigt som jag vill synliggöra de orättvisor som fortfarande existerar vill jag lyfta fram den samiska kulturen och kunskapen, och visa på mångfalden.
Parallellt med detta publikationsprojekt har jag arbetat med ett konstprojekt som berör bland annat lågteknologi, förnyelsebar energi och biomimik – det vill säga att ödmjukt inspireras av naturens egna geniala problemlösningsförmåga. Tillsammans med en samisk konstnär planerar jag för närvarande en gemensam utställning, som förhoppningsvis kommer att visas upp i såväl Sápmi som Svenskfnland under 2023. Jag har medvetet hållit arbetsprocesserna för publikationen och konstprojektet åtskilda, men tänker ändå att det fnns ett fertal intressanta berö-
ringspunkter. Den samiska överlevnadsstrategin har genom tiderna byggt på en samexistens med och ett iakttagande av naturen och dess skiftningar, samt på improvisation –förmågor som vi inom det så kallade ”moderna västerländska samhället” till stor del har förlorat. Jag föreställer mig således att samerna, som under årtusenden levt i nära samklang med naturen, ägnat sig åt biomimik långt innan begreppet överhuvudtaget defnierades.
Jag ser det som naivt önsketänkande att vi skulle kunna lösa klimatkrisen och den ekologiska krisen enbart genom grön tillväxt. Vi behöver förstås utveckla miljövänligare teknik, men denna gröna omställning får inte försämra biosfärens bärkraft ytterligare och inte heller ske på bekostnad av urfolkens livsutrymme. Primärt bör vi förändra vår syn på oss själva och vårt förhållande till resten av naturen. När det gäller detta besitter ursprungsfolk, såsom samerna, ovärderliga erfarenheter. Det vore nu dags för människor i majoritet och maktposition att ödmjukt lyssna och lära, och genom eget ansvar delta i skapandet av en hållbar framtidsberättelse.
Jag är fullt medveten om att det är riskabelt att som utomstående förmedla någon annans historia, och denna publikation är ofrånkomligen färgad av min egen bakgrund. Gränsen till exotisering och kulturell appropriering är hårfn och det är därför ytterst viktigt med inkludering och ödmjukhet. Samtidigt känns tematiken alltför angelägen för att jag skulle ha undvikit detta projekt på grund av feghet. Jag känner att även människor utanför Sápmi har en skyldighet att belysa orättvisorna, samt ge utrymme för det samiska perspektivet. Som redaktör för publikationen har mitt huvudsakliga fokus under arbetsprocessen varit att lyssna och lära. Istället för strikta intervjuer har jag medvetet strävat efter att skapa öppna och ärliga samtal. Våren 2022 gjorde jag en cirka 3000 kilometer lång roadtrip genom Sápmi. Jag besökte många museer och passade på att göra några av de intervjuer som ingår i denna publikation – resten genomfördes via videolänk eller telefon. Sammanlagt blev det tolv samtal, hälften inom Svenskfnland och hälften med personer bosatta i Sápmi. Eftersom jag har varit tvungen att begränsa materialets omfång har jag valt att fokusera främst på områdena kultur och aktivism, och endast förmått lyfta fram en bråkdel av alla intressanta röster. Samtidigt har jag strävat efter bredd och balans när det gäller exempelvis konstformer, genus och geografsk spridning. Jag inser givetvis att denna publikation inte på långt när representerar hela Sápmi och Svenskfnland – och att det säkerligen fnns samer och fnlandssvenskar som inte känner igen sig i de tankar som lyfts fram. När man har två tydliga utgångsperspektiv – det samiska och det fnlandssvenska – fnns det förstås en risk
för att man ibland kategoriserar. Min strävan har dock varit att hålla fokus på det fördomsfria samtalet, och att berättelserna ska sammanfätas med varandra. Som människor är vi alla innerst inne väldigt lika, och det känns därför viktigt att motarbeta stereotypier. Jag känner också själv att jag passar dåligt in i klichébilden av en fnlandssvensk.
Arbetsnamnet för publikationen var ursprungligen Sápmi–Svenskfnland : minoritet möter minoritet. Mina frågeställningar var bland annat följande: Vilka beröringspunkter fnns det mellan det samiska och det fnlandssvenska? Vilka är de kulturella skillnaderna och likheterna? Vad kan vi lära oss av varandra? Utgångspunkten för projektet var ett intresse för vad som uppstår i mötet mellan två minoriteter. Samiska och fnlandssvenska konstnärer och aktivister utgör dessutom minoriteter inom respektive minoritet. Under processens gång har jag valt att ändra på rubriken. Matematiskt sett utgör samerna, liksom fnlandssvenskarna, förstås en minoritet, men jag har insett att det är bättre att istället konsekvent använda ordet urfolk då jag talar om samer. Ordet minoritet är förminskande och bidrar i värsta fall till att rättfärdiga fortsatt förtryck.
På ett generellt plan är min tanke och förhoppning att vi, fnlandssvenskar och samer, genom att mötas fördomsfritt kan hitta inspiration och stöd hos varandra – detsamma gäller förstås i alla former av gränsöverskridande möten. På ett personligt plan har detta projekt varit både
ögonöppnande och smärtsamt. Jag inser att det fortfarande fnns många oläkta sår och en del känsliga frågeställningar har därför lämnats utanför texten. Samtidigt har arbetet med publikationen varit väldigt inspirerande, lärorikt och hoppingivande. Till all lycka fnns det väldigt många engagerade, omtänksamma, pålästa, inspirerande och modiga människor som kämpar för allas vår gemensamma framtid. Publikationen är gjord på svenska eftersom det är mitt modersmål. Ortnamnen i Sápmi är mestadels skrivna på samiska för att uppmärksamma läsaren på den språkliga kolonialism som utövats i norr. Det känns som att vi inom Norden har stora kunskapsluckor när det gäller urfolket samerna och att Sápmi fortfarande utgör en blind fäck i vårt kollektiva medvetande. Min målsättning är att denna publikation synliggör detta och jag hoppas att du som läsare blir nyfken på att lära dig mer om Sápmi och samerna, och deras historia och kultur. På ett personligt plan föreställer jag mig att jag genom detta projekt samtidigt kan försonas med den 11-åriga kolonisatören som i samband med lägerskolan ovetandes köpte den där fejk-kniven.
Ett stort tack till alla er som medverkat och gjort denna publikation möjlig! Giitu!
(eftersom en del av intervjuerna gjordes under våren har det hunnit hända en del. Bland annat har svenska regeringen gett tillstånd för en gruva i Gállok, kärnkraftverksbygget vid Hanhikivi har stoppats på grund av Ukrainakriget och i skrivanade stund grälar Finlands regering om förnyandet av den gamla sametingslagen från 1995, förf. anm.)
Författaren på väg mot Čáhcesuolu (Vadsø). I bakgrunden syns Vuonnabahta (Varangerbotn). Foto: © Simon Gripenberg
Genom bland annat flm och ett kunskapscentrum lyfter Oskar fram det sydsamiska.
Filmskaparen Oskar Östergren Njajta har många järn i elden. Han är grundare av och delägare i ett produktionsbolag samtidigt
som han har startat en flm- och konstfestival för urfolk. Sedan 2005 är han permanent bosatt på hemorten Dearna (Tärnaby)
där han arbetar som projektledare vid uppbyggandet av det samiska kulturcentret Aejlies – som blir en mötesplats, ett kunskapscentrum och mycket mera.
När vi kopplar upp oss via Zoom befnner sig Oskar hemma i Dearna. Tidigare har han regelbundet pendlat till Ubmeje (Umeå), där produktionsbolaget Bautaflm har gemensamma kontorslokaler. Nu är dock hemorten Dearna utgångspunkten för allt.
– Numera är jag mest här och inte så mycket i Ubmeje. Min kollega Therese, den enda av oss som arbetar heltid för bolaget, har också fyttat till Dearna, vilket är smidigt.
Vid sidan av arbetet inom Bautaflm, där Oskar är en av fyra delägare, går mycket tid för tillfället åt till att som projektledare bygga upp det samiska kulturcentret Aejlies.
En expanderande turismindustri
För många österbottningar är Dearna mera känt som Tärnaby–Hemavan. Skidturismen var som störst på 1980-talet, men många tar fortfarande färjan över Kvarken för att tillbringa sportlovet i områdets välpreparerade slalombackar.
– Om man jämför med andra platser är det inte ännu lika exploaterat här, men tyvärr ser dagens turism annorlunda ut än på 80-talet. Folk kräver mer bekvämlighet och det behövs större resurser – mer och mer mark.
Vintertid är det inte så mycket renskötsel i Dearna men turismen har nu ökat mycket också under andra delar av året, i synnerhet på somrarna, och det fnns förstås en smärtgräns. Jag kommer att tänka på en nyhet på
SVT, som handlade om hur den kraftiga ökningen av ofpiståkning med Heliski kring Giebmegáisi (Kebnekaise) skapar problem, eftersom det stör renskötseln i området. Samerna, som under långa tider levt i symbios med naturen, har en kunskap och respekt som tyvärr ofta saknas inom turismen. Visst känns det konstigt att det marknadsförs dylika former av turism, som så tydligt bidrar till problem.
Dearna
Namnet Dearna är väldigt gammalt och kan kopplas ihop med både ett fjällmassiv, en sjö och en älv. Det är svårt att reda ut vad som kom först, förmodligen var det fjället – Dearna Vaerie.
– Senare i historien fanns det ett lappskatteland som hette Tärnafjäll, som samiska familjer betalade skatt för under fera hundra år. Det första kapellet som byggdes här på 1700-talet hette Tärna kapell, vilket ledde till Tärna församling, vilket i sin tur gjorde att kommunen döptes till Tärna.
Senare har Tärna kommun slagits ihop med andra kommuner för att bilda Storumans kommun. När man i folkmun pratar om ”Tärna” menar man bygden medan ”Tärnaby” syftar på byn.
Oskar jämför med Norge där man genom kolonialiseringen gav platser nya norska namn. I Sverige har man istället försvenskat samiska namn.
– En del av de samiska namnen fnns kvar. Norr
om Dearna fnns till exempel samebyn Ran. Går vi över landsgränsen till Norge återfnns samma ord i Mo i Rana.
Många namnbyten skedde på 1600- och 1700-talet då svenskarna och norrmännen fortfarande hade skriftspråket för sig själva.
Vi skiftar fokus och pratar istället om Aejlies, det samiska centrum som Oskar som bäst bygger upp i Dearna. Redan för sju år sedan inleddes förstudier kring möjligheterna att skapa en mötesplats och ett kunskapscentrum för det samiska samhället i Västerbotten. I Dearna fanns tidigare en Samegård som verkade på ideell basis under 30 år. Den drevs av Tärna sameförening, som är en av Sveriges äldsta. Av ekonomiska orsaker lades verksamheten ner 2004.
– Vi ser behovet av en gemensam mötesplats och genom Aejlies vill vi skapa ett ”safe space”. Centret kommer bland annat att ha ett museum, shop, café och kursutrymmen samt erbjuda kontorsplatser och övernattningsmöjligheter. Det är viktigt att vi samer själva får styra narrativet.
Trots att centret ännu inte är byggt har verksamheten redan inletts. Man har hunnit arrangera många intressanta utställningar, exempelvis med återbördade samiska föremål – som aldrig tidigare visats – samt ordnat slöjdkvällar och skinnberedningskurser. Nyligen fck projektet Aejlies utmärkelsen ”Regio Stars Västerbotten 2022” i kategorin ”En region med hållbara livsmiljöer att bo, verka och leva i”. Motiveringen löd: ”För skapandet av en helt ny form av kulturinstitution Av, För och Om urfolket samerna, en viktig del av den samiska kulturella infrastrukturen och ett genuint samiskt besöksmål, och utvecklat ett innehåll som omfattar en mötesplats, ett rum för kunskap, ett konstresidens, ett showroom, en kreativ nod för skapande och mycket mer.”
– Enligt den svenska modellen ska det samiska integreras med allt annat, men under de senaste åren har de svenska kulturmyndigheterna insett att det är oerhört viktigt vad man berättar och framför allt vem som berättar. Vi behöver en institution med självbestämmanderätt.
Det fnns alltså ett stort behov av en mötesplats och ett resurscentrum – drivet av samer på traditionell samisk mark. Målsättningen är att stärka den lokala sammanhållningen, men också att bli ett nationellt centrum som är inkluderande.
– Här fnns en stark och bred kompetens på många plan, så det känns viktigt att både utveckla kulturen och förvalta vårt arv. I början av 2000-talet inrättades ett kulturreservat omkring berget Aatoeklibpie där man hittat mängder av lämningar från förhistorisk tid, och Elsa Laula Renberg kom från Gardfjäll, söder om Dearna.
Det var för övrigt Elsa Laula Renberg som 1904 grundade det allra första sameförbundet i världen och 1917 stod bakom det första gemensamma samiska landsmötet i Tråante (Trondheim). Det vore verkligen viktigt att sydsamerna får berätta sin egen historia på sina egna premisser. Stuprörstänkandet inom det svenska politiska systemet är problematiskt – för samerna är natur och kultur en och samma sak.
När vi diskuterar kultur kommer vi osökt in på flmbranschen. Vid sidan av det egna flmskapandet sitter Oskar med i styrelsen för Internšunála Sámi Filbmainstituhta (Internationella samiska flminstitutet/ISFI) i Guovdageaidnu (Kautokeino). Han berättar om skillnaden mellan Norge och Sverige, och tar flminstitutet som ett exempel. – I Norge har det funnits möjligheter att bygga upp en långsiktighet, och genom att samarbeta internationellt – exempelvis med Sundance Institute och andra stora bolag – har vi kunnat agera som ett samiskt institut. Vi har samma mål med Aejlies.
Tyvärr är Sverige på efterkälken och det fnns fortfarande mycket institutionaliserad okunskap. För att den samiska kulturen ska få större synlighet krävs det att det fnns personer och instanser inom systemet som aktivt skapar möjligheter. Ett positivt exempel som sticker ut är den samiska paviljongen vid årets Venedigbiennal. Utställningarna öppnades av drottning Sonja och tidningen ArtNews rankade paviljongen som den näst bästa. Till samarbetsparterna bakom projektet hör Moderna Museet, Kiasma och OCA (Ofce for Contemporary Art Norway).
– Jag var faktiskt samproducent till en av flmerna för projektet Árran 360˚, som nu visas i Venedig. Internationella samiska flminstitutet har nyligen också inlett ett samarbete med Netfix.
Helst skulle Oskar helhjärtat fokusera på flmskapandet men han konstaterar att det som i slutändan tar mest tid – och som han egentligen minst av allt vill göra –är att ständigt informera folk om Sápmi och den samiska kulturen.
Man hamnar i en loop när det gäller att utbilda. Om de röd-gröna hade fått fyra år till på sig hade de kunnat implementera en del goda saker. Nu förlorade de valet så för samernas del ser det nattsvart ut.
När det gäller den egna utbildningen har Oskar, efter inledande studier i Ubmeje, studerat dokumentärflm
2002–2004 vid Biskops Arnö utanför Stockholm, och 2013 gick han en producentutbildning vid Internationella samiska flminstitutet i Guovdageaidnu. Han har också gått en mängd kurser och ägnat sig en hel del åt ”learning by doing”. Jag frågar vilka projekt som nu är aktuella på Bautaflm.
– Det är lite av varje. Just nu gör jag manus och regi för Saajven jïh elmien gaske, en animerad serie som vi utvecklar. Den går i produktion i vinter. Vi har också en dramaserie på gång för SVT – där är jag manusförfattare och producent.
På grund av Aejlies-projektet kan Oskar för tillfället inte fokusera helt och hållet på Bautaflm. Samtidigt ser han många likheter mellan projektledarskapet och flmproducentjobbet.
Överlag är flmbranschen hierarkisk medan samiska konstnärer ofta behärskar många olika arbetsuppgifter och är vana vid en större fexibilitet.
– I den samiska flmbranschen är alla tusenkonstnärer och ”all over the place”. Inom den samiska kulturen är det viktigt att du är med och jobbar kollektivt. Du växer med din uppgift och lär dig att du kan göra vad som helst, samtidigt som du vet att varje insats är lika viktig.
Enligt den samiska traditionen är berättande detsamma som kunskap. Om Oskar måste välja en titel för sig själv blir det ”berättare”. När man besöker Bautaflms webbplats (www.bautaflm.se) får man en uppfattning om bredden på de flmberättelser som hittills gjorts – såväl fktiva som dokumentära.
En av Bautaflms dokumentärer som jag själv sett
är Nuclear Neighbour. Den handlar om Hanna Halmeenpääs personliga kamp mot Fennovoimas ryska kärnkraftsprojekt i Pyhäjoki. Senare, i samband med Rysslands invasion av Ukraina, kollapsade hela projektet – men den vackra Hanhikiviudden hann tyvärr förstöras för en lång framtid.
Under länken ”nyheter” på Bautaflms webbplats hittar jag flmen EPA, som nyligen kammande hem Tromsøpalmen på Tromsø International Film Festival.
– Jag var själv inte involverad i vare sig Nuclear Neighbour eller EPA, utan det var min kompis och kollega Fredrik Oskarsson som medverkade som regissör. Vi fyra på Bautaflm är alla fostrade på olika sätt. Fredrik gör helst dokumentärflm, Victor brinner för fktion och Therese arbetar som producent. Jag, som för övrigt är den enda av oss som är same, glider mellan olika genrer. Alla fyra har en gemensam målbild kring de stora penseldragen och ingenting är på liv och död. Målet är inte att bli rika utan framför allt att utveckla berättandet och facilitera möjligheter.
Vid sidan av allt arbete med Bautaflm och Aejlies har Oskar dessutom hunnit starta upp Dellie maa –Sápmi Indigenous Film & Art Festival – Sveriges första flm- och konstfestival för urfolk.
– Jag tänkte att om ingen annan tar initiativet så får jag väl göra det själv. Arrangemanget var ganska småskaligt 2020 och 2021 på grund av coronan. Festivalen är för tillfället lite sömnig, men den lever.
De flmer som visas på Dellie maa är gjorda av urfolk, men tematiken behöver inte nödvändigtvis handla om urfolk.
En av de flmer som genom åren berört mig allra mest är Sameblod. Jag såg den på den lilla och anrika biografen Kino Engel, som ligger intill Senatstorget i Helsingfors. Efteråt var tystnaden hos publiken påtaglig och tårarna vittnade om att berättelsen berört oss alla på ett djupt
"Jag tänkte att om ingen annan tar initiativet så får jag väl göra det själv"
plan. Detta är en omtumlande flm som väckt både nyfkenhet och solidaritet för Sápmi hos mig. Jag ber Oskar berätta om hur flmen kom till.
– När jag 2013 gick sista året på dokumentärlinjen vid Biskops Arnö frågade jag Amanda Kernell, som studerade på Danska flmskolan, vad hon hade för framtidsplaner. Då nämnde hon detta projekt. Ursprungligen skulle det ha blivit en 40 minuters novellflm men projektet växte.
Sameblod var Amandas första långflm. Hon stod för både regi och manus. Oskar deltog aktivt i processen och fck lära sig mycket om manusskrivande. Det blev en lärorik upplevelse.
När det gäller Sameblod konstaterar Oskar att det i Sverige fanns ett före och ett efter. En stor del av de människor som hanterar kulturfrågor har sett den. Efteråt har de velat lära sig mera om det samiska och på djupet börjat refektera över vad det innebär att vara svensk.
– Jag har haft många intressanta samtal med högt uppsatta personer och märker att det hänt mycket de senaste tjugo åren. Vi har gått från systematisk mörkning till en viss kunskapstörst och en insikt om att det är Sveriges plikt att ge urfolket samerna självbestämmanderätt. Tyvärr fnns dessa insikter fortfarande mest på tjänstemannanivå. Människor måste känna vad som är rätt och fel. Kunskap kan man värja sig mot men inte mot känslor.
Under 2014 gjorde Amanda och Oskar kortflmen
Stoerre Vaerie (Norra Storfjället) med Maj Doris Rimpi och Olle Sarri i huvudrollerna. Filmen består av de delar ur Sameblod som är nutid, det vill säga början och slutet. Amanda var som sagt förstagångsregissör och Oskar hade aldrig tidigare producerat drama. Efter att Stoerre Vaerie visats på Sundance Film Festival blev fnansieringen av en långflm möjlig. Nordisk Film kopplades in 2015, samtidigt som Oskar och Bautaflm var medproducenter. En stor del av flmen Sameblod spelades in i trakterna kring Dearna.
– Det känns som att jag deltog i allt. Jag letade inspelningsplatser och var allt från flmproducent till Olle Sarris ”body double”.
Oskar lade ner en stor arbetsmängd på flmprojektet, men konstaterar samtidigt att det var mycket lärorikt.
Sameblod visades först på internationella flmfestivaler och fck många pris, så den var omtalad redan innan den hade svensk biopremiär i mars 2017. Oskar insåg snabbt att det fanns en enorm kraft i den berättelse
som förmedlas genom flmen. Sameblod hade premiär i Sápmi den 6 februari 2017. Då frades 100-årsjubileet för
Elsa Laula Renberg och den första samiska kongressen –detta är samtidigt samernas nationaldag.
– Biografen i Tråante var fullpackad och publiken bestod till 95 procent av sydsamer från när och fjärran. Känslan när flmen visades i Sápmi för första gången var helt obeskrivlig och fysiskt påtaglig.
Oskar konstaterar att detta är den största upplevelse han någonsin har haft. Det fnns väldigt många samiska familjer som känner igen sig i flmens berättelse.
I Sameblod ingår flmsekvenser som lyfter fram den svenska rasbiologin. Forskare mäter skallar och tar nakenbilder på barnen vid en samisk nomadskola. Verksamheten vid Statens institut för rasbiologi i Uppsala upphörde 1958 men forskningsmaterialet, inklusive bilder, fnns bevarat i universitetets arkiv. Detta är en avskyvärd skamfäck i vår historia som inte får falla i glömska.
– All dokumentation fnns kvar. Vi har också porträttbilder på vår egen släkt. Många samer har bilder hemma som härstammar från denna tid.
Genom århundradena har mängder av samiska föremål samlats in och förts till storstädernas museer. Som bäst pågår ett fertal parallella processer kring återbördande av dessa föremål. När det gäller samernas rättigheter ligger Finland oftast steget efter, så det var därför glädjande att Nationalmuseet i Helsingfors under 2021 beslöt att återbörda omkring 2000 föremål till det samiska museet Siida i Anár. En mindre del av föremålen visades ännu i början av 2022 upp i utställningen Mäccmõš, maccâm, máhccan – hemkomsten innan de skickades norrut. Föremålen hade samlats in till Nationalmuseet under åren 1830–1998.
– I Sverige pågår en liknande process. Detta är en känslig fråga som Sametinget bör hantera. Man måste börja med att fråga vad det samiska folket vill. Man kan inte repatriera föremål utan att ha en mottagare, så det är därför viktigt att först bygga upp ett system för processen.
I Norge fnns ett lyckat exempel. Oskar lyfter fram Saemien Sijte, ett nationellt sydsamiskt museum som byggts upp i Snåase (Snåsa).
Den samiska befolkningen i Dearna har haft svårt att passa in i den svenska statens fyrkantiga system.
– Det sätt på vilket myndigheterna klonat samerna i samma modell har inte passat in i de södra delarna av svenska Sápmi. Här i våra traditionella marker levde skogssamerna som kombinerat små renhjordar med fske, jakt och småbruk. När samer tvångsförfyttades norrifrån uppstod det konfikter.
Fjällsamerna passade bra in i svenska statens stereotypa bild av samer och mottot ”Lapp skall vara lapp”. Skogsrenskötseln försvann och det blev till exempel förbjudet för en same att ha både renar och häst. Fjällsamerna premierades samtidigt som skogssamerna trängdes undan. Det var dessa missförhållanden som Elsa Laula Renberg reagerade på.
Det känns omöjligt att prata om dagens Sápmi utan att tangera klimatförändringen, som framskrider mycket snabbare på nordliga breddgrader och redan är ett reellt hot mot renskötseln – och indirekt mot hela den samiska kulturen. Hur märks förändringarna i Dearna?
– Vi ser helt klart hur klimatet förändras och det går inte längre att lita på vädret. Min pappa, som gick bort i fjol 91 år gammal, och därför sett förändringen under längre tid, brukade säga att ”vädret har gått sönder”. Trädgränsen klättrar uppåt, rödingen försvinner och de invasiva arterna blir allt fer.
Den gröna omställningen i storstäderna innebär nykolonialism i Sápmi. Oskar berättar om den enorma vindkraftspark med omkring 100 kraftverk som byggts på Blaikfjället. Efter det projektet insåg kommunen att det var dags att dra i handbromsen, medan man på riksnivå nu vill riva upp kommunens beslut. Intill naturreservatet Blaiken ligger också den nedlagda och skandalomsusade Blaikengruvan, som liksom så många andra gruvprojekt gått i konkurs och inte förmått hantera sina miljöproblem. De planerade batterifabrikerna runt Kvarken kommer att kräva enorma mängder metall, bland annat nickel.
– För oss är den planerade nickelgruvan i Rönnbäcken i dagsläget det enskilt största hotet. Ser man vidare på miljöfrågorna så är vattenkraftsutbyggnaden ett öppet trauma för samerna. Staten har aldrig erkänt detta som det övergrepp och kulturmord det var.
Utmaningarna för Sápmi är många, men Oskar ser sig inte som en aktivist utan som positivist. Detta är ett aktivt val som han har gjort för att må bättre. Han har full respekt för de som lagt och lägger ner sin tid och sin själ på att protestera, men fokuserar själv på de goda krafterna. I sitt senaste flmprojekt skapar han ett animerat universum för barn, utgående från traditionella samiska berättelser.
Som jurist bevakar Anni-Kristiina samtidigt samernas rättigheter.
Hon blev helt betagen av Vivien Leighs rollfgur Scarlett O’Hara och bestämde sig där och då för att själv bli skådespelare. Efter att ha axlat fera större flmroller har Anni-Kristiina bland annat utbildat sig till jurist, arbetat som journalist och nu senast som generalsekreterare för sannings- och försoningskommissionen. Jag berördes av hennes brinnande engagemang för rättvisa, som kom till uttryck i Suvi Wests flm ”Eatnameamet – Vår tysta kamp” (2021) – där hon samlar in vittnesmål från sitt eget folk.
Under våren 2022 kontaktar jag Anni-Kristiina. Hennes samiska namn är Ánneristen och Ánne, men i icke-samiska sammanhang brukar hon använda AnniKristiina eller Anni. Tyvärr känner hon sig sönderstressad av allt arbete och har inte tid att ställa upp på en intervju. På höstkanten skickar jag en ny förfrågan. Svaret kommer nästan direkt. Nu är vardagen mycket lugnare så vi bokar in ett videomöte.
– Våren var väldigt turbulent men jag har varit till fjälls hela sommaren så nu känner jag mig utvilad. Naturen skyddar mig, den ger mig så mycket. Under 2018 arbetade jag på statsrådets kansli och från början av 2022 som generalsekreterare för sannings- och försoningskommissionen. I maj sade jag dock upp mig. Det hela verkade vara ett smutsigt spel som jag inte ville vara en del av – något jag helst lämnar bakom mig. Nu är det september och jag får börja fundera på vad jag ska göra härnäst. Troligtvis blir det skådespelande.
Annis släkt och hem fnns i Giehtaruohttas (Käsivarsi), som sträcker sig från Niski (Muonio) till Gilbbesjávri (Kilpisjärvi). Som ung studerade hon vid Berghälls gymnasium i Helsingfors, som är specialinriktat på uttryckskonst. Därefter gick hon teaterlinjen vid folkinstitutet i Lahtis. Hon älskar att skådespela framför kameran. År
2014 avlade hon en juridikexamen vid Lapplands universitet i Rovaniemi och två år senare erhöll hon titeln vicehäradshövding. Om Anni själv får välja går skådespelandet först. Alla yrkesroller har sina sidor – på gott och på ont.
– Visst är jag same, men det vore skönt att ses primärt som skådespelare. Ibland känns det som att jag duger enbart som samisk skådespelare. För mig själv är det varken romantiskt eller exotiskt att vara same –ibland känns det som att detta blivit ett hinder för att få vissa roller. Som jurist känns det å andra sidan som att skådespelaryrket är ett hinder, jag får ofta höra att ”jag egentligen är skådis”. Det är alltid tråkigt med stereotypier och jag kämpar mot sådant.
Anni har också forskat i juridik vid universitetet i Romsa (Tromsø). När jag nämner att jag tidigare tänkte intervjua Ánde Somby om ”juridik och jojk” konstaterar hon att hans avhandling Juss som retorikk är hennes favoritavhandling inom ämnet juridik.
– Ánde är en trevlig och färgstark person. Man kan samtala med honom om juridik och plötsligt pratar man om något helt annat, till exempel färger.
Anni är trött på att alla som tillhör en minoritet eller ett urfolk per automatik ses som aktivister ifall de ofentligt påtalar sina rättigheter.
– Trots mina olika arbetsroller och yrken bemöts jag främst som same och därmed som aktivist, men jag vill betona att jag inte är någon aktivist.
Det märks att Anni har en kluven inställning till en del av den samiska aktivismen.
– En del av den ”twitteraktivism” som utövas i södra Finland kan i värsta fall skapa bekymmer för vanliga samer i norr. Det kan till exempel ha konsekvenser för
den som ska gå till bybutiken och handla. Lappland är den värsta platsen att bo på för en same. Om man jämför Norge, Sverige och Finland så har de fnska samerna det överlägset sämst. Ibland tycker jag också att det fnns en viss dubbelmoral inom den samiska aktivismen. En del bär enorma broscher, bältesspännen och hårspännen av silver och guld samtidigt som de högljutt protesterar mot gruvor. Ursprungliga samiska smycken gjordes av rötter, horn och trä.
I början av sommaren besökte jag Jåhkåmåhkke (Jokkmokk). På museet Ájtte fck jag beundra sameslöjd – duodji –men omkring Jåhkåmåhkke fck jag samtidigt bevittna den sorgliga nykolonialismen på nära håll: exempelvis intensiv exploatering genom vattenkraft, breda elgator för kraftledningar samt planerna på gruvan i Gállok. Anni konstaterar att motståndet mot det samiska bottnar i en rädsla hos ättlingarna till nybyggarna att mista rätten till mark och vatten.
– Det är inte bara storbolagen utan också nybyggarna, från 1600-talet och framåt, som har gjort det svårt för oss samer. Sen fnns förstås också turismindustrin. Exploateringen bara fortsätter. Tyvärr fnns det mycket hot och hat.
Samerna är ett heterogent folk. Anni konstaterar att hon bara kan representera sig själv och sin egen bakgrund, som ligger i renskötseln. De renskötande samerna utgör i sig en minoritet bland samerna, ungefär 10 procent.
– Vi är stolta och bär upp det samiska i vår vardag. Vi har det bra på så sätt att vi vet vem vi är, men samtidigt är vi de mest hotade. Djuren tillhör naturen och de behöver mark. Man brukar säga att ”vinden äger renen”. Därför är rätten till land så oerhört viktig för oss. Som folk är samerna familjekoncentrerade, och på grund av sitt nomadiska arv fokuserade på sina hemtrakter. Anni beskriver vilken som är hennes hemtrakt:
– Om man tar en passare och placerar spetsen i Gárasavvon (Karesuando) och håller radien innanför Giron (Kiruna), Romsa och Guovdageaidnu (Kautokeino) så ser man den del av Sápmi som jag betraktar mitt hem, mitt Sápmi.
Det är en tid sedan jag såg flmen Eatnameamet – Vår tysta kamp (2021) där Anni medverkar. Jag kommer inte ihåg alla detaljer men drar mig till minnes att en av konfikterna handlade om hur den samiska vallängden infltreras av fnländare utan samisk koppling.
– Jo, detta är problematiskt. Sametingets röstlängd anger vem som får rösta i sametingsvalet. Det är förstås förbjudet att upprätthålla etniska register men i Finland behandlas den politiska vallängden som ett sådant. Även Sametinget borde förstå att röstlängden enbart är politisk.
Problematiken blev synlig 1989 då ILO 169-konventionen öppnades för ratifcering. Norge var först i världen att ratifcera och i Finland ledde diskussionen så småningom till ett godkännande – men konventionen har aldrig ratifcerats. År 1990 kom ett lagförslag om att stärka de fnska samernas rätt till land och vatten, men det föll i riksdagen.
I Norge grundades Sametinget redan 1989, i Sverige 1993 och i Finland 1996. Finland har fokuserat på att ge samerna kulturellt självstyre – vad gäller till exempel kulturarv, språk och skola – men förbiser rättigheterna till land och vatten. Renskötseln hör förstås också till det kulturella arvet, men den är i dagens läge ändå svår att försvara på juridisk väg eftersom den saknar lagskydd i Finland.
– I början av 1990-talet började fnnar i Lappland, ättlingarna till nybyggarna från 1600- och 1700-talet, troligen känna sig pressade. Först försökte de prata bort samernas rättigheter och under de drygt senaste 20 åren har de själva försökt komma in i den samiska röstlängden för att säkra sina egna intressen. Detta sker väldigt medvetet. Jag har hört att tendenserna varit liknande i Tornedalen, där konfikten delvis står mellan samer och de som talar meänkieli. Där har man dock funnit en mer konstruktiv infallsvinkel genom att parallellt lyfta fram meänkieli och stoltheten i att vara Tornedaling. I Norge fnns det kväner som motarbetar det samiska. Trycket utifrån är dock mycket hårdare i Finland.
I slutändan är det Högsta förvaltningsdomstolen som bestämmer vem som får rösta genom den samiska vallängden. I Finland verkställs samernas självbestäm-
"Exploateringen bara fortsätter. Tyvärr fnns det mycket hot och hat"
manderätt alltså inte, eftersom de inte själva får defniera vem som tillhör vallängden.
– Det är sorgligt och farligt att de som inte är samer får rösträtt. Sametinget blir assimilerat och hotet kommer inifrån. Detta syns redan nu. Oppositionen inom Sametinget gör att det går åt energi till att vinna över fnnarna på sin sida.
Anni känner sig kritisk till Sametinget i Finland i dess nuvarande form, eftersom det mest handlar om ett kompromissande med det fnska lagsystemet. Redan på 1990-talet började Sametinget kämpa för ett förnyande av Sametingslagen.
– Självbestämmanderätten och rätten att avgöra vem som tillhör vårt folk måste fnnas i våra egna händer, men det verkar inte fnnas något annat land i världen som har det så problematiskt med urfolk som Finland. Det känns som att många fnländare är rasistiska mot alla. Historiskt sett måste detta bottna i att fnländarna har en svag nationell identitet efter att ha varit kuvade under Sverige och Ryssland.
Jag frågar Anni hur det ser ut på politiskt håll. Finns det partier som genuint stöder det samiska och är villiga att driva dessa frågor framåt?
–SFP och de röd-gröna partierna, inklusive SDP, säger sig vara samevänner men ifall samefrågan skulle bli en regeringsfråga är det ingen av dem som på riktigt skulle ta upp fghten. Jag tror inte det. Centern har alltid varit emot oss men döljer det åtminstone inte. Politik handlar mycket om egoism, narcissism och läpparnas bekännelse.
Coronahelvetet
Sápmi är gränslöst. Anni har heller aldrig dragit någon gräns mellan Finland och Sverige. Det enda som geografskt skiljer människorna åt är gränsälven. Två år av stängda gränser på grund av corona blev ett rent helvete.
– Många av oss som lever vid älven är ännu idag traumatiserade av Finlands hårda inre gränskontroll. Jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa folk genom de åren. Jag skrev till exempel till Inrikesministeriet och klagade till EU. Under pandemin glömde man allt i Finland –Schengenavtalet och EU-lagstiftningen. Jag kommer aldrig att glömma coronatiden.
Anni förklarar hur livsviktigt det är för samer som bor på svenska sidan av gränsälven att kunna ta sig över gränsen vid Gárasavvon för att ta vägen norrut mot
Gilbbesjávri. Detta är enda sättet för dem att nå sina marker.
– Det pratas fnt om samerna men när det är dags att ta hänsyn bryr sig ingen. Renskötare som skulle korsa bron i Gárasavvon för att nå sina renbetesmarker längre norrut vägrades passera. De stoppades av beväpnade gränsvakter från södra Finland som förstås inte hade någon lokalkännedom och kategoriskt såg dem som rikssvenskar. Gränsbevakningen patrullerade också med skoter längs älven, fög med drönare och riggade på många ställen olagligt upp videoövervakning – enligt lagen måste man med skyltar påtala att man övervakar.
Livet i Sápmi försvårades med andra ord avsevärt på grund av Finlands hårda och ofexibla coronapolitik. Många lokalbor känner fortfarande rädsla vid gränsövergången ifall någon myndighet befnner sig vid bron, och möjligtvis ifrågasätter rättigheten att korsa gränsen. Vi konstaterar båda att den masshysteri och angivarkultur som uppstod kring coronapandemin var otroligt obehaglig.
– Tyvärr skapades det många klyftor mellan människor på grund av pandemin. Jag märkte också att en del samer i andra delar av Sápmi anammade det fnska tankesättet och inte hade förståelse för oss som lever i en gränslös vardag.
Кукушка och pris ur Putins hand
Eftersom skådespelandet ligger Anni närmast hjärtat ber jag henne berätta om flmen Кукушка (på svenska Göken, 2002) i vilken hon spelade en av huvudrollerna. I korthet handlar flmen om mötet mellan en samisk krigsänka, en fnsk soldat och en rysk soldat – och hur de lyckas förstå varandra trots språkliga och kulturella klyftor. Handlingen utspelar sig under slutskedet av fortsättningskriget och detta är den första ryska flm som får kommersiell spridning i Finland efter Sovjetunionens sammanbrott.
– Filmen hade en enorm betydelse för mig som skådespelare. Trots att handlingen utspelar sig under krigstiden handlar den inte om kriget. Det är en pacifstisk och human flm om förtroende och hur tre människor kan nå varandra utan ett gemensamt språk. Filmen gick inte så bra i Finland men den blev stor i Ryssland – och världen runt. Den såldes till över 70 länder och vi fck resa runt och marknadsföra den i fera år.
Anni gillar inte den svartvita polariseringen i da-
gens samhälle. På Instagram har folk frågat ifall hon är en vän av Putin.
– Kriget i Ukraina är givetvis fruktansvärt, men Göken gjordes för 20 år sedan och jag är bara skådis. Situationen känns skrämmande och obegriplig. Det verkar nu fnnas ett hat emot alla ryssar. I Ryssland har jag träfat de allra vanligaste och vänligaste människor som fnns.
Hemma på väggen hänger en bild där Anni står bredvid Putin vid prisutdelningen i Kreml. Hennes mamma har bett henne ta ner bilden.
– Jag förstår henne. Hennes föräldrar krigade i vinterkriget och hon blev skärrad nu när kriget bröt ut i Ukraina. Hon fck tårar i ögonen och oroade sig för att Ryssland igen kan attackera Finland. För mig är detta endast en 20 år gammal bild som påminner mig om min karriär som skådespelare.
Vi funderar vidare och konstaterar båda att tematiken i Göken, med tanke på kriget i Ukraina, är högst dagsaktuell – flmen handlar trots allt om förtroende och att mötas över gränser. Anni tror att flmen kan fnnas att låna på biblioteket.
En annan stor flmproduktion som Anni medverkade i är Kautokeino – Upproret, där hon spelade huvudrollen som Ellen Skum. Inspelningarna skedde 2006–2007 och flmen hade premiär 2008. Filmen, som är verklighetsbaserad, handlar om det samiska uppror som skedde i Guovdageaidnu 1852, då en grupp samer, väckta av læstadianismen, kom i konfikt med norska myndigheter. Situationen urartade. Handelsmannen Carl Johan Ruth och länsmannen Lars Johan Bucht dödades. Upprorsmakarna Aslak Jacobsen Hætta och Mons Aslaksen Somby avrättades därefter genom halshuggning. Skallarna skickades till Anatomiska institutet vid universitetet i Oslo och först i slutet av 1990-talet återbördades de så att skallarna kunde återbegravas.
– Kautokeinoupproret har varit tabubelagt bland samerna, som annars alltid är ett fredligt folk. Samer kom att ställas mot samer och släktingar till bland annat Hætta och Somby har fått bära en tung historisk börda. Filmen blev ett livsverk och en slags upprättelse med det förfutna för regissören Nils Gaup, som själv är släkt med Elen Skum, som stod i spetsen för upproret och dömdes till 18 månaders strafarbete. Han hade i tiotals år velat
berätta historien och fck nu äntligen göra flmen.
Andra skådespelare som medverkade var till exempel Mikael Persbrandt och Michael Nyqvist. Filmen fck, liksom Göken, inte särskilt mycket uppmärksamhet i Finland. Anni tror att det beror på att den var för norsk och udda för fnländarnas smak. Nils Gaups tidigare flm Vägvisaren (1987) fck stor internationell uppmärksamhet då den 1988 nominerades till en Oscar för bästa utländska flm.
När vi pratar om Guovdageaidnu och flm konstaterar vi att det igår kom en glädjande nyhet: Ann-Helén Laestadius prisbelönta bok Stöld (Romanus & Selling, 2021) skall flmatiseras för Netfix och Elle Márjá Eira från Guovdageaidnu kommer att stå för regi. Premiären är planerad till 2024.
– Nuförtiden gör samerna mycket själva, och det fnns många duktiga flmskapare inom Sápmi.
Anni ser en risk för polarisering och fortsatt utanförskap ifall samerna isolerar sig och vill göra allt själva. Generellt verkar det fnnas stora kunskapsluckor i människors allmänbildning när det gäller Sápmi – blinda fäckar i våra medvetanden. Kännedomen om den samiska kulturen borde defnitivt förbättras.
– Folk är sällan elaka utan oftast handlar det bara om kunskapsbrist. Hur ska vi då nå ut? Att vi kommunicerar utåt – att jag till exempel pratar med dig – är ett konstruktivt exempel. Politik är förstås något annat, vanliga människor är lättare att nå. Genom att mötas lär vi oss saker.
Man ska inte vara rädd för att ställa frågor, allt går att reda ut. Anni berättar att hon ofta fått frågan om hur många renar hon har – bland annat Henry Kissinger frågade henne detta vid en middagsbjudning.
– Då brukar jag artigt berätta att det är som att fråga hur mycket pengar någon har på sitt bankkonto.
Renarna och marken är allt för renskötande samer. Jag berättar att jag själv försökt ta mig ut ur mitt kolonialperspektiv genom att sluta använda ordet ”vildmark” –som tidigare gett mig positiva associationer i termer av ”orörd” och ”fri”. Numera inser jag att ur ett samiskt perspektiv är ordet förminskande – det berättigar till exploatering, exempelvis genom gruvdrift och ohämmad turism.
Under coronapandemin strömmade folk norrut och de festa tänker på Sápmi som vildmark men detta är, och har sedan urminnes tider varit, vårt hem. Till exempel varje liten kulle har sitt namn, vilket turisterna inte känner till.
I slutet av juni deltog Anni i Arctic Arts Summit, som arrangeras i Kanada. Hon berättar om mötet med en fnsk kvinna.
– Hon var så glad att få prata med mig och berättade att hon normalt brukar vara rädd för att ställa frågor om det samiska, eftersom hon ofta känt att hon riskerar säga något klumpigt om sådant som hon redan borde veta. Därför reagerar jag på vissa samiska aktivister som tycker att det är ”självklart att alla borde veta” eller undrar ”varför folk måste fråga”. Även inom Sápmi fnns det okunskap. Själv känner jag bäst till renskötarsamernas historia och situation men är mindre insatt i till exempel sjösamernas eller lulesamernas historia och situation.
När det gäller renskötarsamerna är Anni orolig för framtiden.
– De samer som jag älskar – de som har kunskap om hur man lever med och av naturen – är inte bara utrotningshotade utan förmodligen utdöda inom några år. Kvar blir då det kulturromantiska. Även rikedomen i språket försvinner om vi inte mera lever med naturen.
Jag tänker på boken Snö (Ord & Visor förlag, 2020) av Yngve Ryd och Johan Rassa. Om jag minns rätt fnns det omkring trehundra samiska ord för att beskriva olika sorts snö och is. Det är dylik språkrikedom och kunskap som riskerar att gå förlorad om vi alla tappar kontakten till naturen. När vi pratar om böcker passar Anni på att tipsa mig om Erik Thermans bok Bland noider och nomader (Söderströms, 1940).
– När man läser den inser man att det är samma utmaningar idag som för hundra år sedan. Det fnns massor av intressanta böcker om Sápmi. Den författare som är mest känd från mina hemtrakter är Nils-Aslak Valkeapää. Yrjö Kokko, som är min pappas gudfar, skrev Neljän tuulen tie (WSOY, 1947), som exempelvis också är värd att läsa. När det gäller flm bör du som sagt se Vägvisaren (1987) av Nils Gaup, och Markku Lehmuskallios flm Skierri – dvärgbjörkarnas land (1982) är också sevärd. När vi pratar vidare om trakterna runt Gárasavvon kommer Anni att tänka på flmen Ovanlandet – Daughters of the Midnight Sun (1985) – i vilken några samiska kvinnor refekterar över det nomadiska livet – samt urfolksfestivalen Davvi Šuvva.
– På Youtube och NRK hittar du flmklipp från dessa, som beskriver hur vi har haft det här. Davvi Šuvva, som ordnades 1979 och 1993, var en föregångare till nutidens musikfestivaler i Sápmi, såsom Riddu Riđđu. Min dröm är att vi skulle kunna ordna Davvi Šuvva igen.
Solen tränger genom molnen vid Gilbbesjávri.
Foto: Simon Gripenberg
– Alexandras personliga erfarenheter av mötet mellan två minoriteter.
Under en vistelse på konstnärsresidenset Røst AiR i Sápmi fck jag höra talas om konstnärskollektivet Dáiddadállu i Guovdageaidnu (Kautokeino). Det skulle ha varit intressant att samtala med Máret Ánne Sara som är konstnär, renskötande same och initiativtagare till Dáiddadállu. Hon har dock fullt upp för tillfället, familjen har fått tillökning och dessutom ska hon förbereda sitt deltagande i Venedigbiennalen. Jag får dock reda på att Alexandra Harald – som också är konstnär (under artistnamnet Li Taiga) och därtill bor i min hemstad Jakobstad – vistats på Dáiddadállu. Dessutom visar det sig att hon arbetar som assistent åt Máret Ánne. Jag och Alexandra stämmer således träf för att fundera kring Sápmi och Svenskfnland.
Vi möts på ett café i Jakobstad. Coronapandemin håller fortfarande samhället i sitt grepp men det känns ändå tryggt att träfas. De övriga cafégästerna är få och vi sätter oss avskilt i ett hörn. Jag frågar Alexandra när och hur hennes intresse för Sápmi väcktes.
– När jag var 6–7 år gammal reste jag norrut med husbil tillsammans med familjen. Vi såg på berg och vattenfall i området omkring Alta och Skibotn och besökte bland annat Alta museum där det fnns hällristningar som är fera tusen år gamla. Som litet barn refekterade jag inte desto mer över det samiska, men jag har sedan dess alltid känt en dragning norrut. Jag är en idealist och tycker att saker ska kännas meningsfulla. Jag har funderat på hur jag kan kombinera dessa element inom konsten – intresset för och viljan att kommentera och förändra samhället. Det samiska och samernas nära koppling till naturen har alltid fascinerat mig, och via internet följde jag några samiska aktivister. När det var dags att söka praktikplats kände jag att det var Sápmi som gällde.
Sagt och gjort. Alexandra mejlade iväg ansökningar till tre olika samiska konstnärer, bland dem Máret Ánne Sara. I ansökan var Alexandra ärlig med att framhålla att hon ännu var studerande och därför kände sig något oerfaren – hon hade ingen egen hemsida och inte så mycket bilder på det hon gjort. Máret Ánne svarade snabbt att hon gärna tar emot Alexandra.
– Att hon ställde sig positiv tror jag delvis berodde på att våra visuella uttryck påminner om varandra. Jag arbetar också mycket med råa naturmaterial. Senare skickade Máret Ánne ett andra mejl där hon ville försäkra sig om att jag inte är fnkänslig, eftersom hon arbetar med renslakt och använder olika kroppsdelar och material från renar i sina installationer. Jag meddelade att detta inte är något problem för mig. Hon var öppen och välkomnande, och det kändes fnt att få förtroende i och med att detta var första gången som hon tog emot en konstnärspraktikant. Under våren pratade vi med varandra i telefon och så gjorde vi upp ett kontrakt.
Praktikperioden på två månader genomfördes hösten 2019, från slutet av augusti till slutet av oktober. Höstslakten pågick då så Alexandra fck därför bland annat hjälpa till med att samla ihop slaktrester på rengärdet. Detta var andra gången i livet som Alexandra besökte
norra Sápmi, och denna gång fck hon alltså möjlighet att under en längre tid fördjupa sig i den samiska kulturen. – Utgångspunkten var Guovdageaidnu, ett samhälle med ungefär 3000 invånare varav ca 95 procent har nordsamiska som sitt modersmål. Sammanlagt räknar man med att det fnns minst nio olika samiska språk inom Sápmi. Jag vistades ganska mycket på kulturkollektivet Dáiddadállu där Máret Ánne, och även många andra samiska kulturarbetare, har sina arbetsrum. Jag fck vara med på både möten och middagar. Utrymmena var inte så ändamålsenliga eftersom arbetsrummen var rätt små. Byggnaden lär tidigare ha fungerat som äldreboende. Jag har för mig att verksamheten håller på att fyttas till en annan plats.
Fortsättning på samarbetet
Samarbetet med Máret Ánne fungerade bra, så pass bra att det fck en fortsättning efter praktikperioden. Alexandra reste således upp till Guovdageaidnu på nytt. Denna gång var hon anställd av Ofce for Contemporary Art Norway (OCA) och fakturerade arbetet på sin egen frma. Máret Ánne blev genom OCA inbjuden till att delta i Venedigbiennalen 2021 och Alexandra har fått hjälpa till med förberedelserna. På grund av coronapandemin sköts konstbiennalen upp med ett år, så nu är duon istället på väg ner till Italien i mars−april 2022 för att bygga upp utställningen som blir en del av den samiska paviljongen – de övriga samiska konstnärerna som bjudits in är Anders Sunna och Pauliina Feodorof. Jag frågar Alexandra om hon hann fokusera på egna projekt under tiden i Guovdageaidnu.
– När jag var på fjällvandring hann jag samla på mig en del material för egna projekt, såsom pinnar, stenar och benknotor. Vid slakten lämnas rester åt rovfåglarna och så fnns det förstås också renar som självdör. Vid en separatutställning som jag senare hade på Rådhusgalleriet i Nykarleby använde jag mig bland annat av renben och -käkar – men jag har refekterat över var gränsen går. En självdöd älg i skogen tillhör ingen medan en död ren egentligen tillhör någon renägare. Får jag använda material från renar i min konst, är det moraliskt rätt? Jag har funderat en del på hur vi som konstnärer rättfärdigar användandet av vissa material. Lyfter jag fram ett material för att jag bryr mig eller för att framhäva mig själv? På något sätt vill jag lyfta fram det samiska men jag tänker
samtidigt att deras berättelse inte är min att berätta. Efter vistelserna i Guovdageaidnu skrev Alexandra en text till litteraturtidskriften Horisont (nr 1/2021) om sina upplevelser och erfarenheter. Hon beskriver bland annat miljön i rengärdet och kontakten med Máret Ánnes familj, och hade på förhand försäkrat sig om att det var okej att texten publicerades
– Jag märkte att det kunde vara känsligt på rengärdet. Ofta samsas fera familjer om samma gärde och det kan fnnas olika syn på hur saker ska hanteras. Alla generationer deltar, allt från småbarnen till de äldre. Av respekt har jag till exempel varit noggrann med att inte andra än Máret Ánnes familj syns på bild när jag ofentligt publicerat bilder från rengärdet. Jag kände mig privilegierad när jag fck delta som assistent tillsammans med Máret Ánne – jag kan annars föreställa mig att det är svårare att som utomstående få möjligheten att delta vid slakten. Vistelsen i Sápmi fck mig att refektera över min egen bakgrund och förhållandet mellan landsbygdskultur och stadskultur. Egentligen fnns det ganska många likheter mellan den samiska traditionen och den österbottniska jordbrukarkulturen – åtminstone som det såg ut hos oss förut – då fera generationer arbetade tillsammans, visade hjälpsamhet mot varandra och arbetade på naturens villkor.
Trots att samerna är Europas enda ursprungsfolk har de genom århundradena fått utstå orättvisor, och ännu idag måste de kämpa för sin existens och sina rättigheter. Det tvångskristnande som skett i Sápmi är bara ett av många exempel på förtrycket. Jag frågar Alexandra om den religiösa aspekten och ifall hon fått en djupare kunskap om till exempel Kautokeinoupproret.
– Jag är ingen antropolog och inte så insatt i detta men har förstått att den ursprungliga samiska tron till sitt uttryck påminner mycket om den forna fnska naturtron. Jag pratade mycket med Máret Ánnes mamma Ánne
Máret som arbetar som historielärare på gymnasiet. Hon tyckte nog att det var kul att umgås med en obildad fnländare som jag. Vi som kommer utifrån ser oftast Sápmi
som en vildmark, men för samerna har varje liten kulle i landskapet sitt namn, till och med en sten som man ofta snubblade på kunde ha en speciell betydelse. Vissa sieidis (oferplatser, sejte på svenska) är ännu i bruk. Vid en sieidi längs en naturstig noterade jag att någon hade placerat några mynt och smycken. Många samer har dock, speciellt i tiderna efter læstadianismens framfart, förträngt den gamla naturtron och sett till exempel jojken som primitiv och hednisk samtidigt som många ändå har haft kvar en respekt för oferplatserna – man har inte fått (för) störa, men inte heller bejaka. Många samer bekänner sig numera till læstadianismen, som på 1800-talet svepte över Sápmi.
Vi konstaterar att sanningen inte är så svartvit. Lars Levi Læstadius fck åtminstone bukt med den utbredda alkoholismen som i sin tur bottnade i tidigare förtryck och orättvisor. Alexandra konstaterar att samerna inte är någon homogen grupp. Ibland kan det också fnnas en viss osämja samer emellan. Jag stötte till exempel ihop med en man från Guovdageaidnu som numera bor i Kárášjohka (Karasjok). Han berättade om hur en av hans förfäder som var ättling till en av upprorsmakarna vid Kautokeinoupproret blivit utfrusen och känt sig tvungen att fytta.
Alexandra konstaterar att de hon mött i Sápmi har varit öppna då hon själv försökt vara tillmötesgående, respektfull och ärlig med sina intentioner.
Vi diskuterar vidare om kulturell appropriering och det problematiska i att majoritetsbefolkningen ofta exotiserar samerna och exploaterar Sápmi på olika sätt. Tyvärr tänker vi ofta nykolonialistiskt i termer av vildmark och terra nullius. Jag berättar att jag nyss läste en upprörande nyhetsartikel om hur helikopterburna skidturister stör renhjordar på kalfjällen omkring Giebmegáisi (Kebnekaise).
Alexandra håller med om att den ökande turismen kan vara problematisk.
– I och med pandemin besöker mer folk än normalt Sápmi. Människor kan stanna bilen mitt i en renfock för att stiga ut och fotografera men tänker inte på att de ris-
"Vistelsen i Sápmi fck mig att refektera över min egen bakgrund"
kerar att stressa upp och splittra focken. Visst ska vi alla kunna njuta av naturen, men beträd varsamt och tänk på att du rör dig i kulturmarker som tillhör andra. Samernas hela identitet, deras liv och inkomst hänger ihop med landskapet.
Ifall du är intresserad av att lära dig mer om Sápmi fnns det massvis med böcker, flmer och dokumentärer. Alexandra tipsar också om några museer: Förutom samemuseet Siida i Anár (Enare) fnns exempelvis Sámi Dáiddaguovddáš – ett samiskt center för samtidskonst i Kárášjohka – och RiddoDuottarMuseat som upprätthåller museer på fyra olika platser i Sápmi. Vi kommer åter att prata om Alexandras upplevelser från rengärdet och hennes österbottniska identitet. Hon plockar fram sin bärbara dator och visar mig intressanta bilder från renskiljningen.
– Gärdet fanns inte i Guovdageaidnu utan höstslakten skedde i Fálesnuorri (Kvalsund). Renarna fyttar instinktivt mot kusten när de ska kalva. Förmodligen fyr de undan de enorma mängder mygg och knott som fnns i inlandet. Alla generationer är som sagt med på rengärdet, allt från 1–2-åringar till farfars far, om han ännu le-
ver. Jag bodde en vecka i kåta och fck starka associationer till det kollektiva tänk som åtminstone tidigare präglat glesbygdskulturen i Österbotten. I Guovdageaidnu blev jag också påmind om mina österbottniska rötter. Jag delade lägenhet med en kvinna från Oslo som vikarierade som lärare på orten och tänkte att det är tryggt att ha stöd av en äldre person. Sen insåg jag att hon som storstadsmänniska förmodligen kände sig mer bortkommen än jag. Det var jag som fck hugga ved, tända brasan och sköta spjället. Vistelsen i Sápmi fck mig att värdesätta min egen bakgrund mer.
Alexandra berättar att Máret Ánnes farfar, som var 93 år gammal, gjorde ett stor intryck på henne. Han var mån om att hon som gäst hade det bra och tog därför på sig uppgiften att dela kåta med henne. När de körde genom Ráhkkerávju (Kvalsund by) pekade han upp mot en av de höga fjälltopparna och berättade på samiska – Máret Ánne översatte – att ”där uppe är jag född”.
– Det är så obegripligt att förr så vandrade detta folk
överallt och allt bar de med sig – såväl småbarn som husgeråd. Idag fnns både bilar, snöskotrar och fyrhjulingar. Förr tog man vara på precis allt från renen. Numera fnns det förstås matafärer, men Máret Ánne gjorde nog blodkorv åt oss några gånger. Renskinnen tas förstås tillvara och hornen används till hantverk eller säljs till Asien där de ses som potenshöjande. Att arbeta som renskötare har dock blivit alltmer utmanande, även på grund av klimatförändringen som gör att renarna får allt svårare att hitta mat då marken oftare täcks av en svårforcerad isskorpa.
I Fálesnuorri besökte Alexandra också ett protestläger tillsammans med Máret Ánne. En koppargruva planeras i Riehpovuotna (Repparfjord) och bolaget vill dumpa två miljoner ton gruvslam innehållande tungmetaller rakt ner i fjorden. Protesterna är högljudda, Naturvernförbundet är inkopplat och många liknar det engagemang som nu pågår med Alta-konfikten på 1970och 1980-talet. Aktivisterna kom också till rengärdet för att visa sitt stöd för Ánne Márets bror, Jovsset Ánte Sara, som under fera år var i konfikt med den norska staten.
Tänk dig att som 18-åring ensam ställas till svars mot kostymklädda män i tingsrätten. Han blev beordrad
av tvångsslakta stora delar av sin renhjord, vilket i praktiken skulle betyda konkurs. Det krävdes dessutom att han skulle fnansiera slakten själv. Han är fast i ett moment 22, det känns helt verklighetsfrånvänt. Staten har en dubbelmoral då det tydligen fnns utrymme för gruvor men inte för renar. Jovssets senaste överklagan ligger nu hos FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève. Situationen blev något bättre när en av hans släktingar fyttade till svenska sidan av Sápmi och ett rendistrikt frigjordes.
Många samiska aktivister och kulturpersonligheter, däribland Mari Boine, slöt upp vid rengärdet. NRK var också på plats och gjorde en nyhet om detta i Ođđasat. Máret Ánne dokumenterade händelsen med drönare och materialet blev en del av den presentationsflm om henne som släpptes inför Venedigbiennalen. För att stödja sin bror i rättsprocessen har hon tidigare gjort fera versioner av sitt installationskonstverk Pile o’Sápmi, som består av ett stort antal renskallar. Konstverken har visats bland annat i samband med Documenta 14 i Aten och Kassel. 2017 byggde hon upp Pile o’Sápmi Supreme – en gardin av 400 renskallar – utanför Stortinget i Oslo. Nasjonalmuseet i Oslo köpte följande år in verket till sina samlingar. Jag ber Alexandra berätta om sin egen konst och sitt eget konstnärskap.
– Jag tänker också på existentiella frågor och refekterar kring samtiden men känner att jag inte har en lika stark agenda som Máret Ánne. Miljö- och klimatfrågor är viktiga för mig. I samband med manifestationen Fridays for Future målade jag Greta Thunberg i olja på faner. Jag valde att såga ut henne i skala 1:1 för att betraktaren skulle kunna relatera till hennes litenhet. Tänk att en så liten människa kan få så mycket gensvar och påverka så mycket om hen bara vill. Folk fck följa med måleriprocessen när jag vecka efter vecka tog med henne framför rådhuset i Jakobstad – det genererade intressanta diskussioner.
Andra teman som Alexandra arbetar med är bland annat feminism, genus och frågor som berör människans plats i tillvaron. Hon intresserar sig för sociologi och refekterar över hur grupperingar uppstår i våra samhällen och vilka följder detta får. På hennes hemsida (www.litaiga.f) ser man bredden i hennes konstnärskap. – Liv, död och mening utgör centrala teman i min
konst. Mitt examensarbete handlar faktiskt om Gud. Som bäst deltar jag i en grupputställning på Tobaksmagasinet i Jakobstad. Jag är något av en ensamvarg, så det har varit både utmanande och lärorikt att arbeta med en gruppprocess. Jag känner att det fnns en styrka i att vara mångsidig. När jag hösten 2021 på nytt tog kontakt med Máret Ánne frågade jag mer allmänt ifall de på Dáiddadállu vore intresserade av att ha mig som lärling eller assistent. Jag föreställde mig att Máret Ánne var trött på mig och gärna anställde någon ny personlig assistent, men hon svarade att jag gärna får komma men att hon då helst vill ha mig för sig själv. Jag tror att det är en kombination av mina kunskaper och erfarenheter som gör att vårt samarbete fungerar så bra. Vid sidan av det teoretiska har jag sedan tidigare också sysslat med handarbete. Att till exempel sy ihop renmagar med varandra var därför inget problem för mig.
I sin konst använder sig Alexandra av artistnamnet
Li Taiga. Detta är en markering för henne själv, och hon ser det som en terapeutisk handling som gör henne friare i sitt uttryck och samtidigt minskar risken för att bli utbränd. Konsten är trots allt inte ett vanligt yrke utan en livsstil.
– Det är skönt att ha ett alter ego och på så sätt tydligare kunna defniera vad som är arbete och vad som är fritid. Samtidigt frigör jag mig från att vara hon från Österbotten som har studerat konst i Österbotten. När jag skriver texter använder jag däremot mitt riktiga namn.
Om det är möjligt satsar Alexandra gärna helhjärtat på konsten framöver men hon ser också möjligheter i att kombinera det kreativa med andra yrken. För tillfället gör hon inhopp inom vård och omsorg och tycker detta kan vara skönt som motvikt till konsten som ofta är gränslös – där vet man aldrig när något är klart. Att arbeta på äldreboenden eller tillsammans med människor med funktionsvariationer känns meningsfullt.
– Jag ser också konsten som ett vårdande yrke, fast på ett annat sätt. Både som konstnär och som vårdare behöver du empati och en förmåga att leva dig in i andra människors situationer. Som bäst skriver jag på mitt examensarbete vid Yrkeshögskolan Novia. Även sociologi och psykologi intresserar mig, så kanske jag studerar vidare till socionom i framtiden. Vem vet.
Vi knyter ihop diskussionen, och medan Alexandra plockar undan sin bärbara dator frågar jag henne om hon vill lyfta fram någon annan specifk upplevelse eller lärdom som hon tog med sig från Sápmi.
– Jag kommer att tänka på det samiska sättet att förhålla sig till tid. I början av min vistelse märkte jag att detta var en kulturkrock för mig. Som rendriftssame lever du på naturens villkor. Renfocken kan vara nyckfull och allt är beroende av väder och vind. Det är till exempel omöjligt att på förhand säga exakt när höstslakten kommer att ske. Till en början kände jag mig jourhavande innan jag insåg att tidsschemat i Sápmi är levande och fexibelt. Först oroade jag mig för ifall jag ska iväg klockan sex på morgonen eller först om tre dagar. Efter en tid insåg jag att jag själv kan gå på tur istället för att sitta och vänta på att saker ska hända.
Jag tackar för intervjun och tänker att i vårt eget sönderstressade samhälle kunde vi gott lära oss mycket av samernas förhållande till såväl naturen som tiden.
Áslat är fskare från Nuorgam. Han har avlagt en masterexamen inom ämnet ursprungsfolk (MIndS) och aktiverat sig i samiska frågor, såväl på det lokala som på det internationella planet.
I början av sommaren 2022 gör jag en roadtrip genom Sápmi för att lära mig mer om den samiska kulturen. Efter att ha besökt det samiska museet Siida i Anár (Enare) träfar jag Áslat Holmberg på uteterrassen vid Hotel Inari. Enare träsk glittrar bakom oss och i försommarvärmen kommer vi att prata om bland annat klimatförändring, fskerättigheter, språkpolitik, ILO 169 och kulturlivet. Áslat är vice president i Samerådet, där han representerar de fnska samerna. När han inte fskar lax i Deatnu (Tana älv), eller undervisar som lärare, medverkar han i miljöseminarier och reser runt i världen för att tillsammans med representanter för andra urfolk kämpa för samernas grundläggande rättigheter.
Áslat Holmberg i Anár. I bakgrunden Enare träsk.
Vi börjar med att prata om laxfsket. Áslat, som är född och uppvuxen i byn Nuorgam öster om Ohcejohka (Utsjoki), har fskat sedan barnsben. Som liten fck han följa med sin pappa på fsketurer och lärde sig med tiden laxfskets alla knep.
– Pappa har alltid varit en ivrig fskare. Han brukar fska på heltid under sommarsäsongen, som normalt sträcker sig från slutet av maj till slutet av augusti. På senare tid har det dock kommit kraftiga statliga regleringar. Under 2017 förkortades fsketiden med fem veckor, men begränsningen gällde även den resterande tiden – tidigare fck man fska tre dagar i veckan medan man enligt de nya reglerna fck fska med nät endast två dagar i veckan. Förra året infördes ett totalt fskeförbud. De juridiska processerna i Finland är dock långsamma, så denna sommar fck man paradoxalt nog tillstånd att fska på fnska sidan av Deatnu i tio dagar innan lagen om fskeförbud hann träda i kraft. På den norska sidan har det varit fskeförbud hela sommaren. Det är olyckligt att lagstiftningen inte är konsekvent.
Frågorna är komplexa, eftersom vissa laxbestånd är livskraftiga och rimligtvis kunde fskas måttligt. Áslat är inte för ett totalförbud men har samtidigt förståelse för behovet av begränsningar. Laxpopulationen inventeras med ekolod och den har på senare år – generellt sett –varit oroväckande liten. Fisket under 2019 var ganska dåligt och 2020 var ett riktigt katastrofår. Puckellax, eller pinklax som den också kallas, är en invasiv art som påträffats i Deatnu – 2018 i något större mängd. Det är dock för tidigt att fastslå ifall det är den som tränger undan vildlaxen. Stressfaktorerna är många. Parasiten laxlus (Gyrodactylus salaris) har blivit ett stort problem även i norr, men hittills är bestånden i Deatnu lyckligtvis förskonade. Fiskare uppmanas dock desinfcera sina fskeredskap för att inte av misstag sprida parasiten till de vilda fskbestånden.
– Forskarna misstänker dock att minskningen av vildlax i Deatnu främst beror på att det redan skett stora förändringar i havet på grund av klimatförändringen.
Puckellaxen verkar vara en art som vinner på ett varmare
Foto: Simon Gripenbergklimat medan en stor del av ”smoltarna” (unga laxar som anpassar sig från söt- till saltvatten och simmar ut i Atlanten för att växa till sig) inte mera återvänder från Atlanten till Deatnu för att leka. Kanske har bestånden av småfsk minskat eller fyttat på sig så att smoltarna söker sig till andra platser.
Förhoppningsvis återhämtar sig fskpopulationerna. Áslats familj har under normala somrar rättigheter att bedriva fske längs hela Deatnu och de festa av dess sidoälvar, men i praktiken sker fsket mestadels i närheten av hembyn. Man använder sig då främst av nät och fskdammar.
Det är idag utmanande att helt livnära sig på traditionella samiska näringar såsom fske och renskötsel. Förutom miljö- och klimatutmaningarna kringskärs möjligheterna av den politik som de nordiska staterna bedriver. Vackra ord om grön omställning betyder i praktiken ofta nykolonialism. Den planerade ishavsbanan från Roavvenjárga (Rovaniemi) till Girkonjárga (Kirkenes) är ett tydligt exempel på detta.
– Tidigare har argumentationen huvudsakligen grundat sig på skapandet av arbetsplatser. Numera pratar man om klimatförändringen och den gröna omställningen. Denna nya retorik har accelererat de senaste fem åren, eftersom företag ser ett stort ekonomiskt värde i att argumentera utgående från klimatförändringen. Nyligen hävdade också en debattör att ishavsbanan nu om någonsin borde byggas med tanke på Finlands eventuella NATO-medlemskap – så att transporterna till och från Norge löper smidigare. Det är därför både överraskande och glädjande att Lapplands förbund nyligen bestämde sig för att inte rita in järnvägen i landskapsplanen. Planerna på ishavsbanan är därför tills vidare pausade. Det har också funnits en stark motståndsrörelse till projektet som, om det genomförs, skulle förstöra stora renskötselområden.
Eftersom klimatförändringarna framskrider snabbare på nordligare breddgrader är den samiska kulturen och speciellt rennäringen redan väldigt utsatt. I nyheterna har vi
fått läsa om att renarna har allt svårare att hitta föda då det numera är vanligare att markerna vintertid täcks av en svårforcerad isskorpa. Áslat ägnar sig inte själv åt rendrift, men jag frågar ändå hur situationen ser ut i Anár.
– Här i trakten är problemet med att det omväxlande smälter och fryser inte lika stort, åtminstone än så länge. Däremot är det allt vanligare att snön faller på ofrusen mark. Eftersom snö isolerar bidrar detta till att laven kan mögla. Förra året dog faktiskt ganska många unga renar just på grund av detta. Förut kunde man från december till april räkna med 3–4 månader utan regn, men nuförtiden kan det regna ordentligt när som helst under vintern – till och med i januari och februari. Extremvädret har också blivit mer frekvent. Det kan falla en halv meter snö på en gång, vilket givetvis gör det svårt för renarna att röra sig.
I Anár är det annars vanligt att samerna har fske som huvudnäring, åtminstone under sommaren, medan man fokuserar på renskötseln under andra delar av året. En stor del av fsket sker, förutom i älvarna, också i sjöarna.
Om man räknar in alla samiska språkgrenar kommer man upp till hela tio stycken. Nordsamiskan är vanligast medan Enaresamiskan varit på väg att helt dö ut. På grund av tvångsförfnskningen och statens tidigare förbud mot att prata samiska uppstod en generationsklyfta då knappt någon alls kunde föra språket vidare. För 30 år sedan fanns det endast en familj med några barn som fortfarande pratade Enaresamiska. Numera kan man glädjande nog studera språket vid Sameområdets utbildningscentral (SAKK) i Anár.
– Språkkurser i samiska har blivit populära – så är det också i Guovdageaidnu (Kautokeino), där det erbjuds undervisning i nordsamiska. Det ordnas även digitala nätkurser. Runt om i Sápmi har vi inom småbarnspedagogiken tillämpat metoden med ”språkbon” (kōhanga reo), som utvecklades på Nya Zeeland under 1980-talet för att bevara maori-språket. Det fnns redan nu tiotals barn som har möjlighet att i vardagen prata Enaresamiska på dagis, och därifrån kan man fortsätta ända till universitetsnivå.
Deatnu födar fritt. På den norra älvbranten ligger fortfarande snö kvar.
Foto: Simon Gripenberg
Áslat pratar själv nordsamiska och behärskar inte Enaresamiska fullt ut, men förstår språket. Han berättar att skillnaden mellan de bägge språken är ganska stor, både när det gäller ord och böjningar.
När det gäller frågor som berör det samiska och urfolk har Áslat aktiverat sig i många sammanhang. Som vice president för Samerådet representerar han de fnska samerna och det har känts självklart för honom att även samarbeta internationellt, vilket han har gjort i tiotals år.
– Som samer har vi ett nära och naturligt samarbete med andra ursprungsfolk. När det gäller internationellt samarbete kan jag nämna att jag nyss kom hem från en tio dagar lång arbetsresa. Först besökte jag Genève, där jag deltog i World Intellectual Property Day (som arrangeras av organisationen WIPO). Där diskuterade vi immateriella rättigheter och genetiska resurser. Efter det deltog jag i en klimatkonferens i Bonn, där vi tillsammans med andra ursprungsfolk förhandlade kring FN:s klimatkonvention (UNCFFF). På hemvägen medverkade jag i NORSIL:s (Nordic Research Network for Sámi and Indigenous Peoples Law) paneldiskussion på Tiedekulma i Helsingfors.
Áslat berättar att dylika möten och forum för ursprungsfolk ger både stöd och inspiration. Han får träfa människor från alla möjliga håll – till exempel USA, Senegal och Guatemala – som har liknande erfarenheter när det gäller frågor om exempelvis naturskydd, språk och utbildning.
Vi kommer in på frågor kring juridik. Jag frågar Áslat hur han ser på diskussionerna om ILO 169 och hur vi som utomstående på bästa sätt kan stöda samerna i deras strävanden.
– Visst är det viktigt att öka medvetenheten och förståelsen hos den breda befolkningen, men i praktiken handlar det i slutändan mestadels om statens stora makt. Det vore viktigt att vi får lagligt skydd för våra traditionella områden. Statsmakten har ett stort ansvar.
Att driva igenom ILO 169-konventionen känns inte så högprioriterat just nu eftersom vi förhoppningsvis får den gemensamma nordiska samekonventionen. Den är tänkt att harmonisera frågor kring landrättigheter, språk och dylikt – i både Norge, Sverige och Finland. Ifall den nordiska samekonventionen tillämpas kan ILO 169 ses som överfödig. Norge var först ut med att ratifcera ILO 169 men den norska staten har ändå inte respekterat konventionen. Justitieminister Anna-Maja Henriksson är en av de som starkt understött en förnyelse av samelagen, vilket vi är tacksamma för.
När det gäller ILO 169-konventionen samtalade Áslat nyligen med Mattias Åhrén som är professor i internationell rätt, urfolksrätt och samisk rätt. Åhrén lyfte fram några exempel på hur konventionen har tolkats på vitt skilda sätt i några större rättsfall. Högsta domstolen i Norge konstaterade nyligen att byggandet av en vindkraftspark i Fosen – den största landbaserade vindkraftsparken i Europa med 151 kraftverk och en total efekt på 1057 MW – direkt har brutit mot internationell urfolksrätt. Högsta domstolen hänvisade dock inte till ILO 169 utan till artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Vid Girgasmålet i Sverige – som utföll till samebyarnas fördel – hänvisade man dock till ILO 169, trots att Sverige – liksom Finland – inte ens ratifcerat konventionen. Åhrén menar att den lagliga historien inte alls återspeglar det som hänt under de senaste 30 åren.
När Áslat som ung gick med i Suomen Saamelaisnuoret ry, de fnska samernas ungdomsorganisation, blev han återigen tydligt påmind om att Sápmi saknar gränser – att samerna är ett folk fördelat på fyra länder. Som medlem i Samerådet har han deltagit i möten på många olika orter. De senaste gångerna har medlemmarna strålat samman i Girkonjárga (Kirkenes) och Ohcejohka (Utsjoki).
– Att turvis arrangera mötena på olika orter är bra på fera sätt. Vi får bekanta oss med människorna och deras situation på de olika platserna samtidigt som lokalbefolkningen och föreningsaktiva från orten får träfa oss och direkt framföra sina åsikter och funderingar –mötena är nämligen öppna.
"Det vore viktigt att vi får lagligt skydd för våra traditionella områden"
Att Sápmi saknar gränser märktes också tydligt då nationsgränserna stängdes i och med coronapandemin. Vardagen för många samer blev då mer komplicerad eftersom man är van vid att kunna röra sig fritt, för att till exempel träfa familjemedlemmar på annan ort. Kriget i Ukraina påverkar också i högsta grad den samiska gemenskapen.
– Det känns som att vi kastats 30 år bakåt i tiden. Saker har snabbt förändrats och det ofciella samarbetet med människor i ryska Sápmi är nu lagt på is. Det fnns över tusen samer på ryska sidan av gränsen, men i dagsläget kan vi inte få fortsatt fnansiering ifall vi samarbetar med dem. Samarbetet inom Arktiska rådet har också pausats – ironiskt nog skulle Ryssland ha varit ordförandeland detta år.
Kultur i alla dess former – musik, flm, bildkonst och litteratur – är en central del av den samiska gemenskapen. Áslat tipsar mig om två stora kulturhändelser i Ánar: musikfestivalen Ijahis Idja och flmfestivalen Skábmagovat
– Festivalen Ijahis Idja, som för övrigt betyder
”yötön yö” (på svenska: midnattssol), har växt från år till år. Skábmagovat i sin tur betyder ”kaamoksen kuvia”
(på svenska ungefär: bilder i polarnatten). Den festivalen samlar flmmakare från urfolk över hela världen. Filmbranschen har utvecklats mycket de tio senaste åren. Det fnns många duktiga flmskapare bland urfolken, även inom Sápmi. Det är fnt att samerna själva tar plats och berättar sina egna berättelser.
Skábmagovat-festivalen, som frar 20-årsjubileum nästa år, är unik för hela Europa. Det torde inte fnnas någon liknande flmfestival någon annanstans. Såväl Pentti Arajärvi, make till före detta presidenten Tarja Halonen, som Jenni Haukio, fru till president Sauli Niinistö, har varit beskyddare för festivalen. Jag frågar ifall man som utomstående också är välkommen att ta del av festivalerna Ijahis Idja och Skábmagovat.
– Jovisst, festivalerna i Anár är öppna för alla. Ijahis Idja fokuserar främst på samisk musik om man jämför med till exempel Riddu Riđđu-festivalen, som liksom Skábmagovat har en mera internationell prägel.
Jag har själv berörts starkt av dokumentär- och spelflmer såsom till exempel Eatnameametm – Vår tysta kamp
och Sameblod samt böcker såsom Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit. Historiskt sett har samerna fått utstå mycket orättvisor och förtryck och ännu idag är utsattheten stor – exempelvis genom klimatförändringen och nykolonialismen. Kan man som utomstående på något sätt vara till nytta och stöd?
– Det fnns många samer som själva engagerar sig i dessa frågor och det är förstås viktigt att vi primärt får lyfta fram våra egna berättelser, men visst är det bra att också folk utifrån ibland tar ställning och på så sätt synliggör sakernas tillstånd för en bredare publik. Jag kommer osökt att tänka på boken Vastatuuleen (Schildts&Söderström, 2019) av författarna Kukka Ranta och Jaana Kanninen – som ingendera är same. Deras bok belyser frågan om tvångsförfnskningen av samer i Finland. Den är bra och allmännyttig och borde enligt min mening ha fått ett bokpris.
Apropå böcker kan jag inte låta bli att fråga Áslat ifall han är släkt med mångkonstnären Niilas Holmberg. – Jovisst, han är min kusin. Jag är förstås partisk men jag tyckte ändå att hans senaste roman Halla Helle (Gummerus, 2021) var riktigt bra.
Vi har pratat i drygt en och en halv timme och det är dags för oss båda att söka oss vidare. Innan vi skiljs åt passar Áslat på att bjuda in mig till ett seminarium som hålls på kulturcentret Sajos i Anár följande eftermiddag. Tre professorer kommer att samtala om lax på ett allmänt plan medan Áslat själv ska hålla ett anförande specifkt om Deatnu. Seminariet verkar onekligen intressant men eftersom Sápmi är stort och min tidtabell är begränsad bestämmer jag mig trots allt för att köra vidare, för att hinna uppleva fera platser och besöka så många museer som möjligt.
Men en sak är säker: till Anár återvänder jag helt klart i framtiden. Här fnns, förutom vacker natur, mycket för den som vill bekanta sig med och lära sig mer om den samiska kulturen: bland annat festivalerna Ijahis Idja och Skábmagovat. På museet Siida har man öppnat den nya utställningen Enâmeh láá mii párnááh – Nämä maat ovat lapsiamme. Det lönar sig också att följa med kulturutbudet på Sajos. Nyligen kunde man ta del av Lapplands kammarorkesters föreställning Mielentilamatkoja – med John Storgårds som dirigent och Niilas Holmberg som solist.
Hilde är född i Hámmerfeasta (Hammerfest)
men numera bosatt i Guovdageaidnu (Kautokeino).
Hon är verksam både som fri konstnär och som kurator.
Hilde framför sitt konstverk Magic carpet
På min färd genom Sápmi besöker jag bland annat Guovdageaidnu. Där möter jag
mångkonstnären Hilde Skancke Pedersen. Jag kom först i kontakt med hennes konst via ”Dáiddadállu Stories”, en flmserie som det Guovdageaidnu-baserade konstnärskollektivet Dáiddadállu publicerat på sin Facebook-sida. Tidigare under veckan såg jag den fna och omfattande utställning som hon varit kurator för vid Sámi Dáiddaguovddáš (Samiskt center för samtidskonst) i Kárášjohka (Karasjok). Innan vi träfas på Guovdageainnu gilišillju (Kautokeino bygdetun) hinner jag besöka intilliggande RiddoDuottarMuseat och ta del av Hildes pågående solo-utställning, som visas i museets sidobyggnad.
Vi sätter oss ner vid ett bord och låter samtalet löpa fritt. Det är alltid trevligt med öppna samtal i stället för traditionella intervjusituationer där man radar upp frågor som man har skrivit på förhand. Då jag berättar att jag nyss sett utställningen i Kárášjohka – och fascinerats av både den estetiska nivån, den tematiska bredden och det innehållsmässiga djupet – kommer diskussionen naturligt in på Hildes arbete som kurator och behovet av ett nytt samiskt konstmuseum.
– Jo, jag jobbade som både kurator och utställningsdesigner för utställningen vid Sámi Dáiddaguovddáš. Jag samarbetade med Kristofer Dolmen som var direktör för
museet då. Han efterträds för övrigt i sommar av Marija Griniuk från Litauen, som just nu doktorerar vid universitetet i Roavenjárga (Rovaniemi). Vid uppbyggandet av utställningen tänkte jag mycket utgående från tematik och kände ofta att ”dessa verk hör nära samman med varandra”. Att göra ett urval bland alla konstverk var ändå rätt utmanande. I den samiska samlingen fnns sammanlagt ungefär 1500 konstverk magasinerade, men endast 88 rymdes med på utställningen. Vi behöver defnitivt ett nytt konstmuseum i Sápmi och detta är en av de frågor som jag är med och driver för tillfället. Det nya museet kommer troligtvis att byggas i Kárášjohka.
Många av verken som ställs ut vid Sámi Dáiddaguovddáš är gjorda av äldre konstnärer. Ibland har Hilde fått höra kritik om att de äldre får för mycket plats inom den samiska konsten.
– För att undvika ”ageism” tänkte vi främst på konsten och inte så mycket på åldrar när vi satte samman utställningen. Jag tycker att vi inom Sápmi är bra på att ta med de yngre konstnärerna samtidigt som de äldre med sin erfarenhet har mycket värdefullt att tillföra – det blir en spännande kontrast. Exempelvis Ingunn Utsi och Britta Marakatt-Labba är båda ungefär i min ålder, omkring 70 år. Deras konst är hur dagsaktuell och relevant som helst. Ingunn använder sig i sin konst bland annat av stora timmerstockar som futit iland från Ryssland. I sina textila konstverk har Britta lyft fram allt från Alta-konfikten till den samiska historien. Överlag känner jag att det fnns väldigt lite avund bland de samiska konstnärerna. Alla unnar varandra framgång.
Hilde är född i Hámmerfeasta. Innan hon landade i Guovdageaidnu har hon bland annat studerat hantverk och konst vid Statens håndverks- og kunstindustriskole i Oslo (numera Kunsthøgskolen) och kreativt skrivande vid Universitet i Romsa (Tromsø). Till en början arbetade hon främst med kläddesign och scenograf för teater samt textproduktion för flm och tv. Hon längtade dock efter egna projekt där hon inte är en del av stora produktioner utan istället har möjligheten att arbeta mer självständigt som fri konstnär.
– Jag gör fortfarande en del teater och performance, men mestadels egna konstprojekt. Som scenograf har jag haft möjligheten att arbeta med stora format, så detta är inget som avskräcker mig. Jag tycker att det fnns en spännande konstrast i mötet mellan det stora och det lilla. Det är också viktigt för mig att saker får ta sin tid. Jag tilltalas av långsamhet.
Detta återspeglas tydligt i de verk som hon ställer ut vid Guovdageainnu gilišillju. Vissa verk är mindre medan textilkonstverket Bassi várri – Hellig fjell – Sacred mountain är 7,5 meter långt och Magic carpet – en bonad som består av massor med tomma medicinkartor – fyller ett helt rum. Hantverket är detaljerat och jag föreställer mig att framställandet av konstverken är väldigt tidskrävande och kräver en hel del tålamod. Jag tänker på duodji – den samiska slöjd- och hantverkstraditionen. Där får saker ta sin tid –
slutresultatet är det viktiga. Att återanvända olika typer av material är också viktigt för Hilde.
– När jag gjorde Hellig fjell jagade jag begagnade kläder på second hand-butiker tills jag hittade tillräckligt med T-tröjor och andra klädesplagg i de rätta gråa nyanserna. Jag återanvänder ofta material i mina konstprojekt. Genom mitt arbete som scenograf har jag under åren samlat på mig ett lager med textiler från hela världen. Vid några utställningar har jag till exempel skapat textila golv med hjälp av dessa. Jag har för vana och är också mån om att visa upp samma utställning på fera orter så att fer människor ska kunna ta del av den. Helheten varierar lite från plats till plats beroende på lokalen, men jag tycker att det är okej att framställningarna blir lite olika. I Kárášjohka fck exempelvis Hellig fjell väldigt mycket utrymme medan verket fyller upp en hel vägg här i Guovdageaidnu. Det är nu fjärde gången som denna utställning visas. Jag har tidigare ställt ut verken i Hámmerfeasta, Áltá och Kárášjohka – och i höst kommer enskilda verk från utställningen att visas på Soft Gallery i Oslo.
Textilkonstverket Hellig fjell gjorde ett starkt intryck på mig. Verket består också av ett suggestivt ljudlandskap. Samtidigt som man betraktar fjället hör man ett lågmält ljud via ett stereosystem – Hilde samarbetar ofta med kompositören Halvdan Nedrejord från Kárášjohka. Är det en långsam in- och utandning som hörs eller är det vinden som viner över fjället?
– Vi är själva natur och allt i naturen andas, så det är meningen att man ska kunna tolka in bägge delarna – sin egen andning och hur fjället andas. Tänk på hur växter andas genom fotosyntesen och hur havet suger upp koldioxid ur atmosfären. På min hemsida fnns bilden på ett fjäll med min egen nakna kropp i bakgrunden. Bilden är tagen ur flmen Eana-Land, i vilken man kan se och höra min egen andning i kombination med fjället i förgrunden. Nasjonalmuseet i Oslo kommer att visa den under 2022 – även på sin webbplats – i samband med utställningen Jeg kaller det kunst.
Naturen har alltid haft en central betydelse inom den samiska kulturen. Frågor som berör miljö, ekologi och hållbarhet är givetvis viktiga även för Hilde.
– Vi måste vara uppdaterade kring vad som sker omkring oss. Behöver vi dra nya vägar överallt, till exempel över myrar som annars binder upp mycket koldioxid?
Vissa ser på renskötsel som någonting lyxigt, men den är
en viktig ekologisk matproduktion, och vi behöver den för att bevara vår kultur. Även inom duodji, det samiska hantverket, är många ord knutna till renen. Det handlar om ett immateriellt arv som vi bör förvalta.
När det gäller språket konstaterar Hilde att hon själv inte talar samiska men att hon förstår mycket av det som sägs.
– Jag växte som sagt upp i Hámmerfeasta under efterkrigstiden. Kustområdena är så koloniserade att det numera oftast är i de samiska kärnområdena som många talar samiska. Eftersom jag lever ensam och arbetar mycket för mig själv, med norska som arbetsspråk, har jag inte heller på ett naturligt sätt kommit att lära mig samiska i Guovdageaidnu.
Under åren har Hilde också skapat ett antal permanenta verk i det ofentliga rummet. I den samiska skulpturparken i Jåhkåmåhkke (Jokkmokk) fnns installationen Guossi – Gäst som består av ett speciellt stenblock som kommer från en plats som ligger nordost om Guovdageaidnu, en bit mot Kárášjohka. Stenblocket, som har vackra nyanser av grönt och vitt, är upprest som en bautasten och omges av en mängd mindre stenar från Jåhkåmåhkke.
– Jag ville med konstverket illustrera känslan av att befnna sig på en ny eller okänd plats där man känner att man inte riktigt hör hemma. De mindre stenarna runt verket formar en labyrint som man kan promenera igenom.
År 2000 vann Hilde en stor konsttävling och fck möjligheten att smycka ut väggarna bakom podiet i plenumsalen samt utanför salen vid Sametinget i Kárášjohka.
– Titeln på målningarna är Luottat – Spår och de är gjorda på stora zinkplåtar som sammanfogats på ett diskret sätt, så att man knappt ser skarvarna. Målningarna har ett format på 8 x 6 meter och är dubbelsidiga, så att man kan betrakta dem från byggnadens alla tre våningar. Bakgrunden är målad med blå oljefärg och ovanpå den fnns cirklar och labyrinter i bladguld och mässing som symboliserar arkeologiska spår från gamla bo- och gravplatser i Sápmi. Mässing har för övrigt varit ett heligt material för samerna. Förut använde man sig av en ring av mässing på renskinnstrumman. Man kunde uttyda saker utgående från var på
trumskinnet ringen stannande. Konstverkets nedre spets, som består av etsad zink och är omålad, pekar rakt ner mot grundstenen i byggnaden.
Att färdigställa målningarna till Sametinget var ett omfattande och utdraget projekt, men Hilde konstaterar att hon samtidigt lärde sig mycket av processen. Hon konkurrerade till en början med sex andra konstnärer som också lämnat in förslag, och när hennes eget bidrag segrade och skulle förverkligas tog hon hjälp av två assistenter för att få allt klart och installerat. I Guovdageaidnu och Kárášjohka fnns fera duktiga konsthantverkare och ljussättare som hon fortfarande brukar anlita ibland.
Vi pratar vidare om den stora samiska utställningen som pågår vid Sámi Dáiddaguovddáš i Kárášjohka. Jag konstaterar att utställningen håller väldigt hög klass och att många av konstverken berörde mig djupt: till exempel målningen Koloniálalăs boraspie – Kolonialt rovdjur (2013) av Anders Sunna, collaget Gáhkku (2013) av Máret Ánne Sara och kortflmen Ja lihkastat gitta doložis –And the Movement from the Past (2005) av performanceduon Daban da (Gjert Rognli och Asbjørn Unor Forsøget).
– Det är viktigt att samiska konstnärer syns och får sina röster hörda. Till exempel Anders och Máret Ánne är väldigt rakryggade i sin kamp för rättvisa. Det var också Máret Ánne som startade konstnärskollektivet Dáiddadállu tillsammans med Elle Sofe Sara, som själv är regissör och koreograf. Elle Sofe är för övrigt just nu på Europaturné med en mycket intressant föreställning som hon kallar Vástádus eana – The answer is land. Överlag är det kvinnorna som bär upp kulturen inom Sápmi. Det är främst de som kämpar för konstens villkor och ställning. Dáiddadállu har för tillfället 21 medlemmar och merparten är kvinnor. Förhoppningsvis får vi med oss fer manliga konstnärer framöver – men förstås fnns det ett fertal som är aktiva. Gjert Rognli, som du nämnde, har gjort många spännande flmprojekt som fått synlighet även på internationella festivaler. Joar Nango är en annan som slagit igenom stort. Han är väldigt produktiv och har alltid någonting på gång. Eftersom han ofta samarbetar med andra i sina projekt får han mycket gjort.
"Det är viktigt att samiska konstnärer syns och får sina röster hörda"
Hilde berättar att Dáiddadállu hela tiden får mycket förfrågningar från till exempel journalister och kuratorer.
Máret Ánne och verksamhetsledaren Dine Arnannguaq
Fenger Lynge har fullt upp med allt administrationsarbete. Hilde arbetar också själv en hel del med allmän byråkrati för att stödja den samiska konsten. I och med att hon har varit ordförande för Samiska konstnärsförbundet och nu är ordförande för Sámi Dáiddaguovddáš, går mycket tid åt till bland annat bidragssökande och möten.
Máret Ánne är för övrigt en av de tre konstnärer som deltar i årets Venedigbiennal, vilket samtidigt gett Dáiddadállu och Guovdageaidnu mycket synlighet. Hilde skulle gärna ha åkt ner till Italien för att delta vid öppningsceremonin men tyvärr har hon haft problem med ena knät, och inväntar en operation, så hon valde att stanna hemma.
– Visst kändes det tråkigt att inte kunna vara med, men samtidigt har jag haft det bra här hemma och istället haft möjlighet att arbeta vidare med mina egna konstprojekt. Det är fnt att den samiska konsten nu äntligen får mycket uppmärksamhet. Tre av oss från Dáiddadállu – Elle Márjá Eira, Máret Ánne och jag – har faktiskt blivit inbjudna till Kochi-Muziris Biennale, som arrangeras i Kerala på den indiska västkusten under vintern 2022 och våren 2023.
i färskt minne
Åter till Sápmi. Det samiska motståndet har – om man bortser från Kautokeinoupproret – alltid varit fredligt. Eftersom vi, nu under intervjun, geografskt befnner oss intill Áltá-Guovdageaidnu-älvarna kommer vi osökt att prata om konfikten kring vattenkraftsutbyggnaden på 1970- och 1980-talet. Jag besökte tidigare i veckan Alta museum, där en del av utställningen handlar om de motsättningar som uppstod i samband med det stora kraftverksprojektet.
– Det var då det verkliga samiska motståndet startade och Norge på riktigt blev tvunget att börja uppmärksamma samerna. Ifall de första planerna på uppdämning hade gått igenom skulle hela byn Máze ha försvunnit under vatten.
En lång kamp baserad på passivt motstånd och civil olydnad pågick i nästan ett årtionde. En stor folkrörelse utanför Sápmi engagerade sig också i protesterna, och tack vare samernas och miljörörelsens gemensamma ansträngningar minskade myndigheterna projektets storlek.
– Motståndet var påtagligt även i Oslo. Några samiska kvinnor ockuperade statsministerns rum och övernatta-
de där tillsammans med ett barn. De hade en förhoppning om att kunna väcka förståelse och empati hos den kvinnliga ministern Gro Harlem Brundtland – men fck inget gehör. En av de stora samiska konstnärerna, Synnøve Persen, deltog i den hungerstrejk som ordnades framför Stortinget i Oslo. Hon var senare med och grundade konstnärsgruppen Sámi Dáidujoavku, även kallad Masigruppen, och bidrog även till att bygga upp Sámi Dáiddaguovddáš och det samiska konstnärsförbundet (Sámi Dáiddačehpiid Searvi).
Att själv tillhöra ett urfolk skapar en förståelse för andras utsatthet. Hilde berättar att hon under 2017 i Hárstták (Harstad), i samband med frandet av 100-årsjubileet för det första samiska politiska landsmötet, pratade med några kurder som hjälpte till med festarrangemanget.
– Vi konstaterade att liksom samerna är de splittrade över fyra olika länder, men en av dem tillade: ”Ni har Sameting, vi har ingenting.”
Finsk-samiska förebilder
När vi pratar om Synnøve Persen kommer också Nils-Aslak Valkeapää på tal. Han var också med och startade det samiska konstnärsförbundet 1979. Så gott som alla samiska konstnärer är med i förbundet, som frade sitt 40-årsjubileum i Áltá 2019.
– Nils-Aslak, eller Áillohaš som han kallades, har varit en ledstjärna för den samiska kulturen. Vid hans begravning i Norge strömmade det till folk från hela Sápmi. Stiftelsen Lásságámmi i Ivgobahta (Skibotn) förvaltar numera hans kulturella arv.
Jag har tidigare bekantat mig bland annat med Valkeapääs dikter och illustrationer och förundras över att han verkar vara mer känd i Norge än i Finland, trots att han är född i Eanodat (Enontekis) och under slutet av sitt liv bodde i Esbo. Jag har en bild av att man i Finland överlag har varit sämre på att lyfta fram det samiska. Är vi steget efter?
– Det kan stämma till viss del, men samtidigt fnns exempelvis museet Siida i Anár (Enare) och många nutida fnsk-samiska konstnärer har fått stor genomslagskraft, såsom till exempel Niilas Holmberg, Outi Pieski, Marja Helander och Pauliina Feodorof.
Det verkar vara vanligt bland de samiska konstnärerna att man arbetar brett och är skicklig på många olika tekniker och uttrycksformer. Nils-Aslak Valkeapää var en multi-
konstnär: bland annat poet, författare, kompositör, sångare, jojkare, musiker, illustratör och målare. Jag tänker också på Niilas Holmberg som är poet, skönlitterär författare, folkmusiker, skådespelare, aktivist och programledare. Även Hilde använder sig av många olika tekniker, material och uttryckssätt.
På förekommen anledning belyser och bearbetar den samiska konsten och kulturen många svåra teman. Jag berättar för Hilde att jag läst Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit, som handlar om tvångsförfyttningar av samer. – Tomas Colbengtson, en av konstärerna som också deltar i utställningen vid Sámi Dáiddaguovddáš, behandlar också tvångsförfyttning i sin konst. Han använder sig av en speciell teknik där han med hjälp av silkscreentryck integrerar svart-vita arkivbilder i sina glasskulpturer. Tomas är för övrigt den som härnäst kommer att ställa ut vid Sámi Dáiddaguovddáš i Kárášjohka. Han har också startat Sápmi Salasta, ett internationellt residensprogram för urfolkskonstnärer, som verkar vid det samiska kultur- och resurscentret Aejlies i Dearna (Tärnaby).
Själv tilltalas jag av enkelhet och långsamhet. I ett av mina senaste konstprojekt bearbetar jag metall med hjälp av kraften från den volymutvidgning som sker när vatten fryser till is.
– Det är fascinerande hur mycket inneboende kraft det kan fnnas i naturmaterial. För en tid sedan gjorde jag ett beställningsverk till en skola i Ráhkkerávju (Kvalsund). Delar av konstverket bestod av renskinn som spänts upp på träramar. Skinnen blötlades innan de spändes fast, och först sprack några ramarna när skinnen torkade och krympte. När det gäller enkelhet så noterade du säkert den serie med små målningar som jag har gjort på baksidan av bruna återanvända skinkförpackningar? En del av dem har redan blivit sålda så jag får väl komplettera och göra ytterligare några.
Vi avslutar intervjun och utbyter några böcker med varandra. Innan jag styr vidare mot Jåhkåmåkke svänger jag in vid kyrkan i Guovdageaidnu och beundrar landskapet. Den livgivande Guovdageaineatnu (Kautokeinoälven), som födar ända från fnska Sápmi, ringlar sig vidare mot Áltá. Det är lätt att förstå att detta genom tiderna har varit en trygg och bra plats att bosätta sig på.
Genom djupekologi argumenterar Göran för att människan behöver fnna en mer hållbar livsstil – för att kunna rädda det som räddas kan.
För många år sedan besökte jag ett litet konstgalleri på den österbottniska landsbygden. En liten grönfärgad pamfett fångade min uppmärksamhet. Den bar titeln ”Hur en människa som vaknat till insikt kan leva” och utgivare var den djupekologiska föreningen
Vihreä Elämänsuojelun Liitto ry/Gröna Förbundet för Livets Beskydd rf (VESL). Jag köpte ett exemplar och läste den med stort intresse. Det kändes som att någon annat lyckats sätta ord på tankar som jag själv burit på, men hitintills inte förmått uttrycka. Föreningen, som huvudsakligen bedriver fnskspråkig verksamhet, hade då en fnlandssvensk ordförande – Göran Ekström.
Jag kontaktade honom, deltog i fera miljöseminarier som de arrangerade och kom själv att bli medlem. Göran är inte mera lika aktiv i föreningslivet men är fortfarande djupt engagerad i miljöfrågor.
Jag ringer upp Göran och vi inleder med att kort avhandla coronaläget. Som pensionär känner han personligen att livet är ungefär som förr men hoppas att pandemin väcker till eftertanke och även för med sig några lärdomar med tanke på framtiden.
– Det är värst för folk med riskfaktorer, sjukvårdspersonalen och en del andra yrkeskårer samt för de unga som vill uppleva sin ungdom här och nu. Min dotter är språklärare på Vasa övningsskola och jag vet att både lärarna och eleverna hör till dem som har haft det tungt och besvärligt nu. På ett eller annat sätt kommer pandemin ändå att gå över. Virus har en tendens att mutera och söka fredligare former. Det är ett sätt för livsformer att hitta balans. Att konkurrensen skulle vara huvudprincipen utgår från feltolkade ”djungelns lagar” och missbrukar Darwins teorier. Det är verklighetsfrämmande och skadliga tankar. Livet bygger främst på symbios och balans. Men angående
coronan har vi nog mycket att tacka läkarvetenskapen för i motandet av pandemin.
Hur kom det sig då att Göran började engagera sig i miljöfrågor och sedan intresserade sig för djupekologi? Jag ber honom berätta om sin bakgrund.
– Jag har funderat på hur mycket det har att göra med min uppfostran och den värdegrund som jag fck med mig av mina föräldrar och hur mycket yttre omständigheter spelat in. Sedan barnsben har jag haft en allmän empati och ett särintresse för djur och natur – jag matade igelkottar och hjälpte insekter som fallit på rygg och dylikt. Speciellt ett ögonblick från barndomen är ännu starkt och plågsamt i mitt minne. Som 7-åring lekte jag ofta i en vildvuxen liten skog nära huset där vi bodde. Några större pojkar hade plundrat fågelbon och placerat hjälplösa fågelungar i några glasburkar. De sköt sedan prickskytte med slangbella och kvar fanns glassplitter och blodiga fågelung-
ar – döda och halvdöda. Jag upplevde stor förtvivlan och sorg. Samma förtvivlan upplevde jag och min några år äldre syster när vår pappa känt sig tvungen att avliva en del av de många kattungar som vår katt hade fått. Det var vanligt på den tiden. Jag och min syster låg och grät i timtal under sängen. Till slut fck de dra ut oss i fötterna. Vi fck sedan av vår mamma veta att det också varit svårt för vår pappa. Mitt engagemang för livets beskydd bottnar säkert delvis i upplevelser som dessa, men man kan även via logiken och etiken komma fram till samma slutsats: vi behöver empati och en känsla av samhörighet med allt och alla.
Göran tänker att en del är medfött i människan, en del tillkommer i barndomen och ungdomen men mycket kan även komma senare i livet, via upplevelser när man plötsligt får en ny syn på saker, tanken klarnar och man känner ett uppvaknande.
Vi pratar ännu en stund om uppväxten. Göran föddes i Vasa 1947 och familjen, som bestod av fem personer, hörde till medelklassen eller kanske i början till den lägre medelklassen. De hade lyckan att 1954 få fytta in i det frontmannahus som pappan själv med hjälp av de förmånliga så kallade aravalånen, talkoarbete och emellanåt några nödvändiga yrkesmän byggde.
Om man bortser från incidenterna med småfåglarna och kattungarna har jag mest bara lyckliga barndomsminnen. Att växa upp i en arbetarklassfamilj var fattigt men för min del tryggt och lyckligt. Andan på 1950- och 1960-talet var god. Om det bara vore möjligt skulle jag gärna ta tillbaka den känslan. Det fanns en samhörighet och förnöjsamhet. Man var sparsam, lånade ut saker till varandra, reparerade trasiga saker, lappade och sydde om kläder osv. På 1970-talet försvann samhörigheten och förnöjsamheten. Den ekonomiska konkurrensen och avundsjukan gjorde att människorna vände sig mot varandra. Efter kriget tvingades Finland betala ett stort krigsskadestånd till Ryssland. Det krävdes en stark sammanhållning för att lyckas återuppbygga landet och samtidigt betala skadeståndet.
Jag berättar att jag nyligen läste en nyhetsartikel om hur dåligt dagens unga mår – trots det materiella överföd vi lever i. Detta känns paradoxalt, men Göran ser ett samband.
– Det sägs att ”samtidigt som det sista tåget med varor som utgjorde krigsskadeståndet rullade iväg mot Ryssland upphörde Finlands egentliga välfärd”. Gemenskapen och empatin ersattes av konkurrens och avundsjuka. På
1950-talet fanns det ännu en viss brist på mat och andra basförnödenheter, därför är mitt favoritårtionde 1960-talet. Då fanns det en trygghet och en mänsklighet i samhället samtidigt som slit och släng-mentaliteten ännu inte existerade. Sedan dess har vi fyrdubblat konsumtionen per person men mår sämre. Varför strävar vi fortfarande efter mer då det inte ökar på livslyckan? Med ökad kunskap borde vi kunna leva bättre nu med samma konsumtionsnivå som på 1960-talet. Problematiken ligger i våra värderingsgrunder, mål och medel.
Själv är jag född på 1970-talet men känner igen mig i Görans beskrivning av hur utvecklingen och konsumtionstakten har skenat iväg. Hela 1980- och 1990-talet handlade om tillväxt och när vi kommer in på 2000-talet känns fartökningen exponentiell. Samtidigt har förstås också många saker blivit bättre.
– Allt var givetvis inte bättre förr. Läkarvetenskapens och sjukvårdens utveckling är positiv. Tänker man på olika former av diskriminering – när det gäller till exempel kvinnor, minoriteter och människor med funktionsvariationer – har situationen blivit bättre.
Jag ber Göran berätta mer om sin bakgrund, sitt yrkesval och arbetsliv.
– Först gick jag den vanliga 6-åriga folkskolan. Därefter blev det två år i medborgarskolan, tre år yrkesskola och slutligen tre år i tekniska skolan i Riihimäki, där jag riktade in mig på telekommunikation. Valet kändes naturligt i och med att min pappa var elektriker. Mitt första sommararbete fck jag på telefonbolaget i Vasa och där gjorde jag också min praktik. Man hade dragit telefonlinjer till vissa öar i skärgården, så de första somrarna rodde jag och en äldre arbetskamrat med en liten båt från holme till holme och reparerade luftledningar, vilket var ett trevligt arbete. Jag kom sedan att arbeta inom telefonbranschen hela mitt yrkesliv, först på Post- och televerket och sedan på Vasa Telefon.
Göran känner fortfarande en speciell kärlek till trådtelefonin och har inte fascinerats av IC-kretsarnas och digitaliseringens intåg.
– Jag tilltalas av enkelhet. Ju enklare desto mer genialt. Jag känner att vi har haft en teknisk inveckling istället för utveckling. Lyckas man ersätta en komplicerad manick med en träpinne är detta den mest fantastiska utvecklingen. Den enorma volymmässiga tekniska expanderingen är inte hållbar. Ju mindre vi klarar oss med desto bättre.
När vi pratar om automation får jag associationer till
boken The Glass Cage – Automation and us (WW Norton Co, 2014) av Nicholas Carr. Människor föreställer sig att ny automationsteknik ger oss större frihet medan Carr argumenterar för att det i själva verket oftast är helt tvärtom.
Vi funderar vidare på automatiska ventilationssystem som gör att människor numera knappt kan öppna fönstret och vädra – för då stör de systemet. Trots – eller kanske på grund av – avancerade maskinella system har många modernare byggnader ofta problem med inomhusluften.
– Apropå byggnader så kan vi väl konstatera att de sämsta husen är från 1970-, 1980- och 1990-talet då byggboomen var stor. Det är aldrig bra att ha bråttom. Man använde ofta felaktiga byggmaterial och -metoder. Byggstommarna stod oskyddade i regn och rusk, vilket förstås senare gett upphov till mögel och problem med inomhusluften. Det känns som att prioriteringarna i samhället är helt bakvända. När man själv antyder att vi borde besinna oss och diskutera våra värderingsgrunder, mål och medel stämplas man som en bakåtsträvare och gnällspik som av princip är emot allt nytt.
När vi diskuterar värderingsgrunder säger Göran att han själv har övergett det laddade ordet djupekologi, som verkar provocera många miljövänsmotståndare i Österbotten.
– Jag föredrar numera att tala om en livscentrerad livssyn och värdegrund. Det är märkligt, men många verkar bli aggressiva redan när de hör ordet ekologi. Som jag ser det borde det inte fnnas något annat självändamål än livet i sig självt. Det som är livsuppehållande är gott medan det som motverkar livet är dåligt – svårare än så är det inte. Tyvärr har den ekonomiska tillväxten och teknikutvecklingen i sig själva tagit över och blivit självändamål utan djupare syfte.
Några av Görans flosofska förebilder är pacifsten Mahatma Gandhi, djupekologen George Sessions och aktivisten Arne Næss. Jag ber honom sammanfatta djupekologins grundprinciper.
– Jag skulle beskriva djupekologin som en form av utvidgad humanism där vi tar andra arter och annat liv i beaktande. Det handlar om empati, ansvar, solidaritet, samarbete och hänsyn. En tanke inom djupekologin är till exempel att människan inte borde tillfredsställa sina sekundära behov på bekostnad av andra arters primära behov.
Tyvärr fnns en del ”brutalekologer” som blivit ihopkopplade med djupekologin, vilket är synd. Djupekologi är så långt från brutalitet och till exempel ekoterrorism som man kan komma; den handlar om en utvidgad humanism, att överföra samma etik och hänsyn till vårt förhållande till andra livsformer, utan att ofra sig själv.
– Pentti Linkola, som kan ses som en av Finlands mest kända miljöaktivister, var för övrigt en komplex person. Jag samarbetade med honom i många år. Den bild som målats upp utåt är att han var brutal. Han hade kort stubin och var lättprovocerad – men på ett personligt plan var han mänsklig. Medias bild av honom är inte korrekt, journalisterna visste att de kunde skapa sensationella rubriker om de provocerade honom.
Linkola gick bort för några år sedan men jag hann själv lyssna till honom på ett seminarium och tyckte att han i det lilla sammanhanget gav ett sympatiskt intryck – sällskaplig, trevlig och humoristisk. Man kan inte heller bortse från att han förmodligen är den fnländare som enskilt gjort mest för att skydda naturen, bland annat genom att grunda stiftelsen Luonnonperintösäätiö som skyddar urskogar och andra hotade biotoper.
– Pentti hade svårt med hur mänskligheten ödelägger planeten men han hade inga fördomar om människor i sig. Jag och min fru Anna var bjudna till hans 75-årskalas. Jag minns att vid samma bord som vi satt en präst, en hög företagsledare och en medlem från Hells Angels. Linkola tyckte också att det var trevligt att flosofera med med folk från Jehovas vittnen. En gång var jag tillsammans med honom i Tavastehus. Vi skulle diskutera miljöfrågor tillsammans med några representanter för evangelisk-lutherska kyrkan och sen skulle jag hjälpa honom med vinterfsket några dagar. Vi hade en mycket lång och intressant diskussion. Pentti och prästen pratade och pratade och jag minns att jag påminde många gånger om att snart går vår buss. Han skakade hand med prästen så hjärtligt och länge att vi var tvungna att springa hela vägen för att hinna till bussen. På ett personligt plan var han human, öppen och humoristisk. Han skulle ha vunnit på att visa sitt riktiga jag i ofentligheten istället för att provocera och spela hård.
Vi återgår till att prata om djupekologi. Göran kom första gången i kontakt med begreppet 1991 i samband med ett seminarium i Vasa. Han var med i ett brokigt sällskap av studerande som ibland arrangerade öppna diskus-
"Det som är livsuppehållande är gott medan det som motverkar livet är dåligt"
sioner. Tammerfors universitet hade nyligen gett ut en bok och man hade bjudit in en av författarna, forskaren Lasse Rautniemi, att presentera boken.
– Hans del av boken behandlade djupekologi och utgick från de åtta teser som Arne Næss och George Sessions hade formulerat. Vi var ca 30 åhörare och det var helt tyst, också efter presentationen. Jag var den första som bad om ordet. Jag tackade Rautniemi och förklarade att jag var helt betagen av att allt som är viktigt och värdefullt kunnat formuleras så kort och koncist – det kändes som att få sina egna känslor och tankar tolkade i klartext. Till min förvåning blev det en massa mothugg och en sade bland annat att det är ”det värsta han hade hört”, ”omänskligt och inhumant” och ”mot mänsklighetens utveckling”. Jag kunde inte begripa att de talade om samma föreläsning.
Där och då insåg Göran att han varit en djupekolog ända sedan födseln. Han läste på och började prata om ämnet på föreningen VESL:s möten. Tillsammans med docenten och miljöflosofen Leena Vilkka, som kom att bli föreningens nästa ordförande, skrev Göran och några andra aktiva föreningsmedlemmar den grönfärgade pamfett som nämndes tidigare. Jag frågar Göran om han genom sitt samhällskritiska engagemang känner ett utanförskap i förhållande till resten av samhället.
– Visst blir man först helt paf när man tänker att något är självklart och sen får så mycket mothugg. Jag är en enstöring och kammarflosof, så på sätt och vis är det förståeligt att man blir överrumplad när man plötsligt märker att de festa andra tycker annorlunda.
Vi funderar vidare kring dagens tillspetsade diskussionsklimat, till exempel när det gäller samhällsutveckling och grön teknologi. Vissa argument – såsom utveckling, tillväxt och konkurrenskraft – har okritiskt förvandlats till självklarheter. Göran ifrågasätter starkt tanken på evig ekonomisk tillväxt.
– En bok som behandlar dessa saker, och har varit mycket viktig för mig, är Litet är vackert – ekonomi som om människor betydde något (Prisma, 1975) av nationalekonomen
E. F. Schumacher. Han förespråkade balans, måttlighet och anspråkslöshet och ansåg att en intermediär, småskalig teknologi som bygger på små, enkla och ffga hjälpmedel borde vara målet. Ett av hans tänkvärda budskap lyder så här: ”De problem vi ser är inte resultatet av våra misslyckanden utan av våra framgångar. Fler sådana framgångar kommer bara att förvärra problemen – därför att vi blandar ihop mål och medel. Vi har låtit vår fabulösa västerländ-
ska teknologiska utveckling bestämma målen, istället för att för att med klokhet anpassa målen till våra verkliga behov och sedan välja de lämpliga medlen. Vi borde stå i pakt med naturen. Istället är vi på väg att krossa den – och oss själva.”
Jag har läst otaliga välformulerade insändare av Göran i Vasabladet och förstått att han också varit aktiv i miljöpolitiken på det lokala planet i Vasa, där han bor. Därför ber jag honom berätta om vad som fck honom att över huvud taget ofentligt engagera sig i miljöfrågor. – Min ofentliga aktivism började en otroligt vacker försommardag 1978 i stadsdelen Hemstrand i Vasa, där vi bor. Jag gick hemåt längs cykelvägen från centrum och fåglarna sjöng så vackert. Just då var det många byggprojekt på gång i staden där grävmaskinerna brölade, krossade och förintade ovärderliga kulturmiljöer. Torget skulle bli parkeringsplats för bilar. Små barnträdgårdar, skolor, lokala butiker och postkontor var hotade och vackra, trivsamma hela trähuskvarter förintades. Det rådde en allmän hysteri och jag grubblade över varför allt som är trevligt, vackert och bra skall förintas. Väl hemma satte jag mig ner på berghällen på gården och funderade. Jag tänkte att allt detta måste vara ett stort missförstånd och att jag ska skriva en insändare. Först skrev jag kortfattat ner några av mina tankar och sedan blev det en helsidesartikel i Vasabladet under rubriken ”Utveckling för vem då?”. Jag kände en naiv entusiasm och tänkte att nu ska jag skriva så att alla förstår.
Göran fck en hel del svar på sin insändare, både positiva och negativa kommentarer. Detta ledde till fer insändare och nya svar. Så var engagemanget igång och under åren har det blivit hundratals insändare. Senare gick Göran med i Vasa miljöförening, deltog i demonstrationer och marscher. Han engagerade sig på nationell nivå och i slutet av 1980-talet gick han med i föreningen VESL, som han var ordförande för i sju år. Föreningen, som bland annat ordnade seminarier, var hans ideologiska hemvist. Under senare år har Göran varit medarbetare för medlemstidningen Elonkehä – föreningen har numera ingen annan verksamhet än tidningsutgivningen. Han har också skrivit ett fertal egna böcker och återkommer till vikten av naivitet.
– Man kan visserligen vara naiv på olika sätt men det är viktigt att ha kvar sin barnatro och goda, naiva visioner. Realisterna tror inte på annat än ekonomisk tillväxt, konkurrens och avundsjuka som drivande krafter. Åt fanders med realismen – endast utopin kan rädda världen. Min bok Utopia pelastaa maailman (Bioflos, 2009) ger uttryck för de här tankegångarna. Just nu skriver jag på en ny bok som förhoppningsvis utkommer hösten 2022. Om jag får vara
frisk och leva länge blir det kanske fer, men jag räknar ändå med att det här blir min sista. Det börjar kännas utmanande att orka och att komma på något nytt och tankeväckande
Göran har också skrivit lyrik och essäsamlingar, bland annat Någonting har brustit (Göran Ekström, 2016) och Tillfälligt upphängd i tillvaron (Boklund publishing, 2018), samt medverkat i fera antologier. I Vertikal 4 – Kvarken i ord och bild (Svenska Österbottens litteraturförening rf. 2021) berör hans bidrag minnen från Kvarkens skärgård – från barn till vuxen. Han skriver också om visionerna kring Kvarkenbron, som han fnner miljömässigt vansinnig.
När vi diskuterar människans förhållande till naturen och närmiljön kommer vi osökt in på temat urfolk.
– Det är otroligt viktigt med ursprungskulturer som lever i samklang med naturen. Om de sista urfolken blir utrotade kommer det att gå mycket dåligt med mänskligheten. Bortser man från vissa märkliga ritualer och vidskepelser besitter urfolken en stor visdom. Jag fascineras av deras genialiskt enkla metoder och deras djupa, holistiska och fnkänsliga syn på världen och förhållande till naturen. De besitter sådan kunskap som kan rädda oss alla ur exempelvis klimatkrisen.
Göran betonar att han inte är så insatt i det samiska men fascineras av hur mycket urfolk i exempelvis Sápmi och Alaska påminner om varandra. Han inser att det inte är möjligt att skala upp deras sätt att leva till en världsbefolkning på snart 8 miljarder människor men tänker att deras stora kunskap om att leva i balans med naturen skulle kunde gagna oss alla.
– Urfolken vet hur man klarar livhanken utan att tära sönder sin omgivning. Teknikivrarna och politikerna borde sätta sig på skolbänken.
När det gäller grupptillhörighet och minoriteter har Göran själv en kluven inställning till det fnlandssvenska. Han tycker att det är viktigt med en språklig identitet men samtidigt också viktigt att vara öppen för andra – överdriven stolthet över det egna är inte bra.
– Jag är fnlandssvensk vare sig jag vill det eller inte. Livet har fört mig i kontakt med det fnskspråkiga. Min fru Anna är fnskspråkig men vi har ändå haft svenska som hemspråk. En kultur som fascinerat mig extra mycket är den karelska. Jag tilltalas också av den ortodoxa kyrkokulturen och -musiken. En gång gjorde jag och Anna en 400 km lång cykeltur i ryska Karelen. Det var en fantastisk
upplevelse. Berättelserna i Kalevala talar till mig mycket starkt och djupt, och i ryska Karelen kändes den levande.
När naturen talar till en
Vi konstaterar att det delvis är en slump vilka kulturer man kommer i kontakt med. Göran upprepar att han inte är så djupt insatt i den samiska kulturen men intresserad av att lära sig mer. Han betonar att alla kulturer är precis lika viktiga och ingen borde vara vare sig mer eller mindre värd än någon annan.
När vi pratar om det karelska tänker jag tillbaka på en mycket stark upplevelse som jag själv hade på kärret Punasuo utanför Salo. I samband med ett miljöseminarium framförde konstnären och sångerskan Noora Kauppila ett gråtkväde – utgående från den karelska traditionen med ”itkuvirsit” – i vilket hon räknade upp utrotningshotade växt- och djurarter.
Vi refekterar vidare kring betydelsen av starka naturoch kulturupplevelser för att kunna knyta an till ett större perspektiv än det människocentrerade.
– Det är mäktigt när man känner hur naturen talar till en. Jag kommer att tänka på boken Suuren järven syvä hengitys – luontosuhde ja kokonainen mieli (Kirjapaja, 2019, på svenska ungefär ”Den stora sjöns djupa andning – ett helt sinne och förhållandet till naturen”) av teologie doktor och ekoteologen Pauliina Kainulainen. Hon beskriver på ett vackert sätt hur även sjöar andas som levande varelser. I samband med ett djupekologiskt seminarium som VESL arrangerade i Vasa framförde kören Sorja från Seinäjoki ett ljudlandskap med skogens alla ljud – exempelvis vinden som ven i trädtopparna och ugglor som hoade dovt. Detta var en otroligt stark upplevelse som smög sig under huden. Vi har redan alla fakta som vi behöver om klimatets och miljöns tillstånd – ändå gör vi så lite för att förbättra situationen. Jag tror att kultur, konst och musik kan väcka den fnkänslighet inom oss som vi behöver för att komma vidare.
Vackert landskap intill Leavdnja (Lakselv).