4. Enkelt och långsamt

“Enkelhet är den ultimata för ningen.”

- Leonardo da Vinci (1452-1519)

I konstprojektet Skisser och modeller för framtiden har jag experimentellt utforskat lågteknologi – något som i kontrast till högteknologi och hightech kunde de nieras som lowtech eller slowtech. Att kombinera konst och teknik i mitt eget konstnärliga skapande känns naturligt, e ersom jag har en bakgrund inom bägge områden.

Då många av skisserna illustrerar vertikala vindturbiner (se kapitlet Skisser) har jag valt att bygga rörliga miniatyrmodeller utgående från dessa. Modellerna är huvudsakligen gjorda av återanvänt material (se kapitlet Modeller). Med utgångspunkt i den persiska väderkvarnen – en vertikal konstruktion där e ektiviteten höjs genom att en enkel vägg täcker för halva rotorn – har jag funderat på hur samma princip kunde tillämpas på alternativa sätt.1 Hur fångas vinden e ektivt på en sida av en vertikal axel, samtidigt som rotorbladen “smyger” mot vinden på motstående sida? Den optimala konstruktionen är kostnadse ektiv och har många fördelar jämfört med traditionella horisontella vindturbiner – låg startvind samt mindre störande ljud och skuggor. Kombinerat med ett enkelt “ ytlager” (se sid 72) kan hela axeln sättas i rotation. Då hela axeln roterar kan generatorn monteras

1. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Perzsa_malom.svg

Enkelt Och L Ngsamt

på marknivå, vilket ytterligare förenklar konstruktionen – detta innebär dessutom enklare och förmånligare service. Om ytorna i ytlagret ( ytkroppens och bassängens ytor) är rä ade värms vattnet genom friktion. Ifall en värmeväxlare kopplas in i systemet kan el och värme produceras parallellt. Min tes är att om vi tänker enkelt och långsamt så kan vi göra kostnadsbesparingar i era sammanhängande led. Vi är då inte låsta vid millimeterprecision och viktoptimering, och kan använda enklare och billigare material. I ett vertikalt vindkraverk kunde t.ex. en tjärad trästock användas som vertikal axel, medan ett oljefat och en vattenfylld grop i marken kunde utgöra den primitivaste formen av ytlager.

När jag har visionerat vindturbiner har jag ha bl.a. vind öjeln i åtanke. Den optimala vertikala turbinen vore lik en vind öjel som gång på gång ställer sig emot vinden för att återigen pressas till utgångsläget. Jag har även föreställt mig att konstruktionens rörelser kunde likna en dervishdansares harmoniska rotation eller ngt organiskt i naturen, t.ex. ett vasstrå som vajar i vinden.2

Konstprojektet är ett led i att jag delvis har omvärderat min syn på såväl konsten som tillvaron i stort. Jag har tidigare arbetat bl.a. med permanenta konstverk (se t.ex. Korthus, sid 187). Materialen har varit t.ex. rostfritt stål och granit – konstruktionerna statiska, tunga och styva. Visserligen har jag ha en konceptuell grundidé och ett tydligt budskap jag velat framföra, men i e erhand har jag ibland re ekterat över att jag kunde ha åskådliggjort samma tankar på enklare sätt. Genom en fysiskt lättare uttrycksform sparar jag resurser i form av såväl kapital som material – och indirekt miljö. Därtill är jag inte lika begränsad av budgeter och en större andel tid frigörs för det egentliga konstnärliga tankearbetet. Tid är pengar – pengar är tid.

Jag har arbetat med en snäv tidtabell och har därför prioriterat tankemässigt innehåll framom yta och materialval.

2. https://www.youtube.com/watch?v=W_Km4j36khA

Merparten av idéerna i projektet är av konceptuell karaktär, och behöver vidareutvecklas för att fungera i praktiken. Det handlar om skisser, inte ritningar. Mitt sy e är i första hand att väcka tankar. Projektet inkluderar därför såväl naiva som realistiska skisser.

Titeln för konstprojektet – Skisser och modeller för framtiden –antyder att det handlar om material som framöver kan fungera som förlagor till mitt egna konstnärliga arbete. Min målsättning är att vidareutveckla och nslipa några av idéerna och förverkliga dem i större skala, t.ex. i form av o entliga vindskulpturer, som samtidigt genererar elektricitet. Min förhoppning är också att projektet kan inspirera andra. E ersom materialet delas öppet (se kapitlet Att dela) nns t.ex. möjligheten att en händig hemmasnickare eller nurlig ingenjör greppar en tanketråd och vidareutvecklar en idé, i bästa fall till något användbart.

En central målgrupp som jag har ha i åtanke – i synnerhet när jag konstruerat modellerna – är barnen, vår framtid. Min förhoppning är att modellerna genom sin enkla och lekfulla framtoning kan bidra till experimentlusta. Projektet visar att man med enkla material och medel inte bara kan leka upp nnare, utan att det faktiskt är möjligt att konstruera saker som fungerar – på riktigt.

Jag ser konstprojektet delvis som ett personligt forskningsprojekt. Med minimal budget har jag velat utforska gränsen mellan konst och teknik, samt konkret testa ifall några av mina tidigare idéer på skissnivå fungerar i praktiken. Jag har också undersökt principerna för idédelning. Ateljén (i detta fall grovköket) har varit mitt laboratorium, boken min forskningsrapport och publiken min testgrupp.

Vid sidan av de ovannämnda aspekterna vill jag med projektet öppna upp för en utvidgad diskussion kring hållbarhet och framtid.

5.

Process

“Långsamt leder också någonstans.” - ur låten “Långsamt” av Lisa Nilsson

I projektet har jag utgått från eget skissmaterial gjort under perioden 1996–2014. Jag har gjort ett urval bland de skisser som har en teknisk anknytning, och ritat av dem på nytt för att få ett enhetligt uttryck. Att jag har valt att göra skisserna för hand har era orsaker. Dels har jag e ersträvat en kontrast till det digitala, dels har det varit mest praktiskt. Jag övervägde i ett skede att göra kompletterande ritningar i AutoCAD samt digitala 3D-visualiseringar och -animationer, men kom fram till att detta inte skulle ha gett projektet något mervärde –enbart tagit värdefull tid i anspråk. Därför har jag använt mig enbart av papper och blyertspenna, och grovt skissat ner grundidéerna. Jag kunde ha tecknat exakta perspektiv, spikraka linjer och balanserade skuggor – men skulle jag i detta projekt ha e ersträvat yttre perfektionism så skulle jag aldrig ha blivit klar. Det centrala i detta sammanhang är innehållet, inte ytan. Att en enskild läsare eventuellt misstolkar en detalj bekymrar mig inte. Även ett missförstånd kan ge upphov till spännande idéer.

För att smidigare kunna strukturera arbetet har jag begränsat varje idé till ett papper, och avslutningsvis stämplat pappret för att symboliskt kunna avsluta ifrågavarande tanketråd. Jag har använt handskri därför att det taktila tilltalar mig. Skrivstilen är också en markering om vikten av ett historiskt perspektiv. I dessa tider – då programmering blivit obligatoriskt i lågstadiet och spädbarn behärskar pekskärmar – bör vi påminna oss om den mångfacetterade kopplingen mellan hjärna och hand. Personligen känner jag att den digitala tekniken delvis hämmar min kreativitet. Internet distraherar och jag fastnar lätt i datorprogrammens specialfunktioner, vilket gör att grundidéen bleknar. Under projektets gång har jag åter insett hur mycket e ektivare både tanken och handen arbetar när jag kopplar bort den digitala världen och istället arbetar manuellt.

Utgående från skisserna har jag förverkligat några rörliga miniatyrmodeller. Vissa idéer gallrades naturligt bort då de vid närmare e ertanke visade sig orealistiska att förverkliga inom de be ntliga tidsramarna. När jag gick igenom materialet utkristalliserades det snabbt att merparten av skisserna beskrev olika typer av vertikala vindturbiner. För att kunna begränsa projektet valde jag att bygga modeller utgående från detta tema.

Att jag gjort modellerna av återanvänt material har era orsaker. Dels har jag velat undersöka hur det är att arbeta med nollbudget, dels illustrera att det vi betraktar som avfall egentligen är resurser. Att skapa nytt värde åt en kasserad produkt beskrivs ibland med den engelska termen upcycling – ett gammalt föremål får en ny funktion.

Materialvalen är spontana utgående från vilken typ av material jag råkat ha tillgängligt för stunden. Jag kunde ha uppsökt den lokala återvinningsstationen för att bredda mitt materialutbud, men gjorde ett aktivt val i att enbart använda material som jag hittade hemma. Så enkelt och avskalat som möjligt – jag grävde där jag stod. Modellernas material och former har därför till stor del uppstått slumpmässigt. Har jag behövt en bestämd volym eller viss form har det t.ex. kunnat bli en konservburk, pingisboll, tygbit eller avbruten skidstav. E er projektet och utställningen återfår en del av föremålen sina ursprungliga funktioner.

Jag har valt att ha med även halvfärdiga idéer e ersom jag med projektet vill illustrera en kreativ arbetsprocess. En process där jag gjorde ett visst urval i skisskedet, och en andra gallring i byggandet av modeller.

6. Att dela

“

En bakomliggande drivkra till detta konstprojekt och denna bok är en insikt om att jag inte hinner förverkliga alla mina idéer. Jag känner att det är onödigt att skisser ligger hemma och samlar damm. Därför har jag valt att publicera materialet under Creative Commons-licens.1 Således får vem som helst fritt sprida idéerna, vidareutveckla och förverkliga dem – med beaktande av licensen. Jag tar dock inget ansvar för tekniska och konstruktionsmässiga frågor då det enbart är frågan om konceptuella skisser, inte ritningar.

Jag är innerligt trött på individualismen och en värld där såväl företag som individer girigt bevakar sina intressen. I na festtal pratar vi om fördelarna med en global värld men i praktiken är de esta av oss enbart intresserade av russinen i kakan. Lagsti ningen och patentsystemen tjänar storföretagens ekonomiska intressen medan den lilla människan kommer i kläm. Systemet i dess nuvarande form hämmar en utveckling som på riktigt vore hållbar.

Vi behöver ett mer jämlikt samhälle där idéer delas och tillämpas fritt. Lyckligtvis är Opensource-tänkande och DIY-kultur (DIY=Do It 1.

Yourself) på stark frammarsch. Det nns många exempel på projekt som utforskar delandets mekanismer. Marcin Jakubowski tröttnade på stora och komplexa jordbruksmaskiner. Förutom en stor investeringskostnad slukar de dessutom kapital då de o a kräver dyr auktoriserad service. Han byggde istället sin egen traktor och kom senare att utveckla tankegångarna genom projektet Open-sourced blueprints for civilization, i vilket han öppet delar med sig ritningar på arbetsmaskiner.2 Operativsystemet Linux är ett annat klassiskt exempel som visar styrkan med öppen källkod.

2. http://www.ted.com/talks/marcin_jakubowski

Déjà vu

“Ingen människa är en ö.”

-John Donne (1572-1631)

Fastän vi alla är unika individer är vår arvsmassa till största delen identisk. Våra inre tankevärldar överlappar onekligen varandra. Jag är intresserad av knutpunkterna i denhär väven. Var och hur överlappar vi varandra?

Då jag under processens gång gått igenom skissmaterial har jag vid några tillfällen upptäckt att en idé redan förverkligats i snarlik form. Det har t.ex. handlat om att ta tillvara solvärme ur asfalt eller att lagra energi i svänghjul. När sådant sker känner jag först en frustration över att jag själv inte hunnit utveckla idéen längre men kommer snabbt till insikt – mina idéer är inte unika. Jordklotet bebos av drygt 7 miljarder individer. E ersom det handlar om enkla och elementära idéer har liknande tankar givetvis funnits, nns och kommer att nnas. Högst troligt nns det ett stort antal andra människor med liknande skisser i byrålådan. De esta tankar är redan tänkta.

Ett exempel: En kväll satt jag och funderade på elbilar. E ersom batteripaketen hur som helst är tunga räknade jag grovt på ifall snabbt roterande svänghjul (gärna med ställbart tröghetsmoment) kunde utnyttjas istället. I ett stort svänghjul med motsvarande vikt kunde rätt mycket energi lagras. Förmodligen uppstår p.g.a. gyroe ekten vissa komplikationer vad gäller styrförmågan. Den lagrade energin borde dessutom konsumeras så “färsk” som möjligt, annars förloras en stor del genom värmefriktion i systemet. När jag vid ett senare tillfälle läste en tidningsartikel insåg jag att liknande system redan nns. Det handlar om beprövad teknik som tillämpas i bl.a. KERS-system (Kinetic Energy Recovery System) i formulabilar, bussar och lastbilar.1 Principen tillämpas också i säkerhetssystem på sjukhus och i datacentraler.2 Där kan reservenergi vid behov fås från magnetiskt lagrade svänghjul som roterar i vacuum. Jag menar dock att vi inte skall låta oss nedslås av att saker redan är uppfunna. Säkerligen kan vi hitta nya tillämpningar för dylika enkla principer. Hur kunde vi t.ex. i samband med forskningsexpeditioner i polarområden kostnadse ektivt lagra energi, och jämna ut variationer i vindkra ? En enkel lösning kunde eventuellt vara att sätta stora cirkulära ytande isblock i rotation (se sid 116).

Jag tror att många problem kunde lösas genom att “tänka enklare” och tillämpa gammal beprövad kunskap på alternativa sätt – istället för att göra saker onödigt invecklade.

Fastän jag, när det gäller några skisser, alltså senare har stött på på liknande idéer på annat håll har jag ändå valt att publicera mina egna versioner. Jag tror trots allt att nyansskillnader kan tillföra diskussionen nya dimensioner.

1. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kinetic_Energy_Recovery_System

2. http://www.dicardiology.com/article/green-alternative-medical-imaging-backup-power-systems