nr 2: Guds vilja förde mig till London - Liberia - USA

Livsberättelser utgivna av Pingst arkiv & forskning, nr 2

kerstin henningsson Guds vilja förde mig till Allan London Burman − Liberia − USA

3

Kerstin Henningsson Guds vilja förde mig till London − Liberia − USA

Allan Burman Kerstin Henningsson Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning, nr 2 Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

4  Livsberättelser utgivna av Pingst - arkiv & forskning är en skriftserie som startade 2011 för att tillgängliggöra den viktiga kunskap som enskilda författare kan erbjuda genom sin berättelse. I serien publiceras biografiska skildringar av olika slag som på olika sätt anknyter till den svenska Pingströrelsen.

En mindre upplaga trycks på papper för bibliotek och enskilda personer. Skriften publiceras även digitalt på www.pingst.se

Copyright: Kerstin Henningsson 2012 Utgivare: Pingst - arkiv & forskning Ordning i serien: Nummer 2 Omslag: Stanley Almqvist Redigering: Magnus Wahlström Omslagsbild: Författaren i London 1962 ISBN 978-91-979479-1-6 Tryck: Stema Print AB, Forserum 2012 E-publikation: www.pingst.se

FÖRORD 5

Förord En söndag förmiddag, då jag var 18 år, satt jag som vanligt på läktaren i min hemförsamling Filadelfiakyrkan Stockholm. Det var gudstjänst och pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och var fylld av frågor och undran. ”Hur kunde Gud som är universums Gud leda oss människor individuellt?” Tankarna svindlade. ”Hur kunde Gud leda mig?”

Jag hade ju min missionskallelse i mitt hjärta och undrade hur Gud skulle kunna leda mig till Afrika! För mig kändes det så otroligt stort och omöjligt.

Under sin predikan stannade Lewi Pethrus plötsligt upp och sa: Du finns med min unga vän här i dag i gudstjänsten och du undrar så hur Gud som är universums Gud kan leda dig individuellt. Det ska jag säga dig, om du av uppriktigt hjärta söker Guds vilja och vill att Gud ska leda dig… så höjde han rösten och utropade: ... så kommer han att göra det. Han ska leda dig. Gud välsigne dig min unga vän!

Efter en kort paus så fortsatte han sin predikan. Jag kände att detta var direkt till mig. Jag blev så berörd att Gud hade sett mina tankar och hade en sådan omsorg om mig. Sedan dess har mitt motto i livet varit: ”Gud låt mig alltid göra din vilja och låt din vilja ske i mitt liv”. Därför blev bokens titel: Guds vilja förde mig till London-Liberia-USA.

En sommardag satt vi vuxna i trädgården, i Arlington Washington, och drack kaffe. Våra barnbarn sprang omkring och lekte på gräsmattan Vi satt och pratade och jag berättade en händelse som vi upplevt i Liberia. Plötsligt så kommer vårt första barnbarn Andrew åtta år och ställer sig bredvid mig och lägger handen på min axel och säger så seriöst: ”Mormor you have to write a book about everything you have experienced!”

Jag behöll detta i mina tankar och hjärta. Det har gått tio år sedan dess och nu har jag skrivit denna livsberättelse.

Detta är Ingvars och min livsberättelse till våra barn och barnbarn och till övriga som har intresse att läsa det. Upplevelserna med Guds ingripanden och änglabesök är heliga minnen för oss och vi vill med detta förhärliga JESUS namnet. ”Vi ska berätta för kommande släkten om Herrens ära och hans makt och om de under han gjort.” Från Ps.78.

Kerstin Henningsson Januari 2012

INNEHÅLL 7

Innehåll Förord...................................................................................................... 5 Innehåll.................................................................................................... 7 1. Utresan till Afrika................................................................................ 9 2. Vi träffades i London.......................................................................... 13 3. Stockholm........................................................................................... 15 4. Tonårstiden......................................................................................... 19 5. Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning......................................... 21 6. Mer utbildning Vårt bröllop.............................................................. 25 7. Pastorspar Våra barn Caroline och Elisabeth..................................... 33 8. England.............................................................................................. 37 9. Liberiaförberedelser............................................................................ 41 10. Missionsstationen Voinjama............................................................. 43 11. Charlotte född i djungeln.................................................................. 47 12. Änglabesök........................................................................................ 51 13. Monrovia........................................................................................... 57 14. Mirakel............................................................................................. 61 15. Philadelphia Church......................................................................... 63 16. Båtresa nonstop Liberia till Sverige.................................................. 67 17. Hemmaperiod i Stockholm............................................................... 71 18. Tillbaka i Liberia............................................................................... 75 19. Kort visit till Sverige Till Paris........................................................ 83 20. Baby Linda....................................................................................... 87 21. Amerikas president på besök............................................................. 91 22. Statskupp och svåra tider.................................................................. 95 23. Församlingsbildande och förföljelse.................................................. 97 24. Till Sverige via London.................................................................... 99 25. Sista året i Liberia........................................................................... 103 26. Med PAN AM till USA................................................................. 109 27. Hemma i Sverige............................................................................. 113 28. Tiden i Vallentuna Till Seattle....................................................... 118 29. Tre bröllop....................................................................................... 125 30. Liberia krigszon.............................................................................. 131 31. Tillbaka till Stockholm Barnbarn................................................... 133 32. Sju barnbarn Pennsylvania............................................................. 139 33. Till Idaho Tio barnbarn................................................................. 143 34. Familjen Cormiers till Sverige......................................................... 147 35. Philadelphia Church Monrovia....................................................... 151 36. Åter till Washington....................................................................... 153 Efterord................................................................................................ 155

8 INNEHÅLL

Liberia

Information om Liberia Statsskick: Republik President: Ellen Johnson Sirleaf Befolkning: 4,1 milj (UN 2010) Huvudstad: Monrovia (1 milj. invånare) Officiellt språk: Engelska Religion: Kristendom, Islam, Animism

1. UTRESAN TILL AFRIKA 9

1. Utresan till Afrika En vårvinterdag framåt kvällen, närmare bestämt den 6 mars 1972, lämnade vår familj Sverige för att åka till Liberia i Västafrika. Äntligen var vi på väg! Vi åkte först till Kanarieöarna och stannade där i staden Las Palmas några dagar för att därefter fortsätta färden till Liberia. Familjen bestod av mig, Kerstin, min man Ingvar och våra döttrar Caroline nyss fyllda sju år och Elisabeth fyra år. Jag var gravid och skulle föda vårt tredje barn i slutet av april.

Vännerna i Sverige tyckte förstås att vi borde vänta och föda barnet här hemma och sedan åka ut. Jag kände en sådan visshet och trygghet att åka iväg och tyckte att det var bättre att åka den långa vägen med barnet i magen istället för i famnen, också med tanke på klimatomställningen för ett nyfött barn. Jag hade steriliserat några instrument sax, peanger och navelklämma, som jag hade i ett litet paket i handväskan på hela resan för att ha till hands om det skulle behövas, om barnet skulle komma tidigare och kanske födas på flygplanet! Eftersom jag är barnmorska, tänkte jag ju på allt som kunde hända. Jag var nog modig! Men jag upplevde mig trygg att vila i Guds händer.

Efter några sköna och avkopplande dagar på Kanarieöarna kom dagen då vi landade med flygplanet Iberia på Afrikas jord, och flygplatsen Robertsfield utanför huvudstaden Monrovia.

Det hade blivit kväll. Vi steg ut på flygplanstrappan, och det första vi såg var månen på Afrikahimlen det var samma måne hemma i Sverige

Vy över Monrovia.

10

1. UTRESAN TILL AFRIKA

men var annorlunda. Här låg den som i en vagga. Den heta fuktiga tropikluften slog emot oss.

Vi blev varmt mottagna av en stor skara liberianer med pastor Falla Bimba i spetsen. Missionärerna Lennart Carlström och Gerhard Persson tog emot oss. Caroline och Elisabeth hade några år innan träffat pastor Falla Bimba i vårt hem i Sverige. Så deras spontana kommentarer, när de såg alla svarta vänner, var:” Oh så många Falla Bimbor!”

Vi fick svalka av oss med en skön dusch och en god röd iskall dryck och nybakade bullar. Det kändes redan hemtrevligt och välkomnande hos familjen Gerhard och Solveig Persson i Monrovia. Den första sena kvällen i Afrika är oförglömlig med alla dessa nya intryck. Vi somnade med det tropiska ljudet av alla syrsor som hördes som en underbar symfoniorkester.

Dagarna i Monrovia var intensiva med besök hos myndigheter och alla provianteringar. Vi klarade av besöket hos Mrs. Kandakai som var chef och ansvarig för utbildnings och immigrationsmyndigheten. Hon var verkligen respektingivande. Hon gick igenom alla våra betyg, examen och utbildningscertifikat och CV för att godkänna oss för att få tillstånd att arbeta som missionärer i Liberia som sjuksköterska och barnmorska och som lärare och pastor.

Det sades att hon var nålsögat för missionärerna, hon hade auktoritet att neka tillstånd om någon inte hade tillräcklig utbildning och erfarenhet, för att arbeta i landet. Vi blev godkända och välkomnade och fick flera stämplar i våra papper.

Våra döttrar som var med fick en särskild kram av den barnvänliga damen som också gav en liten klapp på min stora mage, med önskan om en god start för den nya babyn som skulle födas i det nya landet Liberia.

Vi guidades runt i staden Monrovia. Vid ett par tillfällen sa Ingvar och jag till varandra ”här skulle vi inte kunna bo och arbeta!” Vi tyckte att mycket var avskräckande och illaluktande. Då visste vi inte vad som skulle ske framöver! Vad Gud hade för plan åt oss.

En dag gick vi förbi en stor affär där det stod på skylten med stora bokstäver. ”CHARLOTTES SUPERMARKET”. Jag minns att jag reagerade när jag såg det, och blev glad! Charlotte var det namn som vi hade tänkt oss om barnet vi väntade var en flicka. Då skulle namnet passa bra även här i Afrika.

Monrovia ligger alldeles vid Atlantkusten så det var väldigt nära att komma till havet och sandstranden, och ta ett avsvalkande dopp, som kändes underbart i detta bastuliknande klimat. Barnen blev väl omhändertagna av tonåringarna i Perssons familj.

I Monrovia fanns ingen kyrka och församling inom Swedish Free Pentecostal Mission, Svensk Pingstmission, men en kyrka var under uppbyggnad på 10:th Street i stadsdelen Sinkor.

Missionär Manne Paulsson var den drivande kraften till detta bygge.

En provisorisk byggnad med tak utan väggar fanns på tomten till famil-

1. UTRESAN TILL AFRIKA 11

jen Perssons hus. Där samlades regelbundet en skara till möten och gudstjänster.

Efter proviantering av alla nödvändiga varor, färskvaror och vår resepackning gick färden med bil till missionsstationen Voinjama i Lofa County, cirka 40 svenska mil från Monrovia, där vi skulle bo och arbeta.

Det var en upplevelse att åka genom landsbygden för första gången på detta sätt. På gropiga vägar som man aldrig ser hemma i Sverige.

Efter en lång dags resa kom vi då fram till missionsstationen i Voinjama. Inte heller nu hade jag behövt mitt instrumentpaket som kändes tryggt att ha i väskan. Vi blev varmt välkomnade av missionärsfamiljen Grethel och Kenneth Roobert och Lilian Tränk som arbetade på missionsstationen.

Efter avtvättning av det röda resdammet blev vi serverade en iskall dryck innan vi välkomnades till bords av Lilian som bjöd på middag med en god fiskrätt. Barnen fann varandra och blev goda vänner med Helen och Marcus som var i samma ålder.

Missionsstationen låg på en kulle från infartsvägen till själva Voinjama City som var omgärdad av den djupa djungeln. Där låg vårt hus som skulle bli vårt hem! Det var omgivet av olika tropiska växter och träd. Där fanns apelsin, grapefrukt, citron, lime, papaya och bananträd. Ett stort avokadoträd och kaffebuskar fanns också framför huset och vid trappan till huset ett blommande julstjärneträd. Vid vår piazza, altan, som hade stora nätfönster som skydd mot alla insekter, växte ett stort träd där vävarfåglar vävt sina stora bon. Runt omkring växte även akacieträd och palmer.

Skenet av en fotogenlampa lyste varmt välkomnande mot oss på den stora piazzan, altanen, till vårt hus den första kvällen. Vi gick upp för trappan och möttes då av en stor svart orm, en kobra. Den försvann fort men lämnade efter sig en Infarten till Voinjama med skylten mycket obehaglig känsla! Men vi var övertygade, vi hade kommit till vårt kallel- för skolan på missionsstationen. ses land. Vi visste att Gud var med oss och hade kontroll över våra liv. Det gav oss mod och tillförsikt för dagar som skulle komma och även för det lilla barn som snart skulle födas. Vi överlämnade oss och våra barn i Herrens hand och hans gudomliga ledning.

12

2. VI TRÄFFADES I LONDON

Vi träffades i London juli 1962.

2. VI TRÄFFADES I LONDON 13

2. Vi träffades i London Både Ingvar och jag upplevde redan i tonåren en kallelse till landet Liberia. Året 1962, tio år innan vi kom till Liberia, träffades vi för första gången i London. Ingvar var där och studerade på en språkskola. Jag hade under min utbildningstid till barnmorska fått ett stipendium från Barnmorskeförbundet att studera på ett sjukhus, Plaistow Maternity Center, i London i tre veckor. Fri resa och uppehälle ingick.

Sjukhuset hade en personalbyggnad där jag bodde. Där fanns också anslutet en barnmorskeskola där jag skulle vara med på vissa lektioner.

Jag var ensam svenska där och kände inte någon i London. Jag fick vara med om många förlossningar, kejsarsnitt och mottagningen på Mödravården under dessa veckor. Jag använde min skolengelska att kommunicera med – det var spännande och lärorikt!

Efter den första jobbiga dagen och många som frågade: ”Do you want a cup of tea?”, kom jag ihåg att jag hade en papperslapp med ett namn och adress i väskan, som jag av en händelse hade fått veckan innan jag åkte. Det var en skolkompis, från den tiden jag gick på Kaggeholms folkhögskola, som befann sig i London just då. Telefonupplysningen gav mig telefonnumret, och jag fick tag i henne. Hon sa: ”då måste du följa med i morgon kväll till en engelsk familj som varje tisdag kväll har samling just för skandinaviska ungdomar för bibelstudium och bön!”

Andra kvällen jag var där, var vi på väg till denna familj. När vi gick på den starkt trafikerade gatan mitt i London, stannade en dubbeldäckare vid en busshållplats och ut klev två unga män mitt framför oss. De kände min kompis som var med mig. De bodde på samma internat, som drevs av en äldre dam, för ungdomar från Skandinavien. De var också på väg till samma samling hos den engelska familjen.

En av männen, Ingvar, kände jag igen från Stockholm, jag hade sett honom på avstånd där han, som den yngsta, suttit på den så kallade ”gubbhyllan” i stora Filadelfiakyrkan. Han var då predikant i Tyresö, en förort till Stockholm. Vi hade aldrig träffats. Vi hälsade på varandra och helt plötsligt hörde jag en mycket tydlig röst som sa: ”Det är han som du ska gifta dig med!” Jag kände mig omtumlad och tittade mig omkring, ingen annan hade hört rösten, men så förstod jag att det var Guds röst jag hörde. Vi blev sittande bredvid varandra och när värden i familjen kom och pratade med mig frågade han om jag var missionärskandidat, de flesta av ungdomarna var det. Det var något som jag behållit för mig själv. Men när han frågade kunde jag inte annat än säga att så var det.

Ingvar hörde det, han satt ju bredvid mig, men han hade inte hört någon röst som sa: ”att han skulle gifta sig med mig!” Han brukar säga att han blev kär i mig på ett vanligt sätt! Jag talade förstås inte om för Ingvar att jag hört Guds röst säga ”att jag skulle gifta mig med honom.”

Det gjorde jag först när vi skulle förlova oss! Gud förde oss samman där

14

2. VI TRÄFFADES I LONDON

och kärleken var ömsesidig. Då upptäckte vi att vi båda hade en kallelse till Liberia som Gud lagt ner i våra hjärtan, långt innan vi träffades.

När jag var i 19-årsåldern kom det ett brev till mig från London. Den som skrev detta brev kände jag som en bönens människa och en Herrens profet. Han var då i London och förberedde sig att åka ut till Tanzania som missionär. Han skrev i brevet att han känt en tydlig maning från Gud att be för mig. Brevet innehöll ett profetiskt budskap från Herren: ”Mitt barn, om du bidar min tid och är tålig, så har jag en som jag har utvalt åt dig när min tid är inne och jag skall föra er till ert kallelses land när min tid är inne.” Budskapet innehöll också att Gud skulle leda mig i mitt yrkesval.

Jag behöll detta för mig själv i djupet av mitt hjärta, talade aldrig om det för någon, med undantag av min mamma som stod mig väldigt nära och betydde mycket för mig. Vi hade en bönens gemenskap med varandra som hjälpte mig mycket, eftersom hon visste om att jag hade en missionskallelse.

Jag trodde nog inte att det skulle ta så lång tid innan Gud skulle sammanföra mig med den som Han utvalt åt mig. Ibland trodde jag nog att det var den eller den, kanske den killen som jag träffade under årens lopp, flera som var så trevliga och gudfruktiga, och som sa sig vilja gifta sig med mig. Men det stämde aldrig!

Under den här tiden bad jag till Gud att Han skulle visa mig på ett påtagligt sätt, när jag skulle möta den som Gud utvalt åt mig, så jag skulle förstå och känna när Guds tid var inne. Det hände i London, sju år senare. Jag var då tjugosex år. Sju år var en lång tid men Guds löfte fullbordades!

3. STOCKHOLM 15

3. Stockholm Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag var ett så kallad sladdbarn.

Mina syskon Lennart och Barbro var mycket äldre än jag. Mina föräldrar Elis och Gunhild Blomquist var varmt troende och tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Som ung hade pappa missionskallelse till Kina och började förbereda sig med att bland annat studera engelska och skaffade sig en Amerikakoffert. Det blev dock aldrig någon utresa av och Kina stängdes senare för mission. Kofferten tog vi med oss till Liberia. Den har vi kvar!

Pappa arbetade som verkmästare på ett privat företag i Stockholm och mamma var hemmafru. Vi bodde i Vasastan alldeles intill Filadelfiakyrkan de första av mina levnadsår, sedan flyttade vi till Bromma.

Pappa var mycket engagerad i församlingen. Han ville att vi barn skulle studera och när jag Min mamma, pappa och jag, tre år gammal. var tio år köpte han ett piano för att jag skulle lära mig att spela. Pappa var sträng och auktoritär och mamma var solen i mitt liv.

Jag gick först i Alviks skola, sedan i Bromma flickskola belägen i Äppelviken. Jag åkte från Alvik med 12:ans spårvagn varje dag till och från skolan.

Vi bodde i Traneberg. Jag kände mig skoltrött och slutade något år tidigare och började i stället att arbeta på stora Post- Mina syskon och jag, tio år gammal. girokontoret i centrala Stockholm. Det var intressant men jag förstod snart att jag skulle inrikta mig på ett yrke av mera människovårdande karaktär som sjuksköterska.

Efter en kort tid fick jag prova på att arbeta inom sjukvården. Jag var 17 år och skulle snart fylla 18 år och fick tillstånd att arbeta på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, beläget vid nuvarande Rikspolisstyrelsens högkvarter. Åldersgränsen var 18 år.

Jag hade inte någon som helst erfarenhet, hade aldrig legat på sjukhus och visste inte vad bäcken var! Första kontakten med de sjuka bar-

16

3. STOCKHOLM

nen, en del svårt sjuka och döende, var därför jobbig, jag trodde inte jag kunde fortsätta att vara där, jag tyckte så synd om barnen. Men det gick bra, jag älskade dessa barn och vi blev goda vänner.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm blev mitt andliga hem sedan barnaåren. Jag var tio år när jag döptes. Jag hade tagit emot Jesus i mitt hjärta och jag var så medveten att detta var mitt val att vilja följa Jesus och därmed döpa mig och gå lydnadens väg enligt vad Guds Ord säger.

Jag minns att jag stod på podiet i den stora Filadelfiakyrkan, med mycket folk samlat på måndagskvällen och församlingsmötet. Jag skulle avlägga bekännelse inför hela församlingen, det var brukligt på den tiden. Att avlägga bekännelse innebar helt enkelt att tala om att jag var frälst och ville döpa mig och följa Jesus. Ett val som jag själv hade gjort.

Föreståndaren pastor Lewi Pethrus satt vid bordet och jag stod bredvid. Jag hade min lilla bibel i handen och var beredd med ett bibelord.

Han tittade på mig med ett leende och frågade: ”Hur vet du att du är frälst?” Jag blev förstås så nervös så jag visste inte hur jag skulle förklara och svara på det. Så spontant sa jag:” Jag tar med mig barn till söndagsskolan!” För jag ville ju att de också skulle få lära känna Jesus. Då började många i kyrkan skratta så godmodigt och jag blev så generad så jag ville sjunka genom golvet. Då sa pastor Lewi Pethrus högt och tydligt: ”Hörde ni vad den unga systern sa? Hon tar med sig barn till söndagsskolan, hon är en riktig liten själavinnare! Gud välsigne henne!”

Efter att vi som ville döpas hade avlagt bekännelse, fick vi gå in i ett sidorum medan det beslutades i församlingen att vi skulle få bli döpta.

Jag döptes någon vecka senare. Det var en underbar upplevelse. Jag kände mig lycklig och visste att detta var rätt för mig, så ung som jag var.

Jag var elva år, när jag var på barnläger på Drakudden, församlingsgården som församlingen har haft i många år. Den här veckan var det en kvinnlig barnevangelist som var en av ledarna, Marianne Ander, senare gift Tingåker. Vi stod i matkön. Helt plötsligt kände jag en hand på min axel. Det var Marianne. Vi hade aldrig träffats och kände inte varandra.

Det här hände i början av veckan. Så sa hon: ”Du ska väl bli missionär när du blir stor?!”

Jag kommer ihåg att jag inte hade något svar att ge henne. Senare har jag förstått att det var det första fröet som Gud sådde i mitt hjärta. Året därpå när jag var tolv år var jag också på Drakudden. Jag hade en sådan längtan att bli andedöpt. På kvällen efter samlingen bad vi, vi låg på knä och bad och jag kommer ihåg hur jag skrek och bad för jag trodde att det var så man blev andedöpt. Jag blev alldeles hes, då kom en av ledarna och lade handen på mig och sa: ”du behöver inte skrika så, Gud hör dig, man blir inte andedöpt för att man skriker. Gud vill döpa dig i helig Ande när han vill. Jag blev tyst och bad tyst. Men jag hade en sådan längtan.

Ett halvår efter då jag låg i sängen hemma och bad tyst min aftonbön, kände jag något speciellt, jag bara öppnade min mun och började

3. STOCKHOLM 17

tala ett för mig nytt och främmande språk och fylldes av en sådan glädje och frid. Då förstod jag att jag blivit döpt i den helige Ande av Jesus. Jag hoppade upp från bädden och sprang in till mamma och pappa och talade om min upplevelse. De blev förstås glada och vi tackade Gud. Detta gjorde att jag blev mer frimodig och fick mer styrka i mitt andliga liv. Även om jag var så ung.

Andedopet har följt mig under hela mitt böneliv. Tungotalet är ett bönespråk mellan Gud och människa som ingen annan förstår. Det ligger en Guds kraft i detta.

Filadelfiaförsamlingen hade mycket stort engagemang med många missionärer i olika länder. Jag var alltid så fascinerad av detta. När det var missionsmöten och församlingens missionärer kom hem och talade och berättade i dessa möten, om vad de varit med om så grep det tag i mig.

Redan när jag var tio år gammal försökte jag mig på att ”skriva” en liten bok som jag själv hade bundit in med hårda färggranna pärmar och skrivit ”Eftertryck förbjudet.” Titeln var Kongomissionären Anna. Det blev några fantasifulla kapitel om missionärens liv ute på missionsfältet. Den blev ofullbordad, men den finns kvar i mina gömmor!

På sommarlovet, när jag var 13 år, var jag hos min moster och morbror på deras sommarställe utanför Södertälje. De var underbara människor. De var inte bekännande troende. Deras baby Gunilla, min kusin, var nio månader gammal. Jag skulle få hjälpa till att ta hand om henne.

Jag älskade henne och var överlycklig att vara där. Hon var som min lillasyster.

Under den sommaren upplevde jag att Gud talade till mig på flera olika sätt. När jag var ensam hemma, moster hade åkt iväg och handlat, så satte jag på en grammofonskiva (den enda som fanns med andligt innehåll!), det fanns inga CD Stereo eller DVD på den tiden! Det var Lapp-Lisa som sjöng ”Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, tala Gud tala Gud glad jag svarar här är jag sänd mig…

Miljoner dö i hedniskt töcken utan Gud och utan evigt hopp, vem vill gå och bringa dem Guds frälsnings budskap, vem vill gå att bärga skörden in?

Tala Gud, tala Gud låt en altarglöd beröra mig, glad jag svarar, här är jag sänd mig.” (Fritt återgivet) Det var en gammal sång om skördens Herre som kallade att gå ut i tjänst för Gud och vinna människor för Jesus. Jag spelade den om och om igen. Jag upplevde så starkt att Gud talade till mig genom denna sång som berörde mig så mycket. När jag var ute i skogen i stillheten och plockade bär eller blommor så kom Guds Ande igen och talade till mig.

När jag lagt mig på kvällen upplevde jag kväll efter kväll det samma att Gud kallade mig att bli missionär i Afrika. Jag förstod inte hur jag skulle hantera detta i min ensamhet. En kväll sa jag till Gud: ”Du kan väl vänta med detta tills jag kommer till Siljansnäs i Dalarna om en må-

18

3. STOCKHOLM

nad.” Det var församlingens ungdomsläger som jag planerade att vara med på.

Efter det så blev det lugnt. Det pockande, kallande slutade. Jag hörde ingenting och glömde nästan bort det. Jag var på lägret. Det var härliga dagar i Siljansnäs. Vi var många ungdomar från församlingen som var där för att möta Jesus och ha roligt tillsammans.

En av förmiddagens samlingar mot mitten av veckan handlade om mission och evangelisation, att tjäna Gud och hur Gud kallar till tjänst.

Då jag satt där och lyssnade kom allt det jag hade upplevt under sommaren tillbaka. Jag ställdes åter inför kallelsen från Gud. Då förstod jag vad det handlade om. Bönestunden som följde efteråt var kampfylld. Var jag villig att säga ja till Guds kallelse och svara Herre här är jag sänd mig? Då kände jag att någon lade sina händer på mig och sa: ”Käre Gud låt Kerstin säga sitt ja till dig Gud.” Då brast kampen för mig och jag uttalade mitt ja till Herren att tjäna Honom som missionär. Då kände jag en underbar glädje och befrielse. Hon som bad för mig visste ingenting om min kamp med Gud och hans kallelse.

En tid därefter upplevde jag en märklig händelse i skolan. Vi hade geografilektion. En stor karta visade Afrika och läraren pekade ut och talade om de olika kusterna: Guldkusten, Pepparkusten och Elfenbenskusten i Västafrika. Jag kommer ihåg att jag blev så fascinerad och berörd av denna kust i Afrika. Många år efter detta fick jag veta att Liberia kallades Pepparkusten.

Något år efteråt var jag på missionsmöte och lyssnade till missionärerna Mia och Manne Paulsson. De berättade om sitt missionsland Liberia. Då upplevde jag att Gud lade ner speciell kärlek hos mig till just detta land. Det var i mitt hjärta hela tiden. Jag hade min missionskallelse i mitt inre och behöll det för mig själv.

Marianne Tingåker och jag hade inte träffats sedan den händelsen när jag var elva år på lägret på Drakudden, inte förrän nu när Marianne var 85 år! Då träffades vi i den kyrkan som Ingvar var vakanspastor i. Jag kommer väl ihåg henne, jag hälsade på henne och talade om den händelsen för så många år sedan. Då sa hon att hon visste så väl vem jag var och hade följt mig under hela den här tiden och visste att jag varit missionär i Liberia. Jag frågade om hon kom ihåg mig som flickan som hon sagt till ”att du ska väl bli missionär när du bli stor”. Hon tittade kärleksfullt på mig och kramade om mig och sa: ”Jag visste att det var profetiskt sagt då och har med intresse följt dig genom livet”. Det var ju fantastiskt att få höra detta och jag har ödmjukt tackat Gud för denna upplevelse.

En historisk händelse var den 8 maj 1945, när jag var nio år. Min mamma och jag var på Kungsgatan och shoppade när plötsligt alla fönster öppnades i husen på vardera sidan av gatan. Med glädjetjut basunerades det ut att andra världskriget var slut. Alla människor i fönstren tjöt av glädje och kastade ut papper och pappersrullar så att det täckte hela Kungsgatan. Vilken fantastisk upplevelse det var för en nioåring.

4. TONÅRSTIDEN 19

4. Tonårstiden Under hela min tonårstid och uppväxt betydde församlingen, som jag tillhörde, så oerhört mycket för mig. Jag kände riktigt att det var mitt andliga hem. Jag älskade verkligen den stora Filadelfiaförsamlingen i Stockholm! Den stora ungdomsskara som vi var och alla dessa hundratals ungdomar som var så inneslutna i gemenskapen i församlingen. Det var en varm atmosfär att växa upp i. Det var olika sånggrupper på den tiden mestadels efter olika åldrar.

Den blandade kören var stommen i förmiddagsgudstjänsterna och leddes av nestorn Karl-Erik Svedlund. Göran Stenlund var en underbar solist och människa. Stora strängmusiken sjöng oftast på söndagskvällarna. Ungdomsstängmusiken, US, engagerade oss som tonåringar.

På den tiden var det många möten. Måndagskvällar var det församlingsmöten, onsdagskvällar väckelsemöten. Lördagskvällar var det bönemöten och söndagar förmiddagsgudstjänst och på kvällen väckelsemöte.

Utöver dessa var det ofta sångövningar. Det sprudlade av liv i hela kyrkan och ibland tyckte vi ungdomar att vi nästan bodde i kyrkan.

Einar Ekberg och Einar Waermö, de internationella solisterna som också sjöng duett, kom regelbundet från USA till Filadelfiaförsamlingen.

Då var det stormöten och hela kyrkan fylldes. Även på tältkonferenserna under midsommartid fylldes det stora mötestältet som fanns på Gärdet, och senare på Rålambshov och Storängsbotten.

Filadelfiakyrkan i Stockholm.

20

4. TONÅRSTIDEN

Stormöten var det också när helbrägdagöraren pastor William Freeman från USA och flera andra kom på besök och bad för sjuka, då var det långa köer av folk utanför kyrkan.

Jag var med i ungdomssträngmusiken, US, som leddes av Bengt Olofsson-Grevér och vid flygeln satt den alltid leende och godmodige Mani Mattson, hans fru Ebba satt alltid på sidoläktaren under övningarna, de hade alltid ett varmt hjärta för oss ungdomar. Vi var som en stor familj alla dessa ungdomar som älskade att sjunga: ”Att vara ung ja, det är stort, att vara frälst dock större är, men vara både ung och frälst det störst av allt i livet är.”

Det var vår signaturmelodi. Vi fick ofta sjunga på söndags- och onsdagskvällsmötena. Då fick vi vara beredda att kunna ge ett vittnesbörd om vår tro och vilken betydelse Jesus hade i våra liv. Vi var också ute på ungdomsgårdarna på lördagskvällarna och sjöng och vittnade för många ungdomar som inte hade upplevt det vi hade gjort, att vi hade överlämnat vårt liv till Jesus.

Församlingen drev också under dessa år, och många år framöver, den årliga bibelskolan som fylldes med flera 100-tals evangelister som kom från hela Sverige. En månadslång bibelskola varje höst. Under den här tiden var det många evangelister, och särskilt många kvinnliga evangelister som tjänade Gud i olika församlingar och platser från norr till söder i vårt land. Det var väckelsestämning i dessa möten när evangelisterna vittnade och sjöng gripna av Gud. Vår ungdomspastor den första tiden var Sven O Svensson som alltid var mycket inspirerande för oss. Bo Hörnberg var också en omtyckt pastor. Pastor Allan Törnberg gjorde ett starkt intryck på oss med sin predikan och sånger. En dag fick han hastigt flytta hem till himlen och det blev sorg i församlingen. Pastor Abner Dahl från Norge var en inspirerande talare. Han blev pastor i Bromma och förvandlade Ängbybiografen till Bromma Pingstkyrka.

Församlingen ordnade ungdomsläger två gånger om året. På vinterlovet och på sommaren innan skolan började ny termin för ungdomar över 13 år. Jag var förstås med på alla dess läger! Man kände att det var ett måste, det ville man inte missa. Jag har många oförglömliga minnen under dessa år från de olika platser vi var på.

Församlingens ungdomar åkte dit med en förväntan att ha roligt tillsammans förstås men också att få göra upplevelser att få möta Gud. Det var ett allvar hos oss och vi längtade efter dessa stunder. Och vi alla som hade den längtan fick möta Gud på ett personligt sätt. Jag upplevde det som en sorts vitamininjektion och en förnyelse i det kristna livet att fortsätta leva för Jesus i skolan och bland kamrater som inte var troende.

Gud tvingar sig ju aldrig på någon så det måste alltid vara mitt eget val.

5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING 21

5. Kaggeholm sedan sjuksköterskeutbildning Jag var 18 år när Gud ledde mig att återuppta studierna vid Kaggeholms folkhögskola som drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Jag studerade ett år och gick den andra årskursen eftersom jag tidigare hade gått flickskola. Kaggeholm med dess slott och omgivningar är en naturskön och underbart vacker plats alldeles vid Mälaren, på Ekerö utanför Stockholm.

Eftersom det var en privat skola fick vi betala terminsavgifter under denna tid. Senare blev det statligt understött. Undervisningen har breddats mycket under åren och är i dagsläget mycket populärt med de olika utbildningarna bland annat Media och Journalistutbildningen. Det är många ungdomar som har studerat där under årens lopp.

Jag ser med glädje tillbaka på det året jag gick där! Det var en fantastisk tid att vara på Kaggeholm med så många ungdomar från olika platser i landet. Att höra de olika dialekterna fascinerade mig. Jag hade verkligen svårt att skilja på skånska och småländska!

Min rumskamrat Margareta, Maggan, kom från Smedjebacken i Dalarna men var född i Småland. Maggan och jag grundade där en livslång vänskap som vi behållit under alla år. Denna tid i mitt liv var en härlig och rolig tid, men också en tid fylld av frågor och tvivel.

När jag var i den här åldern och från 16-17 årsåldern kände jag att missionskallelsen var en belastning för mig. Jag ville bli av med den och

Kaggeholms slott, där folkhögskolan drevs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

22

5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING

jag ville välja min egen väg. Jag blev olycklig och kände mig illa berörd när någon i kyrkan talade om mission och någon speciell missionssång sjöngs. Jag var bevarad i tron och var under den här tiden mycket aktiv i ungdomsarbetet, men jag hade fått för mig att jag inbillade mig själv att Gud kallat mig till att bli missionär.

Den första kvällen på Kaggeholms folkhögskola skulle var och en få gå in och möta lärarkollegiet för samtal. Det fanns en allmän linje och en speciell missionslinje. Jag var ny och hade aldrig träffat någon av lärarna. Så fort jag kom in var det en skånsk lärare som sa: ”Du ska väl bli missionär och gå missionslinjen?” ”Nej” sa jag bestämt, ”jag ska inte gå missionslinjen”. Jag talade om att jag ville bli sjuksköterska och gå den allmänna linjen.

Jag upplevde en märklig händelse under denna tid. Det var en sådan varm böneatmosfär på skolan. Efter ett tag kände jag på nytt att Gud började påminna mig om min kallelse. Jag kände mig olycklig.

Vi hade en bönedag och den utökades till två bönedagar. Efter första dagen uttryckte sig rektor Osmin Halldorf så här: ”För att komma igenom den andliga kampen, så behöver vi en dag till att bedja”. Jag hade kämpat inför Gud och försökte hålla emot. Den andra dagen sade jag till Gud: ”Har jag en kallelse och den är ifrån dig, Gud så ber jag om ett tecken att du på något sätt ska tala om för mig att jag ska bli missionär innan klockan 09 i morgon!”

På kvällen när jag skulle somna hade det inte hänt något och inte heller på morgonen. Jag tänkte då att det är nog bara inbillning alltihop.

Jag sa ingenting till min rumskamrat Maggan. Hon visste då ingenting om min kamp med Gud. Efter frukosten när klockan var 08 var det en av eleverna, som varit evangelist och var missionärskandidat, som ropade till mig: ”Kerstin, jag har drömt om dig i natt, du måste få höra det!”

Ringklockan ringde just då till lektion. Efter lektionen var klockan 08.50 och då kom Rakel och tog mig i armen. Vi gick slottsallén fram och då berättade hon att hon haft en dröm och sett mig liggande på ett altare och hört hur Herren sagt: ”Vill du bli min tjänarinna och missionär?” Klockan var nu några minuter innan 09…Jag blev helt förkrossad och talade om för henne om det tecken jag bett Gud om. Efter den stunden fick jag min kallelse bekräftad från Gud och har aldrig tvivlat på den. Många gånger under åren i missionstjänst har denna utkorelse stått fast.

Jag har en annan stark upplevelse som inträffade senare, när jag var i 18-årsåldern. En söndag förmiddag satt jag som vanligt på läktaren i min hemförsamling Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det var gudstjänst och pastor Lewi Pethrus predikade. Jag hade kommit till gudstjänsten och var fylld av frågor och undran ”Hur kunde Gud som är universums Gud leda oss människor individuellt?” Tankarna svindlade: ”Hur kunde Gud leda mig?”

5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING 23

Jag hade ju min missionskallelse i mitt hjärta och undrade hur Gud skulle kunna leda mig till Afrika! För mig kändes det så otroligt stort och omöjligt.

Under sin predikan stannade Lewi Pethrus plötsligt upp och sade: ”Du finns med min unga vän här i dag i gudstjänsten och du undrar så hur Gud som är universums Gud kan leda dig individuellt. Det ska jag säga dig, om du av uppriktigt hjärta söker Guds vilja och vill att Gud ska leda dig…så höjde han rösten och utropade…så kommer han att göra det. Han ska leda dig. Gud välsigne dig min unga vän!”

Efter en kort paus fortsatte han sin predikan. Jag kände att detta var direkt till mig. Jag blev så berörd att Gud hade sett mina tankar och hade en sådan omsorg om mig. Sedan dess har mitt motto i livet varit: ”Gud låt mig alltid göra din vilja och låt din vilja ske i mitt liv.”

Att vara i Guds vilja med sitt liv är det absolut viktigaste för en troende människa. Ett bibelord som följt mig genom livet är Matt. 6:33 ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”. Det är Guds löfte till oss.

Efter Kaggeholm var jag några sommarmånader i Dalarna och arbetade där på en sjukstuga belägen i Lima, i närheten av Sälen. Jag hade också arbetat där en sommarmånad innan jag började på Kaggeholm.

Det var min första plats utanför Stockholm, så det var en upplevelse för mig att vara där.

Byn Lima låg underbart vackert alldeles vid Västerdalälven med närheten till Transtrandsfjällen och Sälenfjällen. Jag trivdes mycket bra där och det var intressant att arbeta på en liten sjukstuga i fjällområdet. Det var spännande och lärorikt!

Jag utbildade mig sedan till sjuksköterska på Betaniastiftelsens Sjuksköterskeskola i Stockholm på Östermalm. Betaniastiftelsens privata Sjukhus och Sjuksköterskeskola låg på Grev Turegatan några kvarter från Stureplan. Efter tre månader som provelev och därefter som sjuksköterskestuderande blev utbildningstiden sammanlagt tre och ett halvt år. Jag upplevde hela studietiden mycket intressant och lärorikt. Vi hade teorikurser tre månader varje termin på skolan varvat med praktikplatser på olika sjukhus i Stockholmsområdet.

Min bästa kompis Maggan och jag gick utbildningen tillsammans. Vi var jämt ihop och hade otroligt mycket roligt tillsammans. På fritiden var vi kyrkan och hade vårt andliga hem där. Eftersom det var min hemförsamling hade ju jag en stor vänkrets, som jag presenterade för Maggan. Vi bodde på skolan eller på de sjukhus vi hade vår praktik och vi brukade bjuda med en del från kyrkan hem till oss. Det uppskattades mycket eftersom det var många som kom till kyrkan och Stockholm från olika delar av landet. Det fanns många killar som gärna ville vara med oss! Vi var nog populära! På den tiden under sjuksköterskeutbildningen

24

5. KAGGEHOLM SEDAN SJUKSKÖTERSKEUTBILDNING

fick vi bostad och mat gratis, men vi var ofta hemma i mitt hem och fick då mammas goda mat.

Pagod Café var det favoritcafé uppe i högsta Kungstornet på Kungsgatan som vi gillade. Vi hade alltid dåligt med pengar, men vi brukade ibland när vi var lediga gå in på något konditori och fika. Det hände en gång när vi skulle betala att vi tittade på varandra och vi båda trodde att den andre hade pengar, men det visade sig att ingen av oss hade det! Vi fick lämna en klocka och komma tillbaka för att betala. Det var ju lite genant förstås!

När vi skulle åka någonstans utanför Stockholm så liftade vi faktiskt! Det vågade vi aldrig säga till våra föräldrar! Det var ju riskfyllt och vi bad alltid att Gud skulle vara med oss. Jag hade ett avtal med Gud, Jag blev legitimerad sjukatt om vi fick lift så skulle jag samtala om sköterska i december 1959.

Gud. Det blev många olika samtal med människor som var intresserade och hade en längtan efter Gud och ibland fick vi också be för någon. Men det hände att vi blev ordentligt skrämda, men Gud var alltid med oss! Detta är något som jag aldrig vågat tala om för mina barn förrän de var vuxna!

Maggan och jag har fortsatt vår vänskap under alla år till stor glädje för våra familjer. Efter flera år sammanförde jag Maggan och Eric Ekman. Eric och jag har känt varandra sen barndomen, uppväxta i Bromma. Jag kommer senare att berätta om när vi som familjer stötte ihop i New York!

I december 1959 blev vi utexaminerade sjuksköterskor i S:t Peters kyrka i Stockholm med en ceremoni, då vi fick våra sjuksköterskebroscher och blev legitimerade sjuksköterskor. På kvällen firades vi av våra familjer på en festlig middag på Restaurang Gondolen. Jag var då 23 år.

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 25

6. Mer utbildning Vårt bröllop Under det första året som färdig sjuksköterska, 1960 blev jag placerad på olika sjukhus. Jag arbetade först på Betaniastiftelsens privata sjukhus på Grev Turegatan i Stockholm. Efter en kort tid blev det Danderyds sjukhus och därefter blev jag placerad på Norrtälje sjukhus där jag var ett halvår. Då kunde jag inte ana att jag cirka 35 år senare skulle ha en dotter med familj bosatta där!

Livet låg framför som ett oskrivet blad!

Jag hade lagt mitt liv i Guds hand och bad om Guds ledning över framtiden som bara Gud känner.

En av mina favoritsånger är Morgondagen (eng. I know who holds tomorrow.)

Morgondagen vad den rymmer ja, det vet ej du och jag men jag vet dock en som gör det. Honom följer jag idag.

Ej jag känner morgondagen blir den solljus eller grå. Därför är den inte heller någonting att bygga på.

Men jag valt att följa Jesus, dag för dag som han mig ger. Endast han är den som känner, hur sig morgondagen ter.

Ty Guds Ord oss där om täljer när vart mörker svunnit bort.

Då skall solen evigt stråla, alla tårar torkas av. Evigt sälla då vi känna vad oss morgondagen gav.

Vilken morgondag det blir när Gud kallar: Kom hit opp!

Då förverkligat vi skåda vad som var vårt frälsningshopp.

Efter mitt första år som sjuksköterska började jag att arbeta på S:t Görans Sjukhus i Stockholm.

Jag blev erbjuden tjänsten som personalsköterska som medföljde mycket administrationsarbete och ansvar. Det var ett avancerat arbete som jag förstod mer och mer att jag hade fått utan någon erfarenhet.

Det var ett stort sjukhus med cirka 1000 anställda på den tiden. Året var 1961. Jag var 24-25 år.

Jag hade fått hyra en enrums lägenhet på Heleneborgsgatan alldeles vid Hornsplan. Varje morgon gick jag över Västerbron och till sjukhuset som låg alldeles intill. Jag trivdes mycket bra.

Jag var fortsatt engagerad i församlingen och hade mycket vänner.

Pastor Willis Säwe var då föreståndare han efterträdde pastor Lewi Pethrus. Tidigare hade han med sin familj varit missionär i Frankrike.

Hans predikningar var mycket målande och dramatiska och ofta använde han uttrycket ”jordklotet” som fascinerade mig.

Han vigde Ingvar och mig i Filadelfiakyrkan 1964, tre år senare.

Missionskallelsen talade jag inte så mycket om men hade den i mitt hjärta.

26

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP

En dag kände jag att jag behövde hjälp och rådgivning hur jag skulle hantera detta. Jag ringde till pastor Willis Säwe. Vi hade aldrig träffats. Det är en stor kyrka som rymmer cirka 4000 personer. Hans sekreterare tog emot samtalet och jag fick boka en tid för besök.

Jag bad och sa till Gud att om pastor Säwe skulle råda mig att göra något så skulle jag göra det.

Vi hade ett fint samtal och jag upplevde förståelse för min situation. Han visste att jag var sjuksköterska men rådde mig att också utbilda mig till barnmorska. För det skulle behövas om jag skulle ut till Afrika. Så sa han! Han bad innerligt för mig att Gud skulle leda mig i fortPastor Willis Säwe vigde oss den 15 februari sättningen och han sa också 1964 i Filadelfiakyrkan, Stockholm. att vi skulle vara i kontakt, och när det blev aktuellt att få hjälp senare.

Jag upplevde att det var lite jobbigt att på nytt börja en utbildning som skulle ta ett och ett halvt år. Men jag hade ju sagt till Gud att jag skulle göra det som jag blev rådd till att göra!

Jag skickade in ansökan till de två barnmorskeutbildningsanstalter som fanns i Sverige på den tiden i Stockholm och Göteborg. Jag blev antagen i båda.

Jag bad till Gud att det jag först fick svar ifrån skulle jag ta. Göteborg blev först och dagen därpå Stockholm. Jag valde då att bejaka Göteborg och tänkte också att det kunde vara lite spännande att byta stad, eftersom jag alltid bott i Stockholm!

Mina kollegor på S:t Görans Sjukhus hade svårt att förstå att jag valde att utbilda mig till barnmorska. De tyckte förstås att jag skulle fortsätta att utbilda mig inom sjukhusadministration och arbetsledning till sjukhus/klinikföreståndare. De visste inte om min och Guds plan för min framtid!

Det var en ny utmaning!

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 27

Göteborg en ny stad för mig och nu skulle jag ytterligare utbilda mig under ett och ett halvt år till barnmorska.

Jag var förvissad om att detta var Guds vilja för mig.

Tiden som följde hade jag ingen aning om vad det skulle innebära…

Men Gud visste det och det ingick i hans plan för mitt liv.

Under denna tid skrev jag ner några tankar som rörde sig i mitt hjärtas djup.

Det blev en hjärtebön.

HJÄRTEBÖN. Mitt liv vill jag ge åt Jesus.

Min vilja O, Herre tag, och lös mig från egna banden med allt som vill hålla mig kvar.

Det är ju så mycket som binder.

Jesus, Du vet bäst hur det är.

O, gör min själ fri som en fågel som svingar sig högt ovan där.

Så högt ovan jord livets smärta.

Jag lyfter upp blicken till Dig. Och då när jag Dig får skåda blir allt förvandlat och nytt.

Du skänkte mig glädjen och friden i stunden då allt var svårt i prövningens heta strider Du ville bara fostra mig så.

Du ville bara lära mig göra DIN VILJA oh, Jesus kär och helt följa Dig och gå den väg som Du valt åt mig.

Du ser till min svaghet och hjälplöshet.

Vad skulle väl jag förmå?

Men jag tackar Dig Herre för löftet av nåd Du gav mig: ”när jag är svag så är jag stark” -i Dig. (Skriven 1961)

28

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP

Året 1962 började jag min utbildning i Göteborg, på Barnmorskeutbildningsanstalten.

Samma år fick jag ett stipendium av Barnmorskeförbundet att få praktik i tre veckor på ett sjukhus i London, där Gud sammanförde Ingvar och mig.

Vi drogs till varandra och kärleken var ömsesidig och vi upptäckte att Gud lagt ner samma kallelse i våra hjärtan att bli missionärer i Afrika och till Liberia. Alla pusselbitar kom på plats. Jag kunde verkligen se resultatet av Guds ledning under alla dessa år.

Att jag började barnmorskeutbildningen i Göteborg och efter ett halvår fick detta ärofulla stipendium till London samtidigt som Ingvar var där.

Det var Guds tidsplan.

Efter ett och ett halvt år i juni 1963, blev jag färdig utexaminerad legitimerad barnmorska.

Ingvar hade under den här tiden en pastorstjänst i Bergkvara och Gökalunds Pingstförsamling där också Torsås och Söderåkra samhällen tillhörde pastoratet i Kalmar län.

Vi hade bara träffats fem gånger efter London då vi bestämde oss att förlova oss. Vi förlovade oss på midsommarafton 1963 på Djurgården i Stockholm. Vi hade varit i mitt föräldrahem i Stockholm då Ingvar träffade mina föräldrar för första gången. Sedan var det min tur att åka till Småland och träffa Ingvars föräldrar och familj.

Ingvar är född och uppvuxen i Mästreda i Braås i mörkaste Småland. Närmaste stad är Växjö. Han växte upp på föräldrarnas bondgård, där han i tidig ålder fick hjälpa till med jordbruket och alla djur.

Viola och Henning Johansson var föräldrarna och tre syskon, Alvar som var äldst och två yngre systrar Ann-Margret och Carin.

Alvar var också pastor gift med Solveig. De har tre barn Samuel gift med Carina, Ingegerd gift med Lars Bynert och Anders gift med Pia. Vi kommer från två helt olika bakgrunder. Jag Ingvar som sjuåring. som var stockholmsflicka och Ingvar från landet.

Men vi upplevde så tydligt att Gud hade sammanfört oss och kärlekens band omslöt oss.

Jag hade aldrig varit på en bondgård förut!

Min blivande svärmor var skeptisk mot mig, och undrade hur jag som kom från Stockholm skulle vara − dryga stockholmare var väl ett rykte som gick!

När Ingvar skulle till Stockholm så fick han sin mors goda råd: ”Vad du än gör så gift dig inte med en stockholmsflicka!”

Han följde sitt hjärta och Guds ledning!

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 29

Svärmor Viola talade om det för mig senare att hon fick ändra sin uppfattning om mig redan från början. Hon såg nämligen att jag hade en rätt så sliten vinterkappa på mig när jag kom! Hon tänkte då: ”kan hon ha en sådan kappa på sig så är hon nog inte så högdragen!” Det var nog min räddning då! Till saken hörde att jag inte hade haft råd att skaffa mig en ny kappa eftersom jag hade börjat min barnmorskeutbildning och inte tjänade några pengar!

Svärmor Viola och jag kom bra överens från första stund och det varade hela livet ut. Hon visste ju också att jag hade en kallelse att gå ut som missionär och ville vara i Guds tjänst med mitt liv.

Innan Ingvar och jag träffades i London var han predikant i Tyresö, en del av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Så jag brukar säga att det var nog Guds särskilda ledning att han Ingvars barndomshem och familj. fick vara och arbeta i Stockholm och församlingen varifrån jag kom. Han var rätt så van att handskas med stockholmare!

Ingvar gick på bibelskolan i Stockholm som drevs av Filadelfiaförsamlingen. Efter det blev hans första evangelisttjänst i Höckerstads Pingstförsamling i Östergötland. Dessförinnan hade han arbetat inom Posten. Postchefen hade uppmuntrat honom att vidareutbilda sig inom Postverket för en karriär inom den branschen.

Men Gud hade andra planer för honom.

Ingvar studerade också två år på Liljeholmens Folkhögskola. Efter det blev det bibelskolan igen i Stockholm. Så kom han till Tyresö och

30

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP

Bibelskolan i Filadelfiakyrkan 1961.

församlingen i Stockholm som jag nämnt om tidigare. Han blev tillfrågad av pastor Bo Hörnberg att tillträda som predikant i Tyresö. Ingvar kände att det var Guds vilja för honom där han var några år. Under denna tid var han så kallad ordningsman unIngvar och pastor Lewi Pethrus vid bibelskolan 1961. der bibelskoletiden.

Därefter åkte han till London för språkstudier för att förbereda sig för uppgiften som missionär. Där Gud förde oss samman.

Ingvar har kombinationen att vara både praktiskt lagd och intellektuell. Han är psykiskt stark och är en klippa som står stadigt även om det stormar omkring honom. Det har visat sig i både församlingstjänst här hemma och ute på missionsfältet. Ingvar är konst- och kulturintresserad och gillar arkitektur, han har påverkat mig en hel del inom dessa områden.

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP 31

Ingvar skrev en dikt i tidiga ungdomsåren, Renhetens prägel, som jag tycker så mycket om: Renhetens prägel Det växlas med giriga händer, det mynt som är präglat av Gud. Man ger sin själ till att växlas, hellre än lyda Hans bud.

Det gått genom ockrarehänder, tills bilden ej mera finns kvar.

Man kastar sig ut i smutsen, tills smuts är allt vad man har.

Det byttes mot lycka som lovats, men möttes av ångestens natt.

Man kan icka längre skönja, den heliga renhetens skatt.

Istället för renhetens prägel, som förr lyste fram ur din blick.

Det synes i själens spegel, att ångest och nöd du blott fick.

Det finnes ett medel som renar, den bild som i smutsen försvann.

Det finnes ett offer som utgetts, och blod som för reningen rann.

Han, vilkens avbild du blivit, har trots synden och smutsen dig kär.

Nu kan den framstråla åter, Den bild som i själen du bär.

Ingvar Henningsson Det är rätt så typiskt när vi är i Stockholm och går på gatorna. Jag som stockholmare småspringer gatan fram och vill snabba på! Ingvar går gatan fram och tittar uppåt och intresserat ser på alla byggnaders arkitekturer!

Vi tycker båda om att läsa och att resa. Jag älskar musik. Jag kan väl tala om att jag fått ”kaffe på sängen” nästan varje morgon av min man i 48 år! Kanske något för Guinness rekordbok?

Som nybliven barnmorska fick jag tjänst på Kalmar Sjukhus några mil från Ingvars pastorat. Det blev en kort tid, ett halvår som jag arbetade där.

Senare fick jag en sjukskötersketjänst på Söderåkra sjukstuga och sjukhem där jag också hade en tjänstelägenhet, innan vi gifte oss.

32

6. MER UTBILDNING VÅRT BRÖLLOP

Vi förberedde vårt bröllop Predikantveckan i Stockholm som årligen var i början av december, brukade alltid vara en stor samling med omkring 1000-talet pastorer som kom från hela landet. I samband med denna vecka, på söndagen efter gudstjänsten, hade vi vår lysningsmottagning hemma hos mamma och pappa i Bromma. Det var många som kom med bröllopspresenter till oss. Det var en sed som var mer bruklig på den tiden.

Ingvar hade en lägenhet med egen ingång, och trädgård, som var i samma byggnad som det stora kapellet i Gökalund, Bergkvara. Vi inredde trerumslägenheten tills vi som gifta skulle bo där. Det blev ett ljust, fint och mysigt hem!

Så åkte vi till Stockholm och gifte oss den 15 februari 1964. Vi vigdes i Filadelfiakyrkan och Pastor Willis Säwe var vigselförättare. Bröllopsmiddagen var på Fenixpalatset (vid Citykyrkan, som senare övertog det som konditori). Det var ett mycket festligt bröllop tillsammans med våra familjer, släktingar och vänner. Ett stort minne för livet. Vi var så lyckliga.

Pastor Willis Säwe vigde oss, Agneta var brudtärna.

7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH 33

7. Pastorspar Våra barn Caroline och Elisabeth Nygift och nybliven pastorsfru! Det var nya uppgifter och utmaningar som jag fick växa in i.

Det var ju en stor omställning för mig som var van att bo i Stockholm och alltid tillhört den stora Filadelfiakyrkan med c:a 6000 medlemmar. Det här var en liten församling under 100-talet medlemmar.

Vägen som fanns genom samhället var kustvägen som gick från Stockholm till Karlskrona och Malmö. Havet låg alldeles intill och från vår lägenhet på andra våningen kunde vi se Öland.

Jag har lätt att anpassa mig i olika situationer. Jag är nyfiken på livet och har en positiv och optimistisk läggning som har hjälpt mig många gånger. Jag gillar utmaningar. Framför allt var jag medveten om att skulle jag till Afrika som missionär och då ingick också allt detta i min förberedelse.

Jag trivdes både som nygift och som pastorsfru! Det var spännande att se Guds ledning.

Ingvar hade en månadslön på femhundra kronor! Pastorer hade inte så stor lön på den tiden. Månadshyran med elektricitet och värme ingick i lönen. Ingvar hade bil. Jag arbetade heltid som sjuksköterska och hade bra lön. Så vi tyckte att vi hade det så bra.

I rollen som pastorsfru ingick förstås att ha många gäster.

Men jag hade ett problem! Jag kunde inte laga mat och baka! Jag behövde aldrig laga mat eller baka när jag växte upp hemma. Under utbildningsåren fick vi mat och husrum gratis och fick äta i de olika sjukhusmatsalarna.

Så åkte jag hem till mamma, de bodde ju i Stockholm, och fick alltid en god middag.

En sockerkaka kunde jag fixa!

Nu ska jag berätta en hemlis! Det här var några veckor innan vi gifte oss och inredde vårt hem. Jag var ensam i köket och grejade. Plötsligt kom det över mig så starkt insikten att jag inte kunde laga mat och baka och visste att det borde jag ju kunna. Jag har alltid haft en barnslig tro på Guds hjälp, så jag böjde mina knän vid köksstolen och bad så innerligt att Guds helige Ande, Hjälparen i Jesu namn skulle hjälpa mig i den här situationen! Efter detta kom ett rogivande lugn över mig. Jag överlät mig åt Gud och började ta fram de recept jag hade.

Jag började laga den ena rätten efter den andra och följde recepten till punkt och pricka! Likadant var det med bakningen. Ingvar fick vara försökskanin och hade tålamod! Ibland gick det riktigt bra, ibland misslyckades det.

34

7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH

Jag kände en glädje i detta och har sedan dess alltid älskat att laga mat och baka!

Ett par månader efter vi hade gift oss hade vi besök av en äldre pastor , Ivan Guldstrand, som skulle ha en bibelstudievecka i församlingen.

Han bodde hos oss. En dag när jag arbetade och Ingvar inte var hemma, ringde telefonen så pastorn svarade. Det var min svärmor som ringde, de pratade med varandra och han sa då: ”Den unga frun lagar så väldigt god mat!” Min svärmor talade om detta för mig senare. Det var en uppmuntran för mig!

I församlingen fanns det särskilt en familj med tonåringar som bodde lite utanför samhället. Det var ett mycket gästvänligt och trivsamt hem.

Vi blev ofta bjudna på middagar både till vardags och till helg. De hade ett stort hus som de hade tillsammans med kvinnans föräldrar. Både mor och mormor i huset var duktiga kockar. De lagade den ena goda menyn efter den andra, och alla dessa underbara sju sorters kakor de bjöd på!

Det doftade alltid så gott från grytorna i köket. Det blev en inspiration för mig att ta efter och jag var en nyfiken iakttagare! Det blev en bra skola för mig, som jag har haft mycket nytta av under åren. Året efter vi gifte oss. Vår dotter Caroline föddes den 21 januari 1965.

Hon föddes på Kalmar Sjukhus. Jag blev väl omhändertagen av mina barnmorskekolleger på förlossningen, där jag hade arbetat tidigare. Vi var nu lyckliga föräldrar som hade fått en sådan söt och fin liten flicka.

Min mamma kom från Stockholm och var hos oss den första tiden vilket var en stor glädje för mig.

När Caroline var åtta månader flyttade vi till Braås där Ingvar var vakanspastor en kort tid. Det var ju hans hemförsamling och nära till föräldrarnas gård.

Vi hade också en liten sommarstuga i samma by som Ingvar byggde av ett gammalt soldattorp. Den har vi haft glädje av under alla våra år som vi flyttat mellan Sverige och Afrika och inom Sverige.

Under årens lopp har vi utökat vårt sommarställe med ytterligare två små stugor och ett större sommarhus som vi köpte av Ingvars faster Ester som levde länge, hon blev nästan 105 år.

Under tiden vi bodde i Braås arbetade jag på Lenhovda sjukstuga och sjukhem. När jag arbetade var Ingvars syster Carin barnflicka till Caroline som då fyllde ett år.

Under denna tid fick Ingvar en förfrågan om att bli pastor i Älmhults pingstförsamling. Efter en provpredikan fick han kallelsen till församlingen. Vi bad om Guds ledning och att få vara i Guds vilja. Vi upplevde en förvissning och harmoni i detta. Vi flyttade dit och blev väl omhändertagna. Det var en fin församling med mycket barnfamiljer och ungdomar. Vi trivdes så bra.

Jag fick arbeta som barnmorska på sjukhuset i Ljungby och arbetade på förlossningen där både natt- och dagtjänst. Ibland fick jag ta med Caroline som fick vara på barnavdelningen medan jag arbetade.

7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH 35

Senare fick jag en tjänst på sjukhemmet i Älmhult.

Jag fick god hjälp av Britta Karlén och Ulla Lindholm som var barnvakt ibland när jag arbetade. Senare under åren blev det dagis för våra flickor.

Det var många fina vänner vi fick i församlingen Under den här arbetstiden i församlingen så kom mina tankar ofta, varför inte Gud ledde oss ut till missionsfältet.

Vi hade nog trott att vi skulle komma ut mycket tidigare efter vi gift oss. Men vi hade inget ekonomiskt underhåll från någon församling. Vi hade ett löfte från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att de skulle vara utsändande församling för oss. Men ännu hade inte Gud öppnat dörren för oss.

Vi hade en missionshelg i församlingen med starka missionsmöten, då kom ett budskap från Herren och jag kände mycket tydligt att det var till mig, det var att Gud såg vår situation och att vi var helt i hans vilja med att tjäna Gud, där vi var just nu tills tiden var inne, då Gud skulle leda oss i fortsättningen. Jag kände mig så berörd och det kom ett sådant lugn över mig och vetskap om att vi var i Herrens vilja.

Vi har sagt många gånger under tiden vi var på missionsfältet att denna tid i församlingen var en lärotid för oss som förberedelse för församlingsbyggandet som vi fick vara med om i huNu har vi blivit en familj med döttrarna Caroline vudstaden Monrovia. och Elisabeth Vår andra dotter Elisabeth föddes under denna tid. Sommaren 1967 den 28 juni föddes hon på Växjö Sjukhus. Vi var så lyckliga att vi fått ännu en så söt och fin dotter.

Jag har ett fotografiskt minne som gör att jag kan plocka fram situationer med både färger på kläder, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det är som att trycka på ett filmband! Det har följt mig under hela mitt liv. På vägen hem från sjukhuset till Älmhult satt vi i bilen. Min mamma var med och skulle vara hos oss några dagar, vilket gladde mig. Jag tittade

36

7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH

bakåt och fick se en underbar bild. Där satt Caroline två och ett halvt år och mormor. Lilla Elisabeth låg nedbäddad i babykorgen. Det jag såg, var Caroline som rättade till sin fina rosa klänning och förväntansfullt tittade ner på sin nya baby syster och sade: ”Caroline heter jag” och nickade. Vilken presentation! Det är nog Caroline i ett nötskal som hon förblivit i sin personlighet.

Under tiden i Älmhult arbetade jag vid flera tillfällen som barnmorska på Kristianstads sjukhus och även i Osby. Senare arbetade jag även som distriktssköterska.

Det blev att arbeta på många olika platser. Som pastorsfru fick jag många sociala kontakter i samhället.

En gång fick jag höra att en icke troende kollega hade sagt om mig: ”Kerstin hon är ju som en vanlig människa!” Det tyckte jag var ett gott betyg!

Agneta, min syster Barbros dotter var vår sommarflicka under några somrar. Under denna tid så köpte min mamma och pappa en sommarstuga i Mästreda i Småland. Det var en timmes bilresa cirka 11 mil från Älmhult. Kusinerna från Stockholm brukade också komma till Småland.

Vi fick många fina somrar tillsammans innan vi åkte till Liberia året 1972.

8 ENGLAND 37

8 England Nyåret 1970-1971 började Gud mana oss i vårt inre om att förbereda oss för att arbeta på missionsfältet i Liberia. Vi hade ingen aning om att vi båda kände på samma sätt. En dag upptäckte vi att vi hade samma tankar, att vi skulle förbereda oss på ett Bible College i England. Vi förstod att det var Guds tankar för oss. Vi började höra oss för om de olika Bible College som också hade språkundervisning.

Vi fastnade för Elim Bible College utanför London och nära till Brighton. Vi ansökte och fick ett välkomstmeddelande. På den tiden fanns det inga datorer och e-mail!

Vi hade inga pengar till resan och studierna med logi och mat. Men vi kände så starkt att detta skulle ske. Vi intalade oss att vårt enda alternativ var att sälja vår Volvo. Vi kände vila och förtröstan i detta att Gud skulle leda och hjälpa oss.

Ingvar tänkte säga upp sin tjänst i församlingen, men de vädjade till honom att stanna kvar och i stället få tjänstledighet. De betalade även vår hyra för en stor lägenhetsvåning i ett privat hus som låg granne med kyrkan.

Vi upplevde snart hur Gud hjälpte oss att få pengar på olika märkliga sätt. En äldre kvinna i församlingen hade känt att hon skulle ge oss pengar. Hon gav Ingvar ett kuvert med 500 kr. Efter söndagens gudstjänst kom hon med ytterligare ett kuvert med samma summa pengar.

Hon talade om att Gud hade manat henne att ge 1000 kr. Men hon fick ingen ro när hon bara hade gett 500 kr! Den kvinnan hade blivit frälst bara några år innan. En dag gick hon gatan fram och passerade vårt hus och hörde våra små flickor Caroline fem år och Elisabeth tre år sjunga: ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.” De stod utanför i trädgården och sjöng för full hals. Hon blev så gripen. När hon passerade Pingstkyrkan där Ingvar var pastor, så stannade hon till och såg att det var annonserat gudstjänst på söndagen. Hon gick dit och blev berörd av Gud och överlämnade sitt hjärta och liv till Jesus. Ingvar bad för henne och hon berättade att hon blivit så gripen när hon hörde de små flickorna sjunga.

På många olika sätt fick vi uppleva att Gud hjälpte oss att få pengar.

Vi behövde inte sälja bilen! Vi åkte med båten Saga från Göteborg till England och hade bilen med oss!

Det var en underbar tid för oss, under våren och sommaren som vi bodde där. Våra flickor var med oss, Caroline var sex år och Elisabeth fyllde fyra år under tiden vi var där.

Elim Bible College var beläget i ett stort gammalt slott, typiskt engelskt, med underbara grönskande gräsmattor runt omkring och blommande trädgårdar. Det var underbart vackert! Det var en intressant och berikande tid för oss att få bo i England och på Elim Bible College.

38

8 ENGLAND

Vi stortrivdes och var glada att vi hade vår bil med oss. Vi gjorde många utflykter på helgerna runtom i England och naturligtvis till London där vi träffades nio år tidigare. Vi hade en fin gemenskap med alla som var där och studerade. Vi uppskattade och trivdes med lärarna och deras undervisning.

Efter fyra månader i England åkte vi över Engelska kanalen mellan Dover och Calais och bilade sedan genom Europa hem till Sverige.

Vi var förvissade båda två att vi nu skulle förbereda oss för att åka ut till Liberia. Vi hade inget ekonomiskt underhåll ordnat från någon församling. Vi hade ett löfte från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm om hjälp och att de skulle vara vår utsändande församling när det blev aktuellt.

Det var en söndag i september, det var förElim Bible College i England 1971. Ett typiskt engelskt samlingsmöte och Ingvar slott med underbara trädgårdar. sa upp sin tjänst som föreståndare och pastor till nyåret 1972. Vi kände att detta var riktigt beslut trots att vi inte hade något ekonomiskt underhåll. Vi förlitade och förtröstade på att Gud skulle leda oss.

Jag satt i kyrkan och hörde Ingvar säga upp sig. Vilken känsla jag upplevde!

Jag visste att jag var gravid och väntade vårt tredje barn. Hur skulle det bli? Det fanns många obesvarade frågor. Vi hade inget ekonomiskt

8 ENGLAND 39

”Missionärskandidater” fotograferade för en tidningsartikel 1971.

underhåll. Det var verkligen ett trossteg vi tog men kände en förvissning att Gud skulle öppna vägen för oss.

På måndagen ringde pastor Assar Gyllroth från Umeå och talade om att pingstförsamlingen hade på sitt församlingsmöte, dagen innan på söndagen, samma tid som Ingvar sa upp sin tjänst, antagit oss som församlingens missionärer i Liberia!

Några timmar senare på måndagen ringde pastor Aste Abrahamsson från pingstförsamlingen i Nyköping och talade om att de antagit oss som missionärer till Liberia på församlingsmötet, samma tid som Ingvar sa upp sig.

Vi var verkligen häpna och lyckliga att få uppleva Guds underbara ledning på så påtagligt sätt! Även på fredagen i samma vecka hade vi telefonsamtal från Skärstads Pingstförsamling i Småland. Pastorn sa att han hade tänkt ringa på måndagen men fick förhinder. De hade också antagit oss som missionärer på söndagens församlingsmöte. Vi fick verkligen uppleva att när Guds tid är inne, även om det dröjer, så öppnade Gud alla dörrar för oss.

Dessa pastorer kände vi och församlingarna var Liberiamissionerande församlingar.

40

8 ENGLAND

Pingstförsamlingen i Nyköping var ansvarig och kontaktförsamling för Liberia missionen. De visste att vi var missionärskandidater för Liberia. Även Braås, Ingvars hemförsamling, antog oss som deras missionärer.

Vi fick två privata underhåll från våra vänner Kerstin och Sture Dalenbring, vänner från barn och ungdomstiden i Stockholm och från våra vänner Solveig och Roland Hessel från Småland, som också hjälpte oss mycket med praktiska förberedelser. Underhållet gick via Stockholm Filadelfia vår utsändande församling.

Det är med tacksamhet vi tänker på dessa vänner som med engagemang och ekonomiskt stöttat oss under dessa år.

Tacksamhet även till alla dessa församlingar som antog oss som sina missionärer och stod bakom oss under de tio åren i Liberia.

Vi har älskat dessa församlingar och pastorerna!

9. LIBERIAFÖRBEREDELSER 41

9. Liberiaförberedelser Det blev intensiva månader under hösten att förbereda för vår utresa. Vi fick hela källaren till huset till vårt förfogande att packa i stora oljefat, tunnor och stora förpackningar.

Vi fick brev från missionärer därute att vi behövde ta med både vedspis och diskbänk till huset där vi skulle bo på missionsstationen i Voinjama långt upp i djungeln. Eftersom vi väntade en baby som skulle födas strax efter ankomsten till Liberia så packades en hel babyutrustning och flera hundratals blöjor som också blev packningsmaterial för ömtåliga saker som porslin och glas.

Som väl är, så är Ingvar suverän på att packa!

Vår hyresvärd baron Adelswärd kom ofta till oss och var så intresserad av allt som hade med vår utresa och missionskallelse att göra. Han var inte bekännande kristen. Han sa ofta att om han varit 20 år yngre så skulle han ha följt med oss! Han och hans fru hade gärna velat komma och hälsat på oss men det blev aldrig av.

Under den här tiden arbetade jag som distriktssköterska i Älmhultstrakten.

En dag på barnmottagningen kom en mamma och hennes ettåriga dotter som jag undersökte och hon hade sjukdomen Röda hund. Jag hade själv inte haft Röda hund och var gravid under de första månaderna. Blir man smittad så kan fostret bli väldigt skadat. Jag blev förstås orolig och ringde min chef som var överläkare och talade om min situation. Han talade om att fostret kan bli smittat och skadas utan att jag behöver få symtomen. Det kan gå in till fostret och du ser inte hur skadat barnet är förrän det är fött. Så sa han! Detta var tiden innan ultraljud och fosterövervakning. Han rådde mig helt enkelt att göra abort!

Jag blev alldeles förskräckt över rådet han gav mig. Han beklagade sig och visade sig min respekt när jag talade om för honom att jag aldrig skulle göra abort eftersom jag är troende.

Under hela graviditeten innan vi åkte ut till Liberia och även den sista månaden därute innan babyn föddes, ringde dessa ord i mig som doktorn sagt till mig hur det kunde bli. Men jag var trygg och kände vila i Guds beskydd tills vår lilla dotter föddes en tropisk, stormig natt i Afrikas djungel. Hon var en fulländad och fin liten baby.

Vi avslutade vår församlingstjänst med avskedsmöten och många avsked från församling och samhället Älmhult som verkligen intresserade sig för vår utresa till missionsfältet Liberia. Vi hade varit där nästan sex år.

Vi hade våra avskedsmöten i de olika underhållande församlingarna.

Sista veckorna, när allt var nerpackat och all vår packning gick med båt till Liberia, bodde vi en vecka hos Ingvars föräldrar.

42

9. LIBERIAFÖRBEREDELSER

Vi åkte sedan till Stockholm och var hos min mamma som blivit änka. Min pappa hade avlidit en kort tid innan vi åkte ut och hade nu fått flytta till det himmelska hem som han trott på i hela sitt liv. Han hade haft cancer i flera år. Men nu var han hemma i Härlighetens land.

Sorgen och saknaden var stor. Det var svårt att lämna min älskade mamma. Min syster Barbro hade blivit änka bara 42 år gammal under samma år. Hennes man Bengt förolyckades i en olycka. Hon blev ensam med fyra barn. Tre tonåringar Roland, Anders och Agneta och Mikael som var tio år. Så det kändes oerhört svårt att lämna dem alla. Flera år senare träffade hon Johan. Under många år har de varit bosatta i Stockholm.

Vi hade avskedsmöten en helg i Filadelfiakyrkan Stockholm. Där avskiljdes vi också som missionärer under en gripande och högtidlig ceremoni med Pastor Willis Säwe och Arne Peterson som var missionssekreterare under denna tid och även andra pastorer och äldstebröder som bad för oss så innerligt och nedkallade Guds välsignelse och beskydd över oss och familjen.

Så kom kvällen när vi åkte ut till Arlanda och släkt och vänner tog farväl. Vi lämnade Sverige med blandade känslor. Vi hade varandra och vår familj och visste att vi var inneslutna i Guds vilja.

En ny utmaning och nya äventyr väntade på oss…

10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA 43

10. Missionsstationen Voinjama Vi hade varit i Voinjama på missionsstationen en månad.

Att komma till ett nytt land och en ny världsdel, Afrika i tropikerna blev många nya intryck och upplevelser. Vi fick sätta oss in i ett nytt liv att leva.

Swedish Free Mission SFM, Svenska Pingströrelsens mission i Liberia var belägen i Lofa County i Foya Kamara missionsstation och Voinjama missionsstation med sju svenska mils avstånd genom djungeln.

De första missionärerna från svensk pingstmission kom till Liberia i mitten av 1920-talet och arbetade inom den Amerikanska pingstmissionen. På 1930 och 1940-talet kom flera missionärer som startade upp Svensk Pingstmission i landet.

I Nimba County, Yekepa fanns en nybyggd kyrka med församlingsverksamhet. I Yekepa var sedan i början på 1960-talet ett stort gruvbolag LAMCO, Liberian American Swedish Mining Company, sammanslaget av Liberia, Amerika och Sverige med Grängesbergs gruvbolag. Många svenska familjer var bosatta och arbetade där under många år, likaså i Buchanan nere vid Atlantkusten. Där fanns välutrustade sjukhus med svensk sjukvårdspersonal som läkare och sjuksköterskor, även en internationell skola med svenska lärare och rektor. Roland Duberg var rektor där under många år innan vi kom till Liberia. Vi kände honom, han var gift med min kompis Maggans syster.

Att komma till LAMCO-området i Nimba, som låg österut mot gränsen till Guinea och Elfenbenskusten, var som att komma till en annan världsdel! Det kuperade området med de mäktiga bergen omkring var uppbyggt som ett samhälle som motsvarar svensk eller amerikansk standard. Svenskarna hade mycket fina hus och där fanns en gemensam stor pool, tennis och golfbana. Svensk affär fanns det med mycket svenska varor och en mässhall med fin restaurang.

När vi som missionärer kom dit för att stressa av på någon semestervecka så fick vi ha allt detta till vårt förfogande. De var mycket gästvänliga mot oss. Svenska pingstmissionen hade missionärsbostad där så vi kunde bo där eller i något gästhus.

Barnen älskade att komma dit för att kunna simma och hoppa från de höga trampolinerna i den stora poolen.

Vi blev också vänner med flera av svenskarna som arbetade där så de inbjöd oss till sina hem. När de kom till Monrovia, då vi bodde där, så var de våra gäster.

Missionsarbetet i Foya och Voinjama var församlingsarbete och bibelskola. Det var evangelisation ute i byarna med stora avstånd ut i djungeln.

44

10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA

I Foya fanns en större klinik där missionärerna arbetade som sjuksköterskor och barnmorskor, i Voinjama fanns en mindre klinik och en grundskola från årskurs ett till och med sex med en infödd rektor. Foya hade också grundskola.

Staten hade krav på oss, för att vi skulle få ha mission i landet Liberia att vi också skulle bedriva social verksamhet med sjukvård och skolor.

Det var samma beslut som gällde för alla missioner från olika länder som arbetade i landet.

Det kändes så riktigt detta att bedriva social verksamhet samtidigt med evangelisationsarbete. Det fanns enorma behov av sjuk och hälsovård samt skolundervisning i detta fattiga land. Det fanns också ett enormt behov av evangelisation att förkunna och förmedla om Jesus som frälsare, försonare och befriare till detta land där andetro, animism, och andedyrkan var väldigt stark och en fruktan som många var bundna i.

Jesu missionsbefallning från Matt. 28…”gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, döpa dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lära dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Detta var vårt uppdrag och vår kallelse från Gud som vi känt sedan tidiga tonåren och förberett oss på.

Foya och Voinjama hade pingstkyrkor med infödda pastorer. I Foya var pastor Falla Bimba och i Voinjama pastor Mose Sackie.

Innan vi åkte ut till Liberia var planen att vi skulle arbeta i Foya Kamara. Ingvar skulle arbeta med församlings- och bibelundervisning. Jag skulle arbeta som sjuksköterska och barnmorska på kliniken.

Första tiden var planerat att vi skulle börja i Voinjama och arbeta där ett år för att sedan flytta över till Foya. Vi var inställda på detta och även missionärskamraterna/kollegerna väntade på oss efter det första året.

Men det blev ändrade planer framöver. Gud hade en annan plan för oss.

Att komma till ett u-land i Afrika och bosätta sig ute i djungeln med småbarn och snart föda barn var naturligtvis en omställning och en utmaning.

Att hantera en vedspis i detta bastuklimat var inte så enkelt i synnerhet om man inte var van vid sådant, vi fick koka allt vatten och sedan filtrera och fylla på flaskor till dricksvatten för att ha i kylskåpet. Det fanns ingen elektricitet. Vi fick skaffa oss ett fotogendrivet stort kylskåp som naturligtvis var till stor välsignelse. I det var också ett litet frysutrymme. Två gasolplattor var till stor hjälp. Fotogenlampor och lyktor och ljus var det som gällde.

På missionsstationen hade vi en generator som sattes på två timmar på kvällen som gav elektriskt ljus. Det hände ibland att den inte fungerade på grund av det tropiska ovädret.

Första besöket i den lilla staden ska sent glömmas. Maten och grönsakerna låg utspridda på marken invid huvudgatan på några slags skynken, för försäljning. Det såg inte alltför aptitligt ut snarare tvärtom. Att

10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA 45

vara höggravid gjorde väl sitt till. Man vande sig snart och det var en daglig syn.

Affärerna som fanns drevs av libaneser som var handelsfolket i Liberia. De hade varit där i många år. I affärerna fanns många hyllor med enbart olika sorters konservburkar. Ingen färsk eller djupfryst mat fanns att köpa. Det fick vi proviantera i huvudstaden eller i Nimba där libaneserna drev de större affärerna, där det fanns elektricitet och aircondition.

Coca-Cola och Fanta fanns överallt och likaså ris. I vilken by som helst långt inne i djungeln så fanns det en liten affär med Coca-Cola och Fanta som drevs av libaneser.

Min första tanke var, vad ska jag kunna laga för mat till familjen?

Men snart vande man sig vid de olika saker som fanns att tillgå. Jag fick förstås goda råd av missionärerna. Vi kunde riktigt frossa i alla underbara frukter som växte omkring oss.

En dag i veckan slaktades kor. Då måste man vara där tidigt på morgonen mellan klockan 05-06. Efter någon timme blev köttet förstört i detta klimat. Där hängde de nyslaktade korna. Det var bara att själv peka ut vilken del man ville köpa. Ingvar som var uppvuxen på bondgård var bra på det och kom hem med ett stort stycke kött som vi styckade och jag kunde göra goda stekar och mala kött till köttbullar. Köttet var ju inte besiktigat förstås. Men med större omsorg på både stekning och kokning gick det bra. Vi blev aldrig någonsin sjuka av maten. Vi bad extra att Gud skulle välsigna maten. På väg hem från morgonbön klockan 06 i kyrkan gick Ingvar förbi libaneser som höll på att baka sitt speciella libanesbröd i en speciell bakugn.

På så vis fick vi färskt bröd till frukost. Barnen älskade att äta det färska libanesbrödet.

Första månaden vi var där, så fick jag lära mig mer om de olika tropiska sjukdomar som florerar i detta land, att kunna diagnostisera och hur de behandlas och vilka mediciner som gäller, och med mikroskopet som hjälp. Det var rätt tufft i detta bastuklimat och som höggravid dessutom… Jag skulle ansvara för klinikarbetet efter barnet var fött.

Vi väntade också på vår packning där vårt bohag med bland annat köks- och babyutrustning fanns. Under tiden fick vi låna ihop det vi behövde.

Innan vi kom till Liberia planerade vi att jag skulle föda barnet på LAMCO-sjukhuset i Yekepa. När vi kom till Liberia förstod vi hur det långa avståndet och de ibland oframkomliga vägarna gjorde det svårare att genomföra.

När jag träffade missionärerna och barnmorskekollegerna som arbetade på Foya kliniken välkomnade de mig att komma dit och föda barnet där. Jag kände alla så väl. Rut Hellman, senare gift Abrahamsson, och jag hade gått på Kaggeholm samtidigt. Marianne Boo och jag gick samtidigt på barnmorskeutbildningen i Göteborg. Då hade vi ingen aning om

46

10. MISSIONSSTATIONEN VOINJAMA

att vi båda hade kallelse till Liberia! Det behöll vi för os själva! Miriam Oden började också där innan jag blev färdig barnmorska.

Jag kände mig trygg att veta att de skulle ta hand om mig när stunden var inne…

11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN 47

11. Charlotte född i djungeln Sent en kväll vid midnatt, en månad efter vi kommit till Voinjama, kom en stor truck med all vår packning, som kommit med båt från Sverige.

Stora tunnor, oljefat och stora förpackningar innehöll vårt bohag för vårt nya Afrikahem. En fin skön och grön fåtölj som vi fått som avskedsgåva fick en hedersplats. All hemutrustning man kan tänka sig hade vi packat ner, även stor vedspis och en diskbänk fanns med samt babyutrustning med en fin svensk liggvagn som vi fått av goda vännerna Hessel.

Blöjorna som vi hade som packningsmaterial räckte i två år!

Morgonen därpå vid halvsjutiden, började Ingvar och jag att packa upp vårt bohag. Vi höll på hela dagen.

Vatten fick vi genom ledningar till huset från ett torn på missionsstationen, dit vattnet från en källa pumpats. Från samma generator som vi fick elektricitet några timmar på kvällarna.

Vid klockan nio, efter jag hade duschat efter en jobbig dag, satte jag mig vid bordet och åt en saftig och god grapefrukt. Medan jag satt där och njöt av grapefrukten kom en tanke till mig. Jag måste packa en väska med kläder och vad som behövs till babyn och mig själv. Jag reste mig för att gå och packa en väska. Så plötsligt hände det! Vattnet gick och rann ner på benen på mig. Det är ett klart tecken att det är snart var dags för barnet att komma ut. Fosterhinnor, som omger fostret brister, så fostervattnet som skyddar fostret, rinner ut.

Jag ropade på Ingvar! Nu blev det bråttom att ordna så vi kunde åka de sju svenska milen genom djupa djungeln till missionsstationen i Foya.

Vi hade köpt en begagnad Saab, och upptäckte att det var något fel med bromsarna, vi hade inte hunnit med att åtgärda det. Vi fick hjälp av Kenneth och Grethel som var på samma station som vi. Gretel skulle se efter våra barn och Kennet följde efter oss med sin bil om något skulle hända under färden genom djungeln. Vi hade inte kommit långt förrän det brakade loss ett fruktansvärt tropiskt oväder med blixtar dundrande åska och skyfall.

Mitt i detta började kraftiga värkar att sätta igång. Vi kom fram till stationen. Klockan var då 01 på natten. Vi åkte upp till missionärernas bostadshus och knackade på.

De fick bråttom. Rut Hellman var jour och skulle förlösa mig. Under hela tiden var Marianne Boo med. De var underbara mot mig och jag kände mig så trygg och omhändertagen. Rummet på förlossningskliniken var möblerat med svensk utrustning och även en liten babysäng som skänkts från något sjukhus i Sverige, som ersatte gammal utrustning med helt nytt, och missionens kliniker blev välsignade mottagare, eftersom det var ett stort behov.

48

11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN

Det var en primitiv klinik utan elektricitet förstås.

Den natten var det lugnt på kliniken, det var många som låg inlagda men det var ingen annan patient som skulle förlösas.

Det var ett våldsamt oväder med dundrande åska och blixtrar som lyste upp rummet. Ingvar var under hela natten ett starkt stöd för mig.

Klockan 03 på natten Kliniken där Charlotte föddes. den 11 april 1972 föddes vår lilla dotter Charlotte. Med hjälp av fotogenlyktor och ficklampor som var den enda belysningen. De intensiva blixtarna lyste upp rummet så jag kunde se min lilla baby bredvid mig i sin säng med myggnätet över sig. Det fanns förstås ingen syrgas eller någon form av bedövning. Jag fick en smärtstillande och avslappnande injektion som kändes bra under värkarbetet. Eftersom jag är barnmorska var jag ju väl medveten om alla risker som kunde inträffa.

Närmaste doktor fanns tjugo svenska mil därifrån. Vi var så tacksamma till Gud att allt gått så bra och att vår baby var så fulländad och fin.

Den svenska doktorns råd om abort i början av graviditeten kändes så långt bort! Barnmorskorna Rut och Marianne var så professionella och duktiga. Jag kände stor tacksamhet till dem! Barnmorskan Miriam Oden som fött en liten flicka fem månader tidigare i samma rum, kom ner till kliniken med en kaffebricka till oss, det smakade så bra, fastän jag förstås var alldeles trött och groggig efter injektionen som jag fått.

Jag blev uppflyttad till bostadshuset där Rut och Marianne bodde.

Jag sov så gott ett par timmar. Klockan 08 kom Miriam med en kaffebricka och nybakade varma bullar, det ska jag aldrig glömma, så gott det var!

Ingvar hade åkt tillbaka till Voinjama för att berätta för flickorna att de fått en lillasyster. De blev så glada och förväntansfulla att få se sin syster. De kom dagen därpå och hälsade på oss. De var så lyckliga.

På förmiddagen, efter födelsen, kom en liten delegation av våra liberianska vänner med pastor Falla Bimba i spetsen, han var församlingens pastor i Foya.

De ville gratulera så hjärtligt och önska Guds välsignelse och bad en bön särskilt för den lilla nykomlingen som föddes under Afrikas himmel.

Falla Bimba uttryckte på en gång att hon hette Foya Finda! Det betyder att hon som född i Foya också skulle heta Finda för att hon var vår tredje dotter! I deras stam Gissistammen, skulle första flickan som föd-

11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN 49

des heta Sia. Den andra dottern blev Cumba och den tredje blev Finda. Därav namnet Foya Finda. Vi registrerade aldrig namnet Finda i Sverige för vi tyckte att det skulle hon få bestämma själv när hon blev myndig. Och det gjorde hon!

Så hon heter alltså Charlotte Rut Finda. Rut efter barnmorskan och efter sin mamma Kerstin som också heter det!

Vi hade många besökare som ville gratulera under den dagen – våra missionärskamrater och våra liberianska vänner.

Jag fick stanna några dagar där för att återhämta mig. Alla var så hjälpsamma och jag trivdes så bra där hos mina vänner.

Stort tack till dem!

Så kom då dagen när Ingvar och flickorna skulle hämta oss för att åka till Voinjama och vårt nya hem där. Till alla våra Första fotot på familjen efter att Charlotte fötts i djungeln. svenska saker som vi höll på att packa upp när jag så brådstörtat fick ge mig i väg. Jag trodde att det mesta inte var uppackat.

När jag steg in i huset med lilla babyn i mina armar, blev jag väldigt förvånad! Här såg jag hela vårt nya hem så fantastiskt inrett och allt var uppackat och klart. De svenska gardinerna hängde fint uppsatta i fönstren och där framför en bokhylla fanns det en sådan härlig soffa som Ingvar snickrat ihop och klätt med svenskt möbeltyg. Han är en riktig fixare och snyggt blir det!

Sängarna i sovrummet hade han snickrat till av brädmaterialet från packningslådorna som var märkt med ”Gothenburg” därifrån båten avgått. Vi hade med ett fint sängöverkast från Sverige.

Babyhörnan i vårt sovrum var också i ordninggjort med babysäng och skötbord. Köket hade han också fixat, rivit ner väggen och gjort en Stolta storasystrar.

50

11. CHARLOTTE FÖDD I DJUNGELN

öppen bardisk intill rummet med matbord och stolar. Så fantastiskt jag tyckte det var, vilken hemkänsla! Jag var så tacksam till Gud och till min duktiga man! Missionärskamraterna sade till mig att de varit så oroliga för Ingvar som arbetat och hållit på både natt och dag och fixat och donat för att allt skulle vara färdigt till vi kom hem. De var rädda att han skulle få malaria och slita ut sig i detta bastuklimat. Men allt gick bra och vi var så tacksamma till Gud för allt.

Barnen trivdes mycket bra och hade roligt tillsammans med missionärsbarnen. Caroline och Helen som var sju år började i första klass i skolan. Det var Lilian som var lärare och undervisade i missionens skola.

Hon hade svensk undervisning för flickorna. Tyvärr blev det bara en termin vi fick ha hennes hjälp. Eftersom hennes period på tre år snart skulle ta slut och sedan åka hem till Sverige.

Jag hade förberett mig på att vaccinera Charlotte med de olika vacciner som brukade ges i Sverige till alla spädbarn. Eftersom jag arbetade som distriktssköterska med barnavård innan jag åkte ut hade jag koll på alla vaccinationer. Jag hade skaffat mig vacciner för att kunna ge, och tagit med på hela resan ut. En dag skulle jag ge Charlotte poliovaccin.

Jag stod där vid det fotogendrivna kylskåpet och tog ut vaccinet. Jag var så medvetet varsam när jag höll ampullen, men helt plötsligt så bara föll den på golvet och vaccinet rann ut. Jag blev så ledsen och undrade förstås hur detta kunde ha skett.

En tanke kom till mig, kunde det vara så att Gud beskyddade från något skadligt, kanske vaccinet hade blivit dåligt?!

Jag tror att det var så och kände mig så tacksam till Gud för beskydd.

Jag kontaktade den infödda doktorn och fick pulver mot polio. Det ger inte alls samma skydd som injektion. Men jag var mycket tacksam för detta. Tre år senare fick Charlotte poliovaccinering i Sverige.

12. ÄNGLABESÖK 51

12. Änglabesök När Charlotte var omkring fyra månader började jag att arbeta på kliniken. Det var en öppen klinik på dagtid. Jag brukade vara där fem timmar på förmiddagarna. Jag behandlade många skolbarn och vuxna som kom tillsammans med sina små barn. De tropiska sjukdomarna som malaria, svåra masksjukdomar och fula infektionssår var det mycket av. Var jag inte på kliniken så kom de hem och ville bli hjälpta.

Det var stor fattigdom och primitiva förhållanden, många hade inte råd att låta sina barn gå i skola. Barnadödligheten var väldigt hög. Det sades att vart fjärde barn dog innan fem års ålder. Om det var tvillingar så behandlades de nyfödda med stark peppar, den starkaste överlevde.

Mammorna som fött sina barn i byarna kom med dem till kliniken. Deras navlar var så infekterade av jord som de strukit på, eftersom de blivit tillsagda av sina mödrar att göra så efter vad medicinmannen sagt. Det resulterade i att barnen fick stelkramp.

Många tiggare kom också till oss på missionen. De behövde både mat och kläder.

Men det var också en andlig hunger. Vi ville visa dem att det fanns en Frälsare som kunde befria ifrån fruktan och andemakter som många var bundna i.

Det var en tradition i deras kultur att de unga flickorna skulle gå i bushschool, djungelskola. Allt var mycket hemlighetsfullt vad flickorna fick lära sig där. De fick genomgå omskärelse, könsstympning, De fick

Utanför vårt hus i Voinjama. En kvinna ger mig en gåva sedan jag behandlat henne när hon var sjuk.

52

12. ÄNGLABESÖK

lida av detta och det blev svåra skador vid förlossningar och konsekvenser för hela livet. Det var oerhört grymt.

De senaste åren har många kvinnor i västvärlden uppmärksammat detta och även de infödda kvinnorna har gått samman och kämpat emot detta.

Det fanns många byar långt inne i djungeln som vi brukade åka ut till för att ha möten där. Det var en sed att alltid först gå till hövdingen i byn och hälsa på honom och höra oss för om han ville att vi skulle samla folket för att berätta om Jesus på ett mycket enkelt sätt. Vi blev alltid välkomnade.

Alla byar såg likadana ut med hyddorna tätt ihop och en palaverhydda. När vi kom in i byn sprang alla barnen emot oss, de var alltid så glada att se oss. Vi hade alltid med oss två av våra infödda pojkar Edwin och Thomas som bodde på missionen. De hade en liten högtalare som de basunerade ut att vi skulle samlas och ha möte.

De tolkade åt oss från engelska till deras stamspråk lommaspråket.

Ingvar och byhövdingen.

Vi hade stora planscher i färg med bibelberättelser som vi visade och talade om Jesus. De var så mottagliga och ville gärna att vi skulle be till Gud för dem.

En gång kom vi till en by långt inne i djungeln där vi var de första vita missionärerna som varit där. Det var en märklig känsla att möta dessa infödda som tittade så stort på oss.

Ingvar brukade ibland vandra långa dagsturer till byar långt inne i djungeln och övernatta tillsammans med några infödda från församlingen för att evangelisera. En söndag i månaden var det så kallad Big Sunday i kyrkan i Voinjama då folk kom från alla byarna för att vara tillsammans och ha gudstjänst och gemenskap och äta palmbutter, kycklinggryta med palmolja och stark peppar och ris, som var nationalrätten. Det var en stor glädje för oss alla.

Under regnperioden när Ingvar var borta på natten så var det obehagligt att vara ensam i huset med barnen, när det tropiska ovädret satte igång med stora skyfall, åska, dunder och blixtar som inte går att jämföra med oväder av detta slag i Sverige. I synnerhet när jag satt uppe mitt i natten och skulle amma min baby i fotogenlampans sken. Då kom alla kryp fram som kackerlackor, malariamyggor och ibland vandringsmyror och olika sorters ödlor som hade gömt sig under dagen.

12. ÄNGLABESÖK 53

Bymöte.

Vi hade moskitonät, myggnät, över alla våra sängar, som såg ut som en sänghimmel som vi drog fram på kvällen när vi skulle lägga oss. Det skulle skydda från malariamyggan. Näten hade farmor Viola sytt till oss som vi hade med i packningen.

Malaria var en fruktad sjukdom. Vi hade förebyggande medicin Kinin som vi tog regelbundet för att skydda oss. En tablett i veckan varje söndag, det blev en vana. Även om vi hade detta skydd så hände det ibland att vi fick malaria. Då var man sjuk! Man fick en våldsam frossa, svår huvudvärk och värk i hela kroppen. Behandlingen var en stark Kinin medicin som gjorde att man fick ont i ögonen och svårt att se. Efter flera dagar kändes det bättre och till slut blev man bra igen.

Vaccin finns inte mot malaria. Vetenskapen försöker i dessa dagar få fram vaccin. Innan vi åkte ut till Afrika vaccinerades vi mot smittkoppor, kolera och gula febern.

De infödda barnen som blir sjuka i både mässling och malaria samtidigt är ett allvarligt tillstånd som många dör av och likaså diarré som ger vätskebrist. Mycket beror också på orenat vatten som dricks, det är svårt för de infödda att få rent vatten. Ibland kan det finnas källor. Men för det mesta är det en vanlig syn att se kvinnorna samlas i en vattenpöl med brunt otäckt vatten som det ju blir när korna går i det och gör sina behov och likaså barnen och de vuxna. Där tvättar de sig, tvättar sina smutsiga kläder och fyller sina stora kärl med dricksvatten ur samma pöl.

Det var ett stort behov att undervisa om hygien och barnavård.

54

12. ÄNGLABESÖK

Vi fick ett problem att försöka lösa. Lilian som var lärare och hade undervisat våra flickor en termin i första klass, skulle åka hem till Sverige efter en avslutad treårsperiod. Vi hade ingen lärare som ersättare.

Svensk Pingstmission i andra missionsländer hade särskilda internatskolor för missionärsbarnen med svenska lärare. Det var många barn som bodde på skolan under En kvinna har tvättat kläder och bär hem terminerna och reste hem till fördricksvatten. äldrarna på skolloven. Det kunde vara långt avstånd mellan hem och skola. 100-tals missionärer var stationerade på olika missionsstationer som i Tanzania och Kongo. I Liberia var vi omkring 25-talet missionärer under åren vi var ute. Svensk Pingstmission hade, under dessa tio år vi var ute, omkring 1200 missionärer i olika missionsländer över hela världen.

Det blev så att jag fick ta över den ansvarsfulla uppgiften trots att jag inte var lärare. Det hade varit så förut att vissa föräldrar undervisat sina barn där.

Det var bara att bita i och börja! Viss svensk skolmaterial fanns på plats. Jag fick aktuella läroböcker och skolmaterial från Sverige som jag fick hem till Liberia med någon som kom från Sverige. Annars hade det tagit ett halvår med posten till Liberia. Våra jultidningar kom till midsommar!

Ingvar iordningställde en fin skolsal med skolbänkar och kateder och svart tavla. På dörren hade vi en skylt där det stod Svenska Skolan!

Det var spännande för eleverna och den nya läraren! Eftersom jag arbetade på kliniken på förmiddagarna blev det skola på eftermiddagen.

Jag hade ju också en baby hemma. Vi hade en så kallad housegirl, barnflicka, som hjälp under dagarna.

Det fanns många faror att bo i djungeln med tre små barn, men vi upplevde Guds beskydd många gånger.

En dag när jag arbetade på sjukvårdskliniken var jag på hemväg för en kafferast och för att träffa barnen. Vår barnflicka Sony var i huset. När jag stod och pratade med en av missionärerna så såg jag att Sony kom springande och skrek ”It’s a snake in the house!” Det är en orm i huset.

Jag blev alldeles stel av skräck och sprang nerför backen med hjärtat i halsgropen till vårt hus.

12. ÄNGLABESÖK 55

Läraren och eleverna på Svenska Skolan

När jag kom hem fick jag se ormen ute på vår piazza, altan. Jag stängde den öppna dörren och rusade in för att se om allt stod väl till med barnen.

Jag kom in i rummet och det jag då såg i några korta sekunder fick mig att sjunka helt andlöst ner på närmaste stol.

Bakom mina små flickor stod en strålande vit ängel en himmelsk ljusgestalt. Jag föll i gråt när jag intog denna underbara himmelska syn och atmosfär.

Sedan gick jag fram till femåriga Elisabeth som hade Charlotte, som då var åtta månader, i famnen.

Jag frågade vad som hade hänt. Hon talade om att genom den öppna dörren krälade en stor svart orm, den slingrade sig längre och längre in i huset. Barnflickan blev så rädd så det enda hon tänkte på var att skaffa hjälp. Hon rusade ut och lämnade barnen ensamma med ormen.

Elisabeth såg att ormen var ganska nära lekhagen där lillasyster satt. Så hon Ingvar på uppdrag i djungeln.

56

12. ÄNGLABESÖK

drog lekhagen längst in i hörnet av rummet. Där stod hon inklämd i hörnet och såg ormen kom närmare och närmare...

Då knäppte jag mina händer och bad ”käre Jesus du måste hjälpa oss nu”. I samma ögonblick vände sig ormen om och började slingra sig ut. Så avslutade Elisabeth sin berättelse.

Vi hörde ljud utanför.

Det knackade på dörren och in kom James som arbetade på stationen.

Han hade en stor påk i handen och i den hängIngvar och jag på missionsstationen. de den ihjälslagna giftiga kobraormen.

På kvällen vid familjens aftonbön tackade vi Jesus för änglavakt.

Vid flera tillfällen förstod vi att vi fick himmelskt beskydd. är:

En sång som jag ofta sjöng för barnen som har följt dem genom livet Det går en liten ängel bredvid mig säger mor, han har så vita vingar och ögon blå jag tror, han håller mig i handen, då är jag inte rädd och när jag sedan somnar han vakar vid min bädd.

Monrovias gatuliv.

13. MONROVIA 57

13. Monrovia Det blev ändrade planer för oss. Det blev inte Foya som var planerat för oss innan vi åkte ut. Gud hade en annan plan…

Familjen Persson som varit i Monrovia åkte nu hem efter avslutad period. Efter ett tag åkte Makarna Manne och Mia också hem till Sverige, de hade under många år varit på olika missionsstationer i Liberia.

Manne hade byggt den nya fina kyrkan i Monrovia.

Vi blev tillfrågade om att överta arbetet i Monrovia. Vi bad till Gud om att Guds vilja skulle ske och att vi skulle få känna förvissning i detta beslut. Vi upplevde starkt att det var Gud som ledde oss in i detta arbete. Vi kom ju ihåg hur vi upplevde det när vi kom till Monrovia de första dagarna. När vi sa till varandra att här skulle vi inte kunna tänka oss att bo!

Men Gud ändrade våra tankar och det var med glädje och förväntan vi flyttade till huvudstaden och kände en sådan utmaning inför denna stora uppgift.

Med en nybyggd, nyinvigd kyrka Philadelphia Church startade vi arbetet med en liten grupp infödda vänner och byggde upp Guds församling under de åren Nybyggd Philadelphia Church med missionärsbostaden vi var i Liberia. på övervåningen. På bilden till under står vi i trädDet var en stor, ljus gården utanför missionärsbostaden och fin kyrka, en vit byggnad på 10:th Street i stadsdelen Sinkor. Missionärsbostaden fanns på övervåningen med en egen ingång på sidan om kyrkan, där vi i hade en liten trädgård med olika tropiska växter och blommor och ett stort mangoträd fullt med härliga mangofrukter.

En lastbil kom med allt vårt bohag som vi haft i Voinjama. Vedspis och diskbänk lämnade vi kvar. Likaså det fotogendrivna kylskåpet!

58

13. MONROVIA

Nu kom vi till civilisationen, tyckte vi. Elektricitet fanns och rinnande vatten med särskilt filter så vi behövde inte koka allt vatten. Nära till Sinkor supermarket och på samma gata fanns The Rooster en kycklingrestaurant.

Vi kunde höra de höga vågorna rulla från Atlanten som låg nedanför 10:th Street där vi bodde. Det gick inte att bada där eftersom det var så starka strömmar. Det fanns många fina hus i detta område, välbärgade familjer som bodde där. Flera ambassader var också belägna där. Men det var blandat med skjul där de fattiga bodde. Så var det i hela staden, ståtliga byggnader med Presidentpalatset, Cityhall och flera både supermarket och hotell, särskilt det ståtliga Dukor hotell som låg på en kulle i staden, slumområden och stora avskrädesplatser där barn och vuxna gick och letade efter mat och annat.

Det var en märkbar blandning av rika och fattiga. Det fanns ett stort fint universitet och yrkesskolor några av dem var sjuksköterskeskolor, Elementary school, grundskolor sex år, Junior high school, högstadium tre år, High school tre år, gymnasium.

Vi trivdes bra och kände att vi var på rätt plats. Det var en stor lättnad att vi hade en svensk lärare Margareta på plats som undervisade Caroline och Elisabeth som nu var sex år och fick börja i första klass. Margareta Håkansson hade haft svensk skola med missionärerna Perssons barn under deras tid i Monrovia. Nu hade de åkt hem till Sverige innan vi kom dit. Vi fick hjälp av henne en termin, sedan åkte hon hem till Sverige. I många år var hon i Nairobi, Kenya som missionär.

Efter Margareta lämnade fick jag fortsätta att undervisa barnen, under två och ett halvt år tills vår period var slut och vi åkte hem. Vi hade en skolsal med skolbänkar och kateder i anslutning till bostaden. Det var inte alltid så lätt att vara både mamma och lärare för sina egna barn.

Men jag upplevde Guds hjälp även i detta. Det blev naturligt för oss och barnen klagade aldrig!

Vi ansvarade också för missionens gästhus som vi hade i samma byggnad. Alla måltider hade vi i vårt hem. Vi tog hand om alla nya missionärsfamiljer som kom och besökare från Sverige. Missionärerna från de olika stationerna kom ofta ner till huvudstaden i olika ärenden och för proviantering.

Samtidigt som vi upptog arbetet i kyrkan så ledde Gud en baptistpastor Joel Louroe till vår kyrka. Han hade upplevt andedopet med tungotal och var en mycket karismatisk pastor. Han fick inte fortsätta sin tjänst i baptistkyrkan på grund av denna upplevelse.

Han kom till vår kyrka och blev medarbetare till Ingvar i Philadelphia Church. Han kom som sänd av Gud tillsammans med sin fru Loretta som var liberianska och han själv var från Haiti.

Vi hade en underbar tid av samarbete under hela vår tid i Monrovia.

Vi var så tacksamma till Gud för dem och de gåvor som Gud hade gett dem för denna uppgift vi hade tillsammans att bygga Guds församling på denna plats.

13. MONROVIA 59

Tillsammans med vänner framför kyrkans entré. Till höger pastor Joel och Loretta Lourore

Under denna tid hade vi också samarbete med amerikanska missionärer från Liberian Christian Assembly. De hade särskilt sin mission i Sinoe på landsbygden i Liberia. Många av missionärerna kom från Philadelphia Church i Seattle där Pastor Paul Zettersten var pastor.

Anna och Del Jester arbetade vi tillsammans med en kort tid innan de åkte tillbaka till Amerika. Del var deras missions businessagent i Monrovia.

Clifford och Clara Johnson var ett äldre par som arbetat i många år i Liberia men som nu bodde i Monrovia. Vi tyckte så mycket om dem, de var som föräldrar till oss. De hade också skandinavisk bakgrund.

Paul och Maj Zettersten och deras flickor besökte Monrovia och Philadelphia Church, det gladde oss. De hade varit pastorspar i Los Angeles innan de kom till Philadelphia Church och Bible College i Seattle. Våra flickor Caroline och Elisabeth var då åtta och sex år gamla. Då hade vi ingen aning om vad Seattle i USA skulle betyda för deras Pastorerna Ingvar och Joel liv…

Det var en arbetsam tid med mycket kamp och glädje. Det var många ungdomar som kom flyttandes från hela landet för att gå i skola eller arbeta i huvudstaden.

Det var under denna tid många kom till vår kyrka och kom till tro på Jesus och döptes. Det blev en kedjereaktion, flera studerade på universitetet och tog med sig kompisar som i sin tur kom till tro på Jesus och med i församlingen som då inte var bildad.

Det var en engelskspråkig kyrka vi hade. Ingvar och Joel predikade och undervisade. Söndagar var det gudstjänst klockan 11 och söndagsskola klockan 10 var det även söndagsskola för vuxna och söndags kvälls-

60

13. MONROVIA

möte. Onsdagar bön och kvällsmöte och lördagskvällar var det ungdomsmöte. På söndag morgon klockan 08 var det gudstjänst för särskilt Gissistammens folk då predikan tolkades från engelska till deras stamspråk. Det var ofta Ingvar som predikade då. Det hade beslutats innan kyrkan blev invigd att det skulle vara en engelskspråkig kyrka utan stamtolkning. Förutom stamtolkning på Gissigruppens gudstjänst på söndag klockan 08.

Jag hade olika uppgifter. Eftersom vår mission inte hade någon sjukvårdsklinik i huvudstaden så arbetade jag inte med detta under denna tid.

I stadens slumområde samlade jag en grupp kvinnor som var analfabeter och hade många barn. Jag var tillsammans med dem och hade barnavård, hälsovård, sykurser och bibellektioner. Det var mycket intressant att ha gemenskap med dem.

Samtidigt hade jag och Loretta, infödda pastorsfrun, samlingar med våra unga flickor och kvinnor i kyrkan med bibelundervisning och samtal. De var mycket vetgiriga och längtade efter andlig vägledning.

Christiana var 17 år när hon kom till Philadelphia Church. Hon hade lämnat sitt liv till Jesus och ville bli döpt. Ingvar döpte henne. Hon studerade på universitetet och ville bli läkare. Hon var mycket frimodig och intelligent. Hon älskade Jesus. Efter ett tag fick hon ett stipendium att åka till Sovjet och studera till läkare. Hon åkte iväg…det blev ett märkligt levnadsöde som jag återkommer till.

Engelska var nationella språket som undervisades i skolorna.

Naturligtvis var det liberiaengelska, liberianska, som talades bland det vanliga folket. Det fanns omkring 25 stamspråk i landet. Ibland måste vi ha tolkar till stamspråket. Senare i mitt arbete med patienter på sjukvårdskliniken hade jag ofta tolk.

14. MIRAKEL 61

14. Mirakel Det var snart jul och vi hade mycket att förbereda både i kyrkan och hemma med gäster som hade kommit.

Vi hade två barnflickor, till hjälp. Anna arbetade på förmiddagarna och gick i aftonskola. Ester kom på eftermiddagarna efter hon slutat skolan.

De var så glada att få arbeta hos oss och få betalt så de kunde gå i skola. Mat fick de hos oss. De var med i kyrkan och var så fina flickor.

Anna tog hand om Charlotte när jag hade skola för Caroline och Elisabeth. De var mycket duktiga och kunde laga mat. Jag lärde upp dem att göra köttbullar och annan svensk mat. Baka bröd och sockerkaka. Vi älskade den liberianska maten de också gjorde. Ris med palmbutter, kyckling palmolja och stark peppar. Country chop med kasavablad med stark peppar var en annan favoriträtt.

En dag under den här tiden, upptäckte jag en knöl i bröstet. Den blev större och jag var hos en amerikansk missionsläkare för undersökning.

Om två veckor skulle jag få komma tillbaka.

Den hade då blivit så stor att doktorn misstänkte att det var cancer.

Jag fick tid för en operation på det amerikanska missionssjukhuset.

Ingvar och jag bad förstås till Gud att han skulle gripa in. På söndagens kvällsmöte, innan operationsdagen, var vi i kyrkan som var fylld med folk. Ingvar ledde mötet och det var en sådan påtaglig böneatmosfär. Under bönen kände jag att jag ville ha förbön. Jag gick fram och Ingvar talade om att jag skulle opereras dagen därpå. De infödda vännerna lade händerna på mig och bad så innerligt. Då kände jag en stark ström gå från huvudet och ner igenom hela kroppen och fick en sådan förvissning att Gud skulle ta hand om detta.

Jag låg på operationsbordet och den infödda personalen förberedde mig för operation. Det var en annan läkare som jag inte hade träffat tidigare som skulle operera mig. Han började med att knäppa händerna och be om Guds hjälp och välsignelse.

Han visste att jag var svensk missionär.

Han undersökte mig och tittade på patientkortet där den andra läkaren ritat upp hur knölen blivit större och större. Han skulle till att göra ett ingrepp med skalpellen. Så stannade han upp och såg förvirrad ut, han satte sig på den höga stolen och sade: ”it’s gone, it’s gone, God has been here before me.” ”Den är borta, den är borta Gud har varit här före mig!” Det blev tumult i operationssalen. Jag hade blivit lokalbedövad så jag var med hela tiden. Jag sade: ”Praise the Lord vi har bett till Gud om detta”. Det blev glädje för hela personalen som prisade Gud. Jag fick åka hem och vi var så tacksamma till Gud för detta mirakel som hade skett.

Dagen efteråt kom en flicka till mig och talade om att hon varit i den kyrka och mission där den amerikanska doktorn arbetade. Han hade

62

14. MIRAKEL

berättat på samma kväll efter operationen”, i dag kom Gud före mig innan jag skulle operera.” Den store läkaren hade gripit in.

På onsdagens kvällsmöte i vår kyrka talade jag om att Gud gripit in.

Det blev stor lovprisning till Herren.

Eftersom vi bodde i samma hus som kyrkan var det en stor genomströmning av människor som kom och ville uppsöka oss. Man kan säga att vi var intensivt tillgängliga både natt och dag. Ingvar hade sitt kontor i kyrkan dit många sökande kom för samtal.

Det var många tiggare som kom till oss och ville ha hjälp. Vi fick ta del av många tårdrypande berättelser. Från början var vi mycket mottagliga för allt och försökte hjälpa till med allt vad vi kunde. Efterhand kunde vi sortera ut vilka som var bedragare och vilka det var som verkligen behövde hjälp. Flera hade som system att testa oss.

Jag brukade aldrig låta någon behövande gå från vårt hem utan att de fått ett mål mat och även barnkläder och barnvälling i pulverpaket som vi hade i tunnor från Sverige.

Vi konstaterade att det blev mycket dyrare för oss att bo i huvudstaden än uppe i djungeln. Vi hade vår gemensamma lön som makar, en praxis som gällde på den tiden och det var inte så mycket. Med hjälp till många sorters behov räckte det inte ibland.

En dag var jag och handlade på det stora supermarket Abidjardi i staden som drevs av libaneser. Med aircondition och stora frysdiskar gick jag där och frös och huttrade. Sedan kom man ut i bastuvärmen som slog emot en.

Medan jag gick där och fyllde vagnen med varor som kostade en hel del, visste jag ju att vi inte hade så mycket att ta av.

Det kom över mig så påtagligt, medan jag gick där och handlade, att jag måste i mitt innersta be till Gud om hjälp att på något sätt klara av det här. Det kom ett lugn över mig att jag skulle ha förtröstan på Herren.

Då jag kom hem möttes jag av Ingvar som gladde mig med ett meddelande vi fått från Sverige. Det var från missionssekreteraren Arne Peterson i vår utsändande Filadelfiaförsamling i Stockholm som meddelade att vi skulle få ett så kallat verksamhetsbidrag, som många missionärer fick till ekonomisk hjälp med de stora olika behoven som alltid fanns.

De förstod att behoven var stora. Det var redan skickat till oss!

Vi blev mycket glada och tacksamma till Gud att han sett våra behov.

Vi hade många kontakter med den amerikanska missionen jag nämnt om förut. Förutom sjukhuset hade de en stor radiostation som gick ut med det kristna budskapet över hela Väst Afrika.

ELWA Hospital och ELWA Brodcasting.

ELWA står för Eternal Love Winning Africa.

Vi fick många vänner bland dessa amerikanska missionärer

15. PHILADELPHIA CHURCH 63

15. Philadelphia Church Vi trivdes väldigt bra i Monrovia och med arbetet i kyrkan. Även om det var mycket arbetsamt så var det väldigt inspirerande att se alla dessa ungdomar som sökte sig till vår kyrka. De kom till tro och blev döpta. Vi hade regelbundet dopförrättningar med omkring 25 som döptes varje gång. Vi hade också en kör som sjöng varje söndagsgudstjänst. De var klädda i gröna kåpor och det såg så samstämmigt ut, men orsaken var också att flera hade rätt så dåligt med kläder. Nu var alla lika klädda och alla var glada för det. Att höra dem sjunga och klappa i händerna, ja alla i gudstjänsten sjöng de underbara lovsångerna som bara afrikanerna kan göra med äkthet och inlevelse, det var en upplevelse.

75 procent av ungdomarna var under 25 år, så vi bad till Gud om att det skulle komma lite äldre och mogna personer som förebilder och vi fick bönesvar. Det var särskilt en äldre liberiansk kvinna en verklig kristinna Gudstjänstbesökare

Goda vänner. Charlotte med Christine och Mikaela

64

15. PHILADELPHIA CHURCH

som älskade Jesus och hon berättade att hon kände sig kallad av Gud att komma till vår kyrka. Hon fick vara till en underbar välsignelse både för ungdomarna och för oss.

Vi åkte också ut till olika platser utanför Monrovia till landsbygden där det fanns församlingar. Till Kakata och Mollytown brukade vi regelbundet åka och ha möten. Där fanns pastor John med sin familj. Det var alltid en glädje att träffa vännerna där och ha gudstjänst med dem och även dopförrättning i den närliggande ån för dem som önskade att döpa sig och följa Jesus.

Hela familjen var med dessa gånger och vi blev alltid så välkomna och fick den goda nationalrätten palmbutter och ris med stark peppar som brände i munnen och då var det alltid gott med Coca Cola eller Fanta.

Att köra bil i Monrovia var ett vågspel ibland, det var en bullrande trafik med ”tuta och kör”. Man kunde aldrig vara säker på att de som körde hade riktiga körkort. Det var så enkelt att bara kunna vifta med lite dollar och så fick man ett körkort även om man inte alls kunde köra.

Korruption var vanligt på många områden i detta land, även bland poliserna. En polis kunde ofta stoppa en bil med en vit förare som blev anklagad för att ha kört mot rött ljus eller liknande. Det var en polis eller flera poliser som satt i bilen.

Den stackaren som blev anklagad visste ju att han inte kört mot rött ljus. Med myndig röst så bad polisen att få behålla körkortet och ta bilföraren till Polishögkvarteret, om han inte gav honom fem eller tio dollar.

Oftast blev många så skrämda så att det var bara att ge de dollar som polisen ville ha och som stoppades i fickan. Bilföraren fick sitt körkort och åkte lättad därifrån. Att vara vit blev ofta lika med att ha pengar!

Ingvar var missionens representant och businessagent. Det innebar kontakt med statens myndigheter och visumärenden för nya missionärer.

Det var ärenden till de olika kontoren i staden och att skaffa bland annat medicinförråd till klinikerna på missionsstationerna och ordna med transporter.

Han körde bil dagligen i staden och från början blev han också stoppad av poliserna. De frågade var han arbetade och när de hörde att han var missionär så blev han respekterad. Han blev god vän med poliserna i Monrovia och han lärde mig hur jag skulle hantera dessa poliser!

Mycket riktigt blev jag vid flera tillfällen stoppad. Jag visade ingen rädsla. En gång hade jag en polisbil bakom mig med två poliser i. De stoppade mig och sa att jag körde mot rött ljus, men jag nekade förstås och då blev de arga på mig och sa att jag ljög för dem. De tog mitt körkort och skulle behålla det om jag inte gav dem tio dollar. De frågade var jag bodde och arbetade med.

15. PHILADELPHIA CHURCH 65

När jag sa att jag var missionär från Sverige och arbetade i Philadelphia Church på 10:th Street, tittade de på varandra och sade ” oh, you are a missionary!” så då bugade de för mig och räckte fram mitt körkort. Det var så komiskt, jag försökte att dölja ett litet skratt! Leende inbjöd jag dem att komma till gudstjänsten på söndagen i Philadelphia Church. På söndagens gudstjänst fick jag se en av poliserna och även vid flera tillfällen kom de till oss.

En söndagsmorgon klockan 08 när Ingvar skulle predika i kyrkan och var på väg dit födde vår hund Ruska sin första hundvalp! Det sades att Ruska var en rashund, vi hade fått henne av den svenska ambassadören och hans fru när de åkte hem till Sverige. Det blev 13 hundvalpar som föddes denna dag! Söta små svarta och svartvita hundvalpar som kryllade omkring i trädgården! Vi behöll några stycken. Barnen var så förtjusta i dem. Många stannade till och tittade på dem. Det var en man, en muslim av Madingostammen, som stannade och pratade med oss dagligen. Han blev så förtjust i två av valparna och ville ha dessa. Han var diamantborrare.

Vi bestämde en dag då jag och flickorna skulle ta med oss valparna och komma till hans stora familj med flera fruar och många barn. Vi kom dit och blev välkomna att sitta ner och prata med dem.

Han visade mig sin diamantborr och sade att han om några dagar skulle upp i landet och borra efter diamanter, när han kom tillbaka lovade han mig en diamant. Han frågade mig vilken färg jag ville ha, jag tittade på klädsträcket med kläder i olika färger. Jag pekade på ett tygstycke med blå färg. Ja, visst det skulle jag få! Tyvärr blev det ingen diamant!

Han sågs aldrig till och vi skulle snart åka hem till Sverige. Så det blev ett minne blott!

Svenska ambassadörsparet var mycket trevliga och vi hade god kontakt med dem. Det var en del svenskar som bodde och arbetade i olika svenska företag i Monrovia. Det var familjer med barn i samma åldrar som våra så det blev att vi träffades ibland.

Vi blev inbjudna till ambassaden vi flera tillfällen.

Vid jul och valborgsmässoafton och även vid andra tillfällen bjöds vi in på storslagna partyn där gästerna var från olika länder och många betydelsefulla liberianer.

Då bjöds det på traditionell svensk god mat och olika drycker. Entrédrycken var champagne som serverades av liberianer. De kände igen oss och visste att vi var missionärer så då tog de alltid fram Coca-Cola eller liknande dryck och räckte leende det till oss!

Jag och några av de svenska mammorna brukade ordna med ett Luciatåg när det var julfest. Det blev alltid uppskattat i synnerhet av de utländska gästerna. Barnen tyckte det var roligt och spännande.

Det blev en naturlig kontaktyta för oss.

66

15. PHILADELPHIA CHURCH

Ambassaden hade en swimmingpool. Vi fick använda den och komma dit när vi ville. Det var i närheten där vi bodde. Jag tog med mig barnen dit för att lära dem att simma. Det var inte så lätt att göra det i havet med de höga vågorna som kom mot stranden.

Caroline och Elisabeth lärde sig snart att simma och de blev mycket duktiga. Det har de haft stor nytta av eftersom vi bodde så nära havet och de älskade att bada och simma. Då var Charlotte så liten men hon lärde sig att simma senare.

Klimatet är oerhört fuktigt med upp till 98-99 procent fuktighet, i synnerhet i huvudstaden Monrovia och utmed Atlantkusten. Klimatet är bland det värsta tänkbara. Malariamyggorna trivs i det fuktiga klimatet och i sumpmarkerna.

Liberia har tidigare blivit kallat ” den vite mannens grav” på grund av alla de tropiska sjukdomar som finns och i förening med det svåra klimatet.

Förr när det inte fanns vaccin att tillgå, och mediciner, förebyggande och för behandling, var det flera av de tidigare missionärerna som avled det första året de var ute.

16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE 67

16. Båtresa nonstop Liberia till Sverige Som jag nämnt om tidigare blev vi goda vänner med flera av missionärerna, vid ELWA Missionen, som inbjöd oss till sina hem som låg mycket vackert alldeles vid Atlanten.

Det blev en oas för oss i detta tropiska bastuklimat att kunna åka dit till havsstranden och bada och svalka av oss i havet. Det var inga strömmar där så vi kunde känna oss trygga för barnens skull även om det ibland var meterhöga vågor som rullade in mot den palmbeströdda stranden.

Vi hade nu varit i Liberia i tre år. Det var vanligt att vara ute som missionärer en treårsperiod till skillnad mot LAMCO-svenskar som fick åka ifrån tropikernas klimat varje år.

Vi planerade tillsammans med vår missionssekreterare i Filadelfia Stockholm att åka hem till Sverige till jul. Barnen gladdes och såg fram emot det.

Vi skulle just till att boka biljetterna då vi fick ett meddelande och en vädjan om vi kunde vara kvar ytterligare ett halvår! Det var på grund av att missionärerna som skulle komma att ersätta oss hade blivit sjuka.

Så vi ställdes inför detta faktum. Vi blev besvikna och ett halvår till kändes väldigt tungt och tröttsamt för oss. Vi var nog utarbetade vid det laget.

Arbetet med alla dessa olika behov vi hade omkring oss kändes oändliga och vi hade sett fram emot en hemperiod.

Naturligtvis kände vi att det var det rätta att fortsätta och vara kvar. Vi förstod att det var Guds ledning i detta, så med Guds hjälp bejakade vi det.

I telefonsamtalet med missionssekreteraren erbjöd han oss att få komma hem till Sverige över jul och nyår. Det upplevde vi så fantastiskt och var tacksamma för detta. Vi fick åka med ett chartrat LAMCOHärliga bad i Atlanten

68

16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE

plan med svenska anställda som skulle hem över jul och nyårshelgen.

Det blev ett betydligt bättre pris!

När vi tittade ut genom fönstret vid landningen ner till Arlanda såg vi den vita snön på marken. Lilla Charlotte utbrast: ”mamma va´ e´ de´ fö´ nå´t?!”

Det var en sådan glädje att få möta våra nära och kära igen. Min älskade mamma strålade emot oss och alla ville ju se Afrikafödda Charlotte för första gången! Likaså Caroline och Elisabeth som vuxit på dessa tre år!

Vi firade jul med min familj i Stockholm och till nyår åkte vi till Ingvars familj i Småland.

Ingvar fyllde 40 år efter nyår så han blev ordentligt firad av familj och vänner. På denna korta tid vi var hemma hade vi elva missionsmöten på olika platser där vi hade våra underhållande församlingar! Det var inspirerande att få träffa alla vänner igen.

Vi åkte tillbaka med nytt mod och nya krafter. Vi kände en glädje att fortsätta arbetet i Monrovia och med allt vad det innebar.

Jag kommer särskilt ihåg Charlotte när vi kom till vårt hem och hon såg alla sina leksaker, hon blev så lycklig och sade: ”nu är jag hemma!”

Alla våra vänner i kyrkan mottog oss med glädje.

Jag fick fortsätta att ha svensk skola för flickorna. Jag hade ju sett fram emot att få sätta dem i en svensk skola i Sverige om vi hade åkt hem som planerat. En termin till och sedan hoppades vi att få resa hem under sommaren. Vi bad om Guds hjälp och ledning när Guds tid var inne så skulle han också öppna dörren för oss. Vi kände vila i detta och jobbade på med alla olika behov som fanns omkring oss.

Den amerikanska missionen ELWA, hade under denna tid accepterat att även såväl missionärernas barn som andra barn till utlänningar samt liberianska barn, mot en avgift, kunde få sin undervisning där.

Jag tog kontakt med rektorn på ELWA-skolan för att höra om Caroline kunde få börja skolan där. Det gick bra, hon var där på förmiddagen och sedan på eftermiddagen hade jag svensk undervisning för henne och Elisabeth. Caroline fick många vänner och stortrivdes där. Undervisningen var naturligtvis på engelska, hon klarade det bra. Vårt arbetsspråk var på engelska både i församlingen och överallt med alla kontakter. Det var bara med familjen i hemmet som vi pratade svenska och naturligtvis med de svenska missionärerna som kom till oss från de olika missionsstationerna uppe i landet Det skymmer fort framåt kvällen, det är som att dra ner en rullgardin och det blir alldeles mörkt. Vi hade gatlyktor utmed vår gata 10:th Street som lyste upp mörkret.

En kväll under regnperioden, när det var stora skyfall av regn, knackade det kraftigt på vår dörr. Jag gick nerför trappan och öppnade dörren.

Där stod en vit man alldeles neddränkt av regn, det våta håret droppade ner över ansiktet och vid första anblicken kände jag inte igen honom.

16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE 69

Familjekort 1975. Foto: Gösta Ståhl.

Sedan såg jag vem det var. Det var prästen ”Wibbe”, Wibert Holmén, från Svenska kyrkan i Nimba uppe i landet. Vi kände varandra väl.

Han såg lite skrämd ut och jag välkomnade honom in och stängde fort dörren. Han tog ett djupt andetag och frågade lite tyst ” Får jag gömma mig här? De är ute efter mig!”

Efter en dusch och byte till torra kläder, satt vi och drack en kopp te och smörgåsar, han berättade att de trodde allt var klart med adoptionen när det gällde den lilla liberianska flickan. Men nu var släktingarna ute efter honom för att pressa på att få ut pengar. I detta korrupta land så blev det inte någon hjälp att få av polis eller någon myndighet. Wibbe var gömd hos oss några dagar och vågade inte gå ut. Efter ett tag löstes situationen och de åkte hem till Sverige. Tio år senare bodde vi i samma stad i Sverige, där Wibbe var präst och Ingvar pastor.

Vi hade arbetat ett halvår längre än planerat och vi skulle få åka hem.

Vi fick uppleva hur Gud verkligen hade omsorg om oss. Inom LAMCO-bolaget brukar det gå båtar med järnmalm från Liberia till Sydeuropa. Det här var den första gången som en stor järnmalmsbåt skulle gå från Liberia och direkt till Sverige.

70

16. BÅTRESA NONSTOP LIBERIA TILL SVERIGE

Vi blev kontaktade från Missionsexpeditionen i Filadelfia Stockholm att vara beredda att åka med denna båt hem till Sverige i juli. Det var en av våra församlingar som hade en kontakt som ordnade att vi fick åka med denna båt. Det var spännande för oss! Vi kom till hamnstaden Buchanan ett par timmars bilväg från Monrovia. Där i hamnen såg vi den jättestora malmbåten. Vi var de enda passagerare förutom besättningen på båten! Vi fick skriva på ett papper att vi åkte på egen risk.

Det fanns inga säkerhetsanordningar på båten. Vi var ju en familj med tre barn och den yngsta i treårsåldern i riktiga klätteråldern!

Vi var förvissade att Gud hade planerat detta för oss och kände oss trygga. Medan Ingvar pratade med kaptenen på båten tog jag med mig flickorna till en affär som låg intill. Vi var fortfarande på landbacken och skulle snart gå ombord. Vi hittade lite godis och då såg jag något som jag tänkte kunde vara bra att ha, ett hundkoppel! Det skulle vi kunna ha att fästa på Charlotte då vi var på båtdäcket!

Vi gick ombord och blev visade till en stor svit med två rum – stort allrum och kök. Det var redarnas svit som vi fick till vårt förfogande.

Vid måltiderna fick vi bordet bredvid kaptenen och styrman. Det var fantastisk mat som vi blev serverade av servitriser till frukost, lunch och middag!

Jag har aldrig haft det så bra och vi tyckte att vi kände oss så lyxiga.

Vi sade många gånger till varandra: ”Tänk vad Gud är god mot oss!” Efter ett extra halvår så ordnade han detta för oss, enkla missionärer som vi var!

Hela båtresan tog 17 dygn utan stopp över Atlanten. Vi såg Kanarieöarna på avstånd och likaså Gibraltarsundet. Vi åkte också genom Engelska kanalen.

Caroline och Elisabeth älskade livet på båten, de blev goda vänner med kocken som ofta gav dem chips och kakburkar. Charlotte fick vi hålla ögonen på och ibland satte jag på kopplet så vi kunde hålla i henne.

Det var bara låga relingar runt båten som skydd mot det djupa havet och hajarna som vi såg i havet. Jag fick riktiga ångesttankar ibland, tänk vad lätt det kunde hända…

Vi hade god gemenskap med både kaptenen och besättningsmännen under dessa veckor. Det fanns också en swimmingpool till vårt förfogande!

Efter 17 spännande dygn såg vi horisonten av Sverige. Vi kom till hamnen i Oxelösund i närheten av Nyköping. Det var flera vänner från vår underhållande församling i Nyköping som tog emot oss så välkomnande. Även Ingvars systrar Carin och Ann-Margret, mötte oss och tog oss hem i bilen till Småland till Ingvars föräldrar Viola och Henning och min mamma Gullan som hade sommarstugan kvar där. Det var en stor glädje att se alla och vara tillsammans innan vi åkte till Stockholm där vi skulle bo.

17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM 71

17. Hemmaperiod i Stockholm Vi hyrde ett radhus i Bromma inte långt ifrån där min mamma bodde.

Det var underbart att få bo så nära henne, efter en lång tid vi varit ifrån varandra. Hon skulle snart fylla 80 år men var pigg och rask!

Jag tog kontakt med skolan och lärarna i de olika klasserna, Caroline och Elisabeth skulle börja höstterminen. Jag förklarade för dem att jag själv haft undervisning för dem i Afrika, så jag trodde säkert att de skulle ha luckor och behöva extra undervisning. Det var spännande för dem att gå i riktig svensk skola. De trivdes bra och fick många kompisar på en gång.

Efter någon månad tog jag kontakt med lärarna, de sa båda två att det går så bra för dem och de hänger med och behöver inte alls några extra lektioner. Det var en stor lättnad för mig och jag kände mig som den lyckligaste mamma i hela Sverige! Jag tyckte att det var lön för mödan att höra detta, för att ha varit lärare för mina egna barn med allt ansvar som det innebar.

Det var som julafton när vi packade upp hela vårt hem och bohag som varit magasinerat hela tiden. Det var med glädje vi skapade vårt nya svenska hem igen!

Vi hade välkomstmöte i Filadelfia Stockholm och även i de underhållande församlingarna i Nyköping, Umeå, Skärstad och Braås.

Det var en turbulens i församlingen Stockholm under denna tid.

Den nye föreståndaren pastor Karl-Erik Heineborg hade börjat medan vi var i Liberia. Pastor Samuel Edestav hade varit där i flera år. Många hade nog räknat med att han skulle bli föreståndare men så blev det inte.

Vilket ledde till spänningar och gjorde att det blev något av partibildningar.

Vi hade inte någon aning om detta när vi kom hem. Pastor Edestav tog särskilt emot oss och bjöd ut oss på lunch en dag. Han förordade att Ingvar skulle bli pastor i en av församlingens förortskyrkor under tiden vi var hemma. Det blev inte av. Eftersom det var partibildningar var det mycket känsligt om det uppfattades som vi var förbundna med Edestav.

Vi kände inte honom, han hade kommit till församlingen när vi var ute i Liberia.

Vi var fortfarande ovetande om det som skedde, men vi fick veta det i efterhand. Edestav slutade i församlingen och gick till en annan församling. Det var många medlemmar som i samband med detta, lämnade församlingen.

72

17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM

Senare förstod pastor Heineborg vår situation och gav också uttryck för detta och visade mycket känsla för oss.

Senare läktes de sår som hade uppstått i och med motsättningarna inom Filadelfiaförsamlingen och det blev harmoni igen.

Under tiden fick Ingvar en tjänst på Gospel Center, en bokhandel inom Dagenkoncernen, på Kungsgatan i Stockholm. Han skulle ansvara för den engelska litteraturavdelningen. Han hade denna tjänst under tiden vi var hemma. Han fick tillfällen att predika på söndagarna i de olika kyrkorna.

Vi såg Guds ledning i allt och ville vara i Guds vilja med vårt liv.

Jag fick också arbete som sjuksköterska på ett av sjukhusen, jag hade en nattjänst.

Månaderna gick och vi trivdes bra både med det trevliga huset med en härlig trädgård med äppelträd, för äpplen hade vi inte ätit på flera år!

Vi hade också många vänner och min familj så nära.

Det var underbart att komma till Filadelfiakyrkan på gudstjänsterna och dela gemenskapen där. Pelle Karlsson var en populär pastor där under denna tid och han spelade och sjöng sina egna sånger. Han gifte sig senare med den också så populära sångerskan Evie Tornqvist. De bosatte sig senare i USA. Åke Boberg var ny missionssekreterare. Han hade med sin familj varit missionärer i Kongo och Burundi och därefter rektor på Kaggeholms Folkhögskola. Vi kände honom sedan tidigare.

Det hade nu gått ett år sedan vi kom hem. Under barnens sommarlov var vi i Småland där vi hade vår sommarstuga. Det var en skön sommartid för oss alla men vi visste ju hela tiden att snart bar det iväg till Afrika igen…

Skolan började och flickorna skulle gå höstterminen och vi planerade att åka ut igen i januari månad. Ingvars pappa blev cancersjuk i oktober månad. Ingvar var i London på Världspingstkonferensen. Han hade precis kommit hem och fick åka samma dag till Växjö sjukhus då hans far hade blivit så dålig. Han fick träffa honom innan han fick hembud till himlen. Allt hade gått fort och sorgen och saknaden var stor.

Jag passade på under denna tid vi var hemma att gå en kurs på British Institute i Stockholm. Det var en språk kurs i Cambridge Engelska.

Vi förberedde barnen mentalt på att vi snart skulle åka ut igen.

Elisabeth reagerade starkt att hon vägrade att åka med oss ut till Liberia. Hon trivdes bra i svenska skolan och hade fått många kompisar.

Hon grät och grät och vi kände det så svårt. Hur ska vi kunna åka ut?

Att tvinga henne till det ville vi inte. Det var ju vi som var kallade att gå ut inte barnen. Som alltid gick vi i bön till Jesus som vi visste såg denna situation.

Vi bad om Guds hjälp.

17. HEMMAPERIOD I STOCKHOLM 73

En dag kom Elisabeth springande och ropade ”mamma, mamma nu vill jag åka till Liberia!” Så otroligt det kändes! Vi tackade Jesus för bönesvar!

Våra barn har senare i vuxen ålder alltid sagt att de inte kunnat få en bättre barndom och uppväxt än den som de hade i Liberia.

Så tacksamma vi har varit för detta!

Vi höll på att förbereda allting inför resan, hela vårt hem med allt skulle nu packas och magasineras.

En dag när jag var hemma fick jag en sådan stark känsla av vånda att något var på gång som jag inte hade någon aning om vad det skulle vara.

Jag gick ner på mina knän och bad så innerligt till Gud om hjälp. Efter bönen kom ett stort lugn över mig och jag visste att Gud skulle gripa in.

Framåt kvällen kom Ingvar hem och när barnen lagt sig och det var lugn och ro berättade Ingvar för mig att han hade fått en förfrågan av Sverre Larsson, som var vd på Dagenkoncernen, att få en tjänst inom koncernen och det skulle innebära ett stort lönelyft, mer än dubbelt!

Utan att tveka sade Ingvar att han var ju missionär och vi skulle ut igen så det var otänkbart. Detta visste ju Sverre men han ville ändå försöka, för han ville så gärna ha Ingvar på denna plats. Jag berättade då för Ingvar om min upplevelse och vi förstod att detta kanske var en prövning från Herren om vi än en gång var villiga att avstå från det materiella och gå Guds väg.

Långt senare i livet, cirka 25 år, träffade jag Sverre Larsson vid ett tillfälle och han sade till mig: ”jag tycker så mycket om Ingvar, han är en sådan fin man!”

Vi hade avskedsmöten i de olika församlingarna och skulle snart resa.

Avskedsmötet i Filadelfia Stockholm var starkt med en avskiljningsakt och bön om Guds beskydd och ledning, av pastor Heineborg och övriga pastorer.

Missionssekreteraren Åke Boberg hade talat om för oss tidigare att han upptäckt att vi inte hade haft fullt underhåll under hela första perioden. Han sa att han var väldigt imponerad att vi hade klarat oss ekonomiskt som familj under alla dessa år! Nu hade han ordnat så vi hade fullt underhåll och det var ju vi tacksamma för!

Så kom januaridagen 1977 när vi skulle åka tillbaka till vårt kallelses land Liberia. Det kändes svårt att lämna nära och kära vänner. Min mamma – skulle jag få se henne igen, tanken kom smygande…

Vi åkte över Kanarieöarna och stannade där och kopplade av några dagar innan vi tog flyget till det tropiska Afrika.

74

18. TILLBAKA I LIBERIA

Liberia har aldrig varit ett kolonialland. Amerika köpte land i Liberia för de frigivna slavarna på den tiden. The Land of Liberty - Frihetens Land. Året 1847 proklamerades Republiken Liberia. ”The Land of Liberty brought us here” blev valspråket.

De frigivna slavarnas ättlingar blev senare kallade the Congo People, de utgjorde 3 procent av folket och tillhörde överklassen. De fick sina utbildningar i Amerika, de hade pengar och levde ett rikt liv. Under alla dessa år blev de presidenter och ministrar i landets regering. De infödda kallades the Country People.

18. TILLBAKA I LIBERIA 75

18. Tillbaka i Liberia Vi kom tillbaka och kände oss hemma, vi åkte från den svenska vintern och kom till detta varma, fuktiga och soliga klimat.

Vi blev välkomnade av våra vänner som utstrålade sådan värme och godhet. Hela kyrkan var full av folk som välkomnade oss på välkomstmötena som ordnades. De klappade i händerna och sjöng för fullt från hjärtat.

Vad vi hade saknat detta!

Det hade kommit många till kyrkan och funnit Jesus som sin frälsare.

Vi gladdes med dem.

Vi hade planerat att inte bo i lägenheten i kyrkan. Vi kände att vi behövde lite mer avstånd från kyrkan än att bo i samma byggnad.

Svenska Pingstmissionen ägde en tomt alldeles vid infarten av huvudstaden Monrovia. Det var en rätt stor tomt inhägnad av palmträd och tropiska växter. Missionärerna Manne och Mia som bott där förut, hade satt upp en stor amerikansk trailer, husvagn, och byggt ut med rum och altan så det såg ut som ett hus. Nu hade det stått tomt länge och behövdes en storrengöring och reparation eftersom termiterna invaderat det.

Vi kom dit samma kväll som vi kom till flygplatsen i Robertsfield. Vi trodde att vi bara kunde flytta in på en gång, men det var omöjligt.

En amerikansk missionärsfamilj bodde grannar i huset intill. De var från samma amerikanska pingstmission som de andra missionärerna vi samarbetat med förut. Sidney och Garnette Petersen tog emot oss på kvällen, vi fick flytta in i deras gästrum med ett pentry, så länge som vi gjorde färdigt vårt hus.

Efter någon vecka flyttade vi in i huset. Men det var alldeles för litet för oss så Ingvar och jag satt en kväll och ritade upp precis hur vi ville bygga till det efter behov. Här behövdes inget byggnadslov! Dagen efter tog Ingvar kontakt med en hel del arbetare och en som skulle stå för tillbygget tillsammans med Ingvar.

Under tiden tog jag kontakt med rektorn på ELWA skolan. Det blev bestämt att Caroline och Elisabeth skulle börja skolan där på en gång.

Caroline kände sig som hemma, hon hade ju gått en termin förut där.

Elisabeth som var nio år var förstås ängslig och spänd på hur hon skulle

ELWA Academy i Monrovia, där flickorna gick i skola.

76

18. TILLBAKA I LIBERIA

Charlotte tillsammans med skolkamrater.

klara av undervisningen på engelska, och att alla bara pratade engelska!

Jag var med henne första skoldagen, hon grät en stund men blev väl omhändertagen och från första dagen trivdes hon så bra.

Charlotte skulle fylla fem år och vi bestämde att hon skulle börja Kindergarten, förskolan, där till höstterminen.

Jag hade ingen svensk undervisning med dem under hela denna tid.

De gick i denna skola under fem-sex års tid tills vi kom tillbaka till Sverige!

När Caroline var 15 år gick hon sista året på internatskola i Elfenbenskusten för amerikanska missionärsbarn.

Arbetet i Philadelphia Church och alla stora behov omkring oss tog hela vår tid, men vi trivdes så bra hela familjen.

Vi blev goda vänner och grannar med Sid och Garnette som var betydligt äldre än vi. De hade varit i Liberia i många år på missionsstationen i Sinoe, Sid var nu deras businessagent i huvudstaden. De var med i vår kyrka där vi samarbetade, Garnette var en duktig ledare för kören som vi hade startat tidigare. De hade skandinavisk bakgrund och kunde tala lite svenska till glädje för Charlotte som ofta gick ner till deras hus med sina svenska böcker.

De uppskattade den svenska maten och fikastunder som jag bjöd på.

Och vi tyckte så mycket om att bli bjudna på frukost med amerikanska pannkakor, amerikansk sirap och bacon!

18. TILLBAKA I LIBERIA 77

Efter tre månader var tillbygget klart på huset. Vi hade köpt järngaller för att sätta upp för fönstren En säkerhetsåtgärd för att tjuvar inte skulle ta sig in!

Natten innan de skulle bli installerade hade vi besök av tjuvar som lätt tog sig in genom badrumsfönstret. Jag vaknade upp, tyckte att jag hört något ljud. Jag väckte Ingvar. Vi gick omkring i huset och såg att det var mycket av våra personliga saker som var borta. Vi kom in i badrummet och såg att fönstret var bara ett stort hål som gapade emot oss.

Fönstret hade blivit borttaget. Ingvar gick fram till fönstret och tittade ner på marken och fick se en man som var där. Han fick tag i håret på honom och sade på svenska: ”nu har jag dig allt din fuling!” Mannen tittade upp förskräckt och då fick vi se att det var vår vaktman Thomas.

Han hade upptäckt själv att det varit tjuvar där men alldeles försent. Han hade tydligen slumrat till och vår vakthund hade tjuvarna försett med en köttbit!

Vi var ju mycket tacksamma till Gud att vi inte kommit till skada. En polisman som tillhörde vår kyrka kom och gjorde vissa undersökningar.

Han sa att om vi vaknat hade nog tjuvarna bedövat oss och även skadat oss och våra barn.

Fönstergallren kom på plats samma dag!

Ingvar och jag tycker mycket om heminredning och att fixa och ordna med det vi har omkring oss. ”Man tager det man haver och gör det bästa av det” en slogan som jag ofta brukar säga! Ingvar har ”gröna fingrar” och fixade till en härlig trädgård omkring huset. Det var ju tacksamt eftersom det fanns så mycket av tropiska växter och blommor. Gräsmattan förblev alltid grön tack vare det fuktiga vädret.

Vårt hus i Paynesville.

78

18. TILLBAKA I LIBERIA

Vårt hus i Paynesville var en utbyggd amerikansk trailer, husvagn.

En blommande hibiskushäck med röda blommor och den lila och röda bouganvilla som täckte hela framsidan av huset. Det var så vackert!

På tomten hade vi också träd med apelsin, citron, banan och papaya.

En ”palaverhydda” fanns i trädgården som var omgiven av alla dessa underbara vackra palmer.

Vi trivdes bra och var en lycklig familj och upplevde att vi var i Guds vilja på denna plats och de uppgifter som vi hade i vår kallelses land.

Vi bodde cirka fem minuters bilväg till ELWA missionsstationen.

Barnens skola låg bara ett stenkast från havsstranden. Det var härligt för oss att åka dit och ta oss ett dopp i Atlantens salta vatten. Vi brukade göra det på lördags förmiddagarna och ta fika med oss. Våra svenska gäster som vi hade på besök tyckte det var underbart!

När vi kom hem hade vår ”housegirl” lagat en liberiansk countrychop med stark peppar och banan som vi åt i palaverhyddan!

Barnen hade en liberiansk skolkamrat som hade en privat bilchaufför som även hämtade våra barn vid vårt hus varje morgon och tillbaka på eftermiddagen. Det kändes så lyxigt men var så naturligt för familjen som vi lärde känna.

Vi klarade oss från många av de tropiska sjukdomarna, förutom malaria. Vi tog medicin profylax, förebyggande, varje vecka men ändå drabbades vi av det ibland.

Vi kunde få larver som sög sig in i huden som efter någon vecka utvecklades till levande maskar. Det var väldigt smärtsamt och ofta blev det infektioner av det. Kläder som hängde ute på torksträcket och även frottéhanddukar brukade dra till sig dessa larver. Därför var det nödvän-

18. TILLBAKA I LIBERIA 79

Trädgården var underbar.

digt att stryka allt med varmt strykjärn! Det var mycket som var annorlunda att leva i ett tropiskt land!

Kyrkan fylldes med folk och vi insåg att den behövdes byggas ut.

Vi hade fått löfte om att bygga ett nytt boningshus på tomten där vi bodde. Men vi var nöjda med det vi hade och med tillbygget som blev gjort. Vi ville hellre bygga ut kyrkan när vi såg behovet. Vi kontaktade Sverige.

De blev glada för segerrapporter att många hade blivit frälsta och döpta.

Sagt och gjort! Kyrkan byggdes ut och vi fick utrymme för många fler som skulle komma…

Vi hade invigning av den tillbyggda kyrkan som fylldes med folk. Det blev utbyggnad på båda sidor med 150 nya sittplatser och även en övervåning där vi planerade en bibelskola som snart skulle börja med många vetgiriga elever som längtade efter bibelundervisning.

Det var flera personer från olika länder som arbetade i Monrovia och de kom till vår kyrka. Flera fredskårister från Amerika började besöka våra gudstjänster. De lämnade sina liv till Jesus och ville döpas. Det var så inspirerande att höra dem vittna om att det de upplevat skulle de föra vidare till sina släktingar och vänner i Amerika.

Det var många ungdomar från grannländerna till Liberia som studerade på universitet i Monrovia. De hade hört talas om Philadelphia Church på 10:th Street. De kom och blev gripna och överlämnade sina liv till Jesus och lät döpa sig. När de skulle tillbaka till sina olika länder ville de föra evangeliet vidare. När vi var hemma i Sverige och hade ett

80

18. TILLBAKA I LIBERIA

Dopkandidater i Philadelphia Church. Jag spelar piano vid en annan dopförättning.

av våra missionsmöten fick vi ett profetiskt tilltal från Gud. Det innehöll bland annat, att från Philadelphia Church i Monrovia skulle evangeliet spridas till olika länder. Vi fick uppleva det! Varje gång vi hade dopförrättning döptes omkring 25 personer. Vår dotter Caroline hade döpts förra perioden innan vi åkte hem till Sverige.

Under denna tid ville Elisabeth döpas och det blev på juldagen då vi hade dop. Vi som föräldrar upplevde stor gripenhet när våra flickor beslutat sig för att följa Jesus och döptes tillsammans med våra liberianska vänner.

Vår granne Garnette och jag samlade en del kvinnor som bodde i Monrovia där deras män arbetade i olika företag. De kom från olika länder och var inte troende men väldigt intresserade. Vi hade bibelstudier och samtal om vår tro på Gud. Vi fick be till Gud för dem och en del kom till tro på Jesus.

Pastorerna i Philadelphia Church Tillsammans med de amerikanska missionärerna från ELWA och andra missioner så hade vi en Christian Womens Club.

Vi hade ett evangeliskt lunchmöte en gång i månaden på Dukor Hotel och då samlades många både svarta och vita kvinnor. Det var en fin gemenskap vi hade tillsammans.

Samarbetet med pastor Joel Lauroue och hans fru Loretta var vi så tacksamma för. De hade tre flickor som vi, det blev en fjärde flicka senare.

Gott samarbete.

18. TILLBAKA I LIBERIA 81

Nyfödda tvillingar.

Loretta var lärare, hon hade fått ett stipendium från Sverige för att utbilda sig. Det var ett stipendium från kvinnornas internationella bönedag till kvinnor i u-land. Vi arbetade tillsammans i både kamp och glädje i församlingen.

Loretta och jag fortsatte med bibelundervisning och vägledning för våra unga kvinnor.

Vi hade radiokontakt med missionärerna varje dag morgon och eftermiddag från de olika missionsstationerna i landet. Det var en trygghet för alla för att höra att allt var bra och få rapporter vad som hade hänt.

Ingvar var nu så kallad Field Chairman för missionen. Han ansvarade för missionen och det administrativa. Han var representant för missionen inför myndigheterna. Vi tog hand om alla nya missionärer och familjer som kom till Liberia. Det blev många besök på olika instanser och myndigheter för Ingvar. Vi hade också missionärskonferenser på olika platser.

Vår mission hade inte någon sjukvårdsklinik i Monrovia. Jag saknade de uppgifterna.

En dag blev jag tillfrågad från ELWA-sjukhuset om jag ville börja arbeta med deras Village Clinic. Jag blev glad för detta erbjudande att kunna få arbeta inom sjukvården igen, och upplevde att det ingick i Guds plan för mig.

Village Clinic innebar att vi åkte ut till olika delar av huvudstaden och satte upp en mottagning för dagen för sjuka patienter, mödravård och mammor med sina sjuka barn. Det var stora mottagningar med 100tals patienter. En stor jeep fylldes med all utrustning som vi behövde.

Det blev mycket arbete men meningsfullt att hjälpa alla dessa behövande.

82

18. TILLBAKA I LIBERIA

Arbetsgemenskapen var mycket god med de amerikanska sjuksköterskor och infödd personal som jag arbetade med.

Sjukdomen HIV och Aids hörde vi aldrig talas om under den tid vi var där. Det var efter några år, när vi kommit hem och jag börjat arbeta som barnmorska i Växjö, som det började höras från USA om denna sjukdom som sedan spreds i många länder. Afrika har drabbats hårt under många år. En stor tragedi med alla dessa barn som drabbades och blev föräldralösa. Även i Sverige har det varit en fruktad sjukdom. Nu finns det bättre mediciner för detta men smittan är densamma. Vetenskapen fortsätter att med nya möjligheter komma fram till bättre resultat.

Det är mycket tragiskt med alla som har drabbats av denna sjukdom.

19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS 83

19. Kort visit till Sverige Till Paris Vi hade varit i Liberia i ett och halvt år när vi fick ett meddelande att Ingvars systrar Ann-Margret och Carin skulle komma och besöka oss.

Vi blev väldigt glada hela familjen. Efter ett tag pratade vi i telefon med dem. På den tiden fanns det inga telefonledningar i Liberia så vi fick åka till telefonhuset och beställa samtal med Sverige. Eller åka till Svenska Ambassaden och ringa, för där hade de telefonkoppling.

Vi brukade ringa till farmor och mormor på julafton och på födelsedagar. När vi pratade med Ingvars systrar hade de ändrat sig, de skulle inte komma, men erbjöd oss att få deras respengar och komma hem till Sverige en sommarmånad. Det var ju en riktig överraskning för oss som familj.

Vi hade inte tänkt oss att åka hem efter tre år för en hemmaperiod, istället tänkte vi åka hem någon sommarmånad när barnen hade skollov så det skulle bli en längre period i Liberia denna gång, det var också i samråd med våra församlingar.

Det var juni månad och vi åkte hem till den svenska sommaren med all sin blomsterfägring. Vi var i Stockholm den första tiden tillsammans med min älskade mamma och min familj, samt alla våra vänner särskilt Maggan och Eric och deras barn som alltid ställde upp för oss på alla sätt.

Naturligtvis var vi på gudstjänst i Filadelfiakyrkan och de närliggande församlingarna.

Vi tog mamma med oss och bilade till Småland till farmor Viola och syskonen. Det var en glädje att få träffa alla. Mammas sommarstuga var nu såld. Hon var så glad att få följa med oss till Småland. Vi riktigt njöt av den fina sommaren och att få vara tillsammans.

Vi åkte tillbaka till Stockholm. Tiden gick fort och dagen kom när vi skulle säga farväl. Jag kramade om min mamma och det var ett tårfyllt avsked även för barnen att lämna sin mormor. Mamma var vid god hälsa och som vanligt alltid solig och glad. Jag fick en vemodig känsla! Skulle vi få se varandra igen…?

Från Arlanda gjorde vi ett stopp i Paris på några dagar.

Det var fantastiskt att utforska denna stad med allt vad den bjöd på.

Vi gjorde en heldag i Paris. Promenerade på paradgatan Champs Elysées med sina exklusiva affärer. Vi kom till Eiffeltornet och på ett café njöt vi av härligt nygräddade crêpes. Vidare till det berömda Louvren museet och såg där förstås Leonardo Da Vinci tavlan av den berömda MonaLisa.

Det var en upplevelserik dag.

84

19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS

Vi kom tillbaka till Monrovia och allt arbete som väntade på oss.

Flickorna trivdes bra i skolan, även Charlotte som nu skulle börja i första klass. Hon hade gått ett år på förskolan och talade bra engelska. Vi kände oss hemma. Många olika ljud välkomnade oss, det var särskilt en sorts duva som gömde sig bra, och som man aldrig såg, den hade ett speciellt läte både dag och natt som jag kände mig hemma med. När skymningen föll började alla dessa underbara syrsor låta som en symfoniorkester!

Vi hade fullt upp med alla våra olika uppgifter. Det var många som kom till vår kyrka och beslutade sig för att följa Jesus, många ungdomar som längtade efter undervisning och andlig vägledning.

Förutom klinikarbetet hade jag fått erbjudandet att få ha bibellektioner i de statliga skolorna i Monrovia, både High school och Elementary school. Det var underbara tillfällen att få möta dessa skolungdomar och få sprida evangeliet om Jesus som Frälsare. Efter lektionens slut blev jag omringad av ungdomar i 10-12 :e klassen i High school.

De var katoliker, muslimer, animister. De ville veta mer om Jesus som Frälsare.

Något år senare i Sverige efter vi avslutat vårt arbete i Liberia fick jag ett brev från en av de unga eleverna jag haft.

Han skrev och talade om att ett nytt ljus hade kommit in i hans inre och han hade börjat tro på Jesus som sin Frälsare, efter jag hade haft dessa bibellektioner. Han hade också kommit till Philadelphia Church.

Bibelundervisning i statliga High School Monrovia.

19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS 85

Familjekort 1978.

Jag blev glad och tacksam för detta!

Efter några veckor kom ett telegram från Sverige. Det var från min syster Barbro. Mamma hade plötsligt blivit dålig och var nu på sjukhuset.

Det var ju väldigt oroväckande och kändes svårt att vara långt ifrån.

Vi fick höra över telefon att hon drabbats av en allvarlig njursvikt och hon var mycket dålig.

Efter några månader fick hon hembud till himlen. Det kändes mycket svårt att aldrig mer få se min älskade mamma som betytt så mycket för mig. Sorgen och saknaden var stor.

Tacksamheten var stor till Gud som såg till att vi fick träffas och vara tillsammans under denna sommarmånad vi var hemma i Sverige och den sista månaden hon var vid god hälsa.

Jag är övertygad att Gud visste detta och förberedde allt detta för oss som familj.

Jag åkte ensam hem till Sverige till begravningen.

Maggan väntade på Arlanda sent på kvällen. Det var så skönt att se henne där, vi var som systrar och hon tyckte så mycket om min mamma.

Det kändes overkligt att dagen därpå på förmiddagen stå invid kistan och ta farväl av min älskade mamma. Jag var så tacksam att ha haft en bedjande mor! Jag visste att hon nu var i de himmelska boningarna där

86

19. KORT VISIT TILL SVERIGE TILL PARIS

också min far var. En dag ska vi få mötas där. Det är det eviga löftet vi fått av Jesus.

Efter några veckor åkte jag tillbaka till min familj som väntade på mig.

Jag var mycket tacksam till Gud att jag har en så fin familj en underbar make och så fina flickor. Vi visste att vi var i Guds vilja med våra liv.

20 BABY LINDA 87

20 Baby Linda Det knackade på dörren en tidig morgon.

Det var John som arbetade tillfälligt hos oss. Han talade om att hans fru hade dött på morgonen. Hon hade fött en liten flicka som levde, men själv hade hon avlidit av stora blödningar.

Efter att flickorna åkt till skolan klockan sju åkte vi till deras skjul.

Omgiven av gråtande kvinnor låg den döda kvinnan på golvet på en madrass. Jag tog den några timmar gamla nyfödda babyn i mina armar, virade om henne en barnfilt som jag hade med mig.

Pappan vädjade till oss att ta med babyn hem till oss så att vi kunde ta hand om henne. Han själv hade inte möjlighet till detta, han hade också en tvåårig son att ta hand om.

Jag frågade honom hur allt detta kunde hända. Några dagar innan hade han fått en summa dollar av mig. Han skulle, när det var dags att föda, åka till det närbelägna Katolska Sjukhuset. Han sa till mig att de hade varit på sjukhuset och barnet hade fötts där, men de fick inte vara kvar när mamman blivit dålig så de åkte hem med påföljd att hon dog hemma. Jag tvivlade på detta och sade att jag inte trodde på honom. Jag visste att de på sjukhuset aldrig skulle skicka hem mamman i detta tillstånd.

Jag förstod att John ljög för mig. Jag åkte till sjukhusets förlossningsklinik och pratade med personalen där. De visste med säkerhet att han inte varit där med sin fru, jag fick också se liggaren där alla patienter registrerades.

Jag såg också hur de klippte av naveln och förband den. Det första jag såg på Johns nakna baby var att naveln var ungefär tio cm lång och bara avklippt utan bandage. Så detta gjorde att jag förstod att han ljög.

När jag pratade med honom igen och talade om att jag visste att han inte talat sanning för mig så erkände han detta. Pengarna hade han gjort av med till något annat och därför skämdes han att kontakta mig för hjälp när det blev komplikationer. Hans fru var mycket äldre än han och själv var han bara en ung grabb. Vi tyckte synd om honom och han fortsatte att arbeta hos oss. Han behövde väl pengarna han arbetade för och även all mat och kläder han fick av oss.

Helt plötsligt fick vi en nyfödd baby att ta hand om! Jag hade förråd i mina tunnor från Sverige. Både nappflaskor och mjölkersättningar för spädbarn togs fram och små baby kläder. Det första jag gjorde var att klippa naveln och sedan ge babyn sitt första bad.

Charlottes dockvagn blev utmärkt att bädda ner den lilla babyn i!

Barnen kom hem från skolan. De visste ingenting. Jag sa att vi hade en överraskning. De fick leta sig fram och till sist gav de till ett tjut av glädje när de såg ner i dockvagnen och såg den sötaste lilla baby.

88

20 BABY LINDA

Babyn Linda och jag.

Våra flickor var så förtjusta i den lilla flickan och de gav henne namnet Linda. Vi behöll henne i sex månader. Jag och flickorna ville gärna adoptera henne. Ingvar var mer eftertänksam och tänkte på konsekvenserna hur det skulle kunna bli. Vi hade ju den svenska prästfamiljen i minne hur svårt de hade det när de adopterade sitt barn med all korruption som gäller i detta land. John ville gärna att vi skulle adoptera henne, men hur det skulle bli med hans släkt visste vi inte. Vi bad mycket till Gud för detta att Guds vilja skulle ske.

Det bästa vore ju naturligtvis om det fanns något liberianskt par som kunde adoptera henne. Jag bad särskilt för detta om Gud hade ett troende, kärleksfullt par som längtade efter ett barn.

Och det var precis vad som hände. Vi åkte upp till missionsstationen Foya till en konferens där och Linda var med oss. Under konferensdagarna med mycket folk samlat så var det en liberiansk kvinna som kom emot mig och tittade så kärleksfullt på Linda och ville hålla i henne. Jag tittade på dem och fick en tanke, så lika de var!

Det visade sig att den unga frun var gift med en av lärarna på missionens skola. De hade varit gifta rätt så länge och kunde inte få egna barn.

De riktigt längtade efter ett barn.

Det blev bestämt att lilla Linda skulle få sina föräldrar. Vi åkte tillbaka med Linda till Monrovia och där ordnades med alla papper och många stämplar, på olika myndigheter. Pastor Falla Bimba från Foya var

20 BABY LINDA 89

Linda och hennes föräldrar.

med och övervakade det tillsammans med John som skrev på papperen och var glad för de nya föräldrarna.

Efter ett halvår så fick vi krama Linda för sista gången…

Det blev ett tårfyllt farväl men vi var lyckliga att Gud hade ordnat allt så bra.

Med flyget från Monrovia till Voinjama hade Caroline som då var 15 år fått den stora uppgiften att åka med Linda och överlämna henne till sina nya föräldrar. Jag skulle ha åkt men blev sjuk så vi överlät detta till Caroline som var en duktig och mogen tonåring.

Hon åkte iväg med lilla Linda på armen och en väska som var fullpackad med alla babysaker. Hon skulle instruera den nya mamman

Flickorna tillsammans med Linda och några små pojkar.

90

20 BABY LINDA

om allting med som rörde Lindas skötsel. Hon gjorde allt detta med stort ansvar.

Vi träffade Linda med sina föräldrar vid flera tillfällen när vi kom upp till bushen. Det var en lycklig familj.

Många år senare efter vi hade åkt från Liberia och efter det 14-åriga krigets slut fick vi meddelande om att Linda hade avlidit i följderna efter det grymma kriget. Det kändes smärtsamt för oss. Hon var ett fadderbarn för oss.

21. AMERIKAS PRESIDENT PÅ BESÖK 91

21. Amerikas president på besök Det var feststämning i huvudstaden Monrovia.

Amerikas president Jimmy Carter med first Lady skulle komma på besök. Dagen var utlyst som en national Holiday. Folkmassorna stod i rader utmed vägen från flygplatsen Robertsfield till Monrovia och Presidentpalatset. President Tolbert hade beställt splitter nya amerikanska lyxbilar för att möta presidenten och hans följe.

Vi stod utmed huvudgatan Broad Street bara en tvärväg ner från vårt hus i Paynesville. Det var alldeles vid infarten till Monrovia.

Väntan blev lång men plötsligt hörde vi det höga ljudet av sirenerna som följdes av poliser som kom åkande med sina motorcyklar och där kom hela bilkolonnen av limousinerna med de celebra gästerna. Oh så fort det gick!

Alla vinkade och hurrade för fullt.

Efter paraden passerade bussar med särskilt inbjudna gäster. Folkträngseln var stor och det gällde att inte komma för långt ut på vägen.

Helt plötsligt tvärstannade en av bussarna. En olycka hade hänt alldeles invid där vi stod.

Det blev ett stort tumult, allting stannade upp. Jag rusade fram och fick se en pojke ligga skadad på vägen och såg att det var vår grannpojke, bussen hade träffat honom när han lutade sig fram på vägen. Han var son till en amerikansk familj med tre skolpojkar som bodde alldeles intill oss. Till min fasa såg jag att han var väldigt tilltygad. Mamman och jag åkte i bilen med honom till ELWA-sjukhuset som inte låg så långt därifrån. Han avled strax efter vi kom dit.

Vilken fruktansvärd sorg som drabbade denna familj.

Det var verkligen ett sorgligt minne som alltid förknippas av denna stora dag i Liberia. Familjen fick hjälp av amerikanska ambassaden att åka hem till Amerika så fort som möjligt. Vi fick höra senare att president Carter och hans fru var på J.F. Kennedy Airport New York och tog emot familjen och kistan med den avlidne pojken när de kom hem till Amerika. Presidentparet ville visa sin vördnad och sitt deltagande.

Under den här tiden kom flera nya missionärsfamiljer till Liberia. De skulle till de olika missionsstationerna i landet. Ofta kom de nattetid med flyget till Robertsfield där Ingvar var och mötte upp. Våra barn skulle sova men de var så nyfikna att få se den nya familjen komma med sina barn! Jag hade alltid en kall isdryck färdig med en nybakad kaka för att välkomna dem! Det var uppskattat! Sedan satt vi länge och bara pratade med varandra om allt det nya som skulle hända dem i detta tropiska missionsland.

92

21. AMERIKAS PRESIDENT PÅ BESÖK

Det var flera svenskar som kom på besök till Liberia av olika anledningar. Det var roligt att få lite nyheter från Sverige. De deltog i vår kyrka och Ingvar brukade ta med dem på en tur i staden eller utanför i djungeln. Även pastorer från Sverige och missionärer från andra länder kom till oss. Det var alltid en frisk fläkt att få dessa besök.

Oftast blev vi utbjudna på restaurang i Monrovia och det kändes ju väldigt lyxigt för oss!

Vi hade många nya besökare som kom till Philadelphia Church. Ibland kom presidentens dotter till våra gudstjänster och det var en glädje för oss. President Tolbert var baptist och även generalsekreterare för Internationella Baptistsamfundet. Många Liberianer blev baptister sedan han blev president, i synnerhet politiker. Han hade blivit president några år innan vi kom dit.

Före honom hette presidenten Tubman och han var metodist. Och då var det många som blev metodister!

Det var många som bekände sig som kristna men samtidigt var bundna i fruktan till tron på andemakter.

Det var därför vi kände oss kallade att vara missionärer i detta land att få förkunna om Jesus som Frälsare och befriare från denna fruktan som så många var bundna i.

När det var politiska val, var det många under denna speciella tid innan valet som var skrämda. Våra unga flickor som var med i vår kyrka vågade inte efter kvällsmötena eller från kvällsskolan åka hem med taxi som var det vanligaste att åka med.

Det var nämligen så att dessa män som valdes behövde en liten del av ett människooffer. Det var deras ”power” kraft för att lyckas.

Taxichaufförer var betalda för att kidnappa flickorna, som försvann och dödades för detta ändamål. Det var fruktansvärt. Vi hörde talas om att en av de högt uppsatta personerna alltid hade en liten stav i handen.

Denna var hans ”power” kraft och den innehöll en del av hans egen dotter.

Det var lördag eftermiddag. Vi hade gäster på middag. Det var våra grannar Sid och Garnette med deras son och familj från Amerika.

Vi väntade på Ingvar som skulle komma hem från staden. Det dröjde och dröjde, till slut började vi att äta. Vi hade ätit färdigt och satt och pratade. Jag började undra varför han aldrig kom. Det hördes en bil stanna utanför och någon av flickorna gick ut och kom sedan tillbaka för att hämta mig.

Jag gick ut på gårdsplanen och fick se att en polisbil stod där. I den satt en polis. Ur bilen kom Ingvar gående emot mig. Han stapplade fram och var alldeles kritvit och blodig i ansiktet.

21. AMERIKAS PRESIDENT PÅ BESÖK 93

Jag sprang fram och fylldes av skräck och frågade vad som hänt. Polisen berättade att de funnit Ingvar instuvad i en hopknycklad bil på den trafikerade gatan nedanför oss. Det var bara ett under att han levde sade polisen. En taxi hade i hög fart åkt upp från en liten tvärgata och kört upp på huvudgatan och en lastbil kom i hög fart och tvärbromsade och fick sladd på bilen och Ingvar som kom körande kom under lastbilens flak.

Jag följde med till sjukhuset i polisbilen för det var angeläget att Ingvar blev undersökt sade polisen innan han for i väg. Ingvar var förstås chockad och fick sys ihop både i ansiktet och i huvudet. Men tack och lov till Gud att han var oskadd för övrigt och inte fick några men av det.

Våra grannar åkte ned och fick se en anskrämlig syn utav bilen som aldrig gick att använda mer. Vi hörde att flera som sett bilen stå där hade sagt att den bilföraren levde nog inte! Vi tackade Gud för ett underbart beskydd och med änglavakt.

En tid efter detta skulle Ingvar åka upp till en plats i djungeln i närheten av en diamantgruva. En evangelist som arbetade där hade skickat ett meddelande med önskan om att Ingvar skulle komma till denna plats för att ha möten och dop. Han skulle vara där över en helg och övernatta.

Han åkte taxi som var överfull med passagerare och höns. Han satt bredvid föraren. De kom utanför staden och ut på den svårhanterliga landsvägen med alla sina förrädiska gropar och överraskande moment.

Det gick fort undan och chauffören körde fortare och fortare trots allas protester. Kvinnorna bak i bilen ropade högljutt till honom men han bara flinade och körde på. Han lyssnade inte heller på Ingvar som försökte tala honom tillrätta.

Rätt som det var vinglade bilen till och han kom över en grusbuktning mitt på vägen. Med den höga farten kom han på den andra sidan av vägen och kom rakt ut på fältet och gjorde en kullerbytta med bilen som välte och rullade runt en gång, två gånger och för den tredje gången!

Ingvar berättar att han för varje gång den rullade runt så tänkte han jag lever fortfarande, jag lever fortfarande, jag lever fortfarande! Så stannade den illa tilltygade bilen helt plötsligt och alla försökte ta sig ur den.

Alla var chockade. Ingvar förvissade sig om att alla klarat sig. Han såg att chaufförens halmhatt satt klämd i dörren. Ingvar tänkte det kunde lika väl varit hans huvud…

Kvinnorna kröp ut oskadda och de sa till Ingvar: ”det var din Gud som hjälpte oss!”

94

22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER

22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER 95

22. Statskupp och svåra tider Liberia hade alltid varit republik med olika presidenter under sin 134-åriga historia. Landet hade under alla dessa år inte upplevt någon statskupp, förutom olika stamkrig.

Därför kom det så överraskande den där lördagsmorgonen när vi tidigt vaknade upp av skottlossningar. Charlotte blev skrämd och kom in till oss och undrade vad det var som hände. Vi sa att vi trodde det var skjutövningar.

Det skulle bli hennes födelsedagskalas senare på dagen då hennes skolkamrater skulle komma. Hon hade fyllt åtta år någon dag innan.

Men under natten den 14 april 1980 hade det blivit statskupp en militärkupp då militären tog över. De hade stormat presidentpalatset och mördat presidenten och tillfångatagit alla ministrar, som senare blev hängda.

Det var en otäck upplevelse för oss, vi blev isolerade i flera dagar, det var utegångsförbud. Vi visste inte vad som skulle hända med oss som vita och missionärer.

Vi hade förutom våra egna barn ytterligare två missionärsbarn och en kvinnlig missionär hemma hos oss när det hände. Vi satt instängda i huset men efter några dagar vågade vi oss ut för att fika i vår palaverhydda som vi hade i trädgården.

Vi satt där i lugn och ro när plötsligt en jeep med beväpnade militärer dök upp och stannade utanför vårt staket. De skrålade högljutt, var berusade av både alkohol och makt.

Plötsligt riktade en av militärerna ett gevär mot oss. Jag hade aldrig varit så rädd som jag var då. Jag trodde att vår sista stund var kommen.

Vi höll andan, då såg vi att han lyfte geväret i luften och sköt ett skott.

Vi gick tyst i en rad in i huset och sjönk ner chockade.

Vi kände Guds beskydd över oss.

Ingvar läste Psalm 91 ”Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.”

Jeepen var kvar och vi såg i fönstret att militären undersökte grannens hus. Våra grannar hade kommit till oss på morgonen och talat om att de måste fly. Mannens far var justitieministern som blivit fängslad och nu var de ute efter familjemedlemmar. Grannen själv var jurist.

Hans fru hade börjat komma till vår kyrka så jag hade lärt känna henne.

Det kom flera missionärer till oss så vi blev många i hushållet.

Efter ett tag lade militärerna beslag på grannens hus och flyttade in med sina flickvänner. Det blev ett väldigt oväsen med berusade militärer sent på kvällarna och nätterna.

Vi blev störda av dem och en kväll frågade jag Ingvar om han ville gå dit och prata med dem. Det var ju naivt av mig men Ingvar är ju aldrig

96

22. STATSKUPP OCH SVÅRA TIDER

rädd så han gjorde det! Jag stod bakom fönstergardinen och fick se hur arg militären blev och hotade honom med geväret, jag hörde skottet och blev livrädd men han lyfte geväret mot skyn och smällde av så det dånade. Ingvar kom tryggt tillbaka.

Dagen efter fick jag en ingivelse som jag tror kom ovanifrån.

Jag bakade en stor kaka med glasyr på och gick över till huset. Soldaterna var inte hemma dagtid men jag visste att flickorna var gömda i huset. Jag knackade på och överlämnade kakan. De blev så glada och tacksamma.

Samma kväll kom en av soldaterna över till oss, beväpnad förstås. De ville särskilt tacka och sa att de ville bli våra vänner och lovade att beskydda oss. Därefter på kvällarna kom en del av soldaterna och ville samtala med Ingvar och ville att han skulle bli deras själavårdare. Jag blev god vän med flickorna.

Det blev resultatet av en kaka som Gud använde att förändra en besvärlig och farlig situation!

Vi fick höra på radion när den nye presidenten talade, han hade själv utsett sig till president. Han talade om att alla vita och missionärer fick stanna kvar i landet för de behövde vår fortsatta hjälp med skolor och sjukvård som missionsarbetet innebar, det innefattade också kyrkor och församlingar som missionen drev.

Efter en tid tog de bort utegångsförbudet. Vi kunde ha våra gudstjänster och samlingar i kyrkan som fylldes av människor som längtade efter Gud. Människor strömmade dit för hjälp och förbön. Det var en riktig besökelsetid.

Under den här tiden när allt detta hände fick jag missfall, jag kände att barnet dog inom mig, jag åkte till ELWA-sjukhuset. På lördagsmorgonen skulle de göra ett operativt ingrepp. Jag blev troligen nedsövd alldeles för djupt så de hade svårt att väcka upp mig efter ingreppet.

Jag själv upplevde vad man kallar för nära döden upplevelse. Jag hörde alla röster omkring mig och även från en radio som var på långt avstånd då jag hörde den nya presidenten tala! Men själv kunde jag inte kommunicera, jag var som förlamad. Jag kunde inte röra ögonen. De tog i mig och skakade mig och ropade mitt namn gång på gång. Det var ingen respons från mig. Jag upplevde att jag hade lämnat kroppen och var i luften svävande ovanför allt och alla. Jag ”såg” ner på allt och hörde allt.

Efter en lång tid vaknade jag upp när de ropade mitt namn. Jag kände igen doktorn som stod där och såg orolig ut. Jag började prata och frågade var jag var! Den spända stämningen som varit började att lätta och alla såg glada ut!

Senare talade doktorn om för mig att han blev mycket förvånad att jag inte började tala svenska, på mitt eget modersmål, när jag vaknade upp utan pratade på engelska! Jag var djupt tacksam till Gud att jag fick livet tillbaka!

23. FÖRSAMLINGSBILDANDE OCH FÖRFÖLJELSE 97

23. Församlingsbildande och förföljelse Det var en omtumlande tid som följde. Vi upplevde en tid av förföljelse mot oss som missionärer och mission.

Det var en handfull personer som tidigare varit medlemmar i en annan församling uppåt landet, som ville åt allt vad missionen hade av värde. Laglöshet och korruption var det som gällde i landet, efterdyningar av statskuppen. De som förföljde oss utnyttjade situationen.

Vi hade planerat församlingsbildande den 20 april. Inbjudningar hade gått ut till församlingarna i landet och pastorerna och missionärerna.

Ingvar hade tidigare frågat Gissigruppen, som hade möten i kyrkan, om de också ville tillhöra församlingen som skulle bildas. Men de ville inte det.

Det var flera representanter från våra församlingar i Sverige som hade tänkt komma. Men så blev det inte! På grund av statskuppen var flyget stängt och det var utegångsförbud. Allt var kaos.

Det beslutades att bilda den nya församlingen söndagen den 11 maj.

Vi förstod att mycket kunde hända och att denna grupp kunde göra vad som helst emot oss. På lördagen kom två män till oss för att försöka stoppa församlingsbildandet. De hade utsetts av några som var ledare för denna grupp som arbetade emot oss, en av ledarna han var äldste i en av församlingarna i landet. Han förde ett dubbelliv och arbetade mot Gud själv. När han var i Monrovia var han med i den gruppen som förföljde oss. Vi blev väldigt ledsna för detta.

Vi hade flera som kom till oss under denna dag, en evangelist som hade känt att han skulle åka till oss och be för oss. Likaså kom en av våra missionärer och bad tillsammans med oss. Det styrkte oss och vi kände att detta var det rätta tillfället att församlingen skulle bildas.

Vi hade planerat att vi skulle ha ett möte på lördagskvällen i kyrkan innan vi bildade församlingen på söndagen.

Alla var samlade i kyrkan på lördagskvällen. Vi kände starkt Guds närvaro. Vi bad för församlingsbildandet som skulle äga rum dagen efter.

Det var bön och lovsång till Gud och vi firade Herrens Heliga Nattvard.

Det var Ingvar som ledde mötet och helt plötsligt sa han: ”Jag känner starkt att vi ska bilda församlingen i denna stund istället för i morgon.” Han talade inte om vad vi varit med om tidigare under dagen. Vi kände alla ett allvar i detta.

Det blev en ceremoni med avskiljning av pastor Joel Lourore som församlingens föreståndare och pastor och de två äldste Luis Lawrence och Natt Friday. Mycket fina män som hade Guds utrustning för detta ämbete.

98

23. FÖRSAMLINGSBILDANDE OCH FÖRFÖLJELSE

Det blev en helig stund inför Guds närvaro. Ingvar blev utsedd som församlingens honorary pastor, hederspastor.

Vi bildade en ring runt den stora kyrkan och alla höll varandra i händerna. Medan vi bad och var inför Guds ansikte så kom ett starkt och tydligt profetiskt budskap. Det var Herren som talade till oss om att det vi hade gjort nu och bildat församlingen var helt i överensstämmelse med Hans vilja och att Han skulle vara med oss i församlingen och Hans välsignelse skulle vara över oss.”

Det var en mäktig stund. Församlingen bildades den 10 maj 1980.

Söndagen kom och vi åkte till kyrkan som fylldes med folk. Vi kände att något var i görningen. Utan för kyrkan delades det ut lappar av dessa män som var emot oss, till den grupp som de hade omkring sig.

Dessa män satt på första raden i kyrkan.

Gudstjänsten började med en unison sång och bön om Guds välsignelse. Kören sjöng, kyrkan var mer än fullsatt. Ingvar ledde mötet och helt plötsligt kom dessa män fram och ställde sig på var sin sida om Ingvar. Fram kom också en beväpnad militär och ställde sig där. Det såg hotfullt ut.

Så började en av dem att ta över och försökte att tysta ner Ingvar.

Han sade att de skulle hindra att församlingen skulle bildas för nu skulle de ta över allt både församlingen, kyrkan och missionen och de hade minsann hjälp av militären som stod och skramlade med sitt vapen.

Ingvar avbröt honom och sade som det var, att församlingen är redan bildad och både pastor och äldste avskiljdes och installerades i går kväll, så nu kan ni gå ner att sätta er.

Det blev tumult och de började skrika och hota att de skulle upplösa församlingsbildandet med militärens hjälp som började rycka i Ingvars arm och skulle ta honom därifrån till militärens högkvarter om det inte blev som de sade. Ingvar blev stark som ett lejon och sa med myndig röst att: ”nu får ni gå ner och sätta er” och vände sig också till militären som lunkade ner. ”Ni kan inte upplösa det som är gjort inför Gud den Allsmäktige och nu sjunger vi en sång och sedan predikar pastor Lourore.”

Vi kände att Guds Ande fick övertaget över hela gudstjänsten.

Vi upplevde starkt bibelordet ” Dödsrikets portar ska aldrig få makt över Guds församling”, Matt.16: 18.

Det bibelordet fick vi många gånger verkligen uppleva under den kommande tiden. Vi fick se det program som var skrivet för att förhindra och förstöra församlingsbildandet. Men de kom försent! Församlingen var redan bildad på lördagskvällen enligt Guds vilja. Vi var alla tacksamma för Guds hjälp och omsorg. Även den nybildade församlingen blev föremål för förföljelse.

Samtidigt fick vi vara med om en väckelse i församlingen.

Våra ungdomar förstod att när Gud verkade var själafienden där för att förstöra.

24. TILL SVERIGE VIA LONDON 99

24. Till Sverige via London I överenskommelse med våra församlingar i Sverige förlängde vi vår period i Liberia till fem år i stället för tre år.

Vi skulle då få åka hem till Sverige ett par månader under sommaren 1980 när barnen hade skollov. Sedan räknade vi med att åka ut för ett år till och göra det sista året innan vi avslutade vår sista period.

Innan vi åkte hem skulle vi ha en missionärskonferens upp i landet i Foya Kamara.

Vi hade varit på internradion på morgonen och meddelat att vi kommer med flyget som missionspiloten George Cool skulle ta oss med till Foya. George och Billy Cool var Sinoe missionärer som nu bodde i Monrovia i närheten där vi bodde i Paynesville. Det var ett 4-sitsigt flygplan och George var en mycket erfaren pilot. Han hade aldrig flugit till Foya så det var första gången. Det skulle ta en timma att komma dit.

Vi stuvade in oss som familj. Ingvar satt bredvid piloten och Caroline och jag platserna bakom. Elisabeth och Charlotte satt på golvet bak i planet.

Vi hade åkt närmare en timme och George kunde inte få in riktningen till Foya. Vi åkte över den djupa djungeln och kretsade runt omkring länge, innan vi såg något som liknade vägar, hus och hyddor. Vi flög in i detta område och trodde att vi snart var framme men det visade sig att vi var i f.d. Franska Guinea grannlandet som nu var diktaturland där vi visste att vi inte var tillåtna att flyga över. Om någon sett oss kunde vi ha blivit nedskjutna enligt vad George berättade för oss. Det började kännas obehagligt att irra omkring i luften. Det hade gått flera timmar och Ingvar frågade hur länge bensinen skull räcka. Den var nu på upphällningen och skulle räcka för att ta oss tillbaka till Monrovia. George kunde ställa in Monrovia och nu var vi på hemväg. Flickorna bak började må illa och kräktes. Jag började undra om vi någonsin skulle komma tillbaka till Monrovia! Efter en lång tid kom vi så tillbaka och det var precis så det räckte med bensinen. Vi kände oss mörbultade av spänning och rädsla.

När vi landat och kom ut frågade George om vi vågade åka med honom igen! Jag sa att jag nog inte skulle vilja vara med om en sådan tur igen, men sade i nästa andetag att vi var nog tvungna att åka med honom om en vecka igen för att återkomma till missionärskonferensen som inte blev av denna gång.

Missionärerna hade väntat på oss hela dagen och började bli oroliga.

När vi kom hem tog vi kontakt med dem över radion. Det bestämdes att vi skulle dit om en vecka igen.

Så satt vi i planet igen och George fick in kursen mot Foya på en gång så en timme senare var vi framme lyckligt och väl. Vi var där hela dagen. Senare fram mot kvällen när det mörknat, kom vi in i ett fruk-

100

24. TILL SVERIGE VIA LONDON

tansvärt tropiskt oväder. Åskan dånade och blixtarna klöv himlen i olika delar och ibland åkte vi rakt igenom blixtarna, Det var ofarligt enligt George men fruktansvärt skräckfyllt. Vi trodde nog att vår sista stund var inne. Men vi klarade oss undan. Vi tackade Gud att vi var hemma igen…

Många år senare när vi var hemma i Sverige så läste vi i tidningen Dagen om en missionspilot som störtat ner i djupa djungeln med planet och dessutom två unga grabbar som var ute som praktikanter ett par månader i Liberia. Det var George Cool som omkommit på en resa till Foya från Monrovia. De kom aldrig tillbaka de fann dem i den djupa djungeln. Det hade varit svårt att hitta dem. Vi riktigt ryste när vi läste om det i tidningen. Det var samma flygtur som vår familj gjort några år tidigare. Det kunde likaväl ha drabbat oss!

Vi kände en stor tacksamhet till Gud att vi var i livet. Vi kände djupt för Billy som blivit änka, under så tragiska förhållanden.

Det var nu i slutet av maj månad. Vi hade blivit god vän med en missionär från England inom WEC Missionen, Worldwide Evangelization Crusade. Vi talade om att vi tänkte göra ett stopp i London på hemvägen till Sverige. Då talade han så varmt om WEC Missionens högkvarter en bit utanför London där de hade Bible College och gästhus. Han skulle gärna kontakta dem så vi fick bo på gästhemmet under tiden vi var i London.

Vi kom till London Heathrow flygplats och tog en taxi till WEC Missionen där vi blev välkomnade och omhändertagna. Vi upplevde många minnen i London, där Ingvar och jag träffades och även från tiden när vi bodde där i fyra månader på Elim Bible College.

Efter alla dramatiska händelser vi varit med om, var det skönt att få koppla av ett tag i London innan vi kom hem till Sverige.

När vi skulle betala för en veckas uppehåll för hela familjen så ville de absolut inte ta något betalt av oss. ”Ni är missionärer så det bjuder vi på” fick vi till svar. Vi tackade och önskade dem alla där på WEC Missionen Guds rika välsignelser.

Vi kom hem och fick uppleva den svenska vackra sommaren.

Jag upplevde en oerhörd saknad och tomhet efter min mamma som nu var hemma hos Herren.

Vi var både på Nyhemsveckan och för första gången på Lapplandsveckan. Vi hade också några dagar gästat Liberiamissionärerna David och Solveig von Ahn och deras barn som bodde i Arjeplog. Det var så roligt att träffa dem igen.

Under den här tiden hade det kommit ett hundratal brev till pastorer och olika församlingar i Sverige från den här gruppen som förföljde oss i Liberia. Brevet innehöll grova anklagelser mot Ingvar, som ju var missionens representant, för förskingring av pengar och splittring. Det var en

24. TILL SVERIGE VIA LONDON 101

skrivelse av dessa män som skrev en fejkad underskrift från alla pingstförsamlingar i Liberia. Vi förstod vilken källa dessa adresser till Sverige kom ifrån.

Jag blev förtvivlad och vår äldsta dotter Caroline grät när hon hade läst dessa anklagelser om sin pappa. Jag trodde att alla skulle titta snett på oss och tro på dessa brev! Ingvar var lugn, som vanligt!

Vi besökte våra underhållande församlingar och flera var oroliga och vädjade till oss att inte åka tillbaka igen för de förstod att det skulle vara stor fara för oss. Men vi var övertygade att vi skulle åka tillbaka och göra det sista året och avsluta vårt uppdrag vi fått av Herren.

Från ansvariga missionssekreteraren i Stockholm och pastorer för Liberiamissionen i Sverige skickades brev till dessa män i Liberia. De skrev och tog Ingvar i försvar och bedyrade deras stora förtroende för honom i missionstjänsten i Liberia.

Vi hade bokat biljetterna.

Några dagar innan vi skulle resa fick vi ett brev från Agnes Mülich, en missionär som varit många år i Liberia och nu var gammal. Vi hade inte haft någon kontakt med henne.

Hon skrev att hon känt så tydligt att Gud manat henne att be för vår familj. Under tiden som hon var i bön fick hon se en stor änglaskara som följde med oss på resan och var med oss därute som beskydd.

Det var fantastiskt att uppleva detta att Gud hade en sådan omsorg om oss. Våra barn tyckte ju att det var ”häftigt” att änglar skulle följa med oss!

Under resan och på de stora flygplatserna när vi stod i kö med många resenärer omkring oss såg vi på varandra och nickade, ja, de syns inte men de är med oss!

Det var en obeskrivlig känsla!

Vi kom tillbaka och kände att vi hade änglabeskydd. Vid flera tillfällen hade vi påtagligt skydd av änglarna i synnerhet Ingvar som var ansvarig för missionen och var i skottgluggen. Hans liv var i fara vid flera tillfällen. Men änglarna var där.

102

25. SISTA ÅRET I LIBERIA

25. SISTA ÅRET I LIBERIA 103

25. Sista året i Liberia Vi blev varmt välkomnade tillbaka i Philadelphia Church.

Liberianer har en sådan utstrålning av värme och kärlek. Vi kände oss hemma.

I gudstjänsten, där de välkomnade oss och kören sjöng så vackert med en sådan inlevelse, framförde vi hälsningar från Sverige och jag talade om brevet vi fått med den himmelska hälsningen om den stora änglaskaran som var med oss på resan och även skulle vara med oss här i Liberia som skydd från himlen. Det blev ett stort jubel och lovprisning till Herren. Sedan predikade Ingvar och vi kände att Guds Ande var över oss och denna Guds församling.

Då visste vi inte vad vi senare skulle få uppleva av svårigheter…

Barnen började ett nytt skolår på ELWA-missionens skola igen förutom Caroline som nu skulle börja nionde klassen på en Boarding school, internat skola på Elfenbenskusten, Ivory Coust. Grannland till Liberia. Så Caroline och alla hennes klasskamrater fick flytta dit. Det var samma amerikanska mission som drev denna skola för missionärsbarn.

Det var väldigt spännande för 15-åriga Caroline!

Det bestämdes att missionärerna Bernt och Britta Einarssons dotter Marie som var lika gammal som Caroline skulle följa med och gå skolan där ett år.

Deras andra dotter Susanne som var lika gammal som vår Elisabeth 13 år skulle då få bo hos oss och gå i samma klass som Elisabeth på ELWA-skolan.

Einarssons arbetade på missionsstationen Voinjama upp i landet. Vår familj hemma bestod i alla fall av tre flickor ett år framöver!

Caroline trivdes bra på skolan och skrev ofta brev till oss. Telefoner saknades i denna tid! Under jul- och påskloven kom de hem förstås.

Vi bilade över och hälsade på en gång under denna tid. Det var långt att köra över Nimba bergen och jobbiga gränskontroller som tog tid att komma igenom. Missionen och skolan låg mycket vackert i den lilla staden Boakee. Ett fransktalande land då det varit ett franskt kolonialland.

Det var roligt att hälsa på några dagar. Vi bodde i ett trevligt gästhus.

Församlingen växte, många kom till tro och döptes. Det var många ungdomar att hjälpa och stötta på olika sätt. Vi älskade vårt arbete ibland dem.

Pastor Lourore och äldstebröderna Luis och Natt med familjer var så fina och duktiga. Loretta och jag fortsatte med undervisning och vägledning för de unga kvinnorna. Amerikanska missionärerna Sid och Garnette, våra närmaste grannar var en glädje för oss och vårt samarbete.

104

25. SISTA ÅRET I LIBERIA

Jag arbetade fortfarande flera dagar i veckan med sjukvårdskliniken som vi satte upp på olika platser omkring Monrovia med mödravård och barnavård. Vi hade stora mottagningar med 100-tals sjuka och gravida som mässling, malaria och uttorkning och de olika sorters tropiska sjukdomar.

En svensk missioBröllop. Ingvar viger brudparet. närsfamilj Anita och Charlotte är brudtärna.

Hans Johansson arbetade på ELWA Missionen och bodde där. Hans arbetade med radiosändningar. Anita var sjuksköterska och vi arbetade ibland tillsammans med dessa mottagningar. Deras dotter Ingela och Charlotte var klasskamrater.

De bodde alldeles vid stranden av Atlanten, där vi brukade vara och bada. Det var roligt att ha en svensk familj så nära och umgås med och prata svenska. eftersom vi var de enda svenska missionärerna från vår mission som bodde i Monrovia.

Undervisningen med bibelklasser i de statliga skolorna i Monrovia var en glädje för mig med denna kontakt med så många olika ungdomar.

En del kom till vår kyrka och kom till tro.

Svårigheterna med dessa män som förföljt oss fortsatte. Den grupp som de fått omkring sig uppehöll sig i kyrkan och fortsatte med sina samlingar i kyrksalen. Vi kunde inte ha söndagsskola klockan 10 för vuxna och inte börja med gudstjänsten på en halvtimme efter klockan 11.

Så fortsatte det söndag efter söndag. Klockan blev över 12 och alla stod tålmodigt och väntade tills vi kunde börja gudstjänsten. Det var ingenting vi kunde göra. Hjälp av polisen kunde man tycka att vi skulle få, men de var så korrupta och betalda av dessa män.

De hade nu lagt beslag på den privata lägenheten där vi bodde förut.

Kyrkans piano hade de burit upp till denna lägenhet som nu beboddes av några av dem. Det gick månad efter månad, vi kände att vi hade änglabeskydd. Vid flera tillfällen hade vi påtagligt skydd av änglarna i synnerhet Ingvar som var i skottgluggen. Hans liv var i fara vid flera tillfällen. Men änglarna var där.

25. SISTA ÅRET I LIBERIA 105

Det var december månad, snart jul.

En dag när jag var ensam hemma kom plötsligt en sådan påtaglig oroskänsla över mig. Jag tog tag i min bibel och kände att jag måste vara inför Herren. Jag böjde mina knän, öppnade den engelska bibeln och fick ögonen direkt på Psalm 31 vers 13: ”I hear many enemies whispering, terror is allround me. They are making plans against me, plotting to kill me.” Jag viskade förskräckt ”Jesus, Jesus vad är detta?” Så fortsatte jag att läsa ”But my trust is in you, O LORD you are my God. I am always in your care, save me from my enemies from those who persecute me. Look on your servant with kindness save me in your constant love. I call to you, LORD.” Sv. Övers. ”Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll de gaddar sig samman och smider planer mot mitt liv. Men jag förtröstar på dig Herre, jag säger: Du är min Gud i din hand ligger mina dagar, rädda mig ur mina fienders hand, från dem som förföljer mig. Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjänare i din godhet!”

Det kom ett otroligt lugn över mig och jag kände att jag var beskyddad av Gud vad som än skulle hända.

Jag återgick till mina sysslor. Efter någon timma knackade det på ytterdörren. Det var en av evangelisterna som stod i dörröppningen Han var en av dem som anslutit sig till denna motståndsgrupp. Han överräckte en stor bunt med papper i ett kuvert. Han sa ingenting bara småflinade åt mig och försvann fort i väg.

Jag sjönk ner på en stol och öppnade kuvertet och började läsa. Det innehöll en stämning från Justitiedepartementet!

Det var till Ingvar Henningsson Field Chairman of the Swedish Free Pentecostal Mission.

Han skulle infinna sig på Justitiedepartementet på förhör i början av januari 1981. Det var grova anklagelser mot honom och de krävde att han skulle lämna landet. Det var underskrivet av dessa män.

Jag var så tacksam till Gud att han förberett mig på detta sätt. Jag var helt trygg i hans hand. När Ingvar kom hem och fick del av allt detta tackade vi Gud för hälsningen från Hans eget ord. Vi var burna av Gud. Det första förhöret hos justitieministern blev uppskjutet någon vecka av någon anledning!

En dag under slutet av denna vecka kunde vi läsa i Monrovias nyhetstidning, en stor artikel på första sidan om en stor förskingring av pengar. Han som begått detta brott var ingen mindre än mannen som förföljde Ingvar och låg bakom allt detta. Nu var han avslöjad!

Ingvar kom till förhöret och hade stoppat tidningen i fickan. En stor del av gruppen var med utom ledaren som nu satt i fängelse.

Justitieministern, en ung oerfaren militär som kommit upp sig till denna post efter militär kuppen, började ta fram alla anklagelser mot Ingvar och då visade Ingvar den färska tidningen och frågade om det inte var samma man som stod som ledare för alla dessa anklagelser mot honom. Justitieministern blev svarslös, och förhöret uteblev

106

25. SISTA ÅRET I LIBERIA

De gav sig inte, gruppen som förföljde oss. Målet var att ta över hela Svenska Missionen. Det blev mer förhör.

Det följde en svår tid för oss. Jag grät och grät och upplevde att jag var i Tåredalen.

Psalm 84: ”Saliga är de människor som i Dig har sin starkhet. De vilkas håg står till dina vägar. När de vandra genom tåredalen göra de dem rik på källor. De går från kraft till kraft så träda de inför Gud på Sion.” Äldre övers.

När barnen kom från skolan så försökte jag att vara som vanligt.

Glädjen var att vi upplevde väckelse i församlingen.

Det hände ibland på kvällen att en gul taxi stannade till hos oss och ut klev flera av våra ungdomar som ville be till Gud för oss. De la händerna på oss och bad innerligt. De frambar profetiska budskap från Herren om uppmuntran och hjälp.

Märkliga händelser inträffade under denna svåra tid.

Joseph var en man som brukade vara med på gudstjänsterna klockan 08 på söndagsmornarna när Ingvar predikade.

Han var en trevlig man och Ingvar tyckte mycket om honom. Han hade en tjänst på ett av departementen.

En dag var Ingvar på hans kontor för att prata med honom.

Ingvar såg att han hade vårt familjekort på väggen ovanför sitt skrivbord! Det visade sig att han var med i denna motståndsgrupp, som nu hade blivit en större grupp. De försökte göra allt för att ta över hela missionen. Ingvar försökte att tala honom tillrätta och vädjade och sade till honom att detta var mycket allvarligt och varnade honom för att strida mot Gud själv.

Några dagar efteråt dog han. Han föll plötsligt ihop på gatan och fick sluta sina dagar.

Det blev naturligtvis en väldig sorg och förstämning bland alla.

En stor tragedi för hans fru och barn.

En annan händelse inträffade i samband med den årliga konferensen uppe i landet, i Balahun mellan Foya och Voinjama.

Ingvar var där, jag och flickorna var hemma. Det var många samlade och vid ett tillfälle kom två beväpnade militärer och satte sig på varsin sida om Ingvar. Det verkade hotfullt och Ingvar undrade vad som skulle hända.

Då kom pastorn Dubba, från församlingen i Balahun, och talade om för Ingvar att han hade begärt hjälp av dessa militärer som Dubba kände väl.

Kvällen innan hade han vid ett tillfälle råkat avlyssna ett hemligt samtal mellan några av motståndsgruppens ledare, som även var där på konferensen. Dubba kunde deras stamspråk så han förstod vad de sade.

25. SISTA ÅRET I LIBERIA 107

De hade planer på att göra ett sabotage nästa dag vid samlingen. De skulle gå fram och gripa Ingvar och föra honom till en tribunal och fängsla honom där!

Men de hade aldrig någon chans att genomföra detta, eftersom Ingvar hade beskydd av de båda militärerna, och Guds beskydd! Pastor Dubba hade ju fått höra om planerna.

Motståndsgruppens ledare fortsatte att smida planer. De hade fått löfte om att få träffa en högt uppsatt person som var nära presidenten i Monrovia. Denne man var från samma stam. Han skulle föra deras talan till presidenten om att erövra hela vår mission.

Ledarna kom tillbaka till Monrovia och det väntande mötet med denne man.

Då fick de höra att denne man just avlidit i en bilolycka.

Så deras planer gick om intet! Det var allvarliga och jobbiga saker som hände under denna tid och de fortsatte att förfölja oss…

Det var nu bara en tidsfråga när de skulle ta över hela den stora vackra kyrkan. Vi kände ju vårt ansvar hur det skulle bli med hela denna församling.

Vad skulle vi göra i detta läge?! Frågan var svår.

Vi bad till Gud om snar hjälp.

En dag när Ingvar åkte hem till Paynesville från staden så kände han helt plötsligt att han skulle stanna upp inför en stor byggnad utmed Broad Street. Byggnaden var inte färdigbyggd. Det skulle bli ett konserthus eller teater.

Ingvar stod och tittade på byggnaden och fick en sådan stark känsla att detta skulle bli vår nya kyrka. Han bad om Guds ledning.

Mannen som ägde den var fängslad av militären som nu ägde makten i landet. Byggnadens väggar hade många kulhål, från skott som militären avlossat.

Detta var på måndagen. På onsdagkvällens möte i kyrkan när mötet var nästan slut och Ingvar var kvar och stod vid talarstolen kom en kvinna med snabba steg fram till honom. Hon hade aldrig varit i denna kyrka förut. Hon presenterade sig och sa att hennes man blivit fängslad och de var ägare till en stor byggnad som låg på Broad Street. Ingvars intresse var på helspänn. Hon fortsatte och sade att hon erbjöd oss denna byggnad till kyrka!

Hon visste inget om vilka svårigheter vi hade. Att detta var från Gud förstod vi. Några veckor senare, var det söndag och på anslagstavlan hade denna grupp satt upp ett stort plakat skrivet att från och med nästa söndag skulle de överta denna kyrka.

Vi hade gudstjänst som vanligt, en timme senare förstås. Dessa män hade bänkat sig på de första bänkarna. När gudstjänsten var nästan slut gick Ingvar upp i talarstolen och meddelade att nästa söndag blir det ingen gudstjänst här.

108

25. SISTA ÅRET I LIBERIA

Nya Philadelphia Church med Ingvar, Joel och äldste Louis och Natt.

”Vi har en ny kyrka som vi kommer att börja med gudstjänst nästa söndag klockan 11”. Männen fick långt ansikte och lommade därifrån.

Praise The Lord! Vilken underbar seger vi upplevde i denna stund. Vilken omsorg från Gud vi fick uppleva. Hela församlingen jublade och tackade Gud. Arbetet tog fart med Kyrkan efter Invigningen. att bygga färdigt den nya kyrkan.

Ingvar blev Primus motor för arbetet och fick kontakt med en av Sinoe missionärer som var byggmästare och hjälpte oss under denna tid tillsammans med många arbetare. Enligt ett skrivet avtal skulle missionen stå för kostnaderna att bygga denna nya kyrka färdig.

Under denna tid fanns en sidolokal där vi kunde ha vår verksamhet.

Det var en underbar dag när vi invigde den nya Philadelphia Church till Guds hus. Kyrkan var mer än fullsatt och alla jublade inför Gud med tacksamhet.

Vi hade kort tid kvar innan vi skulle lämna Liberia. Vi var så tacksamma till Herren att allt detta hänt medan vi var på plats.

Något år senare nådde ärendet till slut landets högste ledare, den nye presidenten Samuel K. Doe. Turerna var många och berörde hela missionen eftersom motståndargruppen hade som mål att ta över hela missionen i landet. Det blev inget övertagande.

26. MED PAN AM TILL USA 109

26. Med PAN AM till USA Vi hade gjort vårt sista år i Liberia och var förvissade om att vår arbetsperiod var slut.

Församlingen var bildad och stabil och Gud verkade på olika sätt bland de liberianer som nu stod i ledningen för församlingen.

Vi kände att vårt uppdrag från Gud nu var slutfört. Det upplevdes som att montera ner byggnadsställningarna från församlingen som vi arbetat med under denna tid. Det var nu överlämnat till de nationella ledarna och tjänarna i Guds verk. Det kändes stort och vi visste att Guds välsignelse var över dem och församlingen.

Det var med oerhört blandade känslor vi nu avslutade och lämnade detta land och folk som vi lärt känna och älska i tio års tid. Det har satt sin prägel på hela livet för oss alla i familjen.

Det var rätt tidpunkt för familjen att komma tillbaka till Sverige. Caroline som nu var 16 år skulle börja gymnasiet Elisabeth var 14 år och Charlotte nästan tio år. Flickorna hade gått i amerikansk skola i sex år, Charlotte i fyra år och aldrig haft en svensk lektion.

Sista helgen var det avskedsmöten i en fullsatt Philadelphia Church.

Lördagskvällen var det ungdomarnas avsked då de ordnat en underbar buffé och avskedspresenter till oss.

På måndag kvällen 9 juli 1981 var vi bokade på ett Pan Am flyg som skulle ta oss till New York USA. På morgonen blev vi bjudna på avskeds frukost av våra grannar Sid och Garnette. Vi fick amerikanska pannkakor med bacon och sirap som vi tyckte så mycket om. Vi alla i familjen fick ett litet kort med ett bibelord och kommentar som vi läste och de bad så innerligt för oss.

Mitt kort som innehöll en kommentar från bibelordet Isaiah 30 löd så här: “Their strength is to sit Med Pan Am till New York i USA 1981. still.” “And if they plans are thwarted. Quietly stand thou still. Listen for God’s direction. Paitiently wait His will.” Jesaja 30 Svensk översättning: ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka.”

Jag visste inte då att detta skulle vara en särskild hälsning till mig från Herren, vid många tillfällen under åren som skulle komma.

110

26. MED PAN AM TILL USA

Att vänta på Herren när jag bad om hans ledning. Jag har upplevt ofta att Gud kommer sent men aldrig försent.

Inför hemresan till Sverige fick vi båda en idé om att det kanske skulle vara möjligt att åka till USA, för att vara där några veckor, och sedan därifrån till Sverige för samma biljettkostnad som direkt till Sverige från Liberia Våra flickor och vi åker båt på Hudsonfloden till Frisom ju var vår missionhetsgudinnan i New York. ärsbiljett hem. Vi var till en resebyrå i Monrovia och det visade sig att vi kunde åka med Pan Am till New York och med ett europeiskt plan därifrån till Bryssel för samma pris. Från Bryssel till Sverige fick vi stå för kostnaderna själva.

Vi var väldigt ledsna när vi åkte från vårt hus i Paynesville, vi grät och grät, flickorna och jag, ut till flygplatsen Roobertsfield. När vi kom dit så blev det en stor överraskning åt oss. Vi blev mottagna av våra ungdomar från kyrkan, de hade hyrt en stor buss för att komma och ta avsked av oss.

Vilken ofattbar kärlek de visade oss! Ett oförglömligt minne!

En av de unga kvinnorna i församlingen, hon hade en framstående position i Monrovia, hon kom fram till oss och talade om att hon hört rykten om eventuellt sabotage mot vår familj. Det var förstås motståndsgruppen som låg bakom. Hon sade till oss att hon skulle vaka över och ta hand om incheckningen åt oss så att inget av korruption skulle inträffa och neka oss avgång. Vi var så tacksamma för detta och kände att Gud var med oss.

Vi såg förvånansvärt nog inte en enda av denna grupp på flygplatsen eftersom vi fick höra dessa rykten.

Senare när vi kommit hem till Sverige fick vi brev och tidningsurklipp som visade att denna grupp som förföljde oss hade trott att vi skulle åka på tisdagskvällen med flygbolaget Sabena som enligt schema alltid flyger på tisdagskvällar till Europa. De visste inte om att vi åkte på måndag kvällen till New York med Pan Am. De hade varit där på tisdagskvällen!

Nu var vi inte kvar i landet och de hade fått in en familjebild på oss i tidningen och där stod det skrivet att familjen Henningsson troligen

26. MED PAN AM TILL USA 111

flytt från landet… Kanske genom djungeln till grannlandet Sierra Leone!

Vi hade en underbar tid i USA. Tre veckor av avkoppling och återhämtning tills vi återvände till Sverige med allt som väntade oss där.

Med ny omplantering till svenska förhållanden efter 10 års frånvaro.

Vi blev varmt välkomnade av familjen Swahn i Connecticut som vi gästade. Rune arbetade på FN i New York. Vi kände dem från vår tid i Älmhult där Rune var äldstebroder i församlingen. En härlig familj med Rode och de tre barnen.

Vi gjorde New York en dag och förstås Empire State Building. Vi hade varit högst upp i tornet med denna fantastiska vidsträckta vy över staden, och åkte ner med hissarna.

Vi var i entréplanet och skulle ut därifrån, när jag helt plötsligt upptäckte våra bästa vänner från Sverige! Maggan stod där med sina barn Magnus och Maria och jag skrek ”Maggan” det högsta jag kunde. Folk tittade sig omkring, men snart var vi i varandras armar. Det var helt otroligt! Ingvar fick syn på Eric som stod i biljettkön, och hade ryggen vänd när Ingvar kom bakifrån och la handen på axeln och sa:” Jaså du Eric, du är i Amerika!” Så återförenades vi båda familjerna. Vi hade ingen aning om att de var i New York just då. Vi visste att de hade planer på att åka till Kanada under sommaren. Det var ju fantastiskt att få mötas på detta sätt. Ett ögonblick bara innan vi gick ut genom dörren.

Det är väl bara sådant som händer en gång i livet och knappast då heller!

Jag var övertygad om att det var Gud som ordnat med detta sammanträffande.

De var på väg att åka till Kanada men hade gjort ett uppehåll i USA för att hälsa på släktingar till Maggan i New York.

De hade hyrt ett hus utanför Toronto där de skulle vara flera veckor Familjerna Ekman och Henningsson träffas utanför för att rekognosera sig New York för att åka till Toronto i Kanada inför en flyttning till Kanada.

De skulle hyra en bil om några dagar och bila dit. De övertalade oss att följa med dem. Det var med glädje vi följdes åt i bil som vi också hyrde. Vi stämde träff i en förstad till New York, färden gick över Buffalo till Niagarafallet. Vi kom dit på eftermiddagen och gjorde turerna runt

112

26. MED PAN AM TILL USA

detta fantastiska vattenfall och åt en underbar middag, som Maggan och Eric bjöd oss på, med en otroligt vacker utsikt över det kvällsbelysta Niagarafallet. Vi övernattade där och efter en ”american pancakes frukost” så gick färden över gränsen till Kanadas sida av Niagarafallet. Vi hade en härlig vecka hos den gästfria familjen Ekman. Barnen var glada att få träffa sina vänner Magnus och Maria. Vi gjorde Toronto en dag och en hel del andra utflykter.

Så fortsatte vi vår resa över Kanada och kom över gränsen till Michigan State och staden Detroit. Vi fortsatte och kom till Illinois och Chicago där vi skulle besöka Ingvars avlägsna släktingar som han aldrig hade träffat förut. De bodde utanför Chicago i staden Rockford. Ett äldre och gemytligt par som tog emot oss fram på kvällen. Den första morgonen halv åtta skulle de bjuda ut oss på frukost på restaurang! Det var ju en ny upplevelse för oss! Men vi förstod att det var en amerikansk sed att göra så. Det smakade förträffligt!

Vi åkte sedan tillbaka till New York och Connecticut. Vi bilade genom Staterna Indiana, Ohio, Pennsylvania, New Jersey, New York och tillbaka till familjen Swahn i Connecticut. Det blev en lång och intressant resa för oss med många minnen. Vi åkte ut till Kennedy flygplats och därifrån flög vi till Bryssel på morgonen.

Vi stod inne på flygplatsen i Bryssel med vårt bagage och nu undrade vi förstås hur det lämpligaste och billigaste sättet var för oss att komma till Sverige. Fortsätta med flyg för fem personer i familjen skulle bli alldeles för dyrt. Skulle vi försöka att åka med något tåg eller − hur skulle vi göra?

Ingvar blev uppmärksam på att det längre bort i flyghallen var en rad av flera biluthyrningsfirmor. Kanske det skulle vara något! Han gick till den ena efter den andra, åtminstone fem hade han passerat när han var på väg till oss och skakade på huvudet. Jag tog barnens händer och i en ring började vi att be till Gud om hjälp och ledning. Då kom en kvinna ut och ropade till Ingvar att komma. Hon hade precis fått in en bil som stod parkerad utanför flygplatsen att hyra för oss! En stor herrgårdsvagn och vi kunde åka med den till Sverige men den måste vara på plats i Köpenhamn inom ett dygn. Vi fick bilen för mycket bra pris! Vi tackade Gud och var glada för bönesvaret.

Vi bilade genom Europa och kom fram trötta till Småland.

Ingvar sov några timmar och åkte sedan i väg med bilen och lämnade den i Köpenhamn i rätt tid.

Det var en oförglömlig äventyrsresa för oss!

27. HEMMA I SVERIGE 113

27. Hemma i Sverige Vi bosatte oss i Växjö. Jag hade gärna önskat att vi skulle bosätta oss i Stockholm, förstås! Men Ingvar hade en sådan stark känsla för just Växjö. Jag kände respekt för Ingvars känsla och vi bad för detta naturligtvis som vi alltid brukat göra, att Guds vilja skulle ske. Och så blev det!

Under denna tid bodde vi utanför Växjö hos Ingvars mamma tills vi fick tag på ett hus att bo i. Våra flickor skulle ju börja skolan.

Vi fick syn på ett hus som skulle hyras ut omgående. Vi blev förtjusta i det vita och blåa huset. Elisabeth placerade vi i en skola intill och Charlotte hade vi registrerat i en skola i detta område. Hon skulle börja där på måndagen och detta var på fredagen. Vi skulle till mäklaren på eftermiddagen och få nycklarna till huset med 99 procents säkerhet!

Innan dess så åkte vi till IKEA i Älmhult för att köpa och komplettera lite möbler Vi var lovade att flytta in där under helgen.

Vi satt i bilen på Storgatan och väntade på Ingvar som hämtade nycklarna. Vi hade hämtat upp flickorna från skolorna, Caroline hade börjat på vårdlinjen på gymnasiet. Så kommer Ingvar ut tomhänt utan nycklar och ser verkligen bekymrad ut. Vad hade hänt? Jo, huset hade blivit sålt bara på några timmar! Vi blev verkligen ledsna och jag sa ”vad ska vi göra nu då?” Charlotte, vår tioåring som satt i baksätet böjde sig fram och sade: ”vi kan väl be till Jesus om hjälp!” Gör det du sa jag till henne och hon bad en sådan innerlig bön om hjälp för oss i denna situation.

Ingvar föreslog att vi skulle åka och fika innan vi åkte tillbaka. Jag sa till Ingvar ”du kan väl köpa tidningen också!” Vi satt där och fikade och jag slöläste tidningen, så helt plötsligt fick jag syn på en annons som lyste rakt emot mig om ett hus att hyra! Ingvar gick och ringde på en gång, då fanns inga mobiltelefoner!

Vi fick komma att titta på huset och alla blev förtjusta i det!

Huset var brunt och vitt. Nu kom det fram att Charlotte hade bett till Gud om ett exakt likadant hus som detta! När vi var hemma föregående sommar så hade hon sett sådant hus och börjat be till Gud om att vi skulle få ett likadant när vi kom hemflyttandes! Så därför hade det förstås varit en besvikelse för henne när vi skulle flytta in i det blå-vita huset!

Hon fick bönesvar! Det var ett stort härligt hus med sju rum och trädgård.

Då talade jag om att jag hade bett till Gud att jag önskade mig ett hus med sju rum! Det sjunde rummet fixade vi till av ett stort förråd med fönster. Vi målade och tapetserade så det blev ett härligt rum för Charlotte.

114

27. HEMMA I SVERIGE

Alla var nöjda och glada och det var som julafton när vi fick fram allt vårt bohag som varit magasinerat och inredde vårt nya svenska hem. Elisabeth fick flytta från skolan som hon gått bara några dagar i till en skola i detta område och Charlotte fick börja i Ulriksbergsskolan och för första gången gå i en svensk skola och svensk undervisning.

Det var ju tufft för dem att börja i svensk skola efter alla dessa år.

Men de klarade sig bra, förvånansvärt bra tyckte jag som var i kontakt med deras lärare under denna tid.

Jag hade bett till Gud mycket om att de inte skulle bli mobbade för att de bott i Afrika i så många år. Det hände aldrig utan tvärtom fick de sådan uppmärksamhet och goda kompisar.

Trots att vi alla trivdes så längtade vi väldigt mycket tillbaka hem till Liberia. Jag överdriver inte att flickorna grät nästan varje kväll i ett halvår och längtade tillbaka! Jag hade fullt upp under denna tid att lägga allt tillrätta för dem att få en balans i allt vad denna omplantering till svenskt samhällsmönster innebar. Ingvar och jag sa ofta att det var mycket, mycket svårare att komma tillbaka till Sverige än det var att komma ut till missionslandet. Det svenska samhället hade inte stått stilla under alla dessa år!

Efter allt vad vi gått igenom i Liberia med statskupp och förföljelser så var vi naturligtvis väldigt sårbara. Jag upplevde att jag var under ytan och det tog en tid att komma upp igen. Det var bara några få som förstod vår situation och vad vi varit med om.

Vi hade verkligen behövt själavårdssamtal under denna tid. Några år efteråt började Pingst Mission att anordna en så kallad hemkomstvecka för hemkomna missionärer för själavårdssamtal och information och samtal om allt som man bör veta när man kommer tillbaka. Det hade varit precis det vi behövt! Vi har tackat Gud många gånger och sagt till varandra att vi varit så tacksamma att vi båda är och har varit så psykiskt starka.

Vi hade välkomstmöten från norr till söder i detta land under hösten på helgerna. Ingvar hade fått uppgiften att resa i Sverige till olika församlingar för att ha missionsmöten och insamla pengar till kyrkan i Monrovia under denna tid.

Det första halvåret var jag hemma och behövdes för barnen och för att stabilisera allt för denna omställning.

Jag bad om vägledning och ett arbete där Gud ville ha mig. Efter ett halvår tog jag kontakt med sjukhuset och fick en tid för intervju. Jag fick en heltidstjänst som barnmorska och skulle få börja omgående.

Vilket bönesvar jag fick! Det var underbart roligt att få börja arbeta som barnmorska igen under svenska förhållanden.

Men mycket hade utvecklats under alla dessa år inom mitt yrke både som barnmorska och sjuksköterska. De var generösa mot mig, jag fick åka på kurser både till Stockholm och till Lund för att återhämta kunskaper som kommit till under alla dessa år jag varit borta.

27. HEMMA I SVERIGE 115

Vi hade varit i pingstkyrkan och haft flera missionsmöten under åren vi varit missionärer. Ingvar var väl känd där.

Nu var det flickorna och jag som var där på gudstjänsterna när Ingvar var på resa i Sverige. Men vi kände oss inte hemma där. Vi kom från den varma och kärleksfulla församlingen i Philadelphia Church i Monrovia och vi kände skillnaden så påtaglig. Det var knappast några som hälsade hjärtligt på oss och vi kände att vi frös när vi gick hem därifrån. Flickorna grät och längtade tillbaka till Liberia.

Efter en tid slutade han som var pastor och föreståndare i församlingen. Det var några i församlingen som uttryckte till oss att de var övertygade om att det skulle bli Ingvar som skulle efterträda honom.

Ingvar, som nu hade slutfört sin insamlingsresa för missionen, och var på plats i Växjö kände nu särskilt för uppgiften som pastor där, samma som han gjort sedan vi kom hem. Det var naturligtvis inget som han sagt till någon. Vi bidade Guds tid och vilja.

Det var en äldre pastor, han tillhörde församlingen, som blev pastor där. Han tillträdde som pastor och föreståndare de närmaste åren.

En söndag predikade Ingvar i Pingstkyrkan Älmhult. Vi var där hela familjen och blev bjudna på middag hos Carl Einar och Evy Andersson, ett äldre par. Carl Einar hade varit pastor i Älmhult innan Ingvars tid där.

Innan vi skulle åka hem ville de be till Gud för oss. Barnen var ute och lekte. Vi böjde knä som man alltid gjorde förr i tiden och hade en fin bönestund.

Carl Einar fick frambära ett profetiskt budskap från Herren till oss.

Det löd bland annat om att ”Gud haft en plan för oss, men människor har omintetgjort denna plan. Men Gud hade en annan plan förberett åt oss och ville att vi skulle invänta hans tid. Gud skulle leda oss.”

De hade inte någon aning om denna situation och hur Ingvar hade känt för detta. Vi åkte hem därifrån och var så förundrade över denna hälsning till oss från Herren. Men vi bad och bidade Herrens tid.

Efter någon månad hörde Ingvar ifrån Korskyrkan i Växjö, inom Örebromissonen, nu EFK. De ville att han skulle predika där några söndagar framöver. Ingvar blev tillfrågad om han ville bli församlingens vakanspastor. Så blev det, men bara någon kort tid därefter kallade de Ingvar till pastor och föreståndare.

Vi upplevde att det var denna plan Gud hade för oss. Vi kom in i denna församling som var så varm och hjärtlig, de omslöt oss så med sin kärlek. Även barnen kände detta och trivdes så bra.

Jag måste erkänna att jag kunde känna det litet svårt att inlemma mig i en församling i ett annat samfund än Pingströrelsen. I synnerhet då jag upplevde ibland negativa och spydiga reaktioner från personer att vi nu lämnat vår tillhörighet i Pingst. I dagsläget är det mer vanligt med pastorsbyte samfund emellan.

Men samtidigt kände jag Guds ledning i detta.

116

27. HEMMA I SVERIGE

Vi kom under en tid som det var splittring i församlingen. Vi visste ingenting om detta då. Efteråt har vi fått höra av flera att när Ingvar tillträdde som pastor och föreståndare och började predika och undervisa så kom det en sådan balsam över församlingen och den läktes ihop.

Med facit i hand, har vi förstått att dessa år då Ingvar, som pingstpredikant, var pastor i Korskyrkan, var en förberedelse för samgående av denna församling och Pingstkyrkan till en församling som flera år senare blev Ulriksbergskyrkan i Växjö. Då visste vi inte det! Men Gud visste det!

Jag önskade mig så ett piano. Som vanligt bad jag till Gud enkelt och barnsligt om detta! Så var vi på den årliga pingstkonferensen Nyhemsveckan och jag träffade en av våra vänner, Solveig Hessel, där. Hon och hennes man hade stöttat oss under tiden i Liberia. Hon gav mig ett kuvert och talade om att det var från två gamla systrar, som tyckte så mycket om vår familj, från en församling som vi besökt och haft missionsmöte. Jag öppnade kuvertet och där i låg fem tusenlappar!

Det blev till ett nytt piano! Tacksamheten till Gud var stor för detta bönesvar.

Caroline avslutade vårdgymnasiet som var en förberedelse för att komma in på sjuksköterskeutbildningen. Elisabeth gick nu gymnasiet på Katedralskolan. Under denna tid, var Caroline 18-19 år, ute ett år i Mellanöstern med ett team från Filadelfia Stockholm som anordnat FTA Filadelfia Team Action. Det var under några år flera team som var i Europa och Mellanöstern. Caroline var då under detta år i Cypern, Egypten, Libanon och Israel.

Under tiden Caroline med team var i Jerusalem besökte Ingvar och jag henne där. Det var en underbar och spännande upplevelse att få vara i detta land.

Vi var i Natanya och bodde på hotell där. Caroline kom med buss från Jerusalem och var med oss där några dagar. Vi åkte till Jerusalem och kom till centret där hela teamet var och hade olika uppgifter i Jerusalem. Mannen som ledde arbetet där var Slomo en troende jude, Ingvar och jag fick bo hos honom. Vi fick vara med på olika samlingar och på fredagen Sabbatsmåltiden.

På dagarna fick vi låna Slomos jeep så tillsammans med Caroline gjorde vi utflykter till Masada, badade i Döda Havet och åkte omkring på olika platser. När vi kom tillbaka på kvällarna så hade Slomo lagat mycket god mat till oss, och vi hade så intressanta samtal tillsammans.

Vi var på de olika platserna i Jerusalem, via Dolorosa och Golgata.

Betlehem, Gallileen och vid Genesarets sjö.

Ingvar hade varit i Israel tidigare.

Flera år senare var Ingvar och jag på en resa till Eilat vid Röda havet.

Vi gjorde en jeepsafari i Sinai öknen. Vi var på en dags kryssning på

27. HEMMA I SVERIGE 117

Röda Havet och passerade Jordanien och Saudi Arabien och med en mindre båt var vi i över till Egypten. Året var då 1996. Det var en oförglömlig resa!

Vi bodde i Växjö fyra och ett halvt år. Under den sista tiden vi var kvar i församlingen fick Ingvar förfrågan från Pingstkyrkan att bli pastor och föreståndare där. Men då hade Ingvar redan bejakat kallelsen till Vallentuna Pingstförsamling.

Jag trivdes mycket bra att arbeta som barnmorska där under dessa år.

Vi trivdes också bra i denna varma, fina församling. Det var en mycket god gemenskap vi upplevde med vänner under denna tid och många år efteråt.

Gunilla och Dan Ringberg samt Elisabeth och Gunnar Salomonsson hade vi god vänskap med under många somrar. Vi har ju vårt sommarställe där utanför Växjö.

Växjö blev som vår sommarstad.

Ingvar fick tillfälle att predika varje sommar i Ulriksbergskyrkan under cirka 20 år.

Efter en avskedshelg i församlingen och ett farväl till alla kära vänner som vi hade fått under denna tid, så var det dags att dra vidare till nya uppgifter och en ny utmaning…

118

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE

28. Tiden i Vallentuna Till Seattle Efter Ingvar provpredikat och haft samtal med församlingsledningen i Pingstförsamlingen Vallentuna, norr om Stockholm, fick han en förfrågan att bli församlingens pastor och föreståndare.

Några månader innan var jag i Stockholm och var i Filadelfiakyrkan på onsdagens kvällsmöte. Pastorn som ledde mötet frambar en profetisk hälsning från Gud. ”Jag har uppgifter åt er i Stockholmstrakten. Bida min tid så ska jag leda er.”

Jag kände direkt att detta var till mig! Ingvar var inte med, och jag sa inte detta till honom. Jag ville pröva och se hur det skulle bli.

En kväll någon månad senare ringde äldstebrodern Stig Nyman från Vallentuna Pingstförsamling och ville att Ingvar skulle komma att provpredika.

Jag sa ingenting och behöll hälsningen i mitt hjärta som jag hade fått.

Efter kallelsen med en förfrågan att bli församlingens pastor och föreståndare talade jag om detta för Ingvar och vi upplevde båda att det var enligt Guds sanktion.

Vi kom med vårt flyttlass i januari 1986 till Vallentuna där vi var i sju år.

Det var en ungdomlig församling med många barnfamiljer, ungdomar och medelålders. Det var inte många äldre i församlingen. En mycket ljus och vacker kyrka som låg i centrum.

Det sprudlade av liv. Våra barn fann sina vänner där, även Charlotte som då var 13 år och tyckte att omställningen var svår. Hon gav uttryck för detta i en uppsats hon skrev med rubriken ”Omställningen” där hon avslutade med: ”trots allt hade Jesus hjälpt henne och hon upplevde att hon kommit närmare Jesus!”

Med tanke på att Charlotte bara varit i Sverige i fyra år, och nu skulle få bryta upp, så var hon fantastisk som klarade av allt detta!

Elisabeth var kvar i Växjö sista terminen tills hon tog studenten. Hon var inneboende där under denna tid. Caroline som nu varit hemma ett tag sedan året i Mellanöstern arbetade en kort tid på Danderyds Sjukhus. Strax efter började hon som sjuksköterskestuderande i Boden, i Norrland.

Jag fick en anställning som biträdande föreståndare på Vallbostrands Vårdhem i Vallentuna. Det var privat vårdhem för utvecklingsstörda.

Detta var ett nytt område för mig. Jag hade administrativa uppgifter, personaladministration och arbetsledning, så det var en utmaning att gå in i.

Jag trivdes mycket bra och ägarna var mycket vänliga och generösa.

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 119

AnnBritt Ljungqvist och Tina Eklund var sjuksköterskor där under denna tid. Vi fortsatte en vänskap som har bestått under alla dessa år.

Särskilt AnnBritt och jag kom varandra nära och delade både glädje och sorg.

Elisabeth tog studenten och kom hem efter en Greklandsresa och började arbeta på Åhléns varuhus i Mörby, Danderyd. Det var min syster Barbros man Johan som ordnade detta för henne eftersom han var chef där.

Charlotte gick i den nya skolan och hade fått många nya vänner både i skolan och i församlingen.

Caroline trivdes i Boden och kom hem med flyg lediga helger.

En lördag fick vi ett telefonsamtal från Arlandapolisen.

De frågade oss om vi kände en liberianska som hette Christiana och som varit i Sovjet för studier, hon har uppgivit er som vän och som Liberiamissionärer.

Ja, vi bekräftade att vi kände henne väl. Hon hade nu kommit till Sverige från Moskva. Sovjetiska myndigheten, ambassaden i Stockholm, hade lagt beslag på alla hennes dokument och pass.

Polisen skulle nu föra över henne till flyktingförläggningen i Märsta.

Vi frågade om vi inte kunde få hämta henne och att hon kunde få bo hos oss. Efter lite muntliga förhandlingar sa de att det var okej och vi kunde få hämta henne.

Vi hade träffat Christiana några gånger förut i Växjö där hon besökte oss när hon varit i Sverige, där hon också hade en god vän Annika som bodde i närheten av Norrköping.

Hon hade nu varit i Moskva flera år och läst medicin.

Nu berättade hon för oss om allt som hänt den sista tiden. Hon hade under lång tid kunnat samla en del av de studerande ungdomarna till samlingar med bibelsamtal och bön. Hon var mycket frimodig och brann för att kunna dela med sig av sin tro. Hon brukade också vara med i den hemliga underjordiska evangeliska kyrkan. Ibland blev de ertappade och fick utstå svåra saker.

De hade ögonen på henne och det hände att de lät flickor från KGB bo i samma rum där hon bodde som studerande, för att avslöja henne.

De hade nyligen haft ett examensprov där de skulle bejaka ateism och bekräfta att de inte trodde på Gud. Hon var ju frimodig och stod för sin tro på Gud så hon förnekade ateism.

Detta gjorde att hon inte blev godkänd och inte klarade av sin examen. Hon upplevde att de var ute efter henne på något sätt.

Samtidigt blev hon sjuk och fick en tid för ett operativt ingrepp på sjukhuset. Hon hade kontakt med en kvinna på Amerikanska ambassaden. De förstod där att hon var i fara för sitt liv. De sade till henne om hon gjorde detta operativa ingrepp så var det fara att hon aldrig vaknade upp efter nedsövningen.

120

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE

De hjälpte henne att komma ut ur landet så fort som möjligt till Sverige där hon sa att hon hade vänner.

Hon bodde hos oss i cirka tre månader. De hade tagit alla hennes dokumenthandlingar och betyg och hennes pass. Hon blev därmed helt enkelt isolerad hos oss i familjen. Jag tog kontakt med Sovjetiska ambassaden vid flera tillfällen och bad enträget att hon skulle återfå sina saker.

Varje gång blev det kalla handen. Jag pratade till och med, med ambassadören själv. Samma man blev efter flera år landets utrikesminister! Men det visste jag inte då!

Vi bodde i ett radhus med gångavstånd till mitt arbete.

En dag var jag på väg hem och såg på avstånd att det stod en man på några meters avstånd på framsidan av vårt hus. Han tittade intensivt omkring på huset, han hade inte sett mig. När jag fick se honom fick jag en sådan obehaglig känsla. Vem var han och varför står han och stirrar så på vårt hus? Jag gick förbi honom och gick in i huset. Han försvann kvickt men efterlämnade en otäck känsla i mig!Var han en KGB man?

Efter ett tag fick vi kontakt med Liberianska konsulatet som fanns i Djursholm. Vi fick en bokad tid. Konsuln var en mycket sympatisk liberiansk kvinna som vi fick förtroende för. Christiana och jag fick ett bra samtal med henne. Hon skulle ordna så Christiana fick ett nytt pass och dokument.

Hon hörde att vi varit missionärer i Liberia i tio år. Så vi hade mycket att samtala om. Jag inbjöd henne att komma hem till oss på middag.

Hon kom en söndag och var med i Pingstkyrkans gudstjänst och på söndag middag hos oss. Efter tre månader hos oss, och med ett nytt pass och dokument samt andra handlingar som visade vem hon var och sina genomgångna studier, så åkte Christiana glad i hågen till sin väninna utanför Norrköping.

Under denna tid som hon var där blev hon sjuk, hon fick efter provanalys svaret att hon hade bröstcancer. Irene, som varit missionär i Liberia och bodde där i närheten, hjälpte henne att få tillgång till operation och vård.

Efter ett tag åkte hon till USA där hon kom till Oral Roberts Institute Hospital och University, även kallat The City of Faith. Hon hade fått rekommendation av en svenska Margit, som arbetat där i många år och var gift med en amerikan. Margit hade en syster som bodde granne med Christianas vän Annika. Detta var en underbar Guds ledning för Christiana som alltid sökt Guds ledning och Guds vilja.

Där fick hon en god tid av rehabilitering. Hon blev bra och åkte sedan till Universitet i Atlanta där hon kunde fortsätta sina studier till läkare.

Efter flera år blev hon med. dr. Specialist Epidemiologi - Infektions sjukdomar.

Jag fortsätter att senare följa Christianas märkliga levnadsöde…

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 121

Efter ett år på Åhléns började Elisabeth att fundera på vad hon skulle fortsätta med. Vi åkte i bilen hela familjen en dag då plötsligt Elisabeth utbrast: ”Nu vet jag vad jag ska göra! Jag ska gå på bibelskola i Amerika!”

Jag vände mig om och sade bara helt lugnt: ”Det tycker jag att du ska göra!” Jag blev nog förvånad själv att jag sade så på en gång men på något sätt kändes det riktigt!

Och så blev det! Hon började på Seattle Bible College i Washington State.

Kursen var fyraårig, men hon hade bara tänkt sig att gå ett år. Sedan skulle hon tillbaka till Sverige och studera på Lärarhögskolan i Stockholm. Hon var nu 20 år.

Hon trivdes bra i USA och kände sig förstås som hemma eftersom hon gått amerikansk skola och bott i ett engelsktalande land.

Ingvar tyckte att jag skulle åka och hälsa på henne under den sista månaden hon hade kvar på skolan. Han hade fått lite extra vinstpengar och erbjöd mig denna resa. Det var ju mycket generöst och det var med stor glädje jag åkte dit. Jag blev väl omhändertagen av Elisabeth och hennes rumskamrat Jennine.

Jag var med på gudstjänsten i Philadelphia Church där Paul Zettersten var pastor. Han hade ju varit hos oss i Monrovia och han hälsade Elisabeth och Chris utanför Bible College i Seattle. Fotot togs en timme efter att Chris frågat mig om han fick gifta mig särskilt välkommen. Så upptäckte jag sig med Elisabeth. att det var flera av deras missionärer som vi kände sedan vår tid i Liberia som var på gudstjänsten. Det blev ett glatt återseende. Våra kära äldre vänner Clifford och Clara Johnson, som arbetet i många år i Liberia, bjöd hem oss på middag, där också Sid och Garnette, våra tidigare grannar, var med.

Jag var också med på några av lektionerna på bibelskolan.

Efter en av lektionerna stod det helt plötsligt en ung snygg man framför mig. Han såg mycket seriös ut och frågade mig ”Mrs Henningsson may I marry your daughter please?” Ja, vad säger man då! Jag sva-

122

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE

rade: ”Well, well I have to think about that and discuss it with my husband, but of course Elisabeth has to decide for herself! Han bockade sig och så sade han i nästa andetag. “Has she a boyfriend in Sweden? Jag sade: ”Maybe, you have to ask her!” Jag tittade en lång stund på honom och blev verkligen konfunderad!

Elisabeth och Chris var goda vänner och det var ingenting som pågick mellan dem …då! Elisabeth försäkrade mig om detta. Förresten så skulle ju inte Elisabeth vara kvar här utan skulle avsluta sitt år om några veckor!

Men tanken på denna unga man lämnade mig inte…märkligt!, tänkte jag.

Jag hade några dagar kvar och skulle flyga till New York och byta flyg där. Jag fick då en sådan stark känsla att jag skulle ringa ett telefonsamtal till en kvinna jag aldrig hade träffat som bodde intill New York i Mystic Connecticut.

Margit Watrous var svenska och gift med en amerikansk pastor. Jag presenterade mig i telefon och hon visste vem jag var, vi hade en gemensam vän Christiana från Liberia.

Hon ville absolut att jag skulle komma till henne några dagar innan jag åkte till Sverige. Jag skulle ta en limousinetransport från New York ett par timmars tid till New England där hon skulle möta mig. Vi möttes där och åkte till Mystic där hon bodde. Vi bekantade oss med varandra och familjen.

Hon hade bott många år USA. Det dråpliga var att hon kände Ingvar och hans familj sen barndomen. De hade träffats i Ingvars hem i Mästreda när de var barn! Hon hade en syster som bodde utanför Norrköping som jag nämnt om tidigare.

Morgonen därpå var det bara Margit och jag som var hemma och åt frukost. Efter vi ätit hade vi en bönestund tillsammans. Då talade Margit om för mig att hon hade ett tilltal från Herren ”att jag skulle ha mycket med Amerika att göra i framtiden!” Jag blev ju mycket konfunderad. Jag tänkte: ”Det här kan väl inte stämma!” Elisabeth kommer ju att lämna Amerika och inte åka tillbaka. När jag satt i flyget hem så kom dessa tankar åter till mig. Skulle kanske Ingvar och jag till Amerika som missionärer! Det lät så otroligt!

Jag sade inte något till Ingvar om detta. Jag behöll det i mitt hjärta och skulle pröva det.

Jag hade bara varit hemma några veckor när Elisabeth ringer och säger: ”mamma, mamma jag kommer inte ifrån detta, att jag vill och ska komma tillbaka och fortsätta skolan i höst! Kan du ordna med något jobb åt mig i sommar så jag kan spara pengar till nästa skolår?”

Hon kom tillbaka över sommaren och åkte sedan iväg till det andra av fyra skolår som hon gick där…

Caroline tog sin sjuksköterskeexamen och blev leg. sjuksköterska. Vi firade henne med öppet hus och det kom många ungdomar som ville

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE 123

gratta henne. Hon var då 23 år. Hon fick en sjukskötersketjänst på Danderyds sjukhus. Under den här tiden fick Ingvars mor hembud till Himlen. En älskad mor, svärmor och farmor lämnade oss i sorg och saknad.

Vi trivdes mycket bra i församlingen.

Under denna tid var Ingvar på en själavårdskurs på S:t Lukas Stiftelsen.

Missionsintresset var stort och Ingvar med församlingen var ansvarig för Pingstmissionen i Spanien. Det gjorde att Ingvar under flera år fick göra resor dit. Församlingen hade sina egna missionärer där Carin och Ove Jävert med familj.

Charlotte och jag gjorde en mor och dotter resa en vecka till Mallorca. Charlotte var då 15 år och jag tyckte att hon också skulle få komma utomlands eftersom systrarna varit ute. Vi hade en härlig vecka där, mot slutet av veckan kom Ingvar till oss från Spanien där han varit. Ingvar predikade på söndagen i Skandinaviska turistkyrkan och sedan blev vi hembjudna till pastorn och hans svenska fru som bjöd oss på en underbart god paella, en spansk rätt.

I Vallentuna var ungdomsskaran stor och ungdomspastorn Håkan Leandersson var omtyckt och tillsammans med sin fru Liza var de ett strålande sångarpar.

Senare blev Seppo Hast, med frun Kristina, medarbetare till Ingvar.

Vi hade under denna tid ett fint samarbete med Solna pingstförsamlings ungdomspastor, Jörgen Lindblad, och ungdomar med olika aktiviteter och läger.

Det var strax innan julen 1988.

Det var personalens jullunch på min arbetsplats Vallbostrand. Jag satt där i matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden med en kopp kaffe i handen.

Helt plötsligt stod dottern Elisabeth mitt framför mig. Hon utbrast: ”mamma”! Jag höll på att tappa koppen, jag trodde att jag såg i syner!

Det var en riktig överraskning! Här kom Elisabeth och hennes kompis från Amerika för att fira jul med oss! Jennines pappa var så generös och stod för resekostnaderna.

Vi upplevde en svår tid i församlingen. En grupp medlemmar började ansluta sig till den s.k. Trosrörelsen, Livets Ords församling i Uppsala och Södermalmskyrkan i Stockholm.

Det innebar att de började kritisera pastorn, alltså Ingvar och äldstekåren. De var inte andliga nog! De själva var andliga och ville överföra detta i sin undervisning bland barnen och ungdomarna. På gudstjänsterna satt en del långt bak för att se om vi hade uppsträckta händer när vi bad eller sjöng. Hade vi inte gjort det så fick vi höra att vi inte var and-

124

28. TIDEN I VALLENTUNA TILL SEATTLE

liga nog. Extrema yttringar förekom som när de skulle be för sjuka så befallde de att de onda andarna som var förknippade med sjukdomen skulle drivas ut. Det var mycket som berörde mig illa. De som var med som ungdomsledare på ungdomsträffarna kunde säga till våra ungdomar att de inte skulle bli sjuka, de skulle inte ta emot det och cancer skulle de inte få.

Ingvar hade ett stort stöd i den mycket stabila äldstekåren. De hade många samtal med den opponerande gruppen men de svarade: ”Ni har ju aldrig varit på Livets Ords gudstjänst så ni kan inte veta hur det är.”

Ingvar och äldstebröderna åkte dit och var med på ett möte. De kunde bara sammanfatta att det var mer extrema andliga yttringar som förekom än de trodde.

En stor grupp av medlemmarna gick ur församlingen och anslöts sig till dessa församlingar. En del av dem bildade en egen församling.

Ingvar hade personliga samtal med var och en och vädjade till dem i kärlek och omtanke, men de ville inte lyssna. Ingvar välkomnade personligen alla att komma tillbaka.

Det blev en sorglig tid för oss alla, inte minst bland ungdomarna där det blev så påtagligt delat. Bästa vännerna försvann. Våra flickor hade många av sina vänner bland dem.

Det blev senare en tid av läkedom i församlingen. Vi upplevde att Guds Ande var med oss med upprättelse från en svår tid. Församlingen är ju Guds ögonsten och Jesus är Herre över församlingen.

Det är inte människoverk utan Guds verk, vi är bara medarbetare till Gud. Trosrörelsen hade sitt ursprung I USA. Det kallades för Prosberity Movement Framgångsteologin bland många kyrkor och pastorer som anslöts sig till detta, där det också drevs en bibelskola som flera av dessa ledare från Sverige genomgått. Detta pågick från mitten av 1980-talet, 90-talet och in på 2000-talet.

Numera hörs det inte så mycket om dessa rörelser i USA eller i Sverige. De fortsätter sin verksamhet, men det har under flera år dämpats betydligt med de extrema yttringar som var förut.

De sista åren har det i Sverige blivit ekumenik med Livets Ords pastorer som predikat i pingstkyrkor och konferenser och pingstpastorer som predikat på Livets Ord i Uppsala. Även om vi tar avstånd från olika läror så borde vi kunna mötas här på jorden i ödmjukhet och kärlek och välsigna varandra i Jesu namn. Vi ska ju alla en gång samlas inför nådens tron i himlen hemma hos Jesus!

29. TRE BRÖLLOP 125

29. Tre bröllop Caroline hade nu varit på en månads semester och hälsat på Elisabeth i Seattle. Hon kom tillbaka och var så inspirerad av allt hon varit med om. Året var 1989. Hon hade bestämt sig! Hon skulle också gå på Bible College där! Hon upplevde det så starkt. Hon skulle inte fullfölja hela kursen på fyra år, kanske bara något år. Då visste hon inte vad som skulle hända i framtiden…

Under denna månad hon var där var hon med i arbetet på kvällarna, sena nätterna bland de hemlösa och utsatta ungdomar i Down Town.

Hon greps verkligen av detta.

Elisabeth och Chris, den märkliga unge man som jag träffade och skrivit om förut, var nu tillsammans och var förälskade i varandra!

Caroline, Elisabeth och Chris, som körde bilen, var också några dagar till Los Angeles. Där bodde de hos deras kusin Agneta från Sverige, min syster Barbros dotter, som bott många år i USA. Caroline sa upp sin sjukskötersketjänst på Danderyds sjukhus och for i väg till USA. Så nu hade vi två av våra flickor där…

Här hemma kontaktade jag CSN, centrala studiestöds nämnden. Jag fick ordnat så att flickorna fick studiebidrag under de år de studerade där, även de åren när Elisabeth studerade till lärare på College.

Charlotte var bara 16 år när hon började sällskapa med Jonas Thunborg, som var tre år äldre. Vi trodde förstås att det inte skulle hålla så länge, vi var naturligtvis rädda om vår dotter! Vi kände inte Jonas men han var en av ungdomarna från Solna pingstförsamling. Från flera personer fick jag höra att Jonas var en riktig pärla! ”Det går väl flera tåg!” sade jag till min dotter när vi pratade ihop oss.

Det uppskattades inte så mycket och det har jag fått äta upp många gånger under årens lopp! Men det höll! I skivande stund har de nu varit lyckligt gifta i 20 år! Jag brukar säga att Jonas kom som en stormvind in i vår flickidyll! Men han har bevisat sig många gånger att han är en pärla!

Det hände mycket i vår familj under åren 1990/91.

Jag tog tjänstledigt från arbetet ett och ett halvt för att studera på Lärarhögskolan i Stockholm till vårdlärare. Jag hade känt en dragning till någon pedagogisk utbildning. Kanske det var sedan jag undervisade mina egna flickor när vi var i Liberia?

Jag satte mig på nytt på skolbänken. Jag var nu 54-55 år så det var ju rätt så modigt gjort! Jag kände att det var det rätta för mig.

Ingvar och jag hade börjat tala om att vi borde börja tänka på att spara pengar till en bröllopsfond. Vi hade ju tre flickor!

Det gick fortare än vi tänkt oss!

Någon bröllops fond hann vi aldrig med...

126

29. TRE BRÖLLOP

Elisabeth och Chris vigdes i september 1990.

Det kommande året hade vi tre bröllop. Två bröllop i USA och ett i Sverige…

Elisabeth och Chris Cormier från Seattle förlovade sig och planerade att gifta sig den 1 september 1990.

Det var mycket att förbereda för oss. Det var tveksamt om jag kunde få bli ledig från studierna men det gick vägen och jag fick ta ut två veckors ledighet. Eftersom jag var tjänstledig från arbetet så hade jag ingen lön.

Tack och lov fick jag tillfälle att få en jourtjänst som sjuksköterska, som jag kunde kombinera med studierna.

Trots att vi inte hade någon bröllopsfond förvånades vi över att vi klarade av tre bröllop med två resor

till USA inom ett år under 1990-1991!

Tillsammans med Charlotte åkte vi till Seattle och det stundande bröllopet. Charlotte hade nyligen tagit studenten och bestämt sig för att stanna kvar efter bröllopet i Seattle hos sina systrar och även gå på Bible College en termin. Det var ju ett speciellt tillfälle att få vara tillsammans som systrar i USA! Vi mötte Caroline och hennes pojkvän Mark Peterson från Seattle.

De hade träffats på Bible College där Mark också börjat studera. Mark var en trevlig och snygg ung man som gjorde ett mycket gott intryck på oss. De var båda aktiva i arbetet på kvällarna i Down Town med de utslagna ungdomarna. Mark hade skaffat en stor grön van, en skåpbil, som fylldes med förnödenheter för att delas ut.

Elisabeth talade om för Caroline att hon haft en dröm om att Caroline skulle träffa en kille som hade en grön van! Och minsann det stämde ju med Mark! De blev förälskade i varandra och började vara ihop.

Enligt amerikansk tradition skulle brudens föräldrar bjuda ut på middag kvällen före bröllopet efter generalrepetitionen i kyrkan, då alla i bröllopsföljet skulle vara där och öva. Det var många tärnor och mars-

29. TRE BRÖLLOP 127

halkar, små söta blomsterflickor och liten pojke som var ringbärare. Allt gick efter amerikansk tradition. Då brudens föräldrar var svenskar ville vi göra något svenskt! Vi bjöd på smörgåstårtor, som tog en hel dag att göra, och det uppskattades mycket!

Det blev ett underbart bröllop, med ett vackert och lyckligt brudpar.

Faith Tabernacle Church, Chris hemförsamling i Kent utanför Seattle, var vackert smyckat. De små blomsterflickorna som strödde blommor och lille ringbäraren kom först. Sedan kom alla tärnor och marskalkar. Pappa Ingvar förde sin dotter till altaret och brudgummen.

Sedan gick Ingvar bakom altaret och förrättade vigseln tillsammans med församlingens pastor.

Därefter var det en fantastisk bröllopsfest med många gäster i församlingsvåningen. Smekmånaden gick till Bahamas, som var en bröllopspresent från ett par makar. Chris och Elisabeth skulle göra sista skolåret innan examen. De bodde i en lägenhet strax intill skolan.

Det blev snart jul.

Förväntan var stor. Caroline och Charlotte skulle komma hem.

Caroline visade sin glänsande förlovningsring! Mark och hon hade förlovat sig strax innan hon åkte. Hon skulle vara hemma några månader för att sedan åka till Seattle och förbereda sitt bröllop som skulle stå i juni 1991. Hon passade på att arbeta dessa månader på Danderyds sjukhus som sjuksköterska.

Att arbeta som sjuksköterska i USA kunde hon inte göra förrän hon tagit den amerikanska examen. Vilket hon gjorde tio år senare.

Jonas hade uthålligt väntat på Charlotte dessa månader! Det blev ett kärt återseende och Charlotte konstaterade: ”Det fanns ingen amerikansk kille som kunde mäta sig med Jonas!”

En vecka efter Charlotte kommit hem så förlovade de sig på juldagen 1990. Hon var då 18 år.

Vintern och våren gick fort. Jag tog min vårdlärareexamen i början av juni 1991. Efter det åkte jag, före de andra, till Seattle. Det var mycket som skulle förberedas. Bröllopet skulle vara den 22:a juni.

Hundratals svenska smörbullar, wienerbröd, och kakor skulle bakas till bröllopsmottagningen.

Strax innan jag kom dit hade det varit Graduation, examen, för Chris och Elisabeth efter 4 utbildningsår.

Ingvar, Jonas och Charlotte kom strax innan bröllopet. Vi alla fick bo i ett stort hus med en underbar utsikt över Pudget Sound. Det var en familj som upplät detta hem för oss.

Den stora vackra kyrkan Bethel Temple mitt inne i centrala Seattle skrudades och smyckades till fest.

128

29. TRE BRÖLLOP

Kvällen innan, på generalrepetitionen bjöds det på pajer, jordgubbar och glass.

Vigselceremonin förrättades av Ingvar och församlingens pastor.

In kom de söta blomsterflickorna som strör blommor från sina korgar, den lille ringbäraren och många tärnor och marskalkar. Sedan kom bruden med sin far och gick upp till Caroline och Mark vigdes i juni 1991. altaret och fram till Mark. Därefter fortsätter Ingvar att gå bakom altaret och förrättar vigseln.

Det var ett underbart bröllop och mycket vackert och lyckligt brudpar.

Efter vigseln blev det en stor mottagning i den rymliga församlingsvåningen. Senare på kvällen blev det bröllopsmiddag för familjerna på ett av hotellen i Seattle.

De firade sin Honey-moon, smekmånad, med bilresa utmed den vackra Oregon kusten.

Både Elisabeths svärföräldrar Ron och Charlotte Cormier och Carolines svärföräldrar Richard och Shirly Koch var mycket generösa med bröllopskostnaderna. De visste ju att vi hade dyra resekostnader och två bröllop i USA! Vi blev goda vänner med flickornas svärföräldrar under alla dessa år.

Tyvärr avled Marks mamma för cirka fem år sedan efter sviter av cancersjukdom.

Tre månader efter Caroline och Marks bröllop gifte sig Charlotte och Jonas den 28 september 1991.

Den fina Pingstkyrkan i Vallentuna, där ju Ingvar var pastor, smyckades till bröllop. Detta blev ett svenskt traditionellt bröllop. Brudnäbbarna kom först och sedan tärna och marskalk och sist kom brudparet. De skred fram, under tonerna av bröllopsmusiken, till altaret där pappa Ingvar stod och väntade för att förrätta vigseln. Det var ett strålande vackert brudpar.

Bröllopsfesten var i Solna Pingstkyrka med många gäster från de båda kyrkorna och andra gäster och släktingar. Jonas mamma Inga Britt och jag hade stått för förberedelserna, tillsammans med andra som ställ-

29. TRE BRÖLLOP 129

de upp. Ett strålande bröllop. De amerikanska paren kom förstås till bröllopet.

Smekmånaden gick till den grekiska ön Mytelini.

De bosatte sig i Solna.

Charlotte började studera till socionom på Socialhögskolan i Stockholm. Jonas som var en arbetsam och duktig entreprenör och golvläggare startade som mycket ung, sitt eget företag inom golvbranchen. Nu hade våra tre flickor kommit i hamn! Det blev så tyst och tomt i vårt hem. Tårarna kom… vi har våra barn till låns! ”A mother and a father hold their children’s hands for a while…their hearts FOREVER”.

Flickorna brukar säga att Charlotte och Jonas vigdes i september 1991. de saknar pappas prediknin- Ingvar vigde dem. gar och mammas söndags middagar!

Från det att flickorna var i 14-årsålden började jag att be för deras tillkommande män! Det behöll jag för mig själv. Jag trodde att jag var ensam om att be den bönen, då jag flera år senare läste en intervju med Billy Grahams fru som talade om att hon hade bett den bönen för sina barn. Vad glad jag blev! Jag var inte ensam om att be den bönen. Jag var i gott sällskap.

Under åren de växte upp brukade de ibland undra ”ska vi också få höra Guds röst säga: det är han som du ska gifta dig med!” De visste ju att jag fått den upplevelsen när jag träffade Ingvar första gången. Vi samtalade förstås om detta och de förstod att Gud visar oss på olika sätt. ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” Det bibelordet fick de med sig var och en från mitt bröllops tal till dem.

Vi gladdes med dem att de nu hade funnit sina livskamrater. Vi visste att de hade bett om Guds ledning i sitt viktiga livsval.

Vi hade under denna tid tagit över och köpt Ingvars faster Esters sommarhus, Solbacken, som låg intill vår sommarstuga som kallades Häggtorpet. Under några veckor fixade och tapetserade vi om huset som Ingvar renoverat tidigare med hjälp av Jonas. Det var en stor tomt som

130

29. TRE BRÖLLOP

Häggtorpet.

hörde till. Under många år har vi haft stor glädje att återkomma dit så gott som varje sommar. Ingvar har alltid något projekt att göra där. Ett år byggde han en mysig gäststuga på tomten.

Så när barn och barnbarn kom, också under flera somrar från Amerika, så hade vi plats för alla. Det var alltid en glädje att vara tillsammans och komma till denna oas.

Solbacken - sommarstugan i Småland är vårt smultronställe.

30. LIBERIA KRIGSZON 131

30. Liberia krigszon Det blev återigen en statskupp med rebeller som intog landet. Militärregeringen fick utstå detsamma: att bli tillfångatagna och mördade.

Rebelledaren Charles Taylor, uppbackad av Libyens ledare Muammar Kaddafi, stormade in i landet med en gerilla på juldagen 1989.

Taylor såg till att han själv blev vald till president och flydde sedan till Nigeria. Kriget varade i över 14 år till 2003. Ett blodigt krig där barn var hotade och fick se sina föräldrar skjutas om de inte lydde och blev barnsoldater.

Alla skolor och sjukhus lades ner och blev förstörda.

Vi hade ingen kontakt med någon under denna tid. Omkring 250 000 blev dödade och tusentals flydde till grannlandet Guineas flyktingläger och Sierra Leone. Grannlandet Sierra Leone upplevde också ett fruktansvärt blodigt krig senare.

Liberias kvinnor organiserade sig tillsammans med medborgarrättsoch fredskämpen Leymah Gbowee. Hon började mot slutet av inbördeskriget att dra igång rörelsen Women of Liberia Mass Action for Peace.

En demonstration hölls i Monrovia vid en marknad där kristna och muslimska kvinnor bad tillsammans för fred för sina barn och Liberias framtid. Alla kvinnor bar vita t-shirts. De åkte även till Ghana till huvudstaden och satt utanför Kongressbyggnaden där Rådslaget med olika presidenter och stridsherrar var samlade. De var tålmodiga och de gav sig inte förrän Charles Taylor blev avsatt.

Charles Taylor står nu inför rätta i Domstolstribunalen i Haag.

Efter kriget kom 15 000 FN soldater till Liberia.

Efter krigets slut när hela landet var i kaos och kris och betecknat som krigszon fick vi ett brev. Det var ifrån Henry, som under vår tid var tonåring och tillhörde Philadelphia Church, som nu var en ung man.

Han berättade att Gud hade beskyddat församlingen i Monrovia och många hade kommit till kyrkan och ville lämna sina liv till Jesus. Han skrev: ”Jag har bara mina byxor och en tröja, allting har de tagit ifrån mej.” Mina föräldrar sköt de och mina syskon har försvunnit. Men det är något som de inte kunde ta ifrån mig, det är Jesus som jag har i mitt hjärta, det kunde de inte ta ifrån mig, min tro på Jesus.”

Det var ett mäktigt vittnesbörd som jag många gånger påminner mig om. Det fördolda livet i Jesus Kristus. Det kan ingen ta ifrån oss.

Januari 2006 installerades den nya presidenten Ellen Johnson Sirleaf.

Hon blev den första kvinnliga president i Afrika. Hon blev kallad ibland för the ”Iron Lady” Hon var finansminister under president Tolberts regering under 1970-talet.

132

30. LIBERIA KRIGSZON

Vi var fortfarande kvar i Vallentuna. Året var 1991 och jag fortsatte mitt arbete på Vallbostrand efter att jag blivit vårdlärare. Det fanns inte så många lärartjänster i närheten att söka. Jag hade mycket nytta av min utbildning i det arbete som jag stod i synnerhet med personal utveckling.

Under denna tid fick vi en förfrågan från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm om vi ville gå ut i missionstjänst igen till Tanzania beläget invid Victoriasjön.

Vi kände att det här var nog något för oss och prövade det inför Gud. Vi svarade JA. Senare av någon anledning skulle bibelskolan och stationen läggas ner på platsen och det blev inte något för oss. Vi upplevde det så att Gud kanske ville testa oss om vi var villiga att gå…

Christiana från Liberia, som jag berättat om tidigare, hade nu 1991 efter Sovjets fall, som blivit nuvarande Ryssland, fått tjänst som läkare i Moskva och andra städer omkring floden Volga. Hon kunde ju ryska språket och situationen var helt annorlunda för henne denna gång när hon kom tillbaka till Moskva. Hon fick med fara för sitt liv lämna landet förra gången och nu var hon anlitad att komma tillbaka som specialist läkare.

Underliga är Herrens vägar, får man väl säja! Hon upplevde Guds ledning och kallelse att arbeta där. Hon var där i cirka tio år.

Efter några år träffade hon en troende man från Ghana som studerade i Moskva. De blev förälskade i varandra och gifte sig. På bröllopsdagen efter vigselceremonin och bröllopsfesten för många gäster, så hände något. Av en tillfällighet, som måste ha varit Guds ingripande, då Christiana skulle hämta en adresslapp på hotellrummet, upptäckte hon ett dokumenterat bevis på att mannen var gift och hade familj. Han blev avslöjad! Det just ingångna äktenskapet upplöstes. Det blev en svår tid för Christiana.

När jag en tid efteråt samtalade med henne på telefon var hon så tacksam till Gud att avslöjandet kom till henne, innan bröllopsnatten då de två skulle ha blivit ett. Hon var en riktig Herrens tjänarinna och var till stor välsignelse för många under denna tid. Efter dessa år arbetade hon ytterligare tio år i Kazakstan och länderna däromkring Armenia, Tajikistan och Mongolia.

I skrivande stund har hon nu avslutat sitt arbete där. och väntar nu på att den organisation hon arbetar för ska placera henne i Afrika och hoppas på Liberia. Det är över 30 år sedan hon lämnade sitt hemland för studier i Moskva.

Hon har varit hemma i Liberia och hälsat på familj och släkt under denna tid med undantag av de 14 krigsåren. Hon har också startat ett projekt i Monrovia Liberia, Healthy Women – Healthy Liberia. Christiana har träffat den nya kvinnliga presidenten flera gånger och har fått bekräftelse från henne att starta upp detta projekt. All lycka och Guds Välsignelser önskar vi henne.

Döttrarna och jag har ofta sagt att hon är den mest fantastiska och enastående kvinna vi mött!

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 133

31. Tillbaka till Stockholm Barnbarn Ingvar och jag hade varit till USA och firat jul och nyår 1992 hos döttrarna och svärsönerna. Charlotte och Jonas var också med oss.

Vårt första barnbarn Andrew föddes den 12 april 1993. Stolta föräldrar var Caroline och Mark.

Vilken stor glädje att få barnbarn! Elisabeth väntade sin första baby.

Jag hade inte tänkt åka tillbaka igen, efter endast tre månader sedan jag var där. Men mina kolleger tyckte absolut att jag måste åka och välkomna mitt första barnbarn.

Frestelsen blev för stor så jag bestämde mig för att åka.

Jag tänkte att det skulle bli en överraskning för Caroline, så jag ringde till Elisabeth och talade om att jag skulle komma. Hon blev glad och talade om att det var planerat en så kallad ”baby shower” som skulle vara i hennes hem dagen efter jag skulle komma. Det var vänner som skulle komma på party med babypresenter.

Det är en amerikansk tradition.

Elisabeth hade sagt till Caroline att hon skulle komma lite tidigare än övriga, för att hon skulle visa henne någonting. Det var ju jag som var någonting! Caroline hade ingen aning om detta!

Jag hörde när hon kom in, jag satt i ett annat rum. Jag hörde Elisabeth som sade att hon skulle visa Jag är på promenad med Andrew, som då henne något. Dörren öppnades och var nyfödd, i Seattle. jag kommer ut och ser Caroline stå där med lille babyn i famnen. Caroline ser mig och skriker rakt ut ”men mamma är det du?!” Jag skyndar mig att ta babyn i min famn för jag var rädd att hon skulle tappa den i ögonblickets överraskning. Så börjar både hon och jag, jag tror Elisabeth också, att gråta av glädje. ”Nu är det bara pappa som fattas!” sa Caroline.

Caroline och Mark bodde i North Bend norr om Seattle. Mark kombinerade sina teologiska studier med att arbeta i en kristen bokhandel.

134

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN

Caroline hade arbetat på ett sjukhus i Seattle innan Andrew föddes.

Elisabeth och Chris bodde nu i Kent söder om Seattle. Chris var nu ungdomspastor i Faith Tabernacle i Kent och Elisabeth studerade på ett College.

Elisabeth skulle föda sin baby fem månader senare.

Vårt andra barnbarn Jacob föddes den 16 september 1993. Stor glädje för Chris och Elisabeth.

Nu hade vi två barnbarn. ”Fantastiskt!”

Men ack så långt bort Första barnbarnen Andrew och Jacob. − på andra sidan jordklotet!

Man kan inte ta för givet att få barn och barnbarn. Vi känner en stor tacksamhet till Gud för dessa gåvor.

Efter sju år avslutade Ingvar sin tjänst som pastor och föreståndare i Pingstförsamlingen i Vallentuna. Efter avskedsmöten tog vi farväl till alla i församlingen. Det är alltid med en vemodig känsla man lämnar många vänner som man fått under dessa år.

Ingvar hade fått en kallelse som pastor i Bredängs Pingstkyrka i södra Stockholm. Nu kom vi tillbaka till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och det kändes riktigt efter vi hade prövat det inför Herren.

Filadelfia och Storförsamlingen i Stockholm har omkring tiotalet kyrkor över hela Stockholm och en av dem var Pingstkyrkan i Bredäng.

Ingvar hade pastorsgemenskap varje vecka och jourtjänst en dag i veckan i Filadelfia Stockholm och samarbete med alla pastorerna. Pastorerna med fruar brukade årligen efter nyår ha en festlig samling med god mat och trevlig gemenskap som alternerande var i de olika kyrkorna.

En söndag i månaden var det Storsamling i Filadelfia Stockholm och då var det feststämning. Pastor Owe Lindeskär var föreståndare i Filadelfia Stockholm under denna tid. Senare ersattes han av pastor StenGunnar Hedin.

I dagsläget är det Nicklas Piensoho som är pastor och föreståndare.

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 135

Vi hade pastorsfru-träffar regelbundet och det var mycket uppskattat.

Vi lärde känna varandra. Det brukade vara en mysig kväll med något gott att äta och en fin gemenskap med samtal och bön.

Jag kommer särskilt ihåg när vi samtalade om pastorsfrurollen som vi hade gemensamt. Det kom fram att vi tyckte trots att vi alltid var omgivna av så många omkring oss, så kunde vi ibland känna en ensamhet!

Senare vid ett tillfälle blev jag intervjuad en gång. En av frågorna löd hur det var att vara pastorsfru? Helt spontant sade jag: ”att vara pastorsfru är för mig en livsstil”. Det hade jag kommit till insikt om och det kändes rätt och riktigt för mig!

Jag fick en förfrågan att börja arbeta som biträdande föreståndarinna och sjuksköterska på Rosstorps Äldreboende i Rönninge. Jag upplevde det som en Guds ledning. Jag hade bett till Gud om ett arbete i vår nya situation.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm var huvudman för verksamheten.

På ett församlingsmöte blev jag avskild för denna uppgift, och blev då församlingsanställd.

När jag ser tillbaka på alla arbetstillfällen jag haft under alla år så kan jag bara konstatera och se Guds ledning och att Guds tid har fungerat.

Vi köpte ett radhus vid södra infarten till Stockholm, mycket strategiskt utvalt vid E 4:an nära Bredäng och nära Rönninge till våra arbetsplatser.

Pingstkyrkan i Bredäng var en vacker kyrka och många av vännerna där var så positiva och underbara. Vi kände oss uppskattade. Vi hade en fin tid där. Ingvars medarbetare under denna tid var Mauron Sleiman och senare Leif Lind. Ingvar arbetade hårt med att stabilisera församlingsledningen med flera nya äldste, församlingstjänare, som tillkom under denna tid, det blev en grund för en tillväxt och i dag en internationell församling. Josef Pansell blev pastor efter Ingvar år 2000.

Vi hade en upplevelse för cirka 15 år tidigare, när vi var ute i Liberia.

Missionär Manne Paulsson var på besök och en dag talade han om att han varit och haft missionsmöte i Bredängs Pingstkyrka. Abner Dahl var pastor där då, de var goda vänner. Helt spontant sa Manne till oss: ”ni skulle väl passa bra som pastorspar där någon gång i framtiden!”

Under vår tid i Bredäng gjorde vi flera resor till Baltikum. Vi besökte Pingstkyrkorna i Talinn, Estland och Riga, Lettland. Ingvar predikade där i gudstjänsterna då vi fick möta vännerna i församlingen. Vi förstod att de hade drabbats hårt under Sovjets ockupationstid.

Vi besökte barnhem med många föräldralösa barn och mycket undermåliga sjukhus.

Vi hade med oss kläder, livsmedel och mycket frukt som blev fördelade till många familjer. Det blev så uppskattat. Vi hade kontakt med pastorsparen som också kom och hälsade på oss i Sverige.

136

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN

Det var en glädje att arbeta på Rosstorp eftersom det var församlingens förlängda arm. Jag upplevde att jag hade en andlig uppgift där. Jag kände mig fri att både samtala och be med patienterna om de själva önskade det. Varje morgon var det morgonandakt och lördags eftermiddagar var det samlingar då församlingens olika pastorer kom ut och talade.

Bland personalen var flera bekännande troende och andra var det inte, men de respekterade den kristna miljön.

Jag hade mycket administrativa arbetsuppgifter med personaladministration och sociala kontakter med Stockholms stadsdelsnämnder och olika kommuner för upphandling av boendeplatser och även sjuksköterskeansvar.

Jag upplevde en mycket svår tid under denna tid som jag arbetade där.

Jag blev motarbetad av en person som arbetade där. Redan från början kände jag detta. Hon hade själv velat ha min tjänst och när det inte blev så var drevet på gång. Hon hade inte adekvat utbildning för denna tjänst men hade trott att hon ändå skulle få den. Det hade varit svårigheter redan innan jag kom dit och det var flera av personalen hade drabbats förut. Föreståndarinnan var helt manipulerad av denna kvinna och det gjorde situationen mer besvärlig för mig. Jag blev allvarligt och grovt förtalad bakom ryggen. Jag fick höra av en jurist att det var så gravt att jag kunde ha anmält det som grovt förtal vilket hade kunnat leda till ett civil rättsligt mål, men jag avstod förstås.

Jag hade tanke på att sluta min tjänst men bad till Gud om hjälp.

Efter en helg av bön kände jag mig stark att fortsätta för jag var viss om att det var Guds vilja att jag skulle vara där. På måndagen var det en ur personalen som kom fram till mig och utropade: ”Kerstin, det ser ut som du har en stor sköld på dig!”

Jag tackade Gud för detta.

Jag upplevde väldigt tydligt att detta var en andlig kamp att utkämpa.

Jag drog mig till minnes att innan jag skulle börja arbeta där var det vid något tillfälle en pastor som bad för mig. Han profeterade och sa: ”I ditt nya arbete kommer du att behöva ha ett kallt huvud och ett varmt hjärta.” Han hade ingen aning om att jag skulle börja på ett nytt arbete och vad det gällde.

Men Gud visste!

Efter någon tid hade föreståndarinnan och jag ett samtal om situationen. Hon grät och bad om förlåtelse och kramade om mig. Det jag begärde av henne var att hon skulle skriva ett brev och dementera allt som varit sagt om mig. Hon gjorde detta och personalen tog del av det.

Efter ett tag slutade hon och senare den kvinnan som var upphov till det.

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN 137

Under cirka fyra månader fick jag också tillfälle att arbeta som vikarierande församlingssyster i Filadelfia Stockholm. Det var ett mycket stimulerande arbete.

Strax efter vi flyttat till Stockholm fyllde Ingvar 60 år i januari 1995.

Kvällen innan kom Caroline och Andrew som nu var ett år och nio Syskonen Andrew och Anna samt Jakob och Emily. månader och Elisabeth med Jacob som var nästan ett och ett halvt år. Vilken glädje det var att se dem! På födelsedagen hade vi öppet hus med många gäster som kom och gratulerade.

Vårt tredje barnbarn Anna föddes den 13 september 1995. Caroline och Marks dotter. Vårt Fjärde barnbarn Emily föddes den 13 november 1995. Elisabeth och Chris dotter.

Så nu var det dags igen att åka till USA för att se våra nya barnbarn!

Vi åkte för att fira jul och nyår där.

Resan dit hade gått bra och planet skulle just landa i Seattle, vi kunde se husen och vägarna. Så informerades vi om att på grund av hårda stormvindar, så kunde vi inte landa där. Vi skulle vidare till Vancouver i Kanada. Där väntade bussar för att ta oss till Seattle. Vi var omkring 400 passagerare så det tog tid att komma igenom passkontrollerna.

Det var ett ruskigt stormigt väder. Klockan två på natten kom vi till SeaTac flygplats i Seattle. Där väntade Elisabeth på oss med sin lilla Emily, en månad gamal, i babysitsen. De andra hade varit där men åkt hem igen med barnen när det var försenat så mycket.

Det var underbart att få vara hos dem igen och träffa våra fyra barnbarn. Anna som nu var tre månader gammal. Caroline och Mark som nu bodde i Seattle Bible College Campus och hade en lägenhet där. Mark hade på nytt upptagit studierna där.

Elisabeth och Chris bodde nu i Lynnwood. Chris hade slutat sin tjänst som ungdomspastor och startat en egen firma inom byggnadsbranschen, där Elisabeth också arbetade med det administrativa.

Några månader efteråt föddes vårt femte barnbarn Rebecka den 6 mars 1996.

En glädje för Charlotte och Jonas, det var deras första barn. Det blev lite dramatiskt med akut kejsarsnitt på Danderyds sjukhus, men det avslutades lyckligt och väl.

138

31. TILLBAKA TILL STOCKHOLM BARNBARN

Caroline, Elisabeth och Charlotte med döttrarna Anna, Emily och Rebecka.

Vi delade glädjen med Jonas föräldrar Inga-Britt och Sven-Erik Thunborg. De är aktiva i Solna pingstförsamling där Sven-Erik är äldste sedan många år.

Vi är goda vänner och brukar naturligtvis träffas rätt så ofta under årens lopp med barn och barnbarn.

Kusinerna Anna, Emily och Rebecka hade fötts inom ett halvår.

Charlotte och Rebecka, sex månader, åkte över till USA och var tillsammans med Caroline och Elisabeth och deras barn. När de hade alla tre flickorna i samma vagn, och var på shoppingcentret så stannade många upp och frågade om de var trillingar!

Charlotte och Jonas hade nu flyttat till Norrtälje norr om Stockholm.

Charlotte hade tagit sin socionomexamen efter tre och ett halvt års studier.

Lotta blev det vedertagna namnet på Charlotte. Det är nog bara jag som ville fortsätta med Charlotte för jag tycker så mycket om det namnet. Men hädanefter så skriver jag Lotta!

32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA 139

32. Sju barnbarn Pennsylvania Vårt sjätte barnbarn Jonathan föddes den 20 december 1997 på Karolinska sjukhuset. Lotta och Jonas första son. En stor glädje för oss alla.

Jonathan och Rebecka var hos oss alla somrar i sommarstugorna i Småland. När Jonathan var fem år och gick tillsammans med morfar Ingvar mellan stugorna så sade han en dag: ”Morfar när du dör så kan väl jag ta över några stugor här!”

Barnbarnen från Amerika kom förstås också och hälsade på oss vid flera tillfällen under åren. Då var det liv och rörelse på landet när vi alla var där!

Caroline och Mark flyttade till Pennsylvania i närheten av staden Philadelphia 1997.

Mark hade avslutat de fyra åren på Seattle Bible College Barnbarnen stortrivs på sommarstället. med graduation, examen. Nu skulle han fortsätta med teolo- Morfar Ingvar med Rebecka, Jacob och Emily. giska studier på ett Teologiskt Seminarium i staten Pennsylvania. De bilade dit med ett barn i varsin bil över många stater och långt avstånd över hela Amerika.

Ingvar och jag var över och hälsade på dem våren 1998. Andrew var då fem år och Anna tre år. De bodde i utkanten av staden Philadelphia där Amerikas Constitution bildades, vi besökte platsen och byggnaden, det var mycket intressant.

Vi gjorde också en dagsutflykt till Lancaster i Pennsylvania där Amish-folket bodde.

Ett fantastiskt besök i detta samhälle där tiden har stått stilla under alla dessa år. Allt var omodernt! Där fanns ingen elektricitet, inga moderna lantbruksmaskiner och verktyg. Inga Rebecka, Jonathan och bilar. Alla åkte med häst och vagn. Det var lillebror Philip.

140

32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA

Simon, Philip, Natalie, Emily och Rebecka.

fantastiskt att se hur de levde sina liv där. De var duktiga hantverkare och kvinnorna var duktiga med sömnad och gjorde vackra lapptäcken till sängöverdrag. De hade en presentshop där de sålde sina arbeten.

Vi fick se in i både bostäder och skola och kyrka.

Det var en upplevelse och en minnesrik dag!

Ingvar och jag hyrde en bil några dagar, och vi gjorde en resa till Washington DC och Vita Huset och reste omkring i flera stater och neråt West Wirginia och tillbaka kustvägen Maryland Delaware New Jersey och till Pennsylvania.

Det var roligt att se oss omkring i dessa Stater. Första gången vi var i Amerika 1981 var vi ju i New York Connecticut och bilade även då genom Buffalo, Niagara och in i Kanada Toronto tillbaka till Michigan och flera av staterna.

Vårt sjunde barnbarn Natalie föddes den 17 oktober 1999.

Elisabeth och Chris dotter. Så nu planerade vi för fullt att åka dit och se vårt lilla barnbarn, som blev två månader gammal Simon, Philip, Ingvar och Isaac. när vi var där.

Vi firade jul och nyåret 2000, millennieskiftet, med feststämning. Lotta och Jonas med barnen reste tillsammans med oss. Vi firade Jonathan som fyllde två år när vi var där.

Caroline och Mark hade nu flyttat tillbaka och bodde i Arlington cirka 15 minuters bilväg från Cormiers. Vi hade en underbar helg tillsammans.

Flickorna Anna, Emily och Rebecka var nu fyra år och hade så roligt tillsammans.

32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA 141

Sju barnbarn. Vi är i Seattle och firar milleniumskiftet - 2000.

Vi hade nu sju barnbarn omkring oss och kände oss så rika!!

Skulle det bli fler barnbarn?

Våra barnbarn i Amerika, trodde när de var små, att mormor och morfar hade eget flygplan när vi brukade komma från Sverige och hälsa på dem!

Caroline hade precis fått sin examen som legitimerad amerikansk sjuksköterska efter hårt pluggande. Well done!

Vid Millenniumskiftet 2000 gick Ingvar i pension.

Efter avskedsmöten och farväl i Bredäng avslutades en 40-årig tjänst som pastor och missionär.

Men det fortsatte, det dröjde inte länge förrän han fick förfrågan att bli vakanspasstor i Örbykyrkan en av Storförsamlingens kyrkor. Han var där i drygt ett år. Ett halvår var han vakanspastor i Tyresö som också är en av Storförsamlingens kyrkor. I Tyresö var han, i början av 1960-talet, deras första predikant.

Han fortsätter att predika när tillfällen ges.

I början av året 2001 gick jag i pension. Sista dagen jag arbetade fick jag en förfrågan om att fortsätta arbeta extra med deltid som sjuksköterska och jourtjänst. Efter jag varit i USA ett tag så började jag arbeta tidsmässigt på mina egna villkor i ytterligare fem år.

142

32. SJU BARNBARN PENNSYLVANIA

Det såg jag som en Guds omsorg och med tacksamhet till Gud för att kunna tjäna pengar till alla resor till USA som vi gjorde framöver till våra barn och barnbarn.

Under tiden som vi var i USA, sommaren 2001, innan jag började arbeta igen, var vi tillsammans med familjerna Cormier och Peterson.

Vi var ute och shoppade en dag, Emily sex år och jag gick tillsammans, när hon plötsligt frågade mig: ”Mormor are you rich?” Jag blev lite häpen och svarade: ”Well, well yes, I am rich because I have seven grandchildren!”

Hon tittade på mig och med sammanbiten min sade hon: ”I mean in money!”

En sommardag satt vi ute i trädgården i Arlington och drack kaffe.

Vi vuxna satt och pratade och barnen sprang omkring och lekte på gräsmattan efter att de hade druckit saft och bullar. Medan vi pratade berättade jag en upplevelse som hände i Liberia.

Så kom Andrew åtta år, han måste ha haft långa öron! och ställde sig bredvid mig och la handen på min axel och utbrast: ”Mormor you have to write a book about everything you have experinced!”

Det blev någonting jag behöll i mina tankar och hjärta.

Och nu tio senare håller jag på och skriver ner vår livsberättelse till barnbarnen…

Och Andrew har nu blivit 18 år!

33. TILL IDAHO TIO BARNBARN 143

33. Till Idaho Tio barnbarn Caroline och Anna kom och hälsade på oss. Anna var nu sex år.

De kom till påskhelgen.

Några dagar innan föddes vårt åttonde barnbarn Philip den 21 mars2002 − Lotta och Jonas andra son. Vi firade en alldeles nyfödd fin liten baby i Lohärad utanför Norrtälje. Jonas hade under några år byggt ett stort och fint hus, där de nu bodde sedan några år tillbaka.

Det var roligt att vara tillsammans igen. Vi shoppade och flanerade i Stockholm förstås. Vi gjorde ett uppskattat besök med alla barnen på Junibacken Astrid Lindgrens barnevenemang.

Vi åkte också till Småland och tittade till våra sommarstugor i Mästreda. Ingvars båda systrar Ann-Margret och Carin bodde i Lenhovda, inte så långt därifrån, så vi var där också. Carin hade varit sjuk ett tag och var nu inlagd på sjukhuset i Växjö. Vi var där och hälsade på henne.

Vi såg att hon var dålig. Några dagar efteråt fick hon diagnosen, en allvarlig cancer som inte gick att operera bort. Då visste vi inte att vi aldrig skulle få se henne igen! Det var sista gången vi sågs. Ingvar träffade henne en sista gång någon månad senare innan hon hastigt fick lämna denna världen för att få flytta hem till himlen, hon blev endast 56 år. Vi kände alla en stor sorg. Särskilt för Ann-Margret, de hade bott och arbetat ihop under många år.

De var alltid så generösa och månade om alla sina syskonbarn.

Senare fick också min bror Lennart avsluta sitt liv och få hembud. Vi kände sorg och saknad. När jag ringde till fickorna i Amerika och talade om detta så frågade Elisabeth vilken tid som han avlidit. Då talade hon om att hon vid samma tid, natt tid i Amerika, hade hon en dröm, hon såg sin mormor som höll på att förbereda en stor fest för hennes son skulle komma till himlen! ”Märkligt!”

Senare under samma år flyttade Caroline och Mark till Staten Idaho.

Det blev ett långt avstånd mellan familjerna. Det var cirka 14-15 timmars bilresa.

Resan gick över Klippiga bergen, Rocky Mountain, som går över Bergsstaterna Montana, Wyoming och Idaho. En fantastisk bilväg!

Mark hade tillbringat många av sin barndoms somrar i Idaho där hans grand parents, mormor och morfar, bodde. Vi blev förvånade förstås att stadskillen från staden Seattle skulle överta en farm där och driva upp boskap i synnerhet 200-tals getter och under denna tid även upptill 14 hästar. Farmen blev registrerad som Ranch med namnet Liberty Road Ranch.

144

33. TILL IDAHO TIO BARNBARN

Det blev ett hårt arbete. Men han kände att han behövde byta sin nuvarande tillvaro. Caroline och barnen var med på detta.

Caroline fick en bra tjänst som sjuksköterska på det stora sjukhuset i Idaho Falls. Samtidigt undervisade Mark barnen i Home Schooling, som är vanligt i USA, men inte förekommer här i Sverige. Barnen blir registrerade i en Home School Academy där de får skolmaterial och göra standardprov. Det har visat sig att dessa barn är långt före de barn som undervisas i skolorna.

Andrew är mycket engagerad i wrestling, sporten brottning, Han har fått många priser och vunnit många högsta priser under åren, som han fortsatt med alla år.

Vid flera tillfällen var Ingvar och jag och hälsade på dem.

Ibland åkte vi först till Seattle och bilade sedan den långa vackra vägen över Klippiga bergen med sitt majestätiska bergmassiv, över Montana och kom så fram till Idaho. När vi åkte tillbaka till Sverige fick vi bila tre timmars bilväg, till Staten Utah och staden Salt Lake City och därifrån flyga hem. Åkte vi till Salt Lake City från Sverige så reste vi med flyg till Seattle till Elisabeth och Chris. Det blev ofta långa resor för oss under dessa år när vi skulle hälsa på dem over there! Det var ju fantastiskt att se alla dessa nya delar av Amerika så för oss blev det samtidigt en förmån att få komma till nya platser på grund av Caroline och Mark’s olika flyttningar under dessa år! Trots alla resor!

Ett fantastiskt äventyr var det att besöka nationalparken Yellowstone, det tog några timmars bilresa från Caroline och Mark. Att åka där och sen ströva bland alla vackra vattenfall och dessa underbara geyser, varma källor, som sprutade ut från jordgrunden med kaskader av vatten vid olika schemalagda tider, där folk satt och väntade in dessa tider. All dessa djur som gick på vägarna så bilarna fick stanna upp. ”Fantastiskt!” Yellowstone Park ligger precis i de tre Staterna Idaho-Montana och Wyoming.

Vi gjorde också en dags utflykt till de underbart vackra och majestätiska Teton bergen i Wyoming. Vi besökte också Jackson Hole där många kändisar har sina fritidshus i synnerhet på vintern för skidåkning.

Sommaren 2003 den 16 juli föddes vårt nionde barnbarn Simon, Lotta och Jonas tredje son. Nu hade Rebecka, Jonathan och Philip fått sin lillebror en söt och fin baby. De kom snart och hälsade på oss på sommarstället i Småland. Lotta fortsatte sin föräldraledighet efter Philip det är bara sexton månader mellan dem. Hon var hemma till Simon var åtta månader och började arbeta sedan. Hon har sin tjänst i Norrtälje kommun som socionom. Hon är också församlingsledare i församlingen.

Nu var det Jonas som tog pappaledigt med sina småpojkar och det gjorde han i ett och halvt år. Bra gjort!

33. TILL IDAHO TIO BARNBARN 145

Vi är i Yellowstone Nationalpark med Andrew och Anna.

Innan Simon blev två år reste hela familjen till USA och var där en månad till glädje för alla kusinerna att träffas. Familjerna bilade den långa resan från Seattle till Idaho. Det är ju inte ofta alla får träffas när det är så långa avstånd från Sverige till andra sidan jordklotet.

Nu är det förutom telefon, e-mail och facebook och ibland skype som gäller och som vi kommunicerar med.

Ingvar och jag har ibland fått frågan om inte vi skulle bosätta oss i Amerika?! Vi har sagt att om Lotta och Jonas med familj skulle ha flyttat dit, så kanske det skulle ha blivit möjligt att vi gjorde det också. Jag trivs väldigt bra i Amerika och brukar säga att jag älskar Amerika!

Vårt tionde barnbarn ISAAC föddes den 20 januari 2006. En efterlängtad lillebror till Andrew som nu var 13 år och Anna var 11 år. Hon hade kommit hem från sjukhuset på födelsedagskvällen. På natten kom jag till flygplatsen i Salt Lake City och där var Mark och Andrew och mötte mig. Det tog några timmars bilresa så jag kom fram vid 05-tiden på morgonen. Där väntade Caroline med te och nybakat bröd och en nyfödd söt liten baby! Det var underbart att komma till dem! Jag var där över två månader och fick en fin tid tillsammans med familjen.

Under denna tid fick Caroline åka in akut till sjukhuset och blev opererad och fick stanna fem dagar där. Så det var ju bra att jag var där och fick sköta lille Isaac och hjälpa familjen.

146

33. TILL IDAHO TIO BARNBARN

Det var en kall vinter och mycket snö, med Klippiga bergen runtomkring. Men vi hade det mysigt med värmande brasa inomhus.

Efter en dryg månad kom Ingvar bilande från Seattle tillsammans med Elisabeth och barnen. Ingvar hade tyckt att det var så tomt efter mig hemma så han hade bokat en resa till Seattle!! Så det blev en riktig överraskning! De kom tillsammans för att fira min födelsedag och för att se den nya lille babyn.

Vi hade så roligt tillsammans. Elisabeth och barnen bilade tillbaka till Seattle där de bor och Ingvar stannade kvar några veckor i Idaho.

Sedan åkte vi till Salt Lake City, stannade på ett hotell över natten, invid flygplatsen och Ingvar reste till Sverige och jag fortsatte till Seattle.

Jag kom dit i slutet av mars månad och då var det full vår med blommande körsbärsträd och syrener. Vi kunde sitta ute och fika i den blommande trädgården.

Chris hade fullt upp att göra. Han hade på gång flera hus som byggdes i Seattle. Han är en duktig byggmästare! Elisabeth arbetade halvtid med allt administrativt på firman och som svenska gjorde hon det så bra med att lära sig allt med amerikansk företagsekonomi som skatter och löner för anställda och bank och myndighets ärenden! Hon var intresserad av detta.

Barnen trivdes i sina skolor och hade många aktiviteter på gång.

Elisabeth och Chris hade den senaste tiden haft tankar på att möjligtvis kunna åka till Sverige med hela familjen och bo där något år.

Under tiden som jag var där blev det bestämt och planerat att nu skulle de ordna med alla uppgifterna som gällde för att få tillstånd som i Chris fall att bo och arbeta i Sverige. Elisabeth och barnen är ju alla svenska medborgare så för dem var det ju bara att registrera sig i Sverige så skulle allt fungera med skolgång och annat. Men det var mycket att gå igenom med olika myndigheter och det tog tid. Huset skulle hyras ut och mycket skulle ordnas.

De hade bett till Gud om Guds ledning för sina planer och blivit förvissade om att detta var riktigt. ”Lägg allt du gör i Herrens hand, så kommer dina planer att lyckas.” Ordspråksboken 16:3.

De skulle komma till Sverige under den kommande sommaren.

34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE 147

34. Familjen Cormier till Sverige Elisabeth och barnen kom flyttandes till Sverige juli 2006. Chris skulle komma senare i september.

De kom glada och förväntansfulla. Nu skulle de bosätta sig här och gå i skola för en lång tid.

Vi var glada och välkomnade dem och tyckte det var fantastiskt att få rå om dem alla för en längre tid.

Förberedelser hade gjorts. De skulle bo i Lohärad i Norrtälje. Jonas höll på att bygga ett mycket fint gästhus, som passade bra för en barn familj. Chris hjälpte honom att färdigställa huset, som låg intill deras hus.

De var nu registrerade i skolan och skulle börja till höstterminen.

Vi fick en härlig sommarmånad på vårt sommarställe i Småland tillsammans innan skolan skulle börja. Lotta och barnen var förstås med oss och alla kusinerna hade så roligt tillsammans.

Sommarstugan som Ingvars systrar haft hade nu övertagits av våra barns kusiner. Så det blev mer liv och rörelse på sommaren i den lilla byn Mästreda.

Sedan jag kom tillbaka efter de tre månaderna jag var i USA, så började Ingvar och jag få samma tanke att flytta till Norrtälje, eftersom vi hade vår enda dotter med familj som bodde där. Det var drygt 15 mil fram och tillbaka vi hade, när vi hälsade på varandra. Vi hade ju de andra döttrarna med familjer så långt bort. Och nu skulle Elisabeth med familj komma och bo i samma stad några år.

Vi bestämde oss! Vi bad förstås till Gud om ledning och hjälp och vi upplevde att Gud öppnade denna nya väg för oss.

Det gick bra med att sälja vårt hus och vi köpte ett hus i Norrtälje, cirka 15 minuters bilväg från Lohärad. Inflyttningen skulle bli i november månad.

De amerikanska barnen började i svenska skolan. Elisabeth hade försökt att lära dem svenska under åren, de förstod mer på svenska än de kunde prata. Det var ju tufft för dem med all undervisning på svenska och allt nytt. De var positiva och klagade inte och hade bra lärare som tog hand om dem.

Från början blev det lite språkbarriärer kusinerna emellan. När de var hemma alla tillsammans blev det ju mycket prat på engelska.

Fyraåriga Philip berättade stolt att han kunde räkna på engelska, one, two, three… Lillebror Simon, tre år, skulle inte vara sämre han, han såg till att ha allas uppmärksamhet och sa:

148

34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE

”Titta nu! Jag kan springa på engelska” och så satte han fart och sprang genom den stora hallen.

Kusinerna blev som syskon under den här tiden.

Barnen fick många svenska kompisar i skolan och i kyrkan.

Chris kom till Sverige i september månad och förenades med sin familj.

Att som amerikan och ta hela familjen med sig för en längre tid blev för Chris en omställning men han var otroligt positiv och förväntansfull.

Han tog det som en utmaning. Elisabeth och han hade sagt flera gånger att de skulle vilja göra det tillsammans innan barnen blev större.

Nu var de här! Jonas som är en riktig fixare hade ordnat med arbete till Chris som var en anledning till att han fick tillstånd att komma till Sverige. Han blev anställd genom Jonas företag med heltidsarbete och månadslön. Jonas hade nära kontakt med en byggmästare som Chris fick arbeta med. Han tyckte det var så intressant att med arbetet här i Sverige jämföra med amerikanskt sätt att bygga. Jonas hade också fixat två bilar en till Chris och en till Elisabeth, som senare köpte sin egen bil. Amerikanare är ju vana vid att ha varsin bil.

Jag avslutade att arbeta fem och ett halvt år efter jag gått i pension, innan vi flyttade till Norrtälje. Så nu tyckte jag att jag hade gjort mitt.

Jag var så tacksam till Gud för denna tid av inkomst, så vi kunde resa till USA så mycket som vi gjorde under alla dessa år!

I mitt yrkesliv har jag arbetat från livets början till livets slut! Fantastiskt.

Vi kom med flyttlasset i mitten av november månad.

Det var 15:e gången vi flyttat sedan vi gifte oss! Så man kan väl säga att vi hade vanan inne. Vi inredde vårt nya hem. Både Ingvar och jag är intresserade av heminredning och tycker lika i mycket.

Efter en vecka fick jag utav ett vasst föremål en otäck infektion i foten.

Jag blev riktigt dålig och kom till akuten på sjukhuset. Det visade en infektion med en allvarlig blodförgiftning, jag fick antibiotikadropp i tio dagar och även en operation gjordes.

Jag som aldrig varit patient på sjukhus mer än när jag födde barn förstås.

Jag hade ett två-patients rum så det dröjde inte länge innan en annan patient kom. Hon var i medelåldern och var dålig. Vi fick god kontakt i synnerhet efter mina barn och barnbarn kom och hälsade på och de pratade engelska. När hon hörde att de bodde i Seattle lyste hon upp och sa att hon arbetet som aupair i sin ungdom där och trivts så bra. Hon förstod att jag var troende efter hon hört när Ingvar var där så bad vi till Gud. Det blev några tillfällen då jag fick tillfälle att föra samtalet in på Gud och vittna om min egen relation till Gud. Jag bad för henne. Dagen

34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE 149

när jag skulle utskrivas så tackade hon mig särskilt för att jag inte pratat så mycket, men var tacksam för de stunder vi samtalat om Gud. Jag sa hej då till henne och sade att jag skulle tänka på henne och be till Gud för henne.

En månad efter såg jag dödsannonsen i tidningen.

Det kändes så vemodigt men jag var glad att fått detta tillfälle att vittna om Gud för henne. Kanske det var någon mening med att jag fick denna infektion och vara på sjukhuset under denna tid!

Det var så roligt att få vara tillsammans så mycket med våra barn och barnbarn. Vi var ju inte bortskämda med det.

Amerikabarnen lärde sig fort svenska riktigt bra och de gillade skolan. Nu var Jacob, Emily och Natalie tillsammans med Rebecka och Jonathan i samma skola och åkte samma skolbuss till och från skolan. Philip och Simon var på förskolan.

Sommaren kom och ett långt sommarlov låg framför. Ingvar och jag åkte till sommarstället för att göra i ordning, så när de alla kom skulle de fördelas i de tre små stugorna och det lite större sommarhuset. Vi skulle vara 13 personer då. De åkte till Nyhem till pingstkonferensen som brukar samla tusentals personer. Det var mycket aktiviteter för barn och ungdom. Barnen stortrivdes.

Vi brukar också vara med några dagar där.

Efteråt kom de till oss och vi såg till att vi skulle hinna med så mycket som möjligt. Vi brukade göra dagsutflykter till Öland varje sommar och bada i havet.

Det brukar vara uppskattat. Vi hade picknick med oss för hela dan.

När vi dukade långbord till alla så försvann mina svärsöner ett tag och kom tillbaka med en plockad bukett blandade sommar blommor och vackra ogräsblomster! De placerade buketten i en burk mitt på bordet.

De visste att jag gärna ville duka både med blommor och ljus. De gjorde likadant när vi ibland var på picknick i Amerika.

Jag tycker så mycket om mina svärsöner.

Jag har alltid älskat blommor och att göra blomsterarrangemang.

Elisabeth och Chris var på en resa till Rom och tyckte det var fantastiskt.

Chris fars föräldrar kommer från Italien. På mammans sida kommer de från Irland och Kanada.

Marks fars förfäder kommer troligtvis från Danmark och från mammans förfäder var det från Irland och från en indianstam.

Så är det ju för alla amerikanarna, deras förfäder emigrerade från olika delar av Europa, många från Skandinavien och andra delar av världen.

Så blev USA till. Det är fantastiskt vilken utveckling det har blivit!

Nu hade det blivit höst och Caroline med Andrew, Anna och lille Isaac som nu var ett år och nio månader kom till Sverige för att hälsa på

150

34. FAMILJEN CORMIER TILL SVERIGE

oss. Vilken glädje det var att samlas alla, tyvärr kunde inte Mark komma med. Nu var alla tio barnbarnen här tillsammans! Mormor och morfar gladde sig! De stannade i tre veckor. Vi hade olika aktiviteter på gång hela tiden. Vi gjorde också en resa till Småland då Caroline och Elisabeth träffade sina kusiner.

Vi var till Stockholm flera gånger och var till Gamla Stan där de har så många butiker med svenska souvenirer. De amerikanska barnen tyckte det var mycket roligt!

Vi gjorde också en kryssning med Viking Line till Åland och njöt av en härlig skärgårdsbuffé.

Men tiden går fort och så var det dags för dem att åka tillbaka till Idaho. Vi var glada för den här tiden tillsammans med härliga minnen.

Under denna tid så var Chris till Seattle flera gånger för att bevaka sina husbyggen.

Elisabeth engagerade sig mycket i barnverksamheten i kyrkan i Norrtälje. Både Chris och Elisabeth var med på de olika ungdomslägren i fjällen under sportlovet med undervisning och skidåkning. De hade fått många vänner i kyrkan och trivdes bra.

Chris gick en kurs i svenska språket ett tag. Så mycket träning att prata svenska blev det inte, för svenskarna tyckte mer om att prata engelska med Chris!

Elisabeth passade på att gå en kurs i företagsekonomi i Stockholm.

Hon gick där i två terminer. Hon tyckte det var roligt.

Efter nästan två år i Sverige planerade de att åka tillbaka igen till Washington och Seattle.

Vi var nu vana vid att ha dem omkring oss så det blev fruktansvärt tomt efter hela familjen. Det kändes likadant för Lotta och Jonas och kusinerna som varit som syskon för varandra.

Men vi var tacksamma att vi fått ha denna tid tillsammans.

Ingvar var vakanspastor en kort tid i pingstförsamlingen i Norrtälje efter Monica Wienerdal slutat som pastor och tills den nya föreståndaren och pastor Magnus Lindeman tillträdde.

Eftersom församlingen för några år sedan startat en Second Handbutik tillsammans med PMU, har vi varit engagerade i detta. Ingvars nisch har varit tavlor och böcker.

Han predikar fortfarande när tillfälle ges.

35. PHILADELPHIA CHURCH MONROVIA 151

35. Philadelphia Church Monrovia Philadelphia Church i Monrovia firade jubileum den 10 maj 2010. Det var då 30 år sedan vi bildade församlingen, efter åtta års arbete med att bygga upp arbetet som startades med en liten grupp.

Vi har haft e-mail kontakt med pastorn och föreståndaren Georges Harris. Han var en ung söndagsskollärare under tiden vi var där.

Vi fick höra om den underbara utvecklingen av församlingen som nu vidare har utökats med 17 nya kyrkor i Liberia och tre församlingar i USA. Vi tackar Gud för detta. Det är Guds verk och Jesus är församlingens Herre. Den har bevarats under svåra 14 år av omänskligt krig.

Vi har fått höra att en av kyrkorna i USA i Minneapolis, Minnesota förestås nu av en pastor som var en av de unga kvinnorna som växte upp i Philadelphia Church under vår tid.

Som jag har berättat om tidigare under tiden vi var missionärer där fick vi ett profetiskt budskap i Sverige när vi var hemma en gång. Det innehöll ”att från Philadelphia Church skulle budskapet om Jesus nå till olika länder.”

Det är många som sökt sig till Philadelphia Church under dessa år och fått uppleva frälsning och dop.

Vi känner glädje och tacksamhet till Gud! Christiana från Liberia som var 17 år när hon kom till Philadelphia Church och kom till tro och döptes där, som jag berättat om tidigare, ska nu börja arbeta som läkare i Liberia efter nyåret 2012.

Då kommer hon tillbaka till sitt hemland efter alla år hon arbetat i Ryssland och länderna där omkring. Hon kommer säkert att bli till stor hjälp och välsignelse för sitt land och folk och arbeta som läkare med sitt projekt Healthy Women – Healthy Liberia.

Liberias kvinnliga President Ellen Johnson Sirleaf har fått Nobels Fredspris i år 2011 tillsammans med medborgarrättskämpen Leymah Gbowee i Liberia. ”Vilka fantastiska kvinnor!” Vi önskar dem all lycka i framtiden.

Det har varit presidentval i Liberia november 2011.

President Ellen Johson Sirleaf blev segrare och har blivit återinstallerad president, inaguration.

Vi ber om Guds Välsignelse över framtiden för Liberias president, Regering och Liberias folk.

Liberias land och folk och särskilt Philadelphia Church i Monrovia kommer alltid att vara i mitt hjärta och mina böner.

152

36. ÅTER TILL WASHINGTON

36. ÅTER TILL WASHINGTON 153

36. Åter till Washington Elisabeth, Chris och barnen kom tillbaka igen till Washington efter nästan två år i Sverige.

Det var många minnen och upplevelser de fått under dessa år.

Nu skulle de ställa om sig igen, men de kom tillbaka till samma plats Marysville norr om Seattle och tillbaka till sitt eget hus och till samma skolor.

Chris fortsatte att bygga och sälja hus och stortrivdes med det.

De hade bett om att Gud skulle leda dem till rätt kyrka. Efter ett tag kom de till Assemblies of God Church. Där trivdes de bra och kände att detta skulle bli deras andliga hem. Barnen kom också snart in i olika ålders aktiviteter. Senare har Chris också blivit diakon och församlingsledare i kyrkan. Elisabeth har fått en tjänst i skolan med barn med särskilda behov.

Tyvärr dröjde det inte så länge förrän det blev dåliga tider för USA med bank- och finansiella problem och allt som följde med det. Byggnadsbranschen blev drabbat, så det drabbade Chris också.

Men under denna tid har de verkligen varit med om olika Guds ingripanden och fått en tillit och förtröstan på Herren.

Caroline och hennes familj kom också flyttandes tillbaka till Washington. De hade avvecklat all verksamhet på ranchen, och familjen ville komma närmare sin syster, svåger och kusinerna och tillbaka till Washington. De bosatte sig i den vackra staden Bellingham mellan Seattle och Kanadagränsen. Caroline fick en bra sjukskötersketjänst på sjukhuset där.

Jag var i Washington när flyttlasset kom när de flyttade in i sitt nya hem i Bellingham. De har trivts bra där och Andrew och Anna, efter att ha gått endast ett år på high school, fick de hoppa över två år och börja direkt på College. De hade de bästa betygen från high school och efter en test så blev de antagna. Well done! Mark som har drillat dem i Home school har gjort ett fantastiskt jobb!

Ingvar och jag firade jul och nyår tillsammans med familjerna som nu bor bara knappt en timmes bil väg från varandra.

Det är stor skillnad jämfört med när vi hade 14-15 timmars bilväg för att hälsa på dem. Vi firade också Isaacs fem årsdag, det var första gången vi var i USA och firade hans födelsedag. Så kan det bli när barnbarnen bor långt bort.

De har haft en tuff tid att gå igenom med svår sjukdom men de har också fått uppleva Guds hjälp och ingripande.

154

36. ÅTER TILL WASHINGTON

Vi har nu blivit välsignade med tio barnbarn! Vi är tacksamma till Gud för dem. Jag brukar säja till dem: ”När jag knäpper mina händer så är ni alla där!”

Simon åtta år uttrycker det drastiskt och säger: ”Isaac och jag är tummarna, för vi är ju de minsta!” Ingvar har, under åren fått glädjen att barnvälsigna och döpa flera av de amerikanska barnen i kyrkan Assemblies of God Church.

Jag ber till Gud för var och en av dem att Gud ska leda dem i livet och att Gud får vara centrum i deras liv.

Våra tio barnbarn. På bakre raden från vänster står Anna, Jonathan, Rebecka och Emily. På mellersta raden står Simon, Andrew, Jacob och Philip. Längst fram Isaac och Natalie.

Andrew, Anna, Isaac samt Jacob, Emily och Natalie bor i USA. Rebecka, Jonathan, Philip och Simon bor i Sverige.

EFTERORD 155

Efterord När jag blickar tillbaka så kommer denna händelse till mig.

Den profetia jag fick i Connecticut 1988.

När den svensk-amerikanska pastorsfrun Margit fick ge mig ett tilltal från Gud: ”Du kommer att ha mycket med Amerika att göra i framtiden!” Då hade jag inte en aning om vad som skulle hända och vad som skulle ske i vår familj i framtiden. Men Gud visste!

Det har varit fantastiskt att fått ha den förmånen att under dessa 24 år tillsammans med två familjer och sex barnbarn uppleva så otroligt mycket i Amerika! Profetian blev uppfylld!

Denna vår livsberättelse är ett arv till våra tio barnbarn som kommer att följas av generationer och vidare generationer både i USA och i Sverige.

Det får framtiden utvisa…

Vi har varit gifta i 48 år! Under alla dessa år tackar vi Gud för hans underbara ledning och trofasthet. Vi har fått uppleva Guds viljas väg i vårt liv.

Livet är som en vävnad. Vår livsvävnad innehåller inslag av både ljusa och underbara tider. Blandat med mörka och svåra inslag. Gyllene trådar i väven är barn och barnbarn som vi har välsignats med.

Gud är densamme och har alltid varit med oss.

Det är med stor tacksamhet till Magnus Wahlström, Pingst arkiv och forskning, som tagit emot denna livsberättelse och skapat en sådan fin bok.

Ovärderlig hjälp och rådgivning under skrivandets gång har jag fått av Eric Ekman vi har känt varandra sedan barndomens uppväxt i Bromma.

Med inspiration och engagemang har yngsta dottern Charlotte korrekturläst manuset. Döttrarna Caroline och Elisabeth, trots långt avstånd, har de inspirerat mig under årens gång i mitt skrivande.

Ingvar förstås har varit vid min sida och detta har blivit vår livsberättelse.

Guds välsignelse till dig som läser denna bok och jag önskar att den kan bli till inspiration att söka Guds vilja och Guds ledning i ditt liv.

Kerstin Henningsson

156 EFTERORD