8. England

Nyåret 1970-1971 började Gud mana oss i vårt inre om att förbereda oss för att arbeta på missionsfältet i Liberia. Vi hade ingen aning om att vi båda kände på samma sätt. En dag upptäckte vi att vi hade samma tankar, att vi skulle förbereda oss på ett Bible College i England. Vi förstod att det var Guds tankar för oss. Vi började höra oss för om de olika Bible College som också hade språkundervisning.

Vi fastnade för Elim Bible College utanför London och nära till Brighton. Vi ansökte och fick ett välkomstmeddelande. På den tiden fanns det inga datorer och e-mail!

Vi hade inga pengar till resan och studierna med logi och mat. Men vi kände så starkt att detta skulle ske. Vi intalade oss att vårt enda alternativ var att sälja vår Volvo. Vi kände vila och förtröstan i detta att Gud skulle leda och hjälpa oss.

Ingvar tänkte säga upp sin tjänst i församlingen, men de vädjade till honom att stanna kvar och i stället få tjänstledighet. De betalade även vår hyra för en stor lägenhetsvåning i ett privat hus som låg granne med kyrkan.

Vi upplevde snart hur Gud hjälpte oss att få pengar på olika märkliga sätt. En äldre kvinna i församlingen hade känt att hon skulle ge oss pengar. Hon gav Ingvar ett kuvert med 500 kr. Efter söndagens gudstjänst kom hon med ytterligare ett kuvert med samma summa pengar. Hon talade om att Gud hade manat henne att ge 1000 kr. Men hon fick ingen ro när hon bara hade gett 500 kr! Den kvinnan hade blivit frälst bara några år innan. En dag gick hon gatan fram och passerade vårt hus och hörde våra små flickor Caroline fem år och Elisabeth tre år sjunga: ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.” De stod utanför i trädgården och sjöng för full hals. Hon blev så gripen. När hon passerade Pingstkyrkan där Ingvar var pastor, så stannade hon till och såg att det var annonserat gudstjänst på söndagen. Hon gick dit och blev berörd av Gud och överlämnade sitt hjärta och liv till Jesus. Ingvar bad för henne och hon berättade att hon blivit så gripen när hon hörde de små flickorna sjunga.

På många olika sätt fick vi uppleva att Gud hjälpte oss att få pengar.

Vi behövde inte sälja bilen! Vi åkte med båten Saga från Göteborg till England och hade bilen med oss!

Det var en underbar tid för oss, under våren och sommaren som vi bodde där. Våra flickor var med oss, Caroline var sex år och Elisabeth fyllde fyra år under tiden vi var där.

Elim Bible College var beläget i ett stort gammalt slott, typiskt engelskt, med underbara grönskande gräsmattor runt omkring och blommande trädgårdar. Det var underbart vackert! Det var en intressant och berikande tid för oss att få bo i England och på Elim Bible College.

Vi stortrivdes och var glada att vi hade vår bil med oss. Vi gjorde många utflykter på helgerna runtom i England och naturligtvis till London där vi träffades nio år tidigare. Vi hade en fin gemenskap med alla som var där och studerade. Vi uppskattade och trivdes med lärarna och deras undervisning. Efter fyra månader i England åkte vi över Engelska kanalen mellan Dover och Calais och bilade sedan genom Europa hem till Sverige. Vi var förvissade båda två att vi nu skulle förbereda oss för att åka ut till Liberia. Vi hade inget ekonomiskt underhåll ordnat från någon församling. Vi hade ett löfte från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm om hjälp och att de skulle vara vår utsändande församling när det blev aktuellt. Det var en söndag i september, det var förElim Bible College i England 1971. Ett typiskt engelskt slott med underbara trädgårdar. samlingsmöte och Ingvar sa upp sin tjänst som föreståndare och pastor till nyåret 1972. Vi kände att detta var riktigt beslut trots att vi inte hade något ekonomiskt underhåll. Vi förlitade och förtröstade på att Gud skulle leda oss.

Jag satt i kyrkan och hörde Ingvar säga upp sig. Vilken känsla jag upplevde!

Jag visste att jag var gravid och väntade vårt tredje barn. Hur skulle det bli? Det fanns många obesvarade frågor. Vi hade inget ekonomiskt

”Missionärskandidater” fotograferade för en tidningsartikel 1971.

underhåll. Det var verkligen ett trossteg vi tog men kände en förvissning att Gud skulle öppna vägen för oss.

På måndagen ringde pastor Assar Gyllroth från Umeå och talade om att pingstförsamlingen hade på sitt församlingsmöte, dagen innan på söndagen, samma tid som Ingvar sa upp sin tjänst, antagit oss som församlingens missionärer i Liberia!

Några timmar senare på måndagen ringde pastor Aste Abrahamsson från pingstförsamlingen i Nyköping och talade om att de antagit oss som missionärer till Liberia på församlingsmötet, samma tid som Ingvar sa upp sig.

Vi var verkligen häpna och lyckliga att få uppleva Guds underbara ledning på så påtagligt sätt! Även på fredagen i samma vecka hade vi telefonsamtal från Skärstads Pingstförsamling i Småland. Pastorn sa att han hade tänkt ringa på måndagen men fick förhinder. De hade också antagit oss som missionärer på söndagens församlingsmöte. Vi fick verkligen uppleva att när Guds tid är inne, även om det dröjer, så öppnade Gud alla dörrar för oss.

Dessa pastorer kände vi och församlingarna var Liberiamissionerande församlingar.

40 8 ENGLAND Pingstförsamlingen i Nyköping var ansvarig och kontaktförsamling för Liberia missionen. De visste att vi var missionärskandidater för Liberia.

Även Braås, Ingvars hemförsamling, antog oss som deras missionärer.

Vi fick två privata underhåll från våra vänner Kerstin och Sture Dalenbring, vänner från barn och ungdomstiden i Stockholm och från våra vänner Solveig och Roland Hessel från Småland, som också hjälpte oss mycket med praktiska förberedelser. Underhållet gick via Stockholm Filadelfia vår utsändande församling.

Det är med tacksamhet vi tänker på dessa vänner som med engagemang och ekonomiskt stöttat oss under dessa år.

Tacksamhet även till alla dessa församlingar som antog oss som sina missionärer och stod bakom oss under de tio åren i Liberia.

Vi har älskat dessa församlingar och pastorerna!