7. Pastorspar Våra barn Caroline och Elisabeth

7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH 33 7. Pastorspar Våra barn Caroline och Elisabeth

Nygift och nybliven pastorsfru! Det var nya uppgifter och utmaningar som jag fick växa in i.

Det var ju en stor omställning för mig som var van att bo i Stockholm och alltid tillhört den stora Filadelfiakyrkan med c:a 6000 medlemmar. Det här var en liten församling under 100-talet medlemmar.

Vägen som fanns genom samhället var kustvägen som gick från Stockholm till Karlskrona och Malmö. Havet låg alldeles intill och från vår lägenhet på andra våningen kunde vi se Öland.

Jag har lätt att anpassa mig i olika situationer. Jag är nyfiken på livet och har en positiv och optimistisk läggning som har hjälpt mig många gånger. Jag gillar utmaningar. Framför allt var jag medveten om att skulle jag till Afrika som missionär och då ingick också allt detta i min förberedelse.

Jag trivdes både som nygift och som pastorsfru! Det var spännande att se Guds ledning.

Ingvar hade en månadslön på femhundra kronor! Pastorer hade inte så stor lön på den tiden. Månadshyran med elektricitet och värme ingick i lönen. Ingvar hade bil. Jag arbetade heltid som sjuksköterska och hade bra lön. Så vi tyckte att vi hade det så bra.

I rollen som pastorsfru ingick förstås att ha många gäster.

Men jag hade ett problem! Jag kunde inte laga mat och baka! Jag behövde aldrig laga mat eller baka när jag växte upp hemma. Under utbildningsåren fick vi mat och husrum gratis och fick äta i de olika sjukhusmatsalarna.

Så åkte jag hem till mamma, de bodde ju i Stockholm, och fick alltid en god middag.

En sockerkaka kunde jag fixa!

Nu ska jag berätta en hemlis! Det här var några veckor innan vi gifte oss och inredde vårt hem. Jag var ensam i köket och grejade. Plötsligt kom det över mig så starkt insikten att jag inte kunde laga mat och baka och visste att det borde jag ju kunna. Jag har alltid haft en barnslig tro på Guds hjälp, så jag böjde mina knän vid köksstolen och bad så innerligt att Guds helige Ande, Hjälparen i Jesu namn skulle hjälpa mig i den här situationen! Efter detta kom ett rogivande lugn över mig. Jag överlät mig åt Gud och började ta fram de recept jag hade.

Jag började laga den ena rätten efter den andra och följde recepten till punkt och pricka! Likadant var det med bakningen. Ingvar fick vara försökskanin och hade tålamod! Ibland gick det riktigt bra, ibland misslyckades det.

34 7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH Jag kände en glädje i detta och har sedan dess alltid älskat att laga mat och baka! Ett par månader efter vi hade gift oss hade vi besök av en äldre pastor , Ivan Guldstrand, som skulle ha en bibelstudievecka i församlingen. Han bodde hos oss. En dag när jag arbetade och Ingvar inte var hemma, ringde telefonen så pastorn svarade. Det var min svärmor som ringde, de pratade med varandra och han sa då: ”Den unga frun lagar så väldigt god mat!” Min svärmor talade om detta för mig senare. Det var en uppmuntran för mig! I församlingen fanns det särskilt en familj med tonåringar som bodde lite utanför samhället. Det var ett mycket gästvänligt och trivsamt hem. Vi blev ofta bjudna på middagar både till vardags och till helg. De hade ett stort hus som de hade tillsammans med kvinnans föräldrar. Både mor och mormor i huset var duktiga kockar. De lagade den ena goda menyn efter den andra, och alla dessa underbara sju sorters kakor de bjöd på! Det doftade alltid så gott från grytorna i köket. Det blev en inspiration för mig att ta efter och jag var en nyfiken iakttagare! Det blev en bra skola för mig, som jag har haft mycket nytta av under åren. Året efter vi gifte oss. Vår dotter Caroline föddes den 21 januari 1965. Hon föddes på Kalmar Sjukhus. Jag blev väl omhändertagen av mina barnmorskekolleger på förlossningen, där jag hade arbetat tidigare. Vi var nu lyckliga föräldrar som hade fått en sådan söt och fin liten flicka. Min mamma kom från Stockholm och var hos oss den första tiden vilket var en stor glädje för mig. När Caroline var åtta månader flyttade vi till Braås där Ingvar var vakanspastor en kort tid. Det var ju hans hemförsamling och nära till föräldrarnas gård. Vi hade också en liten sommarstuga i samma by som Ingvar byggde av ett gammalt soldattorp. Den har vi haft glädje av under alla våra år som vi flyttat mellan Sverige och Afrika och inom Sverige. Under årens lopp har vi utökat vårt sommarställe med ytterligare två små stugor och ett större sommarhus som vi köpte av Ingvars faster Ester som levde länge, hon blev nästan 105 år. Under tiden vi bodde i Braås arbetade jag på Lenhovda sjukstuga och sjukhem. När jag arbetade var Ingvars syster Carin barnflicka till Caroline som då fyllde ett år. Under denna tid fick Ingvar en förfrågan om att bli pastor i Älmhults pingstförsamling. Efter en provpredikan fick han kallelsen till församlingen. Vi bad om Guds ledning och att få vara i Guds vilja. Vi upplevde en förvissning och harmoni i detta. Vi flyttade dit och blev väl omhändertagna. Det var en fin församling med mycket barnfamiljer och ungdomar. Vi trivdes så bra. Jag fick arbeta som barnmorska på sjukhuset i Ljungby och arbetade på förlossningen där både natt- och dagtjänst. Ibland fick jag ta med Caroline som fick vara på barnavdelningen medan jag arbetade.

7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH 35

Senare fick jag en tjänst på sjukhemmet i Älmhult.

Jag fick god hjälp av Britta Karlén och Ulla Lindholm som var barnvakt ibland när jag arbetade. Senare under åren blev det dagis för våra flickor.

Det var många fina vänner vi fick i församlingen

Under den här arbetstiden i församlingen så kom mina tankar ofta, varför inte Gud ledde oss ut till missionsfältet.

Vi hade nog trott att vi skulle komma ut mycket tidigare efter vi gift oss. Men vi hade inget ekonomiskt underhåll från någon församling. Vi hade ett löfte från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att de skulle vara utsändande församling för oss. Men ännu hade inte Gud öppnat dörren för oss.

Vi hade en missionshelg i församlingen med starka missionsmöten, då kom ett budskap från Herren och jag kände mycket tydligt att det var till mig, det var att Gud såg vår situation och att vi var helt i hans vilja med att tjäna Gud, där vi var just nu tills tiden var inne, då Gud skulle leda oss i fortsättningen. Jag kände mig så berörd och det kom ett sådant lugn över mig och vetskap om att vi var i Herrens vilja.

Vi har sagt många gånger under tiden vi var på missionsfältet att denna tid i församlingen var en lärotid för oss som förberedelse för församlingsbyggandet som vi fick vara med om i huvudstaden Monrovia. Nu har vi blivit en familj med döttrarna Caroline och Elisabeth

Vår andra dotter Elisabeth föddes under denna tid. Sommaren 1967 den 28 juni föddes hon på Växjö Sjukhus. Vi var så lyckliga att vi fått ännu en så söt och fin dotter.

Jag har ett fotografiskt minne som gör att jag kan plocka fram situationer med både färger på kläder, kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det är som att trycka på ett filmband! Det har följt mig under hela mitt liv. På vägen hem från sjukhuset till Älmhult satt vi i bilen. Min mamma var med och skulle vara hos oss några dagar, vilket gladde mig. Jag tittade

36 7. PASTORSPAR VÅRA BARN CAROLINE OCH ELISABETH bakåt och fick se en underbar bild. Där satt Caroline två och ett halvt år och mormor. Lilla Elisabeth låg nedbäddad i babykorgen. Det jag såg, var Caroline som rättade till sin fina rosa klänning och förväntansfullt tittade ner på sin nya baby syster och sade: ”Caroline heter jag” och nickade. Vilken presentation! Det är nog Caroline i ett nötskal som hon förblivit i sin personlighet. Under tiden i Älmhult arbetade jag vid flera tillfällen som barnmorska på Kristianstads sjukhus och även i Osby. Senare arbetade jag även som distriktssköterska. Det blev att arbeta på många olika platser. Som pastorsfru fick jag många sociala kontakter i samhället. En gång fick jag höra att en icke troende kollega hade sagt om mig: ”Kerstin hon är ju som en vanlig människa!” Det tyckte jag var ett gott betyg! Agneta, min syster Barbros dotter var vår sommarflicka under några somrar. Under denna tid så köpte min mamma och pappa en sommarstuga i Mästreda i Småland. Det var en timmes bilresa cirka 11 mil från Älmhult. Kusinerna från Stockholm brukade också komma till Småland. Vi fick många fina somrar tillsammans innan vi åkte till Liberia året 1972.