Philippe Soupault: Sista nätterna i Paris, sid. 1–22

Page 1

PHILIPPE SOUPAULT SISTA NÄTTERNA I PARIS


FOTO: GILBERTE BRASSAÏ, ”LA RUISSEAU SERPENT DANS LA RUE VIDE”, 1933.


si sta n ä t t e r n a i pa r i s



P H I L I P P E S O U P A U LT

S I S TA NÄT T ER NA I PA RIS Översättning och efterord Hans Johansson

PEQUOD PrESS


  Södra Förstadsgatan 18 11 43 Malmö

Philippe Soupault: Sista nätterna i Paris Franska originalets titel: Les dernières nuits de Paris, Copyright © Editions GALLIMARD , Paris, 1997 Den svenska översättningen © Pequod Press, 2016 Grafisk produktion: Absent AB , Malmö Tryck: SIA Livona Print, Lettland, 2016 isbn 978-91-86617-23-3


KAPITEL I

Att välja är att åldras.

Hon log så lustigt att jag inte kunde låta bli att betrakta hennes bleka ansikte och jag besvarade hennes leende, kanske oavsiktligt, som man besvarar en spegel. Naturligtvis, och på det mest naturliga vis i världen, drack hon ett glas mintsaft eftersom i den här stan alla kvinnor som har kärleken till yrke inte döljer sin uppriktiga svaghet för denna egendomliga dryck, som egentligen bara är en karamell i flytande form. Kaféet tog sig en tupplur. Aperitiftimmen var över och det var ännu inte dags för eftermiddagens mellanmål med smörgåsar och choklad. Kyparna väntade med sänkt huvud och hängande armar. Några hade satt sig och liknade prisbelönta statyer som pryder offentliga parker – onödiga, orörliga och omoderna. De lätta luftströmmarna drog än hit än dit och tecknade enahanda och vilsamma mönster. Hon reste sig och det gjorde jag också, samtidigt som hon. Jag gick bredvid henne på Boulevard Saint-Germain och framför


skyltfönstret för Föreningen mot alkoholism, där de fortfarande visade skrumpnade hjärnor, sade jag till henne: – Det skulle faktiskt vara trevligare att gå över till andra sidan gatan. – Om det kan vara till någon glädje för dig så gör vi det. Vi gick över boulevarden och vände nykterhetsrörelsen ryggen. Hjärtan bultade i träden, det var sent på sommaren och någon som stödde sig på armbågarna i ett fönster sade till natten: ”Det är kallt…” Kanske, tänkte jag, men allt har sin tid. Ett litet klockspel, som från en kyrka, väckte ljusen och kastade ett skarpt sken över stråken genom Saint-Germain des Prés. Man signalerade. Men vem, och till vem? Enklare uttryckt, det var en sömnlös natt. Elvadimman. Den lilla damen kuttrade och muttrade som någon som pudrar sig och sedan lägger rött på läpparna. Samma uppmärksamhet, samma koketteri. Hon ledde mig naturligtvis till Boulevard Saint Michel och sedan runt Luxembourgträdgården. Med slutna ögon. Det fanns hundar som sprang omkring i Senatens vackra trapphus och stora skuggor var kvar instängda där. Jag lade örat intill och lyssnade på oväsendet. Något slags fontän framförde en kuplett, en idiotisk refräng om Quartier Latin, en billig slagdänga som studenterna sjunger för att markera att de är studenter: basker, skärmmössa och löst knutna kravatter. – Har du lagt märke till att i den här förbaskade parken finns det aldrig en fjäril, sade min snövita följeslagerska. En stor hund, som man inte visste om den var fånge eller fångvaktare, skällde högt. 6


Rue de Médicis, som vi raskt slog in på, är sorglig framåt halv elva på kvällen. Det är de eviga regnens gata. Det påstås att den ena trottoaren är de ensamstående masochisternas mötesplats. En tystlåten och blygsam klubb. Paraplyerna ser ut som en kalkonflock. – Du vet att det är i det här området man dricker gräddkaffe, sade hon. Början av Rue de Vaugirard stinker böcker. Lukten tränger fram överallt. Dess granne och väninna Rue de Tournon är gästfriare. Jag väntade faktiskt på en invit och adressen till ett bekvämt hotell. Om natten liknar Senaten ingenting alls. Det går bara att urskilja en stor rund skiva som med basröst skriker ut: Ralentir (sakta in) och det påstås att långsynta personer ofta tar fel och tror att det handlar om Repentir (ångra). Orden i denna stadsdel, med dess historiska förankring, är överraskande virtuosa. De som bryter sig ut ur husen skimrar som kvicksilver och de som gömmer sig i sprickorna i husen är helt enkelt självlysande. Hon som inte föreslog mig någonting påpekade att tack vare orden var Rue de Tournon indiskret. – Ja visst, sade jag. Kylan har inget grepp om gatornas utseende. – Allt det där är bara struntprat. Jag envisades inte. Vi närmade oss Buci-korsningen som ger upphov till en 7


familj av små, trånga gator som inte kan kallas gränder men som är lika mörka och illaluktande som sådana. Blänken från ett litet kafé stänkte saft på de anonyma butikernas triangulära och surmulna fasader. Just på Rue de Seine, som fortfarande förvånas över sin existens, råkade vi ut för ett slumpmässigt möte som man inte kan beteckna som vare sig angenämt, chockerande eller nedslående, men som lämnade ett spår av en skugga, ett svart streck i kvällens landskap. En svart hund, en barbet, förmodligen en vakthund, sprang i sicksack från den ena trottoaren till den andra som om den hade blivit galen. Varken tidpunkten eller det dåliga vädret lyckades dämpa den herrelösa hundens ivriga skuttande. Jag var övertygad om att den väntade på oss. Den såg emellertid inte ut som en hund som skulle hitta på något hyss. När hunden blev varse mitt kvinnliga sällskap tycktes den känna igen henne och skuttade runt henne och gläfste. Jag kunde inte förstå om hon kände igen hunden eller inte för först mumlade hon: ”Tyst med dig, hund.” Sedan tillade hon: ”Vad är det där för en jycke?” Vi fortsatte vår allt enformigare väg. Det började duggregna. Det var en riktig störtskur. Vi skyndade ögonblickligen på stegen och tog vår tillflykt till luftströmmen som ständigt sveper fram under valven i passagen som leder från Rue de Seine till kajen och nästlar sig in i Institutet. Hunden följde oss i sakta galopp, än sprang den förbi oss, än stannade den och visade med sitt beteende att den var beredd att följa oss till världens ände. 8


Vi hörde regnet falla och bröt enformigheten i den visan med inte mindre enformiga kommentarer om regnet. – Vilket ruskigt väder! – Vilket ruskigt väder! – Herre Gud vilket väder! … Hunden hade lugnt lagt sig vid våra fötter. Ibland passerade en taxi i god fart och mina psst! fick den bara att köra dubbelt så fort. – Vill du att jag skall tala om för dig vad jag heter? Hunden svarade ja, det vill säga att den gav ifrån sig ett torrt skall. – Jag heter Georgette. Det är ett namn som väcker förvåning och som får en att tänka på en nål, en fåll eller en fettfläck. Detta förnamn, som varken har början eller slut, frammanar med nödvändighet Barrière du Trône eller månen bakom molnen. Att uttala det namnet är utan tvivel likvärdigt med att uppväcka minnet av en fruktansvärd tandvärk eller av ett par örfilar. Dessa reflexioner behöll jag för mig själv och nöjde mig med att sammanfatta dem i ett enda adjektiv som för övrigt är mycket talande: – Förtjusande. Jag hade knappt avslutat den sista stavelsen förrän hunden reste på sig och sedan satt vackert med tungan hängande ur käften. Det var då den kvällens egendomligaste händelser började utspela sig. Signalen gavs av Republiken. Plötsligt blåste det upp en vind som avlöste regnet, en vind vass som en knivsegg, 9


ett slags vindstöt som plockade upp en tidning som låg och skräpade på trottoaren och i ett huj satte den i händerna på statyn som pryder platsen. En landå kom rullande på Rue de Seine. Hästarna hade fallit i snabb galopp, men den mästerlige kusken fick dem att i full fart svänga runt det farliga hörnet där Rue de Seine skingras. Jag hann titta in i vagnen och såg en mycket blek person som jag tog för den tidigare polischefen, Lépine. Kusken drev på hästarna, körde två varv runt statyn som föreställer Voltaire och tvärstannade framför ingången till Mazarinbiblioteket. ”Herr Lépine” steg ur vagnen. Han var klädd i svart och bar cylinderhatt. Jag såg honom försvinna in på Institutets gård. Kusken hoppade ner från sin plats och började sela av hästarna. Republiken tappade sin tidning. Vinden gav sig av och svepte iväg mot Pont-Neuf. Några minuter förflöt. Jag erbjöd Georgette en cigarett som hon tog emot. Vi hade knappt hunnit tända våra Camel förrän vi såg en formlig procession på Pont des Arts. Ett dussin män, klädda som vägarbetare med breda bälten av röd och blå flanell, bar uppgivet på en avlång lår. Bakom dem körde några unga män med skärmmössor brädor och bjälkar på långa skottkärror. När alla dessa människor fick syn på vagnen och hästarna skyndade de sig och gick i sin tur in på Institutets gård. Ett par gick förbi på kajen, de drog på ett paraply som man släpar på en melankolisk hund och hejdade sig ett ögonblick för att titta lite. Jag såg dem lägga benen på ryggen. Kvinnan 10


utstötte små skrik som påminde om en ugglas. De lämnade sitt paraply som gisslan på ett trappsteg till Pont des Arts. När hon hörde klockan slå tolv slag vid midnatt kunde den unga Georgette naturligtvis inte låta bli att rysa, och jag kunde inte låta bli att med ett leende, som följde efter ett hånfullt skratt, säga: – Brottets timma. Jag erkänner villigt att tid och plats var mycket illa valda för ett klassiskt skämt. Hunden som dittills hade hållit sig lugn kände behov av att gå längs väggarna och snusa på spåren efter sina gelikar. Jag följde honom med ögonen och min blick föll på en affisch som nyligen klistrats upp. I ljuset från den svaga gatlyktan som skall lysa upp den här passagen kunde jag läsa några ord som tycktes röra sig i vinden. Jag kunde inte avsluta läsningen för en bil, en av dessa som man har för vana att beteckna med motorstyrkan, körde över Pont-Neuf med tända strålkastare och stannade framför Institutets grind. En stor vinthund hoppade ur bilen, följd av en man med ett beige plommonstop på huvudet, han gav genast order: – Släck strålkastarna! Strax därefter skrek han: – Domino? Och den man som jag tagit för herr Lépine svarade på hans tillrop. Båda två lyfte på sina huvudbonader men skakade inte hand, vilket förvånade mig. De diskuterade under några minuter och jag förstod av en gest att mannen i det beige plommonstopet sade: ”Stick iväg!” 11


Lépine skyndade sig faktiskt att försvinna och mannen i plommonstopet gick av och an framför gallergrindarna. I det ögonblicket blev emellertid regnet dubbelt så häftigt och ljusen från de sista spårvagnarna reflekterades som långa snabba eldslågor som löpte över Seines yta. Georgette föreslog med ett tragiskt tonfall som dock inte gav mig lust att skratta: – Vi går härifrån! Men den kvällen förstod jag innebörden av det välkända uttrycket, följetongsklichén: stå som fastfrusen i marken. För att bevara mitt sinneslugn behövde jag bara tänka på alla mina minnen. Rädslans hygien. Seine flyter således omväxlande för dem som kvävs av kärlek, fruktan, religion eller galenskap, känslor som är starka bedövningsmedel. Nära mig utspelades ett drama, eller åtminstone vad jag föreställde mig vara ett drama, och det var då den faderliga floden lät bilder av sommaren eller våren komma för mig: en sight-seeingbåt som förde massor av flaggor, några simmare som verkligen gjorde mig mycket sorgsen och minnet av en kväll som jag tillbringade med armbågarna stödda mot broräcket på Pont Marie för att se räddningsmanskapet förgäves försöka återfinna en självmördares kropp. Inför mina ögon, som vant sig vid nattens dunkel, framträdde alla dessa kanske oväsentliga bilder utstyrda i våldsamma och häftiga färger. Jag beskrev dem kärleksfullt för den unga Ge12


orgette som tycktes bli allt oroligare medan hon lyssnade till mina utläggningar. Vaggad av mina egna ord, förströdd av ljudet av min egen röst, ägnade jag inte längre någon som helst uppmärksamhet åt den person som ihärdigt marscherade förbi och som inte alls tycktes se den skrämda trio vi utgjorde, Georgette, hunden och jag. Vi måste emellertid lämna passagen och fortsätta vår promenad. Jag föreslog min kvinnliga kamrat att vi skulle återvända samma väg, men med de räddhågsnas och nyfiknas envishet vägrade hon och sade: – Du är inte nyfiken … Jag protesterade högljutt. Men jag berättade inte för henne att jag fruktade att bli vittne till en tragisk scen eller någon egendomlig manöver, jag vågade inte säga till henne att vår närvaro vid den här tidpunkten på den här platsen tycktes mig högst olämplig, kanske till och med suspekt. Hängande vid min arm betraktade Georgette platsen, hon verkade ivrig att förstå varför alla dessa människor rände kors och tvärs. Hunden som hade sträckt ut sig vid våra fötter reste sig på framtassarna och spetsade öronen. På det sättet gav den oss en vink om att en ung man kommit för att söka skydd i passagen dit vi tagit vår tillflykt. Vår nye följeslagares utseende sade mig ingenting av värde. Han stod där med rockkragen uppfälld och sin mjuka och urblekta filthatt nertryckt nästan ända till öronen. Utan att överhuvudtaget hälsa på oss frågade han: – Inget nytt? 13


– Nej, ingenting, svarade jag utan att tveka, utan att inse att jag på så vis blev hans medbrottsling. – De kommer inte att få tag i honom, spådde han, jag har sökt igenom de tre gator som Volpe pekade ut och jag har inte hittat någonting. När han sagt det gick han bort och ställde sig med ryggen lutad mot väggen och visade med den posen att han var fast besluten att vänta länge på händelsernas fortsättning. Hunden förblev vår ende ledsagare i detta mysterium och den gick och snusade på personen och kom tillbaka till oss för att avlämna sitt svar. Med händerna i rockfickorna och en likgiltig uppsyn tycktes den unge mannen sova med öppna ögon. Jag kunde betrakta honom i lugn och ro. Hans ansikte var blekt och magert, han hade stubbad blond mustasch, bred näsa och vattnigt blå ögon. Det fanns något obestämt anonymt över hela hans person som gjorde honom motbjudande. Hans oborstade och skrynkliga kläder kom en att tänka på en betjänt utan anställning och mer servil än någonsin. Dessutom var jag säker på att han var en man som utövade sitt yrke om natten. Hans röst, som jag först inte lagt så noga märke till, genljöd i mitt minne uppförstorad av eftersläpningen: det var en sådan basröst som enbart magra människor har. Långa, sirapssega minuter förflöt under tystnad. En biltuta bröt ibland monotonin. Hunden tycktes somna och smälta in i mörkret. Mannen i det beige plommonstopet närmade sig vår till14


flyktsort och i ljuset från en gatlykta kunde jag urskilja hans ansikte. Det som förvånade mig mest var hans mycket långa näsan och mycket vita tänder. Nästan en konstgjord dödskalle. Han stannade till sist och med en vissling tillkallade han herr Lépine. Denne dök upp. Han såg lismande ut i det svaga ljuset från gaslyktan. De väntade tysta utan att röra sig. – Är det inte du, Georgette? sade den bleke unge mannen plötsligt. – Det tog tid för dig att känna igen mig, svarade kvinnan helt naturligt. Jag vände mig med en förtörnad min mot kvinnan som just hade pratat. Jag frågade mig vad denna oroande dialog betydde, och jag vet inte vilka skumma äventyr jag hade på känn. Jag bestämde mig snabbt: jag fällde upp rockkragen och gjorde mig beredd att gå därifrån och lämna detta beslutsamma par i fred med deras skumraskaffärer. En trumvirvel och min nyfikenhet hejdade mig direkt. Det var en dov, nästan kvävd virvel, som om musikern var rädd att göra för mycket oväsen. – Titta, där kommer dom, sade Georgette. Och vi såg faktiskt en procession anlända med en trumslagare i spetsen. Fyra män omgav en blek, barhuvad kvinna med ett ansträngt leende på läpparna, ett lidande leende. Hon bar något slags säck i famnen. De stannade framför statyn av Republiken. Mannen i den beige hatten, åtföljd av herr Lépine, gick fram till kvinnan som genast föll på knä. Jag hörde henne gråta. Hon lyfte händerna. Fyra män i 15


plommonstop tvingade henne att resa sig och med det beige plommonstopet i spetsen knuffade de in henne på gården. Ett skrik hördes, sedan såg jag kvinnan springa därifrån. Hon blev mycket snabbt infångad. Hon räckte då med en uppgiven gest säcken till mannen med plommonstopet och fogade till denna gåva ett enda ord: – Skitstövel … Sedan föll hon besegrad ner på marken framför Institutets grindar. Hon låg kvar orörlig, nästan i rännstenen. Ingen tänkte på att hjälpa henne att resa sig. De gav sig av, den ene efter den andre. Mannen som bar säcken klev in i en bil som for iväg i full fart, sedan gav sig herr Lépine iväg, sedan trumslagaren, sedan de som liknade vägarbetare … – Vi ses snart igen, sade min granne och lyfte på hatten. – Kommer du, älskling? sade Georgette. – Lämna mig i fred. Georgette väntade liksom kuvad, utan att förvånas över min våldsamhet. Jag ville gå fram till kvinnan som låg orörlig på trottoaren. Georgette anade min avsikt och anmärkte: – Hon klarar sig bra själv. Dånande tystnad. Inte ett ljud, inte en ljusglimt. Natten var djup. Kvinnan som såg ut att sova rörde sig inte ur fläcken, och lugnet bredde ut sig över henne som mild och trösterik snö. Det var den parisiska natten som intagit hela platsen, och de svarta väggarna, kajerna och bron försvann som om de aldrig 16


mer skulle bli synliga. I den enformiga himlen växte de långa reflexerna, dessa färglösa regnbågar som avslöjade staden och gryningen. Trött och irriterad visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Kvinnan på trottoaren låg med armarna utsträckta och tycktes bönfalla om att bli lämnad i fred. Georgette hade försvunnit utan att yppa ett ord och lämnat mig skamsen och orolig. Ingenting kallade mig ut i natten. En egendomlig sorglöshet, just den som finns i Paris, omgav de senaste minnena. Jag hade varken någon större lust att skratta eller att flytta på mig. En levande varelse, hunden, närmade sig lyckligtvis och tvingade mig att skaka av mig min håglöshet. Jag hörde steg på Rue de Seine, tunga nästan förtroliga steg och jag skyndade mig att påpeka den liggande kvinnans närvaro. Utan att göra sig någon brådska ville poliskonstapeln, som jag mötte på Rue de Seine, veta om jag var vid minna sinnens fulla bruk (senare när jag tänkte tillbaka på allt detta frågade jag mig om han lydde en order). Av detta drog jag slutsatsen att jag måste ha sett mycket förskräckt ut. När vi kom fram till platsen var kvinnan försvunnen. En taxi, jag tror åtminstone att det var en taxi, flydde fältet. Polisen ryckte på axlarna och av gammal vana gav han mig en rejäl knuff, precis en sådan som man ger fyllona för att de skall ge sig iväg. Jag gav mig faktiskt iväg. Med långa steg gick jag längs kajerna i riktning mot Gare d’Orsay. Melankoli, melankoli, det var just den natten jag förstod 17


vilken makt och vilket tyranni du utövar. Jag kände mig förföljd av en massa minnen, sorger och samvetskval där jag gick längs floden, men när jag till sist försökte gripa några av dessa vålnader glömde jag, glömde jag för alltid, min galenskap eller villrådighet. Den dödligt sorgsna kvinnan fanns bakom mig och väntade antagligen fortfarande, och jag vet inte vilket slags rädsla som drev mig framåt. Jag flydde. Den stora klockan på Gare d’Orsay, den till vänster, visade på tre, det egendomligaste av alla klockslag och endast jämförbart med nio på grund av deras gemensamma tvetydighet. Det var kallt på stationen. Jag sökte förgäves efter en välgörande drink. Inga ankommande tåg aviserades och bara några få lampor var fortfarande tända. Men stationen verkade än mer öde än perrongerna, som om det hade inträffat en olycka. Inte någon enda väntade på någon. Det återstod mig kanske bara att sjunga. Oturen förföljde mig. Klockan var tre och det är just förvirringens klockslag. Jag hörde buller i en av trapporna och fick genast syn på en sjöman som bar en väldig, cylinderformad säck av ljust tyg på ryggen. Han närmade sig vacklande och medan han förde sin lediga hand mot mössan frågade han: – Paris? Han hade ett enormt huvud, han var blond, rödlätt och hade väldiga bruna händer, hans ansikte med de tunna läpparna var en strypmördares. – Det är Paris. – Tack. 18


Han gav sig av, vacklade och vinglade, ställde ner sin säck och kom tillbaka samma väg han hade gått. – Du har inte möjligen en cigarett? Han valde en i paketet jag räckte honom och tände den, utan att fråga mig, på den jag hade mellan läpparna. Jag såg detta väldiga ansikte luta sig över mitt och de svällande kinderna som drogs ihop när han sög in röken. – Tack, sade han, och efter en stunds tystnad tillade han: – Det är mitt i natten. Hunden, kamraten som jag hade tappat ur sikte, kom springande in i hallen och skyndade sig i riktning mot oss. Han nosade på sjömannen, snodde runt mig och satte sig hur lugnt som helst framför sjömannen och lät tungan hänga ur käften. – Är det eran jycke? Jag svarade jakande för att slippa förklara, och så vände jag på klacken och den redan trogna hunden följde mig. Men sjömannen, som antagligen inte visste vart han skulle ta vägen vid denna okristliga tidpunkt, gjorde som hunden och tyngd under sin säck följde han oss i hopp om ännu en cigarett, ett samtal eller bara en vägvisning. Jag skulle ha önskat att rollerna vore ombytta eftersom det var omöjligt för mig att rycka upp mig ur min dvala och slutligen välja en riktning att gå i. Jag anade att det skulle bli kallt. Vi gick förbi deputeradekammaren, över bron och Place de la Concorde, hela tiden i gåsmarsch. Jag vek in på Champs-Élysées i hopp om att där till sist träffa på något bekant ansikte, någon som jag brukade träffa 19


och som gick klädd som en gatflicka, en i Champs-Élysées lag som tillhandahåller bestämda och speciella tjänster och som ständigt går runt de små buskagen som vore de lampor eller sedlar. Jag begav mig alltså i riktning mot Petit Palais. I skuggan av den byggnaden, som först får en att tänka på ett skelett, hålls från midnatt till klockan fem om morgonen hemliga möten i tysthet. Det påstås att i några av skrymslena har ett dussintal kvinnor strypts sedan 1920. Tack vare ömsesidig förståelse blundar polisen och håller sig villigt på avstånd från brott av den här typen som inte på några villkor bör offentliggöras. Jag tänkte att sjömannen inte skulle slippa undan dessa kvinnor som har andra lockelser än skönhet. En av dem, som gled fram snarare än gick, närmade sig oss där vi kom i gåsmarsch och hon försökte med hand- och ögonrörelser tilldra sig vår uppmärksamhet. Gripen av en plötslig ingivelse stannade jag och frågade med låg röst, det enda ”tonfall” som passade på det här stället: – Georgette, är hon där? Hon nöjde sig med att svara genom att vissla lågt tre gånger och ur mörkret framträdde en ung kvinna som jag kände igen som den jag hade haft sällskap med under en del av kvällen. Hennes sätt att närma sig vår grupp fick mig att förstå att vad jag hade tagit för en plötslig ingivelse bara var ett sätt att följa dessa vedertagna vanor som florerar i Paris. Hunden kände igen Georgette och skällde glatt vilket hade till omedelbar verkan att skrämma sjömannen som genast tog några steg tillbaka. 20


– Vart är vi på väg? Jag hörde den otrevliga och vresiga frågan. Det är nattens fråga, och det enda Georgette gjorde var att med hög röst uttrycka den eviga frågan. Ännu en fråga utan svar, en fråga som man ställer till stjärnorna, till klimatet, till skuggorna, till hela staden. Varken Georgette, sjömannen, hunden eller jag själv kunde svara, vi sökte svaret medan vi gick på vinst och förlust, fösta än hit än dit av en oövervinnelig trötthet. När jag tänker närmare på saken trodde jag mig ana ett mål medan vi gick med trötta steg under träden på Champs-Élysées, alla nattvandrares mål i Paris: vi hade gått på jakt efter ett lik. Om vi plötsligt hade träffat på en livlös varelse liggande på trottoaren, kanske badande i sitt eget blod eller lutad mot en vägg, skulle vi omedelbart ha hejdat oss och den här natten skulle ha varit slut. Men det var det mötet och enbart det som skulle ha kunnat tillfredsställa oss. Jag vet, vi vet att i Paris är endast döden så stark att den kan släcka denna föremålslösa lidelse, att den kan fullborda en promenad utan mål. Ett lik får oss att snubbla över evigheten. Du, Paris okränkbara hemlighet! En prostituerad, en sjöman och en hund hjälpte mig den kvällen att ana dig. Skuggor, enbart skuggor befolkade Champs-Élysées; hänförd av dem sökte jag på måfå hemlighetens form. Kylan kom, sedan ett vitt ljus som liknade hanegället. Det var gryningen. Jag gick med allt snabbare steg. 21


Georgette, sjömannen och hunden försvann, de tog ett tyst farväl. Dagen var född. Det bortdomnade Paris började sova.

22


Philippe Soupault (1897–1990) är en av de stora surrealistiska författarna, men beskriver sig själv i en kort dikt med rubriken FÖR ETT LEXIKON på följande försynta vis: föddes en måndag döptes en tisdag gifte sig en onsdag blev sjuk en torsdag låg för döden en fredag dog en lördag begrovs en söndag

Robert Delaunay, Le Poète Philippe Soupault (1922).


I Paris, drömmarnas och begärens huvudstad, utspelar sig många romaner. I några av dem är staden inte bara en plats utan också en ”huvudperson”. Till den kategorin hör Sista nätterna i Paris, Philippes Soupaults poetiska äventyrsroman från 1928, i vilken läsaren förs in i de parisiska mysterierna sådana de framträder i synnerhet på natten och i synnerhet i följe med Georgette, nattens prostituerade fe. Denna Georgette är en medsyster till Bretons Nadja, den lika attraherande som svårfångade svarta ängel som givit sitt namn åt Bretons enda mera romanliknande text, Nadja. ”Jag är den irrande själen” säger Nadja, hon är inte den enda – möt några av hennes gelikar som flanerar genom de sista nätterna i Paris.

ISBN 9789186617233

9 789186 617233

PEQUOD PRESS