Judith Schalansky: Förteckning över några förluster, s. 1–44

förteckning över några förluster

Judith Schalansky är född i Greifswald 1980 och har studerat konst­historia och kommunikationsdesign. Hennes böcker, däribland den internationella bestsellern Atlas över avlägsna öar och bildningsromanen Giraffens hals, har översatts till mer än 20 språk och har fått ett flertal utmärkelser. Hon är redaktör för bokserien Naturkunden och arbetar som författare och bokformgivare i Berlin.

Judith Schalansky FÖRTECKNING ÖVER NÅGRA FÖRLUSTER Översättning: Linda Östergaard

PEQUOD PrESS

Boken har utgivits med stöd av Goethe-Institut

Judith Schalansky: Förteckning över några förluster © Översättaren och Pequod Press, 2021 Originalets titel: Verzeichnis einiger Verluste © Suhrkamp Verlag Berlin 2018 Typografi och grafisk form: Judith Schalansky, Berlin Typsnitt: Fabiol (Lazy Dogs), Weissenhof Grotesk (Indian Type Foundry) Grafisk produktion: Absent AB, Malmö Tryck: CPI books GmbH, Tyskland, 2021 ISBN 978-91-86617-58-5

INNEHÅLL

Inledande anmärkning..................... 7 Förord......................................... 11 Tuanaki........................................ 29 Kaspisk tiger................................. 47 Guerickes enhörning....................... 65 Villa Sacchetti................................ 83 Pojken i blått................................. 101 Sapfos kärlekssånger........................ 119 Slottet von Behr............................. 137 Manis sju böcker............................ 155 Hamnen i Greifswald...................... 173 Encyklopedi i skogen....................... 191 Palast der Republik......................... 209 Kinaus selenografier........................ 227 Personförteckning.......................... 245 Bild- och källförteckning................. 252

7

I N L E DA N D E A N M Ä R K N I N G

Under tiden som arbetet med denna bok pågick brann rymdsonden Cassini upp i Saturnus atmosfär; gick marslandaren Schiaparelli i bitar i det roströda stenlandskapet på planeten den skulle ha undersökt; försvann en Boeing 777 spårlöst på väg från Kuala Lumpur till Peking; sprängdes de 2000 år gamla templen tillägnade Bel och Baalschamin, den romerska teaterns fasad, triumfbågen, tetrapylonporten och delar av kolonnaden i Palmyra; ödelades såväl den stora Al-Nurimoskén som profeten Jonahs moské i irakiska Mosul och jämnades det fornkristna klostret Mar Elian i Syrien med marken; rasade Dharahara-tornet för andra gången vid en jordbävning i Kathmandu; föll en tredjedel av den kinesiska muren offer för vandalisering och erosion; stal okända människor huvudet på Friedrich Wilhelm Murnaus lik; sandades den en gång i tiden för sitt blågröna vatten berömda Lake Atescatempa igen i Guatemala; störtade den portvalvsliknande klippformationen Azure Window i havet utanför Malta; dog Stora barriärrevets mosaiksvansade Bramble Cay-råtta ut; måste det 45 år gamla enda kvarvarande manliga exemplaret av den nordliga trubbnoshörningen avlivas, med endast två individer av denna underart som efterlevande: dottern och dotterdottern; försvann det enda, efter 80 års tidigare resultatlösa försök, utvunna provet på metalliskt väte från ett laboratorium på Harvard University, och ingen vet om den mikroskopiskt lilla partikeln stals eller förstördes eller helt enkelt återgick till sitt gasformiga tillstånd.

8

Inledande anmärkning Inledande anmärkning

Under tiden som arbetet med denna bok pågick hittade en bibliotekarie på Schaffer Library i New York ett kuvert med flera silvergrå hårslingor från George Washingtons huvud i en almanacka från år 1793; dök en dittills okänd roman av Walt Whitman upp, liksom det spårlöst försvunna albumet Both Directions At Once av jazzsaxofonisten John Coltrane; påträffade en nittonårig praktikant flera hundra teckningar av Piranesi i kopparstickskabinettet på Karlsruhes konstmuseum; lyckades man göra en dubbelsida i Anne Franks dagbok som varit hopklistrad med packpapper läsbar igen; identifierades världens äldsta, för 3800 år sedan i stentavlor inristade alfabet; kunde fotodata från fotografier tagna av månsonderna 1966 och 1967 rekonstrueras; fann man fragment av två dittills okända dikter av Sapfo; siktade ornitologer i ett brasilianskt savannområde vid flera tillfällen den blåögda sparvduvan, som gällt som utdöd sedan 1941; upptäckte biologer stekelarten Deuteragenia ossarium som bygger bon med flera rum till sina avkommor i ihåliga träd och preparerar dessa genom att i vart och ett av rummen lägga en dödad spindel till näring; sökte man i Arktis rätt på fartygen Erebus och Terror från den misslyckade Franklin-expeditionen 1848; frilade arkeologer i norra Grekland en gigantisk gravkulle som förmodligen inte var den sista viloplatsen för Alexander den store men däremot för hans följeslagare Hefaistion; upptäcktes nära det kambodjanska tempelkomplexet Angkor Wat Khmerrikets första huvudstad, som en gång i tiden måste ha haft medeltidens största bebyggelse; stötte arkeologer i begravningsområdet Sakkara på en mumifieringsverkstad; hittade man på 1400 ljusårs avstånd från vår sol i en så kallat beboelig zon i Svanens stjärnbild en himlakropp där det – eftersom genomsnittstemperaturen är ungefär densamma som på jorden – möjligen kan finnas eller en gång kan ha funnits vatten och följaktligen även liv, så som vi nu föreställer oss liv.

11

FÖ R O R D

En augustidag för några år sedan besökte jag en stad uppe i norr. Den ligger vid en av de sista krökarna i en havsvik som alltsedan en för länge sedan förgången, glacial epok skär långt in i landmassan och i vars bräckta vatten det på våren finns sill, på sommaren ål, på hösten torsk och på vintern karp, gädda och braxen, så att man där kan vara fiskare till yrket än i dag. Dessa män har i århundraden bott med sina familjer i ett kvarter som inte kan kallas annat än pittoreskt och som i stort sett bara består av två kullerstensgator, en torkställning för näten och en klosteranläggning där det numera bara bor två förnäma gamla damer. Kort sagt, det rör sig om en plats som skenbart tycks ha hamnat utanför tiden och där det är svårt att motstå frestelsen att betrakta ett lika vagt som lockande förgånget som levande. Men det var inte de blommande stockrosorna eller de höga malvorna framför de låga, vitkalkade husen som lämnade starkast avtryck i mitt minne, inte heller de färgglatt målade trädörrarna eller de smala gångarna mellan husen som ofta ledde rakt ner till den steniga stranden, utan det märkliga faktum att jag i denna bys centrum inte fann ett torg utan en kyrkogård, skuggad av unga, sommargröna lindar och omgärdad av ett gjutjärnsstaket, att det alltså var just där man vanligtvis utväxlar varor mot pengar som de döda låg under marken och gjorde det man i ett djupt rotat önsketänkande gärna benämner ”vilar”. Min förvåning, som jag först tolkade som obehag, blev ännu större när man pekade ut ett hus för mig där det bodde en kvinna som när hon stod och lagade mat

12

Förord Förord

i sitt kök samtidigt kunde se ut mot sin egen tidigt döde sons grav, och jag fick klart för mig att den månghundraåriga tradition som här utformats av skrået med ansvar för begravningsriter fört med sig att de redan döda och de ännu levande ur samma familj fick bli kvar så nära varandra, något jag dittills bara hört talas om beträffande invånarna på några öar i Stilla havet. Självklart hade jag sett andra anmärkningsvärda begravningsplatser innan dess: till exempel kyrkogårdsön San Michele, vars höga, röda tegelmurar skjuter upp ur det turkosa vattnet i Venedigs lagun likt en ointaglig fästning, eller det färgsprakande spektaklet under det årliga firandet av Día de los Muertos på Hollywood Forever Cemetery, med gravar dekorerade i orangegult och de på grund av förmultningen till ett evigt flin dömda dödskallarna av färgat socker och papier-maché. Men inget berörde mig lika mycket som kyrkogården i denna fiskeby i vars egendomliga grundritning – ett slags kompromiss mellan cirkel och kvadrat – jag tyckte mig kunna urskilja inget mindre än ett förverkligande av sinnebilden för den oerhörda utopin: att leva med döden för ögonen. Länge var jag övertygad om att man på denna plats, vars danska namn betyder ”liten ö” eller ”omgiven av vatten”, befann sig så mycket närmare livet, just för att invånarna bokstavligen hade samlat sina döda mitt ibland sig, i stället för att – som man brukar på våra breddgrader – förpassa dem från samhällets inre till utanför stadens portar, även om det ofta inte har dröjt särskilt länge innan det urbana rummet genom sin ohämmade tillväxt har införlivat gravplatserna på nytt.

Först nu när jag nästan är färdig med arbetet på denna bok, där de många nedbrytnings- och förstörelsefenomenen har en bärande roll, inser jag att detta bara utgör ett av oräkneliga sätt att hantera döden, och att det i själva verket inte är vare sig mer bortkommet eller omtänksamt än den av Herodotos omvittnade seden hos kallatierna, enligt vilken

Förord Förord

13

dessa brukade äta upp sina föräldrars döda kroppar och blev förskräckta när de fick höra talas om grekernas vana att bränna sina. För när det gäller frågan om vilka som kommer livet närmast – de som ständigt håller upp sin dödlighet framför ögonen eller de som snarare lyckas förtränga döden helt och hållet – finns det lika många motstridiga åsikter som i frågan om huruvida föreställningen om att allt kommer att ta slut är mer skrämmande än den att det kanske inte finns något slut.

Oomtvistligt är däremot att döden och de problem den orsakar i anslutning till hur en människas plötsliga frånvaro ska hanteras ihop med den samtidiga närvaron av all hennes kvarlåtenskap, alltifrån liket till de herrelösa ägodelarna, i alla tider har krävt lösningar och provocerat fram handlingar vilkas betydelse går utöver deras direkta syfte, och som en gång fick våra gamla anfäder att lämna den animaliska sfären och träda in i den mänskliga. Detta att inte helt enkelt överlåta åt naturens nedbrytningsprocesser att ta hand om artfränders kvarlevor betraktas i allmänhet som en specifikt mänsklig egenskap, trots att liknande sätt att förhålla sig kan observeras även hos andra högre djur: så samlas till exempel elefanter kring en döende flockmedlem, rör under flera timmars upprört trumpetande vid den med sina snablar och försöker inte sällan dra upp den livlösa kroppen i stående ställning, innan de till slut täcker över liket med kvistar och jord. Dessutom söker de under många år därefter regelbundet upp platsen där djuret dog, något som utan tvekan kräver gott minne och kanske till och med en del föreställningar om det hinsides, vilka vi inte borde betrakta som mindre fantastiska än våra egna, exakt lika overifierade sådana.

Dödens cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande. Likt en hålform får erfarenheten av förlust konturerna av det som

14

Förord Förord

ska beklagas att framträda, och inte sällan förvandlas detta i sorgens förklarade ljus till ett begärsobjekt, eller som en zoologiprofessor i Heidelberg formulerar det i ett förord till ett av banden i en serie naturhandböcker: ”En rationellt sett nästan obegriplig egenskap hos den västerländska människan är att hon tycks värdera det som gått förlorat högre än det som ännu finns kvar, på något annat sätt kan man inte förklara den märkliga fascination som pungvargen i alla tider förmått väcka.”

Strategierna för att hålla kvar det förgångna och förhindra glömskan är många. Om man ska tro på det som traderats, så börjar vår historieskrivning med en rad utplåningskrig mellan perser och greker och inleds den i dag nästan bortglömda minneskonsten med en olycka där ett stort antal människor dog: det var under tidigt 400-tal f.Kr. när ett hus i Thessalien störtade in och begravde ett helt festsällskap, och den ende överlevande, diktaren Simonides från Keos, tack vare sitt skolade minne kunde gå in i den raserade byggnaden igen och i tanken återkalla gästernas bordsplacering, vilket gjorde det möjligt att identifiera de vanställda liken i spillrorna. En av de många paradoxer som ryms i dödens och livets antingen-eller är att när den som är död betecknas som oåterkalleligt förlorad, då blir sorgen över förlusten på samma gång fördubblad och halverad, medan en försvunnen eller saknad persons ovissa öde däremot håller de anhöriga fjättrade i en diffus mardröm av ångestfyllda förhoppningar och förbjuden sorg, vilket hindrar dem från att börja bearbeta förlusten men också från att fortsätta leva sina liv.

Att leva innebär att uppleva förluster. Frågan om vad som kan komma att hända är förmodligen lika gammal som mänskligheten själv, eftersom framtiden ju har den lika obönhörliga som oroväckande egenskapen att den inte går att förutse, och att den därmed också låter tidpunkten och omständigheterna för döden förbli höljda i dunkel. Vem har

Förord Förord

15

inte upplevt förskottslidandets bitterljuva besvärjelse, det fatala begäret att försöka avvärja det man är rädd för genom att föregripa det i tanken? Man anar förödelsen i förväg, föreställer sig möjliga katastrofer och tror sig därmed skapa ett skydd mot obehagliga överraskningar. Under antiken lovade drömmarna tröst, då grekerna ju påstod att de likt orakel förebådade det kommande, och att man visserligen inte kunde undanröja det oundvikliga hos framtiden med hjälp av dessa, men dock det oväntade. Inte så få tar i sin rädsla för döden livet av sig. Självmordet framstår kanske som den radikalaste åtgärden av alla för att besegra den ovissa framtiden, förvisso till priset av en förkortad existens. Det sägs att det i den gåva som Augustus en gång fick ta emot från den indiska legationen på ön Samos inte bara ingick en tiger och en armlös yngling som använde sina fötter som händer, utan även en brahmin vid namn Zarmaros som ville avsluta sitt liv just för att det hade utvecklat sig precis så som han önskat. För att försäkra sig om att han inte trots allt skulle komma att drabbas av något oförutsett rusade han sedan i Aten skrattande, naken och smord rakt in i elden, brändes till döds under tveklöst outsägliga plågor och skaffade sig genom denna iscensättning av sin självvalda död en plats i historien, om än bara i form av en kuriös anekdot i ett band av de en gång i tiden åttio böckerna som utgjorde Dio Cassius verk Roms historia, som bevarats åt eftervärlden av en slump.

I slutändan är allt det som fortfarande finns kvar helt enkelt det som råkat bli över.

Ett minne som hade kunnat bevara allt skulle i själva verket inte ha bevarat någonting. Den kvinna i Kalifornien som utan hjälp av mnemoteknik förmår erinra sig varje dag sedan den 5 februari 1980 sitter infångad i de egna, ständigt drabbande minnenas ekokammare – en gengångerska till den attiske fältherren Themistokles som kunde namnet på varenda

16

Förord Förord

medborgare i sin hemstad och som lät hälsa mnemonikern Simonides att han mycket hellre hade velat lära sig konsten att glömma än att bemästra konsten att minnas: ”Också det som jag inte vill minnas, det minns jag; det som jag däremot vill glömma, det kan jag inte glömma.” En glömskekonst är emellertid en omöjlighet, eftersom alla tecken representerar närvaro, till och med när de refererar till frånvaro. Nästan alla personer som i Romarriket dömdes till damnatio memoriae påstås i encyklopedierna vara kända till namnet.

Att glömma allt är naturligtvis fruktansvärt. Ännu värre är att inte glömma någonting alls, eftersom all kunskap ju produceras med hjälp av glömskan. Om allt sparas utan urskillning, som på elenergiförbrukande datorminnen, då förlorar det sitt värde och blir bara en kaotisk anhopning av oanvändbar information.

Upprättandet av varje arkiv må likt förebilden Noaks ark vila på en önskan om att bevara allt, men de tveklöst frestande idéerna om att omvandla till exempel en kontinent som Antarktis, eller till och med månen, till ett centralt, demokratiskt museum med jordens alla kulturprodukter rättvist presenterade är ändå precis lika totalitära och dömda att misslyckas som ett återupprättande av paradiset, vars lockande ur- och drömbild hålls levande i alla mänskliga kulturers föreställningsvärldar.

I själva verket är alla ting och saker alltid redan avfall, alla byggnader redan ruiner och allt skapande inget annat än ödeläggelse, även det arbete som utförs av alla de discipliner och institutioner som berömmer sig av att bevara mänsklighetens arv. Till och med arkeologin är – hur försiktigt och sansat den än säger sig tränga fram genom de svunna epokernas avlagringar – ett slags skövling, och arkiven, museerna och biblioteken, djurparkerna och naturreservaten är inget annat än förvaltade kyrkogårdar, vilkas lagergods inte sällan ryckts ut ur samtidens levande kretslopp för att man

Förord Förord

17

ska få lägga dem åt sidan, ja glömma bort dem, likt alla de heroiska händelser och gestalter vilkas minnesmonument befolkar stadslandskapen.

Förmodligen måste man se det som tursamt att mänskligheten inte vet vilka fantastiska idéer, vilka drabbande konstverk och revolutionära bragder som redan gått förlorade för den – oavsett om de förstörts med avsikt eller helt enkelt försvunnit med tiden. Det man inte vet har man inte ont av, kan man tycka. Att inte så få europeiska tänkare under modern tid har betraktat en kulturs regelbundet återkommande undergång som ett förnuftigt eller rent av hälsosamt led i utvecklingen, framstår ändå som mycket underligt. Som om kulturens minne vore en världsorganism vars livsuppehållande funktioner bara kunde hållas igång genom en intensiv ämnesomsättning, där varje näringsintag måste följas av spjälkning och avsöndring.

Med denna lika inskränkta som självförhärligande syn på världen kunde det hämningslösa sättet att ockupera och suga ut främmande territorier, att kuva, förslava och mörda icke-europeiska folk samt utplåna deras missaktade kulturer tolkas som en del av en naturlig process, och evolutionsteorins misstolkade formel enligt vilken den starke överlever betraktas som ett rättfärdigande av begångna förbrytelser.

I enlighet med naturens ordning kan det som felas, det som saknas, endast sörjas om något slags relik, en bit kunskap, ibland knappt mer än ett rykte eller ett till hälften igensopat spår, har låtit genklangen av ett eko nå fram till oss. Hur gärna hade jag inte velat veta vad Nascalinjernas geoglyfer i Perus öken betyder, hur Sapfos fragment 31 slutar eller vad det var i Hypatias väsen som var så hotfullt att man inte bara styckade hennes verk, utan även henne själv.

Emellanåt tycks det som om vissa kvarlevor själva kommenterar sina öden. Så är till exempel det enda som återstår av Monteverdis opera L’Arianna just det lamento där titelhjäl-

18

Förord Förord

tinnan förtvivlat sjunger: ”Låt mig dö. För vem kunde trösta mig i detta hårda öde, i denna svåra vånda? Låt mig dö.” Den tavla av Lucian Freud – nu förmodligen endast bevarad i form av en reproduktion – som stals från ett museum i Rotterdam och eldades upp i en rumänsk badrumskamin av mamman till en av tjuvarna föreställer en blundande kvinna, och det går inte att säga säkert om hon bara sover eller möjligen redan är död. Och av tragediförfattaren Agathons verk har inte mer än två sentenser lämnats vidare till eftervärlden, i form av citat hos Aristoteles: Konsten älskar tillfälligheten, tillfälligheten älskar konsten samt Inte ens gudarna kan ändra det förflutna.

Det som förvägrades gudarna tycks despoter i alla tider gång på gång ha begärt: för deras destruktiva gestaltningsvilja räcker det inte med att skriva in sig i samtiden. Den som vill kontrollera framtiden måste avskaffa det förflutna.

Och den som utnämner sig till en ny dynastis urfader, till alla sanningars källa, måste utplåna minnet av sina föregångare och förbjuda allt kritiskt tänkande, så som Qin Shi Huangdi, den självutnämnde ”förste gudakejsaren av Qin” gjorde när han år 213 f.Kr. anordnade ett av historiens tidigast belagda bokbål och dömde alla som opponerade sig till döden eller till tvångsarbete i byggandet av det kejserliga vägnätet och den stora kinesiska muren – eller under uppförandet av den gigantiska gravanläggningen och dess megalomana tillbehör i form av Terrakottaarmén med sina soldater i naturlig storlek samt stridsvagnar, hästar och vapen, av vilka kopior i dag turnerar genom världshistorien och därmed, genom en profanering utan motstycke, samtidigt både uppfyller och undergräver uppdragsgivarens önskan om att bli hågkommen.

Inte sällan uppstår ur en förståelig önskan om att få börja om från början den tvivelaktiga planen på att göra tabula rasa med det förgångna. I mitten av 1600-talet lär man i det engelska parlamentet på fullt allvar ha diskuterat om arkiven

Förord Förord

19

i Towern skulle brännas ”för att alla minnen av det förgångna skulle raderas så att livet kunde börja om på nytt”, som Jorge Luis Borges citerar ett ställe hos Samuel Johnson, vilket jag inte lyckas hitta.

Själva jorden är som bekant en ruinhög av förfluten framtid och mänskligheten den brokiga samlingen grälande delägare i dödsboet efter en numinös forntid som ständigt måste erövras och omgestaltas, förkastas och förstöras, ignoreras och förträngas. Tvärtemot den gängse uppfattningen är det alltså inte framtiden utan det förflutna som utgör möjlighetsrummet, och just därför hör omtolkningen av detta till ett nytt maktsystems första myndighetsåtgärder. För den som liksom jag själv en gång upplevt ett brott i historien, segrarens bildstormning, nedmonterandet av monumenten, är det bara alltför lätt att i varje framtidsvision genast se dess framtida förflutna, där exempelvis ruinerna efter Berlins återuppbyggda stadsslott kommer att ha gett plats åt en återuppbyggd kopia av Palast der Republik.

På Parissalongen 1796, under Republikens femte år, ställde arkitekturmålaren Hubert Robert, som tidigare förevigat stormningen av Bastiljen tillika rivningen av slottet i Meudon och skändningen av kungagravarna i Saint-Denis, ut två målningar i palatset Louvren. En av dem visade hans förslag på ombyggnad av det kungliga palatset till Louvrens stora galleri – en tack vare glastaken lika ljus som välbesökt sal fylld med målningar och skulpturer – och den andra visade samma rum i form av en framtida ruin. Där man i den ena framtidsvisionen ser takfönstrens ljusinsläpp, öppnar sig på den andra fri sikt mot himmel och moln: takvalvet har rasat in, väggarna är kala och nakna, på golvet ligger sönderslagna skulpturer. Endast Apollo di Belvedere, en trofé från det napoleonska plundringståget, reser sig sotig men oskadd ur spillrorna. Katastrofturister vandrar genom ruinlandskapet, bärgar begravda torsor, värmer sig vid elden. Ur valvets

20

Förord Förord

sprickor spirar grönska. Ruinen är en utopisk plats där det förflutna och framtiden smälter samman till ett.

Arkitekten Albert Speer gick med sin spekulativa teori om ett ”ruinvärde” ännu längre, då han flera decennier efter slutet för nationalsocialismen hävdade att han i sina ritningar för det inte enbart i metaforisk bemärkelse tusenåriga riket förutom synnerligen långlivade material också tagit hänsyn till de aktuella byggnationernas framtida gestalter som ruiner, så att de också i förfallet tillstånd skulle fortsätta att konkurrera med romarrikets ruiners storslagenhet. Auschwitz fick däremot inte utan anledning beteckningen ödeläggelse utan ruiner. Det var den fullständigt avhumaniserade arkitekturen för ett lika minutiöst programmerat som restlöst arbetande förintelsemaskineri, vilket med utplåningen av miljoner människor lämnade det största tomrummet i 1900-talets Europa efter sig, ett trauma som i minnet hos de överlevande och deras ättlingar på såväl offrens som förövarnas sida, i form av en avskild och bara med svårighet integrerad främmande kropp, ännu väntar på att få sin uttömmande bearbetning.

Just folkmordens förbrytelser har gjort frågan om i vilken mån en förlust över huvud taget kan göras tillgänglig för erfarenheten än mer akut, och inte så få efterlevande har landat i den vanmäktiga men förståeliga slutsatsen att det som skedde undandrar sig alla former av representation. ”Vad bevarar de historiska källorna? Inte de söndertrampade violernas öden vid erövringen av Liège, inte kornas lidande under branden i Leuven, inte molnformationerna utanför Belgrad”, skriver Theodor Lessing i sin bok Geschichte als Sinngebung des Sinnlosen, ”Historia som meningsgivande åt det meningslösa”, som författades under första världskriget och i vilken han avslöjar alla historiska försök att skriva en förnuftigt framåtskridande historia som efterhandskonstruerade formgivningar av det formlösa – berättelser med början

Förord Förord

21

och slut, uppgång och tillbakagång, blomstring och förfall, företrädesvis i enlighet med narrativa regler.

Att upplysningens framstegstro har kunnat fortsätta att verka nästan oavbrutet trots att evolutionens lagbundenheter visat att det snarare är ett förvirrande komplext samspel mellan slump och anpassning som bär ansvaret för vad som för en viss tid får fortleva, beror möjligen på det simpelt attraktiva hos den streberaktiga historiska tidslinjen och på dess motsvarighet i västerländska kulturers linjära skriftbild – inför vilken man alltför lätt kan begå det naturalistiska felslutet och, till och med efter att den gudomliga instansen förlorat i betydelse, betrakta allt som finns som avsiktligt och meningsfullt. I en ständig utvecklings enfaldiga men icke desto mindre betvingande dramaturgi kan det förflutna endast komma till nytta om det är underlägset det nya och om man alltså kan föreställa sig historien – vare sig det rör sig om det egna livets eller nationens eller människosläktets – som ett nödvändigt, åtminstone inte slumpmässigt framåtskridande. Bevisligen representerar dock kronologin, denna för alla arkivarier så välbekanta metod att tilldela varje nytillskott ett nytt löpnummer, i sin hjälplösa rätlinjighet den mest icke-originella av alla organisationsprinciper, eftersom dess ordning bara är skenbar.

Nu är ju själva världen på sätt och vis det oöverskådliga arkivet över sig självt – och all levande och livlös materia på jorden en dokumentation av ett enormt, synnerligen omständligt nedskrivningssystem, fullt av försök att dra lärdomar och slutsatser av erfarenheter från det förflutna, och taxonomin är inget annat än ett försök att i efterhand upprätta uppslagsord i det röriga arkivet över den biologiska mångfalden och förläna en skenbart objektiv struktur åt det nära nog outtömliga kaoset i det som evolutionen för vidare. I detta arkiv kan i själva verket ingenting gå förlorat, eftersom dess energimängd är konstant och allt tycks lämna

22

Förord Förord

spår efter sig på ett eller annat ställe. Om Sigmund Freuds förbluffande utsaga om att ingen dröm och inget som tänkts någonsin helt och hållet glöms bort – vilket påminner om lagen om energins bevarande – är sann, då vore det inte bara möjligt att genom en ansträngning inte helt olik det arkeologiska utgrävningsarbetet kunna exhumera erfarenheter från det förflutna ur det mänskliga minnets humus – ett nedärvt trauma, två sammanhangslösa rader i en dikt, den skugglika maran under en ovädersnatt i den tidiga barndomen, en pornografisk skräckbild – på samma sätt som man gräver fram ben, fossil eller skärvor av lergods, utan kanske också, om man bara började söka efter spåren, kunna ta tillbaka det ur Orcus grepp som otaliga undergångna släkten åstadkommit, och då skulle sanningen, även den som förträngts eller strukits över, omvandlats till felhandlingar eller överlåtits åt glömskan, inte längre kunna förnekas, utan alltid förbli närvarande.

Fysikens lagar duger dock bara till tröst under vissa förutsättningar. Energiprincipen och transformationens triumf över ändligheten förtiger nämligen att de flesta omvandlingsprocesser inte är reversibla. Vad har man för glädje av den värme som ett brinnande konstverk avger? I dess aska kommer ingen längre att kunna hitta något att beundra. Oberört rullar biljardkulorna som tillverkats av det återvunna silvret från tidigare stumfilmer över det grönklädda bordet. Späcket från den sista Stellerska sjökon smälte snabbt.

Visst, allt levandes och skapats undergång ligger förutsatt i existensen. I enlighet med naturens ordning är det bara en tidsfråga innan allt är borta, upplöst och förruttnat, utplånat och förstört, till och med dessa egendomliga vittnesbörd om det förflutna vilkas existens vi enbart har katastrofer att tacka för: de enda dokumenten med den länge outgrundliga, piktogramliknande tidiga grekiska stavelseskriften Linear B, som bara blev bevarad på grund av att den storbrand som

Förord Förord

23

förstörde palatset i Knossos omkring 1380 f.Kr. samtidigt härdade och gjorde tusentals lertavlor, med uppgifter inskrivna om inkomster och utgifter vid just detta hov, beständiga för eftervärlden; gipsavgjutningar av de människor och djur som begravdes levande i Pompeji vid Vesuvius utbrott och vilkas kadaver efter att de förmultnat lämnade hålrum efter sig i det stelnade bergmaterialet, eller de spökfotografiliknande skuggor som brändes in på husväggar och gator efter människor som förångades när atombomben exploderade i Hiroshima.

Insikten om den egna dödligheten är en kränkning, och förståeligt är det fåfänga begäret att trotsa förgängligheten och lämna spår efter sig till en okänd eftervärld, att bli kvar i minnet, ja förbli en ”aldrig glömd”, så som den i gravstenarnas granit ingraverade avsiktsförklaringen så ihärdigt hävdar.

Om denna rörande önskan om att en förnuftsbegåvad arts existens ska bli uppmärksammad vittnar även budskapen i de två tidskapslar som fortsätter att driva omkring i den interstellära rymden ombord på rymdsonderna Voyager I och Voyager II. På de båda identiska, guldpläterade kopparskivorna ryms bilder och grafiker, musiktitlar och ljud jämte akustiska hälsningar på 55 olika språk, vilkas oförskräckta hjälplöshet – ”Hello from the children of the planet Earth” – säger en hel del om mänskligheten. Det är lockande att föreställa sig att det enda som en gång kommer att finnas kvar efter mänskligheten – förutsatt att de utomjordiska upptäckarna inte bara lyckas dechiffrera anvisningen som graverats in på plattan i form av en bildgåta om hur den analogt sparade grammofonskivan ska spelas upp, utan även omsätta densamma i praktiken – är Mozarts aria Nattens drottning, Louis Armstrongs Melancholy Blues och azerbajdzjanska säckpipors tutande. Sannolikheten för detta är, vilket initiativtagarna till denna rymdflaskpost själva erkände, så liten att hela fö-

24

Förord Förord

retaget kan tolkas som ett tecken på det magiska tänkandets fortlevnad inom vetenskapen, som här iscensatte en rit som först och främst syftar till självbekräftelse för en art som inte är beredd att acceptera sin totala betydelselöshet. Men vad är egentligen ett arkiv utan adressat, en tidskapsel utan upptäckare, ett arv utan arvingar? Erfarenheten lär oss att förgångna epokers sopor är den samling som säger arkeologerna allra mest. Som ett geologiskt skikt av teknikskrot, plast- och kärnavfall kommer de att överleva tidernas gång utan vår medverkan, ge sanna besked om våra vanor och under lång tid belasta det liv på jorden som följer på vårt.

Det kan hända att våra ättlingar vid den tiden har gett sig av till den där andra jorden som vi längtat efter ända sedan människan började tänka, för att än en gång få vrida tiden tillbaka, gottgöra de misstag som en gång begåtts och, om så krävs, med obeskrivliga insatser på nytt skapa det som i tanklöshet förstörts. Och möjligen har människans kulturarv då faktiskt sparats i form av artificiell DNA i en särskilt motståndskraftig bakteriestams arvsmassa.

Från mitten av Egyptens första dynasti omkring 2900 f.Kr. finns en papyrusrulle bevarad som man på grund av dess prekära tillstånd ännu inte öppnat, så vi kan inte veta vilket budskap den innehåller. Ibland föreställer jag mig framtiden så: kommande generationer som står rådvilla inför dagens datorminnen, märkliga aluminiumlådor vilkas innehåll genom den rasande snabba generationsväxlingen av plattformar och programspråk inte kommer att bestå av något annat än meningslös kod, dock med en betydligt svagare aura som objekt än de såväl talande som stumma knutarna i quipu-trådknippen från inkariket eller de gåtfulla fornegyptiska obeliskerna om vilka ingen längre kan säga om de är minnesmärken över triumfer eller över sorger. Även om ingenting varar för evigt finns det vissa saker som håller längre än andra: kyrkor och tempel överlever pa-

Förord Förord

25

lats, och skriftkulturer överlever sådana som klarat sig utan komplexa teckensystem. Den skrift som den khwarezmiske lärde mannen al-Biruni en gång i tiden betecknade som ett väsen som fortplantade sig genom tid och rum var från början ett system för att parallellt med arvet lämna upplysningar vidare till kommande generationer, oberoende av släktskap.

I skrivandet och läsandet kan man själv välja sina förfäder och ställa en ytterligare, intellektuell arvslinje mot den traditionella, biologiska fortsättningen.

Om man, som det emellanåt har föreslagits, vill betrakta själva människosläktet som ett Guds organ som arkiverar världen, som bevarar universums medvetande, då framstår myriaderna av skrivna och tryckta böcker – bortsett såklart från dem som författats av Gud själv eller någon av hans många emanationer – som försök att fullgöra denna fåfänga plikt och i sina kroppars ändlighet bevara oändligheten av alla ting.

Möjligen får jag skylla min dåliga fantasi för att jag fortsätter att se boken som det mest fullkomliga av alla medier, trots att det papper som använts de senaste århundradena inte är lika hållbart som papyrus, pergament, sten, keramik eller kvarts, och inte ens den skriftsamling som tryckts flest gånger av alla och översatts till flest språk, nämligen Bibeln, har nått oss i någon fullständig form: en multipel som ökar sina chanser att traderas under ett antal människogenerationer, en öppen tidskapsel i vilken även spåren från den tid som gått sedan den skrevs och trycktes finns förtecknade, och där varje utgåva av en text visar sig vara ett utopiskt rum, inte obesläktat med ruinen, i vilket de döda är talföra, det förflutna levande, skriften sann och tiden upphävd. Boken må på många sätt vara underlägsen de nya, till synes kroppslösa medier som gör anspråk på arvet och ställer överväldigande mängder av information till förfogande, och den må vara ett i ordets mest karakteristiska bemärkelse konservativt

26

Förord Förord

medium, som just genom sin kropps avgränsade helhet, där texten, bilden och gestaltningen utgör fullkomligt oupplösliga delar, ger löfte om att kunna ordna, ibland till och med ersätta världen. Religionernas tankemässiga uppdelning i en dödlig och en odödlig del – kroppen och själen – utgör kanske den mest trösterika strategin för att övervinna förluster. Men det omöjliga i att skilja bäraren från innehållet är för mig grunden till att jag inte enbart skriver böcker, utan även vill formge dem.

Precis som alla böcker har även den här bokens tillkomst drivits av begäret att låta något leva vidare, att göra det förflutna närvarande, frammana det bortglömda, låta det förstummade få röst och sörja det försummade. Ingenting kan hämtas tillbaka i och med skrivandet, men allt kan bli möjligt att uppleva. Alltså handlar denna bok lika mycket om att söka som om att finna, om att förlora som att vinna, och låter oss ana att skillnaden mellan när- och frånvaron kanske är marginell, så länge minnet ännu finns kvar.

Och för några korta, dyrbara ögonblick under det mångåriga arbetet med denna bok visade sig föreställningen om att förgängligheten är oundviklig vara precis lika trösterik som bilden av hur exemplaren står i bokhyllorna och samlar damm.

29

Södra Cooköarna T UA N A K I

Även Tuanahe

* Atollen låg cirka 200 sjömil söder om ön Rarotonga och cirka 100 sjömil sydväst om ön Mangaia. † Omkring årsskiftet 1842/1843 måste Tuanaki ha gått under i en havsbävning, för i juni 1843 kunde missionärer inte längre lokalisera ön. Först år 1875 raderades atollen från alla kartor.

Det var under en ljus och fullkomligt vindstilla aprildag för exakt sju år sedan som jag på en jordglob inne på kartavdelningen i Berlins stadsbibliotek fick syn på en för mig okänd ö vid namn Ganges. Den ensamma atollen låg mitt ute i Stilla havets nordöstra ingenting, i den mäktiga Kuroshios kölvatten – den i blåsvart krusade havsström som outtröttligt pressar varma, salta havsmassor norrut från ön Formosa och upp längs med den japanska arkipelagen – som imaginär nordlig centralpunkt för Marianernas och de hawaiianska ökedjorna, av vilka de sistnämnda fortfarande, åtminstone på detta klot av gips och konstfärdigt tryckt papier-maché av cirka ett barnhuvuds storlek, bar namn efter John Montagu, den 4:e earlen av Sandwich. Lockad därtill av det välbekanta namnet och den ovanliga positionen började jag göra efterforskningar, vilka skulle visa att man nära koordinaterna 31°N 154°O två gånger hade siktat ett rev, fyra gånger till och med land, men att existensen av något sådant gång på gång ifrågasattes, ända tills en samling japanska hydrografer den 27 juni 1933, efter ingående undersökningar av den aktuella regionen, tillkännagav Ganges officiella försvinnande, utan att världen tog någon större notis om denna förlust.

30

Södra Cooköarna

Tuanaki

Faktiskt förtecknar de gamla atlaserna otaliga fantomöar, som sjöfarare – ju precisare kartorna blev och ju mindre rum för det outforskade de erbjöd – allt oftare trodde sig få syn på, eggade av de sista vita fläckarna, retade av det omätliga havets tomhet, gäckade av lågt hängande moln eller isberg på drift, av bräckt dricksvatten, maskätet bröd och segt saltat kött. Så hett suktade de efter land och berömmelse att allt som de i sin gränslösa glupskhet begärde smälte ihop till en gyllene, glänsande guldklimp och att de lockades till att i sina loggböcker skriva in sällsamma namn och nyktra koordinater för att med hjälp av förmenta upptäckter motverka dagarnas händelselöshet. Och på det sättet letade sig namn som Nimrod, Matador och Aurorerna in på kartorna, tecknade med djärva, kursiva bokstäver intill de svaga konturerna av utspridda landskärvor.

Men det var inte dessa länge oemotsagda påståenden som intresserade mig, utan öarna vars tidigare existens och senare försvinnande borgade för ett stort antal rapporter, och bland alla vittnesmålen mest av allt de som redogjorde för den undergångna ön Tuanaki, vilket förvisso till dels skylldes det välklingande namnet, som lät som en magisk formel, bortsopad av vinden, men mest berodde på den egendomliga underrättelse vilken om invånarna på denna ö visste att berätta att kamp och strid för dem var något fullkomligt främmande och att ordet krig inte förekommit i något av sina negativa betydelseskikt, vilket jag på grund av en djupt begravd rest av barnsliga förhoppningar genast var beredd att tro på, trots att det samtidigt påminde mig om de utopiska önskedrömmar som i åtskilliga traktater vågade påstå att inget mindre än en helt annan värld var möjlig, vilken dock – så som de ofta vidlyftiga beskrivningarna i dessa ständigt mer välregisserade och följaktligen efter hand mer och mer livsfientliga samhällsordningar visade – i allmänhet bara var att föredra i den aktuella teorin. Mot bättre vetande sökte alltså

Södra Cooköarna

Tuanaki

31

även jag, liksom så många före mig, efter ett land som inte ägde några minnen utan bara sitt nu, ett land i vilket våld, nöd och död var något bortglömt, där allt sådant var okänt.

Så föreställde jag mig Tuanaki – en liten smula härligare än så som källorna skildrar den: en atoll bestående av tre öar, nätt och jämnt synliga ovanför havets yta i en laguns grunda och fiskrika mattblåskimrande vatten, med ett korallrev till skydd mot de starka bränningarna och de påträngande tidvattnen, med skogar bestående av smala, höga kokospalmer och frodiga fruktträd, bebodd av ett oerhört vänligt sinnat, fredsälskande människoslag, kort sagt: en utsökt plats som jag för enkelhetens skull föreställde mig som paradiset, från vars mångbesjungna urbild den endast skilde sig genom den lilla men avgörande omständigheten att trädens frukter inte bar på någon kunskap, utöver den banala sanningen att det var sällare att stanna kvar än att ge sig av, ty detta väderstrecks Edens lustgård var ju, som jag snart förundrat fastslog, en tillflyktens och inte en fördrivningens plats.

Rapporterna om denna osannolika landskärva var precis tillräckligt utförliga för att ge trovärdiga belägg för att den en gång verkligen hade existerat, även om kronometern aldrig fastställde dess exakta position, för ingen Tasman, ingen Wallis, ingen Bougainville, inte en enda valfångarkapten som hamnat ur kurs siktade någonsin dess otydligt tecknade kustlinje. Gång på gång granskade jag de stora söderhavsexpeditionernas färdvägar, följde de streckade och prickade linjerna över gradnätet genom pappershavet och jämförde rutterna med den förmodade positionen för denna ö, som jag i en lätt imperial sinnesstämning märkt ut i den nedersta, tomma fyrkanten.

Inget tvivel om saken: den upptäcktsresande som av en liten kontinent än i dag värderas högst av alla de sjöfarare som trängde fram till varenda hörn av världen måste på sin tredje och sista resa alldeles precis ha missat Tuanaki, ja

32

Södra Cooköarna

Tuanaki

de båda före detta kolfraktfartygen som i dimman gått av stapeln från Whitby måste någon gång den 27 mars 1777 ha seglat förbi strax utom synhåll – för fulla segel, stolta som fregatter, i full ornat. Mer än en månad hade förflutit sedan James Cooks trotjänare Resolution och dess nyare, mer lättmanövrerade följeskepp Discovery vid en annalkande svag bris hade lättat ankar i hemmaviken i det nyzeeländska Charlottesundet och passerat det havssund som fått sitt namn efter kaptenen, och två dagar senare slutligen lämnat det i diset mörkgrönt skimrande berget Port Palliser bakom sig och styrt ut på öppet hav. Men de hade vindarna emot sig. På friska brisar som ständigt ändrade riktning följde erbarmligt svag vind, och på stormbyar med piskande regn följde plågsam stiltje. Till och med västvindarnas drift, som med förtrogen orubblighet borde ha drivit dem mot nordost utefter Otaheitis längdgrad, uteblev i strid mot årstidens alla förutsägelser, vilket fick nästkommande ankarplats att på ett skrämmande sätt förefalla mer och mer avlägsen. Man hade redan förlorat mycket tid. Och för varje dag försvann ytterligare en rest av hoppet om att kunna segla utmed New Albions kust för att finna ingången till den många gånger åkallade vattenväg som på de ofullständiga kartbladen utlovade den så efterlängtade, kortare sjövägen mellan Stilla havet och Atlanten.

Ty drömmen om denna förvisso packisrandade men likväl segelbara passage var lika gammal och slitstark som alla kosmografdrömmar, och den hade fått skarpare konturer sedan man tvingats ge upp den om en jättelik sydkontinent, efter att Cook på jakt efter det sägenomspunna landet plogat sig kors och tvärs genom Söderhavet i väldiga, vida banor och då inte siktat annat än berg av is.

Sålunda drev de båda skeppen omkring med slaka segel, och över dem sänkte sig en öronbedövande tystnad som så fundamentalt skilde sig från den överenskomna tystlåtenheten i min bibliotekstillvaro. Ändå kunde jag stundtals höra

Södra Cooköarna

Tuanaki

33

den, höra dyningens långsamma rullande, den klarblå himlens hån, den ändlösa litanian från vågorna som oförtröttligt krusade sig och sedan åter ebbade ut, detta som en gång i tiden lurade Magellan att kalla oceanen den ”fredliga”, en spöklikt jämn klang, det obarmhärtiga ljudet av en evighet mer skräckinjagande än den vildaste storm, om vilken man åtminstone vet att den förr eller senare kommer att ha dragit förbi.

Detta hav var dock vare sig fredligt eller stilla, för i dess dunkla djup väntade otämjbara krafter på sin garanterade återkomst. Sprucken och fårad var dess botten, jordskorpan under havet sönderhackad, med gravar och berg, oläkta ärr från den forntid då de ännu odelade kontinenterna, kringdrivande i världshavet i form av en enda massa, hade slitits isär av kolossala krafter och pressats in i jordmanteln, tills plattorna skjutits omlott, ner i stupande avgrunder, upp i ljusa höjder, utlämnade åt naturlagar som varken känner till nåd eller rättvisa. Vulkankäglorna begravdes under vatten och myriader av koraller koloniserade kratrarnas kanter för att i solljuset bilda rev, skelett för de nya atollerna där frön från ditspolade grenar frodades på den bördiga marken, medan de släckta vulkanerna sjönk ner i de avlägsna, mörka djupen – i all oändlighet. Och medan allt detta pågick med sitt ohörbara dånande, även nu, brölade boskapen av hunger under däcket, tjuren, korna, kalvarna, baggarna, tackorna och getterna, hingsten och stona gnäggade, påfågeln och hans hönor skränade, hönsen kacklade. Inte på någon tidigare färd hade Cook tagit med sig så många djur ombord, i enlighet med konungens uttryckliga önskan en halv ark, likt förebildens menageri avsedda för fortplantning, och han frågade sig hur Noak hade lyckats mätta alla de hungriga gapen, som slukade lika mycket proviant som en hel fartygsbesättning.

Den femtonde dagen ute på öppet hav, långt från den kurs han stakat ut, bestämde kaptenen, som – vilket står att läsa

34

Södra Cooköarna

Tuanaki

i de dagboksanteckningar som författats av en tunnbindare som följde med på resan – var särskilt angelägen om hästarnas välbefinnande, att åtta får skulle gå till slakt, som varit tänkta att befolka en söderhavsö med de sina, i syfte att spara in på det allt knappare förrådet av hö. En del av köttet försvann dock från mässen redan innan det hade hunnit tillagas, ett litet tjuveri som därefter upprepades en gång för mycket.

Kaptenen vädrade olydnad, han vädrade förräderi och – när han drog ner på köttransonen för hela manskapet för att få dem att avslöja och lämna ut den skyldige, och männen därpå vägrade röra den torftiga måltiden – till och med myteri.

Ordet, en tändsticka under den gassande solen, inte ute efter något annat än att slå gnistor, blev hängande i luften några ändlöst långa dagar, under vilka vinden än en gång vred sig och nu blåste från syd och, som det verkade, fick befälhavarens sedan urminnes tider så utpräglade otillgänglighet att vrängas ut och in och ladda ur sig i form av purt raseri.

Cook gormade och skrek, en högrest och ensam gestalt, och hans förbannelser ekade ända ner till krutkammaren. I stället för sorgen var det nu misstänksamheten som gnagde sig in i hans hjärta, och under dessa dagar blev den bild av den stränge men rättvise fadern som många av männen vårdat av honom mörkare och mörkare och förvandlades till den av en gammal despot, lika oberäknelig som vindarna. Den som vill kan i denna obehagliga passage, ihop med det faktum att Cook själv inte med ett enda ord nämner händelserna i sin dagbok, urskilja grunderna till den kedja av omständigheter vilka två år senare på ett våldsamt sätt skulle ända denne mans liv i en vik vid Owyhee.

Nu förled de återstående dagarna av en månad som dragits ut i det oändliga, där tiden sedan länge förvandlats till det evighetsliknande stillestånd i vilket den enskilda timmen och den enskilda dagen kommit att sakna betydelse. Albatrosser och stormfåglar kretsade kring skeppen, flygfiskar svirrade i

Södra Cooköarna

Tuanaki

35

den torra luften, tumlare och delfiner drog förbi, ett stim med mycket små maneter, lika runda och små som muskötkulor.

Vid ett tillfälle uppenbarade sig en stor, vit fågel med röda stjärtfjädrar och varslade om närhet till land, som dock aldrig kunde skönjas, en annan gång en kraftig trädstam som drivit så länge på vattnet att ett blekt lager havstulpaner täckte den, likt pyrande varbölder.

Sedan, äntligen, den 29 mars 1777 omkring klockan tio, hissade den framstävande Discovery den röd-vit-blå holländska flaggan på läsidan, signalen för land i sikte. Nästan samtidigt siktade man från masttoppen på Resolution den gråblåskimrande kustlinjen borta vid horisonten i nordost, nätt och jämnt verkligare än en luftspegling. Ända tills solen gick ner styrde skeppen mot den obekanta landremsan som flimrade i fjärran och kryssade hela natten fram till gryningen, då de kommit ungefär fyra engelska mil närmare ön, vars sydsida måste ha bjudit på en våldsamt förtrollande syn i det strålande ljuset från den ur havet uppstigande solen. På djupet berörd av denna överjordiska anblick grep flera medlemmar i besättningen genast efter penslar och pennfjädrar för att med vattenfärger och mer eller mindre skickliga linjer se till att det löftesrika panoramat inte enbart skulle finnas bevarat i det bedrägliga minnet: den måttligt höga kullen som skimrade i purpur i morgonsolen, toppen med träd i många färger och enstaka palmkronor, den mättade, täta grönskan på sidorna, kokosnötterna som lyste genom det blå och rosa diset, brödfrukterna, pisangerna.

Jag betraktade dessa bilder, där den längtan som närt dem ännu kunde urskiljas, sittande i en kvalmig sal på den kartografiska avdelningen, där de mjölkmatta fönstren, vilket jag fick veta när jag frågade, av konserveringsskäl inte var öppningsbara. Bland skisserna fanns även kartan som ritats av den navigatör på Discovery som fått i uppgift att registrera öns omfång och ge konturer åt dess kartografiska

36

Södra Cooköarna

Tuanaki

bild, i den mån det nu var möjligt från den slup med vilken han tog sig runt den inte särskilt stora landbiten. På arket, där dubbla linjer ringade in ön och de djärva strecken som antydde höjd lika gärna hade kunnat föreställa virveln i en kalufs, stod ett dubbelt absurt namn skrivet ovanför. I snirklig handstil förkunnade det högtidligt att detta föreställde ’Discovery’s Island’. Ännu ett namn, tänkte jag, ett ohållbart påstående, förmätet och meningslöst, likt den nedärvda vana som fött det.

För på stranden stod sedan lång tid tillbaka det folk som utan att de själva lagt märke till det blivit upptäckta, och som i alla redogörelser från fjärran tilldelades den ofrånkomliga rollen som infödingar. För detta ändamål hade öborna alltså redan ställt upp sig med påkar på skuldrorna, spjut i händerna, och ju fler av dem som trädde fram ur sluttningens skuggor i morgonljuset, desto starkare och mer påträngande ljöd sången som frambringades djupt nere i deras strupar. De svingade sina vapen, sträckte och sänkte dem rytmiskt i takt med ropen – om i hotfull eller inbjudande avsikt gick inte att avgöra ens efter att man upprepade gånger tagit kikaren till hjälp. För även om denna människoskara, som vid det här laget uppgick till tvåhundra huvuden, kom avsevärt närmare i okularet, så visade sig instrumentet av trä, mässing och glas vara oanvändbart för att klargöra frågor av ojämförligt större betydelse. Oaktat den uppriktiga nyfikenheten, oaktat de ordrika beskrivningarna som förstod att skildra språk och gester, kroppsbyggnad och kläder, till och med sättet att bära håret och smycka huden, och oaktat den obestridliga noggrannhet med vilken denna stam i dessa beskrivningar skulle komma att jämföras med andra, doldes för blicken på dessa människor fortfarande allt väsentligt, eftersom denna blick, som ju föregåtts av orden, bara förmådde uppfatta främmande eller förtroget, bara likt eller säreget, eftersom den skapade skillnader i det som förenade och drog gränser

Södra Cooköarna

Tuanaki

37

där inga sådana fanns, likt dessa övertydligt hackiga kustlinjer på de nautiska kartorna som utgav sig för att veta var vatten tar slut och land tar vid.

Jag har länge grunnat på vem som verkligen skulle kunna tyda alla tecken, musköternas och nickhakarnas språk, de oräkneliga höger- och vänsterhänderna, höjda eller utsträckta, det vilda eller behärskade uppträdandet, spetsade lemmar över öppen eld, näsgnuggande, en lodrät banan- eller lagerkvist, hälsningsgester, symboler för endräkt, människoätande.

Vad var fred och vad var krig, vad var början och vad slut, vad nåd och vad list, frågade jag mig när jag sjönk ner på kafeterians bänkrad med de mörkröda sammetsöverdragna sitsarna och betraktade människorna omkring mig, upptagna med att äta. Att dela samma måltid, att sitta tillsammans i skenet från elden, att byta till sig en törstsläckande kokosnöt mot järn och krimskrams?

Människor stod alltså på stranden, gick på straka ben, vadade, så hette det, genom det grunda vattnet, dansade och rörde sig under gälla rop mot revet. Men vad tänkte de? Vem var jag att avgöra det? Trots att det inte saknades inbjudningar från utlandet levde jag på den tiden en hemmasittares liv, en biblioteksgångerska som hela tiden letade upp nya undersökningsobjekt för att belysa den egna existensens förborgade ursprung, och i sken av ett regelbundet dagsverke försöka tillskriva det något slags mening. Alltså än en gång: och de trodde det de trodde, och de såg det de såg, och de hade rätt.

Så mycket är i alla fall så gott som säkert: att två öbor paddlade ut till skeppen i en smal båt med hög, tudelad akter och att de inte brydde sig om en enda av de gåvor som kastades ner till dem, inte spikarna, inte glaspärlorna och inte heller den röda tygskjortan. Säkerställt är även att en av dem var orädd nog att gripa tag i repstegen och klättra ombord på Resolution, där han presenterade sig som Mourua

38

Södra Cooköarna

Tuanaki

från ön Mangaia. En stund måste han ha stått öga mot öga med kaptenen i dennes kajuta, båda mönstrande varandra likt två djur som stöter på varandra för första gången: två män, Mouruas jämnrunda skalle intill Cooks fågelliknande; den enes milda ansiktsuttryck med blanka ögon och fylliga läppar, den andres stränga, präglade av en kraftig näsa, smala läppar och djupt liggande, skarpa ögon; det långa, svarta håret samlat i en tjock knut på hjässan mot de redan glesa testarna, dolda under en silvergrå peruk; den olivfärgade och från axeln ner till armbågen svarttatuerade huden intill den bleka; den knälånga, elfenbensfärgade dräkten av barktyg på den robusta och välnärda kroppen, de ljusa knäbyxorna på den långa, magra kroppen till den uppknäppta, guldgalonerade uniformsrocken i marinblått tyg. Endast de enorma ärr som vanställde de båda männen framstod för mig som en legitimation på en hemlig samhörighet, även om de många målningarna och kopparsticken som avbildar Cook, och även det porträtt av Mourua som skeppstecknaren förfärdigade denna eftermiddag, i all välmening förteg dem: det långa, illa läkta såret på Mouruas panna, som han ådragit sig under en strid, och de valkiga ärren efter brännsår som löpte mellan tummen och pekfingret upp till handleden på Cooks högra hand. Och som för att besegla detta ögonblick av oväntad närhet bytte en järnyxa ägare och mangaianen tog den med sig när en av skeppsjollarna rodde honom tillbaka. Ännu var bränningen oförminskat stark och snart hade man även gett upp alla förhoppningar om landsättning eller ankring, eftersom lodet, vart man än kastade det, visade att det var för långt ner till bottnen, som dessutom var täckt av vassa koraller. Och manskapet fick med sorg inse att de tyvärr måste lämna detta stycke land obeträtt, en känsla som växte till plågsam besvikelse då vinden under aftontimmarna förde med sig moln av milda ambrosiska dofter.

Och här lämnade mig vittnenas utsagor, som hur mycket

Södra Cooköarna

Tuanaki

39

de än fick mig att vilja protestera trots allt hade fört mig till denna plats under baneret i engelskt rött ombord på detta skepp i trägult och blått som skulle försvinna i fjärran i morgondagens gryningsljus. Plötsligt stod jag ensam på däcket, eller snarare på stranden till en för mig endast från den vagt tecknade kartbilden förtrogen ö, och för ett ögonblick glömde jag bort att det inte var till Tuanaki, utan till dess grannö Mangaia jag hade letts, denna atoll med en rockas form, som höjde sig fem kilometer över havsbottnen, som omslöts av ett brett kalkstensrev likt en jättelik ring med otaliga inre klippor och grottor, urgröpta av de starka bränningarna, medan ett böljande landskap med fuktiga toppar och på läsidan torra sidor höjde sig över orört land och sumpiga sjöar. Dessutom var även Mangaias källor talande. De upplyste om vem som var eller blev vems son, vem som ärvde eller lurade vem på vilken titel, efter att förfäderna i stockbåtar och kanoter hade paddlat längre och längre österut mot Hundstjärnan och bosatt sig på dessa utspridda jordfläckar. Men i stället för årtalens stråle följde berättelserna blodets banor, som förgrenade sig i stamlinjer och släktled innan det gång på gång återigen spilldes på slagfältet.

Alltså kunde jag bara gissa hur Mourua blev mottagen på stranden, även om jag av någon säkert ohederlig anledning utförligt målade upp bilden för mig själv av hur hans landsmän överöste honom med frågor om de bleka besökarnas väsen och härkomst, och kom fram till den enhälliga slutsatsen att det måste vara Tangaroa som hade sänt dem, guden som man tidigare hade tillbett på Mangaia och som för evigheter sedan hade besegrats av sin bror Rongo och därefter flytt ut på det öppna havet. Och jag såg framför mig hur de med denna ödesdigra strid i minnet tillsammans tog sig ut till Rongos stenstaty inte långt från kusten och framförde sitt tack för att han än en gång drivit vedersakaren och dennes följe på flykten. I min andefattiga fantasi var

40

Södra Cooköarna

Tuanaki

det Mourua som först av alla trädde fram inför gudabilden och stämde upp lovsången, med stoltheten hos den segerrike, vars kraftfulla kroppsbyggnad avslöjade att han under många år tjänat som krigare. Lång tid hade gått sedan han som oomskuren gosse med sin knölpåk av järnträ hade tagit plats i krigarnas bakersta led, tills han strid för strid ryckt längre och längre fram för att dödsföraktande täppa till de luckor som hans stamfäder lämnade efter sig, och hade bytt ut sitt kampdon mot bilor och spjutspetsar av slagen basalt – på den gamla lagunens dalbotten över vilken den vindpinade klippsidan höjde sig likt tribunen på en amfiteater, där sedan urminnes tider striderna utkämpades mellan krigare från olika stammar, ättlingar till gudar som blivit fiender, som varade tills krigstrummornas dova klang förkunnade att det hela nu var över, och dansen tog vid som med sina gälla klanger överröstade de döende människornas stönanden, en fasaväckande triumfsång som fick natten att bäva och som inte förrän i gryningen skulle komma att avlösas av fredssången. Det som tillkom segraren var inget mindre än härskartiteln ’Mangaia’. Mangaia ville ha fred, Mangaia ville ha makt, makt för en tid, tillräckligt befäst för att ge honom rätten att besluta om allt: vem som fick börja bruka och bo på vilken mark och vem som gjort sig förtjänt av att fördrivas till det ofruktbara, karstliknande klipprevet där ingenting annat än torra örter kunde gro. Där, i de kalla och fuktiga grottorna av kalksten höll förlorarna inte sällan ut ända tills de magrat till skelett – eller hade förökat sig så mycket att de skapade sig förhoppningar om att i nästa strid kunna besegra sina tidigare betvingare. Jag såg ögonvitorna lysa i halvdunklet, hörde vattnet droppa från stalaktiterna och ner på deras huvuden och nackar, kände smaken av den unkna luften på min tunga.

Makt, fick jag lära mig under de veckor då dessa öars riter och seder uppenbarades för mig i de första missionärernas

Södra Cooköarna

Tuanaki

41

etnologiska redogörelser, var på Mangaia inget som gick i arv, utan den måste man vinna – kämpa sig till i strid eller lura till sig under någon av de nattliga festerna, som inte sällan urartade till massakrer i vilka de bedragna, bedövade av kavapepparns rötter, fick ligga i en grop med heta stenar och sjuda i sina egna vätskor tills de var genomkokta och färdiga att äta.

Nu slöt sig dock Mouruas händer kring skaftet på yxan med den främmande glansen, och den som tror att det här bara rörde sig om en bit järn på ett träskaft, om en välmenande gåva, den inser inte dess makt. Den som hädanefter segrade på Mangaia fick pryda sig med denna yxa, som var till större nytta än något annat verktyg. Med hjälp av den kunde trä bli till kar, brädor och vapen klyvas lika lätt som den dödsvigdes skalle på Rongos altare vid varje nytt herraväldes inträde.

Mangaia var inte bara en ö bland tusentals andra i det omåttligt stora havet, utan hela världen, där det inte gjorde någon skillnad om man var dömd till att dö av svält i labyrinten av mögliga grottor eller dog under den gassande solen i en murken pirog. Den som förlorade förlorade allt, sitt namn, sitt land, sitt liv, och de som räddade sig därifrån ville aldrig någonsin återvända igen. Några kom undan och flera tecken tyder på att dessa lyckliga fann sin tillflykt två dagsresor därifrån på ön Tuanaki. På Mangaia följde herravälde på herravälde ända tills kretsloppet av segrar och nederlag fick ett abrupt slut. Det rör sig om variationer på ständigt samma historia: främlingar kom, intränglingar som det gällde att driva bort, valfångare med ett spräckligt snäckskal i sina spruckna händer, dess tandade öppning lik en gapande mun; missionärer och deras hustrur som när de precis hunnit in till stranden dödsförskräckta kastade sig i vågorna igen: en galt och en so som fortsättningsvis, klädda i barkbast, vördades som ett gudapar, tjocka böcker med svarta tecken som påminde om tatueringar och vars utrivna, flortunna

42

Södra Cooköarna

Tuanaki

sidor användes av dansarna i deras rasslande utsmyckning, och till sist en namnlös farsot som krävde fler offer än alla striderna tillsammans. Det var början – och det som därefter följde var slutet, ett utdraget avsked av gudarna. Avbilderna av järnträ blottades, den heliga lunden skändades, skrinen brändes upp. De sista hedningarnas klagosånger förblev lika fruktlösa som deras böner om nåd under den allra sista striden. De som inte lät sig omvändas mötte döden i form av yxor av amerikanskt stål, och snart hade man byggt upp en ny kyrka av spillrorna efter Rongostatyn. Cooks yxa var bara ännu en rostig relik från överspelade tider och herravälden, och nu när den hade gjort sitt räcktes den över till en engelsk missionär av andra generationen, och huruvida det gjordes med stolthet eller i en vag förhoppning om att på detta sätt stärka eller avsluta det en gång i tiden beseglade förbundet, lyckades jag aldrig utröna. Eftersom inte heller missionären visste, skickade han utan vidare över järnbiten till Brittiska museet.

Jag kunde inte sluta tänka på krafterna i jordens inre. Där dessa styr går det urgamla kretsloppet av uppgång och tillbakagång, blomstring och förfall så mycket fortare. Öar dyker upp och går under; deras livsspann är kortare än fastlandens, de är tillfälliga fenomen – i förhållande till ett tidsspann på miljontals år och detta havs ändlösa vidder, de turkost, azur- eller ljusblått lysande baksidorna på alla de jordglober som stod utställda i den kartografiska avdelningen, vilken jag nu högtidligt lämnade, fast övertygad om att äntligen ha hittat tråden, den tunna navelsträng som förband Mangaia med Tuanaki: det var en havsbävnings våldsamma kraft som en dag hade lyft upp Mangaia ovanför vattenytan, en ring av utdöda koraller och basaltisk lava, toppen på ett berg som brant sköt upp ur djupet. Och det var en havsbävnings våldsamma kraft som en dag drog ner Tuanaki i djupet och begravde den under Stilla havets vattenmassor, inte långt

Södra Cooköarna

Tuanaki

43

efter att missionärerna börjat leta efter atollen. Nästan ljudlöst måste den grå skuggan av en jättelik våg ha närmat sig från horisonten och med ett enda vågslag ha slukat allt. Och dagen därpå, inbillade jag mig, syntes på den plats där ön hade legat inget annat än döda träd, flytande på den spegelblanka havet.

Bara ett år tidigare hade en liten skonare med en besättning på sju man hittat ingången till revet och Tuanakis människotomma strand. En av matroserna hade på kaptenens uppmaning och beväpnad med endast ett svärd gett sig av in mot öns mitt, genomkorsat snårskogen med bananträdsstånd, kokospalmer, bougainvillea och vilda orkidéer, andats in den av frangipani, hibiskus och vit jasmin parfymerade luften och till slut i en glänta fått syn på ett möteshus där några män hade samlats. De alla, läste jag med oändlig tillfredsställelse i den enda rapport som existerade från detta möte, bar den mangaianiska ponchon och talade den mangaianska dialekten.

En av dem, tveklöst den äldste, tecknade åt besökaren att stiga in, och när denne efterkom hans inbjudan frågade den gamle efter fartygets kapten. ”Han är kvar ombord”, svarade matrosen sanningsenligt. ”Varför kommer han inte i land?” frågade mannen utan att röra en min. I ett band runt hans hals dinglade snäckhornet. ”Han fruktar att ni skulle kunna döda honom.”

Det blev tyst, och för ett kort ögonblick tycktes bränningen farligt nära. Den gamle tittade in i skogens bladverk. Till slut sade han fullkomligt lugnt: ”Vi vet inte hur man dödar.

Vi vet bara hur man dansar.”

En sista gång föll min blick på den ljusblå jordgloben.

Snabbt hittade jag positionen. Just där, mellan ett par utspridda öar söder om ekvatorn, hade detta fulländade stycke land legat, vid sidan om den värld om vilken det glömt bort precis allt det en gång hade vetat. Men världen sörjer bara det den känner till, och anar inte vad som med denna minimala

44

Södra Cooköarna

Tuanaki

ö gick förlorat för den, trots att jordens klotformade gestalt lika gärna kunde ha låtit denna förlorade fläck bli dess navel, även om det inte var handelns och krigens kraftiga tågvirke som förband den med den, utan en dröms så mycket finare spunna tråd. Myten är den högsta av alla verkligheter och, så tänkte jag för ett ögonblick, biblioteket den sanna skådeplatsen för alla världshändelser.

Utanför hade ett regn börjat falla, en fuktig, för dessa nordliga breddgrader ovanligt varm monsun.