Kennet Klemets: Det tunna skiktet mellan det oändliga och det oändliga, s. 1–16

Page 1

Kennet Klemets Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga


Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga är den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi som också består av All denna öppenhet som kommer och På dess naturliga plats.

”Det är våldsamt och vackert, med en energi som driver mig att hela tiden läsa vidare. […] Under de 21 år som gått sedan hans debut har Klemets oförtrutet lodat de mänskliga djupen. Här låter han oss ana Marianergravens botten.”

SvD om På dess naturliga plats

OMSLAG: OLA ÅSTRAND


det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga



kennet klemets

Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Tidigare utgivning på Pequod Press: All denna öppenhet som kommer (2011) På dess naturliga plats (2018) Utgivet på andra förlag: År med tretton månar (1997) Lördag natt feber (2002) Accelerator (2005) Lux interior (2007) Kling kling (2009) Beröringen (2013) Medan jag skrivs (2015)

Kennet Klemets: Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga © Pequod Press och författaren 2021 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2021 ISBN 978-91-86617-63-9


Ändra inget nu. Låt det vara.

Precis såhär.

Allt står stilla utom molnen.

Precis såhär.

Som rör sig snabbt, allt snabbare.

5


En röst frågar om jag är jag, om jag tycker om musik, om mitt liv är verkligt. Som den gången för länge sen. Om jag lever i mig, om jag tycker om mig själv.

Jag vill svara ja.

Jag vill säga att det flödar genom mig. När allt rörde sig allt snabbare.

Längst därinne, att det flödar i mig. Rött, gult, grönt.

Som att jag är öppen, att det flödar genom mig.

6


Musiken en annan musik men densamma. Jag heter Ständigt ny.

Jag ser hur du sjunker ner och bara fortsätter prata i din värld som är så levande. Enkel och stilla.

Jag vet inte vem jag är. Oändlig kärlek i det innersta. Du är en befrielse med dina färger och allt som kommer mot dig och som du alltid talar om och liksom lyssnar när du talar. Nu hör jag den. Jag heter Verktyg, gör vad du vill med mig. Kan det komma en blixt som klyver i två eller flera delar? Jag älskar smärtan i arbetet.

Smärtan i det monotona. 7


I att inget någonsin ändras. Vad den säger.

I att du står framför mig och ser på mig med dina ögon av moln och ingenting.

Jag älskar världens underbara jämvikt.

Nästa gång någon tar i mig gråter jag. Vad den sa, ville säga. Det är min religion, jorden i sig, dess underbara jämvikt. Jag drömde att alla glas gick sönder.

Precis så, gör vad du vill med mig.

8


Inte plötsligt utan mycket långsamt. Vart tog alla misslyckade och skadade människor vägen? Jag orkar inte, jag vet inte vem jag är. Först var det små, små sprickor, knappt synliga, som bara blev fler, sen växte de och spreds och så rämnade de, blev smulor, sand, ingenting. Rött, gult, grönt. Titta på mig, jag vet inte vem jag är. Jag skulle vilja börja om från början, långt innan mitt liv, kanske redan på 1500-talet. Att jag var törstig, att jag törstade, att jag skulle göra vad som helst för lite vatten. Jag gick rakt igenom dig utan att du märkte något. Du släpper mig inte. Du står där med ditt huvud i handen. Sovande, oerhört vaken. Att jag gör vad som helst för lite vatten. Bara man har kåtheten i behåll. Säg det en gång till.

9


Vad då? Du gick rakt igenom mig utan att jag märkte något. Borta för världen och äntligen mitt i den. Du ler men du tycker inte om att le, det mjuka och öppna klär dig inte, det förvrider ansiktet, gör dig ful. Det underbara ordet i morgon. Bara kåtheten tar över och utraderar mig totalt. Vad har jag för utopialand? Varje år tar fjortonhundra personer livet av sig. Det blir en medelstor stad på tio år. På hundra en av landets största. Hon där borta har jag haft en affär med. Vart vill jag åka och aldrig mer komma tillbaka? Capital of Spirits. Vad sålde ni då? Dess silhuett i fjärran. All uppväxt är hjärntvätt.

10


Jag hör inget skratt. Det vattnas i ögonen. Nu är jag naken och snäll. Dess skimmer av lättnad och sorg. För varje steg jag tar skälver jorden, strålar upp. Inte heller nu hör jag något skratt. Du tycker om hösten, jag med för länge sen. Mitt bäckens vatten rör sig. Jag ser bara munnarna som ser ut att skratta. Korna råmade, grisarna grymtade, allt var på sin plats. Vad pratar du om? Att jag är naken, att jag är snäll. Ju äldre jag blir desto mer älskar jag våren, ljuset, blomningen. Spaceman. Jag trodde han hette det. På riktigt alltså. Hur allt spricker och öppnar sig.

11


Jag spänner mina muskler av frigolit. Men det gjorde han väl? Alla jag älskade hela tiden, om och om igen, alldeles tyst, utan att det märktes, bara för mig själv. I all sin härlighet, hur meningslöst det än är. Ja kanske. Egentligen. Våg efter våg av en framtid som inte är min. Det är musik det betyder musik. Jag spänner min själ av frigolit. Lovar du? Är det ett löfte? Du knullar mig i öst och du knullar mig i väst. Jag minns allt, exakt allt, inget går mig förbi. Säger jag cancer får jag cancer, uttalar jag cancer undgår jag cancer. Nu vill jag bli hårt knullad i norr. Kan du hjälpa mig?

12


Djupt borrad i tills det sprutar upp ur mig som ur en mycket gammal källa.

Fattar du vad jag menar? Jag ropar med min röst av frigolit. I söder vill jag bara vila, ligga i dina armar, se ut över våra liv. Ingen kan gå emot anden som gömmer sig, som skyddar sig mot världen. Far är ej urskiten, släpar på en ej urskiten korv, som en ledning över fälten, sjön, rakt in i framtiden.

Jag vill inte bara dö. Det låter som en sång. Varför välja när man kan älska alla?

Vems ögon ser jag dig med?

13


Det är sångbart, det låter som en sång. Allt är i ett, i samma stund och för evigt.

Vänd bort blicken! Jag såg hur du tittade! Jag har ett stort ordförråd utom när jag pratar med andra. De tidigare ansiktena i ditt ansikte. Far med sin ej urskitna korv. Är du en robot? Utkristalliseras, blir separata, var för sig. Sången längst därinne, som aldrig dör ut. Vill du att jag svarar? Vakande ögon, händer. Jag blundar, låter livet gå förbi. Svaghet, det kan lika gärna vara tvärtom. Så snabbt jag blir en annan.

14


Den är som en jävla plugg i skithålet, skiten har fastnat, den kommer inte ut. Allt i kronologisk ordning. Nu kickar det in. Att det är en styrka, att det knäcker vem som helst. Vad vill du att jag svarar? Allt är i kronologisk ordning. Man ser det på honom, man hör det, allt han gör är präglat av det. Nu slår det till. Det förflutna kommer tillbaka som morgondagar. Att han bokstavligt talat är full av skit. Nu ser jag världen som aldrig förr. En ventil i talet och i varje sinne och inte minst i ensamheten när jag står här och väntar i sol och regn och allting omkring mig rämnar och dör i ett underbart och oförklarligt skimmer. En sopbil i skyn, en byggnadsställning i päls. Vart ska du gå med ditt huvud? 15


Ett arv som slukar arvet. Dit där det strömmar genom kroppen utan uppehåll. En årstid av frihet, jämlikhet. Till slut har man inga vänner, man är sin egen vän. Vad var det den sa Aralsjön? Du trycks ur mig och förvandlas. Som river i kärlek, drömmar. Allt som gror, allt som väntar, längst in i ljuset. Vad är det den säger, vad var det den sa? Jag ser Jesus närma sig. Fortfarande. På fel sida av vägen och åt fel håll genom rondellerna. Att han vevat ner rutan, sträcker ut huvudet i vinddraget. Och bara njuter. Jag blir bara enklare och enklare.

Snart syns jag rakt igenom.

16


Kennet Klemets debuterade 1997 och har sedan dess gett ut ytterligare åtta böcker, bland annat Kling kling för vilken han tilldelades Gerard Bonniers lyrikpris 2010. Han är även verksam som översättare av fransk litteratur.


En röst frågar om jag är jag, om jag tycker om musik, om mitt liv är verkligt. Om jag lever i mig, om jag tycker om mig själv. Jag vill svara ja. Jag vill säga att det flödar genom mig.

PEQUOD PrESS