Leif Holmstrand: Den fornegyptiska familjesolen, s. 1–18

Leif Holmstrand Den fornegyptiska familjesolen

OMSLAGBILD: LEIF HOLMSTRAND

den fornegyptiska familjesolen

leif holmstrand

Den fornegyptiska familjesolen

PEQUOD PrESS

Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Leif Holmstrand: Den fornegyptiska familjesolen © Pequod Press och författaren 2021 Tryck: SIA Livonia Print, Lettland 2021 ISBN 978-91-86617-61-5

1. BESKRIVNING AV MINDRE SAMMANHANG Till Meritaton, till Meketaton

Plastblommor i lägenhetens alla vrår. Tutankhamon översköljs av blommor fallande ur Ankhesenamons ena mun. Det är inte dramatiskt, men har med gravsättning att göra. Köket förslummas. Regerande pojke låter det ske. Han tar emot systerns blomdränkning eftersom de älskar varandra på minderåriga mördares vis. Ingen dömer. De faller ner över grustagskanten, skrattande, i smutsiga sommarkläder och trasiga träningsskor. Tiken Nefertiti och hanen Akhenaton låter allt bli bilder och bildlik text. De idkar sång och saga och utplåningsiver. När pojkmaken dör försvinner bilderna, blommorna. Systern försvinner. Sommarlovet.

Den artonde dynastin är Ankhesenamons. Hon fullföljer mellanstadiet som den tredje av kanske sex döttrar, hennes make förpubertal, hon själv alls icke, hon själv absolut. Brudgum dessförinnan skall aldrig nämnas, eller inte nu, men först var och är Akhenaton med heliga knöligheter, sprickor, faderskap och skimrande solsinne. Han samlar allt gudomligt i eldens skiva och gör troendet klartänkt och som en linje av incest. Han går ut i det mörka garaget och sätter sig på pallen. Där sitter han länge.

Döttrar, systrar, Meritaton och Meketaton, bör föda hans heliga barn.

Men receptet är dåligt, omgivningen fientlig. Så mycket osagt. Vem är Kiya? Ankhesenamon sviker pappa. Alla tror sig veta bäst, men alla vill vara den de räds till lags.

7

2. TUNNLARNA OCH ATON Till Akhenaton, till Nefertiti, till solen

Som ett lyckligt minne, men inte riktigt: vackra pärldetaljer i barnslig örsnibb och ett halsband, ringar med diamanter, plast och glas. Vi skrattade aldrig elakt ur det moln av oljiga snäckskalsbubblor unga ögon spunnit kring blinda såret.

11

Hon blev verklig då, i den stund hon gladdes.

Vänligt mörker utgjorde flickan bakom pojkens alla groende egenskaper.

12

Något roligt, säkert och illa menat dröjde med sin hand på din skuggas axel.

Om det inte går att beskriva: avstå från att tiga, cirkla kring mötets hålgräns.

13

Är det sant att barnet blir till som verkligt i en mindre storm, i dess mindre öga? Är det sant att verkliga dagar kommer?

14

Någon bör ha framfött och älskat detta.

15

Slapp det ut. Ur gång och ventrikel. Benhus noga framlyft genom en morgonstrimma ur det slutet vårdande. Känsligt ljussatt.

16

Sjukdomskroppen liknade dig i drömmen, långa fingrar, utdragen torso. Hjärtat drack sitt eget blod som föll ner från ovan ur aorta ner i det muskulära för att trötta aristokratiskt-magiskt.

17

Alla skeva pojkar gick upp längs branten utan skor, men spadar och grepar bar de.

18

FOTO: LEIF HOLMSTRAND

Leif Holmstrand (född 1972) är en genreöverskridande författare, konstnär och musiker som arbetar i en klangfull och drömartad ickestraight tradition.

Vi skall gräva gångar och se dem fyllas.

Vi skall falla, rullande skratta, åldras under kejsargudar och fadershänder, smeksamt lystet mäktiga fadershänder som har slagit rot i vårt glada språkbruk.

Under denna stad skall vi bygga Staden.

PEQUOD PrESS