Emmanuel Carrère: Limonov

Page 1

EMMANUEL CARRÈRE

LIMONOV



l im o n ov



EMMANUEL CARRÈRE

LIMONOV Översättning: Lotta Riad Efterord: Disa Håstad

PEQUOD PRESS


pequod press

Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö

Tidigare utgivet av Emmanuel Carrère på Pequod Press: Andra liv än mitt eget (2011) Utgivet på andra förlag: Mustaschen (1989) Vinterskola (1996) Doktor Romand (2001) En rysk roman (2009)

Projektet genomförs med ekonomiskt stöd från Europeiska kommissionen. För uppgifterna i denna publikation (som är ett meddelande) ansvarar endast upphovsmannen. Europeiska kommissionen tar inget ansvar för hur dessa uppgifter kan komma att användas.

Emmanuel Carrère: Limonov © Översättaren och Pequod Press, 2013 Originalets titel: Limonov © P.O.L éditeur, 2011. This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Omslag: Anders Bräck Rysk språkgranskning: Rikard Wennerholm Grafisk produktion: Absent, Malmö Tryck: SIA Livonia Print, Lettland, 2013

isbn 978-91-86617-21-9


Den som vill ha tillbaka kommunismen har ingen hj채rna. Den som inte saknar den har inget hj채rta. Vladimir Putin



Prolog Moskva, oktober 2006, september 2007



1 Fram till det att Anna Politkovskaja sköts ner i trappuppgång­ en i sitt hus den 7 oktober 2006 var det bara de som på allvar var intresserade av krigen i Tjetjenien som kände till den mo­ diga journalisten och öppna motståndaren till Vladimir Putins politik. Över en natt blev hennes sorgsna och beslutsamma ansikte västs ikon för yttrandefriheten. Jag hade just gjort en dokumentärfilm i en rysk småstad och vistades ofta i Ryssland och blev därför så snart nyheten kom erbjuden av en fransk tidskrift att ta första bästa plan till Moskva. Mitt uppdrag var inte att utreda mordet på Anna Politkovskaja utan att prata med människor som hade känt och älskat henne. Så kom det sig att jag tillbringade en vecka på redaktionen på Novaja Gazeta, tidningen där Anna Politkovskaja var stjärnreporter, men jag besökte också människorättsföreningar och kommit­ téer som mödrarna till soldater som hade dödats eller lemläs­ tats i Tjetjenien hade bildat. Lokalerna var pyttesmå, dåligt upplysta och utrustade med uråldriga datorer. Aktivisterna som tog emot mig var också lite till åren komna och sorgligt få. Det var en helt liten krets där alla kände varandra och jag 9


lärde snabbt känna allihop. De utgör i praktiken Rysslands enda demokratiska opposition. Utöver några ryska vänner har jag en annan bekantskaps­ krets i Moskva som består av utvandrade fransmän, jour­ nalister och affärsmän, och när jag på kvällen berättade för dem vad jag hade gjort under dagen log de lite överseende, liksom medlidsamt: de dygdiga demokrater som jag pratade om, människorättsaktivisterna, var naturligtvis hedervärda människor, men egentligen sket alla i dem. De förde en kamp som var förlorad på förhand i ett land där man inte bryr sig särskilt mycket om de formella friheterna så länge var och en kan göra sig en förmögenhet. Förresten var det inget som, beroende på karaktär, roade eller retade mina utlandsfranska vänner så mycket som den spridda tesen hos den franska opinionen att mordet på Anna Politkovskaja hade utförts på uppdrag av FSB – säkerhetspolisen som på Sovjetunionens tid hette KGB – och mer eller mindre av Putin personligen. – Vänta nu, sa Pavel, en franskrysk akademiker som bytt bana och blivit affärsman, vi måste sluta snacka en massa strunt. Vet du vad jag har läst – i Nouvel Obs, tror jag det var? Jo, att det ändå är märkligt att Anna Politkovskaja råkade bli ihjälskjuten på Putins födelsedag! Fattar du hur mycket skit som krävs för att man ska skriva detta råkade? Krismöte på FSB . Chefen säger: Okej grabbar, nu får vi allt ta och tänka till. Snart är det Vladimir Vladimirovitjs födelsedag, vi måste hitta på nåt som han verkligen uppskattar. Är det nån som har nån idé? Det mumlas bland männen, sen höjs en röst: Tänk om vi kunde ge honom Anna Politkovskajas huvud, den där jobbiga kärringen som hela tiden är på honom? Instäm­ mande mummel från församlingen. Utmärkt idé! Sätt igång 10


och jobba, grabbar, det är bara att köra på. Ursäkta mig, men det där köper jag inte. I en rysk remake av filmen Ett farligt vittne, möjligtvis. Men inte i verkligheten. Och vet du vad? Egentligen är det som Putin sa, vilket verkligen chockerade de goda själarna i väst: mordet på Anna Politkovskaja och upp­ ståndelsen kring det skadar Kreml mycket mer än artiklarna hon skrev i blaskan som ingen läste! Jag lyssnade till hur Pavel och hans vänner satt där i sina fina lägenheter, som folk som de betalar hutlöst höga hyror för i Moskvas stadskärna, och försvarade makten och sa att för det första kunde saker och ting ha varit tusen gånger värre och för det andra är ryssarna nöjda med sakernas till­ stånd – så på vilka grunder ska man lära dem en läxa? Men jag lyssnade också till alla ledsna och utslitna kvinnor som dagarna i ända berättade om kidnappningar på natten med bilar utan registreringsskyltar, soldater som torterats, inte av fienden utan av sina överordnade, och framför allt om statens vägran att väcka talan i olika mål. Det var något som ständigt återkom. Att polisen och armén var korrupta ingick i sakernas ordning. Att ett människoliv stod lågt i kurs tillhörde den ryska traditionen. Men arrogansen och brutaliteten hos maktens företrädare när enkla medborgare vågade sig på att avkräva dem en förklaring, vissheten om att de skulle und­ komma straff, var mer än vad soldatmödrarna och mödrarna till de massakrerade barnen i skolan i Beslan, i Kaukasus eller anhöriga till offren på Dubrovkateatern stod ut med.

Ni minns väl? Det var i oktober 2002. I tre dagar var den hän­ delsen det enda alla tevestationer i världen visade. Tjetjenska 11


terrorister hade tagit hela teaterpubliken som gisslan mitt under musikalen Nordost. Specialstyrkorna vägrade att för­ handla utan löste problemet genom att gasa ihjäl gisslan­ tagarna men också själva gisslan – en stenhård hållning som Putin varmt lyckönskade dem till. Antalet civila dödsoffer är omtvistat, det rör sig om cirka hundrafemtio människor. De anhöriga betraktades som terroristernas medbrottslingar när de undrade om man inte hade kunnat lösa det hela på något annat sätt och behandlat dem och deras sorg inte fullt så nonchalant. Varje år sedan dess samlas de till en minnes­ högtid som polisen inte vågar förbjuda rakt av, men som den övervakar som om det vore en protestaktion – vilket den faktiskt också har blivit. Jag gick dit. Mellan två- och trehundra personer stod sam­ lade på torget framför teaterbyggnaden och runt dem stod det lika många medlemmar från Omon, den ryska motsvarighe­ ten till franska kravallpolisen CRS , utrustade med hjälmar, sköldar och tunga batonger. Det började regna. Paraplyer fälldes upp ovanför stearinljusen med pappersmanschetter som skyddade fingrarna från det heta stearinet – det påminde om de orto­doxa påskgudstjänster som jag fick följa med på som barn. Skyltar med namn och bild på de döda ersatte iko­ nerna. De som bar på skyltarna och ljusen var föräldralösa barn, änklingar och änkor, föräldrar som hade förlorat ett barn – en belägenhet som det inte finns något ord för vare sig på ryska eller franska. Ingen företrädare för staten var där, vilket familjernas talesperson betonade med behärskat raseri när han sa några ord – de enda ord som yttrades under hela minnesstunden. Inga tal, inga slagord, inga sånger. De nöjde sig med att stå där, tysta, med ljuset i handen eller så talade de 12


tyst med varandra i små grupper mellan raderna av Omonmän som hade spärrat av området. När jag tittade runtomkring mig kände jag igen flera ansikten: utöver de sörjande famil­ jerna fanns där alla vänner och bekanta i den lilla värld av motståndare som jag hade gått runt till den senaste veckan, och jag utbytte några passande sorgsna nickningar med dem. Längst uppe på trappan framför teaterns stängda dörrar såg jag en vagt bekant silhuett som jag inte lyckades identifiera. Det var en man, klädd i svart rock och med ett ljus i handen som alla andra, han var omgiven av flera personer som han talade lågt med. Där han stod i mitten av en cirkel som domi­ nerade folksamlingen, i bakgrunden men ändå på något sätt en medelpunkt, gav han intrycket av att vara en betydelsefull person. Åsynen av honom ledde märkligt nog tankarna till en gängledare som står omringad av sitt närmaste garde vid begravningen av en gängmedlem. Jag såg honom bara i profil, ur den uppfällda rockkragen stack ett skägg fram. En kvinna som stod bredvid mig hade också upptäckt honom och sa till den som stod bredvid henne: ”Eduard är här, det är bra.” Han vände på huvudet som om han trots avståndet hade hört henne. I lågan från ljuset såg han tärd ut. Jag kände igen Limonov.

2 Hur länge sedan var det jag senast tänkte på honom? Jag lärde känna honom i början av 1980-talet när han kom till Paris, upphöjd och lovprisad efter framgången med sin skandal­ 13


omsusade roman med den franska titeln Le poète russe préfère les grands nègres (”Den ryske poeten föredrar storvuxna negrer”). I den berättade han om sitt eländiga och fantastiska liv i New York efter utvandringen från Sovjet­unionen. Han hankade sig fram på olika småjobb och bodde på lumpna ho­ tell och ibland på gatan, låg med både män och kvinnor, söp, slogs och stal: hans våldsamma och rasande liv ledde tankarna till Robert de Niros lösdrivande tillvaro i Taxi driver, hans livsglöd till romanerna av Henry, som var lika hårdhudad och kannibaliskt blid som Limonov. Boken var ingen bagatell och författaren gjorde ingen besviken. På den tiden var vi vana vid att sovjetiska dissidenter var allvarliga, skäggprydda och illa klädda män som bodde i små lägenheter proppfulla med böcker och ikoner där de ägnade hela nätterna åt att prata om hur världen skulle frälsas av den ortodoxa tron, men här var en sexig, smart och rolig typ som påminde om en sjöman på sin krogrunda och en rockstjärna på en och samma gång. Det här var mitt under punkvågen, Limonovs obestridlige hjälte var Johnny Rotten, Sex Pistols frontfigur, och han drog sig inte för att kalla Solzjenitsyn för en gammal idiot. Det var uppfris­ kande med en nya vågen-dissident och när Limonov dök upp blev han Paris litterära världs gunstling – där jag för egen del blygt gjorde min debut. Han var ingen skönlitterär författare, att berätta om sitt liv var det enda han kunde, men hans liv var fascinerande och han var bra på att berätta om det, på en enkel och konkret prosa utan litterär tillgjordhet och med samma energi som en rysk Jack London. Han skrev några krönikor om utvandringen innan han gav ut sina barndomsminnen från förorten till Charkov i Ukraina där han skrev om livet som ungdomsbrottsling och senare avantgardistisk poet i Moskva 14


under Brezjnev. Han talade om den tiden och om Sovjetunio­ nen med ironiskt vemod, som ett paradis för klipska huliga­ ner, och det var inte ovanligt att han i slutet av en middag när alla var fulla utom han, eftersom han tål alko­hol häpnads­ väckande väl, hyllade Stalin, vilket vi tillskrev hans förkärlek för provokationer. Man kunde stöta ihop med honom på natt­ klubben Palace där han svassade runt i en officersjacka från Röda armén. Han skrev i L’Idiot international, Jean-Édern Halliers tidning, som verkligen inte var oförvitlig i ideologisk mening, men som samlade antikonformistiska och lysande tänkare. Han gillade slagsmål och var otroligt framgångsrik hos det motsatta könet. Hans frimodiga sätt och äventyrliga förflutna gjorde intryck på oss unga borgar­brackor. Limonov var vår vilde, vår slyngel: vi avgudade honom.

Saker och ting tog en märklig vändning när kommunismen bröt samman. Alla var glada utom han, som inte längre ver­ kade skämta när han krävde att Gorbatjov skulle avrättas. Han började försvinna på långa resor till Balkan där vi till vår fasa upptäckte att han krigade sida vid sida med de serbiska trupperna – som i våra ögon var att jämställa med nazister eller hutufolkmördare. Vi såg när han i en BBC -dokumentär besköt ett belägrat Sarajevo under välvilligt överinseende av Radovan Karadžić, bosnienserbernas ledare och en erkänd krigsförbrytare. Efter de bedrifterna återvände han till Ryss­ land och bildade ett politiskt parti med det löftesrika namnet Nationalbolsjevikiska partiet. Ibland visade olika reportage unga svartklädda män med rakade huvuden som marscherade på gatorna i Moskva, de gjorde halvnazistiska (höjd arm), 15


halvkommunistiska (knuten näve) hälsningar och skränade slagord som ”Stalin! Berija! Gulag!” (underförstått: vi vill ha tillbaka dem!). Flaggorna som de viftade med var imitationer av Tredje rikets flagga där hammaren och skäran hade ersatt hakkorset. Och i spetsen för leden stod den lustige och för­ föriske Limonov, som vi några år tidigare hade varit så stolta över att kalla vår vän, i basebollkeps och viftade med armarna och skrek i en megafon. Det kändes lika underligt som om vi hade upptäckt att en gammal skolkamrat hade blivit en ökänd brottsling eller sprängt sig själv i ett terroristattentat. När vi tänkte tillbaka på honom blev vi rörda av minnena och försökte föreställa oss den kedja av omständigheter och inre drivkrafter som fört hans liv så långt ifrån vårt. 2001 fick vi reda på att Limonov hade gripits, dömts och fängslats på ganska dunkla grunder – det var tal om vapensmuggling och försök till statskupp i Kazakstan. Det var inte precis så att vi i Paris slogs om att skriva på petitioner där vi krävde hans frigivning.

Jag visste inte att han hade släppts ur fängelse och framför allt blev jag mycket förvånad över att se honom här. Han såg inte lika tuff ut som förr i världen utan mer intellektuell, men han hade fortfarande samma påtagliga härsklystna och kraftfulla utstrålning, också på hundra meters avstånd. Jag drog mig för att ställa mig i samma kö av människor som uppenbarli­ gen var rörda över att se honom där, och som gick fram och hälsade respektfullt på honom. Vid ett tillfälle mötte jag hans blick, men eftersom han inte verkade känna igen mig och jag inte riktigt visste vad jag skulle säga lät jag det vara. 16


Förvirrad av mötet gick jag tillbaka till hotellet där en ny överraskning väntade. När jag gick igenom en samling artiklar av Anna Politkovskaja upptäckte jag att hon två år tidigare hade följt rättegången mot trettionio aktivister i Natio­nalbolsjevikiska partiet som anklagades för att ha tagit sig in i och vandaliserat presidentadministrationens huvud­ kontor till ropen ”Putin, stick!”. För det brottet hade de fått långa fängelsestraff och Politkovskaja hade försvarat dem högt och ljudligt och sagt att de var modiga ungdomar med integritet som nästan ensamma skapade tilltro till landets moraliska framtid. Jag blev helt förbluffad. För mig hade saken varit klar och oåterkallelig: Limonov var en vidrig fascist som stod i täten för en milis av skinheads. Men här var en kvinna, vilken efter sin död enhälligt betraktades som ett helgon, som talade om honom och de andra som hjältar i den demokratiska kampen i Ryssland. Samma sak på internet från Jelena Bonner. Jelena Bonner! Änkan till den store tänkaren och kände dissidenten, det moraliska samvetet och fredspristagaren, Andrej Sacha­ rov. Hon tyckte också att dessa nasbols, som jag nu lärde mig att man kallade medlemmarna i Nationalbolsjevikiska partiet, var riktigt hyggliga personer. Visst borde de kanske fundera på att byta namn på partiet, som klingade illa i vissa öron, sa hon, men annars var de fantastiska människor. Några månader senare fick jag reda på att en politisk koali­ tion med namnet Drugaja Rossija, Det andra Ryssland, hade bildats av Garri Kasparov, Michail Kasianov och Eduard Limonov – det vill säga en av de största schackspelarna genom tiderna, en före detta premiärminister till Putin och en förfat­ tare som enligt våra kriterier var otänkbar att umgås med: en 17


märklig trio. Något hade helt klart förändrats. Kanske inte Limonov, men åtminstone ställningen han hade i sitt land. Så när Patrick de Saint-Exupéry, som jag hade lärt känna när han var korrespondent på Le Figaro i Moskva, berättade att han höll på att lansera en ny reportagetidning och frågade om jag hade något jag ville skriva om till första numret, svarade jag utan att tänka: Limonov. Patrick tittade förvånat på mig: – Limonov är en skurk. – Jag vet inte, jag måste åka dit och undersöka saken, svarade jag – Nåväl, avgjorde Patrick, utan att fråga mer. Åk dit och gör det då!

Det tog lite tid att få upp spåret igen och hitta hans mobil­ nummer via Moskvaförläggaren Sasja Ivanov. Och när jag väl hade gjort det tog det lite tid innan jag slog numret. Jag visste inte vilken ton jag skulle ha, inte bara gentemot honom men också gentemot mig själv: Var jag en gammal kompis eller en misstänksam utredare? Skulle jag prata ryska eller franska? Dua eller nia honom? Jag minns hur jag tvekade, men lustigt nog minns jag inte vad jag sa när han lyfte luren redan vid mitt första försök och efter en enda ringsignal. Jag sa antagligen vad jag hette och utan en sekunds osäkerhet svarade han: ”Å, Emmanuel. Hur är det?” Jag stammade fram att jo, det var väl bra, något överrumplad: vi hade inte känt varandra särskilt bra och inte setts på femton år och jag hade räknat med att jag skulle behöva påminna honom om vem jag var. Han fortsatte genast med: ”Du var på minneshögtiden på Dubrovka förra året, eller hur?” 18


Jag var helt mållös. Jag hade länge stått och stirrat på ho­ nom på hundra meters avstånd, men våra blickar hade bara mötts ett kort ögonblick och ingenting hos honom, vare sig en fördröjd blick eller ett höjt ögonbryn, hade visat att han kände igen mig. Senare när jag hade hämtat mig från chocken tänkte jag att Sasja Ivanov, vår gemensamme förläggarvän, kanske hade berättat för Limonov att jag hade ringt, men Sasja visste inte att jag hade varit på minneshögtiden på Dubrovkateatern, så det hela förblev ett mysterium. Jag förstod senare att det inte var något mysterium utan att Limonov helt enkelt hade ett fantastiskt minne och en självkontroll som inte är mindre fantastisk den. Jag sa att jag ville skriva en lång artikel om honom och han sa direkt ja till att jag kom och tillbringade två veckor vid hans sida – ”om”, tillade han, ”de inte sätter mig i fängelse igen.”

3 Två kraftiga unga män med rakade huvuden, klädda i svarta jeans, svarta jackor och militärkängor kommer och hämtar mig för att köra mig till bossen. Vi åker genom Moskva i en svart Volga med mörkt tonade rutor och jag väntar mig nästan att de ska sätta en bindel för ögonen på mig, men nej, mina skyddsänglar nöjer sig med att snabbt inspektera först gården till huset, sedan hissen och slutligen våningsplanet utanför en mörk liten torftigt inredd lägenhet där två andra rakade typer står och röker. Eduard, berättar en av dem för mig, bor på tre eller fyra olika ställen i Moskva. Han byter bostad så ofta som 19


möjligt, förbjuder sig själv att ha regelbundna tider och tar aldrig ett steg utan livvakter – som alla är aktiva i hans parti. Medan jag väntar tänker jag att mitt reportage börjar bra: gömställen, hemlighetsmakeri, allt är i högsta grad som i en roman. Det är bara det att jag har svårt att välja mellan två möjliga versioner av romanbygget: handlar den om terroris­ ter eller ett nätverk av motståndsmän, Schakalen eller Jean Moulin? Så länge ingenting är avgjort, så länge den officiella versionen av berättelsen inte är fastslagen, liknar de varandra. Jag undrar också vad Limonov förväntar sig av mitt besök. Är han på sin vakt efter att ha råkat illa ut i de få porträtt som västerländska journalister har gjort av honom eller räknar han med att jag ska återupprätta hans anseende? Själv har jag ingen aning. Det är faktiskt sällsynt att man inte har en aning om vilken fot man ska stå på när man förbereder sig för att träffa någon som man ska skriva om. På det spartanska kontoret med fördragna gardiner där jag till sist får gå in står han i svarta jeans och svart tröja. Hand­ skakning, inget leende. På sin vakt. I Paris duade vi varandra men han hade sagt ni i telefonen och vi fortsätter med ni. Trots att han saknar träning pratar han bättre franska än jag talar ryska så det blir franska. Förr gjorde han armhävningar och lyfte skivstång en timme om dagen och det måste han ha fortsatt med, för vid sextiofem års ålder är han fortfarande smal: han har platt mage, silhuett som en tonåring, slät och mörk mongolisk hy, men nu har han grå mustasch och grått pipskägg som får honom att lite grann se ut som en åldrad d’Artagnan i Tjugo år efteråt, mycket som en bolsjevik­ medlem och framför allt som Trotskij, förutom att Trotskij, så vitt jag vet, inte höll på med bodybuilding. 20


På flyget dit läste jag om en av hans bästa böcker, Dnevnik neudatjnika (”En förlorares dagbok”), där följande står på baksidan: ”Om Charles Manson eller Lee Harvey Oswald hade skrivit dagbok skulle den ha sett ut så här.” Jag skrev av några meningar i mitt anteckningsblock, till exempel: ”Jag drömmer om ett våldsamt uppror. Jag kommer aldrig att bli en Nabokov, jag kommer aldrig att jaga fjärilar på de schweiziska ängarna på engelsktalande och håriga ben. Ge mig en miljon så köper jag vapen och startar en resning i vil­ ket land som helst.” Det var det scenariet han såg framför sig vid trettio års ålder, som utvandrad utan ett öre på fickan och hemlös i New York, och nu trettio år senare håller filmen på att bli verklighet. Han har sin drömroll: yrkesrevolutionären, stadsgerillans tekniker, Lenin i sin pansarvagn. Jag säger det till honom. Det får honom att skratta, ett strävt, hårt frustande skratt. ”Det stämmer”, medger han. ”Jag har verkställt mitt livsprogram.” Men, klargör han, det handlar inte längre om att göra väpnat uppror. Han drömmer inte längre om en våldsam resning, snarare om en orange­ färgad revolution som den som just har ägt rum i Ukraina. En fredlig, demokratisk revolution som Kreml enligt honom fruktar mer än allt annat och som den är beredd att krossa med alla medel. Därför lever han ett liv som en jagad man. För några år sedan blev han nedslagen med basebollträn. Alldeles nyligen undkom han nätt och jämnt ett attentat. Hans namn förekommer längst upp på listan över ”Rysslands fiender”, det vill säga personer att ge sig på. Det är organisationer nära makten som ger förslag på namn på personer för folkets fördömande och lämnar ut adresser och telefonnummer till dem. Andra personer på listan var Anna Politkovskaja, som 21


sköts ihjäl, den före detta FSB -officeren Litvinenko, som blev poloniumförgiftad efter att ha avslöjat den utbredda brotts­ ligheten inom säkerhetstjänsten, miljardären Chodorkovskij som idag sitter fängslad i Sibirien för att han blandade sig i politiken. Och näste man på listan är Limonov.

Dagen därpå håller han presskonferens tillsammans med Kasparov. I lokalen känner jag igen de flesta av de aktivister jag träffade när jag skrev mitt reportage om Politkovskaja, men det är också ganska många journalister där, framför allt utländska. Vissa verkar mycket upphetsade, till exempel ett svenskt teveteam som inte ska göra ett kort inslag utan en hel dokumentär, en tre månader lång inspelning om det som de hoppas ska bli Drugaja Rossijas oemotståndliga uppstigning. Svenskarna verkar tro stenhårt på sin idé och räknar kallt med att kunna sälja filmen mycket dyrt över hela världen när Kasparov och Limonov väl har kommit till makten. Den före detta schackmästaren med sina kraftiga axlar, sitt varma leende och vackra judisk-armeniska ansikte gör större intryck än Limonov, som med sitt pipskägg och sina glas­ ögon tycks spela rollen av kallblodig strateg i skuggan av den naturlige ledaren, när de tillsammans går upp på podiet. Det är också Kasparov som utan omsvep går till attack när han förklarar varför presidentvalet som ska äga rum påföljande år – 2008 – är ett historiskt tillfälle. Putin avslutar sin andra mandatperiod, konstitutionen förbjuder honom att kandidera till en tredje och han har täppt till alla öppningar runtomkring sig så att inte en enda kandidat kan skönjas på maktens sida. För första gången i Rysslands historia har en demokratisk op­ 22


position en chans. Eftersom medierna har munkavel på sig är det ingen som vet hur trötta ryssarna är på oligarkerna, kor­ ruptionen och FSB :s allsmäktighet, men Kasparov, han vet. Han är vältalig, har en röst som klingar som en cello och jag börjar undra om inte svenskarna ändå har rätt. Jag vill gärna tro att jag är med om något enastående, något som påminner om början av Solidaritet i Polen. Det är då min granne, en engelsk journalist, hånskrattar och samtidigt viskar med gin­ indränkt andedräkt: ”Bullshit. Ryssarna avgudar Putin och de förstår inte hur en idiotisk konstitution kan förbjuda dem att välja en så bra president tre gånger i rad. Men glöm inte en sak: konstitutionen förbjuder tre mandatperioder i rad. Inte att man står över en mandatperiod medan en bulvan värmer stolen åt en och sedan kommer tillbaka. Vänta bara.” Brittens sidoreplik kyler ner mig. I ett slag går sanningen tillbaka till realisternas sida, till folk som vet och inte låter sig luras, som min skarpsinnige vän Pavel som säger att snacket om att det skulle finnas en demokratisk opposition i Ryssland är samma sak som att man skulle vilja göra en rockad när man spelar dam: något som inte är meningen enligt spelreg­ lerna, som aldrig har fungerat och aldrig kommer att fungera. Kasparov, som jag bara ett ögonblick tidigare var beredd att se som en rysk Lech Wałęsa, blir till en sorts François Bayrou*. Talet känns nu pompöst och segt, och grannen och jag börjar utveckla en samhörighet som liknar den mellan lata skol­elever som sitter längst bak i klassrummet och byter snuskiga bilder med varandra. Jag visar en bok av Limonov som jag just har * Fransk politiker, ledare för mittenpartiet Mouvement démocrate (MoDem). Han har ställt upp i flera presidentval, senast 2012. [ö.a.]

23


köpt. Den är inte översatt någonstans förutom i Serbien, den heter Anatomija geroja (”En hjältes anatomi”) och innehål­ ler ett häfte med brutala bilder där man ser hjälten i fråga, Limonov himself, paradera i kamouflagekläder vid sidan av den serbiske soldaten Arkan, Jean-Marie Le Pen, den ryske populisten Zjirinovskij, legosoldaten Bob Denard och några andra humanister. ”Fucking fascist …” kommenterar den engelske journalisten. Vi tittar båda upp på Limonov. Han sitter strax bakom Kas­ parov, hör honom beklaga sig över makthavarnas förföljelser, men verkar inte förvänta sig det som alla politiker förväntar sig av ett möte, nämligen att talaren ska tystna så att han själv kan ta till orda i dennes ställe. Han sitter bara där, uppmärk­ sam, lika rak i ryggen och lugn som en zenbuddistisk munk i meditation. Kasparovs varma stämma blir bara ett perifert surr, det är Limonovs svårlästa ansikte jag granskar nu, och ju mer jag granskar det, desto mer medveten blir jag om att jag inte har den blekaste aning om vad som rör sig i hans huvud. Tror han verkligen på den orangefärgade revolutionen? Roar det honom, den laglöse och galne hunden, att spela dygdig demokrat här bland alla före detta dissidenter och människo­ rättsaktivister som han har kallat naiva i hela sitt liv? Njuter han i hemlighet av att veta att han är en räv i hönsgården? I anteckningsblocket hittar jag ett annat stycke från Dnev­nik neudatjnika (”En förlorares dagbok”): ”Jag har valt det ondas sida: lokalblaskor, stencilerade flygblad, partier som inte har någon chans. Jag gillar politiska möten som inte samlar mer än en handfull människor och odugliga musikers kakofoni. Och jag avskyr samstämda orkestrar. Om jag en dag kom till makten skulle jag skära halsen av alla violinister och cellister.” 24


Jag hade gärna översatt raderna för den engelske journalisten men det behövdes inte, han måste ha tänkt precis samma sak i samma ögonblick, för han lutar sig fram och säger utan minsta skratt: ”Hans kompisar borde vara på sin vakt. Om han av en händelse kom till makten skulle han avrätta hela bunten det första han gjorde.”

Följande har inget statistiskt värde, men ändå: medan jag skrev reportaget pratade jag om Limonov med mer än tret­ tio personer, såväl okända som jag fick skjuts med, eftersom precis alla i Moskva kör svarttaxi, som vänner som man med stor försiktighet skulle kunna säga tillhör Rysslands chica bo­ hemer: konstnärer, journalister, förläggare som köper möbler på Ikea och läser den ryska upplagan av Elle. Ingen av dem det minsta fanatisk, men ändå hade inte en enda av dem något ont att säga om Limonov. Ingen uttalade ordet ”fascism” och när jag sa: ”Men tänk på flaggorna och slagorden …” ryckte de på axlarna och tyckte att jag var väl pryd. Det var som om jag intervjuade Houellebecq, Lou Reed och Cohn-Bendit på en och samma gång: ”två veckor med Limonov, vilken tur du har!” Det betyder inte att alla de här sansade personerna skulle vara beredda att rösta på honom – inte mer än frans­ männen, föreställer jag mig, skulle rösta på Houllebecq om tillfälle gavs. Men de gillade hans svavelosande personlighet, beundrade hans talang och djärvhet, och det vet tidningarna som oavbrutet skriver om honom. Kort sagt är han en stjärna.

Jag följer med honom till festen på radio Echo Moskvy som 25


är en av säsongens mondäna händelser. Han kommer dit med sina gorillor, men också med sin nya fru, Jekaterina Volkova, en ung skådespelerska som blivit berömd genom en teveserie. I den politisk-mediala gräddan som skyndar till tillställningen tycks de känna varenda en, inga blir mer fotograferade och hyllade än de. Jag skulle gärna vilja att Limonov frågade om jag ville följa med ut och äta efteråt, men det gör han inte. Han bjuder inte heller med mig till lägenheten där Jekaterina bor med deras barn – de har nämligen, får jag reda på samma kväll, en son på åtta månader. Synd, eftersom jag gärna hade sett platsen där krigaren vilar sig mellan två gömställen. Jag hade velat överraska honom i den för honom oväntade rol­ len som familjefar. Framför allt hade jag velat lära känna Jekaterina lite bättre, hon är förtjusande och visar prov på en typ av älskvärdhet som jag trodde var reserverad för ame­ rikanska skådespelare, det vill säga en person som skrattar mycket och tycker allt du säger är fantastiskt men som lämnar dig i sticket när någon viktigare person kommer förbi. Jag fick ändå möjlighet att prata med henne i fem minuter framför buffébordet och det var tillräckligt för att hon med oskulds­ full friskhet skulle berätta att hon inte hade varit intresserad av politik innan hon träffade Eduard men att hon nu hade förstått: Ryssland är en totalitär stat, man måste kämpa för friheten och delta i missnöjesmarscher, vilket hon tycks göra med samma allvar som hon går på sina yogaseminarier. Dagen därpå läser jag en intervju med henne i en damtidning där hon delar med sig av sina skönhetsknep och poserar ömt i armarna på sin berömda oppositionspolitiker till man. Det som gör mig förbluffad är att hon, när hon utfrågas om politiken, upprepar exakt samma ord som hon sa till mig och ger sig på 26


Putin lika oförsiktigt som en kvinnlig skådespelare i Frankrike som engagerat sig för de papperslösa ger sig på Sarkozy. Jag försöker föreställa mig vad som skulle ha hänt under Stalin eller till och med under Brezjnev, men det är i alla händelser ett orimligt antagande eftersom ett sådant uttalande aldrig skulle ha kunnat tryckas när Stalin levde och jag tänker att Putins totalitära styre ändå är okej, det finns värre.

4 Jag har svårt att få ihop de olika bilderna: författarslyngeln som jag kände förr i världen, den jagade gerillasoldaten, den ansvarsfulle politikern och stjärnan som skvallersidorna i veckotidningarna skriver trånande artiklar om. Jag tänker att jag måste träffa aktivister från hans parti, gräsrötterna, för att kunna se saker och ting lite klarare. De rakade huvudena som varje dag kör mig i en svart Volga till chefen, och som till en början skrämde mig, är snälla grabbar, men de har inte så mycket att säga eller så är det jag som inte vet hur jag ska få dem att prata. Efter presskonferensen med Kasparov gick jag fram till en tjej, helt enkelt för att jag tyckte hon var söt, och frågade om hon var journalist. Hon svarade att jo, hon job­ bade med Nationalbolsjevikiska partiets webbplats. Jättesöt, snäll och välklädd: hon var en nasbol. Genom den charmiga tjejen får jag träffa en lika charmig kille, han som – i hemlighet – ansvarar för Moskvasektionen. Med sitt långa hår som är uppsatt i en tofs och öppna och vänliga ansikte ser han verkligen inte ut som en fascist utan 27


mer som en tredjevärldenaktivist eller en autonom av Tarnactyp. I sin lilla förortslägenhet har han skivor av Manu Chao och på väggarna hänger tavlor i Jean-Michel Basquiat-stil, målade av hans fru. – Deltar din fru i din politiska kamp? frågar jag. – Ja, jo, svarar han, förresten sitter hon i fängelse. Hon var en av de trettionio i den stora rättegången 2005, den som Politkovskaja följde. Han säger det med ett stort leende, mycket stolt – och att han inte själv sitter i fängelse är inte hans fel, bara mne ne povezlo: för mig blev det inte så. En annan gång kanske, inget är förlorat. Tillsammans går vi till domstolen i stadsdelen Taganskaja där det visar sig att några nasbols ska få sin dom just den här dagen. Salen är pytteliten, de anklagade sitter med hand­ fängsel i en bur och på de tre åhörarbänkarna sitter kompisar till dem, alla från partiet. De är sju stycken bakom skranket, sex pojkar med ganska varierande fysik, från den skäggige studenten och muslimen till en working class hero i tränings­ overall och en blek, lite äldre kvinna med svart rufsigt hår, ganska vacker i genren historielärare med vänstersympatier som rullar sina egna cigaretter. De anklagas för huliganism, det vill säga för att slagits med Putins ungdomsanhängare. Små skråmor här och där. När de förhörs säger de att det var de andra som sitter mittemot som började men att de inte har åtalats, att rättegången är helt och hållet politisk, men om de måste betala för sin övertygelse är de redo att göra det, inga problem. Försvaret hävdar att de åtalade inte är huliganer utan seriösa studenter med höga betyg och att det borde räcka med att de redan har suttit häktade i ett år. Argumentet 28


övertygar inte domaren. Domen blir två års fängelse för alla. Gendarmerna för bort dem, de går skrattande ut med höjd näve och säger do smert, till döden. Deras kompisar tittar avundsjukt på: de är hjältar.

Det finns tusentals, kanske tiotusentals, ungdomar som gör uppror mot den cynism som har blivit Rysslands religion. Och de avgudar alla Limonov. Han, som skulle kunna vara deras far eller till och med farfar till de yngsta, har haft det även­ tyrliga liv som alla drömmer om när de är tjugo. Han är en levande legend och legendens kärna. Det som får dem alla att vilja vara som han, är den samlade heroism han visade prov på under sin fängelsetid. Han satt i KGB :s fästning Lefortovo som i den ryska mytologin är minst lika hemsk som Alcatraz, han var i ett arbetsläger som styrdes med järnhand, men han beklagade sig aldrig, vek sig aldrig. Inte nog med att han på något sätt lyckades skriva sju åtta böcker, han hjälpte också sina cellkamrater som betraktade honom både som en mäktig ligaledare och ett slags helgon. Dagen då han frigavs slogs interner och vakter om att få bära hans väska.

När jag frågade Limonov själv hur det hade varit i fängelset nöjde han sig först med att svara: Normalno, vilket på ryska betyder: Okej, inga problem, inget särskilt. Det var först se­ nare han berättade följande lilla historia för mig: Från Lefortovo flyttade man honom till Engelslägret vid Volga. Det är en splitter ny modellanläggning, resultatet av ambitiösa arkitekters idéer, som man gärna visar upp för 29


utländska besökare för att de ska dra smickrande slutsatser om fängelsevillkoren i Ryssland. Men i själva verket kallar internerna Engelslägret för ”Eurogulag” och Limonov försäk­ rar att den raffinerade arkitekturen inte gör det angenämare att bo där än i de klassiska barackerna omgivna av taggtråd – snarare värre. Hur som helst, i lägret är tvättställen – som är tillverkade av en skiva i borstat stål och sitter i en spikrak linje ovanför en vattenledning i gjutjärn – exakt desamma som på ett hotell där Philippe Starck står för designen och där den amerikanske förläggaren bokade rum åt Limonov vid hans senaste besök i New York i slutet av 1980-talet. Detta gjorde honom förbryllad. Ingen av hans medfångar hade möjlighet att göra samma jämförelse. Inte heller någon bland det eleganta klientelet på det fina hotellet i New York. Han undrade om det fanns många som han själv i världen, Eduard Limonov, vars erfarenheter inbegrep så skilda världar som den som vanlig fånge i ett tvångsarbetsläger vid Volga och den som en erkänd författare som bor på ett hotell designat av Philippe Stack. Nej, kom han fram till, antagligen inte, och det gav honom ett slags stolthet som jag kan förstå, det var det som gjorde att jag ville skriva den här boken.

Jag lever i ett lugnt land på tillbakagång, där den sociala rörligheten är begränsad. Jag är född i en borgerlig familj i sextonde arrondissementet och har blivit en borgerlig bohem i det tionde. Jag är son till en högre tjänsteman och en be­ römd historiker, jag skriver böcker och manus och min fru är journalist. Mina föräldrar har ett sommarhus på île de Ré, själv skulle jag vilja köpa ett i le Gard. Jag tycker inte att det 30


är något fel med det, inte heller att det ger en rimlig uppfatt­ ning om hur rik en människas erfarenhet är, men varken ur geografisk eller sociokulturell synvinkel kan man säga att livet har fört mig särskilt långt från mina grundvalar och det samma gäller för de flesta av mina vänner. Limonov däremot har varit ligist i Ukraina, idol i den sovje­ tiska undergroundrörelsen, först hemlös, sedan betjänt åt en miljardär på Manhattan, hyllad författare i Paris, förlorad soldat på Balkan och är nu en karismatisk ålderman i ett parti bestående av unga desperados i den enorma förvirringen i den postkommunistiska eran. Själv ser han sig som en hjälte. Det är lätt att betrakta honom som en skitstövel, på den punkten väntar jag med att ta ställning. Men jag tyckte rätt och slätt att det han berättade om handfaten i Saratov var lustigt och tänkte att hans romanliknande och farliga liv sa någonting. Inte bara om honom, Limonov, inte bara om Ryssland utan om allas vår historia efter andra världskrigets slut. Någonting, ja, men vad? Jag börjar skriva för att ta reda på det.

31



I Ukraina, 1943–1967



1 Berättelsen tar sin början våren 1942 i en stad vid Volgas stränder som hette Rastiapino före revolutionen och som sedan 1929 heter Dzerzjinsk. Det nya namnet är en hyllning till Feliks Dzerzjinskij, en bolsjevik från första stunden och grundare av den politiska säkerhetspolisen som i tur och ordning har hetat Tjeka, GPU , NKVD , KGB och idag FSB . I boken kommer vi att möta den i de tre senaste hotfulla akro­ nymerna, men ryssarna själva har i alla tider sagt det ännu mer skrämmande organy: organen. Kriget rasar, den tunga industrin har monterats ner och flyttats bort från krigets cen­ trum. I Dzerzjinsk finns en vapenfabrik som sysselsätter hela befolkningen och dessutom mobiliserar NKVD :s trupper som är satta att övervaka folket. Det är en heroisk och sträng tid: en arbetare som kommer fem minuter försent hamnar framför krigsrådet och det är tjekisterna som griper, dömer och om nödvändigt avrättar den anklagade med en kula i nacken. En natt då Messerschmitt-planen, som skickats ut för att sondera terrängen vid nedre Volga, släpper några bomber över staden, lyser en av de soldater som håller vakt runt fabriken med sin 35


ficklampa över vägen där en ung fabriksarbeterska skyndar sig för att ta skydd. Hon snubblar och tar tag i hans arm. Han ser att hon har en tatuering på handleden. I mörkret som lyses upp av eldgnistor närmar sig deras ansikten varandra. Deras läppar vidrör varandra.

Soldaten, Venjamin Savenko, är tjugotre år. Han kommer från en ukrainsk bondefamilj. Han är en skicklig elektriker som har rekryterats av NKVD , som väljer ut de bästa elementen på alla områden, och tack vare det slipper han åka till fronten som de flesta pojkar i hans ålder, utan utnämns till vakt på en vapenfabrik som ligger på krigets bakgård. Han är långt hemifrån, vilket snarare är regel än undantag i Sovjetunionen: deportering, landsförvisning, massförflyttning av befolk­ ningar – man flyttar hela tiden på människor, chansen att få leva och dö på platsen där man är född är nära nog obefintlig. Raja Zybina kommer från Gorkij, före detta Nizjnij Nov­ gorod, där hennes far var restaurangdirektör. I Sovjetunionen är man varken ägare till eller chef för en restaurang utan direktör. Det är ingen titel man skapar eller köper sig utan en tjänst som man utnämns till och det är ingen dålig tjänst, men tyvärr fick Rajas far sparken på grund av förskingring och skickades med ett straffregemente till slagfältet i Leningrad där han just har stupat. Han är en skamfläck för familjen, och en skamfläck i familjen på den tiden kan ödelägga ett liv. Att barn inte ska behöva sona för sina föräldrars brott är för oss en av grundstenarna i en rättsstat, men i den sovjetiska verk­ ligheten är det inte ens en formell princip, något som gäller på papperet. Trotskisternas barn, kulakerna, som man kallar de 36


välmående bönderna eller de privilegierade före revolutionen, är dömda till ett liv som landsflyktingar, bannlysta från Pion­ järerna, universitetet, Röda armén, partiet, och de kan bara undkomma landsförvisning om de förnekar sina föräldrar och sedan visar prov på överdrivet nit, och eftersom överdrivet nit betyder att man anger sin nästa, har organen inga bättre medhjälpare än människor med ett solkigt förflutet. I Rajas fars fall kanske döden på ärans fält ställde saker och ting till rätta, eftersom såväl familjen Zybina som familjen Savenko utan problem överlevde 1930-talets stora terror, antagligen för att de var alltför obetydliga. Men det hindrar inte den unga Raja från att skämmas för sin ohederlige far precis som hon skäms för tatueringen hon lät göra när hon gick på tek­ niska skolan. Senare kommer hon att försöka sudda bort den genom att doppa handleden i saltsyra eftersom hon lider av att inte kunna gå ut i kortärmad klänning och av att hon som är hustru till en officer ser ut som vilket patrask som helst.

Rajas graviditet sammanfaller nästan på dagen med beläg­ ringen av Stalingrad. Eduard avlas under den hemska maj­ månaden 1942 vid tiden för de plågsammaste nederlagen och föds den 2 februari 1943, tjugo dagar före Tredje rikets sjätte armés kapitulation då rollerna kastas om. Eduard kommer att få höra om och om igen att han är ett segerns barn och att han skulle ha fötts till en värld av slavar om inte män och kvinnor av folket hade offrat sina liv för att staden som bar Stalins namn inte skulle övertas av fienden. Senare kommer man att tala illa om Stalin, kalla honom tyrann och roa sig med att avslöja det skräckvälde som han införde, men för 37


människor ur Eduards generation är han den högste chefen över Sovjetunionens folk i den mest tragiska stunden i landets historia, han som segrade över nazisterna och var kapabel till följande drag, värdigt Plutarchos: Tyskarna hade fängslat hans son, löjtnant Jakov Dzjugasjvili, medan ryssarna å sin sida hade gripit fältmarskalk Paulus, en av Tredje rikets stora militärledare, precis utanför Stalingrad. När den tyske högste befälhavaren föreslog en utväxling svarade Stalin högmodigt att han inte utväxlade en fältmarskalk mot en simpel löjtnant. Jakov begick självmord genom att kasta sig över det elektriska taggtrådsstängslet i lägret.

Från Eduards tidiga barndomsår träder två bilder fram. Den första är rörande och pappans favorit: den visar spädbarnet som i brist på vagga ligger i en granatlåda och tuggar på en sillbit i stället för napp och ler saligt. – Molodets! utropar fadern Venjamin. Duktig liten pojke! Han kommer att finna sig till rätta överallt! Den andra är inte lika förtjusande, det är Raja som be­ skriver den. Hon går ut i staden med sin baby på ryggen när Luftwaffe börjar släppa sina bomber. Hon tar sin tillflykt till en källare tillsammans med ett tiotal stadsbor, vissa skräck­ slagna, andra apatiska. Golvet och väggarna skakar, de försö­ ker lyssna sig till på vilket avstånd bomberna faller och vilka byggnader som förstörs. Lille Eduard börjar gråta och drar till sig uppmärksamheten och sedan ilskan från en figur som väsande förklarar att tyskarna förfogar över ultramodern teknik och kan lokalisera levande måltavlor, de hittar rätt med hjälp av de mest subtila ljud och barnets gråt kommer 38


att döda dem allihop. Han jagar upp de andra så pass att de kastar ut Raja och Eduard och hon tvingas söka skydd någon annanstans under bombräden. Utom sig av ilska säger hon till sig själv och till sin baby att allt som folk säger om samarbete, solidaritet och broderskap är rena skämtet. ”Glöm aldrig sanningen, lille Editjka, människor är bara fega skitstövlar som kommer att döda dig om du inte är redo att slå först.”

2 Efter kriget kallas städer inte längre städer utan ”befolknings­ koncentrationer”, och den unga familjen Savenko placeras utan att ha något val på olika platser där de lever sitt liv på kaserner och förläggningar i olika befolkningskoncentratio­ ner längs Volga innan de i februari 1947 slår sig ner mer per­ manent i Charkov i Ukraina. Charkov är ett stort industri- och järnvägscentrum som tyskar och ryssar har haft hårda strider om. I tur och ordning har de intagit, återtagit och ockuperat staden, massakrerat invånarna och efter kriget lämnat ett ödelagt slagfält efter sig. Den konstruktivistiska betongbygg­ nad på Röda armégatan som hyser NKVD :s officerare med familjer – som kallas ”ansvariga personer” – vetter mot det som en gång var den storslagna centralstationen, men nu är området ett virrvarr av stenar, tegel och metall som omges av plank som man inte får klättra över eftersom minor och gra­ nater och även kroppar efter tyska soldater ligger utspridda i spillrorna; till exempel fick en liten pojke sin hand avsliten där. Trots det avskräckande exemplet gör gänget av busfrön 39


som Eduard nu tillhör många räder i ruinerna på jakt efter patroner. De tömmer patronerna på krut och häller sedan ut det på spårvagnsrälsen, vilket orsakar knaster, sprak och fyrverkerier, och en minnesvärd gång spårade till och med ett tåg ur. När de sitter uppe på natten berättar de äldsta av dem hemska historier om döda tyskar som hemsöker ruinerna och vaktar på de oförsiktiga, om grytor i matsalen där fingrar från barn ligger i botten, om kannibaler och smuggling av människokött. De är hungriga, de äter bara bröd, potatis och framför allt kasja, bovetegröt, som serveras till alla måltider på fattiga ryssars bord och ibland på välbeställda parisares som jag, som skryter med att jag är en fena på att tillaga den. Korv är en sällsynt lyx, Eduard är så galen i korv att han drömmer om att bli charkuterist när han blir stor. Det finns inga hundar, inga katter, inga husdjur, annars skulle de äta dem, men däremot kryllar det av råttor. Tjugo miljoner ryssar dog i kriget, men ytterligare tjugo miljoner har inget tak över huvudet efter kriget. De flesta barn har förlorat sin pappa, de flesta män som fortfarande är i livet är invalider. I varje gathörn möter man enarmade eller enbenta, lemlästade människor. Överallt finns flockar av barn som är utlämnade åt sig själva, barn vars föräldrar har dött i kriget eller är folkets fiender, utsvultna barn, barn som stjäl och dödar, barn som gått tillbaka till vildarnas stadium och som rör sig i farliga horder och för vilka straffåldern, det vill säga dödsstraffet, har sänkts till tolv år.

Lille Eduard beundrar sin far. Han tycker om att se på när fadern på lördagskvällen fettar in sitt tjänstevapen, han tycker 40


FOTO: HELENE BAMBERGER / GAMMA

Emmanuel Carrère, född 1957, räknas som en av de största samtida författarna i Frankrike. Den första boken som kom ut på svenska var romanen Mustaschen, som han också själv filmatiserade. Sedan dess har även Vinter­ skola, Doktor Romand, En rysk roman, Andra liv än mitt eget nått sin svenska publik.


PEQUOD PrESS ISBN 978-91-86617-21-9

FOTO: SAVRANSKY ALEXEY

Emmanuel Carrères bok om Eduard Limonov är en häpnadsväckande berättelse och samtidigt en nyttig lektion i centrala delar av vår nutidshistoria. Limonov har varit skurk i Ukraina, underjordisk idol i Sovjetunionen, luffare, betjänt hos en miljardär på Manhattan, firad författare i Paris, soldat i Balkankrigen, och nu – i den stora röran efter kommunismen i Ryssland – ledare för ett parti av unga desperados. Han ser sig själv som en hjälte, många andra kan nog bara betrakta honom med avsky. Boken belönades med både ”Prix Renaudot” och ”Prix des prix” när den kom ut i Frankrike. Med efterord av Disa Håstad.